Om att minnas

Prosten Johnny Hagberg har fått sin festskrift - och det är ett storståtligt och festligt verk, som får läsas i omgångar. Kyrka, kultur, historia Jag bläddrade när jag gick igenom två veckors postskörd men kunde inte låta bli att läsa fader Caesarius, som fyndigt beskriver stencilåldern. Det är de stencilerade bladens tid - från Rundbrev om kyrklig förnyelse och framåt. Minnesbilderna blir personliga mer än analytiska så nog skulle det finnas goda skäl för någon med informationsintresse att ta sig an och beforska just ämnesområdet "kyrkliga stenciler" på 1960 och 70-talen. Då kunde man lägga till att den religionsosiologiska forskningen i hög grad var en stencilverksamhet genom Religionssociologiska Institutets verksamhet. Problemet är förstås att många av de stencilerade bladen försvinner. Några förtänksamma kanske sparar i garderoberna men om arvingarna förstår vilket kulturarv som kan dväljas i en stökig garderob, det är mer oklart. På UB i Lund finns i varje fall Pro Orthodoxia, PO. Men finns alla Rundbreven där eller saknas några? Jag minns inte. Stenciler betydde ju inget krav på så kallade pliktexemplar till Kungliga biblioteket och de klassiska universitetsbiblioteken.

Riktig förstahandskännedom om PO har inte Caesarius. "Det var Växjöstiftarna i Lund kring Dag Sandahl" som uttryckte sig i bladet, heter det. Och då blir det pinsamt - för mig. PO var ingen krets kring mig. Tidningen kom till därför att medicinaren Anders Thelin och teologerna Lars Aldén, Thommy Hägg och - tror jag utan att kolla - Peter Bexell ville formulera sig. Var året 1964? - jag kollar fortfarande inte. Senare tog Christer Pahlmblad, Niklas Adell och Gösta Hallonsten hand om bladet. Själv kom jag med i redaktionen några år i slutet av 60-talet. Där var då Christian Braw och Kerstin Nilsson, t ex.

Kretsarna var inte kretsar kring Dag Sandahl, som väl var. Kretsarna var inte så mycket till kretsar heller utan mycket mer intellektuella gemebnskaper. Anders Thelin bodde inte på Laurentiistiftelsen men det gjorde Thommy Hägg, en alltför tidigt död vän som jag fortfarande kan sakna och skulle vilja tala om tidens skeenden med precis som tidigare. Lars Aldén håller jag av inte minst därför att han är så kunnig och strukturerad men också vänsäll - det heter så. Och Peter Bexell har lärt mig mycket mer än han förstår. Han var den äldre kamraten som läste och reflekterade. Jag tror han drog upp spår för tänkande, läsande och andligt liv som jag följt och vill följa. Svenska kyrkan har, skamligt nog, inte använt honom efter hans kompetens. Gösta Hallonsten, Niklas Adell och Christer Pahlmblad var också viktiga för mig - och har varit också åren efter PO. Niklas främst därför att vi arbetat mest ihop med olika projekt. Gösta blev kvar i Lund och Christer hade tjänster i stiftet men återvände till Lund och sist till universitetet. Ibland kan jag om dem som om såmånga andra med ärkebiskopen säga: "Ni är så deprimerande dugliga!"

Kretsar kring mig var de dock inte men jag var glad att få möta dem och vara enig och oenig med dem - i bästa högkyrkliga tradition. Oeniga? Ja, för som Christer Pahlmblad förträffligt formulerat saken: "Den dag vi inte kan säga varandra sanningen, är det ute med oss."

Pro Orthodoxia, då? Jag inser att stencilerade blad har sin tid och inser att med den prästvigningspolitik vi nu har är det inte läge för unga, frispråkiga, uppkäftiga teologer som skriver blad. Nu gäller det att huka sig. Och jag tror mig sakna en ung prästgeneration som kritiskt skulle hantera min generation av präster men göra det inom samma tanketradition och markjera att vi gamlingar var stoffilitiet. Nu får stoffilerna själva odla sin upproriskhet. Nå, det kan vi väl klara, ärrade kämpar i det upproriska som vi är.

Samtidigt sörjer jag. Den tid är inte mer där Niklas Adell mästerligt stod vid brännare och Gestetnermaskin, det som på tyska heter Vervielfälltungsapprat. Själv blev jag aldrig ritkig vän med det kletiga eländet men vemodet finns där likväl. Svunnen tid!

Semestern är slut. När jag inte var här i församlingen, blev det faktiskt ett mässfall. De två prästvikarierna blev sjuka - och det visar hur utsatta vi trots allt är.

Några erfarenheter av högmässor med andra präster under semestern kan jag fundera över. Jag väste i bänken: "Detta är en kyrkoherde, en sådan jag inte får bli." Kyrkoherden agerade och förkunnade som en prästpraktikant ute för första gången. Hur kan det bli så? Han måste ändå ha varit präst i 25 år - och kyrkoherde i 10, tror jag. När man säger nej till somliga präster, får man andra - det är detta som är det verkliga problemet:- beslutens konsekvenser.