Dagen efter - Midsommardagen

Midsommaraftonen var hård.
Jag menar: hårt knäckebröd och en del annat. Som Brexit. Jag kan inte ta av mig hatten för då springer huvet i bitar. Brexit tog mig tydligen hårdare än vad jag i förstone trodde.
Nykteristerna kan skatta sig lyckliga en dag som denna. Å andra sidan - när en helnykterist får ont i huvudet kan hon eller i förekommande fall han inte veta att huvudvärken kommer att gå över. Det är understundom en viktig skillnad.

Torsdagsdepressionen ska under sommaren räcka i två veckor. Den 7 juli avlöses den gamla av en ny. Lennart Lundberg analyserar resorna. Han kunde kanske analyserat frågan varför Kyrkans Tidning inte kunnat granska utan fick överlåta saken till Ekot och Aftonbladet. Och så tjatar han om at det är medlemmarnas pengar. Det är just det de inte längre är. Mina pengar kommer Svenska kyrkan inte åt men väl de tusenlappar jag erlagt i kyrkoavgift. Det är inte längre mina pengar. Jag har avstått dem för att få ut något som motsvarar dessa penningars värde - och helst lite mer.
Och så tjatas det om alkohol. "Inköp av sprit på arbetsgivarens konto håller inte", skriver Lundberg. Nej, men det enda som redovisats är en flaska som en församling inköpt på en resa till Atén. Var det Metaxas *****?

Det roar mig att Växjö stift är sämst på jämställdhet. Inger Lise Olsen vet också att uttala sig. Problemet kommer mycket snart att visa sig däri, att få helt normalt funtade vill sitta med i de kyrkliga beslutsförsamlingarna. Behållningen är förstås Gösta Tingströms debattartikel. Han bor i Djursholm och är övrig präst, dvs konsult i etik och andligt ledarskap. I hans skrå är det allmänt känt att kyrkan som arbetsplats ofta är en dålig arbetsmiljö, en grogrund för dysfunktionella miljöer till skada för alla deltagare och att många far illa i mötet med kyrkan förringas och tystas ner. Detta är farligt. "Då blir man farlig för andra."

Till denna kyrka vill vi alltså locka människor.
"Jesus, hans liv och hans lära, tycks vara mycket långt borta från den kyrka vi ser i dag."
Den rimliga slutsatsen blir väl att till en sådan kyrka ska ingen lockas.
Lägg ner skiten.
Det är radikal Kristus-efterföljelse om inte annat.

Tingström själv vill den brutala genomlysningen och den reformation som måste följa på denna genomlysning.
Men vad är det han vet och inte berättat om sakernas verkliga tillstånd, de som skulle få insatserna från Ekot och Aftonbladet att förefalla som "en ömsint viskning" om det blev känt vad som döljs i skumrasket?
Jag vill verkligen veta.
Men Tingströms recept - jag vet inte. Han frågar:
"Är du med på att svära i kyrkan och kräva att den ska bli en kundorienterad, professionell och modern organisation?"
Jag tror inte jag är det.

Jag är med på att be i kyrkan och kräva försoningsprocesser, korten på bordet eftersom försoning ger stadga (har lärt av Palmiro Togliatti, som ni förstår) och jag menar att Svenska kyrkan måste leva Jesusorienterad, omvänd till verklighet, lidelsefull i mötet med människor, trogen Bibel och bekännelse och som organisation just så omodern som en personal organisation alltid är. personal betyder att Gud kallar på människor som blir kyrkburna och kyrkbärare. Dopets gåva förpliktar, livet helt åt Gud!

Gösta Tingström piggade upp mig. Huvudvärken tycks avta.
Men nu kom den tillbaka. Tingströms önskan om "en ny reformation av hela tjottaballongen" (vad detta uttryck än kan betyda) kommer aldrig att förverkligas. Systemen försvarar sig själva. Det är i normalfallet bra, men i utsatta lägen katastrofalt.