Det är fult att stjäla godis från småbarn. Inte främst, har jag förstått, eftersom det är stöld utan därför att det är alldeles för enkelt. Men det handlar inte bara om småbarn utan om den fingerfärdighet som nätverkar och tillskansar sig makt, inflytande och pengar samt personliga förmåner. Så sägs det inte rent ut. Men så är det. Hur skulle det kunna vara på anat sätt? Den grandiosa självbilden är förstås att arbetarklassen kan förlita sig på dessa de godsinta och nätverkande. För just sådana är de.
Låter jag hätsk är det en syn- eller hörvilla.
Lite antirerad är jag kanske. Det beror på att jag städade i går. Det tog (som vanligt) längre tid än jag planerat. Det kan i sin tur bero på att jag gjorde fynd bland mina papper. Seglora Smedja fyllde fem år i oktober 2013. Där togs vinkeln mellan luftströmmens riktning och segelprofilens korda ut för att undvika avdrift. Men det var också en artikel som utmanade våra ömmaste känslor när frågan stäldes rakt på sak: "Många har undrat hur Ewa Lindqvist Hotz och Helle Klein har orkat när kritiken varit orättvis och ibland kränkande."
Som alla kan förstå blir svaret att detta beror på att de står i debattens centrum i den kyrkliga sfären.
Trons vittnen träder fram. Caroline Krook är glad över att hon som biskop fick vara med och hjälpa Seglora smedja i starten. Gudrun Schyman är också klar över smedjans betydelse. För att inte tala om min gamle vän och kamrat Tomas Lindbom, som i artikeln kallas Lindblom men det får han leva med. Han sådar in i framtiden: "Seglora smedja kommer att fortsätta att vara en viktig röst när medierna i samhället ska granska Svenska kyrkan."
Hans Ulfvebrand har ledarskapserfarenhet sedan 21 år, 24 nu alltså, och fann Seglora smedja vara en angelägen röst. Seniorbiskopen Lennart Koskinen hade också något att säga. "Arbetet är för viktigt för att begränsas till en eller några få församlingar." Det var vackert sagt.
Pastor Arne Carlsson, som intervjuat, deklarerar närmast högstämt: "Vi är med i en förändring där vi inte accepterar redan vedertagna värden och bindande strukturer."
Bättre kan det knappast sägas, väl.
Om det inte vore för det där med att Dagens Seglora knappast är dagens och att de storståtliga appellerna om att Kyrkans Tidning skulle utmanas sjönk ihop till om inte intet så dock föga. Ska vi inte tala om rep i hängd mans hus? Nä, då talar vi om Riksrevisionen i stället. Övergången är inte konstlad. De som pytsat in pengar i Seglora kanske borde ställa frågan vad som levereras och vad som utlovades bli levererat. Tid för lite riksrevision?
I går hörde jag Inga-Britt Ahlenius i Sveriges Radios Studio Ett. Det var en "Herre, nu låter du din tjänare fara hädan i frid"-upplevelse. Så hade jag också tåligt väntat på att Ahlenius skulle intervjuas. Hon talar sanning nämligen. Nu fann hon inte riktigt ord för den häpnad över flärden i världen och tingen däri hon drabbats av.
Korruption är ordet som svävar över alltihop och det på ett sätt som omvärlden noterar. Avgångskravet är självklart, förstår jag. Men först efter Almedalen orkar media ta sig denna praktskandal an.
Är Almedalen inte så mycket en demokratisk arena som en våt snuttefilt över demokratin och allvarligt politiskt sysslande med väsentligheter. Som korruption eller besked om små kompiskretsar som tar statsförvaltningen om hand?
Vad mäktar nu Konstitutionsutskottet? Det ska bli intressant att se.
Ska det ändå revideras kom siffrorna för utträde ur Svenska kyrkan efter mediegranskningen. Plus 10 000 om man ser till utträden och minus 10 000 om man ser på Svenska kyrkan.
Det nya är att de som är i min generation lämnar.
Detta ska hanteras genom att stiften hjälper församlingarna att få bättre rutiner, det som alltid är byråkratlösningen på alla problem. Gud hjälpe om detta blir insatsen! I stiften finns icke den ackumulerade kompetensen - mer än som en stiftens självbild. Men avslöjande är det för den syn på församlingarna som finns ovan där.
Jag läser och funderar.
Det heter att "kyrkans verksamhet bygger på förtroende, en upplevelse av att kyrkan finns där jag finns, att den står upp för sunda värderingar och bidrar till ett gott samhälle". Oss emellan, för detta behöver jag faktiskt inte Kyrkan.
Jag upplever förstås inte att kyrkan finns där jag finns (den har rationaliserats och internaliserats, dvs är fullt upptagen med sina egna sysslor). Sunda värderingar? Bidrar till ett gott samhälle? Men vart tog Jesus, evangeliet, frälsningen bort från denna onda värld egentligen vägen?
Det är läge för revision.
"Ju mer personligt bandet är mellan församling och medlem är, desto stabilare relation", heter det. Men är inte församlingen just medlemmarna?
Är "församling" numera att förstå som något annat - en förvaltning eller en producentorganisation - som ska församla mig genom ett personligt band. Med vem? Kyrkokamrern? De anställda?
När jag vaknade tidigt i dag på morgonen funderade jag över om den extra höga utträdessiffran betyder att den normala siffran för utträden nu har flyttat upp till en högre nivå. Inte 13 300 varje månad men 5-6000?
Utträden kanske inte är så mycket protest som en insikt att jag ska inte vara med och betala till "det där som dom håller på med", dom som kallas församling och vill etablera en stabil relation med mig....? Det vill ju också de som ringer i tid och otid och erbjuder prenumerationer, ekonomisk rådgivning och allt vad det är.
Ahlenius, säg ifrån!
tisdag 12 juli 2016
måndag 11 juli 2016
I denna tid
Det var högmässa i Rydaholm kl 10, vilket betydde att jag kunde få mig till radiogudstjänst till livs när jag satt i bilen på väg hem. Det var en gudstjänst som levererade mycket av den pissträngda fromhet jag alls inte förmår uppskatta. Det var en odogmatisk tro, förstod jag, närmast tron som en konstart.
Man får gärna tro och tänka så, men kyrkokristendom är det förstås inte. Finns det önskemål att förstå vad vi är oense om, ska man lyssna på det gudstjänstutbud radio och tv erbjuder, tror jag. Jag hajade till också över temat "Andlig klarsyn" eftersom det var Kristi Förklarings dag vi andra firade - men jag tänkte ett ögon att det gjorts någon elegant koppling mellan förklaring och klarsyn. Så var det inte. Lärjungarna på berget hade för övrigt ingen andlig klarsyn, de verkar mest förvirrade när de såg vad de såg och hörde vad de hörde med egna ögon och öron. Som vi brukar se och höra, alltså.
Det är nyttigt att få höra vad jag inte tror framställas. Det finns präster i Svenska kyrkan som förser mig med denna nyttighet. Det måste förstås finnas människor som förmår uppskatta den religiösa snusförnumstigheten. Så är det i denna tid. Många av Kyrkans insikter är inte en del i radioreligionen. Den är ett annat evangelium. Bengt Lidforss jagade sin tid "modärna apologeter" och han var skoningslös. Det är när jag hör den tillrättalagda fromsintheten i radioapparaten som jag längtar efter intellektuellt hederliga hedningar som renhållare. Det är dem jag uppenbart står samman med. Det beror på att jag är en känslig person och kanske till och med allvarligt sinnad. Som det heter i Småland: "Sa de va, så sa de va redit."
DN:s Mattias Carlsson och Mikael Delin har uppenbarligen gjort ett habilt hantverk när riksrevisionen blir så genomlyst att riksrevisorn Susanne Ackum avgår. Konstitutionsutskottet ska kanske inkallas - allt annat ter sig orimligt. Nyheten kom som en överraskning men ändå inte. Vad som avslöjades var kompisrekryteringar och aktioner i strid mot den lagfästa öppenheten. Det avslöjades också passliga lögner. Självfallet talades det om "den svenska naiviteten". Den finns tydligen som ett nationellt särdrag. Då kan man förstå varför verklig kritik aldrig går fram. De barnsliga vill inte höra det, de vill fortsätta leka och fenomenet ska kallas "den svenska naiviteten". Det är denna naiva hållning som slår ihjäl profeter för att slippa höra deras käbbel och bitterhet. Jag tror fenomenet inte skulle behöva vara helt okänt.
Efter Boforsskandalen, vilket år det nu var, eller efter det att cheferna för Skatteverket varnat sin gamle kollega att hans utländska affärer och hans självrättelse var föremål för Uppdrag Gransknings intresse, behöver inget egentligen förvåna. Det finns skumrask och det finns ett "vi här uppe". Mutorna på 300 miljoner hade självfallet, ironin var Jan Myrdals, aldrig kommit några i Sverige till godo. Det var bara slemma typer utomlands som skodde sig. Så har vi Telias utlandsaffärer eller den klassiska granskningen av det kommunala livet i Motala.
När jag i går försökte tänka över saken, slog det mig att juli månad inte är en bra månad för indignation. Först Almedalen, som tycks ta all kraft från seriös politisk verksamhet - för om DN:s granskning ser jag föga. Riksrevisor Bengtsson kom inte på grund av hälsoproblem, och den förklaringen trodde inte de granskande journalisterna knappast på när de hade just Bengtsson på gaffeln i något som kunde komma att tolkas som delikatessjäv. Skandaler försvinner tydligen så enkelt. Eller blir det stora larmartiklar denna vecka? En riksrevisor som förbrukat sitt förtroende och avslöjandet av kompisgäng som granskar varandra! Ska folk få den information som utlöser den folkliga vreden? Höga löner fördelas efter kompisrekrytering...
Nu går det kanske annorlunda till i det kyrkliga? Befordran efter kompetens och så, menar jag. Med kompetens avses inte "havlighet". Om jag varit på det humöret, kanske jag skrivit att det alltid går till på samma sätt i kyrkan som i det omgivande samhället. Kyrkan är inte automatiskt någon frizon. Ska den vara det, krävs mycken möda och stort besvär.
Det var ändå inte detta jag tänkte på när jag läst DN:s granskningar.
Jag funderade i denna tid med ett Europa som visar tecken på sönderfall över om det finns ett samband mellan svag kyrklighet (läs: sekularisering) och samhälleligt skumrask.
Kan det vara så att priset, som måste betalas när människor inte blir noga med helgelsen, är skumrask i politiken och vanvett i både små och stora politiska beslut? Är det blodiga 1900-talet ett resultat av gudlöshet, helt enkelt? Nihilismen föder fram allt detta, och det är i sin ordning i betydelsen att det är konsekvent.
När det talas om "svenska värderingar" borde spaden sättas djupare. Jag satt i går under 1200-talskrucifixet i Pjätteryds kyrka. I 800 år har Kristus sett på folket i Pjätteryd. Naturligtvis har det skapat värderingar som en gång var värderingar i Sverige och, kanske, svenska värderingar? Är inte nyheten sedan 1789 att göra sig kvitt just dessa värderingar och införa nihilismen som just en svensk värdering? Vad annat kan de värdelösa bidra med?
Det upprepas som vore det begåvat att "kyrkan är politisk men inte partipolitisk". Nu sitter politikerna i kyrkomötet och i stiftsstyrelserna och det ger möjlighet att utifrån inflytelserika positioner styra rekryteringarna så i vilken mening Svenska kyrkan undgår att vara just partipolitisk, kan man undra. Men politisk i annan mening än som ideologisk apparat? - jag vet inte. Politisk på riktigt är väl Kyrkan när vanliga människor helgas och därför lidelsefullt också ägnar sig åt världen utan att därmed bli världsliga. När det råder brist på den sortens vardagshelgon, då blir det skumrask för oss alla.
Sug på den:
Helgelse åstadkommer profeter, som förmår lägga snittet mellan sanning och lögn.
Det är mer än politik.
Man får gärna tro och tänka så, men kyrkokristendom är det förstås inte. Finns det önskemål att förstå vad vi är oense om, ska man lyssna på det gudstjänstutbud radio och tv erbjuder, tror jag. Jag hajade till också över temat "Andlig klarsyn" eftersom det var Kristi Förklarings dag vi andra firade - men jag tänkte ett ögon att det gjorts någon elegant koppling mellan förklaring och klarsyn. Så var det inte. Lärjungarna på berget hade för övrigt ingen andlig klarsyn, de verkar mest förvirrade när de såg vad de såg och hörde vad de hörde med egna ögon och öron. Som vi brukar se och höra, alltså.
Det är nyttigt att få höra vad jag inte tror framställas. Det finns präster i Svenska kyrkan som förser mig med denna nyttighet. Det måste förstås finnas människor som förmår uppskatta den religiösa snusförnumstigheten. Så är det i denna tid. Många av Kyrkans insikter är inte en del i radioreligionen. Den är ett annat evangelium. Bengt Lidforss jagade sin tid "modärna apologeter" och han var skoningslös. Det är när jag hör den tillrättalagda fromsintheten i radioapparaten som jag längtar efter intellektuellt hederliga hedningar som renhållare. Det är dem jag uppenbart står samman med. Det beror på att jag är en känslig person och kanske till och med allvarligt sinnad. Som det heter i Småland: "Sa de va, så sa de va redit."
DN:s Mattias Carlsson och Mikael Delin har uppenbarligen gjort ett habilt hantverk när riksrevisionen blir så genomlyst att riksrevisorn Susanne Ackum avgår. Konstitutionsutskottet ska kanske inkallas - allt annat ter sig orimligt. Nyheten kom som en överraskning men ändå inte. Vad som avslöjades var kompisrekryteringar och aktioner i strid mot den lagfästa öppenheten. Det avslöjades också passliga lögner. Självfallet talades det om "den svenska naiviteten". Den finns tydligen som ett nationellt särdrag. Då kan man förstå varför verklig kritik aldrig går fram. De barnsliga vill inte höra det, de vill fortsätta leka och fenomenet ska kallas "den svenska naiviteten". Det är denna naiva hållning som slår ihjäl profeter för att slippa höra deras käbbel och bitterhet. Jag tror fenomenet inte skulle behöva vara helt okänt.
Efter Boforsskandalen, vilket år det nu var, eller efter det att cheferna för Skatteverket varnat sin gamle kollega att hans utländska affärer och hans självrättelse var föremål för Uppdrag Gransknings intresse, behöver inget egentligen förvåna. Det finns skumrask och det finns ett "vi här uppe". Mutorna på 300 miljoner hade självfallet, ironin var Jan Myrdals, aldrig kommit några i Sverige till godo. Det var bara slemma typer utomlands som skodde sig. Så har vi Telias utlandsaffärer eller den klassiska granskningen av det kommunala livet i Motala.
När jag i går försökte tänka över saken, slog det mig att juli månad inte är en bra månad för indignation. Först Almedalen, som tycks ta all kraft från seriös politisk verksamhet - för om DN:s granskning ser jag föga. Riksrevisor Bengtsson kom inte på grund av hälsoproblem, och den förklaringen trodde inte de granskande journalisterna knappast på när de hade just Bengtsson på gaffeln i något som kunde komma att tolkas som delikatessjäv. Skandaler försvinner tydligen så enkelt. Eller blir det stora larmartiklar denna vecka? En riksrevisor som förbrukat sitt förtroende och avslöjandet av kompisgäng som granskar varandra! Ska folk få den information som utlöser den folkliga vreden? Höga löner fördelas efter kompisrekrytering...
Nu går det kanske annorlunda till i det kyrkliga? Befordran efter kompetens och så, menar jag. Med kompetens avses inte "havlighet". Om jag varit på det humöret, kanske jag skrivit att det alltid går till på samma sätt i kyrkan som i det omgivande samhället. Kyrkan är inte automatiskt någon frizon. Ska den vara det, krävs mycken möda och stort besvär.
Det var ändå inte detta jag tänkte på när jag läst DN:s granskningar.
Jag funderade i denna tid med ett Europa som visar tecken på sönderfall över om det finns ett samband mellan svag kyrklighet (läs: sekularisering) och samhälleligt skumrask.
Kan det vara så att priset, som måste betalas när människor inte blir noga med helgelsen, är skumrask i politiken och vanvett i både små och stora politiska beslut? Är det blodiga 1900-talet ett resultat av gudlöshet, helt enkelt? Nihilismen föder fram allt detta, och det är i sin ordning i betydelsen att det är konsekvent.
När det talas om "svenska värderingar" borde spaden sättas djupare. Jag satt i går under 1200-talskrucifixet i Pjätteryds kyrka. I 800 år har Kristus sett på folket i Pjätteryd. Naturligtvis har det skapat värderingar som en gång var värderingar i Sverige och, kanske, svenska värderingar? Är inte nyheten sedan 1789 att göra sig kvitt just dessa värderingar och införa nihilismen som just en svensk värdering? Vad annat kan de värdelösa bidra med?
Det upprepas som vore det begåvat att "kyrkan är politisk men inte partipolitisk". Nu sitter politikerna i kyrkomötet och i stiftsstyrelserna och det ger möjlighet att utifrån inflytelserika positioner styra rekryteringarna så i vilken mening Svenska kyrkan undgår att vara just partipolitisk, kan man undra. Men politisk i annan mening än som ideologisk apparat? - jag vet inte. Politisk på riktigt är väl Kyrkan när vanliga människor helgas och därför lidelsefullt också ägnar sig åt världen utan att därmed bli världsliga. När det råder brist på den sortens vardagshelgon, då blir det skumrask för oss alla.
Sug på den:
Helgelse åstadkommer profeter, som förmår lägga snittet mellan sanning och lögn.
Det är mer än politik.
söndag 10 juli 2016
Söndagstankar, till sist om trojaner
Regn har utlovats men solen sken över Moheda strax före kl 6. Ska jag bereda mig på regn en vecka nu? Sommarstiltjen har infunnit sig. Det är som gjort för fritt och planlöst funderande denna söndagsmorgon
I.
Det finns i alla organisationer en risk att entusiasmen att formulera sig inför framtiden är större än ivern att forma framtiden. Jag tror Svenska kyrkan befinner sig där. Allt större organisationsformer, allt mindre inflytande för de herrelösa byråkratierna styr sig själva och styrelserna får nöja sig med nonsensfrågor att lägga tid och kraft på. Det är de flesta nöjda med. Beslutsunderlag, kort bakgrundsteckning och så beslut i största möjliga enighet. De övergripande diskussionerna, de komplicerade och komplicerande, undrar jag var de förs. Skrivs avhandlingar om Svenska kyrkan, möts de med förstrött intresse och kan avfärdas med att de, ja, inte vet jag riktigt vad, men något som gör att de inte egentligen behöver uppta vår dyrbara tid.
De stora strukturerna är främmande för svenskt kyrkoliv. Här har lokalförsamlingen och stiftet varit grundbultar och med församling avses socken, Ormesberga en, Berg en annan, Aneboda en tredje och Ör en fjärde. När detta sockentänkande skulle in i städerna, delades städerna upp i församlingar(församlingsområden). Samma princip gällde när församlingarna hölls med distrikt och småkyrkor. Det är denna princip som inte längre upprätthålls utan ersätts av stordrift. Så har skett utan besvärande kritisk debatt. Frågan om inte detta innebär en avgörande förändring av kyrkotänkandet (teologi!) har inte ställts på allvar.
II.
Vad levereras i Svenska kyrkan?
Detta är alltid värt en fundering.
Almedalen, politisk relevans och allt det där hoppar jag över för på söndagar är Bloggardag idel solig välvilja. Men det finns annat.
Jag ska inte alls vara otacksam för allt utbud, men bläddrar jag igenom församlingarnas utbud sommartid, ser jag att det är väldigt mycket musik.
På längden och tvären, liksom.
Hur kommer sig detta?
Ska vi se fenomenet diakonalt - musiker måste också leva och få betalt för det de gör. Eller handlar det om kultur - Svenska kyrkan som Sveriges mesta kulturorganisatör? Kan det vara så att sommarmusiken är en del av relevansen - den drar folk (om den nu gör det) och prästen kan säga något.
Jag ska fundera. Kl 17 är Mia Marianne och Per Philip i Pjätteryds kyrka. Jag ska vara där. Jag är kyrkoherde nu igen.
III.
Religionsskiftet till det. Det är söndag och har jag tur, kommer jag att få ytterligare belägg för detta skifte. I brist på nya belägg funderar jag över trojaner.
De kallas trojaner. Det är oegentligt. De goda i staden Troja var folk som ville (läs: behövde) sova gott (läs: ut) om natten, och som trott att faran var över och i triumf släpat in trähästen, den som fienderna gömde sig i.
Nu är trojaner sådana som är innästlade.
Begrepp förändras på det här viset. När det ropas "en gluten" på pizzerian Pascals i Moheda betyder det "en glutenfri". Det gäller att förstå koderna. Trojan är något annat än en som levde, bodde och verkade i Troja. Trojanen är en fiende som släpats in i staden Troja.
Vilka är trojanerna i Svenska kyrkan?
Vad är det de lär, vad står de för? Det finns uppenbart en försvarslöshet också bland flitiga kyrkogångare att höra om det i allt fromsint tal och alla fromsinta gudstjänstordningar förkunnas ett annat evangelium. Några för kristen tro avgörande markörer är borta. Det låter bra ändå. Avkristningen ska förstås som de små stegens tyranni. I en framtid (om den blir) kommer folk att häpna över vår tid och undra om vi ingenting såg och insåg, visste och förstod.
Det fanns en tid när kv*nn*pr*stm*tst*nd*arn* beskrevs som just trojaner (fast uttrycket inte användes). Det var en bärande och återkommande desinformation. Poängen med desinformationen är förstås att forma verklighetssynen. Det lyckades. Men hur ska den situationen hanteras att Svenska kyrkan blivit alltmer religiös?
I söndags missade jag mässan i Visby domkyrka. Alltså fick jag inte veta att "Efterföljelse - handlar om perspektiv". Det var en läxa att stava på både före och efter. Nattvardsbrödet var glutenfritt och kalken "närmaste kororgeln", som det hette, var alkoholfri.
Men perspektiv?
"För att få rätt perspektiv på världen och tillvaron så behöver vi länka samman vårt inre och vårt yttre. Det måste bli samklang mellan våra ord och våra handlingar.
Det är när glappet mellan de värderingar vi bär i vårt inre och våra handlingar gentemot varandra blir för stort som skulden uppstår. Man kan väl säga att underskottet, obalansen, är upphovet till skulden."
Hur kan jag veta att detta skrevs i gudstjänstbladet när jag inte var i Visby och mötte de två biskopar som hade hand um'et?
Biskopar är vänliga. En biskop såg till att jag fick det för min uppbyggelse. Och er.
Är texten ett belägg för hur religionsskiftet går till?
Hade det inte varit söndag kunde vi ha exercerat med begreppen och funderat över hur efterföljelse (traskandet efter Jesus) plötsligt kom att handla om perspektiv - utan att Jesus nämns.
Frågan vad det är för slags skuld det handlar om eller insikten om den lagiskhet som framställningen återger, kan man inte heller hantera en snäll söndag. Det blir så här när religion går in.
Jag kan få till det: När religion går in, går hut hem.
Det är lagiskhetens poäng.
Men det har inget med det där att följa efter Jesus att göra.
I dag ska vi få en förklaring av vem Jesus är. Lyssna noga. Det kan bara bli intressant.
I.
