Nu sket det sig rejält

Varför ljuger de kristliga?

Jag såg Kvällspostens löpsedel där det talades om hur pensionärer på Öland rasar därför att kommunen dragit in kaffestunden. Jag frågade kassörskan i Löttorpshallen och vi kom fram till att det borde handla om Klockargården i Löt. Alltså köpte jag tidningen. På löpet och i tidningen fanns på bild kyrkoherden och den starke mannen Gunnar Berg. Prostinnan Hjulström, engagerad för demensvården, är kritisk, men det är här det skiter sig. "Det har inte varit gudstjänster utan en gemenskap. De äldre har druckit kaffe, sjungit några psalmer och mått bra av att umgås." Detta är inte sant. Varför skulle man kalla in en präst för att leda - kaffedrickande?

Psalm, text, kort betraktelse, psalm, bön, Herrens bön och välsignelse samt psalm, kaffe därefter, så har nog ordningen varit. Därtill lite fritt sjungande tills kantorn behövt fara vidare. Varför kan de kristliga inte tillstå att precis detta har vi gjort och just detta vill kommunen inte ha?

"Det mångkulturella" blir slagord för att dölja det faktum att kommunen, med usla finanser, inte har tillräckligt med personal för att dela upp de åldrade i två grupper och låta en grupp gå till andakt och tära kvalificerat fika med nybakat kaffebröd från konditori medan den andra sitter i glor i väggen med som bäst mediokert kommunalt fika, kaffe och några kex. Risken med argumentet är förstås att man göder den opinion som tycker att vi aldrig fått rösta om Sverige skulle bli mångkulturellt eller ha det som vi hade det. Innan. När man kunde ha andakt och dricka kyrkkaffe, alltså. Den som vill integrera och skapa ett sammanhållet samhälle kanske skulle argumentera klokare. Muslimer dricker kaffe i alla fall. Kravet på mångkultur kan inte betyda kulturupprensning, väl?

För att få perspektiv på det mångkulturella läser jag Washington Post och Allgemeine Zeitung. Stormuftin i Saudiarabien, shejk Abud Azis bin Abdullah besvarade den 12 mars en fråga från en kuwaitisk delegation om hur man kunde förhindra kyrkobyggen i emiratet. Stormuftin återgav en replik från Muhammeds dödsbädd, där profeten sagt att det inte kan få finnas två religioner på den arabiska halvön.Stormuftin förklarade att det är nödvändigt att förstöra alla kyrkor. Det är en fatwa som kommer att tas på allvar. Hur blir det nu i Egypten, Libanon och Syrien. undrar AZ medan Washington Post funderar över vad Obama-adnministrationen sagt om påven förklarat att alla moskéer måste förstöras. Detta återgivet utan några egentliga kopplingar till socialnämnden i Borgholms kommun. Men Stormuftin har nog ingenting emot att vi ordnar kaffestunder. Det är det andra som gör att muslimer ska riva kyrkor. Jag behöver knappast upprepa detta blogginläggs titel.

Men när allt kommer till allt - det var inga muslimer som nödgade socialnämnden att fatta sitt beslut. Den var nog till sist vanlig svensk hedendom.

Kyrkojustis och rättvisa

Torsdagsdepressionen tar upp rättsosäkerheten i Svenska kyrkan. Med viss envishet vill jag påminna om den avvisade kyrkomötesmotionen om den systemimmanenta kyrkojustisen. Man borde nog lyssna lite bättre på Frimodig kyrka. Fast å andra sidan har jag genom kontraktsprosten Ulfvebrands ord om Seglora smedja fattat något viktigt. "Vi prövar och sedan analyserar vi..." Det sa en diakon för  35 år sedan och dessa kloka ord styr den man som bland annat är ordförande för Svenska kyrkan i utlandet. I benådade ögonblick förstår man varför det blir som det blir. Gud gav oss hjärnor att använda - efteråt!

Att en sommarölänning - Källa socken! - blivit biskop i Skara gläder Källaborna. Är det inte fånigt att fokusera på att Åke är miljardär? Det var han ju innan han valdes till biskop också. Och om saken ska upp, borde det inte ske med ett beklagande eftersom det är svårt för den som är rik att komma in i himmelen. Så hörs det inte. Han blir biskop 83. 83:an Bonnier, alltså. Om några årtionden kommer sedan 87:an och därefter, om världen består, 91:an. Hoppas det blir en Karlsson. Naturligtvis läser jag Åke också: "Vi ska hellre samtala en gång för mycket än en gång för lite." Så talar en biskop. Man kunde också tänka sig att man talar så mycket som behövs och sedan agerar man. Mönstret just nu tycks vara att man prata, gudspratar och annat, och så går man på kurs samt far på konferenser. Blir det till sist och handen på hjärtat inte väldigt lite producerat?

Att det blir krig mellan Skara stift och Växjö stift står klart. Radio Jönköping meddelar att invånarna i Habo, Mullsjö och Gislaved fick ny biskop. Nästa gång biskop Johansson i Växjö far till Gislaved, kommer han till en upprorshärd eller till ett av Skara stift annekterat område. Är Anderstorp sista bastionen? Har vi resurser för att ta tillbaka området? I så fall är det väl rimligast att vi för striden någonannanstans än i Gislaved. Ska vi gå till angrepp mot Habo, lägga artillerield från A6 i Jönköping västerut? Aj, A6 är numera en stormarknad. Kan man då slå till direkt mot Skara med inästlade förband? Men om invånarna i Gislaved hellre vill ha en biskop som är miljardär än Johansson - ska vi inte låta dem få det då? Och vad med Nordölands församling - vi kanske också vill ha miljardären. Kunde vi inte ha en kyrklig omröstning under rubriken "Vem vill ha miljardär?"

När den omröstningen är avklarad kan vi ha en ny tävling. "Vem vill ha en fattig, syndig människa till biskop?" Kan bli intressant att jämföra siffrorna.

Klockargården i Löt

Det är kanske inte allmänt bekant att Socialnämnden beslutat stänga den kyrkliga verksamheten för dementa på Klockargården, men så är det. Reaktionerna i ett 70-tal mejl eller brev är sådana att bara 26 mejl/brev lämnas ut. De andra är sekretessbelagda eftersom de utpekade (läs: verksamhetschefen för omsorgen) kan lida men. Handlingarna uppfattas av socialchefen som grova och kränkande. Antagligen är det de arga påhoppen som är de mest informationsbärande. Men reaktionerna mot beslutet är starka. Det kunde man, berättades det mig, se på Radio Kalmars och Barometerns kommentarfält till nyheten om utestängningen.

Ett par principer kolliderar. Religionsfrihet har vi och senildementa ska inte utsättas för sådant de inte frivilligt skulle valt i sin krafts dagar. Men det finns en risk att anhöriga väljer annat än vad den senildemente nu faktiskt skulle vilja. Hela gänget senildementa har rimligtvis fostrats i den svenska skola som hade psalmsång, bön och välsignelse som obligatotriska inslag varje dag.Psalmsång kan knyta an till dessa erfarenheter och vara bra.

Nu sägs att det inte finns personal för att låta somliga sitta kvar medan andra går från själva Klockargården över gårdsplanen till skolhuset. Kommunen kan alltså inte ge någon valfrihet och därför får ingen gå till andakt, som alltså helt enkelt inte får bli av. Att Socialnämndens ordförande också är förtroendevald i det kyrkliga, kan man skratta lite åt. Eller inte?

Antagligen är det en släng av kristofobi vi ser när det gäller Klockargården. Tron hamnar i marginalen och ses som något den inte tidigare uppfattats vara i det svenska samhället. Det är inte så konstigt. Den som inte ritkigt vet vad tron går ut på, gör sig bilder och det verkliga hotet mot Svenska kyrkan kommer nog ur den okunskap som gör bildmakandet fritt. Socialnämnden var enig om bslutet, noteras. Det är inte utan att man undrar hur beslutsunderlaget såg ut. Samrått med Svenska kyrkan var det inte.

Det vet jag kanske inte utan antar eftersom ingenting sagts om saken. Själv förklarades jag persona non grata på Klockargården. Jag var en sorts prästerlig potentat som drabbade de stackars Löt-borna hårt när jag sa att den väldiga kandelabern på altaret borde flyttas. Det tyckte församlingsprästen också, den tjänstgörande kyrkvärden och kyrkvaktmästaren. Om det var 15 cm kvar av altarets yta för att balansera nattvardskalken där, tedde sig saken rätt enkel. Kandelabern ska inte vara på altaret utan bredvid. Detta enkla skulle jag inte tyckt. Jag portades från Klockargården. Då undrar jag bara, är det svinhugg som går igen nu? I så fall ska jag antagligen tacka Socialnämnden ...

MInns dock att i Gladpack för kyrkokristna finns ett frikort att använda när man ska planera för sin egen demens eller annat. Köp ett Gladpack och fyll i kortet. Gaudete säljer det. 042-37 48 10. Eller e-post. Googla!

Västanfors-Västervåla

Min vän Anders Linger anmälde inslaget om att kyrkorådet uteslutit två socialdemokrater från kyrkorådets verksamhetskommittéer. Nu har Granskningsnämnden klandrat P4 Västmanland. Nyhetsrapporteringen var inte korrekt.

