Regn har utlovats men solen sken över Moheda strax före kl 6. Ska jag bereda mig på regn en vecka nu? Sommarstiltjen har infunnit sig. Det är som gjort för fritt och planlöst funderande denna söndagsmorgon
I.
Det finns i alla organisationer en risk att entusiasmen att formulera sig inför framtiden är större än ivern att forma framtiden. Jag tror Svenska kyrkan befinner sig där. Allt större organisationsformer, allt mindre inflytande för de herrelösa byråkratierna styr sig själva och styrelserna får nöja sig med nonsensfrågor att lägga tid och kraft på. Det är de flesta nöjda med. Beslutsunderlag, kort bakgrundsteckning och så beslut i största möjliga enighet. De övergripande diskussionerna, de komplicerade och komplicerande, undrar jag var de förs. Skrivs avhandlingar om Svenska kyrkan, möts de med förstrött intresse och kan avfärdas med att de, ja, inte vet jag riktigt vad, men något som gör att de inte egentligen behöver uppta vår dyrbara tid.
De stora strukturerna är främmande för svenskt kyrkoliv. Här har lokalförsamlingen och stiftet varit grundbultar och med församling avses socken, Ormesberga en, Berg en annan, Aneboda en tredje och Ör en fjärde. När detta sockentänkande skulle in i städerna, delades städerna upp i församlingar(församlingsområden). Samma princip gällde när församlingarna hölls med distrikt och småkyrkor. Det är denna princip som inte längre upprätthålls utan ersätts av stordrift. Så har skett utan besvärande kritisk debatt. Frågan om inte detta innebär en avgörande förändring av kyrkotänkandet (teologi!) har inte ställts på allvar.
II.
Vad levereras i Svenska kyrkan?
Detta är alltid värt en fundering.
Almedalen, politisk relevans och allt det där hoppar jag över för på söndagar är Bloggardag idel solig välvilja. Men det finns annat.
Jag ska inte alls vara otacksam för allt utbud, men bläddrar jag igenom församlingarnas utbud sommartid, ser jag att det är väldigt mycket musik.
På längden och tvären, liksom.
Hur kommer sig detta?
Ska vi se fenomenet diakonalt - musiker måste också leva och få betalt för det de gör. Eller handlar det om kultur - Svenska kyrkan som Sveriges mesta kulturorganisatör? Kan det vara så att sommarmusiken är en del av relevansen - den drar folk (om den nu gör det) och prästen kan säga något.
Jag ska fundera. Kl 17 är Mia Marianne och Per Philip i Pjätteryds kyrka. Jag ska vara där. Jag är kyrkoherde nu igen.
III.
Religionsskiftet till det. Det är söndag och har jag tur, kommer jag att få ytterligare belägg för detta skifte. I brist på nya belägg funderar jag över trojaner.
De kallas trojaner. Det är oegentligt. De goda i staden Troja var folk som ville (läs: behövde) sova gott (läs: ut) om natten, och som trott att faran var över och i triumf släpat in trähästen, den som fienderna gömde sig i.
Nu är trojaner sådana som är innästlade.
Begrepp förändras på det här viset. När det ropas "en gluten" på pizzerian Pascals i Moheda betyder det "en glutenfri". Det gäller att förstå koderna. Trojan är något annat än en som levde, bodde och verkade i Troja. Trojanen är en fiende som släpats in i staden Troja.
Vilka är trojanerna i Svenska kyrkan?
Vad är det de lär, vad står de för? Det finns uppenbart en försvarslöshet också bland flitiga kyrkogångare att höra om det i allt fromsint tal och alla fromsinta gudstjänstordningar förkunnas ett annat evangelium. Några för kristen tro avgörande markörer är borta. Det låter bra ändå. Avkristningen ska förstås som de små stegens tyranni. I en framtid (om den blir) kommer folk att häpna över vår tid och undra om vi ingenting såg och insåg, visste och förstod.
Det fanns en tid när kv*nn*pr*stm*tst*nd*arn* beskrevs som just trojaner (fast uttrycket inte användes). Det var en bärande och återkommande desinformation. Poängen med desinformationen är förstås att forma verklighetssynen. Det lyckades. Men hur ska den situationen hanteras att Svenska kyrkan blivit alltmer religiös?
I söndags missade jag mässan i Visby domkyrka. Alltså fick jag inte veta att "Efterföljelse - handlar om perspektiv". Det var en läxa att stava på både före och efter. Nattvardsbrödet var glutenfritt och kalken "närmaste kororgeln", som det hette, var alkoholfri.
Men perspektiv?
"För att få rätt perspektiv på världen och tillvaron så behöver vi länka samman vårt inre och vårt yttre. Det måste bli samklang mellan våra ord och våra handlingar.
Det är när glappet mellan de värderingar vi bär i vårt inre och våra handlingar gentemot varandra blir för stort som skulden uppstår. Man kan väl säga att underskottet, obalansen, är upphovet till skulden."
Hur kan jag veta att detta skrevs i gudstjänstbladet när jag inte var i Visby och mötte de två biskopar som hade hand um'et?
Biskopar är vänliga. En biskop såg till att jag fick det för min uppbyggelse. Och er.
Är texten ett belägg för hur religionsskiftet går till?
Hade det inte varit söndag kunde vi ha exercerat med begreppen och funderat över hur efterföljelse (traskandet efter Jesus) plötsligt kom att handla om perspektiv - utan att Jesus nämns.
Frågan vad det är för slags skuld det handlar om eller insikten om den lagiskhet som framställningen återger, kan man inte heller hantera en snäll söndag. Det blir så här när religion går in.
Jag kan få till det: När religion går in, går hut hem.
Det är lagiskhetens poäng.
Men det har inget med det där att följa efter Jesus att göra.
I dag ska vi få en förklaring av vem Jesus är. Lyssna noga. Det kan bara bli intressant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar