onsdag 18 juli 2012

(S)venska kyrkan

Annika Borg tog upp frågan om S i kyrkan på Kristen Opinion med följd att jag började fundera på Louis Althusser och hans analys av ideologiska statsapparater. Kyrkor, folkrörelser, idrottsrörelser är sådana ideologiska statsapparater sokm staten skaffar sig kontroll över. Jag antar att det handlar om kontroll i meningen att förhindra det oönskade men också kontroll så att det önskade utförs. Ideologiproduktion, alltså.

Jag kunde repeterat bättre men Althussers skrifter finns i en bokhylla å Lantegendomen. "Nordvästra salongen" kallar jag rummet, tror jag. I prästgårdens bibliotek fanns bara den kritiska analys av Althusser som Jacques Rancière skrivit våren 1974. Men Annikas text föranledde mig att hos Ranciére hämta hjälp att minnas Althussers teori om just ideologier och det slog mig hur roligt det är med metodfrågor. Sådana ägnar jag mig knappast längre åt. Kanske just detta förhöjer nöjet att ta ett metodvarv?

I sak är det rätt enkelt. På ett självklart sätt kommer all maktutövning att säkra sitt system mot invändningar och använda organ som kan medverka i produktionen av ideologier, de för tillfället behövliga tankemodellerna, det som folk ska tänka vara så alldeles självklart att man inte tänker efter. Den dominerande ideologin är en MAKT som organiseras som institutioner när det handlar om kunskap, information mm mm. Blir t ex Svenska kyrkan en högljudd opponent mot de fattade politiska besluten, blir det komplicerat. Som i Polen med dess Solidaritetsrörelse, t ex. Alltså - nu följer jag Max Weber - kommer alla maktinstitutioner att vilja kontrollera utbildningar och utnämningar. Vi har väl rätt tydliga exempel i Svenska kyrkan? Förr styrdes biskopsutnämningar av regeringen, Svenska kyrkan var en statskyrka med maktmedel att få bort de oönskade från viktiga poster (kyrkoherden i Vallda, som domkapitlet tillsatt, undanröjdes av Marita Ulvskog på ett sätt som trotsar det mesta när det ska beskrivas) och de prästval vi hade var rena farserna. Nu styrs biskopsvalen av maktgrupper som disponerar så många röster att de avgör och prästtillsättningar har föga med kompetens att göra. Den dominerande ideologi kommer till uttryck och måste komma till uttryck. Det är det hela.

Kan det vara så enkelt att det inte kan finnas en revolutionär teori utan en revolutionär praxis och vice versa? Så länge systemen domineras av andra sändare och inte är inifrånstyrt, från Evangeliet, blir talet fraser, "chit-chat" som det heter i kultiverade sammanhang och med kunskaper just i fraseologi vets det hur man ska säga när det kommer till de aktuella frågor -religionsdialog, HBT-frågor, jämställdhet mm mm. Plattityder och politisk naivitet i samspel, skulle kanske Ranciére säga eftersom det saknas en underliggande drivkraft - hos Ranciére klasskampen. Jag undrar om inte resonemanget gäller också där Evangeliet saknas.

Hur var det Althusser sa? Med nödvändighet deformerar och mystifierar ideologin. Därför behöver vi, förmodar jag, öva oss i ideologikritik, öva oss att se och inse och fatta att det därmed är MAKT vi utmanar.

Man kan följa Kristen Opinion utan att nödvändigtvis behöva ägna en stund åt Ranciéres analys av Althusser eller ens en stund åt Althusser, fast jag gör bådadera, det senare när det blir semester å Lantegendomen.

7 kommentarer:

  1. Det kanske är dags att plocka fram mina exemplar av Althusser ur kartongerna i garaget. Marx påpekade att ideologi är falskt medvetande. Det går inte att analysera, förstå eller korrigera färdriktningen med hjälp av den egna ideologin. Det visar partiernas utveckling, där t ex S hävdar att dess nuvarande praktik är direkt kopplad till ursprunget. Partierna behandlar den kristna tron som en ideologi och bortser från att det finns en källa att vetenskapligt (hittar inte bättre ord, så här på morgonen) förhålla sig till.

    SvaraRadera
  2. En gång hette det, att Church of England var torypartiet försänkt i bön.
    Det var läänge sen. Tories är i dag nog så materialistiskt, rotlöst, populistiskt och maktmaximerande som någonsin ett vänsterparti.

    Precis som våra egna 'värdelösa' moderater, f ö. Kultur, värden och kvalitet annan än kundens belåtenhet med en ofta tvivelaktig vara sitter löst påklistrat. Är det nu så förskräckligt, om (s)venska Kyrtkan i nuläget präglas lite av ett faktiskt i vissa avseenden konservtivt och idealistiskt SAP? Alternativen kunde rimligen vara värre??
    Visst har utnämningspolitik modell s många gånger varit hårresande ideologisk. G A Danells många turer i biskopsvalen kan anges som ETT exempel. Men skulle ett CKF med utnämningsmakt inte varit etter värre? Inget får mig att tro, att en från politiken frigjord SvK inte skulle hamna i Händerna på CKF:s likar eller än värre.

    Per S

    SvaraRadera
    Svar
    1. CKF, SAP eller moderater. Vad är skillnaden i kyrkopolitiken?

      Radera
    2. D S vore nog rätt man att rättvisande sammanfatta ett svar. Själv duckar jag skamlöst en sådan utmaning...

      Per S

      Radera
  3. Ursäkta en yngling, men vad är CKF? Ännu en bokstavsrörelse? http://www.ckf.org/

    SvaraRadera
  4. Centerns kvinnoförbund är nog det Svenska Kyrkan ska frukta mest när det partiet hamnar utanför riksdagen i det kommande valet. Då finns horder med frustrerade sysslolösa politiker som bara har den kyrkliga plattformen att agera på. Det blir nog en påfrestningen för det servilt krypande prästerskap som försöker vara makthavarna till lags.

    SvaraRadera
  5. CKF och Centern
    i stort är nog det parti som gjort Kyrkan den största otjänsten i vårt land. Och konstigt nog tror jag det började i all välmening, men att resultatet blev så fel. Man brydde sig inte om Kyrkans lära utan Kyrkan som en institution, som hembygdsföreningens förlängda arm, där lokaliteterna var viktigare än det innehåll Kyrkans murar vill bära fram. Och då blir det så snett.
    Förre ärkebiskopen Olof Sundby blev en gång angripen av en grupp av centerns mest militanta damer som ville att han skulle gå mera hårdhänt fram mot de präster som envisades med att hålla fast vid sitt motstånd mot kvinnliga präster. Sundby svarade då med dessa kloka ord: "I trosfrågor går det inte att gå bröstgänges till väga.." När sedan vågade en ärkebiskop eller biskop inta en sådan rakryggad hållning? Jag blir väl inte anmäld för det här bara?

    "Präst från Skara stift"

    SvaraRadera