Jag litade på den information jag fick och är angelägen att rätta. Granksningsnämnden påpekar att det inte gjorde klart att de två socialdemokraterna fått tyngre uppdrag inom kommiunledningen och att kommunledningen var motståndare till friksolor av det slag församlingen drev. P4 Västmanland gav en alltför förenklad bild av kyrkorådets beslut. "Inslagen var därför vilseledande och var i strid med kravet på saklighet."

Inslaget gick den 8 juli 2011. Nu är det mars månad 2012. Det tog sin tid. Nu är det tid för eftertanke - för nog är det allvarligt när radiojournalistiken upprepat tar fel och ger oss felaktigt sakunderlag. Men är den allvarliga eftertanken allvarligast på redaktionen eller hos lyssnarkonsumenterna - det undrar jag. Varifrån kommer alla slarviga journalister och vad åstadkommer de?

Danmark med mera

Da nmark ska få en ordning med könsneutralt äktenskap. De borgerliga partierna är oeniga men bara Dansk Folkeparti är helt emot. Det betyder möjligtvis att det blir fri röstning i några partier, dvs enskilda folketingsledamöter kommer att vara fria att rösta emot även om partiets majoritet bestämt sig för att rösta ja.

I Kristeligt Dagblad konstaterades att det könsneutrala är en trend i Europa. Ett par kommentatorer varnar och menar att vi inte får ändra på naturens ordningar. Det man nu håller på med gör barn förvirrade om sin identitet. Det kanske då ska ses som ett frihetstecken när små flickor klär sig i rosa prinsessklänning? Och var inte jämställdhetens poäng att man duger som man är - och vågar vara den man är? Han och hon - inte hen, alltså. Göran Skytte jagade i SvD i går försöken att skapa den nya människan. Den sortens projekt brukar skattefinansieras. Tid för granskning och debatt alltså. För kristen tro med sund skapelseglädje som grundhållning kanske det här med kön skulle vara värt att dra en lans för? Gud skapade människan, till man och kvinna skapade han henne. Kyrkan har stått upp för ratio, förnuft, byggt universitet och skolor och lärt folk tänka. Det är ett arv som borde förplikta. Påven vet det. Han manar till kamp att försvara äktenskapet så att det inte förvrängs från sin sanna natur. Är det för Svenska kyrkan verkligen självklart att påven har fel? Varför det, i så fall?

Tillbaka till smörrebrödens förlovade land. Kyrkoministern Sareen har en majoritet av biskoparna emot sig när han lägger fram en ny äktenskapslag. Partnerskap sa de ja till år 1997. Äktenskap nej. De ser kyrkoministern köra över kyrkan med ett lagförslag som är ett hastverk. Det har skrivits samman utan föregående utredning. Nu är danska biskopar statstjänstemän så oavsett vad de tycker, kommer de att utarbeta en ny vigselordning. Det kommer innan midsommar, sägs det. De biskopar som börjar föra debatten om inte den danska folkkyrkan borde sluta viga folk, har en poäng. Själv tippar jag att vi om några år får civiläktenskap - men först sedan den nya äktenskapssynen marknadsförts. Så i Sverige och därefter i Danmark. Då blir det först registrering i något kommunalt organ och sedan praktfulla bröllop i det kyrkliga - men ceremonier utan rättsverkan. Danmark hade förstås i kontinetal ordning kunnat komma före oss med civiläktenskap men inte när biskoparna som statliga tjänstemän skriver ny kyrkohandbok!

Sedan kommer en ny tid, det gör det alltid, då människor kommer att fråga vilka dårar som styrde vår. Det blir frågan i Danmark och frågan i Sverige. Hur kul är det att i en framtid få sin samtid utskåpad som en tid för galningar? Jag funderar. "Det verkar inte roligt alls" är den preliminära ståndpunkt jag intagit. Bästa att skriva sig fri även om det kan tyckas vara lite beräknande, som ville man ställs sig in hos framtiden.

Bygga nerifrån

Per-Olof Sjögrens pastoralteologiska bok hette i sin första upplaga Att bygga inifrån och sedan Bygga inifrån. Han hade läst Martin Thornton och Bengt Holmberg var den som tog upp det spåret och fick oss att läsa Thornton också. Fader Gunnar såg i PO Sjögren den som tog upp hans mantel och ödesdigert var förstås at de kompetenta biskopskandidaterna under 1970-talet ratades. Det tänktes trycka högkyrkligheten tillbaka - vilket det gjorde - men skadan drabbade Svenska kyrkan.

De nomineringsgrupper som sände representanter till att utreda de framtida strukturerna kommer att rösta igenom vad betänkandet Närhet och samverkan föreslår med några justeringar och lite mer utredande om vård och underhåll av kyrkor, kan man anta. Det är nämligen remissutfallets tydliga innebörd. Svahgeten i upplägget som likväl kan visa sig vara historiskt nödvändigt - det finns inte folk längre att dra organisationen Svenska kyrkan runt, de politiska partierna vill inte i några fall och kan inte i andra fall, förse Svenska kyrkan med beslutsfattare.Så blir det nya struktyurer som byggs uppifrån. Den pastorala basen flyttas från altaret i socknen till kyrkoherdens skrivbord.

 Tid för motrörelse, alltså. Nu har Biörn Fjärstedt skrivit om församlingen, ett "paper" värt att läsa. Hans poäng är att församling är just vad ordet säger - människor som församlas till gudstjänst. Ja, läs själva och fundera. http://kyrkligsamling.se/forsamling.pdf
Läsningen kommer iunte att förändra beslutsprocessen när det gäller strukturer, det fattar jag och det fattar alla. Nu gäller det dock att rusta sig med teologi för att gestalta alternativen, i vart fall i det egna huvudet, mentalt. Samtiden är onödig men skapas av historiska nödvändigheter av slaget "om A så B".

I dag på morgonen funderade jag ett varv över vår samtid. Marknadsekonomiernas ideologiska inslag - har vi i det kyrkliga talat särskilt mycket om dem? Konsumtion och individuellt självförverkligande betonas och detta är värderingar som kraftfullt och globalt påverkar alla människor.

Alla människor? De kristna också? Hur ska vi se på den saken när vi i kväll firat Bebådelsedagen färdigt och stiger in i passionstiden? Står Kyrkan för en helt annan agenda? En agenda där vi bygger nerifrån?

Är det möjligt?

När system faller sönder - hur går det till i praktiken? I väldigt många år har kjag funderat över sönderfallet som process och därmed skapare av mentaliteter. Hur tänker människor? Hur anpassar de sig? Vilka håller emot i det längsta? Vilka driver sönderfallet och hur motiverar de allt vad de gör? Med de bästa argument, förstås, som beslöjar vilket sakinnehåll? Jag medger att jag aldrig kommit på en enkel formel för hur sönderfallsprocesser går till. Och jag fattar inte varför så många låter sig vara staffage, ser på men bryr sig inte. De har goda argument för det också. Det är alltid finare att inte bråka, som vi vet.

Avkragningen av kyrkoherde Jan-Erik Appell skulle självfallet följas av fler om nu detta är högsta ordning för många präster har medverkat och predikat i fel gudstjänster. Förr i världen, några av oss fortfarande, tänker förstås att när vi kommer och predikar och är präster så är vi alltid Svenska kyrkans präster och den sortens präster kan röra sig överallt. När de gör det, företräder de då och där Svenska kyrkan. Om detta inte längre gäller, är det väl bara att till domkapitlen skicka in anmälningar, i Lunds stift gick det bra med anonymitet, och påstå att både den ene och den andre haft fel gudstjänster. Domkapitlet får utreda och avkraga.

Men vad hade hänt, tänker jag,. om någon i domkapitlet inför ärendebehandlingen av fallet Appell skrivit sig fri, lämnat skrivelsen på sammanträdesbordet, rest sig och gått ut när frågan skulle avhandlas med argumentet "Jag deltar inte i en process för att komma åt en hederlig präst. Mer heder än så har jag."

Nej, jag kritiserar inte dem som skrev det särskilda yttrandet för undfallenhet. Jag funderar bara över vad som hänt om de gjort frågan till en fråga om moral. Den egna. För det som företogs var Svenska kyrkan till skada, kanske mer skada för Svenska kyrkan än för kyrkoherde Appell, som ju fortsätter göra precis det han gjorde också innan domkapitlet i Lund fattade beslut.

På insändarplats i Ölandsbladet inhämtar jag denna morgon annars upplysningen att jag skulle ha varit en oerhörd tillgång för Svenska kyrkan nationellt om det inte vore för min blogg, som avslöjar vilken självupptagen person jag är, ovillig att förstå andras synpunkter och lyssna.

Toleransen har minskat

I Lunds domkapitel avger domporosten Wilhelmsson och den prästerlige ledamoten Per Kristiansson ett särskilt yttrande när  beslut fattas att Jan-Erik Appell ska avkragas. De markerar att med det regelverk som arbetats fram "saknar domkapitlet utrymme för annan åtgärd" (just vad hela domkapitlet anger i sitt beslut) men tidigare har Svenska kyrkan haft en inställning som varit mer tolerant eftersom det för kyrkans sanna enhet är niog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. (Confessio Augustana art VII).

