Kyrka bland de anständiga

I lördags samlades drygt 500 personer i Kalmar för att demonstrera mot nazism och rasism. Jag har förstått att den attackerade demonstrationen i Kärrtorp manade till uppställning. Svenska kyrkan var där, kanske som många deltagare men alldeles medialt tydligt därför att kyrkoherden var där och talade. De politiska partierna var där också. Alla fick tala utom SD, vars Thoralf Alfsson inte var med på grund av den hotbild som finns mot honom. "För mångfald mot enfald", hette det.

Hur är det då med nazismen i samtiden? Den fanns i Tyskland och kunde växa sig stark under de betingelser som fanns då och där. Kan nazismen göra det en gång till i länder som Ungern och Grekland? I Sverige? Eller är allt det i tycker illa om "nazism"? Återstår inte somligt att definiera så att begreppet nazism inte spöklikt tar makten över våra tankar? Är det högerpolitik vi egentligen är emot eller tanken på ett korporativt samhällssystem? Är det demokratin vi egentligen vill värna för att motverka starka ledare som bestämmer över oss?

Rasism är väl också numera ett samlingsbegrepp som innefattar allt från raslära och skallmätning till allmän främlingsfientlighet och ovilja att släppa in fler i det svenska välfärdssystemet. Här måste väl skivorna också skäras rätt tunna. Är välfärdsstaten ett nationalstatsprojekt, som Gunnar Myrdal påpekade, är det inte alldeles orimligt att ställa frågan hur många som ryms inom detta projekt. Antagligen rätt många, förutsatt att de i framtiden ekonomiskt kommer att bidra till detta systems upprätthållande. Det förutsätter att människor integreras. Hamnar stora grupper utanför kommer hela välfärdsprojektet att riskeras och vi får ett starkt segregerat samhälle. Den som påpekar sådana basfakta behöver inte vara rasist. Får man i övrigt vara rädd för det främmande, annorlunda klädda människor med annan kulturell bakgrund och ett språk man inte förstår utan att därmed bli klassad som rasist? Jag vet inte.

Kyrkoherden sa att Sverige är vårt hem oavsett ursprung och vi kan aldrig acceptera nazism och rasism. "En rasist eller en nazist är allt en för mycket", menade han. Och det var honom "fullkomligt obegripligt" att det fortfarande finns nazister. I klartext betyder väl detta att det finns människor som inte behövs? Det tyckte man om nazisterna 1945 också. Ernest Hemingway menade för övrigt just 1945 att alla tyskar skulle kastreras. Stalin ville närmast lägga Tyskland öde och hade folkutrotningsidéer. Men är det denna nazism vi nu behöver bekämpa eller en företeelse som kallas nazism utan att i egentlig mening vara en nationalsocialistisk ideologi? Blir svaret att det finns sådana grupper i Sverige behövs ett klarläggande hur stora och hur aktiva de är t ex i Kalmar. Vad sa Svenska kyrkan när det verkligen fanns nazister - dvs under kriget - om nazismen? Führerprincipen var man emot för en politisk ledare fick inte lägga kyrkolivet under sig och sin politik, det har jag fattat. Men annars?

En kyrkoherde kan svårligen avböja att ställa upp och tala vid en manifestation mot nazism och rasism - hur skulle det se ut? Det lilla problemet blir bara att "Svenska kyrkan" då kommer att delta med alla de andra anständiga i markerandet mot - vilka? Är inte söndagens gudstjänst och det vanliga församlingslivet ett väl så starkt manifesterande av mångfald och inklusivitet - för att inte tala om Kyrkans ekumeniska arbete under snart sagt hundra år? Om det inte är så, finns det väl all anledning att påpeka saken och hävda att det där med gudstjänstfirande är en konstruktiv motkraft? Finns det nu krafter att manifestera emot är det väl med vår kyrkostruktur också så att en del av dem är medlemmar just i Svenska kyrkan. Kan Svenska kyrkan då vara med och manifestera mot somliga medlemmar och tycka att någon av dem är en för mycket? Är inte den möjliga hållningen för en kyrka egentligen att predika offentligt, utöva själavård och bedriva studier? Eller borde kyrkorna i Tyskland enat sig med socialdemokrater och kommunister under 10 år före 1933 för att bilda front mot nazisterna? Var alternativet något annat?

När Kyrkan är Kyrka blir hon farligare än när hon är aktör bland de anständiga som manifesterar, fick jag för mig.
Så till syndares gemenskap kan jag bara utbrista i ett oräkneligt antal goda nyårsönskningar: Gott Nytt År!
Om det nya året gäller väl att det blir inte så bra som man hoppas men inte heller så illa som man fruktar.

Oavgjort

Kl 17 i går firades Bergunda församlings sista högmässa och vid nyår upphör församlingen. Series Pastorum börjar 1401, kunde jag se i vapenhuset, sedan stiftsadjunkten för gudstjänstfrågor påpekat saken.

Oavgjort betyder fem i betjäningen och fem som kom för att utgöra de församlade. Jaja. Stiftsadjunkten hade cyklat 15 km enkel resa för att följa den sista högmässan i församlingen men kom 8 minuter för sent. Länge in i högmässan stod det alltså 5-4 i betjäningens favör. 716 medlemmar har Bergunda församling. Tjänstgörande prästen, stiftsadjunkten och jag var alla utsocknes. Blir det inte 1% i högmässan? Så när upphör egentligen en församling.

Det var mässa med en ordning där tre läsningar staplades på varandra efter dagens bön. Vilken förnyelse finns i detta? Men högmässan var snart över. Jag trodde inte jag skulle få höra tre läsningar så entusiastiskt kastade jag mig över GT-läsningen och ägnade mig också något åt episteln. Det slog mig att i Apostlagärningarna talas om Mose som fick undervisning i "den egyptiska visheten" - utan ironi. Det är väl inget nytt att det finns vishet på andra ställen än i den kristna tron - men det är den vishet som läggs under Kristi lydnad som är vishet i eminent mening, om jag fattat saken rätt. Ingen polemik, dock. Den som är klok, ska kunna känna igen visheten där den finns - trygg i Sanningen, den uppenbarade.

Det var mässa - eller? Vad var det pastorn delade ut? Jag kom på mig själv med att drabbas av tvivel och sa inte "Amen" när han räckte mig det han sa var Kristi kropp. Kristus har lovat sin  närvaro i bröd och vin. Var det bröd jag fick - eller en blandning av potatismjöl, gurkakärnmjöl och en del annat? Var har Kristus lovat sin närvaro in en sådan blandning? Är det bara jag som ser problem här?

Min vän den fromme prästen överlämnar den sortens frågor till celebranten. Men vem i Växjö heliga samfällighet har fattat beslut om det glutenfria som är blandningen av konstigheter? Om celebranten tvekar inför mässan, vilka är alternativen? Ställs in mässan eller vad? Jag tror jag skriver till Domkapitlet, som väl ska värna mig och inte låta mig leva i sakramental osäkerhet. Eller köper ni blandningen? Med vilket teologisk argument då? Med ett argument hämtat från frikyrklighet med zwingliansk nattvardssyn, den Luther tog avstånd från, eller från argumenten i någon unierad tysk kyrkokonstruktion? Vart ska då vi evangeliska sakramentsrealister ta vägen, när vi inte kan leva tryggt och sakramentalt i Svenska kyrkan - det vi med gott samvete kunnat i alla år tidigare?

Und der Teufel lacht dazu, för att tala med Jackeléns.

Vi har kanske för stunden tröskat statskyrkosystemets förträffligheter färdigt? Något anslående är det förstås att tonvikten inte ligger på analysfrågor hur det egentligen är utan på frågor som ska bekräfta för-domen, dvs det som bestämts vara förhållandet och som frågan ska bekräfta.

Predikstolens frihet var oomtvistlig när jag var ung - till skillnad från frikyrkan, där styrelsen kunde gå in med synpunkter hade kyrkorådet inget att säga när det handlade om prästens förkunnelse. Nu kan den saken lätt regleras genom lokalanställning och stadganden i KO. Utsorteringsprocesserna är verkliga. Hade jag varit ung, hade jag inte prästvigts i denna kyrka. Och präster undertecknar papper på papper och vet precis vad som inte ska sägas. De säger det inte heller. De är väl i någon mening kloka och idkar teologisk självcensur. Ska de förresten gå emot demokratiskt fattade beslut?

Läronämnden är säkert en fantastisk uppfinning som värnar Kyrkans frihet och lärans primat över tidens växlingar. Kontrollfrågan blir den lilla enkla: Har Läronämnden vid något eller några tillfällen körts över när Kyrkomötet fattat beslut - för i så fall har Läronämnden en svagare ställning och betyder mindre än man kunde tänka? Har det hänt? Aj, tusan. Nå då så. Kritiken sätter inte in mot enskilda ledamöter i Läronämnden utan blir principiell. Läronämnden fungerar inte som någon form av konstitutionellt skydd för Kyrkans lära.

Detta sagt kanske man kan notera att den nyvalda Läronämnden har en vakans. Det fanns en kandidat som sattes åsido. Inte för att den professorns meriter var klena utan därför att han kunde misstänkas hysa meningar som professor Hamberg, som avgick. Och den sortens meningar vill Kyrkomötets majoritet inte ha i Läronämnden. Vakansen har något att berätta, med andra ord. Den andra kandidat som valberedningen förde fram ville ärkebiskopen inte ha. Det räckte som argument. I förberedelsearbetet inför kyrkomötet 2014 finns alltså ingen fulltalig läronämnd. Det går lika bra.

Diskussionen om högkyrkligheten som skulle räcka ut handen till samarbete är fullständigt obsolet.
Vad gäller saken? Var finns numera den högkyrkligheten? Och när vägrade högkyrkligheten - vad detta  med högkyrklighet nu är - att stå samman i den svenskkyrklighet som är det (dop-)vatten högkyrkligheten simmat i?

Gamla moderater talar helst ekonomi för de framträder som genuina materialister. Nu skulle det tydligen predikas utan lön - och pension! - samt reseersättning. Det hade tydligen Bengt Olof Dike inte varit med om? Nej, för välfärdssamhället tänktes inte fungera så att medborgarna skulle vara medellösa. Ingen totalt utfattig präst som dessutom ska betala reseersättningen själv har predikat för Dike. Men vid några tillfällen har Dike, vet jag, varit på högmässor där prästen inte haft ersättning eller reseersättning. Det gick det också. Och finessen är att Dike inte fattade att detta var förhållandet.

Rubriken "oavgjort" ska nog inte tänkas syfta på något annat än gårdagens sista mässa i Bergunda församling.

Har prästerna försett sig med flanellskjorta för den 2 januari firar vi Flanellskjortans dag. Inga prästskjortor då. Flanell! Och det 36-årsjubileum för firandet år 2014. Dressman har kampanj på flanellskjortor just nu. Dressman vet.

Förtjusande mord

Bildade vänner med vilja att bilda, ska man hålla sig med. Lennart Wallster, pensionerad gymnasielärare på Stagneliusskolan i Kalmar, hör till den kategorin. Ernest Mandel hade jag läst för hans bok om marxismens politiska ekonomi är en klassiker. Att han också skrivit "A Social History of the Crime Story" under titeln Delightful Murder Pluto Press, London 1984) visste Lennart, som läst boken noga, hade den och lånade ut den. En dyrgrip fattade jag, för han har fått den med personlig dedikation av författaren!
Jag har inte vågat läsa den på resor, för böcker kan komma bort. Den har förvarats väl och fått bida sin tid för att läsas i mellandagarna.

Jag gör några nedslag i boken.
Kriminalromanen svarar mot vårt behov av distraktion, förströelse (s 70). Vi bor inte längre på arbetsplatsen (på gården, i byn) utan tillvaron är uppdelad i arbete och fritid. Alkohol, tobak, romaner och senare tv-underhållning tillfredsställer det kraftiga behovet av flykt från en trist tillvaro. Pocketbokens kraftiga uppsving på senare år tror jag illustrerar vad Mandel skriver även om jag då och då undrar över den avtagande läsglädjen hos många. I Afrika anstränger man sig för att alla ska kunna läsa. I Europa går läskunnigheten tillbaka, läste jag någonstans. Är det så skrämmande? 1982 fanns det fler videobutiker i Storbritannien än boklådor, påpekar Mandel.

Kriminalromanen har gått "from thinking to acting" (s 86). Förr var det en piprökande och reflekterande detektiv som löste gåtan. Nu är det handling - poliser i arbete eller en hjälte som reser världen runt för att hitta förövaren. Här illustreras något som i kristliga sammanhang kallas "långsamhetens lov", en längtan efter den långsamhet som ersatts av aktiviter/hets.

