Den livaktiga kristna skolföreningen Pro Vero vid Katedralskolan i Växjö gav en del kamrater ingen ro. De startade Föreningen Agnosticus. Min vän Pson och jag anslöt oss med argumentet att föreningen var agnostisk, inte ateistisk. Som argumentationsövningsplats var föreningen inte så dum. Men en del av den agnostisk argumentationen var. Den bottnade i felläsningar av tron.
Jag lockades av Staffan Skotts bok En mänsklighet i mänskligheten men tröttnar. Jag ska kanske ta mig igenom den, för han har förstås poänger inte minst när han pekar på antisemitismen. Men Skott är en gängse 40-talist, som 14 år gammal läste Martin Luthers Lilla katekes och bestämde att han inte skulle låta sig konfirmeras för "frukta" trodde - och tror! - han betyder att vara livrädd för Gud. "Högkyrklighet" anger för honom ett oktantal på kyrkligheten. Hur kan han ge sina egna rätt förutfattade meningar - för att nu inte använda ordet "fördomsfulla" - så fritt utrymme? Det förklaras:
"Jag förhåller mig i denna bok med en viss vanvördighet till den kristna religionen, oavsett inriktning, vilket jag tycker man kan få tillåta sig om man under sin barndom och skolgång blivit tvångsmatad med kristendom, varvid det från lärarens och skolmyndigheternas sida inte rådde något som helst tvivel om att det som stod i vår Bibels båda böcker var dagens sanning, och där man om morgnarna deltog i kristen morgonbön i läroverket, vare sig man ville eller inte." (s 14-15) Samma vanvördighet avhåller han sig, så lyder hans deklaration, när det gäller judendomen.
Staffan Skott har uppenbarligen inte funnit anledning att undersöka om hans stabila tonårsföreställningar har bärkraft - rätt uppenbart vill han inte det. Det var i slutet av 1980-talet, när en ohöljd antisemitism i spåren av perestrojkan blossade upp i Sovjetunionen, som han bröjade intressera sig för judendomen. Boken hade blivit betydligt bättre om författaren hållit fast vid sitt tema. Bläddring har gett intrycket att Skott varnar för en antisemitism som består av de välsituerades fördomar i samklang med stämningar hos muslimer. Vellinge och Malmö i förening - vad blir det av detta? En etablerad antisemitism. Jag ska läsa vidare under denna dag, som tillbringas å lantegendomen.
Jag såg som hastigast att jag fortsätter sprida antisemitisk propaganda - och jag uppfattade att Frimodig kyrka inte tagit avstånd. Konstgreppet Dagens Seglora använder heter "tema med variationer". Det blir inte sant för det. Om en kommentator beskriver sin egen uppenbara antisemitism med argumentet att media är i judiska händer, är argumentet sådant att det kan kontrolleras men också sådant att det påminner alldeles för mycket om en gammal fördom. Få kan uppfatta att påståendet är sant. Medieföretag ägs på ett mycket mer komplicerat sätt och de som skriver i dem är numera formade efter samma mall, men den är journalistisk och kommersiellt gångbar - det är det avgörande.
Hur kan nu Dagens Selora av detta som en kommentator påstår, och som varje klok läsare kan värdera inte minst som läsaren fått se att det just är en antisemit som skriver och alltså konsekvent driver sin mening, forma påståendet att jag fortsätter bedriva antisemitisk propaganda - eller hur orden nu föll? Jag är ju bara tillfreds med att vi kan följa ett resonemang, känna igen det, artbestämma det och fundera över fenomenet. Det är just detta som är nödvändigt. Annars finns den som en slags underground-antisemitism i Sverige, omöjlig att bemöta eftersom vi inte riktigt vet hur den resonerar.
Vill sedan någon journalist ta sig uppgiften an att beskriva hur medievärlden ägs och styrs så - fine. Det är med sakargument man vrider falska föreställningar ur händerna på folk. Det var det vi gjorde i Föreningen Agnosticus, som efter en tid på sparlåga tog upp sin verksamhet först när Pson och jag tagit studenten och slutat. Det tog vi som ett erkännande. Argument kan granskas.
Tillbaka till Staffan Skott, som gör mig besviken eftersom jag föreställde mig honom som mer välorienterad än han tydligen är. Hur kan han ha gått på att kristendom är vad han fick för sig när han var 14 och att Kyrkans tro skulle vara vad lärare och skolmyndigheter utminuterade? Det gick jag aldrig på. Inte ens när jag fick anmärkning för att jag inte hade psalmbok med mig till gymnasiets morgonsamling. Argumentet att jag kunde psalmerna utantill föll platt. Vilken fars vi 40-talister utsattes för genom den så kallade kristendomsundervisningen. Men några av oss genomskådade systemet och kunde tidigt ställa de frågor som skar upp resonemangen. Så gick det till i Småland. Att det i Skotts Dalarna var annorledes kan jag förstå. Vi vet ju att det var dalkarlarna som satte Gustaf Vasa på tronen, han som med dalkarlars hjälp sedan slaktade smålänningar.
En sak till: Nu far biskoparna till biskopsretreat på Öland. Om de alls talar, kanske de talar om Seglora. Då säger de att bloggarna triggar varandra och beklagar fenomenet. De tar alldeles säkert inte upp Annika Borgs serie Åttonde budet på Kristen Opinion och ställer sakfrågor - för det vore förödande. Då skulle deras bild av det kyrkliga blogglivet falla. Men de kanske inte talar alls. De kanske är tysta på retreaten?
måndag 8 april 2013
söndag 7 april 2013
Mein Kampf
Glad såsom fågeln i morgonstunden - utan citationstecken! - kastar jag mig över tangentbordet. Vi vann! Jag tar det en gång till: Högby-Hagaby-Bläsinge vann 2013 års Byakamp, det sextonde i raden. Man får tävla i två ämnen. Jag var med i lagen som tävlade i ämnena "Lag och rätt" och "Historia". Men "Sport" och "Ekonomi" eller "Aktuellt" för att inte tala om "Geografi" krävde också tävlande. Bygdegården i Löttorp smockfull med folk. Vi hann prata om viktiga saker - snöröjningen, dop, vigsel, begravning, pågående lammning, allmänna kyrkliga frågor med mera och det var svensk folkrörelse när den är som roligast. 20 spänn för fikat, hembakat. Byakampen är en helkväll. Jag satt lite illa till eftersom husets fru hade kommit hem efter veckans bortovaro just när jag skulle till Bygdegården så jag fick missa slutet - och triumfen. Men den finns där ändå. Under ett helt år. Och den kommenteras. Vedborm vann inte. Inte Löttorp heller. Som Jesus så träffande utrycker saken: "Egen framgång är guld värd, andras motgång ska inte heller föraktas." (Matteus 29:12, tror jag)
Till andras motgång måste räknas att jag inte läste Dagens Segloras lilla lögnaktighet om antisemitisktisk propaganda. Propaganda är inte att lägga fram en åsikt utan något betydligt mer aktivt. Man hade kunnat fråga Dr Goebbels om han levat. Jag hade läst Andreas Holmberg, som kommenterat på bloggen, alltså samtalat. Då fick jag förklara hur jag tänkte. Så roligt med folk som vill samtala. Glad såsom fågeln i morgonstunden!
Propagandabladet TROvärdigt får jag. Det är "ett informationsblad från Svenska kyrkan i Växjö" men informerar också om vad som händer i t ex Lammhult eller Asa - och då är vi inte i Växjö, kan jag säga. Stordriften har fått sådana konsekvenser att POSK heter "POSK i Växjö kommun" - kan man inte svimma för mindre? Vi har en kyrklig organisation somj folk inte vet vad den heter. Det säger rätt mycket. I den ska man rösta. Men tillbaka till TROvärdigt. Är det riktigt trovärdigt med idel kvinnor i redaktionen: Ann-Christine, Liselotte, Eva och Ewa och chefredaktören hete Ingela?
Ann-Christine Roxberg, som jag inte vet mig ha träffat, skriver en slags ledare: "Tänk på vad du säger så du inte säger vad du tänker". Kan borgerlighetens ethos uttryckas bättre? Det är skillnad på det privata och det gemensamma, skillnad på privat moral och offentlig? Och detta är en dygd. Men är det kristendom? Jag tror jag blir glad när jag funderar över apostelns ord om glädjen som ger hjärtan och tankar skydd i Kristus Jesus (Fil 4) och fattar att förnyelsen av tänkesätten gör att lärjungalivet är något annan än borgerlighet. "Tänk på Jesus när du säger vad du tänker" - - är inte det hållningen? Och jag blir så glad när TROvärdigt fick mig att upptäcka något. Man ska vara glad över de sammanhang som klarnar för en.
Förr bad vi i i kollektbönen och sa att "vi som nu hava hållit påsk" ville vad det nu var. Det är högmässa med dop i Högby och gudstjänst med önskepsalmer i Källa. Vi hade nog bort ha en gudstjänst till men två gudstjänster blir det då och då enligt normalordningen. Det är jag inte riktigt glad för. Men sett under några veckor använder vi alla våra kyrkor likväl. Och byakampen vanns av Högby - ja, det har jag ju nämnt ....
Glad såsom fågeln tar jag nu fram Martin Luthers bön:
Käre Fader, låt ingenting ske därför att vi vill det, utan låt allting ske så som du vill. Din vilja är bäst. Lär oss tålamod, på ditt eget gudomliga sätt, genom att förhindra vår vilja.
Lär oss att med frimodighet stå ut med sjukdom, fattigdom och förakt, så snart det blir klart att du vill ha det så.
Lär oss att inte skylla eller klaga på onda människor, då något går oss emot, utan ta motgången som din skickelse till vår salighet.
Lär oss att tacka och välsigna även våra motståndare, så att de alltid finner oss glada och vid gott mod. Amen
Till andras motgång måste räknas att jag inte läste Dagens Segloras lilla lögnaktighet om antisemitisktisk propaganda. Propaganda är inte att lägga fram en åsikt utan något betydligt mer aktivt. Man hade kunnat fråga Dr Goebbels om han levat. Jag hade läst Andreas Holmberg, som kommenterat på bloggen, alltså samtalat. Då fick jag förklara hur jag tänkte. Så roligt med folk som vill samtala. Glad såsom fågeln i morgonstunden!
Propagandabladet TROvärdigt får jag. Det är "ett informationsblad från Svenska kyrkan i Växjö" men informerar också om vad som händer i t ex Lammhult eller Asa - och då är vi inte i Växjö, kan jag säga. Stordriften har fått sådana konsekvenser att POSK heter "POSK i Växjö kommun" - kan man inte svimma för mindre? Vi har en kyrklig organisation somj folk inte vet vad den heter. Det säger rätt mycket. I den ska man rösta. Men tillbaka till TROvärdigt. Är det riktigt trovärdigt med idel kvinnor i redaktionen: Ann-Christine, Liselotte, Eva och Ewa och chefredaktören hete Ingela?
Ann-Christine Roxberg, som jag inte vet mig ha träffat, skriver en slags ledare: "Tänk på vad du säger så du inte säger vad du tänker". Kan borgerlighetens ethos uttryckas bättre? Det är skillnad på det privata och det gemensamma, skillnad på privat moral och offentlig? Och detta är en dygd. Men är det kristendom? Jag tror jag blir glad när jag funderar över apostelns ord om glädjen som ger hjärtan och tankar skydd i Kristus Jesus (Fil 4) och fattar att förnyelsen av tänkesätten gör att lärjungalivet är något annan än borgerlighet. "Tänk på Jesus när du säger vad du tänker" - - är inte det hållningen? Och jag blir så glad när TROvärdigt fick mig att upptäcka något. Man ska vara glad över de sammanhang som klarnar för en.
Förr bad vi i i kollektbönen och sa att "vi som nu hava hållit påsk" ville vad det nu var. Det är högmässa med dop i Högby och gudstjänst med önskepsalmer i Källa. Vi hade nog bort ha en gudstjänst till men två gudstjänster blir det då och då enligt normalordningen. Det är jag inte riktigt glad för. Men sett under några veckor använder vi alla våra kyrkor likväl. Och byakampen vanns av Högby - ja, det har jag ju nämnt ....
Glad såsom fågeln tar jag nu fram Martin Luthers bön:
Käre Fader, låt ingenting ske därför att vi vill det, utan låt allting ske så som du vill. Din vilja är bäst. Lär oss tålamod, på ditt eget gudomliga sätt, genom att förhindra vår vilja.
Lär oss att med frimodighet stå ut med sjukdom, fattigdom och förakt, så snart det blir klart att du vill ha det så.
Lär oss att inte skylla eller klaga på onda människor, då något går oss emot, utan ta motgången som din skickelse till vår salighet.
Lär oss att tacka och välsigna även våra motståndare, så att de alltid finner oss glada och vid gott mod. Amen
lördag 6 april 2013
Mystikern från Kumla
Denna lördag är det nog bäst att bryta av med något intressant. Birgitta Rengmyr Lövgren släpper idag sin nya bok "Vår vänskap består öfver tidens gräns", som handlar om Anders Collin (1754-1830), som blev ledare för "Nya sekten" men sedan förkyrkligades och levde som mystiker på Söder i Stockholm. Varför kommer jag att tänka på Ulf Ekman och Livets Ord?
Andra har skrivit om Collin men här ges en sammanfattning i en personligt hållen framställning. Den är på många sätt själavårdande. Tron är hunger (s 55) påpekas med hänvisning till Böhme: tron är en hungrande och törstande vilja" - det tog mig, för det är sant. Andra delar i denna pietistiska väckelse är mig helt främmande. Det sakramentala livet är både synligt och osynligt i en slags balans. Hos Collin blir det under lång tid bara osynlighet - och egentligen var han nog inte sakramentskristen. Jag tycker Birgitta Rengmyr Lövgren på ett tankeväckande sätt förklarar de sociala faktorer som gör att mystikerna flyr undan kyrkiolivet i Stockholm. Det fanns för många präster! De hörde till allsköns insitutioner men var alltså sett till folkmängden alldeles för många. Ni märker att en del perspektiv flyttas när man läser om Collin. För många präster som fromhetshinder, sug på den karamellen.