Det finns i alla organisationer en risk att entusiasmen att formulera sig inför framtiden är större än ivern att forma framtiden. Jag tror Svenska kyrkan befinner sig där. Allt större organisationsformer, allt mindre inflytande för de herrelösa byråkratierna styr sig själva och styrelserna får nöja sig med nonsensfrågor att lägga tid och kraft på. Det är de flesta nöjda med. Beslutsunderlag, kort bakgrundsteckning och så beslut i största möjliga enighet. De övergripande diskussionerna, de komplicerade och komplicerande, undrar jag var de förs. Skrivs avhandlingar om Svenska kyrkan, möts de med förstrött intresse och kan avfärdas med att de, ja, inte vet jag riktigt vad, men något som gör att de inte egentligen behöver uppta vår dyrbara tid.
De stora strukturerna är främmande för svenskt kyrkoliv. Här har lokalförsamlingen och stiftet varit grundbultar och med församling avses socken, Ormesberga en, Berg en annan, Aneboda en tredje och Ör en fjärde. När detta sockentänkande skulle in i städerna, delades städerna upp i församlingar(församlingsområden). Samma princip gällde när församlingarna hölls med distrikt och småkyrkor. Det är denna princip som inte längre upprätthålls utan ersätts av stordrift. Så har skett utan besvärande kritisk debatt. Frågan om inte detta innebär en avgörande förändring av kyrkotänkandet (teologi!) har inte ställts på allvar.
II.
Vad levereras i Svenska kyrkan?
Detta är alltid värt en fundering.
Almedalen, politisk relevans och allt det där hoppar jag över för på söndagar är Bloggardag idel solig välvilja. Men det finns annat.
Jag ska inte alls vara otacksam för allt utbud, men bläddrar jag igenom församlingarnas utbud sommartid, ser jag att det är väldigt mycket musik.
På längden och tvären, liksom.
Hur kommer sig detta?
Ska vi se fenomenet diakonalt - musiker måste också leva och få betalt för det de gör. Eller handlar det om kultur - Svenska kyrkan som Sveriges mesta kulturorganisatör? Kan det vara så att sommarmusiken är en del av relevansen - den drar folk (om den nu gör det) och prästen kan säga något.
Jag ska fundera. Kl 17 är Mia Marianne och Per Philip i Pjätteryds kyrka. Jag ska vara där. Jag är kyrkoherde nu igen.
III.
Religionsskiftet till det. Det är söndag och har jag tur, kommer jag att få ytterligare belägg för detta skifte. I brist på nya belägg funderar jag över trojaner.
De kallas trojaner. Det är oegentligt. De goda i staden Troja var folk som ville (läs: behövde) sova gott (läs: ut) om natten, och som trott att faran var över och i triumf släpat in trähästen, den som fienderna gömde sig i.
Nu är trojaner sådana som är innästlade.
Begrepp förändras på det här viset. När det ropas "en gluten" på pizzerian Pascals i Moheda betyder det "en glutenfri". Det gäller att förstå koderna. Trojan är något annat än en som levde, bodde och verkade i Troja. Trojanen är en fiende som släpats in i staden Troja.
Vilka är trojanerna i Svenska kyrkan?
Vad är det de lär, vad står de för? Det finns uppenbart en försvarslöshet också bland flitiga kyrkogångare att höra om det i allt fromsint tal och alla fromsinta gudstjänstordningar förkunnas ett annat evangelium. Några för kristen tro avgörande markörer är borta. Det låter bra ändå. Avkristningen ska förstås som de små stegens tyranni. I en framtid (om den blir) kommer folk att häpna över vår tid och undra om vi ingenting såg och insåg, visste och förstod.
Det fanns en tid när kv*nn*pr*stm*tst*nd*arn* beskrevs som just trojaner (fast uttrycket inte användes). Det var en bärande och återkommande desinformation. Poängen med desinformationen är förstås att forma verklighetssynen. Det lyckades. Men hur ska den situationen hanteras att Svenska kyrkan blivit alltmer religiös?
I söndags missade jag mässan i Visby domkyrka. Alltså fick jag inte veta att "Efterföljelse - handlar om perspektiv". Det var en läxa att stava på både före och efter. Nattvardsbrödet var glutenfritt och kalken "närmaste kororgeln", som det hette, var alkoholfri.
Men perspektiv?
"För att få rätt perspektiv på världen och tillvaron så behöver vi länka samman vårt inre och vårt yttre. Det måste bli samklang mellan våra ord och våra handlingar.
Det är när glappet mellan de värderingar vi bär i vårt inre och våra handlingar gentemot varandra blir för stort som skulden uppstår. Man kan väl säga att underskottet, obalansen, är upphovet till skulden."
Hur kan jag veta att detta skrevs i gudstjänstbladet när jag inte var i Visby och mötte de två biskopar som hade hand um'et?
Biskopar är vänliga. En biskop såg till att jag fick det för min uppbyggelse. Och er.
Är texten ett belägg för hur religionsskiftet går till?
Hade det inte varit söndag kunde vi ha exercerat med begreppen och funderat över hur efterföljelse (traskandet efter Jesus) plötsligt kom att handla om perspektiv - utan att Jesus nämns.
Frågan vad det är för slags skuld det handlar om eller insikten om den lagiskhet som framställningen återger, kan man inte heller hantera en snäll söndag. Det blir så här när religion går in.
Jag kan få till det: När religion går in, går hut hem.
Det är lagiskhetens poäng.
Men det har inget med det där att följa efter Jesus att göra.
I dag ska vi få en förklaring av vem Jesus är. Lyssna noga. Det kan bara bli intressant.
lördag 9 juli 2016
Svenska kyrkans läge
Jag uppfattar inte att Svenska kyrkan fått ett stort genomslag i medierna/medierapporteringen från Almedalen. Ärkebiskopen fick slita. 15 seminarier och då vet jag inte om allt är inräknat. Men den som sitter ute i den vanliga svenskkyrkliga verkligheten, ser föga av satsningen. Det som sägs vara stort och märkvärdigt, kanske inte är fullt så stort och märkvärdigt i alla fall? Eller är det jag som inte förmår fatta finesserna?
Jag vet uppriktigt talat inte hur det förhåller sig.
Det kan bero på en tilltagande osäkerhet inför media. Får jag den raka berättelsen om hur det är eller får jag tillrättlagda nyheter eftersom någon ansvarstagande bestämt vad jag ska få veta?
Jag funderade när jag såg Kyrkans Tidning i torsdags.
"Kyrkan väljer bort SD", hette det. Vad det handlade om var att 319 präster och diakoner svarat på en enkät som 500 präster och 200 diakoner fått. 45% var svarsfrekvensen. När jag läste grafiken över svar, såg jag att Jimmie Åkesson ökat i förtroendebarometern från 0 till 2. Var inte det intressant? Nästan lika intressant som att vad 319 präster och diakoner svarar på en enkät blir ett besked om vad "Kyrkan" väljer.
Journalistisk trovärdighet är något att slå vakt om.
Så vad fick jag egentligen veta?
Ledarskribenten i samma tidning manade: vägra dåligt självförtroende.
"I Svenska kyrkan är det lätt att förlamas av ett kollektivt dåligt självförtroende." Brita Häll slår vakt om högmässan med ytterst få deltagare. Det är rätt - men är självförtroendet dåligt eller är problemet något annat?
Bevittnar vi vad som sker när det inte finns ett pastoralt program och folk ska agera i illusionernas värld, dvs illusionerna att det på många sätt är en stormaktskyrka vi lever i?
Sverige som humanitär stormakt har ett kyrkosystem anpassat just efter stormaktstidens idel och detta nu igen?
Då blir det där med Almedalen verkligt viktigt i sig - ovan där, liksom - och det gör inte så mycket att vi inte har ett framtidsprogram i församlingarna för också gudstjänsterna med få är viktiga. Vi kan vägra dåligt självförtroende för trots allt är "vi" viktiga.
I Kristen Humanism Årsbok 1964 kom jag att läsa Henrik Ivarssons anmälan av bl a Carl Hålands prästmötesavhandling. Där konstateras att gudstjänsten har en riskabelt svag kontakt med familj, noterar Ivarsson.
En fjärran spegel låter oss se och förstå, tror jag. Det riskabelt svaga skapade en än svagare fortsättning.
Håland ser att stora enheter med frå präster ger en svag folklig förankring. Det var något Bo Giertz brukade upprepa. Ivarsson funderar på hur mycket stora enheter kunde få ett mycket stort antal präster. "Men erfarenheten visar att en stor församlings ledning och styrelse icke kan överblicka och bemästra en för stor församling. En sådan församling kan heller inte upplevas som gemenskap. Och en församling kan inte fungera om den inte i något avseende är en gemenskap." (aa s 188)
Det intressanta är förstås att min kyrkokritik åren igenom inte är särskilt märkvärdig. Det är så här de svenskkyrkliga tänker - Ivarsson och jag lika. Henrik Ivarsson ville också se nya kyrkor i förortsområdena och gemenskaper där.
Det är förresten något konstigt med ungkyrkorörelsen och dess store anförare Manfred Björkquist. Under hans tid som biskop invigdes i Stockholm en enda ny kyrka. Under efterträdaren Helge Ljungbergs tid mängder. Hur kommer sig det? Björkquist talade högstämt, medan Ljungberg groggade med dem som bestämde. Det blev mer resultat av groggandet än av det högstämda.
I samma årsbok ger Gustav Carstensen i en anmälan av böcker om lekmannaskapet en analys, som jag tror håller än mer i vår tid:
"Prästerna har fler uppgifter (för lekfolket, nota bene, DS) än lekmännen orkar med, och lekmännen önskar mera vägledning än prästerna orkar med." (s 193)
En kristen människa ska i första hand leva i världen, inte i församlingens föreningsliv. Till den kyrkliga reträtten hör nog just anskaffande av personal som ordnar föreningsliv för de intresserade och levererar mycket, men utmanar föga.
Det där med att lekmännen på 1960-talet önskar mer vägledning kan tänkas vara riktigt. I folkbokföringsväsendets tidevarv kanske prästerna inte riktigt hann. Hinner de nu? Vill de? Kan de? Törs de?
Man får en del att fundera över när man betraktar Svenska kyrkans läge nu från 1960-talets perspektiv, medge det.
Jag vet uppriktigt talat inte hur det förhåller sig.
Det kan bero på en tilltagande osäkerhet inför media. Får jag den raka berättelsen om hur det är eller får jag tillrättlagda nyheter eftersom någon ansvarstagande bestämt vad jag ska få veta?
Jag funderade när jag såg Kyrkans Tidning i torsdags.
"Kyrkan väljer bort SD", hette det. Vad det handlade om var att 319 präster och diakoner svarat på en enkät som 500 präster och 200 diakoner fått. 45% var svarsfrekvensen. När jag läste grafiken över svar, såg jag att Jimmie Åkesson ökat i förtroendebarometern från 0 till 2. Var inte det intressant? Nästan lika intressant som att vad 319 präster och diakoner svarar på en enkät blir ett besked om vad "Kyrkan" väljer.
Journalistisk trovärdighet är något att slå vakt om.
Så vad fick jag egentligen veta?
Ledarskribenten i samma tidning manade: vägra dåligt självförtroende.
"I Svenska kyrkan är det lätt att förlamas av ett kollektivt dåligt självförtroende." Brita Häll slår vakt om högmässan med ytterst få deltagare. Det är rätt - men är självförtroendet dåligt eller är problemet något annat?
Bevittnar vi vad som sker när det inte finns ett pastoralt program och folk ska agera i illusionernas värld, dvs illusionerna att det på många sätt är en stormaktskyrka vi lever i?
Sverige som humanitär stormakt har ett kyrkosystem anpassat just efter stormaktstidens idel och detta nu igen?
Då blir det där med Almedalen verkligt viktigt i sig - ovan där, liksom - och det gör inte så mycket att vi inte har ett framtidsprogram i församlingarna för också gudstjänsterna med få är viktiga. Vi kan vägra dåligt självförtroende för trots allt är "vi" viktiga.
I Kristen Humanism Årsbok 1964 kom jag att läsa Henrik Ivarssons anmälan av bl a Carl Hålands prästmötesavhandling. Där konstateras att gudstjänsten har en riskabelt svag kontakt med familj, noterar Ivarsson.
En fjärran spegel låter oss se och förstå, tror jag. Det riskabelt svaga skapade en än svagare fortsättning.
Håland ser att stora enheter med frå präster ger en svag folklig förankring. Det var något Bo Giertz brukade upprepa. Ivarsson funderar på hur mycket stora enheter kunde få ett mycket stort antal präster. "Men erfarenheten visar att en stor församlings ledning och styrelse icke kan överblicka och bemästra en för stor församling. En sådan församling kan heller inte upplevas som gemenskap. Och en församling kan inte fungera om den inte i något avseende är en gemenskap." (aa s 188)
Det intressanta är förstås att min kyrkokritik åren igenom inte är särskilt märkvärdig. Det är så här de svenskkyrkliga tänker - Ivarsson och jag lika. Henrik Ivarsson ville också se nya kyrkor i förortsområdena och gemenskaper där.
Det är förresten något konstigt med ungkyrkorörelsen och dess store anförare Manfred Björkquist. Under hans tid som biskop invigdes i Stockholm en enda ny kyrka. Under efterträdaren Helge Ljungbergs tid mängder. Hur kommer sig det? Björkquist talade högstämt, medan Ljungberg groggade med dem som bestämde. Det blev mer resultat av groggandet än av det högstämda.
I samma årsbok ger Gustav Carstensen i en anmälan av böcker om lekmannaskapet en analys, som jag tror håller än mer i vår tid:
"Prästerna har fler uppgifter (för lekfolket, nota bene, DS) än lekmännen orkar med, och lekmännen önskar mera vägledning än prästerna orkar med." (s 193)
En kristen människa ska i första hand leva i världen, inte i församlingens föreningsliv. Till den kyrkliga reträtten hör nog just anskaffande av personal som ordnar föreningsliv för de intresserade och levererar mycket, men utmanar föga.
Det där med att lekmännen på 1960-talet önskar mer vägledning kan tänkas vara riktigt. I folkbokföringsväsendets tidevarv kanske prästerna inte riktigt hann. Hinner de nu? Vill de? Kan de? Törs de?
Man får en del att fundera över när man betraktar Svenska kyrkans läge nu från 1960-talets perspektiv, medge det.
fredag 8 juli 2016
Stefan Lorant
Jag gjorde ett så kallat antikvariatsfynd. Stefan Lorant, I was Hitler's prisoner, Penguin 1939. Boken hade dessförinnan kommit i fem upplagor med start i april 1935 innan den kom som pocket. Lorant (1901-1997), var journalist, häktades i München den 13 mars 1933 och sattes i skyddshäkte ("Schutzhaft"). Han frigavs den 25 september samma år.
Boken är en dagbok som han lyckades smuggla ut när frun Niura var på besök (del ett) och vid frigivningen brydde sig ingen om att visitera hans bagage (del två).
Lorant var ungersk medborgare men tog sig via Paris till England och blev sedan amerikansk medborgare.
I boken beskrivs inte bara vardagen och våndan i skyddshäkte, dir en mängd journalister fördes. Lorants vånda och oförmåga att förstå vad som händer och varför han ryckts upp från sin vardag, han som alltid varit opolitisk, men också brutalitet och vänlighet/omtanke i en sällsam blandning beskrivs. Stefan Lorant lider alla kval när han förstår att Niura också satts i skyddshäkte. Sonen har då inte fyllt tre år. Scenen när Lorant möter sonen efter sin tid i skyddshäkte är omskakande.
Berättelsen om duvorna, som fångarna gör ett rede åt, är lite rörande. De blir fångarnas nöje och när paret, som fått namnen Vera och Max, väntar tillökning har också fångarna äggen under under uppsikt och matar duvorna med brödsmulor. Tidigt på morgonen den 4 juli flyger duvparet upprört runt. Lorant ser att äggen är borta. Anstaltschefen, en SS-man, hade tagit äggen och slängt dem i soporna. "He imagines he's a hero. He has destroyed the life of a pigeon." (s 198)
Pastor Schöbel är den protestantiske fängelseprästen. Gudstjänster hålls varje söndag. Han spelar på harmonium och fångarna sjunger. Kommunisterna också - men bara högt några ord i den gamla psalmen (vilken den nu kan ha varit). När man kommer till raden "Armed as for war" klämmer kommunisterna i. Pastorn kan inget göra. Jo, predika. Han slår fast att Jesus inte var jude, en fråga som ofta ställs. Svaret han ger är detta:
"No! Christ was no jew. He had nothing in common with that covetous, sordid, commercially cunning, vengeful people..."
När nu denna sak klarlagts talade pastorn om vad ordet "Heil" betyder. Han beskrev den nya tyska staten som ett bålverk mot gudlösheten. Kommunisterna måste utrotas. Då reste sig en man och lämnade kyrkolokalen, som om han varit en fri man. Pasorn tvekade ett ögonblick med fortsatte predika. "No one listened to him any longer. No one thought of anything but the prisoner who had left the chapel." (s 255)
Det är klart att den här sortens inblickar är viktiga. I april år 1935 kunde intresserade läsare i England förstå. Churchill hörde till den kategorin."The absolute State is in the making." (s 182)
I den absoluta staten måste pressen kontrolleras. Därför hamnar tidningsledningar och journalister i skyddshäkte i München och Lorant beskriver i en dagboksanteckning den 11 maj bokbålet på Opfernplatz i Berlin. Det är en så skrämmande upplevelse, skriver Lorant, at vti glömmer vår egen hopplösa och eländiga situation. Vi lider av bokbålet och läser med avsky vad som utropades när böcker vigdes åt bålet. Han kallar saken "this holocaust of books". (s 113-115)
Det är förstår helt klart att det är yttrande- och tryckfriheten nazisterna är ute efter och Lorant och hans kollegor i skyddshäkte vet detta, kanske utan att riktigt kunna förstå. Det handlar inte om vad journalisterna skrivit i sina opolitiska tidningar och tidskrifter så mycket som att hindra vad de skulle kunna tänkas komma att skriva. Tankekontrollen kräver likriktad press för regimen behöver likriktade tankar och måste bli all kritik kvitt.
Lorant ger glimtvis bilder av spänningen mellan Berlin och München och mellan Hitler och SA-chefen Röhm men detta är innan de långa knivarnas natt. Översättaren petar in ett par fotnoter om hur SA-ledarna sköts i juni 1934, liksom för den delen publicisten Dr Gerlich, som satt i skyddshäkte med Lorant.
Sunday Express kallade boken "The most moving book that has come out of Nazi Germany", ett omdöme som Penguin gör till reklamtext på bokens framsida. Jag fick för mig att boken går att ladda ner för en billig penning. Det är bara att googla. Jag har den fysiskt. Jag lånar inte ut den. Möjligtvis barnbarnen undantagna.
Vad fick jag, förutom den rörande dagboksskildringen av livet i skyddshäktet, med mig på min livsresa?
Två ting.
* Kampen för yttrande- och tryckfrihet är grundläggande. Yttrande- och tryckfrihet kunde i den tyska kontexten enkelt skrivas bort och det var självklart i den absoluta statens intresse.
* Den samtida teologin blir samtida och ingenting förändras av att den kallas kontextuell.
Pastor Schöbel var just kontextuell.
Tänka sig vilken effekt det hade när en man reste sig och gick!
Vad sa kommunisten, som med en SA-man som vakt stod i korridoren för att falla in i ledet när fångarna skulle tillbaka till sina celler?
"I'm a communist and I'm not going to stand being abused by the pastor. I don't attend Divine Service for the sake of this political propaganda. It dosn't interest me."
Han tog stoiskt några dagar i mörk arrest.
Det kallas, tror jag, civilkurage.
Boken läst får väl det som kallas "Morfars båtskola" fortsätta. I går övade vi "man över bord-manövrar". I dag blir det drill i konsten att angöra en brygga. Ska jag visa filmen?
Boken är en dagbok som han lyckades smuggla ut när frun Niura var på besök (del ett) och vid frigivningen brydde sig ingen om att visitera hans bagage (del två).
Lorant var ungersk medborgare men tog sig via Paris till England och blev sedan amerikansk medborgare.
I boken beskrivs inte bara vardagen och våndan i skyddshäkte, dir en mängd journalister fördes. Lorants vånda och oförmåga att förstå vad som händer och varför han ryckts upp från sin vardag, han som alltid varit opolitisk, men också brutalitet och vänlighet/omtanke i en sällsam blandning beskrivs. Stefan Lorant lider alla kval när han förstår att Niura också satts i skyddshäkte. Sonen har då inte fyllt tre år. Scenen när Lorant möter sonen efter sin tid i skyddshäkte är omskakande.
Berättelsen om duvorna, som fångarna gör ett rede åt, är lite rörande. De blir fångarnas nöje och när paret, som fått namnen Vera och Max, väntar tillökning har också fångarna äggen under under uppsikt och matar duvorna med brödsmulor. Tidigt på morgonen den 4 juli flyger duvparet upprört runt. Lorant ser att äggen är borta. Anstaltschefen, en SS-man, hade tagit äggen och slängt dem i soporna. "He imagines he's a hero. He has destroyed the life of a pigeon." (s 198)
Pastor Schöbel är den protestantiske fängelseprästen. Gudstjänster hålls varje söndag. Han spelar på harmonium och fångarna sjunger. Kommunisterna också - men bara högt några ord i den gamla psalmen (vilken den nu kan ha varit). När man kommer till raden "Armed as for war" klämmer kommunisterna i. Pastorn kan inget göra. Jo, predika. Han slår fast att Jesus inte var jude, en fråga som ofta ställs. Svaret han ger är detta:
"No! Christ was no jew. He had nothing in common with that covetous, sordid, commercially cunning, vengeful people..."
När nu denna sak klarlagts talade pastorn om vad ordet "Heil" betyder. Han beskrev den nya tyska staten som ett bålverk mot gudlösheten. Kommunisterna måste utrotas. Då reste sig en man och lämnade kyrkolokalen, som om han varit en fri man. Pasorn tvekade ett ögonblick med fortsatte predika. "No one listened to him any longer. No one thought of anything but the prisoner who had left the chapel." (s 255)
Det är klart att den här sortens inblickar är viktiga. I april år 1935 kunde intresserade läsare i England förstå. Churchill hörde till den kategorin."The absolute State is in the making." (s 182)
I den absoluta staten måste pressen kontrolleras. Därför hamnar tidningsledningar och journalister i skyddshäkte i München och Lorant beskriver i en dagboksanteckning den 11 maj bokbålet på Opfernplatz i Berlin. Det är en så skrämmande upplevelse, skriver Lorant, at vti glömmer vår egen hopplösa och eländiga situation. Vi lider av bokbålet och läser med avsky vad som utropades när böcker vigdes åt bålet. Han kallar saken "this holocaust of books". (s 113-115)
Det är förstår helt klart att det är yttrande- och tryckfriheten nazisterna är ute efter och Lorant och hans kollegor i skyddshäkte vet detta, kanske utan att riktigt kunna förstå. Det handlar inte om vad journalisterna skrivit i sina opolitiska tidningar och tidskrifter så mycket som att hindra vad de skulle kunna tänkas komma att skriva. Tankekontrollen kräver likriktad press för regimen behöver likriktade tankar och måste bli all kritik kvitt.
Lorant ger glimtvis bilder av spänningen mellan Berlin och München och mellan Hitler och SA-chefen Röhm men detta är innan de långa knivarnas natt. Översättaren petar in ett par fotnoter om hur SA-ledarna sköts i juni 1934, liksom för den delen publicisten Dr Gerlich, som satt i skyddshäkte med Lorant.