Ernest Mandel är moraliskt upprörd över hur mord kan bli till glädje, "enjoyment of murder" (s 90).
Dorothy Sayers konstaterade: "Death seems to provide the minds of the Anglo-Saxon race with a greater fund of innocent enjoyment than any other single subject.". Och Mandel skriver: "we can only shake our heads, sigh, and wonder how tens of millions van calmly and uncritically enjoy reading ten, twnty, thirty episodes of frightful slaughter each year, about five hundred or thousand omaginary murders in a lifetime. What a terrible society ours must be, what terrible frustrations it must engender, for the desciption of such acts to be chosen mode of relaxation and literary pleasure for so many of its members!" Är det här vi ser samtidens dödskultur, kan jag undra. Och då har Mandel inte behandlat frågan om film och tv - med stympningar och brutala mord rakt in i vardagsrummet. Frågan är inte den moraliskt indignerade. Frågan är den kliniska: vad kommer till uttryck i detta och vad gör det med oss?

Hjältar var tidigare poliser som stod på de utsattas sida och bekämpade gangstervälde. Nu får vi läsa allt fler berättelser där förhållningssättet mot poliser är cyniskt (s 131-132). Banditen kan omfattas med större välvilja, fast inte den ädle skurk som slogs för de utsatta (typ Robin Hood) och för hoppet om ett bättre samhälle. Den nya skurken slåss inte för hoppet, möjligtvis mot bitterheten, inte för de förtryckta men mot förtrycket fast utan hoppet om ett annat samhälle. Rebeller utan ärende kan inte ses som det socialistiska samhällets "forerunner" så som tidigare banditer var "forerunners" till det borgerliga samhället. Det kanske är värt att fundera över en stund, frågan om hoppet, alltså. Realutopist är ingen dålig livshållning, menar jag och knyter an till J.B. Metz. Inte optimist, inte pessimist utan realutopist, Sakanalys utan hopplöshet?

 Den slutfråga Ernest Mandel ställer (s 135) kan man också tugga på. Reflekteras i kriminalromanen att det borgerliga samhället - "when all is said and done" - är ett kriminellt samhälle?

Har något tillkommit efter Mandels bok? Det finns ett klassiskt mönster av den ensamma hjälten som löser mordgåtan men är det inte något nytt att en hel politisk administration framställs som, säg, statligt organiserade skurkar? Motivet kan jag se i en del filmer och i deckare om USA och Ryssland. Ernest Mandel beskrev kriminalromaner där maffian och toppolitiker hade gemensamma intressen. Har vi kommit ett steg längre?

Ernest Mandels bok handlar om kriminalromanernas sociala historia. Skulle det vara möjligt att skriva deras teologiska också? Jag är rätt envis med att deckarläsning är en högst moralisk syssla för kriminalromanen, beskriver samtid och samhälle - men också människor. Teologer har skrivit deckare - men har någon gjort en teologisk analys av kriminalromanen och därmed en teologisk samhällsanalys? Läge för ett doktorandstipendium i systematisk teologi?

Valsystem

Jag har tröttnat på kommentarer som bort i tok beskriver hur "kvinnoprästmotståndare" vill ha det (inga kvinnor i kyrkan, eller?) och hur de högkyrkliga vill ha det (inga förtroendevalda, all makt till sovjeterna, jag menar prästerna). Måste det viktiga samtalet om Kyrkans framtid föras med idioter, tänker jag - och besinnar mig. Det är MENLÖSA barns dag och också den som har kyrkopolitisk teflonhjärna ska få sin chans. Men det vore roligt om debattörerna beskrev vad de själv vill utan att konstruera sig fiendebilder. Så roligt ska jag kanske inte få ha det. I kristliga sammanhang, menar jag.

Ett annat valsystem?  +Biörn har gett en modell som jag kan gilla. Val till församlingens kyrkoråd (jag tror som bekant inte nyordningen med stordrift. Det är ett personval med gruppinslag, om man vill och om det skulle vara nödvändigt. Indirekta val därefter till stiftsfullmäktige, som väljer stiftsstyrelse och domkapitel. Jag tror indirekta val till kyrkomötet för att sprida uppdragen. Då har partipolitiseringen inte en chans och nya nationalistiska partier kan inte pröva sina valframgångar i den kyrkliga kontexten. Andra kyrkor har också gemensamt ansvarstagande och detta i andra former än våra. och helt utan en partpolitiserad struktur.

Nu kanske dessa problem är snart övergående. Ju fler omöjliga problem som de förtroendevalda får att ta itu med, desto mindre blir viljan att ställa upp. Några kommer att göra det. Den sista idioten är inte född än. Men alla normalbegåvade kommer då också att inse att det sällskapet inte är något för dem.

Down-sizing och effektivisering kan man ändå drömma om.

 Denna Menlösa Barns Dag går jag i barndom och minns när jag var 10 år. I 11 övade kring Moheda av både historiska (Kronobergshed) och militära (Milo Syds anläggning) skäl. Vi pojkar skyndade ut i skogarn a för att leta tomhylsor och annat användbart. Dessvärre eller dessbättre hittade vi denna gång en skarpladdad handgranat som i triumf hembars. Morfar hade et utedass och vi såg att han gick in dit. Påpassligt öppnade vi luckan bakom dasset, slet bort handgranatens transportsäkring och osäkrade med ett ovant tumgrepp handgranaten och hystade in den under dasset, som flög i luften. På vägen upp, hörde vi morfar muttra: "Jag måste ha ätit något olämpligt...."

Menlösa Barns Dag

Menlösa Barns Dag var scoutpatrullen Rävens festdag framför alla andra under året. Menyn var given. Bullens varmkorv med bröd. Patrullens högkvarter var först i källaren hos Anderssons och sedan hos Hallrups, Idealitet betyder att vuxna handfast backar upp civilsamhället och kan avstå ett källarutrymme. Numera vet jag inte riktigt hur jag ska fira dagen. Den sticker ju också av genom att inte vara söt och gullig utan politisk och farlig. Den stör alla som vill gå till kyrkan för at få ro - vill dom ro kan dom väl ta sig ut i en eka på sjön, menar jag. Till gudstjänst och kyrkorum kommer vi för att hämta något som ska omsättas i liv, tro nämligen. Ord och sakrament bär något in i oss och gör oss till något nytt och kanske brinnande eller glödande i vart fall.

Jag kanske ska strunta i nyset - det där om att högkyrkligheten inte vill ha förtroendevalda. Hur dumt får det bli? Å andra sidan läser jag i Barometern om prästen som skickade ett sms till en konfirmand han mött på läger. Han skrev: "Jag ska vara helt ärlig; jag ville förstås prata men jag hoppas förstås att vi skulle hamna i sängen och ha sex. Fötr att jag är bög och för att du är ung och snygg." Nu åtalas prästen. Så frågan hur dumt det kan bli får nog stå obesvarad. Hjärtat är ett illfundigt ting - och på somliga är hjärnan det också. Som det där nyset om att Svenska kyrkan har en läronämnd. Ingen bryr sig om hur den sätts samman för att vara teologiskt likriktad och den enda som inte drabbats av denna teologiska Gleichschaltung (äntligen får vi spräcka lite tyska igen!) avgick. Någon ny likasinnad kommer inte att väljas in - och i det fallet gäller att ingen ens får misstänkas kunna hysa avvikande synpunkter än alla de andra i Läronämnden. Hur sa förresten Läronämnden om likakönade vigslar? Ja, ni fattar.

Jag struntar dock inte i den under lång tid uteblivna vakttjänsten. Dagens Seglora kommer ju inte med vägvisning och anvisning för det dagliga livet. Hur klarar vi det? Hur klarar bidragsgivarna detta - sommaruppehåll och juluppehåll fast de öst in pengar och ska ordna ny kollekt i Stockholms stift. Varför betala när Dagens Seglora tar ledigt då andra idogt fortsätter blogga? Och om vi klarar oss utan Dagens Seglora hela den intensiva julhelgen - blev det 18 dagar utan Dagens Seglora? - hur många dagar till skulle vi kunna stå ut med?

Om, jag skriver om, Dagens Seglora kommit ut, hade det varit av intresse att se en kommentar till artikeln om stiftsfullmäktiges i Lund nya ordförande. Hon är enligt Skånska Dagbladet "noga med att poängtera att det är ett politiskt uppdrag, inte ett religiöst." Heja, Bengt Olof Dike - nu tror jag skithustunnan exploderade!
Ordföranden säger med pratminus:  "- Jag är troende, jag tror på ett högre väsen. Men det är inte nödvändigt för att kunna göra jobbet."
Detta ska vi väl inte göra något väsen av, inte heller av frågan om kristen tro som nödvändighet för förtroende i Kyrkan. Men den S-märkta stiftsfullmäktigesordförandens egna positioneringar hade det varit kul att få kommenterade av Dagens Seglora.

Ibland skulle jag vilja vara lite mer menlös än jag är. Inte minst denna dag.

Mental träning

Valet är ett val mellan att bli deprimerad eller att bli fascinerad när vi beskådar Svenska kyrkans sönderfall. Hade Marie Rosenius rätt när hon i Svensk Teologisk Kvartalsskrift 2012 (häfte 2) menade att det är tveksamt om de många alternativen i 1986 års handbok uttrycker läroenhet i Svenska kyrkan - vad ska hon då säga när nästa handbok snart kommer? Och en kongregationalistisk struktur - hur mycket Kyrka förmår den uttrycka?

Frågan Svante Beckman ställde in DN om vård och underhåll av kyrkor kan kompliceras ett steg till. När når vi den punkt där de som vill att deras kyrkoavgifter ska gå till Kyrkans liv måste säga att "jag inte kan vara med i Svenska kyrkan för där går bara resurserna till byggnader som blir hembygdsmonument och inte till liv och salighet". Vi når en sådan punkt när alltför få måste bära kyrkobyggnadsbördan och mängder med kyrkor finns där folk inte längre bor och där de fåtaliga som bor kvar inte firar gudstjänst.

Har jag då inte sagt att ekonomi är en faktor? Visst är den - förutsatt att evangelium förkunnas. Annars kan det kvitta. Och läget just nu är att Svenska kyrkan har ekonomiska resurser men vad levererar hon?

Jag läser Smålandsposten i dag. På första sidan presenteras nyordningen att alla församlingar i Växjö kommun blir ett pastorat. Man ville i demokratisk ordning ha det så. I Stiftsstyrelsen sa jag att jag inte ett ögonblick trodde denna reform men ville de ha den, var det meningslöst att reservera sig. I Växjö stad blir det ett församlingsråd liksom i de andra församlingarna. Det är en organisationsform som ger dåligt inflytande för vanliga gudstjänstfirare i de olika kyrkorna som Västrabo, Högstorp, Teleborg, Maria, Skogslyckan eller Hovshaga, ja, kanske till och med för dem som firar gudstjänst och vill bygga något nerifrån i Domkyrkan. Som ung präst i Kalmar såg jag till att vi fick ett distriktsråd för att hålla ihop kring källarkyrkan. Den organisationen ledde till att vi i tidens längd fick fem församlingar. Närhetsprincipen är viktig. Det som nu organiseras blir en producentorganisation. Hur väl beslutsfattarna än vill, kommer de inte att lyckas. Jag läste också listan på vilka som var ordförande för församlingsråden i Växjö kommun, dvs pastorat. Det var inte jämställt för fem öre.

Stannar Kyrkan utan pengar? Kanske. Stannar Kyrkan utan Helig Ande? Säkert. Kan en kyrkostruktur med gigantiskt mycket strukturarbete, kommunikationssatsningar och mycket mer därtill bli andelös? Jag fruktar att svaret är jakande. Kyrkans verkliga skatter är evangeliet och människor, som S:t Laurentius så tydligt demonstrerade. En kyrka som förkunnar en mängd andra nyttigheter än evangeliet om Jesus och med berått mod för sig folk kvitt, har ingen framtid - och ska inte ha det heller oavsett ekonomi.

Kanske får sr Marianne rätt, hon som i en artikel målade bilden av prästen som går runt och frågar folk om han får fira mässa med dem och hittar de längtande. De fascinerade ser i så fall potentialen i sammanbrottet. Det hindrar inte att de också ser hur det lilla gäng som en gång körde den kristna studentrörelsen i botten nu gör om experimentet i fullskala.

Lite kuriosa till sist.
När det begav sig och den politiska majoriteten ville ha nya relationer kyrka stat var ett återkommande polemisk argument, billigt men  i alla fall, att "skilsmässoanhängarna" menade att efter skiljandet kyrka-stat skulle nya blomstrande tider komma med vital evangelisation och levande församlingsliv.
Det sa aldrig de kyrkopolitiska realisterna. Men de hade förslag som handlade om Kyrkans förnyelse, förstås.
Nog är det lite egendomligt att höra den nya polemiken att "skilsmässoanhängarna" fått fel - när de alltså inte levt upp till det som polemiken då påstod att de sa, fast de inte sa det eller tänkte så. Här gäller att tränas sig mentalt och se det fascinerande.

Diket eller Vägen - ett litet bibelstudium

Låt oss bena några resonemang från en bloggkommentar till denna morgons tankar men också en annan kommentar från samma källa till bloggposten Samband och falska samband.