Vad gäller saken? Efter en anonym anmälan till Lunds domkapitel att kyrkoherde em Jan-Erik Appell bor i Lunds stift men verkar inom Missionsprovinsen blev det tillsynssamtal och Appell fick besked att han inte kunde stå under två biskopars tillsyn. Han övervägde då att lämna Svenska kyrkan men miot den tanken reagerade familjen. Han har dock tjänat Svenska kyrkan i 40 år och inte misskött sin tjänst. "Han har älskat Svenska kyrkan och har mycket att tacka den för", heter det i domkapitlets bakgrundsbeskrivning. Nu har Appell två högmässor i månaden i Kristianstad och det kommer 20-30 personer fölr att fira gudstjänst. När han predikar i Kyrkliga Förbundets gudstjänster i Växjö kommer det 40-50. Appell förklarar sig "ödmjuk till om domkapitlet obehörigförklarar honom".

Handlingarna hamnar förstås på www.brogren.nu. Anders Brogren kan man lita på. Det kan man inte på den systemimmanenta kyrkojustisen, i Lunds stift utförd av en tysk biskop. Ordniung muss sein. Appell har brutit mot vigningslöftet att troget efterleva kyrkans lag och ordning genom att förkunna evangelium! För detta ska han avkragas.

Naturligtvis kommer Missionsprovinsen omedelbart att ta upp honom bland sina präster. Ingenting förändras i sak, kyrkoherde Appell fortsätter predika, men misstron mot den kyrkliga ordningen bland alla oss andra borde bli ofantlig. Man ger sig på en nitisk och from präst som inte sökt strid utan hållit sig i bvakgrunden. Denne man framstår nu som ett mobbingoffer för han begrep inte att försvara sig i tid. När han avkragas tänker han i stället med tacksamhet på att han ändå haft Svenska kyrkans förtroende.

Så märkligt det blivit. Den som följer bekännelsen gör man sig kvitt utifrån ett regelverk som yxats till. Hade Svenska kyrkan verkligen varit mer bekännelsetrogen, hade toleransen varit större. Sug på den insikten, som är domprosten Wilhelmssons och kyrkoherde Kristianssons viktiga konstaterande.

Vad hade hänt om domkapitlet i Lund mot bakgrund av bekännelsens klara ord om vad som räcker för enhet sagt att Appell ryms inom det svenskkyrkliga kleresiet och att bekännelsen alltid står över kyrkoordningstexter? Lönlöst är det förstås att överklaga för vi hålls med en systemimmanent kyrkojustis. Men har de fromsinta och välanpassade kristna alldeles glömt att säga ifrån - eller ser de, välanpassade som de är, inte vad som sker?

Nu läser jag Torsdagsdepressionen, som inte kom till mig förrän i dag. Stiftsjuristen Wicander kan tycka att det kanske kunnat komma in fler ärenden angående Missionsprovinsen. Toleransen fortsätter nog att minska, det är min bedömning. Eller som en tysk biskop skulle kunna kommendera: Ausrotten!. När prästsöner i vårt land som blivit biskopar kommenderar, heter det "utrota".

Före detta Koskinen påstår i samma Deperssion att vi anmäler i stället för att samtala. Hade han samtalat med mig hade han förstått bättre än vad han skriver om vad jag anmälde, det han kallar "strntsak"  Han tror att "struntsaken" gällde ett fall "om en högst berättigad kritik mot en föredragshållare vid ett teologiskt seminarium" och att anmälan lämnades utan åtgärd. Saken gällde egentligen att domprosten Hermansson förfor vårdslöst med sanningen och det visade domkapitlets utredning att han gjort. Kritiken Hermansson fört fram var inte berättigad, den var osann, fabricerad. Resultatet blev bland annat att domprosten skulle samtala med biskopen.

Låt mig säga det tydligt. I valet av anständig präst vinner Appell klart före Koskinen. Appell ljuger nämligen inte, ägnar sig inte åt förställning varken av sig själv eller av verkligheten. Nu var det också sagt. Appell är avkragad, Koskinen fabricerar sig i Kyrkans Tidning.

Flash - Brogren

Så gjorde prosten Brogren det, anmälde domprosten Hermansson med anledning av de uppgifter som lämnats till Visby domkapitel. Anmälan kan man läsa på www.brogren.nu

Jag ser också en referens till Lunds domkapitekl, som tagit upp, behandlatr och avgjort ett allvarligt ärende efter en anonym anmälan. Får jag påminna om att jag genom en kyrkomötesmotion aktualiserade frågan om den systemimmanenta kyrkojustisen. Det betyder på vanlig svenska "dom gör som dom vill". Motionen avslogs. Det är alltmer uppenbart att det bara är Frimodig kyrka man kan rösta på om det ska göras skillnad i Svenska kyrkan. Är man nöjd med nomenklaturan ska man förstås rösta på den och vilken annan grupp man än röstar på så röstar man på den. Tryggt att veta.

Vad gör biskop Fast nu? Den sköna känslan att att "vi kan gå vidare och få arbetsro" är förbi. Nu är en fast bedrövlig tid, får han väl sjunga. Sv ps 175 i gamla psalmboken.

Domprosten Hermansson - igen!

Domprosten Hermansson meddelar att han inte tog så seriöst på anmälningarna mot honom. Skulle det kunna tolkas på så vis att en överhetspegrson alltidvet sig gå fri? Så valde också t ex gotlandstidningarna och Torsdagsdepressionen att tolka det faktum, att domkapitlet gav en kritik av domprosten som är osedvanligt tydlig och innebar att domprosten skulle samtala med biskopen som att han gått fri. Han fick ha kragen kvar. Men har någon domprost hanterats så omilt av ett domkapitel i modern tid som domprosten Hermansson? Biskopen har senare försökt mildra läsningen men det som står i domkapitlets beslut var klart nog - och innebar uppenbar kritik av domprosten.

Det kom in en anmälan till, en anonym. Den beslöt domkapitlet att inte ta upp eftersom den var just anonym. Här blir det en ny praxis i domkapitlet. Inga anonyma skrivelser tas upp, inga. Är det så klokt? Tänk er att en kyrkoherde gör oegentligheter och det ser någon av kyrkoherdens underställda som vill få slut på felaktigheterna men inte själv riskera något obehag. Den personen skulle förstås kunna anmäla ett missförhållande om man fick göra det anonymt - annars får saken vara.

Biskopen är glad över att "vi kan gå vidare och få arbetsro". Men kan vi det?

I anmälan som kom in till domkapitlet i Visby den 10 februari påstods att domprosten ljugit. Nog vet vi att det utfärdats intyg som inte varit sanna och att därför pengar felaktigt utbetalts. Förnekar någon det? Saken polisanmäldes av Svenska kyrkans generalsekreterare men polisen utredde inte. Kan det bero på att saken reddes ut på annat sätt och pengarna kom tillbaka? Jag vet inte. Vem kan ge besked? För falska var väl de underskrivna intygen?

Påståendet i anmälan, dagtecknad i Visby just, är att domprosten ljugit om hur han påtalade vad som blivit fel och betalade tillbaka pengarna. I anmälan namnges personer som påstås ha vetskap om att domprosten inte talar sanning och riksdagsledamoten Krister Engelhardt uppges vara den som "tvingade domprosten att betala tillbaka". Jag har ingen annan minnesbild av en föredragning i ärendet än att det inte var domprosten som agerade i frågan om felaktig intyg. Minns jag fel?

Nu var statens folk lika indragna i intygskarusellen som de kyrkliga men på den staliga sidan ledde saken till omplacering - eller har jag fattat något fel?

Hur blir det nu? Räcker det att någon går in på www.brogren.nu och tar fram dokumentet, skriver av texten (att bara kopiera blir kanske väl fräckt eftersom domkapitlets diarestämplar finns på dokumentet) och skickar in anmälan med eget namn under. Tar domkapitlet upp saken då? Måste domkapitlet då fråga de namngivna om vad som faktiskt är sant och måste domkapitlet då agera om eller när det står klart att domprosten i en mycket känslig fråga friserat sanningen? Jag tänker inte anmäla. Jag konstaterar bara att domkapitlets beslut om anonyma skrivesler kanske inte löser problemet. Tar domprosten Hermansson seriöst på en sådan anmälan? En man som skriver under falska intyg kanske inte tar någon särskilt seriöst? Inte vet jag.

Ska det annars bli nödvändigt att starta en slags expeditionsbyrå dit man kan skicka uppgifter man inte själv kan stå för, under tystnadsplikt berätta vem man är och så får någon på expeditionsbyrån ordna att det kommer ett namn under en mycket saklig anmälan? Vad är det då för sammanhang och kultur vi hamnat i? Rädslans och försiktighetens. Ska vi ha det så? Eller ska missförhållanden som anmäls självklart granskas?

En variant på det hela är förstås att den som skrev anmälan skickar in den igen med sitt namn under. Men det har sina risker. Också om domprosten skulle avkragas, skulle en anmälare i den lilla gotländska miljön kunna få det svårt. Anonymiteten är begriplig när det handlar om händelser i samtidens lilla stad Sjövinkel, för att knyta an till Berit Spongs bok om staden med samma namn. Domkapitlets principbeslut var nog inte så klokt.

Värderingar, värderingar, värderingar!