Sunday Express kallade boken "The most moving book that has come out of Nazi Germany", ett omdöme som Penguin gör till reklamtext på bokens framsida. Jag fick för mig att boken går att ladda ner för en billig penning. Det är bara att googla. Jag har den fysiskt. Jag lånar inte ut den. Möjligtvis barnbarnen undantagna.
Vad fick jag, förutom den rörande dagboksskildringen av livet i skyddshäktet, med mig på min livsresa?
Två ting.
* Kampen för yttrande- och tryckfrihet är grundläggande. Yttrande- och tryckfrihet kunde i den tyska kontexten enkelt skrivas bort och det var självklart i den absoluta statens intresse.
* Den samtida teologin blir samtida och ingenting förändras av att den kallas kontextuell.
Pastor Schöbel var just kontextuell.
Tänka sig vilken effekt det hade när en man reste sig och gick!
Vad sa kommunisten, som med en SA-man som vakt stod i korridoren för att falla in i ledet när fångarna skulle tillbaka till sina celler?
"I'm a communist and I'm not going to stand being abused by the pastor. I don't attend Divine Service for the sake of this political propaganda. It dosn't interest me."
Han tog stoiskt några dagar i mörk arrest.
Det kallas, tror jag, civilkurage.
Boken läst får väl det som kallas "Morfars båtskola" fortsätta. I går övade vi "man över bord-manövrar". I dag blir det drill i konsten att angöra en brygga. Ska jag visa filmen?
torsdag 7 juli 2016
Redovisningsdags
Stefan Carlsson får nu se sina svagheter/böjelser/tillkortakommanden exponeras stort. Jag hade missat att Barometern/OT i tisdags hade en ledare i ämnet och i går la ut en extraledare på nätet.
I Kalmar går livet vidare.
De på Länsstyrelsen som vetat vad som varit fallet men inte velat eller vågat säga ifrån, kommer att fortsätta, tycks det. Östra Småland och Barometern/OT rapporterar i dag om en feodal struktur på Länsstyrelsen. Där finns en kultur av ja-sägare som gör att ingen vågar ifrågasätta eller nämna missförhållanden. Jag tror det är allvarligt. Bristen på civilkurage premieras.
Vad blir det för samhälle av sådant i långa loppet?
Dags att redovisa hur det är i förvaltningskulturen. Det gäller i det kyrkliga också. Mycket går ut på att hålla andra ovetande om problem i förhoppning att problemen blir lösta innan någon får veta något - och självfallet utan att det kostar det minsta för en själv.
Det är ett grundmönster i byråkratier att de sköter sig själva och helst inte vill se någon styrelse gripa in i vardagsfrågor och styra vad verksamheten ska gå ut på. Styrelser förses med nonsensfrågor och lägger mycket tid och stort engagemang på dem. Jag gör mig inga föreställningar om att något annat skulle gälla, men förvånas över att styrelseledamöter går på det hela. En av mina vänner karaktäriserar det hela som "huvudlös byråkrati". Det betyder till exempel att alla strategiska diskussioner om framtidsfrågor, allt gemensamt spanande och alla långsiktiga policybeslut blir icke-frågor.
I det kyrkliga är det ett, ett enda som gäller. Det måste fram skrivelser till kyrkomötet. Så sker också.
Nu tänkte jag försöka koppla händelserna på residenset i Kalmar med den telefonsexköpande landshövdingen till det kyrkliga på fler sätt.
Jag antar att Modéus II varit på middag några gånger med Stefan Carlsson och därför bekymras över hans situation. Det är gott och väl.
Nu har Modéus II också prideparaderat under parollen "All kärlek är bra kärlek". På vilket sätt menar biskopen att telefonsex är bra kärlek? HBTQ är bra kärlek och då måste väl i all rimlighets namn också ett stillsamt telefonsex vara det också? Jag behöver vägledningen i en i kärlekslivets mångfald förfaren och demonstrerande Modéus II. Får jag upprepa att parollen i den parad Modéus II gick i verkligen hävdade, var att all kärlek är bra kärlek.
Rimligtvis får jag inte svaret att telefonsexkärlek eller kärleken till telefonsex inte skulle vara kärlek. Det är ju samma spänning med detta som med andra former av sexualitet, annars skulle folk inte betala. Jag struntar för ögonblicket i omständigheten att staten la ut för nöjet tills det brände till och beloppet fick bekostas av Carlsson själv. I sak var det hela värt 20 000:- tyckte han, och då vill det till att Modéus II inte förringar kärleksupplevelsen. Den har ju till råga på allt bättrat på bruttonationalprodukten.
Jag behöver alltså ett svar.
På vilket sätt menar Modéus II att telefonsexkärleken (som all kärlek) är bra kärlek?
Landshövdingen ringde för statens pengar.
Jag har påpekat att staten genom t ex Länsstyrelser och departement stöttat Pride-rörörelsen, köpt flaggor och gett anslag. I sak borde det inte uppröra någon, att statliga medel också förser landshövdingarna med upplevelser av sexuell natur.
Men om någon blir upprörd över att landshövdingen initialt sparade in sina egna pengar, hur är det då med kärleken till pengar? Jag har hört präster fördöma denna kärlek.
Hur tänker Modéus II i den frågan när han funderar över Stefan Carlssons öde?
Är verkligen all kärlek bra kärlek när vi nu har färska erfarenheter?
Jag tar frågan ett steg vidare.
Det problem jag uppfattar som det värsta är att saken var känd, men fick fortgå därför att medarbetarna höll tyst.
Hur är det i det kyrkliga - i stift och på nationell nivå? Uppmuntras medarbetare att kritisera i trygg tillit att kritik är välkommen och uppskattad och alls inget karriärhinder eller grund för åtgärder mot de kritiska i form av sämre karriärmöjligheter, lägre lön och lägre pension?
Finns det skumrask i stiftet som Modéus II nu vill hålla fram inför offentligheten och därmed desarmera en eventuell kritik? Vilken kultur råder på Stiftskansliet?
Och hur är det i Kyrkans Hus - råder där den tystnadens kultur som Länsstyrelsen i Kalmar illustrerar?
Vad tror Modéus II och vad vet andra?
Nu är det kommentarstopp under juli månad, men jag är inte sämre än att jag kan ändra mig. Skulle någon vilja ge sakupplysningar, redovisa, kommer jag att publicera dessa kommentarer - men inga andra.
Är det inte inkonsekvent?
Jo, det är det.
Men den ende jag känner som är konsekvent är Djävulen, som är konsekvent ond och illistig. Gud ägnar sig inte åt den sortens konsekvenser, som bekant sedan länge. Med Gud går det att prata och ibland prata bort! 1 Mos 8:21 t ex och 18:23-32.
Det finns ingen barmhärtighet som är konsekvent, för då är den inte barmhärtighet.
Det är alldeles konsekvent att barmhärtigheten är inkonsekvent, med andra ord.
Barmhärtighetens villkor gäller för den delen Stefan Carlsson också. Han är en trevlig karl och en som vill få saker gjorda. Han har varit länet till nytta.
I Kalmar går livet vidare.
De på Länsstyrelsen som vetat vad som varit fallet men inte velat eller vågat säga ifrån, kommer att fortsätta, tycks det. Östra Småland och Barometern/OT rapporterar i dag om en feodal struktur på Länsstyrelsen. Där finns en kultur av ja-sägare som gör att ingen vågar ifrågasätta eller nämna missförhållanden. Jag tror det är allvarligt. Bristen på civilkurage premieras.
Vad blir det för samhälle av sådant i långa loppet?
Dags att redovisa hur det är i förvaltningskulturen. Det gäller i det kyrkliga också. Mycket går ut på att hålla andra ovetande om problem i förhoppning att problemen blir lösta innan någon får veta något - och självfallet utan att det kostar det minsta för en själv.
Det är ett grundmönster i byråkratier att de sköter sig själva och helst inte vill se någon styrelse gripa in i vardagsfrågor och styra vad verksamheten ska gå ut på. Styrelser förses med nonsensfrågor och lägger mycket tid och stort engagemang på dem. Jag gör mig inga föreställningar om att något annat skulle gälla, men förvånas över att styrelseledamöter går på det hela. En av mina vänner karaktäriserar det hela som "huvudlös byråkrati". Det betyder till exempel att alla strategiska diskussioner om framtidsfrågor, allt gemensamt spanande och alla långsiktiga policybeslut blir icke-frågor.
I det kyrkliga är det ett, ett enda som gäller. Det måste fram skrivelser till kyrkomötet. Så sker också.
Nu tänkte jag försöka koppla händelserna på residenset i Kalmar med den telefonsexköpande landshövdingen till det kyrkliga på fler sätt.
Jag antar att Modéus II varit på middag några gånger med Stefan Carlsson och därför bekymras över hans situation. Det är gott och väl.
Nu har Modéus II också prideparaderat under parollen "All kärlek är bra kärlek". På vilket sätt menar biskopen att telefonsex är bra kärlek? HBTQ är bra kärlek och då måste väl i all rimlighets namn också ett stillsamt telefonsex vara det också? Jag behöver vägledningen i en i kärlekslivets mångfald förfaren och demonstrerande Modéus II. Får jag upprepa att parollen i den parad Modéus II gick i verkligen hävdade, var att all kärlek är bra kärlek.
Rimligtvis får jag inte svaret att telefonsexkärlek eller kärleken till telefonsex inte skulle vara kärlek. Det är ju samma spänning med detta som med andra former av sexualitet, annars skulle folk inte betala. Jag struntar för ögonblicket i omständigheten att staten la ut för nöjet tills det brände till och beloppet fick bekostas av Carlsson själv. I sak var det hela värt 20 000:- tyckte han, och då vill det till att Modéus II inte förringar kärleksupplevelsen. Den har ju till råga på allt bättrat på bruttonationalprodukten.
Jag behöver alltså ett svar.
På vilket sätt menar Modéus II att telefonsexkärleken (som all kärlek) är bra kärlek?
Landshövdingen ringde för statens pengar.
Jag har påpekat att staten genom t ex Länsstyrelser och departement stöttat Pride-rörörelsen, köpt flaggor och gett anslag. I sak borde det inte uppröra någon, att statliga medel också förser landshövdingarna med upplevelser av sexuell natur.
Men om någon blir upprörd över att landshövdingen initialt sparade in sina egna pengar, hur är det då med kärleken till pengar? Jag har hört präster fördöma denna kärlek.
Hur tänker Modéus II i den frågan när han funderar över Stefan Carlssons öde?
Är verkligen all kärlek bra kärlek när vi nu har färska erfarenheter?
Jag tar frågan ett steg vidare.
Det problem jag uppfattar som det värsta är att saken var känd, men fick fortgå därför att medarbetarna höll tyst.
Hur är det i det kyrkliga - i stift och på nationell nivå? Uppmuntras medarbetare att kritisera i trygg tillit att kritik är välkommen och uppskattad och alls inget karriärhinder eller grund för åtgärder mot de kritiska i form av sämre karriärmöjligheter, lägre lön och lägre pension?
Finns det skumrask i stiftet som Modéus II nu vill hålla fram inför offentligheten och därmed desarmera en eventuell kritik? Vilken kultur råder på Stiftskansliet?
Och hur är det i Kyrkans Hus - råder där den tystnadens kultur som Länsstyrelsen i Kalmar illustrerar?
Vad tror Modéus II och vad vet andra?
Nu är det kommentarstopp under juli månad, men jag är inte sämre än att jag kan ändra mig. Skulle någon vilja ge sakupplysningar, redovisa, kommer jag att publicera dessa kommentarer - men inga andra.
Är det inte inkonsekvent?
Jo, det är det.
Men den ende jag känner som är konsekvent är Djävulen, som är konsekvent ond och illistig. Gud ägnar sig inte åt den sortens konsekvenser, som bekant sedan länge. Med Gud går det att prata och ibland prata bort! 1 Mos 8:21 t ex och 18:23-32.
Det finns ingen barmhärtighet som är konsekvent, för då är den inte barmhärtighet.
Det är alldeles konsekvent att barmhärtigheten är inkonsekvent, med andra ord.
Barmhärtighetens villkor gäller för den delen Stefan Carlsson också. Han är en trevlig karl och en som vill få saker gjorda. Han har varit länet till nytta.
onsdag 6 juli 2016
Skamkulturen
När kristen tro föses ut i en vrå eller får stå i centrum tillsammans med dem som behöver förstärka politisk makt med en ideologisk apparat, blir det illa för människor. Då slår det till liksom. Skoningslöst. För i brist på barmhärtighet, den som kommer ur sakligt hanterande av skuld, återstår skammen och skamkulturen. Den kulturen är vår.
Jag är inte dummare än att jag förstår att det måste bli så.
Alternativen är tydliga. Antingen få sina synder förlåtna eller stå där med skammen.
Och i skamkulturen finns det löjligt många som vill stena. Det är bibliskt och det är nutid.
Pontius Pilatus har en kollega i Kalmar, Stefan Carlsson. Han åstadkommer mycket och har vispat runt på Länsstyrelsen. Jag har inga som helst möjligheter att bedöma hur bra det har varit - men det har varit så. Nu är landshövdingen påkommen med att ha alkoholproblem och att ha ringt och köpt telefonsex för skattepengar. Smålandsnytt hänvisade till sin Facebooksida, som bar syn för sägen. Där rasade kommentatorerna hejdlöst. Ståndrätten fungerade med medial stöttning. Det var kanske inte riktigt i klass med von Fersen, men det närmade sig. Det betyder att de kritiska måste fråga "i vems intresse?"
Det är tämligen uppenbart att Radio Kalmar och SD-mannen Thoralf Alfsson tipsats om att begära ut bestämda handlingar från Länsstyrelsen, telefonräkningen för residenset. Någon som jobbar på eller har knytning till Länsstyrelsen visste, och ville att alla skulle få veta. Nu visste uppenbarligen också "flera personer" (som det heter) om problemen tidigare. "Ett år" sa en avdelningschef, den nu semestervikarierande landshövdingen att han vetat. Länsrådet sägs inte ha vetat.
Två möjligheter kan jag se. Den ena att han inte vågat säga något i risk att bli utsatt och den andra att han inte velat säga något, för det man inte lägger sig i, behöver man inte dra sig ur.
Nu ställs krav på ledningsgruppens avgång. Det är mot bakgrund av gamla tiders syn på vad en ämbetsman är, inte ett orimligt krav. Men finns det så många modiga kvinnor och män att fylla alla platser med, om de försiktiga ska bort?
Carlsson själv?
Peter Akinder undrade i Östra Småland i går om Stefan Carlsson verkligen vill komma tillbaka till rollen som landshövding. Kl 18.33 i går läste jag beskedet om att Carlsson beviljas avsked som landshövding av regeringen på torsdag. Han ska stå till regeringens förfogande som tjänsteman.
Majoriteten av politiker backade i går undan från frågan om hur de såg på avgångskraven.
De upphetsade kommentatorerna ville se blod.
Peter Akinder skriver ledare i Östra Småland i dag och påminner om att många uppfattar att landshövdingen har gjort ett bra jobb. Viktigast av allt är att Stefan Carlsson blir frisk, poängterar Akinder. Det är en välkommen markering för det verkar finnas få som lärt sig att inte slå på den som ligger och bevara respekten för människan också när människan är en syndare? Sekulariseringen berövar oss något som förut var viktigt. Det stavas barmhärtighet.
När ideologierna gör oss omänskliga, drabbar det oss allihop.
Barometern/OT har inte på ledarplats kommenterat fallet.
Någon borde fundera över Sveriges Radios/Smålandsnytts facebook-sida och ställa frågan om ståndrätten.
Telefonsex, vad ska vi annars säga om det?
Ska man verkligen betala? Att man inte ska betala med statens medel om man är landshövding, tror jag alla vid närmare tanke tycker. En del menar så utan att ens behöva tänka efter närmare. Eller förresten. Ges inte statliga bidrag till pridandet och om all sex är bra sex kan väl också telefonsex i statligt residens få statliga bidrag. Tänker jag fel nu?
Vad är telefonsex - rent fejk, tror jag. Men jag har aldrig köpt produkten.
Kan telefonsex vara bra?
Tja, ring frun eller lilla maken och pröva.
Men vad ska man säga då och vilken är poängen? Här krävs eftertanke.
Bra sex börjar vid diskbänken, sägs det - men kan mannen ringa frun och fråga: "Vill du jag ska sätta på diskmaskinen?"
Går det inte att förenas i köttet utan telefon numera?
Telefonsex verkar vara mer telefon än sex, om ni frågar mig fåkunnige.
Det är synd om människorna.
Därför finns Kyrkan. Gud blev människa av ett mycket bestämt skäl. Det tycks vi ha fått veta.
Joh 3:16
Människan Stefan Carlsson åker idag till Blentarp och Nämndemannagården för behandling.
De som visste om problemen men inte sa något under 2014 och 2015 sitter kvar eller är på semester.
Länsrådet Malin Almqvist visste ingenting, heter det.
Jag noterar detta en andra gång i dagens bloggpost.
Till begrundan.
Jag är inte dummare än att jag förstår att det måste bli så.
Alternativen är tydliga. Antingen få sina synder förlåtna eller stå där med skammen.
Och i skamkulturen finns det löjligt många som vill stena. Det är bibliskt och det är nutid.
Pontius Pilatus har en kollega i Kalmar, Stefan Carlsson. Han åstadkommer mycket och har vispat runt på Länsstyrelsen. Jag har inga som helst möjligheter att bedöma hur bra det har varit - men det har varit så. Nu är landshövdingen påkommen med att ha alkoholproblem och att ha ringt och köpt telefonsex för skattepengar. Smålandsnytt hänvisade till sin Facebooksida, som bar syn för sägen. Där rasade kommentatorerna hejdlöst. Ståndrätten fungerade med medial stöttning. Det var kanske inte riktigt i klass med von Fersen, men det närmade sig. Det betyder att de kritiska måste fråga "i vems intresse?"
Det är tämligen uppenbart att Radio Kalmar och SD-mannen Thoralf Alfsson tipsats om att begära ut bestämda handlingar från Länsstyrelsen, telefonräkningen för residenset. Någon som jobbar på eller har knytning till Länsstyrelsen visste, och ville att alla skulle få veta. Nu visste uppenbarligen också "flera personer" (som det heter) om problemen tidigare. "Ett år" sa en avdelningschef, den nu semestervikarierande landshövdingen att han vetat. Länsrådet sägs inte ha vetat.
Två möjligheter kan jag se. Den ena att han inte vågat säga något i risk att bli utsatt och den andra att han inte velat säga något, för det man inte lägger sig i, behöver man inte dra sig ur.
Nu ställs krav på ledningsgruppens avgång. Det är mot bakgrund av gamla tiders syn på vad en ämbetsman är, inte ett orimligt krav. Men finns det så många modiga kvinnor och män att fylla alla platser med, om de försiktiga ska bort?
Carlsson själv?
Peter Akinder undrade i Östra Småland i går om Stefan Carlsson verkligen vill komma tillbaka till rollen som landshövding. Kl 18.33 i går läste jag beskedet om att Carlsson beviljas avsked som landshövding av regeringen på torsdag. Han ska stå till regeringens förfogande som tjänsteman.
Majoriteten av politiker backade i går undan från frågan om hur de såg på avgångskraven.
De upphetsade kommentatorerna ville se blod.
Peter Akinder skriver ledare i Östra Småland i dag och påminner om att många uppfattar att landshövdingen har gjort ett bra jobb. Viktigast av allt är att Stefan Carlsson blir frisk, poängterar Akinder. Det är en välkommen markering för det verkar finnas få som lärt sig att inte slå på den som ligger och bevara respekten för människan också när människan är en syndare? Sekulariseringen berövar oss något som förut var viktigt. Det stavas barmhärtighet.
När ideologierna gör oss omänskliga, drabbar det oss allihop.
Barometern/OT har inte på ledarplats kommenterat fallet.
Någon borde fundera över Sveriges Radios/Smålandsnytts facebook-sida och ställa frågan om ståndrätten.
Telefonsex, vad ska vi annars säga om det?
Ska man verkligen betala? Att man inte ska betala med statens medel om man är landshövding, tror jag alla vid närmare tanke tycker. En del menar så utan att ens behöva tänka efter närmare. Eller förresten. Ges inte statliga bidrag till pridandet och om all sex är bra sex kan väl också telefonsex i statligt residens få statliga bidrag. Tänker jag fel nu?
Vad är telefonsex - rent fejk, tror jag. Men jag har aldrig köpt produkten.
Kan telefonsex vara bra?
Tja, ring frun eller lilla maken och pröva.
Men vad ska man säga då och vilken är poängen? Här krävs eftertanke.
Bra sex börjar vid diskbänken, sägs det - men kan mannen ringa frun och fråga: "Vill du jag ska sätta på diskmaskinen?"
Går det inte att förenas i köttet utan telefon numera?
Telefonsex verkar vara mer telefon än sex, om ni frågar mig fåkunnige.
Det är synd om människorna.
Därför finns Kyrkan. Gud blev människa av ett mycket bestämt skäl. Det tycks vi ha fått veta.
Joh 3:16
Människan Stefan Carlsson åker idag till Blentarp och Nämndemannagården för behandling.
De som visste om problemen men inte sa något under 2014 och 2015 sitter kvar eller är på semester.
Länsrådet Malin Almqvist visste ingenting, heter det.
Jag noterar detta en andra gång i dagens bloggpost.
Till begrundan.
tisdag 5 juli 2016
Taskspelarmönstret
Vem tror dom att dom lurar?
Mönstret går igen, taskspelarmönstret. Någon tar ur taskan fram en falsk tärning eller ett kort vid kortspel och motspelaren görs bort. Det är samma metod som när burkar flyttas och så ska den arme som satsat pengar peka på vilken burk som döljer tärningen - och går bet. Spelet sker på spelledarens villkor.
Nu tar vi Pride som exempel.
Pride är en sexualpolitisk agenda som fungerar som affärsidé.
Detta är vad det handlar om, själva kärnvärdet. Det var syftet från början och det är syftet nu. Metoden är den gamla med demonstrationer och opinionsbildning så idogt att den som skulle vilja säga emot på förhand är bortgjord. Privilegiet är erövrat: problemformuleringsprivilegiet.
Hur kommer sig prideparaderandets framgångar?
De kommer sig därav, att ärendet paketerats med annat omslagspapper och färggranna snören. "Alla människor lika värde" eller "All kärlek är bra kärlek" och får någon alls säga emot, är argumentationsuppförbacken (ha!) avsevärd.
Jag ogillar detta argumenterande i ett slags lustigt hus med speglar som förställer verkligheten.
Säg som det är, säg vad ni vill ha och varför.
Låt sedan barnfamiljer och skolungdomar bestämma om de är för att manifestera för detta. Fråga biskoparna också, förstås.
Brigadaktionen är en metod att komma åt det privilegium som en rörelse skaffat sig, och det roar en del när samtalet omöjliggjorts. Men är det lustigt, egentligen?
http://www.freenorthamerica.ca/viewtopic.php?f=16&t=10526
På twitter ser jag Antje Jackelén visa upp en 1600-talsängel med puffärmar. Hon tolkar att ängeln är redo att gå i Pride-parad. Verkligen? Säg som det är?
Kan det möjligtvis i stället vara så att denna målade bild från ett kyrkvalv på Gotland eller i Tyskland beskriver en ängel som med hela den himmelska härskaran spelar och jublar inför Guds tron? I så fall kanske ärkebiskopens bildanalys blir helt galen. Säg som det är! Hur är det?
Dessvärre hittade jag inte tweeten i denna arla morgonstund.