Det hävdas att Kyrkan som institution inte kan leva av Ordet allena. Det är förstås sant. Men gör det finansieringsfrågan till det avgörande? Jesus kanske kallade fram de tolv och sa: "Ni ska utgöra styrelsen för en Kyrkofond och där ska ni samla tillgångar på hög för att trygga Kyrkans existens." Men jag slår lite på måfå i Ordet, det som alltså inte Svenska kyrkan kan leva av allena.
Mt 6:19
Mt 10:10, Mk 6:8 och Lk 9:3
Och konsekvenserna? Apg 3:6

Folkkyrkans grund är att hela folket är delaktiga och bär upp kyrkan. hävdas.
Svenska kyrkan är hela folkets och de breda opinionerna i folkkyrkan ska följas.
Nu kanske aposteln Petrus kommer oss till hjälp? Det är skillnad på folk och folk. 2 Petr 2:17-19. Och aposteln Paulus? Gal 1:8-12 Eller Judas v 3. Eller Rm 1:18?
1 Kor 2:12 markerar också att det är skillnad på Guds helige Ande och världens ande.

Ska man fundera över folkets entusiastiska religiösa dyrkan, finns det skäl att läsa 2 Mos 32.

Den som följer Kyrkoordningen får utan restriktioner vara verksam i kyrkan, får vi veta.
Mt 16:1-12 för att förstå hur somligt bakas ihop och kanske fatta att Kyrkoordningen är just restriktioner  med bestämda kyrkopolitiska avsikter.

Dag kommer att bli motsagd på livstid, hävdas. Det borde vara så.  Lk 2:34.
Men vad han kommer att göra på livstid, kan man inte veta. Kanske debatterar han - eller inte. Kanske debatterar han alltid något - men kanske inte Svenska kyrkan. Pred 3:1-8 och Pred1:2 och 17
Är det så intressant att ägna sin tid åt den som deklarerar sig alltid säga emot - oavsett sakargument för den delen? Om detta kan man kanske hämta något i 2 Mos 22:21-35. Står en ängel med draget svärd och varnar oss nu - inte när det handlar om pengar, gods eller guld (Mt 6:19) utan när det handlar om tron, 2 Tm 1:14.

Tankar en annandagsmorgon

Kyrkohistorisk Årsskrift kom i god ordning före jul. Till julförberedelserna hör att läsa något i boken den 23 dec; en artikel, kanske, en recension eller två och lite om vad som hänt i Kyrkohistoriska föreningen. Så också i år. Och jag sände en tanke till professor Bengt Hägglund, som en gång lärt sina doktorander att man inte ska läsa så mycket böcker utan hämta kunskap ur uppsatser, artiklar och bokanmälningar.

Professor Straarups bidrag är ett föredrag där han går igenom trosundervisningen. Budskapet är enkelt att fatta. Från 1960-talet kraschar Svenska kyrkans trosundervisning. Den var ju upphängd på skolväsendet - eller egentligen tvärtom: skolan var Kyrkans. Detta är slutet på en process som pågått sedan sekelskiftet. Skolan har avkonfessionaliserats steg för steg. Vill man förstå, kan man läsa Louis Althusser, har jag påpekat i 40 år. När folkkyrkans medlemmar inte längre får trosundervisning kommer detta folk att sakna ett religiöst språk och tappar intresset för Kyrkan. Det kallas på käckt språk för "intressemortalitet".

Straarup menar att kyrkoledningen varit försumlig. Det kan man säga - om det inte är så illa att kyrkoledningen gjort så gott den har kunnat och inte kunnat mer. Bortsorterandet av folk betyder ju inte att platser kan lämnas tomma. De mindre kompetenta får träda till och då gäller det tänkvärda ordet: "En alltför liten höna ska inte värpa alltför stora ägg ity hon blir så sladdrig i stjärten."

Svenska kyrkan - Karl-Erik Brattgård, Ottar Ottersen, Jan Carlquist, Tomas Hårdstedt m fl - gjorde aktningsvärda insatser. Jans förnyelse av konfirmandarbete ägde inte rum i ett lufttätt rum men hans insats vill jag särskilt lyfta fram men så mycket uppbackning av herrar Ström, Olsson och Stoltz fick han inte. De tänkte på ett annat sätt. Undervisningen har alltså steg för steg reducerats i Svenska kyrkan, vilket borde vara ett häpnadsväckande förhållande för den som tror att kunskapsförmedling är steg ett för att både behålla medlemmar och motivera dem till kristen tro och kristet liv. Svårligen kan barndopseden upprätthållas utan fungerande dopundervisning dvs det som skola och allmän konfirmandundervisning och konfirmationssed gav? Svenska kyrkan har aldrig vågat gå i clinch med den frågan.

Gudstjänstbesöken faller i en jämn kurva från år 1989, inte från år 2000, alltså. Hade det varit annorlunda om vi fått andra relationer till staten år 1979, när kyrkomötet sa nej? Jag vet inte. Men Svenska kyrkan stod starkare då och rimligtvis hade en annan kyrkopolitik kunnat föras, en som integrerat Svenska kyrkans olika kapaciteter. Möjligtvis hade vi haft kvar partipolitiseringen. Den innebär inte att de förtroendevalda granskar prästernas förkunnelse genom att påbjuda eller förbjuda vad som ska sägas. Kontrollen går så till att läran ändras. Man kan numera viga samkönat. Den prästkandidat som kommer till biskop Brunne och förklarar sig inte vilja detta, avvisas. Och prästkandidater sållas bort på ämbetsfrågan - liksom de som ska ha arbetsledande tjänster. Så går det till att ta ideologisk kontroll över en kyrka. För en borgerlig tänkare är det förstås Max Webers analys som gäller: Utbildningsprivilegiet och utnämningsprivilegiet är de två viktiga kontrollinstrumenten.

Partipolitiseringen är verklig. Ett parti är konstruerat för maktinnehav i kommun, landsting och riksdag samt EU-parlament. När samma maktambition drabbar kyrkolivet, som byggs på en helt annan princip, nämligen tjänarprincipen, blir det fel. Då står det inte den kyrkliga gemenskapen fritt att söka efter gemensamma nådegåvor och kallelser. Uppgifterna är redan förelade efter maktproportionalitet och utifrån denna fastställs allt - från lära och gudstjänstordning till rättsskipning och förvaltning. Sambandet gudstjänstfirande församling och beslutsförsamling är sönderbrutet - och detta sedan länge. Förmår man inte uppfatta de principiella frågorna, kan man förstås komma dragande med högkyrkligheten, som sägs vara emot lekfolkets ansvarstagande men den tanken jävas av praktiken. Få präster har uppmuntrat gudstjänstfirare att ta kyrkopolitiskt ansvar så mycket som de högkyrkliga. Den högkyrkliga tanken handlar om den ansvarsfördelningen som förr var självklar i Svenska kyrkan och tydlig i det gamla kyrkomötet, där prästerna hade ett särskilt läroansvar trots att biskoparna (som hade rösträtt) och prästerna - valda av prästerna i stiftet - var en klar minoritet.

I omgångar skildes kyrka och stat - först som ett skiljande mellan kyrka och kommun och då är det 1860-tal. Efterhand skiljer man kyrka-skola (1950- och 1960-tal) och samhällsfunktioner lyfts bort från kyrkan i omgångar - som barnavården och folkbokföringen. År 1958 kom motionen om utredningen av statskyrkoförhållandet. Alternativet hade väl varit att bejaka den thapperska motionen att kyrkofullmäktige skulle avskaffas och kommunfullmäktige ta hand om de kyrkliga frågorna. Tror någon att Svenska kyrkan varit vitalare då om den kommunaliserats?

Undervisningsfrågan - på alla nivåer och för alla - är den avgörande just nu. Det hade inte varit så dumt att ha ett ställe för kvalificerad gemensam utbildning i teologiska och pastoralteologiska frågor och sett till att de erfarna pastoralteologerna - församlingsbyggarna - fått dela med sig av sina kunskaper. En lekmannaskola och en kyrkoarbetarakademi i kombination, kanske belägen nära en storflygplats i ett område med mycket folk? Det kunde ha varit värt rätt mycket pengar. Men antagligen är mycket av det vi ville och menade att vi kunde när det begav sig för sent nu. Återstår att se hur försummelserna får konsekvenser. Och varför skulle de inte få konsekvenser?

Vill man läsa Straarup och Ekbergs bok Den sorgligt försumliga kyrkan. Belyst norrifrån  (Artos 2012) kan man göra det - eller ta till sig Straarups artikel i Kyrkohistorisk Årsskrift 2013. Samtiden är verkligen onödig men så blir det när kyrkopolitiken som ett viktigt mål har att tysta kritikerna, stämpla dem och göra sig dem kvitt - eller bara få dem att hålla tyst och alltmer oengagerat fortsätta det rutinmässiga.

Eller med den fromme Olov Hartmans ord: "Det går åt helvete, fattar du väl!" Han skrek det till Ingmar Ström samtidigt som han under hatthyllorna i Adolf Fredriks församlingshem  fysiskt gav sig på honom. Hartman såg rätt.

En julsaga - eller sägen

Patienterna tog makten på dårhuset. Ja, de kallade faktiskt mentalsjukhuset för just "dårhus". De tog makten. En av dårarna ville opereras om från man till kvinna. "Jag skär av alltihop så kan du få utrustningen i en burk med sprit och sätt burken i bokhyllan så kan du sitta och titta på vad du var!" skrek den opolerade överläkaren, som dock kunde sin apostel Paulus. Det skulle han inte ha skrikit. Apostlaorden ledde till att dårarna satte tvångströja på överläkaren och en spruta Stesolid i skinkan på honom (för det var en han). Syster Rakel kunde inget göra - om de inte följde den nya styrelsens anvisningar, så skulle hon få samma behandling. Syster Rakel fick foga sig. Hon skrev på det papper som behövdes för att hon i fortsättningen skulle vara behörig att sköta de sysslor hon skötte och skött i flera år som översköterska. Ja, det var ett dårhus, som sagt. Trodde någon hennes deklaration? Jag vet inte, men underskriften var det viktiga och hur syster Rakel höll fingrarna när hon skrev på, kollade ingen just då. Ville nog ingen av dårarna kolla heller. Eller fattade dom inte att hon narrades?

Vad hände när makten gått över i dårarnas händer? De klädde upp sig i vita rockar utom han Ove, som, nej, det berättar jag inte. Så började dårarna bestämma. De gav ut en tidskrift på nätet som hette Dagens Västgötasocken, där de i svart och vitt framställde tillståndet i världen och på dårhuset. De utsåg förstås ny sjukhusdirektion. Kent Kiwi fick ett stort ansvar för att göra affischer med nya instruktioner för livet på dårhuset. Han tecknade och ritade till allmän belåtenhet.

Ledningen hade en som kallades Urwin. Han gillade det namnet mer än sitt vanliga Urban. "Man kan väl inte heta 'stad' heller", som han sa. Pastorn hade en gång försökt undervisa honom och sagt att hans egentliga namn var fint och betydde "stadsbo", men då svarade Urwin att han kom från rena bondvischan och ville inte utge sig för att vara något annat än den lantis han var. Där fick pastorn så han teg, tyckte alla.

På sjukhuset fanns alltså också en sjukhuspräst. Han var totalt ofarlig. Som man brukade säga: "Här på dårhuset behöver vi inga kvinnliga präster för den vi har är en riktig kärring." Han kalldes först "Hönan", för han sprätte omkring och kacklade men eftersom han aldrig i egentlig mening värpte och var så där allmänt odefinierad i sin identitet kom han att i stället för "Hönan" att kallas "Hen". Överläkaren brukade säga att det var tur att Hen hade prästskjorta, annars hade hen kunnat tas för patient.

Pastor Hen ordnade gudstjänster. "Helt dårhusmässiga", löd patienternas sakkunniga omdöme, men de var tålmodiga eftersom de just var patienter och kunde lida mycket. Alla utom ett av dårhushjonen, som kallades Predikare-Lena. Hon sa alltid emot och som de andra dårarna sa "Fan vet om hon inte har rätt." Pastor Hen svettades alltid och stammade när han skulle försöka svara henne.

 Pastorn hade en ny syndabekännelse. "Jesus Kristus, jag kommer till dig i längtan efter läkedom och upprättelse." Predikare-Lena hummade instämmande med. "Förlåt mig det jag har brustit mot skapelsen, mina medmänniskor och mig själv." Predikare-Lena avbröt: "Men Gud då? Och hur har jag brustit mot skapelsen - är den inte brusten och jag bryter mot Guds bud? Varför handlar det om att jag brustit mot mig själv förresten? Hur gjorde jag då?" Stor förvirring utbröt. Kan man brista mot sig själv?
Det blev inte bättre en stund senare, när det skulle sjungas. "O Guds lamm, du möter oss i bröd och vin."
"Reformert nattvardssyn", skrek Predikare-Lena. "Brödet och vinet är Kristi kropp och blod, det sa Luther och det säger jag."
Pastorn, som uppenbarligen läst religionsvetenskap men inte teologi, försökte förgäves samla sig. "Jag går inte fram", förkunnade Predikare-Lena och satte sig resolut.
De andra gick fram till oblater bakade på potatismjöl och guarkakärnmjö samt alkoholfritt nattvardsvin.
Till sist välsigande pastorn med någon slags livgivande formel och så skulle församlingen svara pastor Hen som sa "Gud skapar världen" och svaret skulle vara ett käckt "och vill att vi ska leva".
Det var inte så lyckat för några av dårarna hade sett The Messenger kvällen innan, så stor diskussion bröt ut igen. Pastorn kom av sig.