Jag har just läst Bruce Bawer, While Europe slept, Anchor Books. Det var i hög grad politiskt inkorrekt läsning även om författaren är bög. Han driver tesen att islamisterna förstör Europa inifrån, skiljer mellan muslimer (som inte riktigt räknas till förstörarna) och islamister. De kristna fundamentalisterna i USA fick honom att emigrera till Nederländerna och där mötte han den norske man som han ingått partnerskap med och därmed blivit norsk medborgare men i Europa en värre fundamentalism än den han lämnat, nu som radikal islamism. Efter en omfattande textmassa drar Bawer slutsatsen att Europs värsta fiende är Europa självt. Europa sover, vill inte se. Författaren undrar hur ett Europa med sharia-lagar ser ut och klagar över felaktig tolerans. Jag funderar. Har han rätt? Ser han något som jag inte sett?

I en svensk gymnasieskola satte den kvinnliga läraren åt en fuskande kille. Han hade lämnat in en skrivuppgift som han hämtat från nätet och helt enkelt satt sitt namn på. Läraren insåg, letade upp originalet på nätet och lämnade inför klassen tillbaka skrivningen samt originalet och frågade vilket av papperen han ville ha. Eleven skyndade till rektorn och klagade över att han blivit kränkt. Läraren kallades till rektor och fick besked att en ung man med den kulturella bakgrunden hade svårt att ta tillsägelser från en kvinnlig lärare och det borde hon tänka på. Exemplet är inte från boken utan från verkligheten. Jag funderar. Var hamnar vi med vår jämställdhet och en del andra värden om de så enktl ska ifrågasättas? Vem sätter agendan? Vem vågar sätta agendan? Inte rektorn i vart fall.

Några medlemmar av kungahuset skulle för några år sedan till påven och klutade ut sig i en egendomlig utstyrsel med något som liknade virkade borddukar på de kungliga huvudena. Vilken idiot som kommit på tanken har inte meddelats, men i hovkretsarna går tydligen allt. Om påven kunde hålla sig för skratt, vet jag inte heller, men den egna identiteten var tydligen så svag att man inte kunde klä sig som vanligt utan just kluta ut sig efter en tankemodell som man tänkte att "den andre" (påven i det här fallet) hade.

Suckande undrar jag om inte allt handlar om bristen på värderingar, trygga och reflekterade värderingar med rötter i kultur. När Herbert Tingsten på sin tid kunde skriva en bok och fråga om ideologierna var döda var det kanske typiskt för vår kulturs uppbrott från sig själv och därmed uppbrottet från samtal om värderingar och om hur handlade styrs av värderingar. I stället kom ett handlande till som bara var reflexer på samtida stimuli. Det blöev som det blev, helt enkelt. Tanklöst. Perspektivlöst. I mötet med andra värderingar duger bara egna värderingar och då inte ytliga av slagordstyp utan genomtänkta, förankrade i personlighet och kultur.

Medvetandegörande om värderingar och värderingars betydelse kan låta som ett konservativt projekt. Jag tror det är helt annorlunda. Den verksamheten är radikalitet och högst av nöden. Att den också skulle stimulera oss att se Kyrkan som kulturbyggare i landet är en nygammal insikt.  De djupa rötterna är våra. Det förpliktar.

Tryckfrihet

Min folkskollärare Nils Rubin hade varit journalist på Smålandsposten men hans mage behövde ett mindre stressande jobb så det blev skolans värld men med ett förblivande intresse för tidningar. Den svenska tryckfrihetslagstiftningen fick vi elever oss till del. Det finns en del i dagens mediadebatt som han funnit mycket uppseendeväckande, förstår jag. Främst kanske detta att Kleinaffären i KT visar hur en uppsättninmg journalister fungerar. Det är sannerligen så att på Djurfarmen är somliga grisar mer jämlika än andra.

Kaj Schueler är kulturchef på Svenska Dagbladet. Han anser inte att tryckfriheten i Sverige är hotad, meddelar han. Och jag som trodde att det hotet alltid var en möjlighet! Jag har ju läst den klassiska krigstidsdebatten om tryckfrihet med H-K Rönblom som viktig gestalt och jag var med på IB-affärens tid. Är det inte lite vanskligt när journalister sitter och funderar över vad som ska "tillåtas" bli publicerat och saken gäller vad som av politiska skäl ska tillåtas, dvs kör den politiska radran, so,m vi fått lära oss är ett arbetsverktyg? Tryckfriheten inte hotad? Blir svaret att det finns bloggar? Men då har väl den samlade journalistkåren ett problem att hantera om vi kan skriva på egen hand utan deras benägna insatser vid radarstationen?

Kaj Schueler menar att ord inte är oskyldiga. Det är de nog. Men inte avsikter. Ord ställs i tjänst - frågan är hos vem. Ord kan avslöja men de kan också dölja - frågan är hur de fungerar och det är en sanningsfråga men sådana frågor ställer vi knappast numera. Schuelers position är tydlig: För varje  kritisk "sanningssägare" är det avgörande i vilket sammanhang man syns, för åsiktssmuts klibbar.

Plötsligt blir jag glad över Kyrkan, för där kan jag få möta också "den åsiktssmutsige". Kyrkan är ju inte en gemenskap jag valt utan en jag blivit insatt i tillsammans med människor jag kanske aldrig annars skulle mött. Det riktigt allvarliga med Klein-affären kanske är att just denna frihet till öppenhet inför den andre nu hotas. Vi får den vanliga politiska agendan med åtföljande tystnad och disciplinering. Somligt får sägas, tyckas, skrivas och tryckas. Men bara somligt.

Ingrid Carlqvist är ordförande i Tryckfrihetssällskapet. Jag ska läsa presentationsartikeln av sällskapet på http://www.tryckfrihet.com/darfor-behover-sverige-ett-tryckfrihetssallskap

Det som hände på Kyrkans Tidning berättar kanske något större?

Självbedrägeriet

Torsdagens Kyrkans Tidning var ett kvalificerat depp. Vi kunde kompensera med lite teologiglädje i Borgholm, där en stor uppsättning människor som läser Fullkornstro, hade helkväll. Det finns en annan och roligare kyrklighet än den som möter i Kyrkans Tidning.

Naturligtvis återkom jag senare på kvällen til Torsdagsdepressionen. Maria Küchens text är verkligen usel. "Prästvig inga främlingsfientliga" - men texten är samtidigt lysande. Det är ju så här det gått till. När man beslutat att identifiera de obehagliga och hindra dem från att prästvigas - och det är i Svenska kyrkan rådande ordning - blir det bara en tidsfråga innan bannstrålen träffar nya grupper. Utmönstringskyrkan kan inte förneka sig. Hur kommer sig detta?

I Borgholm viftade jag med Steven Pinkers bok Ett oskrivet blad. Sidan 280, alltså: "Självbedrägeri är en av de djupaste orsakerna till människors konflikter och dårskap." Felinställningen i medvetandet leder till att varje part i en konflikt kan vara uppriktigt övertygad om att ha rätten på sin sida "och att motparten är felinformerad eller medvetet oärlig, eller bådadera". Sammanhanget vi talade om gällde synd och arvsynd men nog har insikten bäring på det som utspelas i Svenska kyrkan. Nu kan vi läsa Torsdagsdepressionen. I en ledartext talas det om vikten av att inkludera. Sverigedemokraterna är historielösa, får vi veta. "De verkar vilja vrida klockan tillbaka till brukssamhälle, vadmal, svält och gammal patriarkalt hedersförtryck." Meningar som inleds med "verkar vilja" och markörer "de" ska man se upp med. Är detta verkligen vad Sverigedemokraterna vill? Och om de inte vill detta - varför ska Kyrkans Tidning då påstå det? Vi får också veta att man ska läsa Elin Wägner? Jaha. Men där ärväl en del av det gamla Småland skildrat och det emd stor kärlek? Orden staplas i Kyrkans Tidning men de har inget verklighetssammanhang. Sammanfattningsvis: Självbedrägeri. Oftast i de kristliga sammanhangen parat med självrättfärdighet. Kanske är det bra att gömma flyktingar men kanske bättre att få en sådan flyktingpolitik att avvisningsbeslut är korrekta och integrationen på riktigt?

Då kommer vi till Küchens bisarra text. "Stiften måste säkerställa att främlingsfientliga teologer i framtiden inte antas för prästvigningen. Utvisningshotade som söker sig till kyrkan för stöd ska självklart inte behöva riskera att möta en prästvigda sverigedemokrat.
Det är inte fråga om att inskränka någons yttrandefrihet. Blivande präster måste vara lämåade för sitt ämbete. Till kyrkans kärnverksamheter idag hör aktivt stöd till flyktingar. Den verksamheten är oförenlig med sverigedemokratiska värderingar." Verkligen? I så fall måste väl alla sverigedemokrater portas - kyrkportas? Och vilka fler kategorier ska granskas? Får man vara kommunist och likväl antas för prästvigning? Eller miljöpartister med tanke på risken för grön fascism?

Küchens självbedrägeri är av det kristliga slaget. Antagligen betalas hon för sin text också? Men det är ett självbedrägeri som blir ett bedrägeri av alla som vill läsa intellektuellt hederliga texter.

