Svenska kyrkans läge

Jag uppfattar inte att Svenska kyrkan fått ett stort genomslag i medierna/medierapporteringen från Almedalen. Ärkebiskopen fick slita. 15 seminarier och då vet jag inte om allt är inräknat. Men den som sitter ute i den vanliga svenskkyrkliga verkligheten, ser föga av satsningen. Det som sägs vara stort och märkvärdigt, kanske inte är fullt så stort och märkvärdigt i alla fall? Eller är det jag som inte förmår fatta finesserna?

Jag vet uppriktigt talat inte hur det förhåller sig.
Det kan bero på en tilltagande osäkerhet inför media. Får jag den raka berättelsen om hur det är eller får jag tillrättlagda nyheter eftersom någon ansvarstagande bestämt vad jag ska få veta?

Jag funderade när jag såg Kyrkans Tidning i torsdags.
"Kyrkan väljer bort SD", hette det. Vad det handlade om var att 319 präster och diakoner svarat på en enkät som 500 präster och 200 diakoner  fått. 45% var svarsfrekvensen. När jag läste grafiken över svar, såg jag att Jimmie Åkesson ökat i förtroendebarometern från 0 till 2. Var inte det intressant? Nästan lika intressant som att vad 319 präster och diakoner svarar på en enkät blir ett besked om vad "Kyrkan" väljer.

Journalistisk trovärdighet är något att slå vakt om.
Så vad fick jag egentligen veta?

Ledarskribenten i samma tidning manade: vägra dåligt självförtroende.
"I Svenska kyrkan är det lätt att förlamas av ett kollektivt dåligt självförtroende." Brita Häll slår vakt om högmässan med ytterst få deltagare. Det är rätt - men är självförtroendet dåligt eller är problemet något annat?
Bevittnar vi vad som sker när det inte finns ett pastoralt program och folk ska agera i illusionernas värld, dvs illusionerna att det på många sätt är en stormaktskyrka vi lever i?
Sverige som humanitär stormakt har  ett kyrkosystem anpassat just efter stormaktstidens idel och detta nu igen?
Då blir det där med Almedalen verkligt viktigt  i sig - ovan där, liksom - och det gör inte så mycket att vi inte har ett framtidsprogram i församlingarna för också gudstjänsterna med få är viktiga. Vi kan vägra dåligt självförtroende för trots allt är "vi" viktiga.

I Kristen Humanism Årsbok 1964 kom jag att läsa Henrik Ivarssons anmälan av bl a Carl Hålands prästmötesavhandling. Där konstateras att gudstjänsten har en riskabelt svag kontakt med familj, noterar Ivarsson.
En fjärran spegel låter oss se och förstå, tror jag. Det riskabelt svaga skapade en än svagare fortsättning.
Håland ser att stora enheter med frå präster ger en svag folklig förankring. Det var något Bo Giertz brukade upprepa. Ivarsson funderar på hur mycket stora enheter kunde få ett mycket stort antal präster. "Men erfarenheten visar att en stor församlings ledning och styrelse icke kan överblicka och bemästra en för stor församling. En sådan församling kan heller inte upplevas som gemenskap. Och en församling kan inte fungera om den inte i något avseende är en gemenskap." (aa s 188)

Det intressanta är förstås att min kyrkokritik åren igenom inte är särskilt märkvärdig. Det är så här de svenskkyrkliga tänker - Ivarsson och jag lika. Henrik Ivarsson ville också se nya kyrkor i förortsområdena och gemenskaper där.

Det är förresten något konstigt med ungkyrkorörelsen och dess store anförare Manfred Björkquist. Under hans tid som biskop  invigdes i Stockholm en enda ny kyrka. Under efterträdaren Helge Ljungbergs tid mängder. Hur kommer sig det? Björkquist talade högstämt, medan Ljungberg groggade med dem som bestämde. Det blev mer resultat av groggandet än av det högstämda.

I samma årsbok ger Gustav Carstensen i en anmälan av böcker om lekmannaskapet en analys, som jag tror håller än mer i vår tid:
"Prästerna har fler uppgifter (för lekfolket, nota bene, DS) än lekmännen orkar med, och lekmännen önskar mera vägledning än prästerna orkar med." (s 193)
En kristen människa ska i första hand leva i världen, inte i församlingens föreningsliv. Till den kyrkliga reträtten hör nog just anskaffande av personal som ordnar föreningsliv för de intresserade och levererar mycket, men utmanar föga.
Det där med att lekmännen på 1960-talet önskar mer vägledning kan tänkas vara riktigt. I folkbokföringsväsendets tidevarv kanske prästerna inte riktigt hann. Hinner de nu? Vill de? Kan de? Törs de?

Man får en del att fundera över när man betraktar Svenska kyrkans läge nu från 1960-talets perspektiv, medge det.