Jag har sett Sickla i Nacka från sjösidan och kan fatta vad motsättningarna mellan "Kyrkan" och "sekten" bestod i. Någon teologisk grundutbildning har man väl. Men det är av värde att både kretsen kring Collin och hans efterföljare presenteras. Här är en viktig berättelse om andelivet i Sverige, som J.A. Eklund skulle kalla det.
Boken om Collin aktualiserar viktiga perspektiv kanske främst därför att den har plats för det personliga. Collin var förtrogen med svårigheter och lidande. I ett Post scriptum ger Birgitta Rengmyr Lövgren material för att tänka vidare över livets svåra erfarenheter. Det är några sidor som gott kan förvaltas av den som vill predika både undervisande och själavårdande.
Bokförlaget Temamet, som väl är Hakon Långströms förlag, har gett ut boken. Enkelt är väl att skicka ett mejl till hakon.langstrom@svenskakyrkan.se och skaffa sig ett ex. Enklast för den som är i Stockholm är att idag kl 14 vara i Sofia församlingssal, Borgmästargatan 11 i Stockholm för då är det Releaseparty och man får träffa både författare och förläggare.
Birgitta tillägnar Örjan Blom sin bok och tackar Magnus Olsson i förordet. De kan resa sig och bocka på partyt. Och kanske ska man lägga till filosofens ord: Om du har två par byxor, så sälj det ena paret och köp boken.
Andra har skrivit om Collin men här ges en sammanfattning i en personligt hållen framställning. Den är på många sätt själavårdande. Tron är hunger (s 55) påpekas med hänvisning till Böhme: tron är en hungrande och törstande vilja" - det tog mig, för det är sant. Andra delar i denna pietistiska väckelse är mig helt främmande. Det sakramentala livet är både synligt och osynligt i en slags balans. Hos Collin blir det under lång tid bara osynlighet - och egentligen var han nog inte sakramentskristen. Jag tycker Birgitta Rengmyr Lövgren på ett tankeväckande sätt förklarar de sociala faktorer som gör att mystikerna flyr undan kyrkiolivet i Stockholm. Det fanns för många präster! De hörde till allsköns insitutioner men var alltså sett till folkmängden alldeles för många. Ni märker att en del perspektiv flyttas när man läser om Collin. För många präster som fromhetshinder, sug på den karamellen.
Jag har sett Sickla i Nacka från sjösidan och kan fatta vad motsättningarna mellan "Kyrkan" och "sekten" bestod i. Någon teologisk grundutbildning har man väl. Men det är av värde att både kretsen kring Collin och hans efterföljare presenteras. Här är en viktig berättelse om andelivet i Sverige, som J.A. Eklund skulle kalla det.
Boken om Collin aktualiserar viktiga perspektiv kanske främst därför att den har plats för det personliga. Collin var förtrogen med svårigheter och lidande. I ett Post scriptum ger Birgitta Rengmyr Lövgren material för att tänka vidare över livets svåra erfarenheter. Det är några sidor som gott kan förvaltas av den som vill predika både undervisande och själavårdande.
Bokförlaget Temamet, som väl är Hakon Långströms förlag, har gett ut boken. Enkelt är väl att skicka ett mejl till hakon.langstrom@svenskakyrkan.se och skaffa sig ett ex. Enklast för den som är i Stockholm är att idag kl 14 vara i Sofia församlingssal, Borgmästargatan 11 i Stockholm för då är det Releaseparty och man får träffa både författare och förläggare.
Birgitta tillägnar Örjan Blom sin bok och tackar Magnus Olsson i förordet. De kan resa sig och bocka på partyt. Och kanske ska man lägga till filosofens ord: Om du har två par byxor, så sälj det ena paret och köp boken.
Seglora-metoden
Låt oss analysera Seglora-metoden. Utgångspunkten är en fast förvissning om tillståndet i världen och Sverige. Här vimlar det av högerextremister, rasister, homofober och islamhatare. De - och fler med dem - vill alla normalisera något som kallas "SD-agenda". Uppgiften är att utifrån denna stabila förförståelse upptäcka det man redan upptäckt, så att säga. Det kan kräva ett visst mått av kreatitivitet men, med ordentliga subsidier försedd, kan nog Dagens Seglora och Seglora Smedja klara det.
Metoden innebär att hålla sig med ett stall misshagliga, förstås - men det kan vi bortse från för tillfället, kanske bortsett från att de misshagliga ska demoniseras och bli i varje fall småjävlar. Vi ska också bortse från att Dagens Seglora alltid beskyller andra för hatbrott, näthat och för att göra "ständiga utfall" även om man kan ha synpunkter på det och vet att ordet "ständiga" inte är informationsbärande utan helt enkelt en grälmarkör.
Metoden, så som den redovisas, betyder att Dagens Seglora ser till person. "Det är hur enkelt som helst" att googla och kolla upp vilka bloggkommentatorerna är. Och detta måste betyda att somliga ska tystas. Sedan kommer det: "I fallet Ermefjäll borde texten i sig vara tillräcklig för Sandahl att inte publicera." Ska vi alltså ha en slags underground-antisemitism? Texten ska publiceras för att vi ska förstå en tankefigur, som för alls inte länge sedan var vanlig i Europa.
Jag kan både fatta att en sådan tankefigur lever kvar med tyskar födda 1932 och tidigare - men de finns alltså hos oss också. Bra att vi får veta och kan argumentera. Gymnasieläraren som läste den unge gym-nazistens uppsats tog samtalet, läste in sig, talade sakligt och efter några månader kom den unge mannen och sa: "Du Jenny, jag är inte nazist längre." Den demokratiska metoden med sakkritik håller. Hade svenkläraren upprörts, sprungit med uppsatsen till rektor och kallat in skolkurator och skolsköterska - vad hade hänt då?
Man skulle teoretiskt kunna skilja mellan antisionism och antisemitism - om det inte vore så att antisemitismen finns kvar. Då blir läget komplicerat. Med en delegation hörde jag en företrädare för PLO tala om Sions Vises Protokoll. Vi kom av oss. Det är uppenbart att en del gränser måste upprätthållas.
Vidare till Seglora!
Jag anklagas alltså för att inte kolla upp vem som skriver. Då får vi samtidigt veta hur Dagens Seglora arbetar.
För egen del skulle jag inte få för mig att kolla upp vem som skriver bloggkommentarer. Sak och inte person är grundhållning och kanske inte sällan osaklighet men aldrig person. Det informationsbärande är av vikt. Hur ska man annars få veta något om det som är en främmande?
Till Seglora-metoden hör också att inte vilja ( kunna?) uppfatta ironier. Jag fruktar att riksdagsmannen Thoralf Alfsson drev med sina kritiker när han talade om "fotsoldater". Denna ironi uppfattade inte Dagens Seglora. Däremot att det lilla antal som skrev bloggkommentarer på Bloggardag var fotsoldater som "strömmade in". Blir någon skrämd av dessa fotsoldater "som skränar och skrämmer"?
Vi får veta att "medierna gör allt för att vara på sin vakt mot dessa organiserade nättrupper" - men det betyder ju att så fort någon med reaktionära synpunkter vill komma till tals, så blir det närmast automatstopp? Vill vi ha den sortens öppna samhälle? Jag vill det inte.
Metoden förfinas när man gör sina motståndare till något som de i all sin mänskliga svaghet dock inte är. De vanliga tillmälena kan vi. Det nya var "knähund till högerextremister", vilket är ett epitet som väl beskriver inte en verklighet men en världsbild, där sådana knähundar behövs.
Man märker dock att till metoden aldrig hör att citera texter med ordentliga citat som man kan ta spjärn emot och diskutera.
Kanske är det av intresse att jag kort redovisar de senast läsa böckerna om antisemitism. Peter Longerichs biografi om Goebbels (Norstedts 2013) visar maktens arrogans och metoderna för att befästa sin makt genom antisemitiska aktioner (s 201 ff). Från 1942 var judeutrotningen inte hemlig längre (s 471).
Guido Knopps Tredje rikets hemligheter (Historiska Media 2013) spretar men i avsnittet om Himmler får vi veta, att Himmler gjorde allt för att utvidga massavrättningarna till ett fullständigt folkmord (s 232).
En helt annan framställning finns i Erik Larson, I odjurets trädgård (Albert Nonniers Förlag 2013) där vi får följa den amerikanska ambassadören i Berlin - Wuilliam E. Dodd (och hans pilska dotter Martha!). Kväkarnas representant kom till Dachau i februari 1942 och uppfattade koncentrationslägret vara en konstnärsby (s 240) men dessförinnan har ambassadören varit bekymrad över överfall på misshagliga (s 151 ff).
Den svåraste boken kanske ändå Sönke Neitzels och Harald Welzers bok Soldater är (Brombergs 2013). Där har våldtäkter och dödande blivit underhållningsvåld - och det är framställningar som vi får del av därför att engelsmännen avlyssnade vad tyska krigsfångarmuntert talade om. Det är enkelt för en människa att bli omänsklig. Sexuellt utnyttjande - och så sköts de judiska kvinnorna (s 140 t ex). Vad som skedde är förfärande. Antisemitismen är inte bara omöjlig för en kristen - den är omöjlig för den som vill vara människa.
Jag ska de närmaste dagarna läsa Staffan Skotts nya bok En mänsklighet i mänskligheten (Norstedts 2013). Jag ser att han tar upp antisemitismen - utbredd i Skåne men inte bara bland muslimska ungdomar utan bland det som kallas "vanliga svenskar". Är det så, kan uttrycken för antisemitism inte nonchaleras eller stoppas undan. De måste upp till ytan för berövas sin politiska potential - annsr blir det farligt. Dagens Segloras hållning - är den verkligen svenska mediers? - ter sig riktigt, riktigt farlig.
Frågan om varför Dagens Seglora ska uppbära kyrkliga subsidier kvarstår. Kanske mest för oss demokrater och förespråkare av grundlagsfästa fri- och rättigheter.
Metoden innebär att hålla sig med ett stall misshagliga, förstås - men det kan vi bortse från för tillfället, kanske bortsett från att de misshagliga ska demoniseras och bli i varje fall småjävlar. Vi ska också bortse från att Dagens Seglora alltid beskyller andra för hatbrott, näthat och för att göra "ständiga utfall" även om man kan ha synpunkter på det och vet att ordet "ständiga" inte är informationsbärande utan helt enkelt en grälmarkör.
Metoden, så som den redovisas, betyder att Dagens Seglora ser till person. "Det är hur enkelt som helst" att googla och kolla upp vilka bloggkommentatorerna är. Och detta måste betyda att somliga ska tystas. Sedan kommer det: "I fallet Ermefjäll borde texten i sig vara tillräcklig för Sandahl att inte publicera." Ska vi alltså ha en slags underground-antisemitism? Texten ska publiceras för att vi ska förstå en tankefigur, som för alls inte länge sedan var vanlig i Europa.
Jag kan både fatta att en sådan tankefigur lever kvar med tyskar födda 1932 och tidigare - men de finns alltså hos oss också. Bra att vi får veta och kan argumentera. Gymnasieläraren som läste den unge gym-nazistens uppsats tog samtalet, läste in sig, talade sakligt och efter några månader kom den unge mannen och sa: "Du Jenny, jag är inte nazist längre." Den demokratiska metoden med sakkritik håller. Hade svenkläraren upprörts, sprungit med uppsatsen till rektor och kallat in skolkurator och skolsköterska - vad hade hänt då?
Man skulle teoretiskt kunna skilja mellan antisionism och antisemitism - om det inte vore så att antisemitismen finns kvar. Då blir läget komplicerat. Med en delegation hörde jag en företrädare för PLO tala om Sions Vises Protokoll. Vi kom av oss. Det är uppenbart att en del gränser måste upprätthållas.
Vidare till Seglora!
Jag anklagas alltså för att inte kolla upp vem som skriver. Då får vi samtidigt veta hur Dagens Seglora arbetar.
För egen del skulle jag inte få för mig att kolla upp vem som skriver bloggkommentarer. Sak och inte person är grundhållning och kanske inte sällan osaklighet men aldrig person. Det informationsbärande är av vikt. Hur ska man annars få veta något om det som är en främmande?
Till Seglora-metoden hör också att inte vilja ( kunna?) uppfatta ironier. Jag fruktar att riksdagsmannen Thoralf Alfsson drev med sina kritiker när han talade om "fotsoldater". Denna ironi uppfattade inte Dagens Seglora. Däremot att det lilla antal som skrev bloggkommentarer på Bloggardag var fotsoldater som "strömmade in". Blir någon skrämd av dessa fotsoldater "som skränar och skrämmer"?
Vi får veta att "medierna gör allt för att vara på sin vakt mot dessa organiserade nättrupper" - men det betyder ju att så fort någon med reaktionära synpunkter vill komma till tals, så blir det närmast automatstopp? Vill vi ha den sortens öppna samhälle? Jag vill det inte.
Metoden förfinas när man gör sina motståndare till något som de i all sin mänskliga svaghet dock inte är. De vanliga tillmälena kan vi. Det nya var "knähund till högerextremister", vilket är ett epitet som väl beskriver inte en verklighet men en världsbild, där sådana knähundar behövs.
Man märker dock att till metoden aldrig hör att citera texter med ordentliga citat som man kan ta spjärn emot och diskutera.
Kanske är det av intresse att jag kort redovisar de senast läsa böckerna om antisemitism. Peter Longerichs biografi om Goebbels (Norstedts 2013) visar maktens arrogans och metoderna för att befästa sin makt genom antisemitiska aktioner (s 201 ff). Från 1942 var judeutrotningen inte hemlig längre (s 471).
Guido Knopps Tredje rikets hemligheter (Historiska Media 2013) spretar men i avsnittet om Himmler får vi veta, att Himmler gjorde allt för att utvidga massavrättningarna till ett fullständigt folkmord (s 232).
En helt annan framställning finns i Erik Larson, I odjurets trädgård (Albert Nonniers Förlag 2013) där vi får följa den amerikanska ambassadören i Berlin - Wuilliam E. Dodd (och hans pilska dotter Martha!). Kväkarnas representant kom till Dachau i februari 1942 och uppfattade koncentrationslägret vara en konstnärsby (s 240) men dessförinnan har ambassadören varit bekymrad över överfall på misshagliga (s 151 ff).