Olav Wiström uppträder i en recensionstext i samma KT så att man kunde misstänka att han är en sedvanlig hycklande frimicklare. Han skriver om pingstmission i Brasilien. Kvinnor avlade vittnesbörd, de predikade inte. "Hur många decennier har det inte tagit innan kvinnoprästmotståndet i vårt land snart kan ses som en trist parentes? Bibelns beryktade anmaning att kvinnan skall tiga i församlingen är ett avskräckande exempel på paternalism som har gjort sitt." Svaret på frågan är att detta vet vi inte. Så länge de apostoliska läsningarna finns kvar - fast de kan förstås utmönstras eftersom de gjort sitt? - gäller nog saken något annat än en parentes. Och varför trist? Här fungerar ordet dock informativt, som besked om ett pågående självbedrägeri. Författaren har inte komplicerat sammanhanget. Det behövs inte i självrättfärdighetens sammanhang när denna kombineras med självbedrägeriet. Det hela är så fromt att man nästan spyr.

Som ren uppmuntran återstår att städa lite i huset, skriva predikan, förbereda konfirmandlektion och gå och begrava. Särskilt tanken på att städa livar upp mig.

Fallet Jonsson

I UNT fanns Mats Jonssons insändare den 8 mars. I mer än tio år har han varit ute i kylan. En gång var han legendarisk församlingspräst i Stenhagen men manövrerades bort. Bedömningarna är av det standardiserade slaget: "samarbetssvårigheter" och "eget race". Att han verkligen var prästen på plats tillsammans med folket i stadsdelen, det har man alldeles missat. Facket har fått klara besked av Uppsala domkapitel. Mats Jonsson räknas till de olämpliga. Det kan man på sitt sätt förstå. En man som fått rätt i domstol och därmed skadestånd, kan inte vara annat än olämplig - nämligen om man ser till deras intressen som domen gick emot. Och de har väl vänner ...

Att den femte av Mats Jonssons efterträdare nu kastat in handduken i Stenhagen är en sak. Att kyrkorådet får besked att tjänsten ska tillsättas genom omflyttning av tjänsteinnehavare är en annan. Den möjligaste av förklaringar är väl att Mats Jonsson inte ska få tillfälle att söka tjänsten.

För några år sedan, när tjänsten i Stenhagen var ledig, sökte Mats. Intressant i sammanhanget är att ärkebiskop Weman försett honom med ett intyg som passligt kom bort i hanteringen. Detta att försnilla handlingar när man vill ställa till det för någon har, visar det sig, "blivit en inte ovanlig sedvänja".

Mats Jonsson ska alltså ha klart för sig att han är olämplig oavsett vilka meriter eller psykologiska test på samarbetsförmåga som han kan redovisa och denna olämplighet ska alla andra också vara medvetna om. De som aldrig varit ute i den verklighet som var Stenhagens, kan bedöma. Handläggarna vet. Och Arbetsdomstolens dom för snart sju år sedan, kan arbetsköparen frankt förklara sig strunta i. "Det betyder att både vetenskap och juridik står sig slätt mot en massiv folktro och kafferumsprat."

Antagligen analyserar Mats Jonsson situationen rätt. I Svenska kyrkan ser vi nu en hierarkisering som innebär att bara hos cheferna ska det finnas initiativkraft, information och makt. Det betyder att de osäkra cheferna måste trycka ner kompetent personal. Samarbete betyder i verkligheten "underkastelse", inser man. Mats konstaterar: "Det optimala samarbetet är väl då det som man levererar när man obduceras..."

En man som gör den sortens konstateranden blir naturligtvis ett hot för den skrämda organisationen. Medge dock att det är underligt att AD:s dom är klar men de kyrkliga organen fortsätter likväl med sitt resursslöseri och ser inte till att Mats Jonsson med den begåvning Gud har gett honom blir till nytta.

Åren går. Mats är född 1948 och hamnar i matrikeln under rubriken "Övriga präster och diakoner". Biskop Persenius sover kanske inte så gott om natten om han tänker på saken? Inte ärkebiskop Hammar heller - eller ärkebiskop Weman. Hur det är med ärkebiskop Wejryds nattsömn vet jag inte, men man kan hoppas det bästa. Att den är dålig, alltså.

Identitet

"Oh Father, you are in London quite often", sa min vän klädesmånglaren. Det blev Oxford också, där biskop Johansson var under helgen men vi umgicks inte. Vad han gjorde, kan man läsa på Twitter och det illustrerar bara hur fånigt twittrandet är. Stackars biskop Johansson har blivit lurad av sin informatör att tro att detta är ett viktigt sätt att berätta oviktigheter. Till biskop Johansson kan säga säga som församlingen i Korinth skrev till aposteln Paulus: Skicka ett vykort nästa gång.

På hemväg från Kastrup försökte jag animera en diskussion om identitetsdebatten eller snarare dess upprinning. Om en fängelsepräst i Malmö tar upp en diskussion som gäller Svenska kyrkans självförståelse i relation till muslimer/islamister borde väl saken vara intressant. Hon kommer från en segregerad stad. Hon måste ha mött det segrerade utanförskapet. Hon måste ha mött islamister och känner kanske inte igen det mötet med den debatt som förs. Hon vet väl antagligen att antisemitismen i Malmö lär vara betydande och att denna antisemitism förklaras av invandringen av muslimer till Malmö. Diskussionen om debatten självdog. Vi visste ingenting i sak. Jag kände att jag måste läsa på lite men irriterades i första hand över att vi inte kan få en sakdebatt i Svenska kyrkan utan bara hojtanden i högt tonläge. Detta är politiseringens sämsta - polariseringen. Den lever av förenklingar. Alltså förses vi inte med hänvisningar till böcker eller lärda artiklar att läsa. Vi förses med hojtanden och skendebatt. Detta är den gängse debattstilen i Svenska kyrkan. Men den ter sig för en äldre man okunnigare för varje år som går.

Hemma igen var det bara att öppna datorn och läsa utflödena av den s k identitetsdebatten. Beskådar vi egentligen hur folket på Södermalm nu finner sina självklara positioner, de som ger tolkningsföreträde och problemformuleringsprivilegium, hotade? Är detta till sist debattens kärna? Var det något viktigt vi lärde oss av att det finns en politisk radar och denna radarstation ska förstås bemannas och misstänkta objekt identifieras för att om de är fientliga bekämpas.

Gud bevare oss för den praktfulla Rättfärdigheten!

Ahlberg åthutad

Jag ser på Seglora smedjas hemsida hur pastor Klein hutar åt Anders Ahlberg. Nu får han känna vad en fredagsdepression är, den vi andra får som torsdagsdepression. Välmotiverad depression i hans fall. Han har gett pastor Klein utrymme och ersättning men vad tack får han för det?

Anklagelsen upprepas. En kvinnlig präst skrev något olämpligt och skulle på grund av detta olämpliga inte publiceras. "Hela debattens problemformulering sattes av en präst med stark förankring i ett svenskt främlingsfientligt parti och av en annan präst som under våren hade rasat mot Sofia församlings beslut att stötta anställningen av en imam på Fryshuset."
Tanken att debatten är fri och att problemformuleringar kan och kanske ska kritiseras sönder, faller inte pastor Klein in. Man kunde annars tänka sig att man får formulera sig hur galet som helst och att samtalet hyfsar frågeställningar - eller komplicerar dem. Var det inte det somliga av oss lärde oss för snart 50 år sedan? Var det inte i det som kallas studentuppror vi tränades att tänka och ifrågasätta? Går inte forskning vid ett universitet ut på det? Vad har jag missat?

Pastor Klein vet inte, skriver hon, "vad kyrkoledningen eller tidningens ägare anser". Den som skriver så är tydligt beredd på att ägaren ska ha en mening och vidta åtgärder. Paastor Klein hotar ogenerat det fria ordet. Och som motivering till varför man ska ha en Seglora nättidning tycker jag man ska minnas detta: "när kyrkans enda tidning utmålar somliga röster i kyrkan som konkurrenter blir behovet av större medial mångfald i kyrkan påtagligt."  Alla högkyrkliga skrattar och slår sig på knäna. De gammalkyrkliga skrattar också men mer modest och de lågkyrkliga fnissar. De har i decennier stått för en större medial mångfald. Fast på mig verkar det som om pastor Klein glömt vad några av hennes partikamrater markerat. De vill inte ha den typ av aktioner pastor Klein startar för de förstör allt väsentlig diskussion. Kanske fredagsdepressionen trots allt kunde släppa taget något litet om Kyrkans Tidnings chefredaktör Anders Ahlberg.

Brådskande uppdrag: Uppfinn kvinnoprästmotståndaren

Det är bekymmersamt i Svenska kyrkan när det uppstått upphetsad debatt och de som räknades in i makteliten inte är överens när frågan om Svenska kyrkans identitet ställs. Svensk Kyrkotidning ledare är bekymrad för att inte tala om de bekymrade tonfallen i Kyrkans Hus.

Seglora smedja finner det "anmärkningsvärt" att "kyrkans ENDA tidning stämplar vissa röster som konkurenter". Nu finns det väl ändå fler? I SPT, Kyrka och Folk samt Nya Väktaren skrivs väl annat än det KT publicerar? Är dessa tidningar inte så upplagestora? Det dröjer inte särskilt länge tills KT inte heller är särskilt upplagestor. Var går smärtgränsen för att publicera en papperstidning varje vecka? 25000 ex? Hur många trycks nu? 33000? Fler? 35000? Jag vet inte.

