Kyrkorna lockar

Statistiken över kyrkomedlemmar har tydligen kommit och Växjö stift leder ligan. Biskop Johansson är förtjust. Han har kommenterat i ett pressmeddelande, antar jag, och i Barometern/OT återgavs både statistik och kommentarer. Jag undrar lite över hur biskopen tänker när han analyserar, dock: "Har du många medlemmar skapar det aktivitet, det blir många förrättningar, dop, vigslar och begravningar. Och en församling som är aktiv ökar benägenheten bland medlemmarna att själva vara aktiva. Så det är mycket glädjande för stiftet att vib har så höga melemssiffror" - men borde inte aktiviteten vara stor i Stockholms eller Lunds stift då? Obestridligen finns där ju många medlemmar. Dubbelt så många som i Växjö stift.

Tidningen hetsar dock mer upp mig genom något som kallas "Fakta" för där anges mest kyrkliga och minst kyrkliga i Kalmar län. Mest och minst räknas i procent av folkmängd. Minst kyrklig är Två systrars församling i Kalmar (59.9%) och mest kyrklig Långasjö församling (90.5%). Men hur ser det ut i respektive bygd? Långasjö är utvandrarort, bokverket En Smålandssocken emigrerar beskriver. Norrliden, där Två Systrars finns, är numera en utpräglad invandrarbygd. I Långasjö bor 857 personer och 776 och är medlemmar. I Norrliden 6009 och 3597 är med i Svenska kyrkan Om kyrksamhet skulle räknas i termer som gudstjänstdeltagande är jag inte säker på att Långasjö kommer så högt.

Då återstår att avnjuta komministern Ulla Sköld-Jonsson, tidigare metodistpastor i nejden men numera komminister med särskilt ansvar för Långasjö. Hon markerar att Långasjöborna också deltar aktivit i församlingsarbetet, inte bara är medlemmar. "Verksamheten pågår hela veckorna, inte bara på söndagarna, och vi har ett flertal studie- och samtalsgrupper som träffas i veckorna", berättar hon och sammanfattar "kyrkan är förankrad överallt - en del av vardagen."

Biskopen talar om "aktiv församling" där jag skulle säga "levande" och komministern talar om vardagarna och "inte bara söndag" där jag verkligen skulle tala söndag. Kanske är ordvalet inte så avgörande men jag befruktar det värsta, som gubben sa. En kyrka kan verkligen bli aktiv med många anställda när den inte längre lever och kyrkolivets relevans kan bestå i ett utbud verksamhet i bygder där annan service saknas.

I Långasjö var Jan Redin kyrkoherde. 1954 skrev han i Rundbrev om kyrklig förnyelse hur kyrkolivet tronar på minnen från fornstora dar. I kyrkan ser prästen de tomma bänkarna. 1/3 av dem är fylld som bäst. Det betydde då 150-200 personer för kyrkan i Långasjö rymde 550. Och fader Jan såg att de fromma var gamla. I en uppgörelse med doktor Norberg, som granskat högkyrkligheten, granskar fader Jan i Rundbrevet samma år klyschor i gammalkyrklighetens kritik av högkyrkligheten och konstaterar att de kyrkliga bygderna finns inte längre. Kontraktsprosten dr Norberg påstod att man reagerar mot de rituella nyheterna genjom att utebli från gudstjänsten. Fader Jan undrar vem "man" är och så kommer det: "I dr Norbergs församling, där man inte infört några rituella nyheter, reagerar 'man' inte så. Där går 'man' alltid kyrkan. Så roligt, att det ändå alltjämt finns en sådan församling. Jag tror jag flyttar dit." (Jan Redin kan läsas i den lilla boken Kyrklig förargelse, Pro Veritate, Uppsala 1978).

Så ska en polemisk slipsten dras men dysterheten ska inte tappas bort. Lägesanalysen från 1954 berättar vad som hänt och ger relief åt det som nu sägs, när det är så aktivt och så mycken vardagsverksamhet.

Och vad om Två Systrars mera, denna söndag när församlingens pensionerade (men vikarierande) diakonissa ånyo firar födelsedag? Jag kanske ska citera biskop Wadensjö, som för många år sedan var på besök och, lite tagen av vad han såg och hörde, fällde yttrandet: "Något sånt här har vi inte i Karlstads stift." Man kan vara kyrklig utan att kunna redovisa procentuellt höga medlemssiffror. Kyrklighet är nämligen något annat, trots allt.