Den svåraste boken kanske ändå Sönke Neitzels och Harald Welzers bok Soldater är (Brombergs 2013). Där har våldtäkter och dödande blivit underhållningsvåld - och det är framställningar som vi får del av därför att engelsmännen avlyssnade vad tyska krigsfångarmuntert talade om. Det är enkelt för en människa att bli omänsklig. Sexuellt utnyttjande - och så sköts de judiska kvinnorna (s 140 t ex). Vad som skedde är förfärande. Antisemitismen är inte bara omöjlig för en kristen - den är omöjlig för den som vill vara människa.
Jag ska de närmaste dagarna läsa Staffan Skotts nya bok En mänsklighet i mänskligheten (Norstedts 2013). Jag ser att han tar upp antisemitismen - utbredd i Skåne men inte bara bland muslimska ungdomar utan bland det som kallas "vanliga svenskar". Är det så, kan uttrycken för antisemitism inte nonchaleras eller stoppas undan. De måste upp till ytan för berövas sin politiska potential - annsr blir det farligt. Dagens Segloras hållning - är den verkligen svenska mediers? - ter sig riktigt, riktigt farlig.
Frågan om varför Dagens Seglora ska uppbära kyrkliga subsidier kvarstår. Kanske mest för oss demokrater och förespråkare av grundlagsfästa fri- och rättigheter.
fredag 5 april 2013
Bloggkommentarer
Jag gillar bloggkommentarer - särskilt när de ägnar sig åt den intellektuella verksamheten att försöka förstå. Men också de andra är av intresse. Vi får möta stämningar vi annars aldrig fått möta. Får vi aldrig göra det, vet vi inte vad vi ska förhålla sig till.
Helle Klein och hennes stamfränder har förpestat samhällsklimatet, skrivs i en bloggkommentar. Detta är en replik från tyskt 20-tal och framöver. Ska den modereras bort? Nej, den ska stå och jag ska tydligt deklarera att Helles stamfränder också är mina stamfränder, kata pneuma. Antisemitismen är en omöjlig hållning för en kristen. Och Helle och jag är som Guds barn och syskon förenade i ett enda dop. Detta är ett faktum som skulle göra Dagens Segloras illvillighet omöjlig. I en familj håller man samman och hanterar sakliga oenigheter sakligt.
Kravet på politisk korrekthet ska analyseras mer djupsinnigt än med en antisemitisk glosa. Har verkligen Jesus förpestat samhällsklimatet? Knappast. Däremot ger han oss uppgiften att vara salt och ljus och att bära vittne om Sanningen. Det betyder ansvaret att komplicera och i vårt samhäller antagligen uppgiften att noga granska slagord och ytlighet.
Det finns uppenbara skillnader mellan Sverigedemokraterna och Frimodig kyrka . På en grafisk bild i Kyrkans Tidnings kyrkovalsbilaga skulle partierna lägga in sig och svara på fem frågor. Frimodig kyrka är den grupp som tydligast avviker från Sverigedemokraterna, fyra av fem svar. Frimodig kyrka har lagt sig närmast Jesus. Partier måste finnas ibland oss för att sanningen ska bli uppenbar, tycks det.
Till frågan om det verkliga alternativet i kyrkovalet och de alternativa alternativen ska jag be att få återkomma. Men här som alltid gäller friheten: "Rösta du på ditt sätt, så röstar jag på rätt sätt."
Helle Klein och hennes stamfränder har förpestat samhällsklimatet, skrivs i en bloggkommentar. Detta är en replik från tyskt 20-tal och framöver. Ska den modereras bort? Nej, den ska stå och jag ska tydligt deklarera att Helles stamfränder också är mina stamfränder, kata pneuma. Antisemitismen är en omöjlig hållning för en kristen. Och Helle och jag är som Guds barn och syskon förenade i ett enda dop. Detta är ett faktum som skulle göra Dagens Segloras illvillighet omöjlig. I en familj håller man samman och hanterar sakliga oenigheter sakligt.
Kravet på politisk korrekthet ska analyseras mer djupsinnigt än med en antisemitisk glosa. Har verkligen Jesus förpestat samhällsklimatet? Knappast. Däremot ger han oss uppgiften att vara salt och ljus och att bära vittne om Sanningen. Det betyder ansvaret att komplicera och i vårt samhäller antagligen uppgiften att noga granska slagord och ytlighet.
Det finns uppenbara skillnader mellan Sverigedemokraterna och Frimodig kyrka . På en grafisk bild i Kyrkans Tidnings kyrkovalsbilaga skulle partierna lägga in sig och svara på fem frågor. Frimodig kyrka är den grupp som tydligast avviker från Sverigedemokraterna, fyra av fem svar. Frimodig kyrka har lagt sig närmast Jesus. Partier måste finnas ibland oss för att sanningen ska bli uppenbar, tycks det.
Till frågan om det verkliga alternativet i kyrkovalet och de alternativa alternativen ska jag be att få återkomma. Men här som alltid gäller friheten: "Rösta du på ditt sätt, så röstar jag på rätt sätt."
Det jag nu skriver skulle Helle aldrig tillåta att jag skrev
I går kväll läste jag Helena Edlunds blogg #50, Öppet brev till Helle Klein. Den tog mig.
Helena skriver om hur det är att vara utsatt för en lögnkampanj. Själv kom jag att tänka på den klassiska - och användbara - repliken: "Med kvinnliga präster kommer ett mjukare drag in i själavården." Helle bär syn för sägen.
Helena hade, förstod jag, vänt sig till biskopen Jackelén som inte kunde eller ville svara på frågan vad som krävs för att Dagens Seglora ska sluta kampanja mot henne. Vad ska vi ha biskopar till om de inte kan freda sin präster? Kräklan är en knölpåk för att försvara och det verktyg biskopar gärna stoltserar med men sällan tycks använda.
Antje Jackelén kunde annars använt den mot Kleins höga beskyddare och bidragsgivare - biskopen och domprosten i Stockholm, t ex. Hon kunde också anmält Klein till Stockholms domkapitel och hävdat att personvendettan mot Helena Edlund, präst i hennes stift, består av "ett uns av verklighet, kompletterat med lögner och speglat i det oförsonliga hatets spegel" och att den sortens vendetta är oförenlig med avgivna prästlöften.. Men biskopen i Lund kan inte eller vill inte ens ge ett svar på Helena Edlunds fråga. Det är riktigt illavarslande.
Socialdemokraterna borde ha allvarliga problem med Helle Kleins hållning. Jag "tillåts" alltså av Frimodig kyrka skriva här och där. Men vad är det Helle som chefredaktör på Aftonbladet INTE tillåtit? Vilken presspolitik vill svensk socialdemokrati stå för - den tillrättalagda eller den där åsikter bryts? Och vilka journalister ska vi hållas med - sådana som tillåter oss att skriva eller som inte tillåter somliga av oss att göra det, när det vi skriver inte passar dem? Vem vill leva i ett land där Helle Klein bestämmer vad som tillåts och vem vill vara socialdemokrat ihop med en totalitär? Stefan Löfven kan tala om den goda familjen och just så ska Kyrkan, Guds familj, vara. Men då finns det väl en frihet att tala? Eller?
Frimodig kyrka har debattutrymme. När en nomineringsgrupp inte har det, är det kört. Dert var ju detta som var problemet med POSK:s Gleichschaltung. Det var ur gemensamma samtal i stiftsgruppen som idén om motionen Stasi och stiftet växte fram - liksom den stora programmotionen, och stiftsfullmäktige/stiftsstyrelse tyckte att det var idéer man kunde göra något av. Svenska kyrkan är beroende av att det finns ett gott samtalsklimat så att människor inte tröttnar, tystnar, lägger av.
Helle Klein och Mttias Irving hojtar, men diskuterar inte i sak. De skriker slagord, men det går inte att få fram en uppsättning argument. Kanske Dispatch International är rasistisk - fast redaktören förnekar det. Då kan det väl vara enkelt att ta fram några tydliga exempel på det. Att Dispatch är islamkritisk vet vi. Det är uppenbart publikationens syfte. Men ska man inte i en demokrati ta upp samhällskritik främst för att vi inte ska få en politisk undervegetation? Vilken nytta i samhället gör bortstämplingen? Alls ingen. Å andra sidan - med en given agenda MÅSTE man overkligen hålla sig med rasister och extremister för att bekräfta den egna agendan och självbilden. Då har man hamnat bortom det intellektuella samtalet. Om nu Klein och Irving någonsin befunnit sig i det.
Om Helle Klein är något annat än en åsikts- och pratmaskin, vore jag tacksam att få upplysning om det. Och jag skulle gärna vilja få veta vad svensk arbetarrörelse ser för fördel med åsikts- och pratmaskiner.
Vad som annars sker i det som synes ske är uppenbart: Frimdog kyrka uppfattas vara ett hot. Det är bra. Hotet består i att Frimodig kyrka är det verkliga alternativet i kyrkovalet. Det var det Dagens Seglora också kom att poängtera.
Helena skriver om hur det är att vara utsatt för en lögnkampanj. Själv kom jag att tänka på den klassiska - och användbara - repliken: "Med kvinnliga präster kommer ett mjukare drag in i själavården." Helle bär syn för sägen.
Helena hade, förstod jag, vänt sig till biskopen Jackelén som inte kunde eller ville svara på frågan vad som krävs för att Dagens Seglora ska sluta kampanja mot henne. Vad ska vi ha biskopar till om de inte kan freda sin präster? Kräklan är en knölpåk för att försvara och det verktyg biskopar gärna stoltserar med men sällan tycks använda.
Antje Jackelén kunde annars använt den mot Kleins höga beskyddare och bidragsgivare - biskopen och domprosten i Stockholm, t ex. Hon kunde också anmält Klein till Stockholms domkapitel och hävdat att personvendettan mot Helena Edlund, präst i hennes stift, består av "ett uns av verklighet, kompletterat med lögner och speglat i det oförsonliga hatets spegel" och att den sortens vendetta är oförenlig med avgivna prästlöften.. Men biskopen i Lund kan inte eller vill inte ens ge ett svar på Helena Edlunds fråga. Det är riktigt illavarslande.
Socialdemokraterna borde ha allvarliga problem med Helle Kleins hållning. Jag "tillåts" alltså av Frimodig kyrka skriva här och där. Men vad är det Helle som chefredaktör på Aftonbladet INTE tillåtit? Vilken presspolitik vill svensk socialdemokrati stå för - den tillrättalagda eller den där åsikter bryts? Och vilka journalister ska vi hållas med - sådana som tillåter oss att skriva eller som inte tillåter somliga av oss att göra det, när det vi skriver inte passar dem? Vem vill leva i ett land där Helle Klein bestämmer vad som tillåts och vem vill vara socialdemokrat ihop med en totalitär? Stefan Löfven kan tala om den goda familjen och just så ska Kyrkan, Guds familj, vara. Men då finns det väl en frihet att tala? Eller?
Frimodig kyrka har debattutrymme. När en nomineringsgrupp inte har det, är det kört. Dert var ju detta som var problemet med POSK:s Gleichschaltung. Det var ur gemensamma samtal i stiftsgruppen som idén om motionen Stasi och stiftet växte fram - liksom den stora programmotionen, och stiftsfullmäktige/stiftsstyrelse tyckte att det var idéer man kunde göra något av. Svenska kyrkan är beroende av att det finns ett gott samtalsklimat så att människor inte tröttnar, tystnar, lägger av.
Helle Klein och Mttias Irving hojtar, men diskuterar inte i sak. De skriker slagord, men det går inte att få fram en uppsättning argument. Kanske Dispatch International är rasistisk - fast redaktören förnekar det. Då kan det väl vara enkelt att ta fram några tydliga exempel på det. Att Dispatch är islamkritisk vet vi. Det är uppenbart publikationens syfte. Men ska man inte i en demokrati ta upp samhällskritik främst för att vi inte ska få en politisk undervegetation? Vilken nytta i samhället gör bortstämplingen? Alls ingen. Å andra sidan - med en given agenda MÅSTE man overkligen hålla sig med rasister och extremister för att bekräfta den egna agendan och självbilden. Då har man hamnat bortom det intellektuella samtalet. Om nu Klein och Irving någonsin befunnit sig i det.
Om Helle Klein är något annat än en åsikts- och pratmaskin, vore jag tacksam att få upplysning om det. Och jag skulle gärna vilja få veta vad svensk arbetarrörelse ser för fördel med åsikts- och pratmaskiner.
Vad som annars sker i det som synes ske är uppenbart: Frimdog kyrka uppfattas vara ett hot. Det är bra. Hotet består i att Frimodig kyrka är det verkliga alternativet i kyrkovalet. Det var det Dagens Seglora också kom att poängtera.
torsdag 4 april 2013
Den totalitära
Dagens Seglora har kommit ut ur sin påskvila. I går fick vi veta att Frimodig kyrka lockar SD-avhoppare. Helena Edlund förnekar att hon varit medlem i SD - men det räcker inte. FK:s ordförande förklarar att personer med nazistiska eller rasistiska kopplingar inte kan få uppdrag i Frimodig kyrka. Det räcker nog inte heller.
En av "Frimodig Kyrkas frontfigurer, prästen Dag Sandahl, har medverkat flera gånger i den extremistiska rasisttidningen Dispatch International", får vi också veta. Det är Mattias Irving som sätter sitt namn under påståendena. Ordföranden för Frimodig kyrka hade personligen inte skrivit i tidningen "om din beskrivning av tidningen är korrekt". Att Annika Borg och Yngve Kalin ska tala läggs nu också Frimodig kyrka till last. Men den kritiske läsarkonsumenten märker, att Irving inte, aldrig, aldrig någonsin tar upp vad jag skrivit om i en artikel i Dispatch eller vad Borg/Kalin (vars namn stavas så) ska tala om. Det är guilt by association som gäller.
Mattias Irving kanske man kan strunta i - eller granska nogsamt. Men det står inte på förrän Helle Klien skriver ledare. Det sker i den Dagens Seglora som är just dagens.