För att lugna känslorna kom han på att ordna med julkrubban. Åsna och oxe och hela köret hamnade på plats - och till sist la en av dårarna dit Jesusbarnet. Allt hade varit jullikt och ljuvligt stämningsfullt om inte det lilla barnet plötsligt tagit till orda - med en röst som kunde uppväcka döda. "Jag är Herren", hördes från krubban. "Alla herrars herre och alla konungars konung. Tramsa inte med det heliga", nästan röt han.
Pastorn svimmade men dårhushjonen tittade på varandra och sa: "Det är sant, överraskande men sant. Och så föll de på knä framför krubban (och framför den avsvimmade pastor Hen). Det gjorde inte syster Rakel. Som hennes namn antyder kom hon från en from familj och from saklighet är en dygd för sjuksköterskor.

I den heliga tystnad, som satt stopp för det tidigare teologiska tumultet, smög hon stilla iväg och tog loss överläkaren ur tvångströjan. Stesoliden hade gjort honom vimmelkantig (full kan man säga också) men inte värre än att han under rätt stor munterhet (full alltså) kunde samla sig och sina skaror och under munterhet återta makten. Dårarna blev på nytt patienter och dörrar låstes.

Hur vet jag allt detta? Jag fick komma till dårhuset för att sjunga för dårarna. När allting återställdes, skulle jag gå min väg med min gitarr. Det var då jag fick det finaste beröm jag någonsin fått. Ett par av dårarna log mot mig, blinkade menande och viskade: "Du är en av oss."

Ja, det var snällt sagt och sannare än om de sagt att jag var som pastor Hen. För det är jag inte.
Men en God Jul blev det på dårhuset för Julens lilla barn och store gäst hade kommit till sitt eget och hans egna tog emot honom. Det kan väl vi också göra, så att det blir det som sägs: En God Jul.

Samband och falska samband

Julfriden har väl gått in så för fridens skull behövs ett par klarlägganden. I morgon ska det komma en uppbygglig julsaga, tänkte jag. Till dess:

Klart att det var roligt för Antje Jackelén att anta valspråket "Gud är större" - som en blinkning eftersom hon vill vidga religionsdialogen genom att kalla den ekumenik. När kritiken kom efter utfrågningen i Uppsala och folk såg ett samband, blev det diskussion. Det är väl inget att upphetsas över? Tycker man det, kanske man måste förklara sin upphetsning på ett intellektuellt fattbart sätt.

Till detta kommer utsändandet av en första bok till kyrkomötets ledamöter, boken Möten med islam. Det var prio 1, kunde kyrkomötets ledamöter tänka. Och innehållet har granskats på Kristen Opinion. Var den en julgåva? Den saken debatteras - för det förnekas bestämt. Boken var ingen julgåva även om brevet som följde med boken avslutas med hälsningen "Med tillönskan om en god jul och ett gott nytt år." Nog kunde man se ett samband mellan bok och hälsning? Jag menar - vad betyder annars kopulan "med"? När det är sagt återstår att tacka för den Jesus-bok som kom strax efter. Stefan Gustavssons bok Skeptikerns guide till Jesus. Vi väluppfostrade tackar både Kyrkokansliet och Svenska Evangeliska Alliansen för julgåvorna - och med julklappar är det så att somliga blir man glada för än andra, men det låtsas man inte riktigt om utan är glad för allt man får och inte avundsjuk på sina syskon, som barnbarnen just tränas att fatta.

Bengt Olof Dike driver sin tes om hur statskyrkosystemet var folkkyrkans garant . När statskyrkosystemet ändrades, föll folkkyrkan. Det får han gärna tro - för en tro är det och en tro av ett annat slag än tron som försöker att förstå. Han har bestämt sig och lektionen i filosofi som belyste "falska samband" missade han. Inte därför att han skolkade, så tänker jag inte, för han var säkert sjuk, förkyld eller så. Det lilla problemet var att folkkyrkan inte alls var så folklig som den ideologiskt ville se sig. De som såg och byggde församling var andra, nämligen ett gäng högkyrkliga präster som Gunnar Rosendal, PO Sjögren, Rolf Lyshöi och Rune Klingert för att nu inte närma sig generationen efter dem utan nöja sig med några typexempel. Med Sjögren, Klingert, Martling och Strandberg som biskopar, hade det sett ut på ett annat sätt i Svenska kyrkan. Sök alltså den mer sammansatta förklaringen till samtidens elände. Eller som jag också kan säga: "Gråt inte. Forska!"

I väntan på julsagan så där förberedelsevis - en god och välförberedd jul tillönskas ni.

Lokal kyrkosociologisk forskning

Vi vann med 8-5 i går.
Präst, kantor, vaktmästare och två kyrkvärdar blir fem.
Församlingen (två konfirmander, en konfirmandmamma, ett par i yrkesverksam ålder - min bror och svägerska - och tre pensionärer) räknades alltså till åtta. Fast jag var tillresande och kanske församling i något oegentlig mening.

Jag kollade det så kallade gudstjänstutbudet framöver - för det ska bli jul och nyår.
Om, säger OM, jag valt att fira nyår och vara på lantegendomen över Trettonhelgen, hade jag i nejden inte haft någon gudstjänst.
Nyårsdagen sammanlyst till Växjö domkyrka /ung 20 km bort enkel resa/ och gemensam högmässa, Söndagen efter Nyår sammanlyst till Växjö domkyrka /fortfarande 20 km bort enkel resa/ och gemensam festhögmässa (superpastoratet firas!) samt Trettondedagen gemensam högmässa i Bergunda /blir det 18 km bort?/ för nya Öjaby församling firas.

Att den salta martyrdagen - räddningen i julsentimentaliteten - Annandag Jul avskaffat funderingsämnet martyrer/efterföljelse/kompromisslöshet och ersatt dagens allvar med julens sånger och psalmer, kan man notera.

Detta nedmonterade kallas rikstäckande folkkyrka. Prästerna kan dock inte förta sig, eller? Lite söckent är det allt för den som sett något annat.

Räcker folket inte längre till för att fira gudstjänsterna, är prästerna orkeslösa, har det inte funnits någon församlingsbyggarstrategi eller har kyrkoledningen tramsat bort hela konceptet och kärleken till Kristus svalnat därför att den kärleken blivit oprecis och inte har något med kyrkoorganisation, lokal församling och församlingsbor (människor!) att skaffa längre? Inte vet jag. Vill jag veta?

Kyrkostatistiken 2012 ger kanske en del besked.
16 miljoner gudstjänstbesök var 16.8 miljoner året innan men 21.4 år 2000.
67.5% av befolkningen är medlemmar. Var året innan 68.8, år 2000 82-9 för att inte ta fram 1990 års siffra som var 89%.
Dop 51% av alla nyfödda, var året innan 53% och år 2000 72.6%.
Konfirmandsiffran är 31.3 % och var 32% året innan - 2000 43.2 och 1990 63.4%.
Vigsel 34.9, var 36% året innan och 61.2% år 2000. År 1990 var den 64%
Begravningarna 78.8%, var 81% och 87.8% är 2000. 1990 var begravningarna i procent av samtliga 92.3%.
Bilden är entydig och rätt självklar. Sekulariseringen är stabil och Svenska kyrkan har mycket länge levt på övertid. Det uppseendeväckande är att vi så sällan talat om situationen och än mer sällan funderat över vad folkevangelisation i detta läge ska vara. Ärkebiskopen Bertil Werkström tog någon gång upp allvaret i sitt tal till kyrkomötet och blev utskälld eftersom han anlagt en så dyster ton. Var kyrkobesöken då 24 miljoner?

På väg hem från kyrkan i går slogs jag av tanken att det kunde vara intressant att gå till lokaltidningen och be att få se hur de s k kyrkotidningarna såg ut inför jul år 1973 (eller 1963 eller 1953). Om man jämför årets utbud med det som var, vad ser man då? Minskning av antalet gudstjänster, förstås. men hur stor är minskningen lokalt? Och kan man i ett stift som Växjö jämföra årets utbud och se regionala skillnader?

Lokal kyrkosociologisk forskning är inte utan intresse.
Om någon i mellandagarna tar sig till sin lokaltidning och ber att få se hur det var, ser jag fram mot en bloggkommentar som berättar.
Som vi säger: "Gråt inte. Forska!"

Ordet är nog "plump"

Det är årets av Kyrkans Tidning utnämnde bloggare jag karaktäriserar. Dagens Seglora kommenterar i en ledare denna hedervärda utmärkelse från det kyrkliga livets viktigaste opinionsbildare och tycker inte om den. Några pärlor från seglorianerna kan hämtas. Som den här:

"Vi har tidigare uppmärksammat Dag Sandahls blogg vid flera tillfällen, och hade hoppats slippa göra det igen. Vi har vid flera tillfällen fattat beslut om att inte uppmärksamma hans utspel, eftersom de antingen varit för osmakliga eller illvilliga för att kunna tas seriöst."
Detta är lika roligt som repliken: "Jag har slutat röka. Det har jag gjort ofta."
Vid flera tillfällen har man beslutat att inte uppmärksamma det som skrivs här. Och denna ädla målsättning har alltså seglorianerna aldrig lyckats uppfylla.
Hör dom inte skrattsalvorna när de nu redovisar sitt misslyckande på denna punkt?

Dagens Seglora vänder sig så mot bloggkommentatorer som sprider antisemitiska rykten mot Dagens Seglora och mot Helle Klein. "Bland annat står det att läsa att judar styr svenska media och har en hemlig maktagenda." Det är till att minnas lite snett, om man så säger. Själva saken diskuterade vi rätt utförligt. Dagens Seglora proklamerar stolt satsen att det är viktigt "att inte sprida vidare rykten och teorier som skadar andra", tja. Det är också viktigt att ta upp trollen i ljuset.

Det kommer mera! "Sandahls pågående kampanj för att koppla samman den blivande ärkebiskopen Jackelén med såväl DDR som Nazismen (sic!) passerade för länge sedan anständighetens gräns. Vad som ständigt antyds men av lätt insedda skäl aldrig skrivs rakt ut, är att Jackelén inte skulle ha rent mjöl i påsen."
Nu har jag aldrig diskuterat någon mjölfråga. Däremot har jag frågat om Antje Jackeléns meritering. Professor i Lund, som Expressen påstod, har hon dock inte varit. Professor gäller hon som, tydligen. Är hon det - eller vad? Besked har inte lämnats ens av Dagens Seglora på denna punkt.
Kopplingen som gjorts handlar om Tyskland, en glädjekälla i vårt liv. Vad är det med det? Tysk historia är som den är.

Sen kommer det bästa.
Kyrkans Tidning borde haft anledning "att hålla inne på hyllningarna" eftersom jag är anmäld. Bakgrunden kunde vi på en skärmdump utlagd på Bloggardag läsa och det var en diskussion där några av seglorianerna kom fram till att en anmälan vore metoden för att få tyst på mig, inte debatt.

"Prekärt, KT" kallar Dagens Seglora läget att Kyrkans Tidning kommer att ha "hyllat samma beteende som Domkapitlet sedermera förklarar olämpligt". Hur vet Dagens Seglora vilket beslut domkapitlet kommer att fatta i januari 2014? Och hur ser seglorianerna på rättsprocessen  är man oskyldig tills motsatsen bevisats eller inte? Betyder en anmälan att en person med automatik måste stå i anmälningens skugga och dväljas där i grådasket, misstänkliggjord av rappa anmälare tills saken till sist prövats?

Sandahl är "en uttalad sträng konservativ", vet seglorianerna också att meddela, "och dessutom djupt kritisk mot den nya ärkebiskopen. Kanske är han därmed i fas med Kyrkans Tidnings riktining under hösten som förflutit." Ja, eller tvärtom? Och Antje Jackelén känner jag inte och är bara kritisk mot sådant jag hör eller inte hör, dvs svar på frågor som inte ges eller svar som glider undan. Ska man inte vara det, när det tycks finns skäl?

Helle Klein återfanns på en lista i Expressen på de mest näthatade kvinnorna, konkluderar seglorianerna med. "Att en kyrklig blogg väljer att underblåsa det högerextrema näthatet som slår mot de mest drabbade är illa nog. Att den dessutom ska hyllas för att den är så 'kontroversiell'. det är under alla kritik" skrev seglorianerna och kritiserade Kyrkans Tidning så hur mycket under all kritik var det?