Jag hamnade på Antje auf Tour! och trodde att denna tweet handlade om vidsträckta resor.
Det var helt fel. Men underhållande och roligt fel, tänker den som har tarvlig humor. Men bara den.
https://klm-gewinnspiel.de/?WT.mc_id=L_DE_SocialCampaign_Twitter_Editorial_postGewinnspielantje04072016_Lcamp_null_&WT.tsrc=SocialCampaign
Jag kan ta ett exempel från Facebook också.
Det var radiogudstjänst i söndags igen och prosten Anders Hullfors la ut texten. Jag hörde inte allt, men noterade att han hade en slags predikotöna, som var snarlik den hans far på sin tid uppvisat. Det låter liksom mycket.
Hullfors bad kraftfullt till den gud han dyrkar: "Gud, vår Moder och Fader".
Dyrkandet av en kvinnlig gudom är alltså vad som praktiseras i Södra Hestra. Gud är vår moder. Det är vad som tros där. Fader också. Men moder. Det är som i Efesos på sin tid. Apg 19.
Ni förstår den androgyna poängen, som utgår från en mänsklig konstruktion av vad en gud kan vara för att passa i vår tid. Piggt på sitt sätt.
Detta ledde en i Växjö stift uppskattad prästfru att reagera på FB.
Debatt uppstod. Som i Efesos, det också.
Nu kommer det intressanta.
En annan i radiogudstjänstverksamheten (jag har en långa ord-period, märker jag) engagerad prästman gav sig in i det samtalet. Det blev en utläggning om Bibeln.
Hans preciseringar kan enkelt sammanfattas.
Inom parentes lägger jag in mina enkla invändningar:
* Bibeln är skriven av människor och framväxt i en kultur med starkt patriarkal struktur.
Jag: Nå, mot detta kan ställas en utsaga som denna: Skriftens böcker lär fast, troget och utan villfalese den sanning som Gud för vår frälsnings skull har velat låta uppenbara.
Det är Kyrkans bibeltro och Bibelglädje. Det finns en Guds poäng i att den kom till som den kom till.
* Bibeln i sig är ganska värdelös. Det är mötet med levande människor och i tro som den blir den levande boken och ett lekrum för Anden. Jag har så svårt för tanken att Bibeln i sig skulle vara som Gröngölingsboken i Kalle Anka där man hittar rätt objektiva svar för vilken märklig situation man än befinner sig.
Jag: Det är om denna ganska värdelösa bok Kyrkan säger: Den Heliga Skrift, så som det stod trycket på min konfirmationsbibel, gåva från församlingen. Jag läser Skriften i gemenskap med Kyrkan alla tider igenom. Och boken är alltså helig skrift...
* På stående fot: folkmord och dödsstraff för homosexualitet är inte Guds vilja.
Jag: Nu måste man ändå undra om prästmannen ifråga kan ange vem som i vår tid hävdar detta. Blir det enklare om vi läser Skriften tillsammans med Kyrkan, månne?
* Prästmannen ifråga ser sig, likt Bibelns författare, bunden i kulturell förförståelse:
Därför får jag lära mig att acceptera att orden lever och ändrar mening, innehåll och sanning vartefter jag lever och min tro växer. Och med Andens hjälp bekräftar inte bara Bibeln mig utan utmanar och skakar om när det är tid.
Ego: Då finns det inte en tro som en gång för alla (hapax) anförtrotts de heliga, Judas v 13, och 2 Tim 3:16 blir en obegriplighet. Inget konstigt med det. Texterna är ju rätt värdelösa. Orden lever och ändrar mening allt efter Anden, som dessvärre då ofta visar sig vara tidsanden.
Om nu allt blir begripligt när prästmannen säger som han tror eller kanske snarare icke-tror?
Då återstår att hederligt konstatera detta:
Vi är båda präster i Svenska kyrkan, men tänker alls icke lika.
Prästlöftena har, det är nog lätt att konstatera, förpliktat oss till en annan bibelsyn än prästmannens och det tänker jag inte göra något nummer av. Men nog borde det vara enkelt att förstå hur vi i några konkreta frågor kommer till olika slutsats och lika enkelt att konstatera att prästmannens syn inte är Kyrkans. Det borde vara honom ett problem. I grund är Kyrkan och han oense. Om texter ska ha något värde, menar jag. Ska de?
Kättarjakten ägnas dock inte mot den som ser Bibeln vara ganska värdelös.
Kättarjakten bedrivs mot andra.
Säg som det är!
Nu är väl biskoparna antingen upptagna med allt värv i Almedalen eller vilar från sina biskopsgärningar på den semesterledighet alla lönearbetare får. Jag ställer ingen fråga till dem. Jag tänker den bara i all stillhet.
Mönstret går igen, taskspelarmönstret. Någon tar ur taskan fram en falsk tärning eller ett kort vid kortspel och motspelaren görs bort. Det är samma metod som när burkar flyttas och så ska den arme som satsat pengar peka på vilken burk som döljer tärningen - och går bet. Spelet sker på spelledarens villkor.
Nu tar vi Pride som exempel.
Pride är en sexualpolitisk agenda som fungerar som affärsidé.
Detta är vad det handlar om, själva kärnvärdet. Det var syftet från början och det är syftet nu. Metoden är den gamla med demonstrationer och opinionsbildning så idogt att den som skulle vilja säga emot på förhand är bortgjord. Privilegiet är erövrat: problemformuleringsprivilegiet.
Hur kommer sig prideparaderandets framgångar?
De kommer sig därav, att ärendet paketerats med annat omslagspapper och färggranna snören. "Alla människor lika värde" eller "All kärlek är bra kärlek" och får någon alls säga emot, är argumentationsuppförbacken (ha!) avsevärd.
Jag ogillar detta argumenterande i ett slags lustigt hus med speglar som förställer verkligheten.
Säg som det är, säg vad ni vill ha och varför.
Låt sedan barnfamiljer och skolungdomar bestämma om de är för att manifestera för detta. Fråga biskoparna också, förstås.
Brigadaktionen är en metod att komma åt det privilegium som en rörelse skaffat sig, och det roar en del när samtalet omöjliggjorts. Men är det lustigt, egentligen?
http://www.freenorthamerica.ca/viewtopic.php?f=16&t=10526
På twitter ser jag Antje Jackelén visa upp en 1600-talsängel med puffärmar. Hon tolkar att ängeln är redo att gå i Pride-parad. Verkligen? Säg som det är?
Kan det möjligtvis i stället vara så att denna målade bild från ett kyrkvalv på Gotland eller i Tyskland beskriver en ängel som med hela den himmelska härskaran spelar och jublar inför Guds tron? I så fall kanske ärkebiskopens bildanalys blir helt galen. Säg som det är! Hur är det?
Dessvärre hittade jag inte tweeten i denna arla morgonstund.
Jag hamnade på Antje auf Tour! och trodde att denna tweet handlade om vidsträckta resor.
Det var helt fel. Men underhållande och roligt fel, tänker den som har tarvlig humor. Men bara den.
https://klm-gewinnspiel.de/?WT.mc_id=L_DE_SocialCampaign_Twitter_Editorial_postGewinnspielantje04072016_Lcamp_null_&WT.tsrc=SocialCampaign
Jag kan ta ett exempel från Facebook också.
Det var radiogudstjänst i söndags igen och prosten Anders Hullfors la ut texten. Jag hörde inte allt, men noterade att han hade en slags predikotöna, som var snarlik den hans far på sin tid uppvisat. Det låter liksom mycket.
Hullfors bad kraftfullt till den gud han dyrkar: "Gud, vår Moder och Fader".
Dyrkandet av en kvinnlig gudom är alltså vad som praktiseras i Södra Hestra. Gud är vår moder. Det är vad som tros där. Fader också. Men moder. Det är som i Efesos på sin tid. Apg 19.
Ni förstår den androgyna poängen, som utgår från en mänsklig konstruktion av vad en gud kan vara för att passa i vår tid. Piggt på sitt sätt.
Detta ledde en i Växjö stift uppskattad prästfru att reagera på FB.
Debatt uppstod. Som i Efesos, det också.
Nu kommer det intressanta.
En annan i radiogudstjänstverksamheten (jag har en långa ord-period, märker jag) engagerad prästman gav sig in i det samtalet. Det blev en utläggning om Bibeln.
Hans preciseringar kan enkelt sammanfattas.
Inom parentes lägger jag in mina enkla invändningar:
* Bibeln är skriven av människor och framväxt i en kultur med starkt patriarkal struktur.
Jag: Nå, mot detta kan ställas en utsaga som denna: Skriftens böcker lär fast, troget och utan villfalese den sanning som Gud för vår frälsnings skull har velat låta uppenbara.
Det är Kyrkans bibeltro och Bibelglädje. Det finns en Guds poäng i att den kom till som den kom till.
* Bibeln i sig är ganska värdelös. Det är mötet med levande människor och i tro som den blir den levande boken och ett lekrum för Anden. Jag har så svårt för tanken att Bibeln i sig skulle vara som Gröngölingsboken i Kalle Anka där man hittar rätt objektiva svar för vilken märklig situation man än befinner sig.
Jag: Det är om denna ganska värdelösa bok Kyrkan säger: Den Heliga Skrift, så som det stod trycket på min konfirmationsbibel, gåva från församlingen. Jag läser Skriften i gemenskap med Kyrkan alla tider igenom. Och boken är alltså helig skrift...
* På stående fot: folkmord och dödsstraff för homosexualitet är inte Guds vilja.
Jag: Nu måste man ändå undra om prästmannen ifråga kan ange vem som i vår tid hävdar detta. Blir det enklare om vi läser Skriften tillsammans med Kyrkan, månne?
* Prästmannen ifråga ser sig, likt Bibelns författare, bunden i kulturell förförståelse:
Därför får jag lära mig att acceptera att orden lever och ändrar mening, innehåll och sanning vartefter jag lever och min tro växer. Och med Andens hjälp bekräftar inte bara Bibeln mig utan utmanar och skakar om när det är tid.
Ego: Då finns det inte en tro som en gång för alla (hapax) anförtrotts de heliga, Judas v 13, och 2 Tim 3:16 blir en obegriplighet. Inget konstigt med det. Texterna är ju rätt värdelösa. Orden lever och ändrar mening allt efter Anden, som dessvärre då ofta visar sig vara tidsanden.
Om nu allt blir begripligt när prästmannen säger som han tror eller kanske snarare icke-tror?
Då återstår att hederligt konstatera detta:
Vi är båda präster i Svenska kyrkan, men tänker alls icke lika.
Prästlöftena har, det är nog lätt att konstatera, förpliktat oss till en annan bibelsyn än prästmannens och det tänker jag inte göra något nummer av. Men nog borde det vara enkelt att förstå hur vi i några konkreta frågor kommer till olika slutsats och lika enkelt att konstatera att prästmannens syn inte är Kyrkans. Det borde vara honom ett problem. I grund är Kyrkan och han oense. Om texter ska ha något värde, menar jag. Ska de?
Kättarjakten ägnas dock inte mot den som ser Bibeln vara ganska värdelös.
Kättarjakten bedrivs mot andra.
Säg som det är!
Nu är väl biskoparna antingen upptagna med allt värv i Almedalen eller vilar från sina biskopsgärningar på den semesterledighet alla lönearbetare får. Jag ställer ingen fråga till dem. Jag tänker den bara i all stillhet.
måndag 4 juli 2016
Hålla boskap och odla fikon
Hålla boskap och odla fikon var vad profeten Amos önskade sig - men Herren tog honom från hans hjord och därför fick Amos skäll av översteprästen i Betel. Amos är en uppviglare. Riket tål inte hans profeterande. Templet är konungens tempel, en rikshelgedom.
Detta kanske är ett bibelavsnitt att minnas (Amos 7:0-15) när Uppsala domkyrka presenteras just som rikshelgdedomen. Jag säger inget annat än att Guds ord aldrig blir antikverat eller begränsat till händelser i Betel, en stad som nu är en grushög.
Uppskattning från Makten är dock alltid roligt att få. Som när kulturministern talar till Nordens biskopar. Det är en text från Regeringskansliet som rymmer en del information.
Alice Bah Kunke finner det inspirerande att få möta biskoparna och talar engelska till de kära biskoparna: "Dear Bishops".
"In many perspectives you represent tradition, faith, and, not the least, future." Inte minst framtid, den satt som en smäck.
"In your hands lie such great possibilities to shape our Nordic Countries" - och ett stort ansvar. Biskoparnas tal och handlingar - men det gäller också "every priest and welfare worker" (då börjar ett och annat gå upp när det gäller ministerns syfte. Kyrkan placeras i välfärdsbranschen) - "has a great impact on our common way forward".
Håll i er nu - och det är ett statsråd i en S-ledd regering som talar:
"Actually, in many cases you are the ones who have the best possibility to find and create this common path, where everyone can be included, listened to and inspired to share the political, cultural and religious space in our part of the World."
Det är väl lika bra att biskoparna tar ledningen och makten, för vad ska vi ha partipolitiker till?
You are the ones!
Statsrådet kom in på frågor om kulturarv, som "is a great resource in making an including society". Regeringen vill se ett Sverige "with many stories to be told and different voices to be heard" och detta är ett inkluderande användningssätt när det handlar om kulturarvet.
Så kommer flyktingfrågan.
"In all this, the Swedish Church stood out as one of the bravest, strongest and most dedicated helper we ever have witnessed."
Påminde sig biskoparna om att det var Frimodig kyrka som skrev motionen till kyrkomötet år 2014? Och 2015 också, för den delen.
Avslutningsvis handlar det om att hålla ihop Sverige.
"I see interfaith cooperation as a key element to that aim, and I see The Swedish Church as a key partner in making this possible."
Då vet vi.
Bruket av versaler tycks förvirrande, jag har återgett korrekt, men skymmer inte statsrådets budskap. Antje Jackelén brukar uttrycka sin glädje över att religionen är tillbaka i det offentliga rummet trots allt tal om sekularisering. Här syns det tydligt.
Några av oss blir rätt skrämda nu. Det som kallas "The Swedish Church" ska åstadkomma social integration, språkcaféer och religionsdialog och detta är "great possibilities" för biskoparna, de med de bästa möjligheterna. Ja, ni fick citatet ovan. "Förbannat vare festljugeriet", sa Strindberg. Men här är något mer. Här är en politisk deklaration och en uppenbar avsiktsförklaring.
Biskoparna blev säkert glada över att vara så högt skattade av ett statsråd. Vi andra kan fundera över skillnaden mellan den kyrka som här träder fram, "The Swedish Church" och den vi tänker: "Church of Sweden". Den ena är aktör för svenskhetens religiösa intressen. Den andra uttrycker Kyrkan inkulturerad i ett land men först och främst alltid Kyrka.
Ju mer det talas, desto tydligare blir motsättningen. Låt inte lura er. Jag säger Warthegau!
Nu har jag nästan glömt skriva om Andrev Waldens insikter.
Han skrev krönika i Aftonbladet. Potatisen blev inte basföda förrän sent och det var, håll i er, Kyrkan som motarbetade knölen.
Den var inte nämnd i Bibeln, växte i jorden och tydligen därmed i förbund med djävulen - "som om den trivdes i djävulens närhet".
Det var konstigt. Folk åt kålrötter. Nämns kålrötter i Bibeln? Nä. Och kålrötter växer i jorden. Det närmaste kål i Bibeln vi kommer är Ordspr 15:17, men vilken sorts kål det då är, vet jag inte. Blomkål. grönkål, vitkål, broccoli, savojkål, rödkål eller vad?
Skulle folk förr i världen mena att alla rötter därmed trivdes ihop med djävulen? Hur dumt kan det bli?
Potatis är verksamt mot sviktande erektion, påstår Valden att det hävdades. Om detta vet han berätta: "vilket knappast mjukade upp kyrkans potatiskritiska linje". Nä, förstås inte. Givet att kuren fungerade. Men var har Valden inhämtat att präster i norra Europa eller i England skulle vara sexualfientliga? Och vad skulle präster och munkar i det katolska ha för bekymmer med sviktande erektion?
Andrev Valden har fel om nästan allt.
Minns ett: Aftonbladet behövs om idiotierna ska komma upp i ljuset, säger jag.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/andrevwalden/article23103290.ab
Pinsamt kan vi väl enas om att det hela är.
Är inte ett grundläggande krav på journalister att dom inte är rena idioter utan kritiskt kan pröva sina faktauppgifter? Och insikten borde bekymra, att med den obskurantism som är att betrakta som allmän bildning om kristen tro i vår tid, kan uppenbarligen vad som helst påstås och journalisten får till och med betalt för det. Svår insikt för en kyrkokristen smålänning!
Men ta en potatis till pastorn. Det kan inte skada! Hellre hård potatis än mjuk spaghetti.
Man kanske skulle börja ägna sig åt att hålla boskap och odla fikon bara för att lugna nerverna.
Jag kan nästan avundas bloggkommentatorerna, som nu har semester och slipper kommentera. Kommentarsfältet är sommarstängt.
Detta kanske är ett bibelavsnitt att minnas (Amos 7:0-15) när Uppsala domkyrka presenteras just som rikshelgdedomen. Jag säger inget annat än att Guds ord aldrig blir antikverat eller begränsat till händelser i Betel, en stad som nu är en grushög.
Uppskattning från Makten är dock alltid roligt att få. Som när kulturministern talar till Nordens biskopar. Det är en text från Regeringskansliet som rymmer en del information.
Alice Bah Kunke finner det inspirerande att få möta biskoparna och talar engelska till de kära biskoparna: "Dear Bishops".
"In many perspectives you represent tradition, faith, and, not the least, future." Inte minst framtid, den satt som en smäck.
"In your hands lie such great possibilities to shape our Nordic Countries" - och ett stort ansvar. Biskoparnas tal och handlingar - men det gäller också "every priest and welfare worker" (då börjar ett och annat gå upp när det gäller ministerns syfte. Kyrkan placeras i välfärdsbranschen) - "has a great impact on our common way forward".
Håll i er nu - och det är ett statsråd i en S-ledd regering som talar:
"Actually, in many cases you are the ones who have the best possibility to find and create this common path, where everyone can be included, listened to and inspired to share the political, cultural and religious space in our part of the World."
Det är väl lika bra att biskoparna tar ledningen och makten, för vad ska vi ha partipolitiker till?
You are the ones!
Statsrådet kom in på frågor om kulturarv, som "is a great resource in making an including society". Regeringen vill se ett Sverige "with many stories to be told and different voices to be heard" och detta är ett inkluderande användningssätt när det handlar om kulturarvet.
Så kommer flyktingfrågan.
"In all this, the Swedish Church stood out as one of the bravest, strongest and most dedicated helper we ever have witnessed."
Påminde sig biskoparna om att det var Frimodig kyrka som skrev motionen till kyrkomötet år 2014? Och 2015 också, för den delen.
Avslutningsvis handlar det om att hålla ihop Sverige.
"I see interfaith cooperation as a key element to that aim, and I see The Swedish Church as a key partner in making this possible."
Då vet vi.
Bruket av versaler tycks förvirrande, jag har återgett korrekt, men skymmer inte statsrådets budskap. Antje Jackelén brukar uttrycka sin glädje över att religionen är tillbaka i det offentliga rummet trots allt tal om sekularisering. Här syns det tydligt.
Några av oss blir rätt skrämda nu. Det som kallas "The Swedish Church" ska åstadkomma social integration, språkcaféer och religionsdialog och detta är "great possibilities" för biskoparna, de med de bästa möjligheterna. Ja, ni fick citatet ovan. "Förbannat vare festljugeriet", sa Strindberg. Men här är något mer. Här är en politisk deklaration och en uppenbar avsiktsförklaring.
Biskoparna blev säkert glada över att vara så högt skattade av ett statsråd. Vi andra kan fundera över skillnaden mellan den kyrka som här träder fram, "The Swedish Church" och den vi tänker: "Church of Sweden". Den ena är aktör för svenskhetens religiösa intressen. Den andra uttrycker Kyrkan inkulturerad i ett land men först och främst alltid Kyrka.
Ju mer det talas, desto tydligare blir motsättningen. Låt inte lura er. Jag säger Warthegau!
Nu har jag nästan glömt skriva om Andrev Waldens insikter.
Han skrev krönika i Aftonbladet. Potatisen blev inte basföda förrän sent och det var, håll i er, Kyrkan som motarbetade knölen.
Den var inte nämnd i Bibeln, växte i jorden och tydligen därmed i förbund med djävulen - "som om den trivdes i djävulens närhet".
Det var konstigt. Folk åt kålrötter. Nämns kålrötter i Bibeln? Nä. Och kålrötter växer i jorden. Det närmaste kål i Bibeln vi kommer är Ordspr 15:17, men vilken sorts kål det då är, vet jag inte. Blomkål. grönkål, vitkål, broccoli, savojkål, rödkål eller vad?
Skulle folk förr i världen mena att alla rötter därmed trivdes ihop med djävulen? Hur dumt kan det bli?
Potatis är verksamt mot sviktande erektion, påstår Valden att det hävdades. Om detta vet han berätta: "vilket knappast mjukade upp kyrkans potatiskritiska linje". Nä, förstås inte. Givet att kuren fungerade. Men var har Valden inhämtat att präster i norra Europa eller i England skulle vara sexualfientliga? Och vad skulle präster och munkar i det katolska ha för bekymmer med sviktande erektion?
Andrev Valden har fel om nästan allt.
Minns ett: Aftonbladet behövs om idiotierna ska komma upp i ljuset, säger jag.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/andrevwalden/article23103290.ab
Pinsamt kan vi väl enas om att det hela är.
Är inte ett grundläggande krav på journalister att dom inte är rena idioter utan kritiskt kan pröva sina faktauppgifter? Och insikten borde bekymra, att med den obskurantism som är att betrakta som allmän bildning om kristen tro i vår tid, kan uppenbarligen vad som helst påstås och journalisten får till och med betalt för det. Svår insikt för en kyrkokristen smålänning!
Men ta en potatis till pastorn. Det kan inte skada! Hellre hård potatis än mjuk spaghetti.
Man kanske skulle börja ägna sig åt att hålla boskap och odla fikon bara för att lugna nerverna.
Jag kan nästan avundas bloggkommentatorerna, som nu har semester och slipper kommentera. Kommentarsfältet är sommarstängt.
söndag 3 juli 2016
Före, under och efter festen
Jag var på fest i går. Det var sol på Öland under eftermiddagen och kl 16 kom regnet punktligt. Det skulle regna fyra timmar och gjorde så med en påspädning efter en stund. Många hade på olika sätt förberett den lyckade festen. Mat, dryck, sånger, släkt och vänner blir en bra mix. På hemvägen kom kvällssol över Kronobergs län.
En fest ska förberedas, vällustigt planeras, och det ska vara gott och roligt under festen och efter festen lever den i minnet. Alla kan upplägget. Det gäller också för det gemensamma minnet och det gemensamma högtidlighållandet av reformationsjubiléet, det som hålls med start 31 oktober 2017. Nu finns Från konflikt till gemenskap på svenska, översatt av Mikael Löwegren. Artos. Det är en uppfordrande skrift, en som röjer i fördomar och utmanar självkritiskt. "Vi kristna har verkligen inte alltid varit trogna evangeliet; alltför ofta har vi blivit konforma med den omgivande världens tankesätt och beteende. Gång på gång har vi stått i vägen för det glada budskapet om Guds barmhärtighet." (s 7) På samma sida heter det också att "Kyrkans sanna enhet kan bara vara en enhet i evangeliets sanning om Jesus Kristus." Slutsatsen blir en syndabekännelse. Vi har brutit ner kyrkans enhet. Vi utmanas dels att rena och hela våra minnen (bot alltså, DS), och dels att återställa den kristna enheten i enlighet med evangeliets sanning om Jesus Kristus.