Jag ska inte ta upp anklagelserna mot Helena Edlund som skrivit en blogg som avfärdas med orden att den helt saknar sanningshalt. Den sortens vildsinta dementier stimulerar intresset - men jag ska som sagt av mycket personliga skäl inte skriva om Ali Zayi Hill nära Balkhfloden i Afganistan, inte ett ord om hur svenskarna plötsligt fattade att det de byggt inte var en gemensam operation med armén och polisen utan lurade att ha en befäst position mitt i Pashtunområdet. Att översten Bengt Sandström var biträdande chef för North som gav order om om denna etablering utifrån en amerikansk militär säkerhetsdoktrin, COIN, ska jag inte heller kommentera.
Nu avkrävs dock Frimodig kyrka en deklaration om att Helena Edlund gästbloggat "hos högerextremister och sprider falska rykten om svensk försvarspolitik". Nu borde det nog läggas Frimodig kyrka till last att översten Stellan Bojerud, med att driva den blogg Edlund gästbloggat hos, till yttermera visso på någon av mina militära skolor varit min lärare. Högerextremistisk överste har undervisat frontfigur i Frimodig kyrka - hur vore den rubriken i Dagens Seglora?
Om folk bloggar i försvarsfrågor bland dem som är intresserade av sådana frågor, kanske man dock inte skulle bli överraskad. Bara överraskad att vi inte har en mer allmän försvarsdebatt i t ex AB, DN, SvD eller Expressen.
Stackars ordförande Ekelund "har svårare att förklara varför Frimodig kyrkas representant i kyrkostyrelsen, Dag Sandahl, tillåts medverka i den extrema rasisttidningen Dispatch International."
Ordet var "tillåts". Då förstår alla hur Helle Klein ser på de grundlagsfästa fri- och rättigheterna. Någon ska tillåta var man får skriva. Helle Klein är urtypen för en totalitär och vilket hennes idealsamhälle måste vara kan man kvickt räkna ut. Låt mig vara tydlig: Om någon inte skulle förklara att jag inte tillåts skriva någonstans, så skulle jag skriva just där.
Kyrkstriden handlar i dag om religionsdialogen och kyrkans förhållande till det mångkulturella samhället, menar Helle Klein. Frimodig kyrka beskylls för undfallenhet gentemot den pågående normaliseringen av SD:s världsbild. Detta är "ganska talande för en konservativ kristenhet".
Jag kan bara säga ett: Den totalitära Klein har verkligen svårt med åttonde budet. Kristen Opinion har pekat på detta lilla problem, som bordee blir alltmer besvärande för en uppsättning bidragsgivare, tidigare.
Vill Dagens Seglora ha ännu ett rubrikförslag så skriv: Straffad vänsterextremist förtreobndevald för Frimodig kyrka. Det skulle vara en uppseendeväckande rubrik i Dagens Seglora - också därför att den är sann.
Att det var Frimdog kyrka i Växjö stift som la motionen Stasi och stiftet påpekar jag i förbigående. Det mediala genomslaget blev stort. Har Dagens Seglora skrivit något om saken på sistone?
En av "Frimodig Kyrkas frontfigurer, prästen Dag Sandahl, har medverkat flera gånger i den extremistiska rasisttidningen Dispatch International", får vi också veta. Det är Mattias Irving som sätter sitt namn under påståendena. Ordföranden för Frimodig kyrka hade personligen inte skrivit i tidningen "om din beskrivning av tidningen är korrekt". Att Annika Borg och Yngve Kalin ska tala läggs nu också Frimodig kyrka till last. Men den kritiske läsarkonsumenten märker, att Irving inte, aldrig, aldrig någonsin tar upp vad jag skrivit om i en artikel i Dispatch eller vad Borg/Kalin (vars namn stavas så) ska tala om. Det är guilt by association som gäller.
Mattias Irving kanske man kan strunta i - eller granska nogsamt. Men det står inte på förrän Helle Klien skriver ledare. Det sker i den Dagens Seglora som är just dagens.
Jag ska inte ta upp anklagelserna mot Helena Edlund som skrivit en blogg som avfärdas med orden att den helt saknar sanningshalt. Den sortens vildsinta dementier stimulerar intresset - men jag ska som sagt av mycket personliga skäl inte skriva om Ali Zayi Hill nära Balkhfloden i Afganistan, inte ett ord om hur svenskarna plötsligt fattade att det de byggt inte var en gemensam operation med armén och polisen utan lurade att ha en befäst position mitt i Pashtunområdet. Att översten Bengt Sandström var biträdande chef för North som gav order om om denna etablering utifrån en amerikansk militär säkerhetsdoktrin, COIN, ska jag inte heller kommentera.
Nu avkrävs dock Frimodig kyrka en deklaration om att Helena Edlund gästbloggat "hos högerextremister och sprider falska rykten om svensk försvarspolitik". Nu borde det nog läggas Frimodig kyrka till last att översten Stellan Bojerud, med att driva den blogg Edlund gästbloggat hos, till yttermera visso på någon av mina militära skolor varit min lärare. Högerextremistisk överste har undervisat frontfigur i Frimodig kyrka - hur vore den rubriken i Dagens Seglora?
Om folk bloggar i försvarsfrågor bland dem som är intresserade av sådana frågor, kanske man dock inte skulle bli överraskad. Bara överraskad att vi inte har en mer allmän försvarsdebatt i t ex AB, DN, SvD eller Expressen.
Stackars ordförande Ekelund "har svårare att förklara varför Frimodig kyrkas representant i kyrkostyrelsen, Dag Sandahl, tillåts medverka i den extrema rasisttidningen Dispatch International."
Ordet var "tillåts". Då förstår alla hur Helle Klein ser på de grundlagsfästa fri- och rättigheterna. Någon ska tillåta var man får skriva. Helle Klein är urtypen för en totalitär och vilket hennes idealsamhälle måste vara kan man kvickt räkna ut. Låt mig vara tydlig: Om någon inte skulle förklara att jag inte tillåts skriva någonstans, så skulle jag skriva just där.
Kyrkstriden handlar i dag om religionsdialogen och kyrkans förhållande till det mångkulturella samhället, menar Helle Klein. Frimodig kyrka beskylls för undfallenhet gentemot den pågående normaliseringen av SD:s världsbild. Detta är "ganska talande för en konservativ kristenhet".
Jag kan bara säga ett: Den totalitära Klein har verkligen svårt med åttonde budet. Kristen Opinion har pekat på detta lilla problem, som bordee blir alltmer besvärande för en uppsättning bidragsgivare, tidigare.
Vill Dagens Seglora ha ännu ett rubrikförslag så skriv: Straffad vänsterextremist förtreobndevald för Frimodig kyrka. Det skulle vara en uppseendeväckande rubrik i Dagens Seglora - också därför att den är sann.
Att det var Frimdog kyrka i Växjö stift som la motionen Stasi och stiftet påpekar jag i förbigående. Det mediala genomslaget blev stort. Har Dagens Seglora skrivit något om saken på sistone?
Fromsinta illvilliga djävlar
Jag har förstått att det finns sådana som har synpunkter på mitt språkbruk. Det beror inte sällan på att få funderar över ords betydelse. De vill inte förstå ett sakinnehåll och därför ylar man när det gäller ordvalet. Men jag menar nu bokstavligen att det finns fromsinta - och illvilliga - djävlar. Till dem säger man som Frälsaren: Gå bort Satan. Och man kan fråga efter deras namn som är Legion.
Nattvarden är ett nådemedel. Jesus har instiftat sakramentet och eukaristin är Hans: Herrens Heliga Nattvard. Den är just eukaristi - tack- och glädjemåltid. Det finns mörka tider i Kyrkans historia när nattvarden använts som tvångsmedel för att domesticera folk. Nådemedlet blir tvångsmedel. Historia förstås - och den historien har vi inget ansvar för. Vi kan analysera kallt och säga: En ovän har gjort detta.
I går fick jag höra om en församlingsanställd någonstans i vårt avlånga land som ställts inför kravet att gå till nattvarden eller avskedas. Vi skriver 2013. Går den anställde inte till nattvarden? Jo, det fick jag för mig. Uppenbarligen dock inte när en kvinnlig präst har hand um'et (som det heter i Västergötland).
Nu kan man förstås i vårt på papperet fria land få tänka lite som man vill i ämbetsfrågan. Krav ställs på vigningstjänsten, inte på andra. Och i Svenska kyrkan finns en majoritet anställda om vilken man kan tro sig veta att denna majoritet inte återfinns i kyrkan söndagligen. Men saken gäller nu den klentrogne - som inte gör något han inte övertygats om. Det gör han rätt i. Felet är om Svenska kyrkan inte bryr sig om att argumentera för ämbetsreformen m/58 - och det bryr som bekant inte Svenska kyrkan sig om. Nu tycks en kyrkoherde i stället komma dragande med - ja, vad då? Gleichschaltung! Likriktining!
I ivern att ta itu med något som uppfattas vara ett arbetsplatsproblem, förvandlas nattvarden till tvångsmedel. Det är något alldeles oerhört. Det är kvalificerat gäckeri med sakramentet.
Vad bör göras? Anmäl kyrkoherden till domkapitlet. Om kyrkoherden skulle gå fri får domkapitlet alltså förklara att nattvardens nådemedel kan/ska/får användas som tvångsmedel. Alternativet för domkapitler är att göra processen kort med kyrkoherden.
Är detta en fråga för så kallade kvinnoprästmotståndare? På intet sätt. Nu är det de som tror reformen m/58 som måste markera att just därför att de tänker att reformen är efter Guds vilja, får nådemedel inte användas som tvångsmedel i syfte att hantera reformen i kyrkolivet.
Fromsina illvilliga djävlar ska man passa sig för. Ondskan är värst när den klär sig i änglakläder. Och därför: Ta öppen strid. Är det inte ett obarmhärtigt råd. Det obarmhärtiga är själva djävulskapet - och jag skriver teologi - demonologi, tro inget annat. Och majoriteten lyckas i doldom. Därför är det bättre att inte klåpta sig hängas i tysthet - och självfallet bättre att inte falla undan för något som är direkt mot meningen med Herrens Heliga Nattvards mening.
Fromsinta illvilliga djävlar ska inte få utrymme i Svenska kyrkan - det är min djupa övertygelse och därmed har jag pekat på en kyrkokristens ansvar.
Nattvarden är ett nådemedel. Jesus har instiftat sakramentet och eukaristin är Hans: Herrens Heliga Nattvard. Den är just eukaristi - tack- och glädjemåltid. Det finns mörka tider i Kyrkans historia när nattvarden använts som tvångsmedel för att domesticera folk. Nådemedlet blir tvångsmedel. Historia förstås - och den historien har vi inget ansvar för. Vi kan analysera kallt och säga: En ovän har gjort detta.
I går fick jag höra om en församlingsanställd någonstans i vårt avlånga land som ställts inför kravet att gå till nattvarden eller avskedas. Vi skriver 2013. Går den anställde inte till nattvarden? Jo, det fick jag för mig. Uppenbarligen dock inte när en kvinnlig präst har hand um'et (som det heter i Västergötland).
Nu kan man förstås i vårt på papperet fria land få tänka lite som man vill i ämbetsfrågan. Krav ställs på vigningstjänsten, inte på andra. Och i Svenska kyrkan finns en majoritet anställda om vilken man kan tro sig veta att denna majoritet inte återfinns i kyrkan söndagligen. Men saken gäller nu den klentrogne - som inte gör något han inte övertygats om. Det gör han rätt i. Felet är om Svenska kyrkan inte bryr sig om att argumentera för ämbetsreformen m/58 - och det bryr som bekant inte Svenska kyrkan sig om. Nu tycks en kyrkoherde i stället komma dragande med - ja, vad då? Gleichschaltung! Likriktining!
I ivern att ta itu med något som uppfattas vara ett arbetsplatsproblem, förvandlas nattvarden till tvångsmedel. Det är något alldeles oerhört. Det är kvalificerat gäckeri med sakramentet.
Vad bör göras? Anmäl kyrkoherden till domkapitlet. Om kyrkoherden skulle gå fri får domkapitlet alltså förklara att nattvardens nådemedel kan/ska/får användas som tvångsmedel. Alternativet för domkapitler är att göra processen kort med kyrkoherden.
Är detta en fråga för så kallade kvinnoprästmotståndare? På intet sätt. Nu är det de som tror reformen m/58 som måste markera att just därför att de tänker att reformen är efter Guds vilja, får nådemedel inte användas som tvångsmedel i syfte att hantera reformen i kyrkolivet.
Fromsina illvilliga djävlar ska man passa sig för. Ondskan är värst när den klär sig i änglakläder. Och därför: Ta öppen strid. Är det inte ett obarmhärtigt råd. Det obarmhärtiga är själva djävulskapet - och jag skriver teologi - demonologi, tro inget annat. Och majoriteten lyckas i doldom. Därför är det bättre att inte klåpta sig hängas i tysthet - och självfallet bättre att inte falla undan för något som är direkt mot meningen med Herrens Heliga Nattvards mening.
Fromsinta illvilliga djävlar ska inte få utrymme i Svenska kyrkan - det är min djupa övertygelse och därmed har jag pekat på en kyrkokristens ansvar.
onsdag 3 april 2013
Gubbhumor?
Det har varit mycket om Stasi och stiftet det senaste dygnet. Växjö stift skickade ett pressmeddelande om den konferens som ska äga rum i november och media hakade på. Mobiltelefonens batteri gav upp. Det är lite tröttande att dra argumenten varv efter varv men i Radio Kalmar fick jag till en replik om att vi hade för få spioner i kyrkan. Programledaren blev något undrande. "Ja, var och en kan bli sin egen spion och gå till kyrkan och spionera på söndag t ex". Då fattade programledaren själva tanken: "Du tänker så." Ska detta verkligen kallas "gubbhumor", som inträffade efter det att intervjun avslutats. Jag tyckte visserligen dribblingen var lite rolig - men gubbhumor? Eller är det så att om jag uppskattar ett skämt eller en dragning så blir detta per definitionem just gubbhumor?
Att det var Frimodig kyrka som tog initiativ till motionen om Stasi och stiftet har inte till övermått exponerats - men så var det.