Om Helle Klein påmindes jag i Mikael Romeros bok Tobleroneaffären (Norstedts, pocketutgåvan 2013) att hon efter drevet mot Mona Sahlin i en Aktuelltsändning inte ville erkänna några brister i den journalistiska bevakningen. Omfattningen eller etiken var tydligen OK (s 248 i boken). Den som läst Romero häpnar. Drevet var inte OK. Men det fungerade ju - och kanske ska vi förstå Dagens Seglora så, att takterna liksom sitter i?

Och så till sist:
Dagens Seglora fick understöd inte bara från Stockholms stift med Eva Brunne(med kollekt också 2014)  utan också från Lunds stift och Antje Jackelén. Hör detta förhållande till bilden - och vilket är egentligen förhållandet mellan Dagens Seglora och Antje Jackelén - är det en intressant fråga?

I julbrådskan

Min julbrådska innebär att jag i stort knappast utför något väsentligt. I går satt jag i bil 5 timmar och kunde avnjuta Mix Megapol och P4. Båda kanalerna körde julmusik med argumentet att det gällde att passa på nu för efter julafton är julmusiken stendöd. Jag tänkte 1. på avsikten med P4 som var att slå ett slag för folkbildning och bli en lokal kanal till fromma för demokratin, inte för dummokratin och 2. på tragiken att man firar jul för att man firar jul och kallar det tradition. Det är inte ens tradition i betydelsen "levande människors döda tankar" - för det är inte ens döda tankar utan ren tankeoförmåga. Kanske blidkades jag och tänkte 3. Kyrkan har en kallelse att möta människor med innehåll; Jesus, godhet, skönhet, andakt och det meningsfulla. Vi är dock skapade till Guds avbild och allt avslöjar också i förvrängd form vår gudslikhet och vår djupaste längtan. I dag har jag mest ägnat mig åt att undvika göra sådant som borde göras. Men jag har ju fortfarande semester så ingen  kan väl bråka?

I morgon får det bli gudstjänst - och det är mer än jag trodde skulle lyckas för mig. Jag vill ha det rätt enkelt. En högmässa söndag fm inom en radie av 20 km. Nu blir det söndagsmässa - och jag fattar inte varför. Men ont om gudstjänster blir det. Annandag Jul tycks mestadels avskaffad som martyrdag. Det ska sjungas julens sånger och psalmer. Den som älskar annandagens kärva och med Bellman inser att krubban och korset står nära varandra, kan slänga sig i kyrkväggen. Jag ser en försvarlig uppsättning präster och inser att denna uppsättning inte längre behöver iscensätta så många gudstjänster som tidigare. Men vad vill de med sina kallelser egentligen? Jag känner känslor i mig men fruktar att känslostormen inte skulle tåla allmänt beskådande. Jag trycker tillbaka den. Men det är faktiskt dåligt, riktigt dåligt, och detta dåliga ger med nödvändighet ett uselt kyrkoliv.

Jag kan pigga upp mig med den behändiga pocketboken  Strukturer, arvet, prästen, avförtrollning (Gaudete), som är texter ur tidskriften Evangelium. Hade lektorn och doktorn Karl Josef Sundberg levat hade han ropat: "Titel värdig en Statens Offentliga Utredning!" Jag läser med behållning och noterar sådant som jag saknar o0ch jag tror jag saknar det något mer bitska. Ska man avförtrolla så ska man, menar jag. Men skaffa boken både för egen läsning och/eller för läsning och samtal. Det duger den riktigt väl till. Och då kan samtalen ge plats för det lite mer bitska.

Debatten om den våg av hat som nått Antje Jackelén är jag nöjd med. Den konkluderades rätt väl av Jacob Sunnliden i bloggkommentaren. Det var mer dumt än hat, det man kunde läsa. Detta tror jag obetingat. Nu kan dumhet vara lika plågsam som hat (hör de två storheterna samman?) men jag fattar varför så få exempel på hatvågen kunde levereras. Det var kampanj men inte riktigt så som vi skulle förstå saken. Den lilla misstanken att hatet inte var riktigt vad det sades vara och vågen inte lika stor, hämtade nog sin näring av att näthat blivit årets begrepp efter Maria Svedlands bok Hatet i våras och Uppdrag Gransknings insatser. En kvinna vald till ärkebiskop ska efter Formulär 1A utsättas för näthat för det är mäns nya strategi att tysta henne. Med Formulär 1A är det så, att det formelartade ska misstänkliggöras. Återstår frågan varför Antje Jackelén gick med på att föra fram de dumheter som skrivits som näthat. Vilken var avsikten? What's in it for me?, som det heter.

Tidningen Dagen ville i går ge Jackelén rotselleri för att hon skulle påminnas om Kyrkans rötter, förstod jag. Pastor P ringde. Han är av jovialisk typ, berättar gärna vitsar och förmår uppskatta livet roliga men detta är ingen raskaraktäristik av pastor P. När han läste Dagen kom han muntert att tänka på Werner & Werner och deras: "Det går lika bra med selleri".

Det gör det naturligtvis. Och associationen blev putslustig. Påpekandet får mig att plocka fram Werner & Werner julskiva och spela "Vår julskinka har rymt". Det gäller att passa på. Efter julafton är julen numera slut, hörde jag ju. Jag ska nu fortsätta att vandra omkring i sysslolös julbrådska. Dammsugarroboten kallar vi Ossian.

Bestörtningen

Svensk Kyrkotidning har skickat brev till Antje Jackelén och brevet återges i tidningen. Tidningen har "med bestörtning" tagit del av nyheter om det näthat Jackelén utsatts för. SKT vill värna om ett samtalsklimat fritt från hot, kränkningar och personangrepp.
"Det näthat du drabbats av är därför både ett angrepp på dig och ett hot mot våra grundläggande värden. Vi vill därför uttrycka vårt stöd för dig och vår förhoppning är att du också i framtiden ska stå emot dessa hatets krafter."

Men vilka är dessa hatets krafter. En handfull kommentatorer på några sidor som gör vad då? Hatar? Är det hat att kalla Siewert Öholm "idiot" eller bara idioti? Och det var väl det svåraste som skrevs på de sidor vi hänvisats till - eller? Om Antje Jackeléns frisyr skrevs att den var en "gubbfrisyr" som enligt förslagsställaren me4d fördel kunde täckas av slöja när Antje Jackelén blivit muslim. Hat? Sas det fler impertinenser mot Antje Jackelén än vad som uttrycktes på den skärmdump som publicerades här för att förstå domkapitelsanmälan mot mig. Jag vet inte. Ett vet jag. Nyheten om näthatet är undanglidande, oprecis. Som så mycket annat när det gäller Antje Jackelén, tycks det.

Bestörtningen noteras i vart fall. Men är hatets krafter något annat än det lätt imbecilla?

Moloks prästinna

När den första häpenheten lagt sig och när jag eftersinnande längtat efter Anne-Marie Thunberg var det 3 Mos 18:21 som gällde. Barn ska inte lämnas åt Molok, dödsguden. Jag trodde mig vara klar över vad kyrkofäderna säger, dvs från första århundradet och därefter har abort av Kyrkan setts som något moraliskt ont. Livet ska skyddas. När Anne-Marie Thunberg reflekterade över detta i debatten  under 1960-talets senare del och 1970-talets förra, drev hon dessutom tanken att den nya abortlagstiftningen stred mot en socialdemokratisk värdegrund. Det mänskliga livet ska respekteras. Men så kom alltså Svensk Kyrkotidning.

Det är rätt förfärligt när vi i denna tid så uppenbart möter två abortindikationer - Johannes Döparen och Jesus - att läsa en ledare som rakt av pläderar för fler aborter. Boel Hössjer Sundman frågar vad  Sverige och Svenska kyrkan kan göra för att värna kvinnors liv. Verka för att subventionera aborter för kvinnor som söker sig hit. "Det handlar om att värna kvinnans hälsa och hennes rätt att bestämma över sitt eget liv." Frågan om abort är för SKT:s ledarskribent en fråga om makten över kvinnan och inte minst hennes kropp.

Nå, men det som ligger i rondskålen, då? Vad med den okränkbara rätten till liv för det som ligger i rondskålen och som Kyrkan med goda skäl ser vara mänskligt liv? Ps 139:5 och Jer 1:5 för den som gillar att komplicera för sig.

Varför blir SKT bara samtidsideologi utan ett uns av kristen reflektion? Ledaren säger det som många andra säger men glömmer tala sanning. Vår tids dödskultur uttrycks i ord som gör dödskulturen till normalitet. Kallelsen från Gud är en annan. Och den verksamhet vi med skattemedel håller igång och som betyder mer än 30 000 aborter per år, diskuteras inte. Vill någon påstå att vi på 1960-talet hade 30 000 illegala aborter per år? Nu har vi i legal ordning efter lagen i början på 1970-talet aborterat mer än 1 miljon individer, var och en med okränkbar rätt till liv.

Fostret är inte en del av mammans kropp utan en egen individ - eller? Så lär Kyrkan men inte Svensk Kyrkotidning.

Måste vi inte nu börja tala om att vi inte är oense om några små detaljer som detta med ceremonier eller prästämbete. Vi är uppenbart grundläggande oeniga och jag är med glädje och viss entusiasm oense med Moloks prästinna. I valet mellan liv och död väljer jag livet. Och i valet mellan dumhet och dumhetens motsats väljer jag motsatsen.

I SKT undrar Boel Hössjer Sundman: "Man kan fråga sig varför det verkar viktigare att veta hur, än varför Jesus kom till världen." För vem verkar det viktigare, blir första frågan. Och andra frågan blir förstås frågan vem som sagt att hur är viktigare än varför. Vi som står på den sida som är dumhetens motsats envisas som vanligt med att kombinera frågan om hur och varför. För somliga av oss gäller att tron vill förstå. Andra tycks mer upptagna av frågan om hur det verkar vara. Jag trodde annars att de som fått ägna sig åt vetenskaplig forskning visste att alltid gå förbi hur det verkar vara för att komma åt hur det är och vilka de fruktbara frågorna är.

Åligganden och överläggningar

På grund av åligganden och överläggningar utomlands denna dag, blir det klent med bloggandet. Man jag minns gårdagen klart.

Jag var på en mässa där sju präster firade sin 40-åriga prästvigningsdag. De koncelebrerade, kanske inte efter konstens alla regler men i alla fall. Jag såg på dem med rörelse, på de flesta med ren och ogrumlad broderlig kärlek. Och så slog det mig: med nuvarande regler för prästvigning i Svenska kyrkan, skulle ingen av de sju ha prästvigts då. Efter deras prästvigning har utfästelser svikits och löften brutits. Är det verkligen omöjligt att få en allmänkyrklig skamkänsla över läget i Svenska kyrkan att infinna sig? Ska ljugeriet vara livshållning - och bygga framtid? Det tror jag inte en sekund.

Raskt ut i den internationella verkligheten. I morgon hoppas jag kunna återkomma vid en lämplig dator och blogga på. Det finns en del att skriva om, må jag säga. Och dagens överläggningar kan ge något ytterligare. Join the Church and see the World.

Stiftsstyrelsens sista sammanträde

På morgonen innan jag skulle fara på mandatperiodens och mitt sista sammanträde med stiftsstyrelsen ringde överste Olofsson. "Fattar folk som läser Bloggardag eller har de glömt att när nyheten kom att FRA haft folk i Washington, sju personer, så har två av dem presenterats här, Salander och jag. Bloggläsarna behöver inte bli indignerade. De har redan fått besked både om att vi samarbetar och att några av oss är i Washington. Har de som protesterar alls inget begripit om hur en liten stat måste skaffa sig understöd? Och ser de inte att ryssarna övade anfall  mot FRA i påskas. Klart ryssarna vet och klart att dom ville ge oss ett besked." Olofsson lät road över Bloggardags läsarservice.

Då går vi vidare. Stiftsstyrelsen ägnade sig åt att förslösa pengar till sådant som på många sätt kan ifrågasättas. 50 000 för att skriva en projektbeskrivning, som kanske blir något. Befrielseteologi i den lokala kontexten kostar, förstod jag. Högkyrkliga präster har planerat för nya an- och insatser utan att det kostat 50 000. Men det kanske är olämpligt att påminna. Och ett pastorat får - för vilken gång i ordningen - 135 000 för flyktingarbete. Diakonen beskrev sig sitta i sammanträde med administratörer samt nogsamt gå igenom de asylsökandes papper. Behjärtansvärt är det säkert - men är det klokt? Och hur vet stiftsstyrelsen det? Nya stiftsfullmäktige ska ha ett slags seminarium, som innefattar lunch på Östrabo och middag på samma ställe samt en möjlighet att gå på prästvigning i Växjö domkyrka. Vad seminariet i övrigt ska ägnas åt, ter sig mer oklart men planeras i januari. Käket är i alla fall fixat.

Den stora frågan var förstås Kyrkostyrelsens krav på 32.5 miljoner, en intressant principfråga. Stiftet försökte få Överklagandenämnden att ta upp den - men det gjorde nämnden inte. Vi är alltså tillbaka på ruta ett. Stiftet vill tala med Kyrkostyrelsen och det blev beslutet. Men vad ska man tala om? Kyrkostyrelsen hävdar att de 32.5 miljoner hör hemma på nationell nivå och stiftet att pengarna ska till församlingarna. Jag menade att den principiella tvisten i allas intresse ska avgöras i domstol och reserverade mig.