Boken sammanfattar de ekumeniska dialogerna mellan romerska katoliker och lutheraner från 1960-talet och framåt. Den gamla insikten om personen Martin Luther hålls fram. Han är ett vittne om Jesus Kristus och ingen kan, vare sig den evangeliska eller den romersk-katolsk delen av kristenheten, utan vidare gå förbi denna människas person och budskap. Så sas 1983. Nu sägs: "Luthers reformprogram utgör en andlig och teologisk utmaning för såväl katoliker som lutheraner av idag." (s 8)
Högtidlighållandet i vår tid tar fasta på tillfället att fördjupa gemenskapen mellan katoliker och lutheraner, att inkorporera erfarenheter och perspektiv från syd och nord (minns att Mekane Yesus-kyrkan är den största lutherska kyrkan sett till antalet medlemmar, DS) och ta in behovet av ny evangelisation. Detta är det första reformationsminne som måste göra detta för vår tid kännetecknas tillväxt av många religiösa rörelser och av växande sekularisering på många platser. Hur Svenska kyrkan för egen del och i gemenskap ska arbeta med dessa utmaningar, kan man fundera över. Det där med att implementera dokument och omsätta dem i handling är en svår konst. Kyrkoledarna har ett ansvar att ta vara på dialogresulteten.
Har jag gett exempel på några utmaningar behöver jag inte återge dokumentets fem ekumeniska imperativ. Ni får läsa själva och uppfatta utmaningarna.
Ett problem anger jag gärna. Det är problemet med kyrkorätten, som blir en auktoritet i sig. Det konstateras att det finns en saklig enhet i olika frågor och så kommer det ett "emellertid". Här är det anledning att analysera vidare men för vårt vidkommande också kritiskt granska de otaliga teologiska framställningarna om hur det protestantiska och det katolska förhåller sig. Samt självfallet göra sig medveten om hur polemiken mot Rom präglat så mycket. Det är bara at gå till läggen och läsa Svensk kyrkotidning. Det är inte högkyrklighetens problemställningar som här ter sig antikverade, om man säger så.
Jag tror inte att det finns lokala studiegrupper för präster, som ägnar lite tid åt att läsa och samtala om böcker och rapporter som kommit. Det fanns en sådan grupp i Kalmar när jag var ung präst och innan jag var präst kunde kontraktskonventen fungera så eller i varje fall så att någon redogjorde för en bok som nyss utkommit. BEM-dokumentet om dop, nattvard och ämbete läste vi och bjöd in den katolske patern. Det är tid att i höst inleda många studiegruppers arbete. Kanske nu inte bara för präster. Ungefär 80 sidor kan man ta sig igenom i en rätt vanlig församling, om prästen gör sig mödan. När media frossar i påvebesöket i höst är det inte fel om det finns många som också fattat vad det hela handlar om och inte bara satsar på yta utan också på djup. Skaffa boken och fundera över hur den kan användas, vet jag.
Före festen startar studierna, under festen fortsätter de och efter festen avslutas de med frågan om vad som då bör hända. Självkritik är ett nyckelord och en grundhållning i boken, ser jag.
Att rapporten egentligen kom 2013 men först nu finns på svenska, kan man fundera över. Är det bara så att Guds kvarnar mal långsamt som är förklaringen?
En fest ska förberedas, vällustigt planeras, och det ska vara gott och roligt under festen och efter festen lever den i minnet. Alla kan upplägget. Det gäller också för det gemensamma minnet och det gemensamma högtidlighållandet av reformationsjubiléet, det som hålls med start 31 oktober 2017. Nu finns Från konflikt till gemenskap på svenska, översatt av Mikael Löwegren. Artos. Det är en uppfordrande skrift, en som röjer i fördomar och utmanar självkritiskt. "Vi kristna har verkligen inte alltid varit trogna evangeliet; alltför ofta har vi blivit konforma med den omgivande världens tankesätt och beteende. Gång på gång har vi stått i vägen för det glada budskapet om Guds barmhärtighet." (s 7) På samma sida heter det också att "Kyrkans sanna enhet kan bara vara en enhet i evangeliets sanning om Jesus Kristus." Slutsatsen blir en syndabekännelse. Vi har brutit ner kyrkans enhet. Vi utmanas dels att rena och hela våra minnen (bot alltså, DS), och dels att återställa den kristna enheten i enlighet med evangeliets sanning om Jesus Kristus.
Boken sammanfattar de ekumeniska dialogerna mellan romerska katoliker och lutheraner från 1960-talet och framåt. Den gamla insikten om personen Martin Luther hålls fram. Han är ett vittne om Jesus Kristus och ingen kan, vare sig den evangeliska eller den romersk-katolsk delen av kristenheten, utan vidare gå förbi denna människas person och budskap. Så sas 1983. Nu sägs: "Luthers reformprogram utgör en andlig och teologisk utmaning för såväl katoliker som lutheraner av idag." (s 8)
Högtidlighållandet i vår tid tar fasta på tillfället att fördjupa gemenskapen mellan katoliker och lutheraner, att inkorporera erfarenheter och perspektiv från syd och nord (minns att Mekane Yesus-kyrkan är den största lutherska kyrkan sett till antalet medlemmar, DS) och ta in behovet av ny evangelisation. Detta är det första reformationsminne som måste göra detta för vår tid kännetecknas tillväxt av många religiösa rörelser och av växande sekularisering på många platser. Hur Svenska kyrkan för egen del och i gemenskap ska arbeta med dessa utmaningar, kan man fundera över. Det där med att implementera dokument och omsätta dem i handling är en svår konst. Kyrkoledarna har ett ansvar att ta vara på dialogresulteten.
Har jag gett exempel på några utmaningar behöver jag inte återge dokumentets fem ekumeniska imperativ. Ni får läsa själva och uppfatta utmaningarna.
Ett problem anger jag gärna. Det är problemet med kyrkorätten, som blir en auktoritet i sig. Det konstateras att det finns en saklig enhet i olika frågor och så kommer det ett "emellertid". Här är det anledning att analysera vidare men för vårt vidkommande också kritiskt granska de otaliga teologiska framställningarna om hur det protestantiska och det katolska förhåller sig. Samt självfallet göra sig medveten om hur polemiken mot Rom präglat så mycket. Det är bara at gå till läggen och läsa Svensk kyrkotidning. Det är inte högkyrklighetens problemställningar som här ter sig antikverade, om man säger så.
Jag tror inte att det finns lokala studiegrupper för präster, som ägnar lite tid åt att läsa och samtala om böcker och rapporter som kommit. Det fanns en sådan grupp i Kalmar när jag var ung präst och innan jag var präst kunde kontraktskonventen fungera så eller i varje fall så att någon redogjorde för en bok som nyss utkommit. BEM-dokumentet om dop, nattvard och ämbete läste vi och bjöd in den katolske patern. Det är tid att i höst inleda många studiegruppers arbete. Kanske nu inte bara för präster. Ungefär 80 sidor kan man ta sig igenom i en rätt vanlig församling, om prästen gör sig mödan. När media frossar i påvebesöket i höst är det inte fel om det finns många som också fattat vad det hela handlar om och inte bara satsar på yta utan också på djup. Skaffa boken och fundera över hur den kan användas, vet jag.
Före festen startar studierna, under festen fortsätter de och efter festen avslutas de med frågan om vad som då bör hända. Självkritik är ett nyckelord och en grundhållning i boken, ser jag.
Att rapporten egentligen kom 2013 men först nu finns på svenska, kan man fundera över. Är det bara så att Guds kvarnar mal långsamt som är förklaringen?
lördag 2 juli 2016
Makten och ärligheten
Jag tar inte riktigt ledigt än. Jag tyckte jag skrev det tydligt. Det är bara kommentatorerna som får välförtjänst semestervila. Det betyder att jag ska skriva oemotsägliga blogginlägg.... Och ni semestrar och slipper kommentera. Det är alltså kommentarstopp av pur välvilja.
Överste Salander ringde i går. Han hade fått hoppa över midsommarfirandet på Öland på grund av ett angeläget tjänsteärende. Han sa inte vad, men jag förstod att det hade med hans halvårslånga tjänstgöring i Bryssel att göra och drog slutsatsen att det handlade om det som kallas Yarovaya law-package.
Hur kunde jag dra den slutsatsen?
Han rekommenderade mig att läsa
https://meduza.io/en/feature/2016/06/24/russia-s-state-duma-just-approved-some-of-the-most-repressive-laws-in-post-soviet-history
Parlamentsledamoten Irina Yarovaya kan man lita på. Ordning och reda liksom.
- Visste du, sa Salander, att rättsfallen som handlar om understöd för terroriströrelser på nätet var ett 30-tal år 2007 och 2015 nästan 250. Något har hänt. Och det nya som hänt är helt nytt i Ryssland efter Sovjettiden. Beslutet i duman jämförs med Stalins tid år 1937. Så försöken att komma åt Bloggardag måste förstås i perspektiv.
Jag bleknade, men det såg inte Salander.
- Menar du att det är ryskt inflytande bakom ärende B16 i kyrkostyrelsen?
- Inte riktigt så. Men maktapparater besväras alltid av kritisk uppmärksamhet. Makten vill alltid att alla dess åtgärder ska tydas till det bästa. Hur skulle det annars vara? Välvilligheten triumferar och de bästa tänkbara beslut fattas. Makt och härlighet hör samman.
- Men inte makt och ärlighet? sporde jag retoriskt.
- Jag vet att du vet, sa Salander.
- Har svenska medier uppmärksammat detta beslut i duman?
- Jag har inte sett något, men jag var bortrest i midsommarhelgen, som du vet.
- I Ryssland alltså, la jag lite ofint till.
- Så dumma kommentarer kommenterar vi inte här, sa Salander och skrattade.
Vi skulle i alla fall heja på varandra när Salander kommit till Vedborm , sa vi. Han skulle köra efter fredagens tjänstgöring - Lidingövägen eller Lovön osagt. Han får fyra veckor på ön. Jag gör blixtbesök. I dag är det lovat hyfsat väder på Öland, åtminstone fram till kvällen.
Jag reser österut men inte så långt som till Almedalen. Svenska kyrkan deltar där. Det må vara hänt - men har vi någon pejl på vad Svenska kyrkans engagemang i Almedalen egentligen kostar? Och har vi någon uppfattning om vad det ger - hur nu detta ska definieras. Migrationsverket satsar en miljon skattepengar på att vara med i evenemangen. 3700 seminarier och myndigheterna låter sitt engagemang kosta 23 miljoner. Sju av tio myndigheter kommer att finnas på ön. Liksom partierna och lobbyisterna. Rosévin och glassmingel erbjuds tydligen. Men det är i denna mängd evenemang svårt att nå ut med sitt budskap, konstaterar förståsigpåarna.
Antje Jackelén twittrade sin glädje över att Svenska kyrkan räknades till makthavarna i Almedalen.
Då blev jag rädd.
Kyrkan och makten går aldrig väl ihop - i varje fall inte väl för Kyrkan.
Jag var inte glad när det högre ryska kleresiet liksom på tsarens tid fylkades kring Putin. Jesus förklarade sig aldrig ha gemensamma intressen med Pontius Pilatus. Och det hjälps inte att Putin efter någon tid fick till en riktig snits på sina korstecken. Varför fungerar inte kyrkohistorien som varningsklocka när Svenska kyrkan blir makthavare? Hur kan ärkebiskopen glädja sig - och över vad?
Jag ska inte låtsas orolig.
Jag är orolig.
Detta brukar aldrig gå väl. Varför skulle det göra det nu? Och hur kommer det sig? Kan det vara så att Svenska kyrkan rätt skamlöst nu uppträder som ideologisk statsapparat och får hurrarop för det? Varje kyrka har ett budskap. Sitt eget eller någon annans. Är det samtidens evangelium eller evangelium för samtiden som hörs? Den som frågar så, har läst Galaterbrevet. (Gal 1:10)
Kyrkostyrelsen företräds kanske i Almedalen. Jag vet inte. Ordföranden och förste vice ordföranden är där, har jag förstått. Men annars har jag inte förstått någonting. Går det över huvud taget att förstå? Westanders PR-byrå är på plats, så mycket begriper jag. Riktigt vad deltagandet kostar, vet jag inte heller. Planering, handläggartid, resor, traktamenten, boende, utrustning mm blir en ekonomiskt svåröverskådlig kostnad. Den försvinner in i totalekonomin. Styrelsen har aldrig diskuterat utfallet av Svenska kyrkans deltagande i Almedalen.
I ett Europa som alltmer blir ett "vi" och ett "dom", tycks mig Svenska kyrkans företrädare slå följe med "dom". Företrädarna kan koderna, vet vad som ska sägas - och säger det. Välförhållande med makten. Och då behöver jag inte skämta om rosévin eller det öl som i Visby sägs smaka så gott, antagligen för att allt är gratis.
Jag förstår allt mindre av det som pågår.
Blir det några kyrkohistoriker i framtiden, kommer de att skriva domen över vår tid. Det blir domen över ett kyrkosystem som med en dräktig kaninhonas ihärdighet (Lidforss!) sökte möjligheter att umgås med makten och dess hantlangare, men glömde sig i dansens virvlar. Härligheten var dock skojigare än ärligheten.
När Herren till de stora systemens företrädare säger "Jag känner er inte" är det svaret till dem som redovisar fina insatser. (Mt 7:22-23)
Är det bara jag som har vett att bli skrämd?
Det var en dum fråga. Kommentarsfältet är ju stängt. Meditera i tystnad.
Enligt ärende B16 är just denna bloggpost sannolikt ett blogginlägg som borde ha stoppats. Varför? Inlägget försöker uttyda vad som sker utan att tyda allt till det bästa.
Överste Salander ringde i går. Han hade fått hoppa över midsommarfirandet på Öland på grund av ett angeläget tjänsteärende. Han sa inte vad, men jag förstod att det hade med hans halvårslånga tjänstgöring i Bryssel att göra och drog slutsatsen att det handlade om det som kallas Yarovaya law-package.
Hur kunde jag dra den slutsatsen?
Han rekommenderade mig att läsa
https://meduza.io/en/feature/2016/06/24/russia-s-state-duma-just-approved-some-of-the-most-repressive-laws-in-post-soviet-history
Parlamentsledamoten Irina Yarovaya kan man lita på. Ordning och reda liksom.
- Visste du, sa Salander, att rättsfallen som handlar om understöd för terroriströrelser på nätet var ett 30-tal år 2007 och 2015 nästan 250. Något har hänt. Och det nya som hänt är helt nytt i Ryssland efter Sovjettiden. Beslutet i duman jämförs med Stalins tid år 1937. Så försöken att komma åt Bloggardag måste förstås i perspektiv.
Jag bleknade, men det såg inte Salander.
- Menar du att det är ryskt inflytande bakom ärende B16 i kyrkostyrelsen?
- Inte riktigt så. Men maktapparater besväras alltid av kritisk uppmärksamhet. Makten vill alltid att alla dess åtgärder ska tydas till det bästa. Hur skulle det annars vara? Välvilligheten triumferar och de bästa tänkbara beslut fattas. Makt och härlighet hör samman.
- Men inte makt och ärlighet? sporde jag retoriskt.
- Jag vet att du vet, sa Salander.
- Har svenska medier uppmärksammat detta beslut i duman?
- Jag har inte sett något, men jag var bortrest i midsommarhelgen, som du vet.
- I Ryssland alltså, la jag lite ofint till.
- Så dumma kommentarer kommenterar vi inte här, sa Salander och skrattade.
Vi skulle i alla fall heja på varandra när Salander kommit till Vedborm , sa vi. Han skulle köra efter fredagens tjänstgöring - Lidingövägen eller Lovön osagt. Han får fyra veckor på ön. Jag gör blixtbesök. I dag är det lovat hyfsat väder på Öland, åtminstone fram till kvällen.
Jag reser österut men inte så långt som till Almedalen. Svenska kyrkan deltar där. Det må vara hänt - men har vi någon pejl på vad Svenska kyrkans engagemang i Almedalen egentligen kostar? Och har vi någon uppfattning om vad det ger - hur nu detta ska definieras. Migrationsverket satsar en miljon skattepengar på att vara med i evenemangen. 3700 seminarier och myndigheterna låter sitt engagemang kosta 23 miljoner. Sju av tio myndigheter kommer att finnas på ön. Liksom partierna och lobbyisterna. Rosévin och glassmingel erbjuds tydligen. Men det är i denna mängd evenemang svårt att nå ut med sitt budskap, konstaterar förståsigpåarna.
Antje Jackelén twittrade sin glädje över att Svenska kyrkan räknades till makthavarna i Almedalen.
Då blev jag rädd.
Kyrkan och makten går aldrig väl ihop - i varje fall inte väl för Kyrkan.
Jag var inte glad när det högre ryska kleresiet liksom på tsarens tid fylkades kring Putin. Jesus förklarade sig aldrig ha gemensamma intressen med Pontius Pilatus. Och det hjälps inte att Putin efter någon tid fick till en riktig snits på sina korstecken. Varför fungerar inte kyrkohistorien som varningsklocka när Svenska kyrkan blir makthavare? Hur kan ärkebiskopen glädja sig - och över vad?
Jag ska inte låtsas orolig.
Jag är orolig.
Detta brukar aldrig gå väl. Varför skulle det göra det nu? Och hur kommer det sig? Kan det vara så att Svenska kyrkan rätt skamlöst nu uppträder som ideologisk statsapparat och får hurrarop för det? Varje kyrka har ett budskap. Sitt eget eller någon annans. Är det samtidens evangelium eller evangelium för samtiden som hörs? Den som frågar så, har läst Galaterbrevet. (Gal 1:10)
Kyrkostyrelsen företräds kanske i Almedalen. Jag vet inte. Ordföranden och förste vice ordföranden är där, har jag förstått. Men annars har jag inte förstått någonting. Går det över huvud taget att förstå? Westanders PR-byrå är på plats, så mycket begriper jag. Riktigt vad deltagandet kostar, vet jag inte heller. Planering, handläggartid, resor, traktamenten, boende, utrustning mm blir en ekonomiskt svåröverskådlig kostnad. Den försvinner in i totalekonomin. Styrelsen har aldrig diskuterat utfallet av Svenska kyrkans deltagande i Almedalen.
I ett Europa som alltmer blir ett "vi" och ett "dom", tycks mig Svenska kyrkans företrädare slå följe med "dom". Företrädarna kan koderna, vet vad som ska sägas - och säger det. Välförhållande med makten. Och då behöver jag inte skämta om rosévin eller det öl som i Visby sägs smaka så gott, antagligen för att allt är gratis.
Jag förstår allt mindre av det som pågår.
Blir det några kyrkohistoriker i framtiden, kommer de att skriva domen över vår tid. Det blir domen över ett kyrkosystem som med en dräktig kaninhonas ihärdighet (Lidforss!) sökte möjligheter att umgås med makten och dess hantlangare, men glömde sig i dansens virvlar. Härligheten var dock skojigare än ärligheten.
När Herren till de stora systemens företrädare säger "Jag känner er inte" är det svaret till dem som redovisar fina insatser. (Mt 7:22-23)
Är det bara jag som har vett att bli skrämd?
Det var en dum fråga. Kommentarsfältet är ju stängt. Meditera i tystnad.
Enligt ärende B16 är just denna bloggpost sannolikt ett blogginlägg som borde ha stoppats. Varför? Inlägget försöker uttyda vad som sker utan att tyda allt till det bästa.
fredag 1 juli 2016
Täppa truten till på dr Borg?
Den 19 juni skrev biskoparna kollektivt i Sveriges malligaste morgontidning.
DN Debatt är förstås inget debattforum. Makten talar där. Ska den sägas emot, får det ske i andra fora. DN Debatt är en tribun. Biskoparna ville att riksdagen skulle säkerställa barnens intressen och argumenterade mot tillfälliga uppehållstillstånd och mot begränsningar när det handlar om familjeåterförening. Förslagen i riksdagen, som blev beslut, skulle svårligen klara en barnkonsekvensanalys. Biskoparna ville de ensamkommande flyktingbarnen väl. De skulle få möjlighet att etablera sig, lära sig svenska, gå i skola, arbeta och bidra till samhället.
Inte sällan funderar jag över flyktingsfrågan.
Förra sommaren tyckte Kyrkostyrelsen att extra pengar till flyktingmottagning inte behövdes. Jag hade ju fått igenom sådana genom en motion i kyrkomötet året innan. Jag förstod inte hur styrelsen tänkte. Pengarna hade ju alls inte räckt. Nu skrev jag en motion och föreslog 35 miljoner, det belopp församlingarna ansökt om.
Biskoparna motionerade inte och kyrkostyrelsen hade fattat ett annat beslut, jag ber att få vara tydlig. I kyrkomötet blev beslutet 75 miljoner. När flyktingen står här, behövs åtgärder, men de församlingar som får ta ansvaret, måste få solidariskt stöd.
Det finns egendomligheter med flyktingfrågan, det vet alla.
Jag fann det genant när de ensamkommande barnen fick gosedjur på Malmö C. Efterhand har det stått klart att hälften av dem som kommit inte har egentliga asylskäl. Vi har problem. Och då tar jag inte upp de parallellsamhällen som växt fram och som Expressen skriver om, inte heller frågorna om unga män som uppehåller sig i landet utan några som helst uppehållstillstånd. Rapporterna om hur straffade driver boenden för ensamkommande och berikar sig enkelt med statliga medel, hör till det jag också kan fundera över.
Dr Annika Borg funderade också och skrev i Världen idag om målkonflikter.
Vad med hemlösa svenskar, vad med cancerpatienter och vad med flyktinglägren och malarian? Vad ska vi prioritera? Dr Borg var tydlig: "Bilden är komplex och det är ansvarslöst av kyrkliga ledare att gång på gång gå ut med känsloladdade utspel som förenklar en komplicerad situation och skuldbelägger människor."
Modéus II svarade henne och avfärdade hennes fråga som "storslagen retorik".
Jag uppfattar att Annika Borg också avfärdas med begreppet "försåtlig retorik". Då behöver biskoparna ta ställning när olika utsatta grupper ställs mot varandra. Borg avfärdad, förstår vi. Men blir det inte lite lätt löjligt när biskopar politiserar utan att behöva ta politiskt ansvar. Politik är både att vilja och att välja, inte bara välvilja.
Inte är det enkelt att välfärdsprojektet är ett nationellt projekt men det vi skaffat oss i Sverige är ett stort gemensamt försäkringsbolag, som vi betalar pengar till, för att få ut våra försäkringspengar när de behövs. Om de som betalat in inte längre kan få ut därför att andra kommer och ska ha sin del av kakan, fast de inte bidragit, har vi problem.
Det är högst konkret.
På folktandvården ska flyktingen betala för sig. Det kostar 50:- hör de som sitter i väntrummet. Sedan kommer svensk medelålders man och ska betala för sig. Det kostar dryga 3000:-. Folk i väntrummet funderar. Kanske folktandvårdens personal också. Lika mycket som folk funderar när den föräldralöse unge mannen från Afghanistan ska ha extra pengar eftersom föräldrarna är döda. För att inte tala om kostnaderna för boende. Och vad med de 80.000 som inte har asylskäl och inte ska stanna här? Vad säger biskoparna när vi kommer till politiska realiteter?