Det krav som nu bör upprepas är kravet att arkiven ska öppnas. Det vill inte regeringen men mitt argument är att öppenhet ger dem möjlighet som falskt utpekats som Stasiinformatörer eller medarbetare att försvara sig. Det går knappast om 20-30 år. Försvara sig och försvara sig - tänkte mana tt Tyskland kommer att förbli delat och vi måste ha hyggliga relationer med alla våra grannländer, kunde man också tänka sig att dra sitt strå till stacken. Situationen förändrades i ett slag 1989, det ska man också ha i minne. Men öppenhet är kravet och därmed krav att Birgitta Almgren ska få tala fritt och täcknamnen köras mot Rosenholzakterna, så att vi får veta.
Att jag dessutom skulle vilja läsa avhandlingen som belyser hur östtysk pedagogik och DDR:s skolväsende har inspirerat svenska skolreformer är givet. Gibt es Ähnlichkeiten? Men då är vi knappast på området "gubbhumor", tänker jag.
Om biskop Johansson och ärkebiskop Wejryd skrattar åt något - är det också gubbhumor? Är själva begreppet inte bara sexistiskt utan också ett utslag av åldersdiskriminering? Ska det bildas en motståndsrörelse och skrivas argsinta inlägg på kultursidorna? Nu har jag fått en hel del att tänka på.
Att det var Frimodig kyrka som tog initiativ till motionen om Stasi och stiftet har inte till övermått exponerats - men så var det.
Det krav som nu bör upprepas är kravet att arkiven ska öppnas. Det vill inte regeringen men mitt argument är att öppenhet ger dem möjlighet som falskt utpekats som Stasiinformatörer eller medarbetare att försvara sig. Det går knappast om 20-30 år. Försvara sig och försvara sig - tänkte mana tt Tyskland kommer att förbli delat och vi måste ha hyggliga relationer med alla våra grannländer, kunde man också tänka sig att dra sitt strå till stacken. Situationen förändrades i ett slag 1989, det ska man också ha i minne. Men öppenhet är kravet och därmed krav att Birgitta Almgren ska få tala fritt och täcknamnen köras mot Rosenholzakterna, så att vi får veta.
Att jag dessutom skulle vilja läsa avhandlingen som belyser hur östtysk pedagogik och DDR:s skolväsende har inspirerat svenska skolreformer är givet. Gibt es Ähnlichkeiten? Men då är vi knappast på området "gubbhumor", tänker jag.
Om biskop Johansson och ärkebiskop Wejryd skrattar åt något - är det också gubbhumor? Är själva begreppet inte bara sexistiskt utan också ett utslag av åldersdiskriminering? Ska det bildas en motståndsrörelse och skrivas argsinta inlägg på kultursidorna? Nu har jag fått en hel del att tänka på.
tisdag 2 april 2013
Påverkansprocessen
Jag fick veta, tack vare Kyrkans Tidning - vår viktigaste kyrkliga nyhetsförmedlare, ni vet - att kampanj sätter press på kyrkan i Finland. Ett medborgarinitiativ som samlat 138 000 namn betyder att den finska riksdagen ska pröva frågan om samkönade äktenskap. Vad så "sam" - är det inte enkönade saken gäller och detta som är själva poängen?
Kari Mäkinen, som är ärkebiskop i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, gav stöd för lagändringen. Det verkar som om ärkebiskopen inte vill släppa vigselrätten - och då blir det enkönade vigslar i Finland också. Kan man förmoda att den ortodoxa statskyrkan kommer att välja en annan väg?
Tydligare än så här kan man inte se att teologi ersätts av ideologi. Mäkinen är oförmögen att stå emot. Nu är emellertid Missionsstiftet (Missionsprovinsen) ett problem. Biskoparna tar avstånd från detta nybildade stift och May Wikström på finländska Kyrkpressen kommenterar: "Det är en märklig sits nu eftersom de finns kvar inom kyrkan, de har utnämnt en egen biskop, och de fortsätter att verka inom kyrkan fastän de går stick i stäv mot exempelvis biskoparnas råd och anvisningar."
Det kan man tycka - men kan man tycka så i en evangelisk-luthersk kyrka, som kom till på samma sätt och där Rom argumenterade exakt som May Wikström och fann det märkligt att refiormatorerna inte var biskopstrogna? De bekännelseskrifter som gäller i Wikströms kyrka, ger klartecken till en annan kyrkoledning om biskoparna avviker från evangeliet. Och agerar en biskop ideologiskt, styrd av samtidens opinioner, är det väl bud om inte bekänelseskrifternas ord kan tänkas ha relevans.
Det är lite lustigt med finnarna. De kommer alltid lite senare - men man kan lita på att de kommer. Och lika fel!
Nu lever vi i påskens underbara tid. Och jag utbrister på min bästa finska de glada orden Glad Påsk - fast på finska, förstås: Haskala paskala!
Kari Mäkinen, som är ärkebiskop i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, gav stöd för lagändringen. Det verkar som om ärkebiskopen inte vill släppa vigselrätten - och då blir det enkönade vigslar i Finland också. Kan man förmoda att den ortodoxa statskyrkan kommer att välja en annan väg?
Tydligare än så här kan man inte se att teologi ersätts av ideologi. Mäkinen är oförmögen att stå emot. Nu är emellertid Missionsstiftet (Missionsprovinsen) ett problem. Biskoparna tar avstånd från detta nybildade stift och May Wikström på finländska Kyrkpressen kommenterar: "Det är en märklig sits nu eftersom de finns kvar inom kyrkan, de har utnämnt en egen biskop, och de fortsätter att verka inom kyrkan fastän de går stick i stäv mot exempelvis biskoparnas råd och anvisningar."
Det kan man tycka - men kan man tycka så i en evangelisk-luthersk kyrka, som kom till på samma sätt och där Rom argumenterade exakt som May Wikström och fann det märkligt att refiormatorerna inte var biskopstrogna? De bekännelseskrifter som gäller i Wikströms kyrka, ger klartecken till en annan kyrkoledning om biskoparna avviker från evangeliet. Och agerar en biskop ideologiskt, styrd av samtidens opinioner, är det väl bud om inte bekänelseskrifternas ord kan tänkas ha relevans.
Det är lite lustigt med finnarna. De kommer alltid lite senare - men man kan lita på att de kommer. Och lika fel!
Nu lever vi i påskens underbara tid. Och jag utbrister på min bästa finska de glada orden Glad Påsk - fast på finska, förstås: Haskala paskala!
måndag 1 april 2013
Elitkristendom
Tidningen Dagen hgade uppmärksammat Gefle Dagblad och kyrkoherden som klarsynt beskrev Svenska kyrkans läge. Anställda, förtroendevalda, körmedlemmar och syföreningar saknas i den söndagliga gudstjänsten och den verkliga krisen handlar inte om ekonomi utan om den inre sekulariseringen. Jag fick för mig att nåpgot liknande sagts tidigare. Men saken tål att upprepas.
Påskens bekymmer handlar om sådant jag hör eller läser när jag hålls informerad. En pensionerad präst i kategorin "snäll" sa om gudstjänstlivet i staden han flyttat till "förfärande". Jag trodde honom. En kvinna vars omdöme jag litar på sa "katastrof" om en gudstjänst hon varit med om. En annan kvinna sa om en högmässa "ordet katastrof räcker inte". Här och var mullrar det i församlingarna - men det blir inte mer. Ännu.
Eller?
Om någon kommer för ett sällsynt besök i kyrkan och uppfattar att allt är dåligt, minskar förstås motiveringen att vara kvar och betala. Allt är inte prästens fel eller förtjänst, det vet jag. Församlingen firar. Men en del hänger på prästen. Den pensionerade prästen tror jag. Den stadens präster har jag föga förtroende för. Vittnesbörden om katastrof - eller mer - tror jag också. Kvinnorna är omdömesgilla. Och jag hör till dem som till min levnads ände kommer att upprepa: Svenska kyrkan hade alternativ. De valdes bort.
Det jag nu uttryckt kallas "elitkristendom". Motsatsen till elitkristendom i denna mening är "gärdsgårdseriekristendom". Det är den som får omdömena förfärande, katastrof och mer än katastrof.
Påskens bekymmer handlar om sådant jag hör eller läser när jag hålls informerad. En pensionerad präst i kategorin "snäll" sa om gudstjänstlivet i staden han flyttat till "förfärande". Jag trodde honom. En kvinna vars omdöme jag litar på sa "katastrof" om en gudstjänst hon varit med om. En annan kvinna sa om en högmässa "ordet katastrof räcker inte". Här och var mullrar det i församlingarna - men det blir inte mer. Ännu.
Eller?
Om någon kommer för ett sällsynt besök i kyrkan och uppfattar att allt är dåligt, minskar förstås motiveringen att vara kvar och betala. Allt är inte prästens fel eller förtjänst, det vet jag. Församlingen firar. Men en del hänger på prästen. Den pensionerade prästen tror jag. Den stadens präster har jag föga förtroende för. Vittnesbörden om katastrof - eller mer - tror jag också. Kvinnorna är omdömesgilla. Och jag hör till dem som till min levnads ände kommer att upprepa: Svenska kyrkan hade alternativ. De valdes bort.
Det jag nu uttryckt kallas "elitkristendom". Motsatsen till elitkristendom i denna mening är "gärdsgårdseriekristendom". Det är den som får omdömena förfärande, katastrof och mer än katastrof.
söndag 31 mars 2013
Låt oss hålla påsk!
Fram emot eftermiddagen kommer jag att vara lite mör. Påsknatt med fantastiska konfirmander som ministranter, de kan läsa det liturgiska skeendet, vet var de ska stå och frattar vad de ska göra. Vi drack GT-dricka (som i detta fall betyder Godtemplardricka) och det fanns alternativ. Godis som Patrik på Snäckan skänkt. 8 kilo skulle räcka länge, sas det. Nåja. En mamma sa - på mammors vis - till sina telningar: "Nu räcker det!" men då kunde jag sannfärdigt svara: "Det har du inte en aning om." Sedan tog vi fram lite plastmuggar så att barnen kunde härbärgera godiset.
Påskens ljus som vi sjunger om och så solen som lyser in i kyrkorummet, körsången och i predikan kom Thomas av Aquino, Albertus Magnus och Herbert Tingsten in. Vem hade kunnat tänka det på förhand? Tingsten? Han var så åskrädd att han kastade sig ner under trägårdsbordet om han hörde åskan och grät. Hade Gerd och Herbert gäster på middag, kunde Herbert komma att tänka på döden och ylande brista i gråt. Fascinerande - och rätt tacksamt att man slapp vara med - för Herbert hade ju rätt och fel. Döden är en fiende och den kan man fundera över under ylande gråt - men gråten kan stillas och tystna för döden är en besegrad fiende. Hade Tingsten kommit på hur problemet är löst, hade han kunnat leva ett liv med mindre ångest. Långfredag, påsknatt och påsknatt visar sig för den som ser alternativen vara kraftfulla händelser.
I natt var jag som tidigare och välsignade folket på Kalk i Löttorp. Lite gripande att bland allt annat som händer på det påskyra Öland så proklamerades i annonsen också "syndernas förlåtelse". Färre på Kalk än förra året - men det styrs förstås av vädret. Snöfall hade aviserats, men norra Öland är solrikt också nu. Snön var några flingor i fredags, ingenting mera.
Ni hörde väl nyheten, förrestren? Kristus är uppstånden!
Påskens ljus som vi sjunger om och så solen som lyser in i kyrkorummet, körsången och i predikan kom Thomas av Aquino, Albertus Magnus och Herbert Tingsten in. Vem hade kunnat tänka det på förhand? Tingsten? Han var så åskrädd att han kastade sig ner under trägårdsbordet om han hörde åskan och grät. Hade Gerd och Herbert gäster på middag, kunde Herbert komma att tänka på döden och ylande brista i gråt. Fascinerande - och rätt tacksamt att man slapp vara med - för Herbert hade ju rätt och fel. Döden är en fiende och den kan man fundera över under ylande gråt - men gråten kan stillas och tystna för döden är en besegrad fiende. Hade Tingsten kommit på hur problemet är löst, hade han kunnat leva ett liv med mindre ångest. Långfredag, påsknatt och påsknatt visar sig för den som ser alternativen vara kraftfulla händelser.
I natt var jag som tidigare och välsignade folket på Kalk i Löttorp. Lite gripande att bland allt annat som händer på det påskyra Öland så proklamerades i annonsen också "syndernas förlåtelse". Färre på Kalk än förra året - men det styrs förstås av vädret. Snöfall hade aviserats, men norra Öland är solrikt också nu. Snön var några flingor i fredags, ingenting mera.
Ni hörde väl nyheten, förrestren? Kristus är uppstånden!
torsdag 28 mars 2013
Ursinne
Jag håller på med Per Wirthéns nya bok om Tingsten, Herbert Tingstens sista dagar (Bonniers). När Tingsten citerar Montalembert - (1810-1870, liberal politiker, katolik, skarp motståndare till tanken på påvens ofelbarhet men död innan dogmen proklamerades, student i Stockholm 1828 - som ni kanske minns och någon kanske läst hans fem band Les Moines d'Occident depuis Saint Benoît jusqu'a Saint Bernhard som gavs ut under åren 1860-1868 men saknas i mitt bibliotek) - när alltså Montalembert citeras, tänder jag till. Han beskriver mentaliteten i den kyrklig uppgörelse:
"När jag är svagare, ber jag om frihet, därför at den är er princip.
Men när jag är starkare, tar jag den ifrån er, därför att den inte är min princip."
Det är ju så här det går till i det kyrkliga systemet. Det visar sig i konfliktfrågorna, där man smyger sig fram, söker förståelse, vill ha sammanjämkande och hanterliga överneskommelser, pyntade med vackra ord. Och så ändras konjunkturen. Löften och utfästelser sviks.
Tingsten är ofta ursinnig. Vi kanske skulle lära av honom? Med lögnen som vapen och sveket som verktyg driver de motkristna sitt arbete. De etiketterar oss som tänker annorlunda. De tar aldrig debatter i sak, med referenser till böcker, teologi. De skriver inga analyser som vi kan gå i clinch med. De officiella rapporterna är argumentationsmässigt ihåliga. Men majoritetsbesluten tas av folk som styrs av sina fördomar - eller sin politiska agenda och låtsas att ideologi är teologi. Och när detta väl skett, sker omställningarna.