Någon stackare kunde tänka sig att Växjö stift skulle vägra betala och stämmas inför tinget - jo, det hade varit något. Jag ville få ett korrekt avgörande, ett som håller för att vi ska förstå relationen mellan Svenska kyrkan på nationell nivå och stiften. Jag hade skrivit min reservation på förhand och kunde bara underteckna den och lämna in den. Jag var rätt nöjd med att vara ensam reservant. När stiftet nästa år kommer att gå till domstol eftersom samtalen inte lett någonstans, ska ni minnas vem som  var framsynt. Om samtalen leder till att stiftet får ha kvar pengarna, ska ni minnas vem som beskrev alternativet så att utfallet blev så lyckosamt - men fortfarande principiellt oklart. Och om samtalen leder till en kompromiss att stiftet får behålla 16 miljoner, ska ni undra över den rättsliga grunden för något sådant. Men saken gäller inte bara pengarna utan principfrågor med bäring på framtiden.

Det var avslutningslunch också med avtackning av de som lämnar - personal och förtroendevalda. Jag missade inte huvudrätten men telefonen ringde och jag insåg att det var problemlösningsdags och fick dra, ursäktande mig. Äpplekaka med kardemummaglass och kaffe därtill fick jag bara tänka mig. Men kanske ka jag se saken så, att jag i stället för att se tillbaka fick en utmaning att lösa ett problem och att jag kunde göra skillnad? Jag är inte orolig för håvan till de avgående. Den finner nog sin väg till mig.

Däremot är jag inte så munter över POSK:s agerande. Nu går uppgiften runt att Frimodig kyrka sagt nej till en ersättarplats i stiftsstyrelsen. Det har vi INTE. Beskedet jag fick var att vi eventuellt skulle erbjudas en ersättarplats och att jag skulle vara beredd att svara på den frågan några dagar senare om någon ringde - men ingenting var säkert. Jag ringde kamraterna på stört och vi hade namnet på en ersättare - men något telefonsamtal kom inte. Det ska stå allom klart.  Försöker POSK-arna sno sig undan nu - de som inte hederligt kunde svara på vår fråga om samarbete utan bara meddelade att de gjort upp med partipolitikerna - ter det sig dystert för stiftet. Är det lögnen som vapen och sveket som verktyg som ska praktiseras, blir det till sist inte bra. POSK i Växjö stift har en del att reda ut. Hur nu det ska gå till. Kristdemokraterna, de som sätter partisinnet främst, har kanske inte räknat med min röst i de kommande valen. De får den i vart fall inte.

Och så till sist: Naturligtvis har Bengt Olof Dike rätt. Det bästa med den mannen är att han på förhand har stabila föreställningar om t ex skumrask och så undersöker han saken med hjälp av de frågor han förmår ställa och mödar sig tills han får bekräftat hur rätt han hade redan från början.
Självfallet kördes den svenska skolan och den svenska kyrkan i diket under samma period (80+-90tal, inte 50-60-70-tal!) även om - just nu - sambandet mellan de två händelserna ter sig något oklart. Varför skulle man bry sig om att läsa t ex avhandlingen Folk och kyrka, som annars, såvitt jag förstår, ger bakgrundsteckningen?

Det som nu avnjuts, har enligt min ringa mening tillagats under lång tid, en tid känntecknad därav att avvägar uppfattas vara vägar framåt. Men detta är bara en enkel, semestrande men snart pensionerad komministers synpunkt.

Adventsnyfikenhet

Adventsnyfikenheten drabbar lite till mans och kvinns, kan man hoppas. Jag ska strax återkomma till de kyrkopolitiska minnena men mest nyfikenheten är jag på det som kommer ur predikanternas munnar i denna tid. Min underliggande misstanke är ju att vi så väl tränats att paketera evangeliet i lämpligt omslag, att vi numera mest säljer omslaget. Som när det i predikan Tredje söndagen i advent hävdades att det viktigaste med julen var att umgås med familj och vänner. Det är ett gott evangelium i ett land med många ensamhushåll men det är ett gott evangelium bara på det klassiska viset att det är ett annat evangelium. (Gal 1:8) Att Johannes Döparen talar om omvändelse men inte Jesus, fick församlingen också veta. De minnesgoda kunde kanske fundera över om detta var sant - för de hade söndagen innan (om de var i kyrkan då) hört att Guds rike var nära och att de skulle omvända sig och tro evangelium. (Mk 1:14).

Blir ni inte som jag adventsnyfikna? Vad ska komma ur predikanternas munnar när det lackar mot jul? Och vart tog Guds rike vägen i allt detta kyrkliga som förkunnas i en tid där kännetecknet är att allt fast förflyktigas, som Karl Marx och Friedrich Engels påpekade.

Jag kom till kyrkan  i går och vid rätt tid. Pastorn noterade att han sett fler människor i kyrkan. Nu var det moderniserad gudstjänstordning för församlingen har en ny provanställd komminister så ett Sanctus med ord om "välsignad är han som kommer" var borta och agendans syndabekännelse var den där med "hela mig så blir jag hel, rena mig så blir jag ren, drag mig så blir jag dragen". Men jag såg kyrkobetjäningen (fem pers, kyrkvärdarna inkluderade) och när högmässan började var vi två för att efter en stund mönstra ytterligare två. Nio inalles. Innan jag sett hur klent besatt det var, såg jag kyrkvärdens blick när hon gav mig psalmbok. Hon var inte glad.
Ska man vara adventsnyfiken bör man nog kolla hur det är med gudstjänstfriandet den 5 jan 2014. Det blir på många ställen en söndag berövad gudstjänst men kanske ett tillfälle till konsert? Sekularisering är först och sist ett kyrkligt fenomen, som ni minns.

Adventsnyfiken kan man vara på det sätt som biskop Fjärstedt är. Han och Bengt Olof Dike vill veta mer om hur det var i den kyrkopolitiska maktapparaten under tiden 1986-1998. Generalsekreteraren Sören Ekströms göranden och låtanden är av särskilt intresse, tycks det. Men jag gjorde ett enda nedslag i en händelse som inte var särskilt present i mitt tänkande, därtill motiverad av det lilla tal Levi Bergström höll. Resten tänker jag inte bränna bort som ett blogginlägg, när det kan bli ett omfattande kapitel i mina memoarer. De kommer inte i år, dock så herrarna får ge sig till tåls och vara försiktiga på övergångsställen och i halka så att ni verkligen får läsa. Gör adventsnyfikenheten till livhållning - det finns något som ska komma. I den texten finns det nog plats både för Bengt Olof, Biörn och Sören samt en hel del andra. Bengt Olofs närmast monomana misstanke mot personer i Kyrkans Hus, som definitionsmässigt måste vara skurkar, +Biörns insats i Biskopsmötet 1993 och Sörens försök att räta upp den kyrkliga vardagen ska med. Jag frågade en gång Sören hur många av de problem generalsekreteraren ska lösa som vår egen organisation åstadkommit. "Alla", svarade han.
En organisation som är självförsörjande på resurskrävande problem, det är något för de adventsnyfikna att fundera över.

Noteringar

I går var det fotboll. IFK Berga, Kalmar, pojkar 01-02 skulle möta Östers 11-12-åringar i Tipshallen. Dottersonen Hugo var offensiv back. 6-4 till grabbarna från Kalmar och två av Östermålen kom på straff resp frispark och var så höga skott på mål att målvakten var chanslös. Allsvenskan är ett skit. Inga mål och långsamt. Här är det mål var 6:e minut. Ropen från de läktaranhöriga kunde sammanfattas med "bredda", "ryggen" och "hjälp honom" samt lite bra-rop då och då. Vi var inte många åskådare, kanske dubbelt så många som spelarna. Men jag såg integrationspolitik fungera på Kalmar-laget och funderade över om inte orden "bredda, ryggen och hjälp honom" är tre bra nyckelord också för en församling.

Till min heder ska sägas att jag höll tyst hela matchen -fast det fanns en Österanhängare i närheten. Men jag frestades - dock inte över min förmåga, konstaterar jag förnöjd - att skrika "I Växjö kan dom inte spela fotboll!" Mina sympatier var dock på Hugos lag och Kalmar är en framgångsrik fotbollsstad, som alla vet.

Gårdagens morgon ägnades åt en fundering kring Barometerns ledare, som ser luciafirandet som något "där det religiösa kulturarvet gör sig gällande". Nå, det var genom två tidningar i Stockholm, Stockholms Dagblad och sedan Stockholms-Tidningen (vill jag minnas), som Lucia-seden etablerades nationellt från att ha varit lokalt värmländsk. Mats Rehnberg kopplar samman denna ljussed med ljus på gravarna och påpekar att den härsortens seder uppkommer där sekulariseringen ter sig vara starkast. Försöken att fördjupa och ge perspektiv på Lucia, en kristen kvinna, är aktningsvärda men till det religiösa kulturarvet hör någon ändå inte Luciafirandet. Dock Lucia själv! Sin tids Sophie Scholl, kanske. Och den det vill noterar att här görs dopteologin tydlig. Vi talar om helgon, aldrig om honhelgon eller hanhelgon. Gal 3:28!

Denna dag skulle jag till kyrkan, såsom min sed är. Kl 10 ringde klockorna och jag steg ur bilen på för att inse att något inte var som jag trott det skulle vara. Ingen bil på parketringen, kyrkporten tillsluten för att hålla vildsvinen ute men kyrkporten in i den folktomma kyrkan öppen. För ett ögonblick for tanken genom mitt huvud: Kristus har hämtat hem de sina medan kyrkklockorna automatiskt ringer och ringer men de som är kvar, fattar inte för de bryr sig inte. Så slog det mig att jag var kvar - men jag hade ju åstundat mötet. Det mesta talade för att jag sett fel på tiden. Kl 12 blir det högmässa. Fördelen med att komma vid fel tid var att jag i P4 hörde en idiot tala. Han hävdade att vi inte kan veta när Jesus föddes men att vi kan veta att det inte var den 24-24 december. Men om vi inte kan veta - hur kan vi då veta vilka två dagar det inte var? Bara en idiot argumenterar så - i tanke på att radiolyssnarna är idioter. Officiella förolämpningar av förståndet ska uppfattas vara personliga. Och nu kommer det att tjatas om att julen är en hednisk högtid i Rom som Kyrkan tog över. Det lilla problemet, värt att lägga märke till, är att vi inte har belägg för någon Sol Invictus-fest förrän kristendomen stod stark i Rom. Vi som vet hur makt utövas, kan vända på resonemanget. Just när Kyrkans Kristusfest genom sin folkliga förankring tedde sig hotfull, behövdes en kejserlig ljusfest. Ungefär som ljusfesten kommer till som uttryck för sekularisering i Stockholm på 1920-talet.

Som vanligt skulle vi behöva lite mer kristen agit-prop-aktion. Agitation och propaganda. På kristet språk handlar det om evangelisatorisk iver. Lucia är alltid välkommen, som det heter i Barometern. Är den Herre hon vill följa, Jesus Kristus, välkommen också? Frågan är fri bara den är ärlig.

Hatet - öppet och fördolt

Jag konstaterar att det inte var helt enkelt att skriva på Scandics dator för texten blev märkligt sammanskriven. Nå, några kunde möda sig igenom, förstår jag. Och Kyrkans Tidning nöjde sig med de värsta kyrkoherdelönerna. Nu återstår att granska de övriga. Jag menar att dessa löner för skrivbordsysslor inte är rimliga - men jag kan ha fel och kanske drivs jag helt enkelt av Häxan Avundsjuka. Det enkla är väl att medierna helt enkelt redovisar så kan vi öppet tala om saken - eller?

Öppet tala om, ja. Men jag blir alltmer tveksam in för talet om hatkampanjer. Det verkar som om folk inte under de gångna årtiondena följt Aktinform eller Contra eller annat politiskt material från den yttersta högern. Det låter så här och frustration uttrycks på detta sätt, antar jag. Associationerna blir vidunderliga och en del av det som egentligen skulle bevisas slås fast som oomkullrunkliga sanningar. I den samling kommentarer jag läste från Fria Tider ser jag ett litet gäng kommentera. Siewert Öholm presenteras som "lika förvirrad som gammal" - ungefär argumentationsnivån från missionspastorn mot mig, ni minns, på skärmdumpsbilagan - och om Antje Jackelén kallas "politiskt tillsatt tokkärring" eller "en religiös tokmarxistisk feministextremist med makt" så är detta en argumenattion som spricker i solljus. Där ska den också fram i ljuset. Men kampanj är det inte. Kampanj görs kommentarerna till - och blir nyttiga så. Ungefär som i Lisa Syréns krönika i Smålandsposten denna dag där Syrén vet något om Antje: "Som kvinna i offentligheten får hon ta sin del av hatet från de män som alltid tar tillfället att kritisera en kvinna."