 När det kommer till det dagsaktuella finns det kanske skäl för många att läsa Fredrik Sidenvalls ledare i Kyrka och Folk nr 10 men lika mycket att fundera över hans kommentar i KT om organisationers livscykel. Först pionjäranda, sedan strukturerad energi och sist utdöende. "Den sista fasen har fokus på konflikter och gränsdragningar." Tänker man i epoker - och det ska man nog - är väl utdöendefasen rätt lång, med början på 1800-talet. Det som klarat situationen så länge är att det funnits svartrockar att avleda missnöjet på. Kvinnoprästmotståndarna fullgjorde denna funktion. De gav Svenska kyrkans maktelit respektablitet (och karriär). När man gjorde sig av med dem, måste konflikterna hamna någon annanstans. Det ser vi. Svenska kyrkan hamnar nu i förtroendemätningarna samman med journalister, SJ och facket. Tid för förtroendeskapande åtgärder.

Visserligen finns det ett problem. De ständiga uppgörelserna med kvinnoprästmotståndet och utmålandet av dessa fanatiker samtidigt som de på något sätt fick finnas kvar, har skapat en bild av hela Svenska kyrkan som kvinnoprästfientlig. Också i mätningen 2010 var det tydligt. Då trodde ett antal svarande att biskoparna var kvinnoprästmotståndare, en nöjsam läsning för somliga av oss. Men nog borde det finnas en metod att dels på nytt uppfinna kvinnoprästmotståndaren och dels avgränsa mot denna motståndare så att inte enbart enskilda personer kunde göra karriär på avståndstagandet utan hela Svenska kyrkan kunde vinna förtroende och uppfattas vara relevant. Om detta inte sker, är risken att trätor om omskärelse, muslimer och en del annat bereder oöverstigliga problem i en kyrka som kommer att tappa en miljon medlemmar de närmaste åren.

De avvikande har en oerhörd betydelse som dem man avleder missnöje på och som får annars oeniga att enas. I Sovjetunionen och Tyskland stod den insikten under några framstegsår klar. Nu är det bråttom. Skyndsamt måste kvinnoprästmotståndaren uppfinnas så att det finns ett hot som driver samman de annars oeniga. Här kan Seglora smedja och Kyrkans Tidning på nytt stå  enade, tror jag. Och hur mycket det än ljugs om kvinnoprästmotståndarna kommer ingen att skriva bekymmersamt om behovet av ömsesidig respekt i debatten bland kyrkans anställda. Man behöver inte ens ställa frågan om var toleransens gränser går. Skaffa bara fram den avvikande, för mot en svart bakgrund blir också de gråa vita. Uppfinn kvinnoprästmotståndaren!

Fnissmödisarna på Kyrkans Tidning

Det blev bråttom i morse för det skulle vara sammandragningar i Borgholm och dit är det ett stycke väg. Alltså hann jag inte kommentera ett ledarstick i dagens torsdagsdepression.

De minnesgoda vet hur orden föll, när jag till ett par Fisk-madamer förde fram min mening att man inte ska kn*lla f*olk * r*öv*n". Det blev liksom ett oväsen därefter. Senast citerades mitt uttalande med bedömningen att jag använt könsord - som om r*v*n är ett - könsord!

Nå, nu handlade det om en rubrik i Götebors-Posten: "Pippa snabbare än kungen". Den nyheten fick jag av Aftonbladet och den handlade om hur Pippa Middleton kört Vasaloppet snabbare än kungen, som för ett par decennier åkte loppet. Nu gick dock fnissmödisarna - de som annars offentligen förfärar sig - igång på riktigt och betraktar GP:s rubriksättare som "glädjespridare".  Det roliga var alltså inte delad glädje med Pippa Middleton utan glädjen att ordet "pippa" kan användas som synonym till "ha samlag med". Eller på vanlig svenska "kn*ll*". Av ett egennamn blir alltså med lite krumbuktande ett verb! Av detta blir - ett ledarstick!

Jag ska kritiseras för mitt vanliga svenska ordval, jag är dock svensk. Domkapitlet under biskop Johanssons ledning agerar.  Kyrkans Tidning, den fina, kan vara lika svensk som jag - och då är det fint. Ska vi nu betrakta Ölandsbladets, en tidning som utkommer tisdag, torsdag och lördag, gamla kampanj med kristligt gillande eller ogillande? Då hette det: "Tre nummer i veckan räcker!" Av detta kan bli ett blogginlägg i munter stil, måhända. Fnissmödisarna på Kyrkans Tidning gör motsvarande till ett ledarstick. Eller?

Får jag påminna om historien, den som ska läsas på markerad kronobergska:
- Gack icke i rågåkern, here.
- Men far går ju där.
- Jaja.

Tolerans och öppenhet

Tolerans och öppenhet fortsätter Kyrkans Tidning att slåss för. Just det. Slåss för. Inte stå för. Våld ska det vara. Men är det riktigt sant? Är Kyrkans Tidning obekväm när kyrkan sviktar? Eller är Kyrkans Tidning offer för en grandios självbild som gör att tidningen just inte gör det som den tror att den gör?

Kyrkans Tidning ska också "göra det tydligt varför kyrkan är så viktig i Sverige 2012". Förutsätts inte här det som skulle bevisas - för egen del kan jag tycka att Svenska kyrkans faktiska oviktighet alltmer blir ett personligt problem. Jag gillar inte att vara en förlorare och när jag sitter i de olika kyrkliga styrelserna kommer ibland insikten över mig att detta är ett sällskap förlorare. Lite annorlunda känns det i församlingen, det medger jag gärna. Men Jonas Bromanders material ger väl inte bilden av en viktig kyrka, eller har jag missat något?

Kyrkans Tidning återger några sidor om tidningens modiga slagsmål för tolerabns och öppenhet. Rubriken på en nyhetsartikel blir variation på tema: "Tvinga folk att reflektera", säger en präst. Tvånget som metod. Jag säger då det.

Nu vet jag ju att Kyrkans Tidning aldrig granskar den maktutövning som kommer de kyrkliga minoriteterna till del. Löftesbrottens och svekens Svenska kyrkan klarar sig. Makteliten blir uppburen. KG Hammar blir fin. Yrkesförbudens och prästvigningsstoppens kyrka klarar sig utan granskning. Så var det 1982 dår Svenska kyrkan påstås ha varit "en helt annan". Är det verkligen så? Inte vet jag, som ska få åka på stort sammanträde i Borgholm och Ledningsgrupp därefter. Det känns faktiskt inte som om Svenska kyrkan just nu är så viktig som det sägs. Och det beror nog på att den inte är det. En kyrka som fuskar bort sin av Gud givna kallelse blir faktiskt inte viktig.

Gustaf som spöke

Det var sammanträde med kyrkostyrelsen i går. Det stabila remisstödet för Strukturutredningens förslag redovisades. Det som inte går, är att stiften skulle ta över vård och underhåll av kyrkorna. Nu ska styrelsen fundera lite vidare och tjänstemännen åstadkomma ett underlag för en kyrkomötesskrivelse. Självfallet är detta ingen framtidsväg. Framtidsvägen var en annan - men det är 30-40 år sedan vi sa det och visade hur den kunde se ut. Man valde en olycksväg i stället och nu måste det olycksaliga läget hanteras. Kyrkostyrelsen består av flera trevliga personer. Alla är förlorare. Vi alla är förlorare.

När jag såg siffrorna för insamlingsarbetet för det internationella arbetet blev till och med en så hårdhjärtad person som jag bekymrad. Att det blir mindre kollekt när färre firar gudstjänst och färre gudstjänster firas kan jag fatta. Men med i stort samma antal rikskollekter till det internationella arbetet, har resultatet nästan halverats under perioden 2000-2010. Från 45 miljoner till 24.2. Tja, kan man inte bygga församling och förtroende går det så här, förstås.

Till Medlem 2010 har det nu kommit en teologisk kommentar av Johanna Gustafsson Lundberg. Den kan laddas ner från www.svenskakyrkan.se/forskning/publikationer
Undersökningen 2010 gav 10700 svar. I kommentaren ges först teoretiska perspektiv, därefter en kommentar till kritiken mot kyrkan ("kvinnoprästfrågan och frågan om homosexuella relationer", som det heter), en kommentar om kyrkan som en tillgång för samhället och en genomgång av några kyrkliga idealtyper.

Det är i detta sista som Gustaf dyker upp som spöke. Gustaf Wingren, alltså. Hans teologi ses som en dialektisk möjlighet. Ola Sigurdson och Martin Modéus avfärdas. Den församlingsgemenskap de förespråkar ligger inte i huvuddelen av medlemmarnas intresse. Gemenskap - det är det som i andra sammanhang kan kallas att några entusiaster kidnappat kyrkan och tagit dem ifrån det betalande folket. Medlemmarna vill ha förrättningar, ett fenomen som de inte omedelbart förknippar med begreppet gudstjänst. Johanna Gustafsson Lundberg ser att tanken på kyrkan som en motkultur, som har sina poänger, dock "i längden riskerar att leda till en konservering av vissa förgivet tagna teologiska föreställningar. Hon saknar "en genomgående tydligare dialektik" av typ "kyrka-värld eller heligt-profant". Här dyker Gustaf av alla upp! I Gustafs värld - där han var emot pietism och högkyrklighet, fast av lite olika skäl - var risken att levande teologi riskerade att kvävas.