Dr Borg begrep att svaret hon fick av Modéus II var ett icke-svar i form av en bekännelse av självklarheter. Hon fattade själva finessen med att inte svara så: "Biskopspositionen görs i ena stunden till en plattform för dagspolitisk påverkan, men ändras till en kyrklig sådan när det passar." Hennes fråga om hur biskoparna kom framtill att just deras politiska uppfattning var den moraliskt mest högtstående och en självklar konsekvens av kristen tro, fick inget svar. Talet om "människors lika värde" komplicerade hon med frågan om vilket värde en människa som aldrig haft eller kommer att ha möjligheten att fly, i synnerhet inte till Europa, har.
Det är en bra fråga.
Vad har "kyrkan" att säga?
Det är också en bra fråga.
Inte minst för den som menar att biskopar alls inte har något ställföreträdande politiskt förnuft och att Kyrkans mening väl så bra kommer till uttryck när vanliga kyrkokristna i olika politiska partier tar ställning. Det där med jordens salt och världens ljus är uppgiften - inte bara för biskopar. Främst ska de sköta gudsfolket så att saltet inte mister sin sälta och ljuset lyser. Polera lampglaset, liksom. Modéus II skriver att "företrädare för kyrkan ibland behöver ta ställning". Det är detta "ibland" som blir problemet. Vi andra behöver alltid ta ställning. Det kallas efterföljelse.
Vi agerar i det politiska inte som "företrädare för kyrkan" (vad detta än kan betyda) utan som medborgare. Det räcker bra så. Och räcker inte det, skriver vi frimodigt t ex en motion i kyrkomötet.
Men varför fick inte dr Annika Borg något svar på de frågor hon ställde utan uppfattades ha ägnat sig åt storslagen och försåtlig retorik?
Läs dessa ord en gång till: storslagen - försåtlig - retorik.
Kan inte Modéus II svara på riktigt - och är det där den episkopala skon klämmer?
Texterna förtecknas:
http://www.dn.se/debatt/varna-barnen-nar-ni-rostar-om-uppehallstillstanden/
http://www.varldenidag.se/debatt/vad-vill-ni-biskopar/Bbbpfa!IwCn1Ep5L4gKc5@a9549dw/
http://www.varldenidag.se/debatt/kyrkan-tar-stallning-dar-manniskovardet-kranks/Bbbpfa!phyCSq1lI3E2XYmKS5RCvQ/
http://www.varldenidag.se/debatt/annika-borg-svarar-jag-fick-ett-icke-svar/BbbpfD!In7E4BXxCEKplyIDAgqfw/
Till det nationella välfärdsprojektet hörde lagstadgad
SEMESTER.
Jag är pensionär och kan inte få semester men ni andra trägna kommentatorer på Bloggardag beviljas nu fyra-fem veckors ledigt. Kommentarsfältet är semesterstängt. Jag själv kommer att blogga innan också jag tar lite ledigt.
Under denna sista arbetsdag, fredagen den 1 juli, går det dock bra att kommentera.
Så önskar jag av hjärtat alla en skön semester.
DN Debatt är förstås inget debattforum. Makten talar där. Ska den sägas emot, får det ske i andra fora. DN Debatt är en tribun. Biskoparna ville att riksdagen skulle säkerställa barnens intressen och argumenterade mot tillfälliga uppehållstillstånd och mot begränsningar när det handlar om familjeåterförening. Förslagen i riksdagen, som blev beslut, skulle svårligen klara en barnkonsekvensanalys. Biskoparna ville de ensamkommande flyktingbarnen väl. De skulle få möjlighet att etablera sig, lära sig svenska, gå i skola, arbeta och bidra till samhället.
Inte sällan funderar jag över flyktingsfrågan.
Förra sommaren tyckte Kyrkostyrelsen att extra pengar till flyktingmottagning inte behövdes. Jag hade ju fått igenom sådana genom en motion i kyrkomötet året innan. Jag förstod inte hur styrelsen tänkte. Pengarna hade ju alls inte räckt. Nu skrev jag en motion och föreslog 35 miljoner, det belopp församlingarna ansökt om.
Biskoparna motionerade inte och kyrkostyrelsen hade fattat ett annat beslut, jag ber att få vara tydlig. I kyrkomötet blev beslutet 75 miljoner. När flyktingen står här, behövs åtgärder, men de församlingar som får ta ansvaret, måste få solidariskt stöd.
Det finns egendomligheter med flyktingfrågan, det vet alla.
Jag fann det genant när de ensamkommande barnen fick gosedjur på Malmö C. Efterhand har det stått klart att hälften av dem som kommit inte har egentliga asylskäl. Vi har problem. Och då tar jag inte upp de parallellsamhällen som växt fram och som Expressen skriver om, inte heller frågorna om unga män som uppehåller sig i landet utan några som helst uppehållstillstånd. Rapporterna om hur straffade driver boenden för ensamkommande och berikar sig enkelt med statliga medel, hör till det jag också kan fundera över.
Dr Annika Borg funderade också och skrev i Världen idag om målkonflikter.
Vad med hemlösa svenskar, vad med cancerpatienter och vad med flyktinglägren och malarian? Vad ska vi prioritera? Dr Borg var tydlig: "Bilden är komplex och det är ansvarslöst av kyrkliga ledare att gång på gång gå ut med känsloladdade utspel som förenklar en komplicerad situation och skuldbelägger människor."
Modéus II svarade henne och avfärdade hennes fråga som "storslagen retorik".
Jag uppfattar att Annika Borg också avfärdas med begreppet "försåtlig retorik". Då behöver biskoparna ta ställning när olika utsatta grupper ställs mot varandra. Borg avfärdad, förstår vi. Men blir det inte lite lätt löjligt när biskopar politiserar utan att behöva ta politiskt ansvar. Politik är både att vilja och att välja, inte bara välvilja.
Inte är det enkelt att välfärdsprojektet är ett nationellt projekt men det vi skaffat oss i Sverige är ett stort gemensamt försäkringsbolag, som vi betalar pengar till, för att få ut våra försäkringspengar när de behövs. Om de som betalat in inte längre kan få ut därför att andra kommer och ska ha sin del av kakan, fast de inte bidragit, har vi problem.
Det är högst konkret.
På folktandvården ska flyktingen betala för sig. Det kostar 50:- hör de som sitter i väntrummet. Sedan kommer svensk medelålders man och ska betala för sig. Det kostar dryga 3000:-. Folk i väntrummet funderar. Kanske folktandvårdens personal också. Lika mycket som folk funderar när den föräldralöse unge mannen från Afghanistan ska ha extra pengar eftersom föräldrarna är döda. För att inte tala om kostnaderna för boende. Och vad med de 80.000 som inte har asylskäl och inte ska stanna här? Vad säger biskoparna när vi kommer till politiska realiteter?
Dr Borg begrep att svaret hon fick av Modéus II var ett icke-svar i form av en bekännelse av självklarheter. Hon fattade själva finessen med att inte svara så: "Biskopspositionen görs i ena stunden till en plattform för dagspolitisk påverkan, men ändras till en kyrklig sådan när det passar." Hennes fråga om hur biskoparna kom framtill att just deras politiska uppfattning var den moraliskt mest högtstående och en självklar konsekvens av kristen tro, fick inget svar. Talet om "människors lika värde" komplicerade hon med frågan om vilket värde en människa som aldrig haft eller kommer att ha möjligheten att fly, i synnerhet inte till Europa, har.
Det är en bra fråga.
Vad har "kyrkan" att säga?
Det är också en bra fråga.
Inte minst för den som menar att biskopar alls inte har något ställföreträdande politiskt förnuft och att Kyrkans mening väl så bra kommer till uttryck när vanliga kyrkokristna i olika politiska partier tar ställning. Det där med jordens salt och världens ljus är uppgiften - inte bara för biskopar. Främst ska de sköta gudsfolket så att saltet inte mister sin sälta och ljuset lyser. Polera lampglaset, liksom. Modéus II skriver att "företrädare för kyrkan ibland behöver ta ställning". Det är detta "ibland" som blir problemet. Vi andra behöver alltid ta ställning. Det kallas efterföljelse.
Vi agerar i det politiska inte som "företrädare för kyrkan" (vad detta än kan betyda) utan som medborgare. Det räcker bra så. Och räcker inte det, skriver vi frimodigt t ex en motion i kyrkomötet.
Men varför fick inte dr Annika Borg något svar på de frågor hon ställde utan uppfattades ha ägnat sig åt storslagen och försåtlig retorik?
Läs dessa ord en gång till: storslagen - försåtlig - retorik.
Kan inte Modéus II svara på riktigt - och är det där den episkopala skon klämmer?
Texterna förtecknas:
http://www.dn.se/debatt/varna-barnen-nar-ni-rostar-om-uppehallstillstanden/
http://www.varldenidag.se/debatt/vad-vill-ni-biskopar/Bbbpfa!IwCn1Ep5L4gKc5@a9549dw/
http://www.varldenidag.se/debatt/kyrkan-tar-stallning-dar-manniskovardet-kranks/Bbbpfa!phyCSq1lI3E2XYmKS5RCvQ/
http://www.varldenidag.se/debatt/annika-borg-svarar-jag-fick-ett-icke-svar/BbbpfD!In7E4BXxCEKplyIDAgqfw/
Till det nationella välfärdsprojektet hörde lagstadgad
SEMESTER.
Jag är pensionär och kan inte få semester men ni andra trägna kommentatorer på Bloggardag beviljas nu fyra-fem veckors ledigt. Kommentarsfältet är semesterstängt. Jag själv kommer att blogga innan också jag tar lite ledigt.
Under denna sista arbetsdag, fredagen den 1 juli, går det dock bra att kommentera.
Så önskar jag av hjärtat alla en skön semester.
torsdag 30 juni 2016
Konspirationsforskning
Jag har försökt tränga in i materien, den som handlar om konspirationsforskning. Ödlorna har tagit makten, förklädda till något som ser ut som människor. Rockefeller liksom president Bush samt Henry Kissinger är egentligen ödlor. Ödlorna samlas i Bilderberggruppen och till denna konspirerande och hemlighetsfulla grupp bjuds folk in. En Clinton, som blir president med tiden, t ex.
Denna värld styrs egentligen av 3,5 meter långa ödlor.
Det finns fullständig dokumentation som bevisar att tjugo raser av reptiler samverkat, blandat sig och förökat sig med människor, och nu kontrollerar samhället uppifrån. "De Grå, De Adopterade Gråa, Trogdolyterna, De Rynkiga, De Långa Blonda /ser lite grand ut som svenskar/, Långa Robotar, Annunaki (Geprge Bush är en sådan), Elderbarianer, Zebra Repticularer, Albarianer, Interdimensionella Sasquatch, Getsugarna eller Getätarna därtill samt flera. Tretton arter är okända. Jag kan min David Icke. Han avslöjar allt. Han vet att det uppstår konflikter mellan reptilerna också. De slåss hela tiden om de femton dimensionsportalerna.
Dessvärre har jag inte kunnat fastställa vilken sorts ödlor Drottning Elisabeth och Hillary Clinton är. Men från säker källa vet jag att de är just ödlor av något slag.
Nu beundras mitt omfattande vetande?
Jag säger helt blygsamt: Docenter är sådana till sin natur.
Fast oss emellan kan jag berätta att jag läst Jon Ronson, Den stora konspirationen, Optimal Förlag 2010.
Jag kunde gjort det lätt för mig och sökt David Ickes poddar på nätet. Det gjorde jag också något litet för att inte framstå som ovillig att lära mig. Brexit är början till något stort. De styrande eliterna fick besked av folket. "Bye, bye". Börjar ödlornas välde vackla?
Konspirationsforskningen förde mig in i en värld som de flesta teologer inte har närmre kunskap om. De känner inte ens namnet David Icke.
De har inte läst Jon Ronson.
Det bekymrar mig kanske mindre.
När människor inte längre tror i kristen mening betyder det inte att de inte tror på något. De tror på vad som helst. Chesterton sa det.
Detta förhållande bekymrar mig.
Vilket utrymme - i betydelsen tomrum - har skapats så att det blir plats för konspirationsforskning av detta slag?
Det har uppenbarligen inte talats tillräckligt seriöst om den verklige konspiratören, den som går omkring som ett rytande lejon och som var aktiv redan i tidens början. Lucifer, den fallna ängeln, Lögnens fader. Det finns en ond makt, denna makt försöker planlägga förstörelsen så långt det bara går. Och det handlar om en kamp mot andemakter i himlarymderna.
Myterna, också konspirationsmyterna, pekar mot "den sanna myten", evangeliet som är svaret på alla dessa frågor och förvirringar. För det är sant att det pågår en väldig konspiration mot oss. När hörde ni det sägs i kyrkan senast? Bara den som ber sitt completorium nås av denna sakinformation.
Är det tid att aktualisera kampmotiven - Barth: "ein Kampf wird da durch- und gefochten"(Kirchliche Dogmatik) eller Aulén om Christus Victor med den lutherska insikten att ett litet ord, "ein Wörtlein", kan fälla fienden? Kyrkan är inställd i ett drama och detta drama är en kamp inte bara mellan idéer utan makter. Det finns en illistig och illvillig fiende mittibland oss. Det finns en Frälsare också, som sänt Anden som Hjälpare. Fanskapet är verkligt men egentligen maktlöst.
På många sätt kan jag fascineras av konspirationsforskarnas tal om reptilerna som smugit sig in. Här är den psykologiska motsvarigheten till talet om ormen och draken (1 Mos och Uppb). Kan det vara så, att vi har ett oheligt dunkelt minne av ondskans karaktär i vår mänskliga existens? Inte för att vi är fromsinta utan för att vi är mänskliga, alltså. Det här har jag inte funderat särskilt mycket över, men konspirationsforskarna ger material för reflektion.
Min hållning är inte någon annan än den gamla vanliga, när präster ser ut över tillvaron och människors vanor/ovanor: "rätt men fel".
Detta är ingen överlägsen hållning, snarare nyfiken på vad det är som är rätt och vad som i det som är rätt, är fel. "Åt rätt håll men inte framme", ska vi kanske säga om många föreställningar som inte går på djupet.
Att det finns en mängd föreställningar att uppmärksamma är uppenbart. Vi i Villa (juni 2016) innehåller en spökspecial. Kentagon Holmgren från Göteborg driver företaget Ghostagon, "ett nätverk som hjälper människor som upplever 'mörk energi' i sina hem. Detta är vanligast i Värmland, oberoende av hustyp för det handlar om platsen, huset och människorna.
Har Svenska kyrkan någon mening om detta eller lämnas exorcismen över till andra? Schamaner, Ghostbusters eller psykologer lika? Finns det alls mörk energi, som människor kan erfara? Eller talar vi om vi frågar kyrkoledningen metaforer? Är det mörker på riktigt och pågår det en konspiration mot oss, fast värre än den David Icke beskriver och Jon Ronson skriver om? Man ville gärna veta för att kunna förhålla sig till den, tänker jag. Ska man ringa Svenska kyrkans information i Uppsala? Kan man där fråga: Pågår det en väldig konspiration mot oss? Vad skulle svaret bli?
Jag bedriver tills vidare, efter min lyckade GT-satsning i går, lite egen konspirationsforskning i Efesierbrevet.
Kampen är inte mot varelser av kött och blod. Den är inte heller mot idéer. Den är mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Ef 6:12
Läser man Ef 6:10-20 får man sammanhanget klart för sig och förtvivlar som konspirationsforskare inte helt.
Denna värld styrs egentligen av 3,5 meter långa ödlor.
Det finns fullständig dokumentation som bevisar att tjugo raser av reptiler samverkat, blandat sig och förökat sig med människor, och nu kontrollerar samhället uppifrån. "De Grå, De Adopterade Gråa, Trogdolyterna, De Rynkiga, De Långa Blonda /ser lite grand ut som svenskar/, Långa Robotar, Annunaki (Geprge Bush är en sådan), Elderbarianer, Zebra Repticularer, Albarianer, Interdimensionella Sasquatch, Getsugarna eller Getätarna därtill samt flera. Tretton arter är okända. Jag kan min David Icke. Han avslöjar allt. Han vet att det uppstår konflikter mellan reptilerna också. De slåss hela tiden om de femton dimensionsportalerna.
Dessvärre har jag inte kunnat fastställa vilken sorts ödlor Drottning Elisabeth och Hillary Clinton är. Men från säker källa vet jag att de är just ödlor av något slag.
Nu beundras mitt omfattande vetande?
Jag säger helt blygsamt: Docenter är sådana till sin natur.
Fast oss emellan kan jag berätta att jag läst Jon Ronson, Den stora konspirationen, Optimal Förlag 2010.
Jag kunde gjort det lätt för mig och sökt David Ickes poddar på nätet. Det gjorde jag också något litet för att inte framstå som ovillig att lära mig. Brexit är början till något stort. De styrande eliterna fick besked av folket. "Bye, bye". Börjar ödlornas välde vackla?
Konspirationsforskningen förde mig in i en värld som de flesta teologer inte har närmre kunskap om. De känner inte ens namnet David Icke.
De har inte läst Jon Ronson.
Det bekymrar mig kanske mindre.
När människor inte längre tror i kristen mening betyder det inte att de inte tror på något. De tror på vad som helst. Chesterton sa det.
Detta förhållande bekymrar mig.
Vilket utrymme - i betydelsen tomrum - har skapats så att det blir plats för konspirationsforskning av detta slag?
Det har uppenbarligen inte talats tillräckligt seriöst om den verklige konspiratören, den som går omkring som ett rytande lejon och som var aktiv redan i tidens början. Lucifer, den fallna ängeln, Lögnens fader. Det finns en ond makt, denna makt försöker planlägga förstörelsen så långt det bara går. Och det handlar om en kamp mot andemakter i himlarymderna.
Myterna, också konspirationsmyterna, pekar mot "den sanna myten", evangeliet som är svaret på alla dessa frågor och förvirringar. För det är sant att det pågår en väldig konspiration mot oss. När hörde ni det sägs i kyrkan senast? Bara den som ber sitt completorium nås av denna sakinformation.
Är det tid att aktualisera kampmotiven - Barth: "ein Kampf wird da durch- und gefochten"(Kirchliche Dogmatik) eller Aulén om Christus Victor med den lutherska insikten att ett litet ord, "ein Wörtlein", kan fälla fienden? Kyrkan är inställd i ett drama och detta drama är en kamp inte bara mellan idéer utan makter. Det finns en illistig och illvillig fiende mittibland oss. Det finns en Frälsare också, som sänt Anden som Hjälpare. Fanskapet är verkligt men egentligen maktlöst.
På många sätt kan jag fascineras av konspirationsforskarnas tal om reptilerna som smugit sig in. Här är den psykologiska motsvarigheten till talet om ormen och draken (1 Mos och Uppb). Kan det vara så, att vi har ett oheligt dunkelt minne av ondskans karaktär i vår mänskliga existens? Inte för att vi är fromsinta utan för att vi är mänskliga, alltså. Det här har jag inte funderat särskilt mycket över, men konspirationsforskarna ger material för reflektion.
Min hållning är inte någon annan än den gamla vanliga, när präster ser ut över tillvaron och människors vanor/ovanor: "rätt men fel".
Detta är ingen överlägsen hållning, snarare nyfiken på vad det är som är rätt och vad som i det som är rätt, är fel. "Åt rätt håll men inte framme", ska vi kanske säga om många föreställningar som inte går på djupet.
Att det finns en mängd föreställningar att uppmärksamma är uppenbart. Vi i Villa (juni 2016) innehåller en spökspecial. Kentagon Holmgren från Göteborg driver företaget Ghostagon, "ett nätverk som hjälper människor som upplever 'mörk energi' i sina hem. Detta är vanligast i Värmland, oberoende av hustyp för det handlar om platsen, huset och människorna.
Har Svenska kyrkan någon mening om detta eller lämnas exorcismen över till andra? Schamaner, Ghostbusters eller psykologer lika? Finns det alls mörk energi, som människor kan erfara? Eller talar vi om vi frågar kyrkoledningen metaforer? Är det mörker på riktigt och pågår det en konspiration mot oss, fast värre än den David Icke beskriver och Jon Ronson skriver om? Man ville gärna veta för att kunna förhålla sig till den, tänker jag. Ska man ringa Svenska kyrkans information i Uppsala? Kan man där fråga: Pågår det en väldig konspiration mot oss? Vad skulle svaret bli?
Jag bedriver tills vidare, efter min lyckade GT-satsning i går, lite egen konspirationsforskning i Efesierbrevet.
Kampen är inte mot varelser av kött och blod. Den är inte heller mot idéer. Den är mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Ef 6:12
Läser man Ef 6:10-20 får man sammanhanget klart för sig och förtvivlar som konspirationsforskare inte helt.
onsdag 29 juni 2016
Irriterad
Vattnet måste kokas i Moheda, Torpsbruk och Lidnäs efter branden. Släckningen tärde på vattenresurserna om det inte är så att vatten från brandplatsen runnit tillbaka till reservoiren. Jag vet inte.
Vi får inte vattna med slang eller fylla poolen heller.
Den gode Guden tar dock hand om bekymren. Det började regna och någon pool har vi inte. Det kallas Försyn.
Jag kan hantera min irritation - men varför tog brandkåren inte vatten från ån?
Värre är det med den omfattande debatten om vin och den där romaren med sina djupa kunskaper i något jag inte skrivit bloggpost om men ändå låtit debatten löpa på.
Får jag tack, lovprisning och nådevedermälen för detta?
Nä, detta inlägg var vad jag fick och jag lägger det sist i denna bloggpost.
Jag ville inte publicera det som kommentar för alla läser inte kommentarer.
Men visst är det lite orättvist?
Och det är, trots all min generositet, ändå nödvändigt att ibland se när debatten just här är slut.
Kanske Magnus Johansson vill göra bot och bättring genom att som botgöring avstå från kommenterande nästa hundra gånger han känner behov av att kommentera här?
Själv blev jag så irriterad att jag fick servera mig GT.
Det kan betyda läsning ur Gamla Testamentet eller något annat. Kanske en kombination. Kan man med framgång läsa och dricka GT samtidigt? Jag ska pröva!
Vi får inte vattna med slang eller fylla poolen heller.
Den gode Guden tar dock hand om bekymren. Det började regna och någon pool har vi inte. Det kallas Försyn.
Jag kan hantera min irritation - men varför tog brandkåren inte vatten från ån?
Värre är det med den omfattande debatten om vin och den där romaren med sina djupa kunskaper i något jag inte skrivit bloggpost om men ändå låtit debatten löpa på.
Får jag tack, lovprisning och nådevedermälen för detta?
Nä, detta inlägg var vad jag fick och jag lägger det sist i denna bloggpost.
Jag ville inte publicera det som kommentar för alla läser inte kommentarer.
Men visst är det lite orättvist?
Och det är, trots all min generositet, ändå nödvändigt att ibland se när debatten just här är slut.
Kanske Magnus Johansson vill göra bot och bättring genom att som botgöring avstå från kommenterande nästa hundra gånger han känner behov av att kommentera här?
Själv blev jag så irriterad att jag fick servera mig GT.
Det kan betyda läsning ur Gamla Testamentet eller något annat. Kanske en kombination. Kan man med framgång läsa och dricka GT samtidigt? Jag ska pröva!
Dag: "Att vin är vin och inget annat, tänker jag också." Bibeln håller inte med dig, Dag. Det får du leva med. För övrigt noterar jag att sanningen till slut blev så jobbig även för en gammal präst att han började ta bort den när den dök upp i kommentarsform. på Dagen efter - Midsommardagen
|
kl. 17:20
|
Variation på tema, suck!
