Europa som vanligt igen

"Vi kan vänta oss precis vad som helst", sa kyrkoherden i sin predikan i går.
Det tyckte någon lät spännande.
Jag förföll till dysterhet, för jag tänkte att efter Brexit återgår Europa till att bli sitt vanliga jag. Några repliker styrde in mig på det temat. Först tanken att näringslivet var så beroende av samverkan att Brexit aldrig skulle kunna röstas fram. Folk skulle begripa det efter att ha skramlat lite. Då grep vemodet mig. Detta var ju argumentet mot att det skulle kunna bli krig åren före första världskriget. Och så var det varmt. Så fort det blir en varm sommardag tänker jag på somrarna 1914 och 1939, de var varma också. Folk och folken var obekymrade. De ville inte vänta sig precis vad som helst. Så var de inte heller tränade genom gudstjänstfirande. De hade inte fått något att tänka på och alltså tänkte de inte.

Det handlar till dels om bristande insikter i demonologi.
Djävulen, vår vedersakare, går omkring som ett rytande lejon och söker vem han må uppsluka, det är en grundläggande insikt. Då är det inte konstigt om Europa efter några decennier som annorlunda nu blir som vanligt. Stängda gränser, nationalism, rop på mentala avgränsningar och kanske på ett nytt politiskt ledar-skap. Misstro mot demokratin som livshållning och förakt för det parlamentariska. Ni kan brodera på temat själva. Har inte Donald Trump en god chans att bli USA:s näste president och vad ska man säga när den politiska adeln för fram Hillary Clinton? Vi har politiska dynastier i USA. Så tänkte inte grundlagsfäderna.

Jag ska inte låtsas överraskad över det politiska. Vi kan ju vänta oss precis vad som helst. Men är det inte lite förbluffande, att det är militära offensiver rätt nära oss utan att den saken särskilt uppmärksammas. Är inte ett småskaligt krig som det mellan Ryssland och Ukraina ett krig?

Vi har alltså en Krimkonflikt , dessförinnan i Georgien och så Ukraina med en krigföring som det skrivs föga om i våra medier men som pågår.
Baltikum skulle utan vidare kunna vara en logsik fortsättning på ryska ambitioner att bli vad det en gång var, dvs med de gränser som gällde efter 1945. Ska vi nu hamna i det gamla vanliga Europa, kan Putin med rätt goda skäl mena att det mesta ska återställas och bli som det var överenskommet vid Jaltakonferensen.. Då blir Gotland intressant.
Generalmajoren Björn Andersson och överstelöjtnanten Tommy Jeppsson har mödat sig med ett krigsfall Gotland och en stridsplan, som jag läst. Arméchefen Anders Brännström avgår. Han varnade för att Sverige nästa år skulle kunna bli indraget i krig. Detta väckte enligt mitt förmenande endast förströdd uppmärksamhet. Själva grejen är då att ryssarna kommer med vänliga avsikter och ber att få låna Gotland för att försvara sig själva och oss mot krig i närområdet.

Hybridkrig är det vi talar om.
Ett sårbart Sverige, där livsmedlen för morgondagen finns på vägarna och vi är beroende av el och fungerande kommunikationssystem, har inte lätt att försvara sig. Tekniken att låta militärer uppträda som något annat än en nations krigsmakt, är svår att initialt hantera. Och är det så mycket att bråka om i fall man bara vill låna Gotland?

I stridsplanen spelade också min gamla brigad sin vanliga nyckelroll. Problemet är ett, men kanske inte betydelselöst. Brigaden finns inte kvar. Att det inte fanns fungerande sjukvård på Gotland, inte tillräckliga civila och inga militära, när striderna började, kan man notera. Artilleri och luftvärn saknades också. Flygvapnet och flottan fick göra viktiga insatser liksom bataljonen som styrde mot Slite och fick strida där.

Vad som händer i övriga Europa vid ett krigsfall som detta, kan man spekulera om. Och vad gör den svenska regeringen? Men är inte ett krigsfall som detta otroligt? Historien vimlar av otroliga krigsfall. Allt som kan gå fel går också fel vis sämsta möjliga tillfälle, som den gamle översten och regementschefen brukade påpeka för sina infanterisoldater.

Vi kan vänta oss precis vad som helst.
Spännande eller skrämmande?
Själv funderar jag som vanligt över det kyrkliga. På ett ockuperat Gotland har vi biskopen som ska sköta hela utlandskyrkan. Hur blir det nu? Finns det en planering för krigsfall Gotland, kyrkligt sett? Jag ringde och konsulterade en kyrklig person med omfattande erfarenheter av Gotland i fred och krig, kyrkligt och okyrkligt. Han var inte optimistisk. Försmäktade i värmen. Och gav Gotland tre dagars överlevnad innan förråden är slut. Illa för gutarna eller blir krigets första offer den illa sargade utlandskyrkan? Vi kan vänta oss precis vad som helst. Vårt närområde är inte längre en stabil och fredlig del av  världen.

Till Gotland har nu också det nordiska biskopsmötet förlagts.
Och vi kan vänta oss precis vad som helst. En motoriserad skyttebataljon, ett luftlandsättningsregemente och ännu en motoriserad skyttebataljon samt attackhelikoptrar och mot denna styrka alltså vår egen mekaniserade bataljon, hemvärnssoldater, en ubåt men hur många korvetter disponeras och är det en division JAS 39 Gripen, som ombaserats till F 17:s övningsbas Hagshult?
Biskoparna borde inte kunna sova lugnt.
Europa blir alltmer sig självt.
Har vi inte en känsla av att allt går mot sin upplösning och har inte denna känsla sakliga skäl för sig? En kyrkokristen undrar.
Så vad pratar de nordiska biskoparna på Gotland om?