Dom vet, visst vet dom

I går var det kantarellplockning. Sommarkantareller finns och snart kommer höstkantareller. Jag tog inte med mig skottkärran ut. Det var dumt - för då hade jag kunnat skriva att jag kom hem med en skottkärra kantareller. Det hade ni imponerats av. Kantareller till kantarellsmörgåsar vid kräftskivan - vad låter det som? Förresten är det kantor Mats som kommit på synonymen till skottkärra. Stridsvagn, förstås. I svampskogen tänkte jag på den bloggdebatt här, den som otvivelaktigt ger insikter, om än dystra. Jag tänkte vidare på kyrkosystem. Sedan var jag som folk, åt kronärtskockor, slurpade kräftor, drack öl och något som kallas brännvin, sjöng - ja, utan alla detaljer: var som folk.

En kristen kan aldrig vara lojal och går inte riktigt att lita på - för den som har en Herre är i grunden opålitlig, Det vet Maktens kvinnor och män. De kristna kan vara hur kompetenta på jobbet som helst och hur ambitiösa i sina sociala gemenskaper som helst - men eftersom de i grund inte kan vara systemtrogna, kommer alla system tvingas hantera det faktum att det finns potentiella illojala inuti systemet. Programmatiskt illojala. Och vad system än tål, detta tål systemen inte. Jag kan säga det på anglernas språk med ett citat från George Carey: "If Christianity is more than a hobby, then it must take us into areas of confrontation from time to time." (We don't do God, s 162)

Kyrkan - med stor bokstav - kan hantera denna illojalitet. Kyrkosystem kan det inte. Kyrkan får liv av detta, för det är en av Gud given illojalitet som är något annat än stridslystnad. Kyrkosystem hotas i stället. Det som doftar liv för Kyrkan, luktar död för kyrkosystemet. Tänk på professorn i Wittenberg, dr Martin Luther eller se filmen, vilket ni vill.

Nu kokas anklagelser mot en präst kyrkorådet vill ha bort ner till den sörja som kyrkorådet skickat till domkapitlet. En av anklagelserna tycks handla just om illojalitet. Den utsatte komministern har nämligen spridit handlingar som är offentliga. När församlingsbor frågat, har han kopierat och lämnat ut de handlingar som beskriver hur kyrkoherden drar in 130 000:-/månad i lön för sina insatser. Pengarna går till hans bolag. Det är, om jag fattar kyrkorådets ordförandes argumentering, ett illojalt beteende, inte att ta ut 130 000 men att låta folk få läsa de offentliga papperen. Det kan man förstås förstå. Det ska bli intressant att se vad domkapitlet svarar på inlagorna - att det inte finns några läromässiga hinder att göra sig prästen kvitt?

Därmed kan man fortsätta fundera över den inre och den yttre kallelsen. Poängen är balansen. Blir det för mycket yttre kallelse betyder det att kyrkosystemet agerar i Guds ställe och självsvåldigt under stor fromsinthet bestämmer kallelser. Det är funktionell ateism. Kyrkan bestämmer inte utan prövar kallelser för att se vilka de är - alltså en process där Kyrkan försöker förstå vad Gud vill.

Jag får väl upprepa mig. När min militära karriär stakades ut, kom prästen på hembesök med bibelord och Stadeners prästvigningstal i boken Vid kyrkans port och frågade: "Är det präst du egentligen ska bli?" Jag läste, bad, funderade och stiftet hade prästrekryteringsdagar i Nässjö. Jag for dit. Jag talade med präster som inte var riktigt så töntiga som andra. En präst gav mig en halvårsprenumeration på SPT, årets första sex månader år 1966. Jag läste. Aulén, Giertz, Sahlin, Lekman tar ansvar, Vår Lösen och böcker om präster, Hellsten t ex och James Insight. Jag läste en del annat också - om Sydafrika och Vietnam. Hösten 1967 började jag läsa vid teologiska fakulteten. Det fanns inte bara en lockelse att vara präst och tanken att det var meningsfullt att vara präst i mig. Andra anade vad Gud skulle kunna använda mig till - "det enda Gud kunde ha dig till", som någon långt senare sa. Nå, jag hade kanske kunnat bli något annat - för det fanns en del som sa så också. Jag frågade Olof Sundby om han såg en prästkallelse hos mig. Det gjorde han - och vilka villkor vi prästvigdes under när det gäller "Frågan" i Svenska kyrkan var alldeles klara. Ingen behövde prästvigas med fingrarna i kors. Vår constituency hörde hemam här, i den Kyrka som fostrat oss. Hade Sundby sagt "nej", tänkte jag inte fråga någon annan biskop.

Vad är den yttre kallelsen alltså? En mängd repliker och sammanhang, inser jag, inte bara biskopens. Genom yttre omständigheter framkommer att kallelsen inte bara är en tankefigur, en fantasma. Gud själv ville något. Hur ett kyrkosystem anständigtvis kan fatta sådana beslut som kyrkomötet gjort att stänga somliga prästkandidater, nämligen de av min sort, ute, är sanslöst för den som tror att Gud kallar präster till sin Kyrka. För kyrkosystemet är det en fullkomligt naturlig åtgärd. Att denna åtgärd demonstrerar kyrkosystemets funktionella ateism, fattar de beslutande och deras entourage inte. Poängen med talet om inre och yttre kallelse är dock för oss andra att kallelsen och vigningen är Guds. Det får sina konsekvenser för är detta inte en hobby teologi utan Insikter så kan det bli en av de där nödvändiga konfrontationerna med systemet. Det vet dom om.