Den senaste veckan har jag då och då läst och funderat över Naggen. Erik Lindorms skämttidning, utgiven 1912/13-1922 (även om Naggen bara utkom sporadiskt de två senaste åren av sin existens). Det är en samlingsvolym jag hittade på en loppmarknad för det facila priset av 10:-
Det som tar mig är inte så mycket den politiska kritik som riktas mot nationen som den massiva kyrkokritik som möter. Jag påstår inte att den är dålig som kritik och vandrarprästen David Petander hör till dem som imponerar på Lindorm - men varför har vi inte tagit kyrkokritiken på allvar? Den har dock betytt något. Har hållningen varit den att det infama ska man inte bemöta? Nå, så har denna kritik skapat ett grundläggande förakt för präster - eller? Jag säger inget om det heller. Men varför har vi inte skolats i kulturanalys så att vi kunnat hantera den omvälvande sekulariseringen under 1800 och 1900-talen? Vardagens mödor har krävt sitt - och just så eländigt är det. Den stora böljegången - sekulariseringsvågen - hanteras med fromsinta besvärjelser när analys och apologetik skulle behövas. Men om kyrkan motas ut i marginalen i syfte att tron ska elimineras -. borde det inte sätta några avtryck i prästutbildning och församlingsarbete?
Jag antar att det finns enskilda kritiker som tagit upp kulturfrågorna och syftar då inte bara på biskopen J.A. Eklund. Gjorde inte John Cullberg också några försök på 1930-talet? Men det mesta som åstadkommits har skett inom ramen för analysmodellen "allt står väl till" och står det inte riktigt väl till är det kvinnoprästmotståndarnas fel.
Naggen roar mig förstås också. Det finns en del skarpsinniga bilder att glädja sig åt och vackert skivs om vandrarprästen. Det var i Naggen två korpulenta präster vandrar tillsammans och under rubriken Statskyrkan utsprinner sig dialogen:
"Djävulen börjar få allt större insteg i min kyrka:"
"Det var roligt att höra. I min kyrka har det inte varit en djävel på flera söndagar."
Själv kan jag bidra med en annan replikväxling, som roar mig och kunde ha platsat i Naggen:
Äktenskaplig dialog
Mannen: "Har du sagt ett enda vänligt ord till mig i dag?"
Kvinnan: "Nä, det tror jag inte, men jag är inte helt säker. Något ord kan ha slunkit ur mig."
Du frågar om kulturanalys och säger att den borde satt avtryck i församlingen och prästutbildningen. Jag vill påstå att präster inte måste bli skolade allt om de förstod att det finns andra med en annan utbildning som kan komplettera deras. På musikhögskolan och universitetet har jag skolats i just kulturanalys och det handlar verkligen inte bara om, som de flesta tror, att skilja Mozart från Brahms. Vi tittar på mänskliga samhällen över tid och vet mycket om borgerlighet och modernitet, och får instrument att beskriva det vi ser. Så är det med alla humanistiska ämnen. Det finns kompetens i församlingen. Det som prästen ska lära sig är att ta den tillvara. Annars kommer ju prästutbildningen inte vara annat än 7,5-poängskurser i allting, snart, medan församlingsmedlemmarna står där och delar ut psalmböcker.
SvaraRaderaDet som irriterar mig mest i den inomkyrkliga debatten är att Mälardalseliten tycks tro att vi endast kan få en folkkyrka om vi lyckas återspegla den religiösa och politiska opinionen för tillfället. Det blir ett sånt hattande och ett sånt sökande efter effekter att man inte har en chans att stanna upp och reflektera, än mindre tänka och resonera teologiskt.