Jag ser ett mönster. Det som förr ar argument i anonyma insändare, blir plötsligt rumsrena och sakligt bärande argument. Jag kan sålunda bli sexist, rasist och homofob. De etiketterna är alldeles i sin ordning. Jag får som titel ett tillmäle; "kvinnoprästmotståndaren" - bestämd form. De motkristna är förstås motkristna, så jag skulle kanske inte förvånas och alls inte bli ursinnig. Men finns det inga andra? Finns det inte några hundra präster som vet att allt det som sägs i etiketteringsbranschen helt enkelt inte är sant? Och vad är det för präster som tiger sig igenom smädeskampanjen av medkristna om saken inte är den, att vi egentligen är varandras motkristna?
Ursinnet kanske är en bra hållning en dag som slutar med att Petrus hugger örat av Malkos? OK, jag vet vad Jesus sa om svärdet. Men Socker-Conny då? "Med en juste järnrör kan man slå världen med häpnad."
Ska vi av Herbert Tingsten lära en hållning som vi - inte han - kan överföra till Svenska kyrkan: Att glida försbi sin kyrkas stora konflikter och hot är ett moraliskt svek. Detta sagt just en Skärtorsdag.
Nu bloggar jag inte förrän påsken drabbat mig.
"När jag är svagare, ber jag om frihet, därför at den är er princip.
Men när jag är starkare, tar jag den ifrån er, därför att den inte är min princip."
Det är ju så här det går till i det kyrkliga systemet. Det visar sig i konfliktfrågorna, där man smyger sig fram, söker förståelse, vill ha sammanjämkande och hanterliga överneskommelser, pyntade med vackra ord. Och så ändras konjunkturen. Löften och utfästelser sviks.
Tingsten är ofta ursinnig. Vi kanske skulle lära av honom? Med lögnen som vapen och sveket som verktyg driver de motkristna sitt arbete. De etiketterar oss som tänker annorlunda. De tar aldrig debatter i sak, med referenser till böcker, teologi. De skriver inga analyser som vi kan gå i clinch med. De officiella rapporterna är argumentationsmässigt ihåliga. Men majoritetsbesluten tas av folk som styrs av sina fördomar - eller sin politiska agenda och låtsas att ideologi är teologi. Och när detta väl skett, sker omställningarna.
Jag ser ett mönster. Det som förr ar argument i anonyma insändare, blir plötsligt rumsrena och sakligt bärande argument. Jag kan sålunda bli sexist, rasist och homofob. De etiketterna är alldeles i sin ordning. Jag får som titel ett tillmäle; "kvinnoprästmotståndaren" - bestämd form. De motkristna är förstås motkristna, så jag skulle kanske inte förvånas och alls inte bli ursinnig. Men finns det inga andra? Finns det inte några hundra präster som vet att allt det som sägs i etiketteringsbranschen helt enkelt inte är sant? Och vad är det för präster som tiger sig igenom smädeskampanjen av medkristna om saken inte är den, att vi egentligen är varandras motkristna?
Ursinnet kanske är en bra hållning en dag som slutar med att Petrus hugger örat av Malkos? OK, jag vet vad Jesus sa om svärdet. Men Socker-Conny då? "Med en juste järnrör kan man slå världen med häpnad."
Ska vi av Herbert Tingsten lära en hållning som vi - inte han - kan överföra till Svenska kyrkan: Att glida försbi sin kyrkas stora konflikter och hot är ett moraliskt svek. Detta sagt just en Skärtorsdag.
Nu bloggar jag inte förrän påsken drabbat mig.
onsdag 27 mars 2013
Ny ärkebiskop
Hur viktig är ärkebiskopen egentligen? En stiftsbiskop kan ingjuta mod i sitt stift, uppmuntra dem han möter. En ärkebiskop ska mer vid sammanträdes- och skrivbord få organisationen att gå runt. Stiftsbiskopen lever rätt oskyddad. Kring ärkebiskopen ska det finnas ett kansli med hög kompetens, som ser till att ärkebiskopen inte råkar ut för något.
Valet av ärkebiskop är ett val mellan en maktpolitiker eller en idépolitiker. Är ärkebiskopen ingendera, blir det inte mycket av gärningen. Är ärkebiskopen bådadera - och skickligt insåld i media - blir det genomslag.
Så var det med KG Hammar som Johan Hasslow avkrävde några målskrivningar, som sedan trummades in medialt. Har Johan Hasslow fått något tack för att han kreerade KG? Nu var inte KG så dålig heller: tygkasse och en kofta samt motionslöp på morgonen frammanar bilden av en mjukis med hälsosamma intressen. KG hade makt och visste hur man använder den men han var också idépolitiker. Fast så här i efterhand, när man tänker efter, vad finns kvar av KG:s gärning som ärkebiskop? Jag kommer inmte på något - men timmen är tidig. Men det är nog så det är. Ärkebiskopen betyder inte så mycket - mer än för stunden.
Anders Wejryd är en maktpolitiker. Han ser var opinioner och majoritet ligger och förhåller sig till det. Är majoritetsförhållanden oklara, väntar han. Han är inte känslokall vilket bland annat betyder att hans irritation över organisationsstrul är verklig, men kontrollerad. Hans entusiasm för tåg, där det går på räls, är en livshållning när det gäller tillvaron. I vart fall tillvaron vid sammanträden.
Nu då? En ärkebiskop som är en kompetent sammanträdesmänniska? En ärkebiskop som är en pastoral visionär och inte rädd för att se de problem Svenska kyrkan styr ut i och kraftfullt gör något åt dem, dvs ställa Svenska kyrkan på krigsfot? Det blir nog inte så. Det blir en ärkebiskop som fungerar som "den härskande maktens lydiga redskap", som formuleringen till Hovrätten över Skåne och Blekinge en gång löd. Hovrätten dömde uttrycket som brottsligt, vill jag minnas. Var det domstolstrots eller förargelseväckande beteende, jag minns inte, och har tappat namnet på den innovative skribenten/brottslingen också.
Den härskande maktens lydiga redskap - den som förkroppsligar och med ämbetets insignier bekräftar de samtida ideologiska sanningarna, det är vad det blir. Namnet? Frågan handlar inte så mycket om namn som att hitta den som är "havlig". Definiera först de ideologiska intressena, så avtecknar sig en eller flera gestalter. Men blanda inte in Gud i verksamheten utan behåll en helt sekulariserad syn på valet av ärkebiskop.
Om jag nu har fel, återstår först att tala Svenska kyrkans framtidsfrågor för att förstå vilka yutmaningar ärkebiskopen ska leda Svenska kytrkan in i och sedan vaska fram kandidater vars inte bara formella meriter (mycket kan svarvas ihop som ser fint ut) utan också deras reella funderas över.
Jag tror dock inte jag har fel och jag tror inte vi får en intressant och nydanande framtidsdiskussion. Räkna med en ärkebiskop som är den härskande klassens lydiga redskap.
Valet av ärkebiskop är ett val mellan en maktpolitiker eller en idépolitiker. Är ärkebiskopen ingendera, blir det inte mycket av gärningen. Är ärkebiskopen bådadera - och skickligt insåld i media - blir det genomslag.
Så var det med KG Hammar som Johan Hasslow avkrävde några målskrivningar, som sedan trummades in medialt. Har Johan Hasslow fått något tack för att han kreerade KG? Nu var inte KG så dålig heller: tygkasse och en kofta samt motionslöp på morgonen frammanar bilden av en mjukis med hälsosamma intressen. KG hade makt och visste hur man använder den men han var också idépolitiker. Fast så här i efterhand, när man tänker efter, vad finns kvar av KG:s gärning som ärkebiskop? Jag kommer inmte på något - men timmen är tidig. Men det är nog så det är. Ärkebiskopen betyder inte så mycket - mer än för stunden.
Anders Wejryd är en maktpolitiker. Han ser var opinioner och majoritet ligger och förhåller sig till det. Är majoritetsförhållanden oklara, väntar han. Han är inte känslokall vilket bland annat betyder att hans irritation över organisationsstrul är verklig, men kontrollerad. Hans entusiasm för tåg, där det går på räls, är en livshållning när det gäller tillvaron. I vart fall tillvaron vid sammanträden.
Nu då? En ärkebiskop som är en kompetent sammanträdesmänniska? En ärkebiskop som är en pastoral visionär och inte rädd för att se de problem Svenska kyrkan styr ut i och kraftfullt gör något åt dem, dvs ställa Svenska kyrkan på krigsfot? Det blir nog inte så. Det blir en ärkebiskop som fungerar som "den härskande maktens lydiga redskap", som formuleringen till Hovrätten över Skåne och Blekinge en gång löd. Hovrätten dömde uttrycket som brottsligt, vill jag minnas. Var det domstolstrots eller förargelseväckande beteende, jag minns inte, och har tappat namnet på den innovative skribenten/brottslingen också.
Den härskande maktens lydiga redskap - den som förkroppsligar och med ämbetets insignier bekräftar de samtida ideologiska sanningarna, det är vad det blir. Namnet? Frågan handlar inte så mycket om namn som att hitta den som är "havlig". Definiera först de ideologiska intressena, så avtecknar sig en eller flera gestalter. Men blanda inte in Gud i verksamheten utan behåll en helt sekulariserad syn på valet av ärkebiskop.
Om jag nu har fel, återstår först att tala Svenska kyrkans framtidsfrågor för att förstå vilka yutmaningar ärkebiskopen ska leda Svenska kytrkan in i och sedan vaska fram kandidater vars inte bara formella meriter (mycket kan svarvas ihop som ser fint ut) utan också deras reella funderas över.
Jag tror dock inte jag har fel och jag tror inte vi får en intressant och nydanande framtidsdiskussion. Räkna med en ärkebiskop som är den härskande klassens lydiga redskap.
tisdag 26 mars 2013
Kan vi helt enkelt inte bättre?
Rätt lite går Svenska kyrkans väg. Det begravningsväsende vi ska sköta tar staten nya tag i. Det blir en gemensam avgift om 25 öre, vilket, sägs det, betyder en helt annan kyrkogårdsstandard på de många öländska kyrkogårdarna. Stockholm med 7 öre ska inte med. En avgiftshöjning med 18 öre är politiskt omöjlig. Riksdagen tar beslutet och andra får hantera problemhärvan. Anders Wejryd skrev debattartikel i alla fall.
Och så kyrkoval, som vi satsar informationsresurser på men misstänker kommer att leda till en ny utträdesvåg. Ju mer vi berättar om medlemskapet, desto sämre går det. Samtidigt tycks det vara svårt att få ihop nomineringslistor trots att vi bantat organisationen. Ärrade ledamöter i kyrkoråden ställer inte upp utan lämnar ansvaret för den nya organisationen till nya krafter. Finns dessa nya krafter - och kommer de att få så rimliga uppgifter att de vill fortsätta eller hamnar de under ett lass med olösliga problem? Vem vårdar dem då?
Nu är det stilla vecka och det blir påsk. 6 miljoner kyrkomedlemmar kommer inte att söka sig till kyrkorna för att följa dramat.
Prästerna ska predika. Jag blir inte riktigt fri från tanken att vi är så inövade att säga väsentligheterna på ett så insäljande sätt att budskapet aldrig går fram. Vi underhåller men undervisar inte. Tron försöker inte förstå, den söker frraser och uttrycksformer. Teologi är inte det präster skolas i utan religionsvetenskap. Och jag minns ju vad som hände vid förra prästmötet i Växjö. Det yngre prästerskapet fann ingen anledning gå till minnesgudstjänsten över döda präster /"jag kände ingen"/ utan gick på den alternativa lovsångsgudstjänsten. Vi blir alltmer rotlösa också vi som står i den där berömda successionen. Förresten har Jan-Olof Johanssons minnesteckningar från förra prästmötet inte kommit än - kommer de?
I torsdags började den mentala avslutningsprocessen för mig. Det sattes ut två sammanträden för prästerna i pastoratet som jag inte behövde komma till. Ett i april och ett i augusti. Jag hade nog tänkt att fortsätta tills jag slutar. Det är inte möjligt, har det sagts mig. Är det den mentala nedmonteringsprocessen som får mig att undra om vi helt enkelt inte kan bättre än det som nu görs? Somliga ser att det inte är bra nog. Vad säger de som tror att det är bra?
Ärkebiskopsvalet kanske kan lyfta oss till nya visionära höjder. Jag får återkomma till detta ljus i mörkret i ett kommande inlägg, förstår jag.
Och så kyrkoval, som vi satsar informationsresurser på men misstänker kommer att leda till en ny utträdesvåg. Ju mer vi berättar om medlemskapet, desto sämre går det. Samtidigt tycks det vara svårt att få ihop nomineringslistor trots att vi bantat organisationen. Ärrade ledamöter i kyrkoråden ställer inte upp utan lämnar ansvaret för den nya organisationen till nya krafter. Finns dessa nya krafter - och kommer de att få så rimliga uppgifter att de vill fortsätta eller hamnar de under ett lass med olösliga problem? Vem vårdar dem då?
Nu är det stilla vecka och det blir påsk. 6 miljoner kyrkomedlemmar kommer inte att söka sig till kyrkorna för att följa dramat.
Prästerna ska predika. Jag blir inte riktigt fri från tanken att vi är så inövade att säga väsentligheterna på ett så insäljande sätt att budskapet aldrig går fram. Vi underhåller men undervisar inte. Tron försöker inte förstå, den söker frraser och uttrycksformer. Teologi är inte det präster skolas i utan religionsvetenskap. Och jag minns ju vad som hände vid förra prästmötet i Växjö. Det yngre prästerskapet fann ingen anledning gå till minnesgudstjänsten över döda präster /"jag kände ingen"/ utan gick på den alternativa lovsångsgudstjänsten. Vi blir alltmer rotlösa också vi som står i den där berömda successionen. Förresten har Jan-Olof Johanssons minnesteckningar från förra prästmötet inte kommit än - kommer de?