Hur går det till i Kyrkans möte med folket?
Jag vet - men ändå inte.
Jag ser att det mötet inte går att hantera och jag inser varför. Förr fanns det grundläggande kristendomskunskap hos folket. Det fanns en rejäl dos kristendomskunskap i skolan. Prästerna kunde luta sig mot ett allmänt vetande om vad det hela gick ut på - också hos dem som inte förstod, dvs inte satte tro till det de visste och lät detta bli praxis. I snart sagt två generationer - eller kanske tre - är denna kunskapsförmedling borta. Det var själva avsikten.
Likväl fortsätter vi som om ingenting hänt, förutsätter kunskap och tro och döper och konfirmerar på det som inte finns.
Alla allvarliga präster vet att det är så, men kan ingenting göra. Jo, hoppas kan de. Men skulle de hamna hos en kirurg som bara hoppades, skulle de nog bli lite till sig, prästerna. Och nu när vi talar Kyrka talar vi inte blindtarm utan salighet.
I detta läge ska det komma en ny kyrkohandbok. Den måste adapteras efter den faktiska religionsutövningen, folkreligionen. Det betyder att somliga begrepp utmönstras och andra nedtonas. Om inte det sker, kommer den tilltänkta kundkretsen inte att vilja ha produkten. Det är ju så det är.
Konsekvensen blir en väl uttänkt otydlighet.
Denna otydlighet/mångtydighet kommer inte att föda tro hos folket, men den kommer att fungera hjälpligt ett tag till, så att medlemstappet håller sig kring 1% årligen, kanske 1.5%.
Kyrkoledningens problem inses lätt. Kundanpassningen har ett pris. De som vill ta tron på allvar blir alltmer alienerade och då återstår att inte bygga en pastoral teologi som räknar med ett gudstjänstfolk/kyrkfolk utan i stället skapa sig en produktionsapparat, som producerar religion för folket.
Det var inte så stor entusiasm för mitt Poulantzas-citat som jag hoppats på när jag skrev bloggposten Lillvingen.
Ni får det en gång till.
"De ideologiska apparaterna bidrar endast till att forma och inprägla den härskande ideologin. Därför har Max Weber fel när han påstod att kyrkan skapar och vidmakthåller religionen; det är snarare religionen som skapar och vidmakthåller kyrkan."
(Poulantzas, Om samhällsklasser, Zenit nr 34, okt/nov 1973 s 50)
Jag tror bara att Poulantzas har rätt i ett avseende. Kyrkan, med stort K skapar tro men kyrkosystem av olika slag fungerar religiöst, och då har religionen förmåga att skapa och vidmakthålla detta system. Det har egentligen ingenting med kristen tro att göra.
Jag håller före att motsättningen är tydlig.
Antingen Kristi Kyrka (också i SvK), som skapar tro och kärlek, hänförelse rentav, eller religion som skapar sig ett system. Här är den faktiska motsättningen och den som inte ser den, kan inte försvara tron utan förlorar den.
Jesus själv utmönstras bland de första. Riktigt vad han sagt vet vi inte, det kan evangelisterna ha lagt i hans mun och vad han egentligen gjort, går inte heller så noga att veta. I varje fall har han inte förvandlat vatten till gott vin när folk redan blivit festberusade. Metaforiskt är han uppstigen till himmelen. Då blir proklamationerna därefter: "Så lyder Bibelns ord" är liksom invändningsfritt. Svaret "Gud, gör ditt ord levande bland oss" är en fromsint mångtydighet. I den gamla kristendomen var ordet levande, det var själva poängen. Att ord som "Fader" och "Herre" åker är förstås konsekvent. Vi satsar ju inte på uppenbarelsen, avslöjandet, att Gud är vår käre himmelske far och att Jesus är Herre. Vi blir mer religiösa än så. Jag kallade fenomenet "en väl uttänkt otydlighet". Här är vi nu.
Ett femtiotal nordiska biskopar i Visby utgör en fascinerande skara. Biskopar på möten just för biskopar är nog i sig att alltid betrakta som fascinerande. Som ett apostlamöte, upptaget av de frågor som bränner i Kyrkan.
Jag läste deras program.
Jag vet inte vad programupplägget säger, men något säger det.
Kanske att avståndet mellan vanliga församlingspräster och deras frågor och biskopar ter sig allt större. Skilda världar, kanske?
https://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1484355
Säg mig vem du umgås med, och jag ska säga dig vem du är.
Biskoparna i Norden kommer efter denna dag med Sveriges ÖB generalen Bygdén att vara väl informerade om försvarsfrågan, Nato, Gotlands utsatta läge mm. Låt inte lura er av eventuella episkopala kronvraksfysionomier. Försvarsfrågan har lyfts till nya höjder. Det kan man inte säga om de frågor som många präster i de nordiska folkkyrkorna ställer.
Överraskande?
Inte mer överraskande än rubriken till en ledare av Gunnar Helander i Svensk Kyrkotidning: "Svensk eller neger som biskop?"
Jag vet - men ändå inte.
Jag ser att det mötet inte går att hantera och jag inser varför. Förr fanns det grundläggande kristendomskunskap hos folket. Det fanns en rejäl dos kristendomskunskap i skolan. Prästerna kunde luta sig mot ett allmänt vetande om vad det hela gick ut på - också hos dem som inte förstod, dvs inte satte tro till det de visste och lät detta bli praxis. I snart sagt två generationer - eller kanske tre - är denna kunskapsförmedling borta. Det var själva avsikten.
Likväl fortsätter vi som om ingenting hänt, förutsätter kunskap och tro och döper och konfirmerar på det som inte finns.
Alla allvarliga präster vet att det är så, men kan ingenting göra. Jo, hoppas kan de. Men skulle de hamna hos en kirurg som bara hoppades, skulle de nog bli lite till sig, prästerna. Och nu när vi talar Kyrka talar vi inte blindtarm utan salighet.
I detta läge ska det komma en ny kyrkohandbok. Den måste adapteras efter den faktiska religionsutövningen, folkreligionen. Det betyder att somliga begrepp utmönstras och andra nedtonas. Om inte det sker, kommer den tilltänkta kundkretsen inte att vilja ha produkten. Det är ju så det är.
Konsekvensen blir en väl uttänkt otydlighet.
Denna otydlighet/mångtydighet kommer inte att föda tro hos folket, men den kommer att fungera hjälpligt ett tag till, så att medlemstappet håller sig kring 1% årligen, kanske 1.5%.
Kyrkoledningens problem inses lätt. Kundanpassningen har ett pris. De som vill ta tron på allvar blir alltmer alienerade och då återstår att inte bygga en pastoral teologi som räknar med ett gudstjänstfolk/kyrkfolk utan i stället skapa sig en produktionsapparat, som producerar religion för folket.
Det var inte så stor entusiasm för mitt Poulantzas-citat som jag hoppats på när jag skrev bloggposten Lillvingen.
Ni får det en gång till.
"De ideologiska apparaterna bidrar endast till att forma och inprägla den härskande ideologin. Därför har Max Weber fel när han påstod att kyrkan skapar och vidmakthåller religionen; det är snarare religionen som skapar och vidmakthåller kyrkan."
(Poulantzas, Om samhällsklasser, Zenit nr 34, okt/nov 1973 s 50)
Jag tror bara att Poulantzas har rätt i ett avseende. Kyrkan, med stort K skapar tro men kyrkosystem av olika slag fungerar religiöst, och då har religionen förmåga att skapa och vidmakthålla detta system. Det har egentligen ingenting med kristen tro att göra.
Jag håller före att motsättningen är tydlig.
Antingen Kristi Kyrka (också i SvK), som skapar tro och kärlek, hänförelse rentav, eller religion som skapar sig ett system. Här är den faktiska motsättningen och den som inte ser den, kan inte försvara tron utan förlorar den.
Jesus själv utmönstras bland de första. Riktigt vad han sagt vet vi inte, det kan evangelisterna ha lagt i hans mun och vad han egentligen gjort, går inte heller så noga att veta. I varje fall har han inte förvandlat vatten till gott vin när folk redan blivit festberusade. Metaforiskt är han uppstigen till himmelen. Då blir proklamationerna därefter: "Så lyder Bibelns ord" är liksom invändningsfritt. Svaret "Gud, gör ditt ord levande bland oss" är en fromsint mångtydighet. I den gamla kristendomen var ordet levande, det var själva poängen. Att ord som "Fader" och "Herre" åker är förstås konsekvent. Vi satsar ju inte på uppenbarelsen, avslöjandet, att Gud är vår käre himmelske far och att Jesus är Herre. Vi blir mer religiösa än så. Jag kallade fenomenet "en väl uttänkt otydlighet". Här är vi nu.
Ett femtiotal nordiska biskopar i Visby utgör en fascinerande skara. Biskopar på möten just för biskopar är nog i sig att alltid betrakta som fascinerande. Som ett apostlamöte, upptaget av de frågor som bränner i Kyrkan.
Jag läste deras program.
Jag vet inte vad programupplägget säger, men något säger det.
Kanske att avståndet mellan vanliga församlingspräster och deras frågor och biskopar ter sig allt större. Skilda världar, kanske?
https://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1484355
Säg mig vem du umgås med, och jag ska säga dig vem du är.
Biskoparna i Norden kommer efter denna dag med Sveriges ÖB generalen Bygdén att vara väl informerade om försvarsfrågan, Nato, Gotlands utsatta läge mm. Låt inte lura er av eventuella episkopala kronvraksfysionomier. Försvarsfrågan har lyfts till nya höjder. Det kan man inte säga om de frågor som många präster i de nordiska folkkyrkorna ställer.
Överraskande?
Inte mer överraskande än rubriken till en ledare av Gunnar Helander i Svensk Kyrkotidning: "Svensk eller neger som biskop?"
tisdag 28 juni 2016
Jag vill faktiskt veta
Dramatiskt i går. Sågverket ATA Timber i Moheda brann och Island vann. Men min traktan efter vetande styr bortom dessa enkla händelser.
Ni minns den kondomutdelande domprosten i Luleå, hon med kondomförpackningar som det stod "STÖRST av allt är KÄRLEKEN" på. Svenska kyrkan stod som undertecknare, med vapensköld och allt. Svensk kyrkan var på. Liksom.
Nu har ju Pridefestivalandet fortsatt och är ett blomstrande företag.
På torsdag är det Västerås som gäller och jag har fått kortet med Prideflaggan på. Där lyder texten "Tro, hopp och mångfald". Svenska kyrkan hälsar mig också på kortets textsida inte bara med ett "Hej!" utan också med deklarationen. "Självklart är Svenska kyrkan i Västerås med i firandet!"
Hur då "självklart"?
Just när något sägs vara "självklart", tror jag det gäller att se upp.
Vad gör Svenska kyrkan i Västerås? Ordnar drop-in-vigsel, drop-in-dop och möjlighet att förnya sina äktenskapslöften på fredag men också en regnbågsmässa med artisten Tina Wilhelmsson och en ensemble ur Västerås Feministiska kör.
Så blir det lördag med Prideparad. Man tar med sig "minidomkyrkan" i paraden. Ja, det vore nog för mycket att kånka runt på hela domkyrkan, det kan vi lätt förstå. Men det som inte är lätt att förstå är hur Pridefestivaler så enkelt blev en del av den kyrkliga profilen. Hur hände det?
Det är frågan om ideologiskifte jag ställer, inte frågan om sexuell läggning.
Glädjen att blanda kategorierna bottnar i en traktan att få ta fram rödstämpeln och stämpla "homofob" i pannan på folk.
Så enkla trick går jag inte på.
Ska jag stoltsera att en av mina homosexuella vänner dog i aids och att en mördades men att vi aldrig bråkade om sexuell läggning. Ingen av dem ville för den delen ha kyrklig vigsel. Så läggningen och hur den hanteras oavsett läggning är inte ärendet.
Hur gick det då till när denna sexualpolitiska agenda blev en kyrklig självklarhet? Hur tänktes det? Hur argumenterades det?
Det enkla svaret är väl att det inte behövde tänkas och än mindre argumenteras. Saken var ju självklar. Så får biskoparna sina stärkande promenader. I mindre sammanhang är det kyrkoherdarna som får promenera. Det är så självklart att de inte kan underlåta denna plikt. Men plikt mot vem? Skulle det kunna komma att tänkas att biskoparna och det finare kleresiet enrollerats för något de egentligen inte kan stå för?
Jag undrar över parollen "All kärlek är bra kärlek", för den kan inte vara sann. Objektivt inte sann. Då borde i vart fall en del lagstiftning göras om. Egentligen, dvs när allt kommer till allt, tycker vi nog inte att all kärlek är bra kärlek. Men då kan man inte förenkla tillvaron till detta slagordsmässiga. Det finns destruktiv kärlek. Varför går då en biskop under paroller som inte är sanna? Och vad gör det med själva biskopsämbetet? Kan biskopsämbetets integritet ifrågasättas - är biskopsmyssen bara tom dekoration eller är det Andens eldslågor som illustreras med två band som leder till Gamla och Nya testamentets skrifter och den auktoritet som för en biskop kommer därav? Varsnar ni problemet?
Jag hör inte till Prideparadsentusiasterna, eftersom jag tror att detta paraderande är en allians på falska premisser. Somliga går där och utgör staffage för ett budskap de inte fattat. Små barn och hundar, t ex. Biskopar? I vanliga demonstrationståg brukar man se till att vara överens om syftet. Det tror jag inte folk är här. Det blir gärna så när man samlas kring det som kallas men inte är "självklarheter".
Vad om saken gäller det där med alla människors lika värde?
Då får jag också problem - för om alla har lika värde, varför har t ex inte alla lika lön?
Är det så att alla har lika värde men alla är inte lika värdefulla? (Hedenius precisering)
Ska vi ta upp abortfrågan i sammanhanget? För åldersgruppen 20-24 år gäller att här återfinns de högsta abortsiffrorna och här ökar abortsiffran också mest. I Kronobergs län är tydligen totala ökningen 7%.
Abortsituationen förklaras i Lokaltidningen Alvesta med att man börjar läsa på universitet och dricka mer alkohol.
Jag uppskattade den överraskande förklaringen.
Jag trodde konceptionen skedde på ett mer handfast sätt än universitetsstudier och inmundigande av alkoholhaltiga drycker.
Jag antar att vi inte ska tala aborter.
Alla människors lika värde är inte en kategori som passar in här. Inte i lönebilden och inte i abortfrågan - så vad utsägs med denna mening om värde? Att själva utsagan är - värdelös?
Det är mycket jag faktiskt vill veta.
Ni minns den kondomutdelande domprosten i Luleå, hon med kondomförpackningar som det stod "STÖRST av allt är KÄRLEKEN" på. Svenska kyrkan stod som undertecknare, med vapensköld och allt. Svensk kyrkan var på. Liksom.
Nu har ju Pridefestivalandet fortsatt och är ett blomstrande företag.
På torsdag är det Västerås som gäller och jag har fått kortet med Prideflaggan på. Där lyder texten "Tro, hopp och mångfald". Svenska kyrkan hälsar mig också på kortets textsida inte bara med ett "Hej!" utan också med deklarationen. "Självklart är Svenska kyrkan i Västerås med i firandet!"
Hur då "självklart"?
Just när något sägs vara "självklart", tror jag det gäller att se upp.
Vad gör Svenska kyrkan i Västerås? Ordnar drop-in-vigsel, drop-in-dop och möjlighet att förnya sina äktenskapslöften på fredag men också en regnbågsmässa med artisten Tina Wilhelmsson och en ensemble ur Västerås Feministiska kör.
Så blir det lördag med Prideparad. Man tar med sig "minidomkyrkan" i paraden. Ja, det vore nog för mycket att kånka runt på hela domkyrkan, det kan vi lätt förstå. Men det som inte är lätt att förstå är hur Pridefestivaler så enkelt blev en del av den kyrkliga profilen. Hur hände det?
Det är frågan om ideologiskifte jag ställer, inte frågan om sexuell läggning.
Glädjen att blanda kategorierna bottnar i en traktan att få ta fram rödstämpeln och stämpla "homofob" i pannan på folk.
Så enkla trick går jag inte på.
Ska jag stoltsera att en av mina homosexuella vänner dog i aids och att en mördades men att vi aldrig bråkade om sexuell läggning. Ingen av dem ville för den delen ha kyrklig vigsel. Så läggningen och hur den hanteras oavsett läggning är inte ärendet.
Hur gick det då till när denna sexualpolitiska agenda blev en kyrklig självklarhet? Hur tänktes det? Hur argumenterades det?
Det enkla svaret är väl att det inte behövde tänkas och än mindre argumenteras. Saken var ju självklar. Så får biskoparna sina stärkande promenader. I mindre sammanhang är det kyrkoherdarna som får promenera. Det är så självklart att de inte kan underlåta denna plikt. Men plikt mot vem? Skulle det kunna komma att tänkas att biskoparna och det finare kleresiet enrollerats för något de egentligen inte kan stå för?
Jag undrar över parollen "All kärlek är bra kärlek", för den kan inte vara sann. Objektivt inte sann. Då borde i vart fall en del lagstiftning göras om. Egentligen, dvs när allt kommer till allt, tycker vi nog inte att all kärlek är bra kärlek. Men då kan man inte förenkla tillvaron till detta slagordsmässiga. Det finns destruktiv kärlek. Varför går då en biskop under paroller som inte är sanna? Och vad gör det med själva biskopsämbetet? Kan biskopsämbetets integritet ifrågasättas - är biskopsmyssen bara tom dekoration eller är det Andens eldslågor som illustreras med två band som leder till Gamla och Nya testamentets skrifter och den auktoritet som för en biskop kommer därav? Varsnar ni problemet?
Jag hör inte till Prideparadsentusiasterna, eftersom jag tror att detta paraderande är en allians på falska premisser. Somliga går där och utgör staffage för ett budskap de inte fattat. Små barn och hundar, t ex. Biskopar? I vanliga demonstrationståg brukar man se till att vara överens om syftet. Det tror jag inte folk är här. Det blir gärna så när man samlas kring det som kallas men inte är "självklarheter".
Vad om saken gäller det där med alla människors lika värde?
Då får jag också problem - för om alla har lika värde, varför har t ex inte alla lika lön?
Är det så att alla har lika värde men alla är inte lika värdefulla? (Hedenius precisering)
Ska vi ta upp abortfrågan i sammanhanget? För åldersgruppen 20-24 år gäller att här återfinns de högsta abortsiffrorna och här ökar abortsiffran också mest. I Kronobergs län är tydligen totala ökningen 7%.
Abortsituationen förklaras i Lokaltidningen Alvesta med att man börjar läsa på universitet och dricka mer alkohol.
Jag uppskattade den överraskande förklaringen.
Jag trodde konceptionen skedde på ett mer handfast sätt än universitetsstudier och inmundigande av alkoholhaltiga drycker.
Jag antar att vi inte ska tala aborter.
Alla människors lika värde är inte en kategori som passar in här. Inte i lönebilden och inte i abortfrågan - så vad utsägs med denna mening om värde? Att själva utsagan är - värdelös?
Det är mycket jag faktiskt vill veta.
måndag 27 juni 2016
Europa som vanligt igen
"Vi kan vänta oss precis vad som helst", sa kyrkoherden i sin predikan i går.
Det tyckte någon lät spännande.
Jag förföll till dysterhet, för jag tänkte att efter Brexit återgår Europa till att bli sitt vanliga jag. Några repliker styrde in mig på det temat. Först tanken att näringslivet var så beroende av samverkan att Brexit aldrig skulle kunna röstas fram. Folk skulle begripa det efter att ha skramlat lite. Då grep vemodet mig. Detta var ju argumentet mot att det skulle kunna bli krig åren före första världskriget. Och så var det varmt. Så fort det blir en varm sommardag tänker jag på somrarna 1914 och 1939, de var varma också. Folk och folken var obekymrade. De ville inte vänta sig precis vad som helst. Så var de inte heller tränade genom gudstjänstfirande. De hade inte fått något att tänka på och alltså tänkte de inte.
Det handlar till dels om bristande insikter i demonologi.
Djävulen, vår vedersakare, går omkring som ett rytande lejon och söker vem han må uppsluka, det är en grundläggande insikt. Då är det inte konstigt om Europa efter några decennier som annorlunda nu blir som vanligt. Stängda gränser, nationalism, rop på mentala avgränsningar och kanske på ett nytt politiskt ledar-skap. Misstro mot demokratin som livshållning och förakt för det parlamentariska. Ni kan brodera på temat själva. Har inte Donald Trump en god chans att bli USA:s näste president och vad ska man säga när den politiska adeln för fram Hillary Clinton? Vi har politiska dynastier i USA. Så tänkte inte grundlagsfäderna.
Jag ska inte låtsas överraskad över det politiska. Vi kan ju vänta oss precis vad som helst. Men är det inte lite förbluffande, att det är militära offensiver rätt nära oss utan att den saken särskilt uppmärksammas. Är inte ett småskaligt krig som det mellan Ryssland och Ukraina ett krig?
Vi har alltså en Krimkonflikt , dessförinnan i Georgien och så Ukraina med en krigföring som det skrivs föga om i våra medier men som pågår.
Baltikum skulle utan vidare kunna vara en logsik fortsättning på ryska ambitioner att bli vad det en gång var, dvs med de gränser som gällde efter 1945. Ska vi nu hamna i det gamla vanliga Europa, kan Putin med rätt goda skäl mena att det mesta ska återställas och bli som det var överenskommet vid Jaltakonferensen.. Då blir Gotland intressant.
Generalmajoren Björn Andersson och överstelöjtnanten Tommy Jeppsson har mödat sig med ett krigsfall Gotland och en stridsplan, som jag läst. Arméchefen Anders Brännström avgår. Han varnade för att Sverige nästa år skulle kunna bli indraget i krig. Detta väckte enligt mitt förmenande endast förströdd uppmärksamhet. Själva grejen är då att ryssarna kommer med vänliga avsikter och ber att få låna Gotland för att försvara sig själva och oss mot krig i närområdet.
Hybridkrig är det vi talar om.
Ett sårbart Sverige, där livsmedlen för morgondagen finns på vägarna och vi är beroende av el och fungerande kommunikationssystem, har inte lätt att försvara sig. Tekniken att låta militärer uppträda som något annat än en nations krigsmakt, är svår att initialt hantera. Och är det så mycket att bråka om i fall man bara vill låna Gotland?
I stridsplanen spelade också min gamla brigad sin vanliga nyckelroll. Problemet är ett, men kanske inte betydelselöst. Brigaden finns inte kvar. Att det inte fanns fungerande sjukvård på Gotland, inte tillräckliga civila och inga militära, när striderna började, kan man notera. Artilleri och luftvärn saknades också. Flygvapnet och flottan fick göra viktiga insatser liksom bataljonen som styrde mot Slite och fick strida där.
Vad som händer i övriga Europa vid ett krigsfall som detta, kan man spekulera om. Och vad gör den svenska regeringen? Men är inte ett krigsfall som detta otroligt? Historien vimlar av otroliga krigsfall. Allt som kan gå fel går också fel vis sämsta möjliga tillfälle, som den gamle översten och regementschefen brukade påpeka för sina infanterisoldater.
Vi kan vänta oss precis vad som helst.
Spännande eller skrämmande?