SvaraRaderaDavid Petander stod i en tradition som alltid behandlats styvmoderligt i Svk då den företrätt ett synsätt som skiljt sig från såväl den rådande makten som dennas kritiker, oavsett vilken agenda som varit den för dagen rådande. En av de få som lyft fram denna tradition är den numer avlidne lundadomprosten Bengt Åberg om man håller sig till den vetenskapliga sfären i hans numer sällan framlysts avhandling om Waldemar Rudin. På senare tid har en avh med liknande infallsvinklar kommit genom Joel Halldofs om Emil Gustafsson men då är vi mer på frikyrkligt område. Därutöver har tankegodset lyfts fram i mindre skrifter som Ulrika Ljungmans bok om Flodbergkretsen i Sthlm " Gud - intet mer". I Skara stiftshistoriska sällskap finns en utgåva av fägrekyrkoherden John Ternstedts självbiografiska anteckningar, som hör till samma tradition, och det kommer en större biografi där om T i höst. Ternstedt var tillsammans med CH Bergman och ett flertal andra präster en parallell till Flodbergkretsen, och de hade två grundläggande hållningar dels att mystik och diakoni måste hållas samman, dels att kyrkosyn och ämbetsyn inte är avgörande. I dessa kretsar eller nätverk runt sekelskiftet 1900 med rötter flera hundra år bakåt, inte minst i Sthlm, hör såväl sådana som vandrarprästen Petander som tidiga högkyrkliga hemma. Bara för att nämna några exempel: den från Ersta avskedade Jean Gondre (för katolicerande tendenser) sedermera kh i Stigtomtq i Sörmland ( vars "lärjunge" Ragnar Redelius nog får anses som en av de mest bortglömda högkyrkliga mystikerna (eftersom rosendalsideologin fått överhanden), clarakyrkoherden Carl Ljungman som om bekännelseskrifterna sa " ett snörliv av papper", den offentligt för homosexualitet misskrediterade Theofdor Mazer, johanneskomministern värmlänningen Emanuel Laurell ( av LM Engström biograferad med döljande av mystiken), Elis Schröderheim i Hedvig Eleonora, familjen Rogberg, vars siste präst verkade i Växjö stift, osv . Denna tradition i Svk var Petander en del av och den har fått positiva omdömen som de DS nämner för att de haft en något vidare syn än den som förekommit hos de grupperingar som haft marken. Om den svenska högkyrkligheten har det bland annat av Dag Sandal sagts att denna är en form av fortsättning på ingkyrkorörelsen, om jag fattat Dag rätt. Jag håller inte med. Det finns ett annat spår, ett annat källflöde. Som ytterligare ett exempel Mary von Rosén, SSB med kopplingar till edelweissförbundet pekar på andra rötter, andra strömmar i det andliga livet. Tyvärr har högkyrkligheten den kyrkopolitiskt orienterade delen valt den väg som bestämdes av ungkyrkomännen: dölj det som fanns före detta! Det är en av orsakerna till den återvändsgränd som högkyrkligheten slog in på, tillsammans med lundateologin. Därför är ex Gustaf Wingren intressant som pendang till högkyrkligheten men David Petander bortglömd. Det går så när man åtskiljer vad Gud sammanfogat: mystik och diakoni. Det som kommer istället har nämnde John Ternstedt formulerat " en äktenskapsförbinselse som komma att framföda ANTIKRIST " dvs andeskpderi och materialism, båda tog Petander avstånd från, därför vandrade han. / Magnus Olsson
SvaraRaderaSom BlogggarDag och andra redan påpekat:
SvaraRaderaEn kritisk inställning till kyrka och kristendom i större omfattning inleddes inte igår. Inte heller under 1900-talets början. Snarare under 1700-talet med kulminering under franska revolutionen. Mer eller mindre ateistiska präster och biskopar är inget nytt fenomen. Intressant blir, att kyrka och kristendom i Frankrike återkom så starkt. Fortfarande är den katolska kyrkan i Frankrike inflytelserik relativt många andra nominellt katolska länder och den franska debatten tycks vara betydligt mindre kristofob än t ex den brittiska eller svenska.
Vsrför?
Per S
Fint inlägg, Magnus Olsson. Undrar bara om inte Rogbergssläktens siste präst var komminister Allan Rogberg i Skogstibble i Uppland, poet, språkman, mystiker och original./ Undrar Bartholomeus jansenisten
SvaraRaderaAha, tack för informationen. Måste jag söka mer om. Skulle du vilja ge mer hänvisningar till var info kan sökas så maila mig gärna . Med vänlig hälsning, Magnus
RaderaMan skriver sekularisering och tycker det är dåligt, upplysning och progression och tycker att det är bra. Analysen blir dock meningslös om man inte ständigt påminner sig om att de är två sidor av samma mynt. Att franska revolutionen måste problematiseras istället för att ömsom hyllas och ratas pga att begreppen inte är tydligt utredda.
SvaraRadera