I torsdags började den mentala avslutningsprocessen för mig. Det sattes ut två sammanträden för prästerna i pastoratet som jag inte behövde komma till. Ett i april och ett i augusti. Jag hade nog tänkt att fortsätta tills jag slutar. Det är inte möjligt, har det sagts mig. Är det den mentala nedmonteringsprocessen som får mig att undra om vi helt enkelt inte kan bättre än det som nu görs? Somliga ser att det inte är bra nog. Vad säger de som tror att det är bra?
Ärkebiskopsvalet kanske kan lyfta oss till nya visionära höjder. Jag får återkomma till detta ljus i mörkret i ett kommande inlägg, förstår jag.
måndag 25 mars 2013
Sexismen
Jag hade inte tänkt kommentera Dagens Seglora - men när ledarparollen (från en missionsförbundare) lyder att vi ska välja en kvinnlig ärkebiskop, tar argumentet mig.
Detta är könsapartheid.
Inte ett namn, inte en kompetens, ett kön - eller ett könsorgan. Det är allt. Och detta kön eller könsorgan ska vara emblematiskt, skaffa tilltro i folket eller va F (nej, jag avsåg inte skriva "vad" utan något annat!) det nu handlar om.
I Dagens Seglora presenteras jag som "kvinnoprästmotståndaren" som Frimodig kyrka "huserar" och som omskrivits i Dagens Seglora för att jag skrivit i en för Dagens Seglora misshaglig publikation (aldrig ett ord om vad jag skrev om!) Jag kan alltså misstänkas inte vilja rösta som Dagens Seglora vill att jag ska rösta i ärkebiskopsvalet. Det är en sak. Men denna ohöljda PK-sexism som vänder den ena sexismen till en annan!! Reagerar ingen?
Och borde inte några säga: "Den allvarliga uppgift som de väljande nu ska ta sig an, är att fråga vem Gud redan har valt och vad Gud själv vill förse Svenska kyrkan med. Ingenting annat. Inga sidoblickar."
Dagens Seglora, den med också kyrkliga subsidier understödda, ställer inte den frågan. Dagens Seglora förfaller till ren sexism. Tänk om det nu blir en kvinnlig ärkebiskop - kom då ihåg själva urvalskriteriet!
Om en person har sin andliga tillhörighet i ett annat samfund eller en annan kyrka - skulle det inte för den delen begränsa pratsamheten när det gäller beslut som tas i en annan andlig gemenskap än den egna? Fråga kan man alltid.
Detta är könsapartheid.
Inte ett namn, inte en kompetens, ett kön - eller ett könsorgan. Det är allt. Och detta kön eller könsorgan ska vara emblematiskt, skaffa tilltro i folket eller va F (nej, jag avsåg inte skriva "vad" utan något annat!) det nu handlar om.
I Dagens Seglora presenteras jag som "kvinnoprästmotståndaren" som Frimodig kyrka "huserar" och som omskrivits i Dagens Seglora för att jag skrivit i en för Dagens Seglora misshaglig publikation (aldrig ett ord om vad jag skrev om!) Jag kan alltså misstänkas inte vilja rösta som Dagens Seglora vill att jag ska rösta i ärkebiskopsvalet. Det är en sak. Men denna ohöljda PK-sexism som vänder den ena sexismen till en annan!! Reagerar ingen?
Och borde inte några säga: "Den allvarliga uppgift som de väljande nu ska ta sig an, är att fråga vem Gud redan har valt och vad Gud själv vill förse Svenska kyrkan med. Ingenting annat. Inga sidoblickar."
Dagens Seglora, den med också kyrkliga subsidier understödda, ställer inte den frågan. Dagens Seglora förfaller till ren sexism. Tänk om det nu blir en kvinnlig ärkebiskop - kom då ihåg själva urvalskriteriet!
Om en person har sin andliga tillhörighet i ett annat samfund eller en annan kyrka - skulle det inte för den delen begränsa pratsamheten när det gäller beslut som tas i en annan andlig gemenskap än den egna? Fråga kan man alltid.
Inget evangelium för biskoparna
Ni läser förstås Tidskriften Evangelium, som man numera i sin helhet kan avnjuta utan restriktioner på nätet. Man får bara hoppas att biskoparna inte läser, särskilt inte mejlväxlingen Från Ludvig till Evelina. Det handlar om en pastorsadjunkten Ludvig i Göteborg och komministern Evelina i Västerfärnebo-Fläckebo som fick i uppgift att reflektera över den så kallade ämbetsfrågan. Det är i år 55 år sedan beslutet fattades. "Ändå ligger den kvar på bordet." Formuleringen skulle ge biskoparna usel nattsömn i åtta dagar - för detta var något alldeles otänkbart. Hade frågan innan besluten 1957-58 profetiskt presenterats som en fråga på bordet också efter två generationer och efter ett synnerligen handfast kyrkopolitiskt agerande (i strid mot givna löften!), hade stor tveksamhet infunnit sig. Nu är det som det är. Och förnekas att frågan fortfarande är en fråga, beror det antagligen på att frågan inte får vara en fråga ... Bäst är om biskoparna inte läser mejlväxlingen.
Gjorde de, skulle de få möta två som är för reformen. Evelina betydligt bättre påläst och reflekterad. Ludvig gör dock en förödande insats när han berättar om den ögonöppnare mötet med andra prästkandidater blev. Det torde betyda att det fortfarande bland prästkandidater finns dissidenter i ämbetsfrågan. Hur är detta möjligt? Ludvig är göteborgare, dessutom - 33 år gammal men det dröjde alltså innan han fick pejl på frågan om kvinnliga präster. I Göteborg!! I det kyrkliga livet i Göteborg!!! Det är uppenbarligen skillnad mellan sken och verklighet.
Evelina, 28 år, kommer från Ångermanland, prästvigd för Härnösands stift och upptäckte ämbetsfrågan vid 10 år ålder. För henne blev det en grundläggande självklarhet att var och en måste ha rätt till sin uppfattning i frågan och finner det nu märkligt "att denna fråga skulle vara något slags främsta sållningskriterium vid prästvigning, tjänstetillsättningar, tilldelning av församlingskollekter med mera".
Ludvig försöker ta sig ur detta uppenbara dilemma genom att ställa frågan om inte många av konflikterna i vår kyrka "bara är en undanflykt". Kvinnoprästmotståndet förekommer fläckvis i landet. "Det får i alla fall mig att ifrågasätta frågans grundproblem, för om det hade varit en verklig fråga hade den väl varit lika aktuell överallt?" Logiken överraskar, det medger jag glatt. Den överraskar på ett uppmuntrande sätt. Men Ludvig medger att han är dåligt insatt i frågan och tycker att det är mycket besynnerligt att människor får för sig att jämföra kön på varandra". Det tyckte jag också var roligt skrivet. Hur kan man få för sig det? Förrättar Ludvig vigslar - och hade han sexualkunskap i skolan?
På Ludvigs inlägg svarar Evelina med bibelteologi (vilket får Ludvig att konstatera "Jag känner att vi börjar snurra in oss i stora och komplicerade frågeställningar"). Hennes poäng är att bevisbördan ligger på reformivraren, inte hos den som pekar på vad Kyrkan alltid gjort. Och hon pläderar för en inklusiv kyrka, en där vi har utrymme för båda uppfattningarna och där det inte kan vara någons uppgift att förklara varför det inte ska vigas kvinnliga präster utan uppgiften är att förklara varför de ska vigas - "om de nu ska det - annars har man avsvurit sig kontinuiteten med Kyrkan tiderna igenom."
Evelina fortsätter i ett efterföljande inlägg med lite reformationsteologi och hävdar att vi måste lära oss leva med oenigheten. På detta svarar Ludvig att frågan kanske av kyrkoledningen ses som "tämligen central" eftersom den handlar om en teologisk grundprincip eller så är det på det viset att "kyrkan som institution måste sätta ramverket,gränserna för vår kristna gemenskap och kanske därför inte lika mycket fokuserar på trons centrum.
Så kan det vara, tänker jag muntert. Jesus står i centrum och tittar på när kyrkoledningen sätter upp staketen och är så fokuserad på staketfrågan att kyrkoledningen inte hinner fokusera på Jesus. Fast Ludvig kanske inte har pejl på att det var riksdagen som fattade besluten i fråga våren 1958 efter det att kyrkomötet på hösten 1957 sagt nej? Det är väl ändå en liten, låt oss säga teologisk, komplikation.
Och de stackars biskoparna. Evelina blottställer hela eländet. Och Ludvig "känner att ämbetsfrågan är en perifer fråga och att jag inte riktigt förstår vad den har med den kristna trons centrum att göra."Biskopar, biskopar! En kvinnlig präst ställer avslöjande frågor och en manlig präst deklarerar sig inte förstå. Nu har ni problem. Eller vi? Nej ni - för ni måste ju hålla frågorna om frågan från er. Vi andra kan tänka och tala mer fritt. Och vad händer när Ludvig ser att Evelinas frågor bär?
Om sakskälen inte höll när riksdagen fattade beslutet 1958 kunde man tänka sig att det efter lång tid skulle visa sig. Är vi i början på den processen nu?
Gjorde de, skulle de få möta två som är för reformen. Evelina betydligt bättre påläst och reflekterad. Ludvig gör dock en förödande insats när han berättar om den ögonöppnare mötet med andra prästkandidater blev. Det torde betyda att det fortfarande bland prästkandidater finns dissidenter i ämbetsfrågan. Hur är detta möjligt? Ludvig är göteborgare, dessutom - 33 år gammal men det dröjde alltså innan han fick pejl på frågan om kvinnliga präster. I Göteborg!! I det kyrkliga livet i Göteborg!!! Det är uppenbarligen skillnad mellan sken och verklighet.
Evelina, 28 år, kommer från Ångermanland, prästvigd för Härnösands stift och upptäckte ämbetsfrågan vid 10 år ålder. För henne blev det en grundläggande självklarhet att var och en måste ha rätt till sin uppfattning i frågan och finner det nu märkligt "att denna fråga skulle vara något slags främsta sållningskriterium vid prästvigning, tjänstetillsättningar, tilldelning av församlingskollekter med mera".
Ludvig försöker ta sig ur detta uppenbara dilemma genom att ställa frågan om inte många av konflikterna i vår kyrka "bara är en undanflykt". Kvinnoprästmotståndet förekommer fläckvis i landet. "Det får i alla fall mig att ifrågasätta frågans grundproblem, för om det hade varit en verklig fråga hade den väl varit lika aktuell överallt?" Logiken överraskar, det medger jag glatt. Den överraskar på ett uppmuntrande sätt. Men Ludvig medger att han är dåligt insatt i frågan och tycker att det är mycket besynnerligt att människor får för sig att jämföra kön på varandra". Det tyckte jag också var roligt skrivet. Hur kan man få för sig det? Förrättar Ludvig vigslar - och hade han sexualkunskap i skolan?
På Ludvigs inlägg svarar Evelina med bibelteologi (vilket får Ludvig att konstatera "Jag känner att vi börjar snurra in oss i stora och komplicerade frågeställningar"). Hennes poäng är att bevisbördan ligger på reformivraren, inte hos den som pekar på vad Kyrkan alltid gjort. Och hon pläderar för en inklusiv kyrka, en där vi har utrymme för båda uppfattningarna och där det inte kan vara någons uppgift att förklara varför det inte ska vigas kvinnliga präster utan uppgiften är att förklara varför de ska vigas - "om de nu ska det - annars har man avsvurit sig kontinuiteten med Kyrkan tiderna igenom."
Evelina fortsätter i ett efterföljande inlägg med lite reformationsteologi och hävdar att vi måste lära oss leva med oenigheten. På detta svarar Ludvig att frågan kanske av kyrkoledningen ses som "tämligen central" eftersom den handlar om en teologisk grundprincip eller så är det på det viset att "kyrkan som institution måste sätta ramverket,gränserna för vår kristna gemenskap och kanske därför inte lika mycket fokuserar på trons centrum.
Så kan det vara, tänker jag muntert. Jesus står i centrum och tittar på när kyrkoledningen sätter upp staketen och är så fokuserad på staketfrågan att kyrkoledningen inte hinner fokusera på Jesus. Fast Ludvig kanske inte har pejl på att det var riksdagen som fattade besluten i fråga våren 1958 efter det att kyrkomötet på hösten 1957 sagt nej? Det är väl ändå en liten, låt oss säga teologisk, komplikation.
Och de stackars biskoparna. Evelina blottställer hela eländet. Och Ludvig "känner att ämbetsfrågan är en perifer fråga och att jag inte riktigt förstår vad den har med den kristna trons centrum att göra."Biskopar, biskopar! En kvinnlig präst ställer avslöjande frågor och en manlig präst deklarerar sig inte förstå. Nu har ni problem. Eller vi? Nej ni - för ni måste ju hålla frågorna om frågan från er. Vi andra kan tänka och tala mer fritt. Och vad händer när Ludvig ser att Evelinas frågor bär?
Om sakskälen inte höll när riksdagen fattade beslutet 1958 kunde man tänka sig att det efter lång tid skulle visa sig. Är vi i början på den processen nu?
söndag 24 mars 2013
Panodilläge
Jag struntar i att blogga - i princip - för denna söndag har bonnförkylningen slagit till. Det får reda sig på något vis. Problemet är förstås att slår sig eländet på halsen kommer knappast evangeliet att förkunnas rent och klart i Nordölands församling den kommande veckan - och det borde få ljuda i all sin skönhet. Jag är inte hypokondriker som Tage Erlander (läs hans dagböcker!) men jag kan ibland tycka att hypokondrin är välmotiverad. Som nu.
Solen skiner från öster och en liten nätt snöby fäller ut sig över oss. Det är vackert.
Annars är jag som vanligt bekymrad. Det verkar som om beslutsfattare inte uppfattas höra till de ideella medarbetarna. "Jag vill hellre göra en ideell insats än sitta på sammanträden"-hållningen måste väl bero på att under överskådliga decennier har beslutsfattarna varit några andra. Nu ter det sig främmande att uppfatta att några verkligen behöver göra sin ideella insats vid ett sammanträdesbord, i ordnade former och renodla denna ideella uppgift lika väl som att vara med i en diakonigrupp eller sjunga i kör. Men det partipolitiska systemet eroderar.