Så utomordentligt fånig Gustaf var. Han konstruerade sig en egen liten värld som såg ut precis som han ville ha den - med de för honom nödvändiga avgränsningarna. Nu har, heter det, Gustaf något att bidra med även i samtidens diskussion av vad det innebär att vara kyrka. Fan tro't. Lika lite nu som då, skulle jag svara. Skrivbordsteologer gör skrivsbordsteologi, det är det hela. Nog läste vi Gustaf men vad bidrog han egentligen med? Som jag påpekat i min akademiska forskning var det högkyrkliga församlingspräster som gjorde upp med Gustaf. Det är klassisk högkyrklighet som sakramentalt håller ihop kyrka och värld och gammalkyrkligheten som kan dialektiken med synd och nåd.

Apropå ingenting. Johanna Gustafsson Lundberg återger resultatet av några mina forskningsbedrifter. På upsaliensiskt vis är det en man från Uppsala som får credit för vad jag skrev vid Lunds universitet för 25 år sedan. Dr Gustafsson Lundberg är antingen akademiskt lättjefull, akademiskt fördomsfull eller politiskt korrekt, i värsta fall alla tre samtidigt, i näst värsta två av tre. Ska jag vara irriterad över detta faktum eller stolt över att det jag beforskade nu är allmän kunskap? "Stolt!" sa min vän Jonas Bromander när jag frågade i går.

I dag föreläser dr Bromander i Kalmar och i Högby. Välkomna till veckomässan i Högby 18.30, föreläsningen och debatten om vart vi är på väg därefter. Oavsett teologiska kommentarer finns det skäl att analysera Medlem 2010 och kanske kommentera resultatet. Det som nu måste göras stavas Mission. Folkevangelisation, alltså. För man kunde tänka sig att kristen tro inte bara blir motkultur utan själva kulturen. Var det inte så det gick till?

Kyrkväder

Gud ger en strålande solig sommarsöndag – inget bra väder för att gå i kyrkan.

Gud ger en skir vårsöndag med blommor i marker och på äng, lite sol, lite lätta moln – inget bra väder för att gå i kyrkan.

Gud ger en vacker fast lite kylig höstsöndag – inget bra väder för att gå i kyrkan.

Men nu ger Gud en regnig sommarsöndag – likväl – inget bra väder för att gå i kyrkan.

För att inte tala om en vårsöndag med vårregn – inget bra väder för att gå i kyrkan.

Kanske en riktig ruggig, regnig söndag på hösten – inget bra väder för att gå i kyrkan.

En vintersöndag med klass 2-varning – inget bra väder för att gå i kyrkan.

En vintersöndag när vägarna är plogade och solen skiner – inget bra väder för att gå i kyrkan.

Varför inte det? Vägarna kan vara isiga eller annars är gårdsplanen det.

En alldeles vanlig söndag utan något särskilt väder, då? Är det inte en bra kyrksöndag?

Sådana söndagar finns inte.

Men det är inte vädrets fel.

Inte ens Guds.

Lata präster stod upp i vår mitt

Jaja, det där med lata präster är en sång av Joe Hill men den dök upp när jag läste en underhållande artikel om präster som skrämmer iväg kyrkobesökare i Danmark.

Jag trodde först att saken handlade om exorcism eller så. Det gör det inte. Saken gäller att halvhjärtade präster med halvhjärtade predikningar inte drar folk. Det märks om prästen inte tror på det som predikas. Danska teologer talar om saken och en ser tendensen att folk går i kyrkan där det finns en bra predikant - och då drar folk folk eftersom man gärna vill vara där andra är. En av de roligare kommentarerna handlar om predikan med orden: "Man skal ikke have en IQ på 140 for at kunne gå i kirke". Nu är det kanske inte så ofta de som predikar har en intelligenskvot på 140, tänker jag. Men i alla fall!

En prost ska kommentera det faktum att det blir mässfall i Danmark (201 avlystan gudstjänster i fjol) men hon finner inte orsaken ligga hos halvhjärtade präster utan snarare i församlingarna som inte är tillräckligt engagerade. Hon ser det utbredda fenomenet att församlingsborna gillar sin präst men är prästen på semester så känner man ingen förpliktelse att komma. Prosten Holmström i Borgholm fann det helt naturligt när han själv som pensionär hoppade in som ersättare. Fåren känner herdens röst, sa han, och menade att det ska komma färre när den vanlige herden inte är på plats. Men det verkar liksom inte troligt att de 201 mässfallen beror på att församlingsprästerna farit på semester, eller?

En biskop uttalar sig men känner inte igen sig i beskrivningen av dåliga predikningar och dålig kyrksamhet. Det kan nog inte en biskop göra för den biskopliga uppgiften är ju att vara professionell optimist. Biskopen har, berättar han, haft en lysande predikant i en församling där det inte kom så många. I en annan församling kom det många trots en predikant "som den menighed bestemt ikke havde fortjent". De är då för lustiga, biskoparna.

Självklart spelar många faktorer in om vi ska förstå vad sekularinseringsprocesserna handlar om. 1800-talets väckelse gav ett bibelbälte i södra Sverige och sekulariseringen i Mälardalen slog sönder kyrkolivet. Just nu ser jag svagheten när människor inte förstår att de ska vara församling kring Jesus utan kommer för att lyssna på prästen eller sjunga lite när andan faller på. Att man alltid går i kyrkan för någon annans skull - det förstår de inte. När människor börjar förstå det, då byggs församling för då tar man ansvar för kyrkogång och blir en församling. Den som inte församlar på söndagen förskringrar naturligtvis.

I somliga gamla församlingar på Öland hålls nattvardsföraktet vid liv under sken av fromhet. Jag tänkte ett tag att den skygghet inför nattvarden som folk talade om i socknen berodde på den gamla väckelsen. Nu ser jag att det är förakt för nådens medel rakt av.

Två personer från socknen kom till himlen och möttes av Sankte Per. - Välkomna, sa Sankte Per. - Det vet vi väl att vi är, sa sockenborna, vi är ju från den fina X socken med dess kända ´hembygdsrörelse och mycket annat storslaget. Men det ska du ha klart för dig, Sankte Per, att vi från vår socken ska inte vara med på den stora nattvarden i himmelen. Det finns väl en avdelning där vi i stället sjunger väckelsetidens sånger och psalmer, antar vi. Det vill säga, sjunger gör vi inte. Men vi lyssnar.

Skillnad på grisar

Orwells konstaterande att somliga grisar är mer jämlika än andra, står sig.

Nog går det att förstå chefredaktören Ahlbergs ställningstaganden till en text, som han strök i. Det går också att fatta att han ser en nättidning som konkurrent, må vara att nättidningen nu är liten men efter plan ska den ju bli stor. Hur mycket Kyrkans Tidning backat detta årsskifte vet jag inte men det är bara i mycket förmögna församlingar tidningen skickas till alla i fullmäktige. På norra Öland finns det en prenumeration per expedition, tre ex alltså. De anställda får inte längre tidningen. Alltså börjar KT etablera sig på nätet.

Seglora smedjas nättidning drivs närmast på barfotabasis, heter det. Supporten till Smedjan har annars visat sig vara rätt substantiell. De första åren pumpade Sensus, Skansen och Stockholms stift tillsammans in en knapp miljon kronor. Fler bidragsgivare lämnar medel till verksamheten. Det betydde en omsättning kring miljonen kronor de första åren. På det fjärde året ger Sofia församling ett organisationsbidrag på 742 000, vilket betyder att Ewa Lindqvist Hotz, Helle Klen och Mattias Irving "kan ta ut löner som närmar sig rimlighetens nivå".  Det var en bra formulering, vad tjänar man alltså i månaden på att jobba med Seglora smedja?

Vi kanske ska ta lite jämförelser från den s k stian, om nu orwellskt nyspråk ska användas. Vilka är det som år ut och år in ordnat teologiska dagar utan något nämnvärt stöd? Vilka har gett ut en pastoralteologisk tidskrift i mer än 50 år utan motsvarande stöd? Vilka svarar för kurs- och konferensverksamhet utan stöd? Rätt svar: aKF, arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse, SPT, Svensk pastoraltidskrift samt Hjelmserydsstiftelsen och Lärjungagården. Och detta är bara några exempel. Har Kyrka och Folk presstöd? - det vet jag inte. Hur många frivliiga jobbar med OAS eller jesus-manifestationen, jag vet inte. Ett vet jag: massor med människor är vana vid att arbeta just barfota i Svenska kyrkan. De har under långliga tider fått visa vad de duger till utan substantiella bidrag. Vi ser sannerligen att somliga grisar är mer jämlika än andra.

En gång försökte jag få fram vad alternativrörelsernas frivilliga insatser egentligen var värda i krontal. Då blev en kassör arg. Borde vi inte, det var min tanke, dels ha en budget som gav besked om vad pengar faktiskt ska gå till men också en budget som beskrev den ekonomi som vi inte satt siffror på? Vad skulle vi se om vi satte siffror på allt det frivilliga som bedrevs barfota av barfotabarnen i Svenska kyrkan? Antagligen blev kassören arg för arbetet är gigantiskt. Eller? Vilka insatser gjorde en dekan till exempel och hur lång tid tog det?  Vad är en artikel som skrivs till SPT egentligen värd?