Visst finns det en hat och en hatretorik men finns det verkligen en kampanj - och nu ordet "kampanj" ska ha någon rimlig mening?

I Uppsala åts middag i Ärkebiskopsgården. Kråsen smordes och till sist vid kaffet skulle avgående förste vice ordföranden Levi Bergström tala. Det blev en exposé över hur det varit. Allt hade varit så trevligt bortsett från "en liten tagg". En av au:s ledamöter hade uttryckt sig lite dumt (som han ibland gör) och skulle inte väljas om till ett uppdrag, visste Levi att berätta. "Var det jag och var det Verbum?" avbröt jag. Så var det. Intressant påminnelse. Men jag hade inte uttryckt mig dumt. Det dumma var att jag uttryckt mig och skrivit boken Farligt när Christina Odenberg utnämnts till biskop i Lund. Detta tilltag förtog en del av triumfen och sådant förlåter dom aldrig. Men själva tilltaget att debattera är demokratins livsluft, väl? Och om jag uttryckt mig dumt i boken var det väl bara att polemisera?

Inte Levi. Han fick faktiskt efter en stund understöd av Christian Odenberg som fablade runt om att det alls inte var konstigt om man efter några år valde någon annan till ett uppdrag. Jag avlyssnade den märkliga debatten men då fick jag ändå genmäla att saken just nu inte gällde detta. Jag blev inte omvald.

Verbums ledning hörde av sig och markerade att förlaget inte hade någon del i petningen samt ville bjuda på middag.
Anders Wejryd hörde också av sig för att säga att Wejryds inte haft någon del i det hela trots att Kajsa Wejryd valdes in efter mig.
Sören Ekström som var frånvarande generalsekreterare sa efteråt att om han varit med, hade petningen inte skett. Det gick ett rykte att Carl Erik Lundgren (S) i au och i Verbumstyrelsen skulle ha regisserat det hela - men det tror jag inte och det förnekade Levi när jag passade in repliken "Var det Carl Erik?"

Vilken var talarens poäng och vad var taggen? Tydligen detta att Levi undrat om han kunde åka till Arlanda med den taxi jag hade och det var förstås självklart, när vi talades vid på morgonen. Efter sammanträdet sa jag "Jag åker ensam" - och detta var tydligen taggen också nu 15 år senare. Så på något sätt tycks Levis lilla insats ha misslyckats?

Lite fascinerad är jag för först när Levi  i ärkebiskopens salong tog upp saken, mindes jag. Den har efter dessa år inte legat främst i mitt minne. Men mekanismen kan vi förstå. Tysta dem som uttrycker andra meningar. Ett begriper jag inte. Hur fick han för sig att förberett ta upp saken i sitt tal? Är det odemokratiska så självklart och oförmågan att ta den offentliga debatten lika självklar. Makt utövas helst utan offentligt samtal - är det saken? Alltså ska makt granskas och festtalen mjölkas på det informationsbärande.

Var alltså den lilla taggen att Levi inte fick åka taxi med mig? I så fall var det väl klokt att inte vänslas, för då mindes han ju något från alla sina år som inte skulle bokföras på trevlighetskontot. För det kan väl inte vara så att den lilla taggen var att Levi uppträdde som en maktutövande, hämndgirig social-o-demokrat, en sådan som i alla lägen undviker det offentliga samtalet?

Folket mot folkkyrkan - to be continued

Jag måste skriva innan veckans Kyrkans Tidning kommit för i morgon är det tidig om än gammal kyrkostyrelse i Uppsala och inte tid att blogga. Så det kan redan nu ske med ignoratian som främsta tillgång. Jag vet inte vad Kyrkans Tidning avslöjar om välbetalda kyrkoherdar - men kan utifrån ett rikt föreställningsliv ana. Vad göra? Ge råd till de journalister som vill göra ett så kallat påhak. Här är några enkla saker att tänka på. 1. Läs artiklarna om kyrkoherdelöner förra veckan och denna och var noga med källhänvisningarna. 2. Ring kyrkoherden i mediets spridningsområde och fråga vad han/hon tycker om sin lön. Fråga hur ofta kyrkoherden hinner predika, fira högmässa, döpa, ha konfirmander, viga och begrava. Fråga hur mycket själavård kyrkoherden hinner med. Fråga hur kyrkoherden uppfattar arbetsklimatet i pastoratet. Om samtalsklimatet är gott kan du också fråga om kyrkoherdens examina, publikationer mm mm. 3. Ring en medarbetare /kanske en komminister i pastoratet/ och fråga vad han/hon tycker opm kyrkoherdens lön med tillägget att du ber komministern berätta vad kyrkoherden egentligen utför i sin (omfattande och ansvarsfyllda) gärning. 4. Ring biskopen och be biskopen förklara vad en präst efter sina vigningslöften sysslar med och be biskopen jämföra den aktuella kyrkoherdelönen med sin egen. 5. Sök upp en undersköterska och en lärare och fråga vad dessa tycker om kyrkoherdens lön. 6. Skriv artikeln. 7. Gör 10 dagar efter publiceringen en uppföljning och kolla a) antal utträden i det aktuella pastoratet och b) antalet utträden så som saken kan beskivas från nationell nivå. 8. Fira en riktigt god jul och ett njutningsfyllt nyår i vetskap om att artikeln fungerar. Deb svenska avundsjukan är nämligen en starkare drift än sexualdriften, som Ingemar Mundebo påpekat. I väntan på Kyrkans Tidning i morgon ska jag vandra till Ärkebiskopsgården för middag med den gamla och den nya kyrkostyrelsen. Det har klarnat upp i Uppsala, annars hade jag kunnat utbrista: "In i dimman!" Kanske måste jag dock göra reda för transskriberingar av slaviska språk. För den som skribver avhandling på engelska är det besvärligt. Jag skrev t ex "vojni" som vi gör på svenska men måste hålla mig till engelskans "voini". Denna språkliga förvirring gör att jag emellanåt funderar på att strunta i avhandlingen i slaviska språk och skriva något annat. Till dem som söker klarhet om hatkampanjer kan jag bara skriva: Håll ut.

Stiftsfullmäktige i Växjö

I dag väljer stiftsfullmäktige stiftsstyrelse, domkapitel, egendomsnämnd och en hel del annat. Det angår inte riktigt Frimodig kyrka. ÖKA och FK liksom SD ställs utanför och genom valteknisk samverkan bereds plats för andra. I politiken får man underliga sängkamrater - och somliga får inte ens sängplats. I valberedningen fann jag att bara två inte var medlemmar av något politiskt parti. För POSK var det alltså naturligt att ansluta sig till de maskerade politikerna - för nog kan man prisa uppbrotten från partipolitiken och likväl bekymras över att rävarna är sammanknutna i svansarna. Som sagt - partimedlemskap för alla i valberedningen utom för FK och ÖKA. Sju mandat står utanför medan politikerna gör upp - och POSK medverkar eller fattar inte. Välj själva förklaring, den ena är lika trolig som den andra. Vad gjorde FK? Frågade POSK om samverkan. Naturligen hade POSK, FK, ÖKA och rimligtvis också KR kunnat göra något tillsammans med Vägen. Men då hade KR inte fått ordinarie plats i stiftsstyrelsen utan fått nöja sig med ersättarplats. Partiintresset tog över intresset att skapa en bredare och kompetentare stiftsstyrelse. Bertil Olsson KR blir nu sängkamrat med Annika Stacke, hans ersättare från Vägen. POSK tar bort kyrkomusikern Vanja Roshagen från Oskarshamns folkhögskola. Hon är alltså aktiv kyrkomusiker och kanske en tillgång för den folkhögskola som utbildar just kyrkomusiker. In kommer Marianne Slattegård, 74 år. Det tycks mig vara en kompetensförsvagning. Elsa Jönsson (S) och Sofia Rosenqvist (POSK) ska sitta både i stiftsfullmäktiges presidium och stiftsstyrelse. Tja. Elsa (70) är rolig. Hon berättade i Radio Kronoberg om hur hennes mamma sjungit psalm på sängkanten. Som exempel angavs "Din klara sol går åter upp". Det tyckte jag om. För någonstans är det väl alltid soluppgång - men var? Jag försökte fundera när lilla Elsa nattades men Nya Zeeland uppfattade jag redan ha sett soluppgången då. Så vad gör Frimodig kyrka med sin frimodighet i och för Växjö stift? Ägnar sig åt opposition. Och fortsätter att i fyra år fundera över hur en stiftsstyrelse sätts samman. Jag frågade i mitt kyrkoråd vid dess sista sammanträde hur länge Persnäs AIF skulle kunna ha ett fotbollslag sammansatt efter de principer som styr val av stiftsstyrelse. "En match", löd svaret. Jag fruktar att det är sant. Kunde man hitta någon student som vill skriva ett kyrkosociologiskt arbete om kyrkligt förtroendevaldas vana att söndagligen återfinnas i gudstjänst, skulle jag finna saken intressant.

Det var 1914 och blir kanske 2014

I förra veckan slogs jag av insikten att vi nästa år - om världen består - ska markera att det är 100 år sedan det första världskriget bröt ut. Jag bestämde mig för att det nog blir dags att repetera Egon Erwin Kischs bok Schreib das auf, Kisch! och i största allmänhet försöka komma ihåg hur det var på Balkan och den tillkrånglade serbiska politiken. Jag gläder mig dock åt tanken att bloggläsarna nu kan föreställa sig hur jag sitter och rad för rad mödar mig igenom texter på främmande tungomål. Svetoslav Budinov är lärorik. Balkanskite Voini (1912-1913). Istorischeski predstavi v sistemata na nauchno-obrezovatelnatakomunikatatsia, som kom 2005.
Nog är det intressant när han (s 55) driver tanken att frågan "varför" innebär att vi frågar efter någon ansvarig medan frågan "hur" mer syftar till att göra sammanhang klara och detta utan moraliska övertoner. Budinov manar oss att fråga "hur?".

1914 är året när Nathan Söderblom blev ärkebiskop. Han kunde uppfatta ärkebiskopsämbetets potential att göra en ekumenisk insats för biskopsämbetet var till sitt väsen något som gick utöver nationalkyrkans begränsningar. Björn Linnell skrev för tio år sedan en artikel i DN. Det hade jag förstås glömt och skyller på åldern men med mer minnesgoda vänner, får vi påminnelser. Att Björn sommaren 1966 konfirmerades på Kronoberg och att jag var konfirmandledare för pojkarna noterar jag inte så mycket självbespeglande som för att påminnas om en lång vänskap.
http://www.dn.se/kultur-noje/biskopskriget-om-kyrkans-framtid/

Jag läser och noterar att nuförtiden finns det nog inget biskopskrig om Kyrkans framtid. Ingen säger emot. Ingen håller fram andra visioner men ingen är heller den som uppträder särskilt visionärt. Biskoparna förvaltar men förnyar inte. Hur blev det så?

Att Eklund inifrån förstod den folkliga fromhet som Söderblom kanske sett från prästgårdsfönstret, kan man förstå. Eklund blir också kritikern av samtidskulturen. Söderblom var annorlunda - den betydande teologen i Rasbo har karaktäriserat honom som "den störste clown som suttit på Svea rikes ärkebiskopsstol." Söderblom är en estradör och i jämförelse med honom måste biskopar som Eklund och Danell uppfattas som buttra.

Kan vi lära oss något från år 1914 när vi ser på ärkebiskopsskiftet 2014? Just nu uppfattar jag nog mest skillnaderna. DÅ en kyrka värd att bekämpa och viktiga nyansatser. NU - jag vet inte. Begreppet "folkkyrka" har väl i egentlig mening blivit det som folkkyrkotankens fäder och mödrar sa att den inte var - en uppenbarelseform för den egna religiositeten, som förser denna egna religiositet med arena och rekvisita. Kyrkorum och stearinljus samt älskade psalmer, alltså. Som gjort för religiösa kosmopoliter.

Nu återgår jag kanske till Balkanskite Voini. Nästa avhandling Dag Sandahl lägger fram blir nog en i slaviska språk.

Hatkampanj, del 2

Samuel Larsson uppfattar i en kommentar att jag misstror SR:s och hans rapportering om hatkampanjen mot Antje Jackelén. Egentligen inte. Jag läser vad som redovisas, material från en enda källa i form av tre kommentarer och därtill en fjärde oidentifierad kommentar. När alla talar om det massiva näthatet, borde det vara lätt att hitta artiklarna. Jag googlade. Förklaringen kan förvisso vara att googlandet inte leder mig till kommentatorsfältet - men då återstår problemet att jag inte kan veta hur omfattande den omfattande hatkampanjen är. Det är dock politiskt möjligt att några inlägg tas till intäkt för att beskriva en kampanj och därmed skapa sympatier för Antje Jackelén.

Jag har alls inget emot att Antje Jackelén möts av sympatier, tro inte det- men då på sakliga skäl.