I Växjö stift presenterar nu nomineringsgruppen Vägen sig. Den är "frukten av en serie samtal mellan Folkpartister i Svenska kyrkan (FiSK) och Moderater i Växjö stift. Tillsammans kände vi behovet av att låta Svenska kyrkan arbeta efter sin specifika agenda, utan parti- och blockpolitik." Det kan man ju säga. Men vill någon rösta på en nomineringsgrupp som lägger ansvaret på funktionärerna? "Ansvaret för kyrkan vilar gemensamt på de förtroendevalda och de kvinnor och män som vigts till tjänst som biskop, präst eller diakon." Detta tror inte jag. Jag är frimodig nog att tala om de döptas ansvar och räknar med det vanliga lekfolket.
Är man bonnförkyld kan det vara riktigt uppiggande att inse vad man trots allt inte håller med om när orden svarvas. När det gäller den deklarerade värdegrunden kan man pröva att stoppa in ett "inte" bland de fina satserna och fråga om någon menar att man t ex inte vill medverka till at Svenska kyrkan ska ha föredömligt goda arbetsplatser.
Nomineringsgruppen Vägen har nog inte fått det riktigt rätt med grekiskan heller. Det påstås att Ordet kyrka kommer av grekiskans kyriakon som betyder "de som tillhör Herren". Men just kyriakon syftar på kyrkhuset. Annars är det väl kyriake? Om nu ordet "kyrka" kommer av detta. Man kunde tänka sig att de är ordstammen kerk, har det påpekats. Samma ord som i cirkus i så fall ...
Host, host, snörvel, snörvel.
Solen skiner från öster och en liten nätt snöby fäller ut sig över oss. Det är vackert.
Annars är jag som vanligt bekymrad. Det verkar som om beslutsfattare inte uppfattas höra till de ideella medarbetarna. "Jag vill hellre göra en ideell insats än sitta på sammanträden"-hållningen måste väl bero på att under överskådliga decennier har beslutsfattarna varit några andra. Nu ter det sig främmande att uppfatta att några verkligen behöver göra sin ideella insats vid ett sammanträdesbord, i ordnade former och renodla denna ideella uppgift lika väl som att vara med i en diakonigrupp eller sjunga i kör. Men det partipolitiska systemet eroderar.
I Växjö stift presenterar nu nomineringsgruppen Vägen sig. Den är "frukten av en serie samtal mellan Folkpartister i Svenska kyrkan (FiSK) och Moderater i Växjö stift. Tillsammans kände vi behovet av att låta Svenska kyrkan arbeta efter sin specifika agenda, utan parti- och blockpolitik." Det kan man ju säga. Men vill någon rösta på en nomineringsgrupp som lägger ansvaret på funktionärerna? "Ansvaret för kyrkan vilar gemensamt på de förtroendevalda och de kvinnor och män som vigts till tjänst som biskop, präst eller diakon." Detta tror inte jag. Jag är frimodig nog att tala om de döptas ansvar och räknar med det vanliga lekfolket.
Är man bonnförkyld kan det vara riktigt uppiggande att inse vad man trots allt inte håller med om när orden svarvas. När det gäller den deklarerade värdegrunden kan man pröva att stoppa in ett "inte" bland de fina satserna och fråga om någon menar att man t ex inte vill medverka till at Svenska kyrkan ska ha föredömligt goda arbetsplatser.
Nomineringsgruppen Vägen har nog inte fått det riktigt rätt med grekiskan heller. Det påstås att Ordet kyrka kommer av grekiskans kyriakon som betyder "de som tillhör Herren". Men just kyriakon syftar på kyrkhuset. Annars är det väl kyriake? Om nu ordet "kyrka" kommer av detta. Man kunde tänka sig att de är ordstammen kerk, har det påpekats. Samma ord som i cirkus i så fall ...
Host, host, snörvel, snörvel.
lördag 23 mars 2013
Affirming - eller form och innehåll
Klart att jag inte har ett dugg emot en rörelse som slår vakt om regelbundet böneliv, studier och gudstjäbnstliv för att människor ska växa och jag är lika övertygad om att tron måste få konsekvenser; etiskt/politiskt/socialt. Jag kan inte heller ha några invändningtar mot att liturgin ska vara meningsfull och inspirera till helighet (vad nu det är men i alla fall). Och lika självklart är idealet att församlingen ska vara en kärleksfull gemenskap. Allt detta och mer vill Affirming Catholicism stå för. Ändå övertygas jag inte för detta är en hållning som till sist står för något annat än katolsk tro och ordning - annars skulle rörelsen inte behövas. Vad är detta andra?
Den underliggande agendan eller själva hållningen som betyder att rörelsen tvingas flyta med. Samtidens stora frågor - kreerade av spindoctors eller vad ni vill - kommer att formulera de övergripande krav, som omsätts i from kontext. Nu som alltid. Konstaterandet är bistert - men hur eller hur så är det till sist ett innehåll, ett dogma, som styr - och finns inte det, styrs vi av andra.
Innehållet söker en form, dvs tron tar gestalt i liturgi, bön, läsning och sökande efter sammanhang men detta är en annan hållning än bara formen. Ta den svenska kyrkliga förnyelsen som exempel. När man inte tänkte sig att prästen enbart var läraren i predikstolen vars framträdande förbereddes av liturgi och följdes upp av liturgi - så att liksom centrum (prästen som lärare och predikan som höjdpunkt) markerades fanns det behov av en annan utgestaltning av högmässan - och sen svarta kappan ersattes av plagg som berättade något mer om prästen. En ämbetsteologi hörde samman med detta. Med en sådan teologi blir det alba, stola och mässhake - och en del annat. De som då - på 1940-1960-talet eller så - fattade detta, kunde med välbehag fortsätta skruda sig i svart kappa. Den präst som skulle komma klädd så nuförtiden, skulle betraktas med ohöljd och kanske indignerad förvåning. Hur en präst klär sig i vackra liturgiska plagg vet alla - men vet alla vilket innehåll formen uttrycker? Vet prästerna?
Diskussionen om Erstas tilltag på denna blogg var kanske förutsägbar också om jag trodde att irreguljärt nattvardsfirande i Stalingrad skulle vara exempel . Men typiskt för samtalet var förstås fokus på undantag och känslor, inte alltså frågan om hur det i normalfallet förhåller sig - ÄR - med nattvardens bröd. Var inte min invändning allvarlig - jag påstår ju att till de från Ersta införskaffade glutenfria oblaterna knyts inget löfte från Jesus. De ser ut som nattvardsbröd men är något annat. Och här har ni i sammandrag alla mina invändningar när det gäller det kyrkliga livet sammanfattade: Det ska vara vad det ser ut som. Och den invändningen håller när det handlar om Affirming Catholicism. Är det katolsk tro - helkyrklighet, som Åke Talltorp formulerat saken - behövs några katolska markörer - Björn Fyrlunds förträffliga uttryck - som bottnar i dogmat, Kyrkans allraheligaste tro.
Om jag knyter an till Ingvar Hector (Christian Braw, Himmelrikets skrin, 2013 s 85) så byggs tron på Bibeln och Bekännelsen och det betyder att trons gemenskap är en gemenskap i - Tron! Det är här det måste börja - inte i formspråket och den uttalade agenadan att se bort från "ethnicity, gender, disability or sexual orientation" vilket i praktiken betyder det motsatta - för det är just detta saken gäller. Annars skulle man omfatta katolsk tro och ordning.
Har jag sagt något annat än att jag föredrar en hederlig rucklare framför en ohederlig hycklare?
Den underliggande agendan eller själva hållningen som betyder att rörelsen tvingas flyta med. Samtidens stora frågor - kreerade av spindoctors eller vad ni vill - kommer att formulera de övergripande krav, som omsätts i from kontext. Nu som alltid. Konstaterandet är bistert - men hur eller hur så är det till sist ett innehåll, ett dogma, som styr - och finns inte det, styrs vi av andra.
Innehållet söker en form, dvs tron tar gestalt i liturgi, bön, läsning och sökande efter sammanhang men detta är en annan hållning än bara formen. Ta den svenska kyrkliga förnyelsen som exempel. När man inte tänkte sig att prästen enbart var läraren i predikstolen vars framträdande förbereddes av liturgi och följdes upp av liturgi - så att liksom centrum (prästen som lärare och predikan som höjdpunkt) markerades fanns det behov av en annan utgestaltning av högmässan - och sen svarta kappan ersattes av plagg som berättade något mer om prästen. En ämbetsteologi hörde samman med detta. Med en sådan teologi blir det alba, stola och mässhake - och en del annat. De som då - på 1940-1960-talet eller så - fattade detta, kunde med välbehag fortsätta skruda sig i svart kappa. Den präst som skulle komma klädd så nuförtiden, skulle betraktas med ohöljd och kanske indignerad förvåning. Hur en präst klär sig i vackra liturgiska plagg vet alla - men vet alla vilket innehåll formen uttrycker? Vet prästerna?
Diskussionen om Erstas tilltag på denna blogg var kanske förutsägbar också om jag trodde att irreguljärt nattvardsfirande i Stalingrad skulle vara exempel . Men typiskt för samtalet var förstås fokus på undantag och känslor, inte alltså frågan om hur det i normalfallet förhåller sig - ÄR - med nattvardens bröd. Var inte min invändning allvarlig - jag påstår ju att till de från Ersta införskaffade glutenfria oblaterna knyts inget löfte från Jesus. De ser ut som nattvardsbröd men är något annat. Och här har ni i sammandrag alla mina invändningar när det gäller det kyrkliga livet sammanfattade: Det ska vara vad det ser ut som. Och den invändningen håller när det handlar om Affirming Catholicism. Är det katolsk tro - helkyrklighet, som Åke Talltorp formulerat saken - behövs några katolska markörer - Björn Fyrlunds förträffliga uttryck - som bottnar i dogmat, Kyrkans allraheligaste tro.
Om jag knyter an till Ingvar Hector (Christian Braw, Himmelrikets skrin, 2013 s 85) så byggs tron på Bibeln och Bekännelsen och det betyder att trons gemenskap är en gemenskap i - Tron! Det är här det måste börja - inte i formspråket och den uttalade agenadan att se bort från "ethnicity, gender, disability or sexual orientation" vilket i praktiken betyder det motsatta - för det är just detta saken gäller. Annars skulle man omfatta katolsk tro och ordning.
Har jag sagt något annat än att jag föredrar en hederlig rucklare framför en ohederlig hycklare?
fredag 22 mars 2013
Billström borde uppmuntras
Jag sitter denna morgon å lantegendomen, solen skiner och jag kom att tänka på Morsan, som en mycket tidig morgon för 20 år sedan ringde. Hon hade fått en anmaning av en prästfru att gömma flyktingar. Skulle hon, då 85 år gammal, verkligen göra det?
Jag sa nej och tänkte dolska tankar om prästfrun, tills jag fattade att Morsan drömt och i halvvaket tillstånd ringt för att rådslå. Lite fint var det. Moraliska problem är verkliga och följer oss, bearbetas både i sömnen och i vaket tillstånd. Kristendom är en ansvarig hållning. Morsan var inte blond men blåögd var hon väl. Och gömda flyktingar mötte vi här och var i kyrkliga hem och på kyrkliga institutioner. Vi kunde med skäl misstro myndigheterna. Det var 20 år sedan. Är myndigheterna lika usla nu?
Vad var det alltså Billström piggt ville tala om? Det kan väl alla fatta. Han ville peka på skillnaden med folk som göms av andra flyktingar, vilket leder till ett skuggsamhälle eller ett parallellsamhälle utan knytningar till storsamhället, som det var när flyktingar gömdes men ändå hade en, låt oss kalla det "svensk kontext". När alla skulle förfasa sig över ordvalet, tappades ett viktigt problem bort. Somliga ville kanske att vi inte skulle se det problemet. Vi får många människor, oklart hur många, som lever i landet och ändå inte.
Rasism var glosan som kastades - men Billström ska väl inte kallas rasist när han vill ha en fungerande integrationspolitik?
Jag fruktar att vi ser en havererad flykting- och invandringspolitik. Vad gjorde de kristliga? Ett vet jag. De försökte inte förstå, inte tyda allt till det bästa. De hojtade. Och Reinfeldt visade hur byxis han är. Maktpolitiker blir, till skillnad från idépolitiker, lätt det.
Nu har jag uppmuntrat Billström. Vad gör ni andra?
Jag sa nej och tänkte dolska tankar om prästfrun, tills jag fattade att Morsan drömt och i halvvaket tillstånd ringt för att rådslå. Lite fint var det. Moraliska problem är verkliga och följer oss, bearbetas både i sömnen och i vaket tillstånd. Kristendom är en ansvarig hållning. Morsan var inte blond men blåögd var hon väl. Och gömda flyktingar mötte vi här och var i kyrkliga hem och på kyrkliga institutioner. Vi kunde med skäl misstro myndigheterna. Det var 20 år sedan. Är myndigheterna lika usla nu?
Vad var det alltså Billström piggt ville tala om? Det kan väl alla fatta. Han ville peka på skillnaden med folk som göms av andra flyktingar, vilket leder till ett skuggsamhälle eller ett parallellsamhälle utan knytningar till storsamhället, som det var när flyktingar gömdes men ändå hade en, låt oss kalla det "svensk kontext". När alla skulle förfasa sig över ordvalet, tappades ett viktigt problem bort. Somliga ville kanske att vi inte skulle se det problemet. Vi får många människor, oklart hur många, som lever i landet och ändå inte.
Rasism var glosan som kastades - men Billström ska väl inte kallas rasist när han vill ha en fungerande integrationspolitik?
Jag fruktar att vi ser en havererad flykting- och invandringspolitik. Vad gjorde de kristliga? Ett vet jag. De försökte inte förstå, inte tyda allt till det bästa. De hojtade. Och Reinfeldt visade hur byxis han är. Maktpolitiker blir, till skillnad från idépolitiker, lätt det.
Nu har jag uppmuntrat Billström. Vad gör ni andra?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)