Själv funderar jag som vanligt över det kyrkliga. På ett ockuperat Gotland har vi biskopen som ska sköta hela utlandskyrkan. Hur blir det nu? Finns det en planering för krigsfall Gotland, kyrkligt sett? Jag ringde och konsulterade en kyrklig person med omfattande erfarenheter av Gotland i fred och krig, kyrkligt och okyrkligt. Han var inte optimistisk. Försmäktade i värmen. Och gav Gotland tre dagars överlevnad innan förråden är slut. Illa för gutarna eller blir krigets första offer den illa sargade utlandskyrkan? Vi kan vänta oss precis vad som helst. Vårt närområde är inte längre en stabil och fredlig del av världen.
Till Gotland har nu också det nordiska biskopsmötet förlagts.
Och vi kan vänta oss precis vad som helst. En motoriserad skyttebataljon, ett luftlandsättningsregemente och ännu en motoriserad skyttebataljon samt attackhelikoptrar och mot denna styrka alltså vår egen mekaniserade bataljon, hemvärnssoldater, en ubåt men hur många korvetter disponeras och är det en division JAS 39 Gripen, som ombaserats till F 17:s övningsbas Hagshult?
Biskoparna borde inte kunna sova lugnt.
Europa blir alltmer sig självt.
Har vi inte en känsla av att allt går mot sin upplösning och har inte denna känsla sakliga skäl för sig? En kyrkokristen undrar.
Så vad pratar de nordiska biskoparna på Gotland om?
Det tyckte någon lät spännande.
Jag förföll till dysterhet, för jag tänkte att efter Brexit återgår Europa till att bli sitt vanliga jag. Några repliker styrde in mig på det temat. Först tanken att näringslivet var så beroende av samverkan att Brexit aldrig skulle kunna röstas fram. Folk skulle begripa det efter att ha skramlat lite. Då grep vemodet mig. Detta var ju argumentet mot att det skulle kunna bli krig åren före första världskriget. Och så var det varmt. Så fort det blir en varm sommardag tänker jag på somrarna 1914 och 1939, de var varma också. Folk och folken var obekymrade. De ville inte vänta sig precis vad som helst. Så var de inte heller tränade genom gudstjänstfirande. De hade inte fått något att tänka på och alltså tänkte de inte.
Det handlar till dels om bristande insikter i demonologi.
Djävulen, vår vedersakare, går omkring som ett rytande lejon och söker vem han må uppsluka, det är en grundläggande insikt. Då är det inte konstigt om Europa efter några decennier som annorlunda nu blir som vanligt. Stängda gränser, nationalism, rop på mentala avgränsningar och kanske på ett nytt politiskt ledar-skap. Misstro mot demokratin som livshållning och förakt för det parlamentariska. Ni kan brodera på temat själva. Har inte Donald Trump en god chans att bli USA:s näste president och vad ska man säga när den politiska adeln för fram Hillary Clinton? Vi har politiska dynastier i USA. Så tänkte inte grundlagsfäderna.
Jag ska inte låtsas överraskad över det politiska. Vi kan ju vänta oss precis vad som helst. Men är det inte lite förbluffande, att det är militära offensiver rätt nära oss utan att den saken särskilt uppmärksammas. Är inte ett småskaligt krig som det mellan Ryssland och Ukraina ett krig?
Vi har alltså en Krimkonflikt , dessförinnan i Georgien och så Ukraina med en krigföring som det skrivs föga om i våra medier men som pågår.
Baltikum skulle utan vidare kunna vara en logsik fortsättning på ryska ambitioner att bli vad det en gång var, dvs med de gränser som gällde efter 1945. Ska vi nu hamna i det gamla vanliga Europa, kan Putin med rätt goda skäl mena att det mesta ska återställas och bli som det var överenskommet vid Jaltakonferensen.. Då blir Gotland intressant.
Generalmajoren Björn Andersson och överstelöjtnanten Tommy Jeppsson har mödat sig med ett krigsfall Gotland och en stridsplan, som jag läst. Arméchefen Anders Brännström avgår. Han varnade för att Sverige nästa år skulle kunna bli indraget i krig. Detta väckte enligt mitt förmenande endast förströdd uppmärksamhet. Själva grejen är då att ryssarna kommer med vänliga avsikter och ber att få låna Gotland för att försvara sig själva och oss mot krig i närområdet.
Hybridkrig är det vi talar om.
Ett sårbart Sverige, där livsmedlen för morgondagen finns på vägarna och vi är beroende av el och fungerande kommunikationssystem, har inte lätt att försvara sig. Tekniken att låta militärer uppträda som något annat än en nations krigsmakt, är svår att initialt hantera. Och är det så mycket att bråka om i fall man bara vill låna Gotland?
I stridsplanen spelade också min gamla brigad sin vanliga nyckelroll. Problemet är ett, men kanske inte betydelselöst. Brigaden finns inte kvar. Att det inte fanns fungerande sjukvård på Gotland, inte tillräckliga civila och inga militära, när striderna började, kan man notera. Artilleri och luftvärn saknades också. Flygvapnet och flottan fick göra viktiga insatser liksom bataljonen som styrde mot Slite och fick strida där.
Vad som händer i övriga Europa vid ett krigsfall som detta, kan man spekulera om. Och vad gör den svenska regeringen? Men är inte ett krigsfall som detta otroligt? Historien vimlar av otroliga krigsfall. Allt som kan gå fel går också fel vis sämsta möjliga tillfälle, som den gamle översten och regementschefen brukade påpeka för sina infanterisoldater.
Vi kan vänta oss precis vad som helst.
Spännande eller skrämmande?
Själv funderar jag som vanligt över det kyrkliga. På ett ockuperat Gotland har vi biskopen som ska sköta hela utlandskyrkan. Hur blir det nu? Finns det en planering för krigsfall Gotland, kyrkligt sett? Jag ringde och konsulterade en kyrklig person med omfattande erfarenheter av Gotland i fred och krig, kyrkligt och okyrkligt. Han var inte optimistisk. Försmäktade i värmen. Och gav Gotland tre dagars överlevnad innan förråden är slut. Illa för gutarna eller blir krigets första offer den illa sargade utlandskyrkan? Vi kan vänta oss precis vad som helst. Vårt närområde är inte längre en stabil och fredlig del av världen.
Till Gotland har nu också det nordiska biskopsmötet förlagts.
Och vi kan vänta oss precis vad som helst. En motoriserad skyttebataljon, ett luftlandsättningsregemente och ännu en motoriserad skyttebataljon samt attackhelikoptrar och mot denna styrka alltså vår egen mekaniserade bataljon, hemvärnssoldater, en ubåt men hur många korvetter disponeras och är det en division JAS 39 Gripen, som ombaserats till F 17:s övningsbas Hagshult?
Biskoparna borde inte kunna sova lugnt.
Europa blir alltmer sig självt.
Har vi inte en känsla av att allt går mot sin upplösning och har inte denna känsla sakliga skäl för sig? En kyrkokristen undrar.
Så vad pratar de nordiska biskoparna på Gotland om?
söndag 26 juni 2016
SvK-testet
Vad "the anglican Identity" egentligen är, försöker lärt folk då och då fastställa. Det blir nästan som när Augustinus ska definiera tiden. Han vet vad tiden är, men kan inte formulera saken. Identitetsmarkörerna blir tydliga i mötet med dem. Det anglikanska avslöjas i det konkreta kyrkolivet som något mer än ett enda utslag av fromhetslivet, möjligt att sätta på formel. Spiritualiteten är i en mening enkel, i en annan komplex. Den har formats i sin historiska miljö och burits av människor som gett sina bidrag, de flesta som korister och några få som solister.
I det politiska liksom i det kyrkopolitiska ryms olika hållningar. Några av mina anglikanska vänner i England var entusiastiskt för Brexit, andra närmast självklart emot. Kyrkoidentiteter är aldrig entydiga på det vis som sekter och samfund är. Själv funderar jag över vad vi nu är med om - nationalismens återkomst och därmed nationalkyrkornas? Korset stod tecknat på fanan, liksom?
Som med Church of England är det också med det svenskkyrkliga. Inte riktigt entydigt men ändå en identitet.
Jag tänkte i all enkelhet därför erbjuda ett svenskkyrkotest i två försöksversioner, den första för de något äldre.
Testet är enkelt. Frågan är vad du vet, inte vad du kan gissa dig till eller tror att du vet. Ja eller nej, alltså.
1. Jag är döpt och konfirmerad i Svenska kyrkan
2. Jag har under ett år firat samtliga fyra bot- och böndagarna
3. Jag har varit med om en högmässa med nattvard med prästen klädd i svart kappa
4. Jag har regelbundet läst Vår kyrka
5. Jag har haft Kyrkans Tidning sedan den började komma ut
6. Jag vet vad definitionerna SKDB, SKM, SKT och SPT står för
7. Jag identifierar författaren till gravinskriptionen "Jordens oro viker"
8. Jag har hälsat på Manfred Björkquist
9. Jag har sjungit psalmen "Fädernas kyrka"
10. Jag har varit med när ett församlingshem eller en småkyrka invigts
11. Jag kan namnen på de tre första kvinnliga prästerna
12. Jag äger Den svenska tidegärden
13. Jag har i en vanlig högmässa haft viktiga andliga upplevelser
14. Jag har varit på kyrkligt läger/sommar- eller vinter-möte
15. Jag har genomskådat de vanligaste uppställningarna av kyrkopolitiska lögner i Svenska kyrkan
16. Jag ser Svenska kyrkan som mitt andliga hem
17. Jag har rest utomlands med Svenska kyrkan och druckit vin eller öl då (också)
18. Jag kan räkna upp samtliga stift
19. Jag vet var Nathan Söderbloms svärsöner blev biskopar (tre svärsöner och fyra stift)
20. Jag vet vad förkortningen aKF betyder
Hur många "ja" behövs för att den svenskkyrkliga identiteten ska ses som klar?
Jag vet inte riktigt. Själv kom jag upp i 20. Att nuvarande och föregående ärkebiskop inte kommer upp i 20 ja-svar kan också noteras.
Men en försöksversion på identitetstestet för de något yngre behövs också.
1. Jag är döpt och konfirmerad i Svenska kyrkan
2. Jag äger ett eget exemplar av av Den svenska psalmboken
3. Jag går i söndagens högmässa 20 gånger eller mer på ett år
4. Jag kollar Kyrkans Tidning varje vecka
5. Jag vet vem Olaus Petri var
6. Jag vet vem Amanda Carlshamre är
7. Jag vet vad stiftets biskop heter och vem som var biskop dessförinnan
8. Jag har läst en bok av Bo Giertz
9. Jag kan nämna tre svenskkyrkliga författare i psalmboken från 1800 och 1900-talet
10. Jag vet hur många årgångar Evangelieboken har
11. Jag vet vad en alba är
12. Jag har i en vanlig högmässa haft viktiga andliga upplevelser
13. Jag har varit på kyrkligt läger
14. Jag vet var Svenska kyrkans Unga har sitt stora möte i år
15. Jag vet vad kyrkoherden i min församling heter
16. Jag ser Svenska kyrkan som mitt andliga hem
17. Jag har rest utomlands med Svenska kyrkan
18. Jag kan räkna upp fem stift
19. Jag vet vad Credo är (två svar kan vara rätta)
20. Jag vet vad S:t Ansgar och Laurentiistiftelsen är
Den som är ung kanske inte ska ha sin svenskkyrkliga identitet klar så här är det än svårare att bestämma nivån. Men den som fyllt 20 kanske ska komma över 10 ja-svar?
Oavsett utfallet av försöktstestet finns det kanske skäl att fundera över sin svenskkyrklighet och över vilka markörerna för det svenskkyrkliga är. Invändningar mot denna testverksamhet kan förstås förväntas, ungefär som invändningar när kräftor eller bilar testas. Men ni får inte begära för mycket av mig. Jag vaknade tidigt eftersom det var varmt och bestämde mig för att göra något annat än vrida och vända på mig i sängen. Då blev det så här.
I det politiska liksom i det kyrkopolitiska ryms olika hållningar. Några av mina anglikanska vänner i England var entusiastiskt för Brexit, andra närmast självklart emot. Kyrkoidentiteter är aldrig entydiga på det vis som sekter och samfund är. Själv funderar jag över vad vi nu är med om - nationalismens återkomst och därmed nationalkyrkornas? Korset stod tecknat på fanan, liksom?
Som med Church of England är det också med det svenskkyrkliga. Inte riktigt entydigt men ändå en identitet.
Jag tänkte i all enkelhet därför erbjuda ett svenskkyrkotest i två försöksversioner, den första för de något äldre.
Testet är enkelt. Frågan är vad du vet, inte vad du kan gissa dig till eller tror att du vet. Ja eller nej, alltså.
1. Jag är döpt och konfirmerad i Svenska kyrkan
2. Jag har under ett år firat samtliga fyra bot- och böndagarna
3. Jag har varit med om en högmässa med nattvard med prästen klädd i svart kappa
4. Jag har regelbundet läst Vår kyrka
5. Jag har haft Kyrkans Tidning sedan den började komma ut
6. Jag vet vad definitionerna SKDB, SKM, SKT och SPT står för
7. Jag identifierar författaren till gravinskriptionen "Jordens oro viker"
8. Jag har hälsat på Manfred Björkquist
9. Jag har sjungit psalmen "Fädernas kyrka"
10. Jag har varit med när ett församlingshem eller en småkyrka invigts
11. Jag kan namnen på de tre första kvinnliga prästerna
12. Jag äger Den svenska tidegärden
13. Jag har i en vanlig högmässa haft viktiga andliga upplevelser
14. Jag har varit på kyrkligt läger/sommar- eller vinter-möte
15. Jag har genomskådat de vanligaste uppställningarna av kyrkopolitiska lögner i Svenska kyrkan
16. Jag ser Svenska kyrkan som mitt andliga hem
17. Jag har rest utomlands med Svenska kyrkan och druckit vin eller öl då (också)
18. Jag kan räkna upp samtliga stift
19. Jag vet var Nathan Söderbloms svärsöner blev biskopar (tre svärsöner och fyra stift)
20. Jag vet vad förkortningen aKF betyder
Hur många "ja" behövs för att den svenskkyrkliga identiteten ska ses som klar?
Jag vet inte riktigt. Själv kom jag upp i 20. Att nuvarande och föregående ärkebiskop inte kommer upp i 20 ja-svar kan också noteras.
Men en försöksversion på identitetstestet för de något yngre behövs också.
1. Jag är döpt och konfirmerad i Svenska kyrkan
2. Jag äger ett eget exemplar av av Den svenska psalmboken
3. Jag går i söndagens högmässa 20 gånger eller mer på ett år
4. Jag kollar Kyrkans Tidning varje vecka
5. Jag vet vem Olaus Petri var
6. Jag vet vem Amanda Carlshamre är
7. Jag vet vad stiftets biskop heter och vem som var biskop dessförinnan
8. Jag har läst en bok av Bo Giertz
9. Jag kan nämna tre svenskkyrkliga författare i psalmboken från 1800 och 1900-talet
10. Jag vet hur många årgångar Evangelieboken har
11. Jag vet vad en alba är
12. Jag har i en vanlig högmässa haft viktiga andliga upplevelser
13. Jag har varit på kyrkligt läger
14. Jag vet var Svenska kyrkans Unga har sitt stora möte i år
15. Jag vet vad kyrkoherden i min församling heter
16. Jag ser Svenska kyrkan som mitt andliga hem
17. Jag har rest utomlands med Svenska kyrkan
18. Jag kan räkna upp fem stift
19. Jag vet vad Credo är (två svar kan vara rätta)
20. Jag vet vad S:t Ansgar och Laurentiistiftelsen är
Den som är ung kanske inte ska ha sin svenskkyrkliga identitet klar så här är det än svårare att bestämma nivån. Men den som fyllt 20 kanske ska komma över 10 ja-svar?
Oavsett utfallet av försöktstestet finns det kanske skäl att fundera över sin svenskkyrklighet och över vilka markörerna för det svenskkyrkliga är. Invändningar mot denna testverksamhet kan förstås förväntas, ungefär som invändningar när kräftor eller bilar testas. Men ni får inte begära för mycket av mig. Jag vaknade tidigt eftersom det var varmt och bestämde mig för att göra något annat än vrida och vända på mig i sängen. Då blev det så här.
lördag 25 juni 2016
Dagen efter - Midsommardagen
Midsommaraftonen var hård.
Jag menar: hårt knäckebröd och en del annat. Som Brexit. Jag kan inte ta av mig hatten för då springer huvet i bitar. Brexit tog mig tydligen hårdare än vad jag i förstone trodde.
Nykteristerna kan skatta sig lyckliga en dag som denna. Å andra sidan - när en helnykterist får ont i huvudet kan hon eller i förekommande fall han inte veta att huvudvärken kommer att gå över. Det är understundom en viktig skillnad.
Torsdagsdepressionen ska under sommaren räcka i två veckor. Den 7 juli avlöses den gamla av en ny. Lennart Lundberg analyserar resorna. Han kunde kanske analyserat frågan varför Kyrkans Tidning inte kunnat granska utan fick överlåta saken till Ekot och Aftonbladet. Och så tjatar han om at det är medlemmarnas pengar. Det är just det de inte längre är. Mina pengar kommer Svenska kyrkan inte åt men väl de tusenlappar jag erlagt i kyrkoavgift. Det är inte längre mina pengar. Jag har avstått dem för att få ut något som motsvarar dessa penningars värde - och helst lite mer.
Och så tjatas det om alkohol. "Inköp av sprit på arbetsgivarens konto håller inte", skriver Lundberg. Nej, men det enda som redovisats är en flaska som en församling inköpt på en resa till Atén. Var det Metaxas *****?
Det roar mig att Växjö stift är sämst på jämställdhet. Inger Lise Olsen vet också att uttala sig. Problemet kommer mycket snart att visa sig däri, att få helt normalt funtade vill sitta med i de kyrkliga beslutsförsamlingarna. Behållningen är förstås Gösta Tingströms debattartikel. Han bor i Djursholm och är övrig präst, dvs konsult i etik och andligt ledarskap. I hans skrå är det allmänt känt att kyrkan som arbetsplats ofta är en dålig arbetsmiljö, en grogrund för dysfunktionella miljöer till skada för alla deltagare och att många far illa i mötet med kyrkan förringas och tystas ner. Detta är farligt. "Då blir man farlig för andra."
Till denna kyrka vill vi alltså locka människor.
"Jesus, hans liv och hans lära, tycks vara mycket långt borta från den kyrka vi ser i dag."
Den rimliga slutsatsen blir väl att till en sådan kyrka ska ingen lockas.
Lägg ner skiten.
Det är radikal Kristus-efterföljelse om inte annat.
Tingström själv vill den brutala genomlysningen och den reformation som måste följa på denna genomlysning.
Men vad är det han vet och inte berättat om sakernas verkliga tillstånd, de som skulle få insatserna från Ekot och Aftonbladet att förefalla som "en ömsint viskning" om det blev känt vad som döljs i skumrasket?
Jag vill verkligen veta.
Men Tingströms recept - jag vet inte. Han frågar:
"Är du med på att svära i kyrkan och kräva att den ska bli en kundorienterad, professionell och modern organisation?"
Jag tror inte jag är det.
Jag är med på att be i kyrkan och kräva försoningsprocesser, korten på bordet eftersom försoning ger stadga (har lärt av Palmiro Togliatti, som ni förstår) och jag menar att Svenska kyrkan måste leva Jesusorienterad, omvänd till verklighet, lidelsefull i mötet med människor, trogen Bibel och bekännelse och som organisation just så omodern som en personal organisation alltid är. personal betyder att Gud kallar på människor som blir kyrkburna och kyrkbärare. Dopets gåva förpliktar, livet helt åt Gud!
Gösta Tingström piggade upp mig. Huvudvärken tycks avta.
Men nu kom den tillbaka. Tingströms önskan om "en ny reformation av hela tjottaballongen" (vad detta uttryck än kan betyda) kommer aldrig att förverkligas. Systemen försvarar sig själva. Det är i normalfallet bra, men i utsatta lägen katastrofalt.
Jag menar: hårt knäckebröd och en del annat. Som Brexit. Jag kan inte ta av mig hatten för då springer huvet i bitar. Brexit tog mig tydligen hårdare än vad jag i förstone trodde.
Nykteristerna kan skatta sig lyckliga en dag som denna. Å andra sidan - när en helnykterist får ont i huvudet kan hon eller i förekommande fall han inte veta att huvudvärken kommer att gå över. Det är understundom en viktig skillnad.
Torsdagsdepressionen ska under sommaren räcka i två veckor. Den 7 juli avlöses den gamla av en ny. Lennart Lundberg analyserar resorna. Han kunde kanske analyserat frågan varför Kyrkans Tidning inte kunnat granska utan fick överlåta saken till Ekot och Aftonbladet. Och så tjatar han om at det är medlemmarnas pengar. Det är just det de inte längre är. Mina pengar kommer Svenska kyrkan inte åt men väl de tusenlappar jag erlagt i kyrkoavgift. Det är inte längre mina pengar. Jag har avstått dem för att få ut något som motsvarar dessa penningars värde - och helst lite mer.
Och så tjatas det om alkohol. "Inköp av sprit på arbetsgivarens konto håller inte", skriver Lundberg. Nej, men det enda som redovisats är en flaska som en församling inköpt på en resa till Atén. Var det Metaxas *****?
Det roar mig att Växjö stift är sämst på jämställdhet. Inger Lise Olsen vet också att uttala sig. Problemet kommer mycket snart att visa sig däri, att få helt normalt funtade vill sitta med i de kyrkliga beslutsförsamlingarna. Behållningen är förstås Gösta Tingströms debattartikel. Han bor i Djursholm och är övrig präst, dvs konsult i etik och andligt ledarskap. I hans skrå är det allmänt känt att kyrkan som arbetsplats ofta är en dålig arbetsmiljö, en grogrund för dysfunktionella miljöer till skada för alla deltagare och att många far illa i mötet med kyrkan förringas och tystas ner. Detta är farligt. "Då blir man farlig för andra."
Till denna kyrka vill vi alltså locka människor.
"Jesus, hans liv och hans lära, tycks vara mycket långt borta från den kyrka vi ser i dag."
Den rimliga slutsatsen blir väl att till en sådan kyrka ska ingen lockas.
Lägg ner skiten.
Det är radikal Kristus-efterföljelse om inte annat.
Tingström själv vill den brutala genomlysningen och den reformation som måste följa på denna genomlysning.
Men vad är det han vet och inte berättat om sakernas verkliga tillstånd, de som skulle få insatserna från Ekot och Aftonbladet att förefalla som "en ömsint viskning" om det blev känt vad som döljs i skumrasket?
Jag vill verkligen veta.
Men Tingströms recept - jag vet inte. Han frågar:
"Är du med på att svära i kyrkan och kräva att den ska bli en kundorienterad, professionell och modern organisation?"
Jag tror inte jag är det.
Jag är med på att be i kyrkan och kräva försoningsprocesser, korten på bordet eftersom försoning ger stadga (har lärt av Palmiro Togliatti, som ni förstår) och jag menar att Svenska kyrkan måste leva Jesusorienterad, omvänd till verklighet, lidelsefull i mötet med människor, trogen Bibel och bekännelse och som organisation just så omodern som en personal organisation alltid är. personal betyder att Gud kallar på människor som blir kyrkburna och kyrkbärare. Dopets gåva förpliktar, livet helt åt Gud!
Gösta Tingström piggade upp mig. Huvudvärken tycks avta.
Men nu kom den tillbaka. Tingströms önskan om "en ny reformation av hela tjottaballongen" (vad detta uttryck än kan betyda) kommer aldrig att förverkligas. Systemen försvarar sig själva. Det är i normalfallet bra, men i utsatta lägen katastrofalt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)