Ni förstår själva tanken och ni förstår de olika utgångspunkterna. För somliga grisar i Svenska kyrkan är det ett normalt tillstånd att arbeta för mycket blygsamma honorar och med en mängd fritid som insats.

Jag läser Ewa Lindqvist Hotz: "En positiv konsekvens av den senaste tidens alltmer vulgärpolitiserande debatt om Seglora smedja är att vi nu på allvar kommit ut som en maktfaktor för det mänskliga." Man kan undra vad meningen betyder - och vilken självbilden är.

Mattias Irving med frågan stimulerar också intellektet: "Är det inte just därför de kallar oss vänster, för att det är vad vi är?" Då är väl allt i sin ordning? Meningen "De kallar oss vänster för att vi inte vill ha några sverigedemokrater i vår svenska kyrka" är också tankeväckande. Vilka fler ska rensas ut ur "vår" Svenska kyrkan? Det är lätt att som KG Hammar säga att kyrkan inte är en åsiktsgemenskap just när den alltmer framträder som en sådan.

En min vän kommenterade samtiden och sa: Antingen bär man sina strån till stacken och bygger församling eller så bär man stråna till bålet och tänder det." Ska våreldarna i år bli kättarbål?

Den politiska radarn

I Aftonbladet publicerades en ledarkommentar om Kyrkans Tidning och Helle Klein. AB tog ställning för Klein, vilket är vackert gjort. That´s what friends are for. Visserligen kanske chefredaktören Ahlberg på KT inte riktigt skulle gå med på verklighetsbeskrivningen att Helle Klein först avslöjade komminister Helena Edlunds kopplingar till SD och fick sin text censurerad för att sedan få sparken. Han kanske inte heller gillar AB:s rubrik "Kyrkans Tidning i grumligt vatten" och rimligtvis än mindre slutsatsen i ledaren: "Svenska kyrkans ledning bör nog ta sig en funderare på hur Kyrkans Tidning hamnade i det säöllskapet i svensk integrationsdebatt." Ska Ahlberg kallas in till Kyrkans Hus och ett möte med ärkebiskopen eller hur är det tänkt? Får Kyrkans Tidning vara just tidning och inte ägarnas megafon? Det finns en del att fundera över.

Intressantast är dock AB:s formulering att artikeln i KT och den efterföljande debatten gick "under den politiska radarn". Så bra att det blev sagt. Det finns en politisk radar som ska detektera sådant som inte får sägas. Den politiska radarn varnar för att publicera olämpliga artiklar, inte bara för att de är olämpliga utan därför att de kan följas - ge upphov till! - av en olämplig debatt. De lågtflygande artiklarna kan den politiska radarna inte fånga upp.

När kriget var kyligt gällde 20 meter över Östersjön och då kom polackerna inte på vad som hände. Efter tre vändor in över Polen hade man fattat och låg och väntade på 3000 meters höjd. Hur ska nu enligt AB den svenska insatsberedskapen se ut för att radarn ska fånga in det olämpliga?

Medborgarna kan förstås bli bekymrade. Vi får bara läsa sådant som inte leder våra tankar fel. Det finns en politisk radar. Det faktum att den missade en artikel som gav en olämplig debatt ändrar inte faktum. Det finns en politisk radar. AB beklagar att den inte fungerade. Möjligtvis är det bara jag som blir bekymrad, eller? Mitt bekymmer själva förekomsten av politisk radar i ett öppet, demokratiskt samhälle och en jpournalist som formulerar sig så. För jag ser ju att bland de hundra viktigaste opinionsbildarna är 25 journalister.

Det är självfallet också intressant att AB menar att detta politiska radarsystem ska bringas att fungera i det kyrkliga. Vi får väl se till att systemet fungerar bättre med en politisk tornradar (trr) och en politisk kustspaningsradar (ksrr). Tornradarna ser långt och kustpaningsradarn det mer näraliggande. En komplikation blir förstås att det finns folk som menar att Kyrkan alltid är en sanningssökare, som aldrig får begränsa sökandet efter sanning till det för dagen lämpliga. Det kan visa sig att den som säger det vi inte vill höra - som komminister Edlunds påpekande att fler kristna dödats av muslimer än tvärtom, vilket väl i sak är sant men politiskt olämpligt att säga - trots allt gör en större insats än den som sitter vid sin politiska radar och försöker förstå vad som ska plockas bort.

Jag är emot partipolitiseringen av Svenska kyrkan. Egentligen har AB försett mig med ännu ett argument mot denna partipolitisering. Med partipolitik införs en politisk radar.

Har vi dock inte ett väl utbyggt kyrkopolitiskt radarsystem i Svenska kyrkan. Naturligtvis. Men det kommer inte åt allt.

Under den kyrkopolitiska radarn kommer nästa vecka en artikel i Nya Väktaren, bilaga till Kyrka och Folk nr 10. Anders Brogren har redan lagt ut den på sin hemsida, www.brogren.nu

Saken gäller domkapitlet i Göteborg som infört predikoförbud. En präst i Svenska kyrkan får inte predika/leda gudstjänst i Missionsprovinsen - och det är ju MPr domkapitlet vill komma åt. Vad konsekvensen av beslutet blir, är emellertid oklart. Får man predika hos pingstvännerna? Det blir närmast underhållande när en begåvad jurist tänker principiellt och argumenterar logiskt. Den politiska kyrkojustisen har svårt att hantera sådant. Fortsättning följer alldeles säkert. Under tiden får väl domkapitlet i Göteborg försöka kalibrera sitt radarsystem.

"En luksusholdning"

Lögstrup var berömd dansk teolog. Som det nu heter i Danmark så kunde han "för mer än ett halvt århundrade sedan" säga att det inte var avgörande om någon satt i kyrkbänken. Det avgörande var att Guds Ord hördes i kyrkan. Det verkar vara "en luksusholdning" från svunna tider, då man var lyckligt obekymrad om att folkkyrkans position i kulturlivet skulle komma att utmanas.

Den som är präst på Öland kan inse att en avgud heter "Statistik". Kom det mycket folk? Då var det alltså bra. Jag har inte hört någon fråga om Jesus kom till evenemanget, det som drog folk. Och ingen har väl frågat om Guds Ord förkunnades - eller något annat. Jag säger bara: lyssna poå griftetal och fundera. Kyrkobyggnaden finns för att något alldeles särskilt ska höras och göras där. Om det alldeles särskild inte hörs och gör, är det inte motiverat att byggnaden hålls igång. Lögstrup hade förstås en poäng. Likväl har ett par generationer präster blundat för Svenska kyrkans faktiska läge. Dagar har lagts till dagar och ingenting särskilt omvälvande har inträffat - men sammantaget är förändringen oerhörd. Minst två generationer svenskar saknar baskunskap om kristen tro. De tafatta försöken att göra någonting åt den saken är närmast värda intresse som ett studium av tafatthetens anatomi.

Frågan skulle inte bara vara vilken tid utan vilken epok vi lever i. Epoken sträcker sig några hundra år tillbaka och formas av persioner, vars namn vi till nöds kan men vars gärningar, de som följer dem efter, vi inte är medvetna om. David Friedrich Strauss och Viktor Rydberg som exempel. Och uppgöreslen med kristen tro och tanken att Jesus är Herre utmanades under franska revolutionen när eden till folket skulle avläggas - samma dilemma som i 1900-talets totailtära regimer där problemet för en kristen måste vara att de verkligen gjorde anspråk på att vara helhetslösningar. I sådana finns det ingen plats för Jesus.

De små dagsländedebatterna är informationsbärande och man kan fundera över vilka motsättningar de speglar. I Svenska Dagbladet inhämtar jag att "Kyrkan skyddar flörten med främlingsfientlighet" och läser Susanne Wigorts Yngvessons kommentar, När domkapitlet inte fällt Annika Borg och Kyrkans Tidning gett Helle Klein sparken blir den sammantagna bilden att två maktinstitutioner skyddar dem som flörtar med främlingsfientlighet.

Den sammantagna bild jag fått av mitt idoga läsande av Kyrkans Tidning och den så kallade identitetsdebatten är närmast bilden av ett rike som kommit i strid med sig självt och ett teologisk klimat där det alltid gäller att hitta ett "dom", de andra som inte är som "vi". När det gamla "vi" bryts upp vill det nog till att på nytt hålla fram "dom". Kör ett varv tikll med kvinnoprästmotståndarna, de dörrstängande, den religiösa eliten och homofoberna - det är enda möjligheten för att den lilla maktgruppen i Svenska kyrkan ska kunna hålla ihop. Oense är dom ju, det är bara alltför uppenbart. Debattera kan de inte heller. Men det värsta är att de inte förmår ta tag i de verkliga problemen. Begreppet "en luksusholdning" kanske ska sammanfatta vad som nu sker?

Återstår att försöka ta tagi identitetsdebatten på något annat sätt. Svensk Pastoraltidskrift (SPT) kanske skulle ta sitt ansvar?