Nu ska kanske inte jag vara den som bedömer vad en hatkampanj är eller hur det illasinnade i kyrklig kontext ser ut. Många års tillvänjning i det kyrkliga hatklimatet, kan ha trubbat av mig. Jag har ju t ex läst Gustaf Wingrens böcker och hans besinningslösa utgjutelser mot de elitistiska och dörrstängande prästerna av mitt slag. Karln ljög men lögnerna passerade i det kyrkliga klimat där hat, lögn och svek är fullständigt normala företeelser.

Får jag bara vara klar på en punkt. Jag påstår inte att det finns likheter mellan talet om hatkampanj och riksdagshusbranden i Berlin, som visade sig mycket politiskt användbar. Måste man markera denna klarhet? Antagligen. För som lektorn i Skara sa när han talar om ett ihåligt rör och fick frågan "Men lektorn, är inte alla rör ihåliga?" Lektorns svar löd: "I denne klassen kan en inte va tydlig nog."

Fortfarande skulle jag vilja ha hatkampanjen avslöjad, alltså. Och då kan jag ta hela rapportsystemet: Stund, ställe, styrka, slag, sysselsättning och sagesman.

Hatkampanjen

Jag är inte alls glad. Hatkampanjen mot Antje Jackelén kan man genom att googla följa på hundratals inlägg på nätet. Jag googlar och finner faktiskt föga. De fyra exempel Sveriges Radio återgav kom till 75% från samma källa och - omtänksamt nog - ges inga referenser till andra hatsajter. Jag skrev in Antje Jackeléns namn på sökmotorn och kom inte så värst långt. Däremot påmindes jag om att Lena Anderssons "bitch slap" och hittade Patrik Lindenfors tips om att hädelseparagrafen borde återinföras så att Antje Jackelén skulle slippa ifrån religionskritik.

Nå, Tommy Hansson kunde väl vara ett säkert kort om man ska hitta Jackelénkritik. Han konstaterar att Antje Jackelén inte kunde eller ville ge ett klart svar på frågan vem av Jesus och Muhammed som gav den sannaste bilden av Gud. Hans slutsats är entydig och  klar: "Med företrädare som Antje Jackelén och hennes entusiastiska uppbackare Helle Klein i Seglora smedja kan vägen utför och ner i avgrunden bara fortsätta med oförminskad styrka." Det får man väl tycka`.

Förklaringen till att Antje Jackelén blivit bemött "med stora mängder näthat" sammanfattar Mats Berglund med orden "vita rädda män", som sitter vid sina datorskärmar. Det handlar om "rädslan för förändring och rädslan för förlorad kontroll hos unga män", som sällan eller aldrig går i kyrkan. Frågan var den stora mängden näthat egentligen finns att se, återstår att besvara. Men fakta taloatr kanske för sig själva, som hos Sven Tycker: "Drägget slår till igen: Vår nyvalda ärkebiskop Antje Jackelén utsätts just nu för en vidrig hatkampanj på rasisternas olika medier. Det passar tydligen inte de svinen att en kvinna utsetts och en kvinna som inte hatar andra religioner. Tyvärr blir man inte överraskad!" Källhänvisning? Såvitt jag ser en enda källa, fördelad på SR Kristianstad, DN och Expressen. Och här blir jag på nytt bekymrad. Kan ingen ge oss en rejäl dos exempel på vad näthatet handlar om? Eller är det så enkelt att den kritik som framförts nu besvaras genom att etiketteras "näthat"?

Transparens är vad jag efterfrågar, tror jag.

I går läste jag om biskopen Nordin som av etiska skäl inte ville gå på Lars Ekblads avsked. Ekblad har sagts upp och får efter avtal sex månadslöner. Han kan nämligen inte sårskilt länge till utföra arbetsuppgifterna som kyrkoherde eftersom han blivit romersk katolik. Nu blev nyheten att han får ett avgångsvederlag, vilket väl inte var riktigt rätt. Han får lön under uppsägningstiden och det enligt avtal. Men vill jag ha transparens i det ena fallet, vill jag ha det i det andra. Jag tror nämligen att biskopen ljuger, rakt av. Hans närvaro var inte önskad, det är sanningen. Lars Ekblad är nämligen en man av så sällsynt beskaffenhet att han inte ville sluta inhöljd i biskopens skönljugeri. Varför kunde i8nte biskopen säga som det var? "Jag var inte önskad där, så jag kommer inte utan sparar mina vackra ord till någon som mer förmår att uppskatta dem."

Sannolikt leder nyhetsrapporteringen av ett personalärende (otänkbar nyhetsförmedling om t ex en rektor fått sluta, för då sköts allt diskret) till lite hatkampanj mot Lars Ekblad och kampanjen "Folket mot folkkyrkan" har fått lite mer skjuts, förstås. Men den viktiga frågan vad Svenska kyrkan gör med präster som tappar tron på Svenska kyrkan som Kyrka, kanske borde sättas upp på agendan? Antalet sådana präster och diakoner kanske inte är obetydligt? Det kristligt kärleksfulla kanske är att säga "passar inte galoscherna, så kan ni gå" - och se till att de dissiderande utsätts för den sedvanliga och i Svenska kyrkan helt accepterade formerna av hatkampanjer. Hur det än är, i Svenska kyrkan är det normaltillstånd att beskriva sina meningsmotståndare som något de i all mänsklig svaghet dock inte är och kodifiera förhållandet i det som kallas "kyrkoordning".

Så var det sagt.

Hans Haste och Gunnar Helander

Nu ska det vittnas om när man mött Nelson Mandela och hur vi alla i alla år - skuldra vid skuldra - stod apartheidsystemet emot. Jag är inte så beundrande. Jo, jag beundrar dem som år efter år stod vid South African House i London i trofast manifestation. Och så kanske vi ska påminna om hur det var för ungefär 50 år sedan.

Gunnar Helander som utvisades ur Sydafrika ska minnas. Jag läste hans böcker där zuluhövdingarnas politiska visdom hölls fram. Vår Kyrka var också en skarp iakttagare. Till skillnad från Alliansmissionen som hade doktor Vitus på plats, visste de svenskkyrkliga vad som gällde. Alliansarna vacklade - och hade att hantera sina egna kritiker, nämligen Jan-Olof Johansson och Martin Fogelberg (jo, just desamma som gjort glänsande karriärer i Svenska kyrkan). De då unga tog debatten om den apartheidvänlige dr Vitus. Gunnar Helander mötte jag sedan i kyrkomötet 1979 och 1982. Han blev mig en besvikelse och han hjälpte högst handfast till att köra Svenska kyrkan i diket. Mer om detta i mina memoarer. Det förtar inte att han i frågan om apartheid hade en viktig roll för medvetandegöra den del av Svenska kyrkan som tänkte mission och människovärde.

De kristliga gjorde raider i sakristiorna för att kolla vilket nattvardsvin som användes. Cap Constantia byttes i dessa år mot Madeira - 1963-1966. Några präster förklarade beklagande att det fanns flaskor kvar av Cap Constantia men så fort man skulle köpa nytt, fick det bli Madeira. Vi ordnade debatter om Sydafrika för Sveriges ungdomsorganisationers samarbetsorganisation proklamerade bojkott som vapen och bojkott krävde medvetenhet. Inte kom det mycket folk till Ordenshuset i Moheda, men debatt blev det. Hans-Christer Nilsson och jag som arrangerade, kunde vara nöjda. Vi kunde belåtet konstatera att vår mycket blygsamma annons i Smålandsposten fått ett genomslag också. På något sätt var en del av bygdens tanter arga. Vi förstod att det demokratiska tilltaget var olämpligt. De flesta av tanterna - alla med ett eller två undantag - är väl döda nu så vi kan inte se hur de hyllar Mandela i dagar som dessa.

Inte förrän apartheidsystemet föll, åt jag de goda blå druvorna från Sydafrika eller aprikosmarmeladen därifrån, inte heller drack jag vin från Sydafrika men insåg samtidigt att privatbojkotten har små effekter, eller?

Hans Haste producerade material. Han var socialdemokrat men hans Pogo-produktion kunde också ta fram material mot apartheid, som levererades till hela den samlade ungdomsrörelsen, tror jag. Alltså hade jag i mitt sovrum under flera år bilden av den fängslade Nelson Mandela. När Mandela varit i Uppsala domkyrka år 1990 gick jag från gudstjänsten tillsammans med ärkebiskop Werkström. Jag log mot honom och frågade: "Hade du också en bild av Mandela i ditt sovrum?" Det hade han inte haft, fick jag veta.

I efterhand tänker jag ibland på Hans Haste. Han var viktigare än man först förstår. Han försåg unga människor med material både att ta till sig och sprida vidare. Men vad i all sin dar betyder Pogo i Pogo-produktion?

Jag har fattat att Mandels storhet var att han inte var bitter efter 27 år på Robben Island. Ska vi inte också säga ett ord om de människor som en generation senare inte glömt honom utan såg honom som ledare. En generation senare!

50/50 eller Folket mot folkkyrkan

Superkyrkoherdarna består till hälften av män. Jämställt i någon mening. Samt uppgifter om lönerna. Man kan förstå att biskoparnas löner ska förhandlas på nytt. Anders Ekhem drar ihop 69 000 i månaden, Peter Lundborg 67 000, Gudrun Erlansson, Kerstin Hesslefors Persson, Thomas Wärfman 65000. De övriga framstår som klent betalda, som den som kommer sämst ut, kyrkoherden i Umeå Kenneth Nordgren med 57 000. Men fortsättning utlovas genom en granskning i Kyrkans Tidning nästa vecka om kyrkoherdarna som tjänar mer än superkyrkoherdarna. Då kommer Döderhult med och Oskarshamn men dessutom något pastorat på Österlen - för att inte tala om Östersund och andra ställen i Härnösands stift.

Det fanns en tid när vi sa att höga prästlöner och dålig kyrkogång korresponderade. Så var - är? - det i Danmark. Prästerna hade höga löner och folk gick inte i kyrkan. Jag hör till dem som menar att höga prästlöner förtar en del av budskapets trovärdighet. Särskilt som man anar att en gymnasielärare kan tjäna 27-28 000 och 5000 till om man hör till klassen "superlärare" Varför jämföra med just gymnasielärare? Därför att de har en utbildning som motsvarar superkyrkoherdarnas för på listan är endast två disputerade.

Det fanns också en tid när en komministerlön låg två hundralappar under lågstadielärarlönen. Löneökningen senaste år är betydande, rakt över. Och då kanske vi ska komma dragande med löneläget i sjukvården för att förstå.

När jag vid sällsynta tillfällen reflekterar över Svenska kyrkan som koloss på lerfötter (Dan 2:31-45), nuddar min tanke kring frågan vad som kommer att göra slut på eländet. Tanken är enkel: Hellre ett slut på eländet än ett elände utan slut. Jag har då kommit till slutsatsen att när folket ställer sig mot folkkyrkan, så faller systemet i bitar. Folkkyrkosystemet är - till skillnad från en levande, folklig Kyrka - beroende av folket och pengarna. Ställ folket mot folkkyrkan och det är kört. Hur ska detta ske? Det sker just som Kyrkans Tidning gör det. Publicera kyrkoherdelönerna! Vänta sedan på att lokalmedia tar upp saken. Då kommer undringarna - "varför ska jag betala en stor kyrkoavgift som går till att glöda kyrkoherdar?" Och de som utträtt säger samfällt: "Jag är glad att jag slipper betala till deras löner." Superkyrkoherdarna kommer inte undan - men än värre blir det nog när höga prästlöner i måttligt stora pastorat redovisas. Det kommer inte folk att gilla. Inte heller kyrkoherdekollegorna, för den delen.

Kyrkfolket är väl ändå trofast? I Gävle finns superkyrkoherde Christina Eriksson. Hon deklarerar att hon kommer att hinna predika max en gång per månad. Det är säkert sant. Så nu kan den där Pettersson från Örebro, Olaus Petri, slänga sig i väggen om han inte redan gjort det. Prästs uppdrag var, sa han, att predika, liksom smeds uppdrag är att smida. Prästen vid altare och predikstol är ett med sitt folk när det fungerar som det ska. Till prästen vid det administrativa skrivbordet har folk ingen relation och någon slags begriplig herdefunktion får en sådan präst inte. Kyrkofolket noterar att kyrkoherden sällan syns och sällan delar det troende folkets sön- och vardag. Klart att sådant får konsekvenser. Och man kan ju gå till kyrkan på söndagen utan att behöva betala till kyrkoherdens feta lön, tänker den som är normalt klok.

Men var inte ledsna. Det går så länge som det går och när det inte går alls, kanske det inte längre är min tid.

Nu väntar vi på att lokala media nästa torsdag gör de stora reportagen. Det drar mot jul och det religiösa måste uppmärksammas - och kyrkoherdelönerna i grannskapet kommer att väcka andarna. Folket mot folkkyrkan! Lokalmedia kan se fram emot ett lokalt scoop så fort Kyrkans Tidning försett dem med underlaget. Och om den lokale kyrkoherden inte finns med på topplistan, kan man ändå publicera lönen. Taxeringskalendern har alltid sitt läsvärde. Och så noterar vi hur många som utträder.