I denna tid

Det var högmässa i Rydaholm kl 10, vilket betydde att jag kunde få mig till radiogudstjänst till livs när jag satt i bilen på väg hem. Det var en gudstjänst som levererade mycket av den pissträngda fromhet jag alls inte förmår uppskatta. Det var en odogmatisk tro, förstod jag, närmast tron som en konstart.

Man får gärna tro och tänka så, men kyrkokristendom är det förstås inte. Finns det önskemål att förstå vad vi är oense om, ska man lyssna på det gudstjänstutbud radio och tv erbjuder, tror jag. Jag hajade till också över temat "Andlig klarsyn" eftersom det var Kristi Förklarings dag vi andra firade - men jag tänkte ett ögon att det gjorts någon elegant koppling mellan förklaring och klarsyn. Så var det inte. Lärjungarna på berget hade för övrigt ingen andlig klarsyn, de verkar mest förvirrade när de såg vad de såg och hörde vad de hörde med egna ögon och öron. Som vi brukar se och höra, alltså.

Det är nyttigt att få höra vad jag inte tror framställas. Det finns präster i Svenska kyrkan som förser mig med denna nyttighet. Det måste förstås finnas människor som förmår uppskatta den religiösa snusförnumstigheten. Så är det i denna tid. Många av Kyrkans insikter är inte en del i radioreligionen.   Den är ett annat evangelium. Bengt Lidforss jagade sin tid "modärna apologeter" och han var skoningslös. Det är när jag hör den tillrättalagda fromsintheten i radioapparaten som jag längtar efter intellektuellt hederliga hedningar som renhållare. Det är dem jag uppenbart står samman med. Det beror på att jag är en känslig person och kanske till och med allvarligt sinnad. Som det heter i Småland: "Sa de va, så sa de va redit."

DN:s Mattias Carlsson och Mikael Delin har uppenbarligen gjort ett habilt hantverk när riksrevisionen blir så genomlyst att riksrevisorn Susanne Ackum avgår. Konstitutionsutskottet ska kanske inkallas - allt annat ter sig orimligt. Nyheten kom som en överraskning men ändå inte. Vad som avslöjades var kompisrekryteringar och aktioner i strid mot den lagfästa öppenheten. Det avslöjades också passliga lögner. Självfallet talades det om "den svenska naiviteten". Den finns tydligen som ett nationellt särdrag. Då kan man förstå varför verklig kritik aldrig går fram. De barnsliga vill inte höra det, de vill fortsätta leka och fenomenet ska kallas "den svenska naiviteten". Det är denna naiva hållning som slår ihjäl profeter för att slippa höra deras käbbel och bitterhet. Jag tror fenomenet inte skulle behöva vara helt okänt.

Efter Boforsskandalen, vilket år det nu var, eller efter det att cheferna för Skatteverket varnat sin gamle kollega att hans utländska affärer och hans självrättelse var föremål för Uppdrag Gransknings  intresse, behöver inget egentligen förvåna. Det finns skumrask och det finns ett "vi här uppe". Mutorna på 300 miljoner hade självfallet, ironin var Jan Myrdals, aldrig kommit några i Sverige till godo. Det var bara slemma typer utomlands som skodde sig. Så har vi Telias utlandsaffärer eller den klassiska granskningen av det kommunala livet i Motala.

När jag i går försökte tänka över saken, slog det mig att juli månad inte är en bra månad för indignation. Först Almedalen, som tycks ta all kraft från seriös politisk verksamhet - för om DN:s granskning ser jag föga. Riksrevisor Bengtsson kom inte på grund av hälsoproblem, och den förklaringen trodde inte de granskande journalisterna knappast på när de hade just Bengtsson på gaffeln i något som kunde komma att tolkas som delikatessjäv. Skandaler försvinner tydligen så enkelt. Eller blir det stora larmartiklar denna vecka? En riksrevisor som förbrukat sitt förtroende och avslöjandet av kompisgäng som granskar varandra! Ska folk få den information som utlöser den folkliga vreden? Höga löner fördelas efter kompisrekrytering...

Nu går det kanske annorlunda till i det kyrkliga? Befordran efter kompetens och så, menar jag. Med  kompetens avses inte "havlighet". Om jag varit på det humöret, kanske jag skrivit att det alltid går till på samma sätt i kyrkan som i det omgivande samhället. Kyrkan är inte automatiskt någon frizon. Ska den vara det, krävs mycken möda och stort besvär.

Det var ändå inte detta jag tänkte på när jag läst DN:s granskningar.
Jag funderade i denna tid med ett Europa som visar tecken på sönderfall över om det finns ett samband mellan svag kyrklighet (läs: sekularisering) och samhälleligt skumrask.
Kan det vara så att priset, som måste betalas när människor inte blir noga med helgelsen, är skumrask i politiken och vanvett i både små och stora politiska beslut? Är det blodiga 1900-talet ett resultat av gudlöshet, helt enkelt? Nihilismen föder fram allt detta, och det är i sin ordning i betydelsen att det är konsekvent.

När det talas om "svenska värderingar" borde spaden sättas djupare. Jag satt i går under 1200-talskrucifixet i Pjätteryds kyrka. I 800 år har Kristus sett på folket i Pjätteryd. Naturligtvis har det skapat värderingar som en gång var värderingar i Sverige och, kanske, svenska värderingar? Är inte nyheten sedan 1789 att göra sig kvitt just dessa värderingar och införa nihilismen som just en svensk  värdering? Vad annat kan de värdelösa bidra med?

Det upprepas som vore det begåvat att "kyrkan är politisk men inte partipolitisk". Nu sitter politikerna i kyrkomötet och i stiftsstyrelserna och det ger möjlighet att utifrån inflytelserika positioner styra rekryteringarna så i vilken mening Svenska kyrkan undgår att vara just partipolitisk, kan man undra. Men politisk i annan mening än som ideologisk apparat? - jag vet inte. Politisk på riktigt är väl Kyrkan när vanliga människor helgas och därför lidelsefullt också ägnar sig åt världen utan att därmed bli världsliga. När det råder brist på den sortens vardagshelgon, då blir det skumrask för oss alla.

Sug på den:
Helgelse åstadkommer profeter, som förmår lägga snittet mellan sanning och lögn.
Det är mer än politik.