Omsorgskristna och omsorgskristendom

Det finns omsorgskristna. Dom ska man passa sig för. Det är inte lätt för de är många. De praktiserar snällism och det är det som gör dem farliga. I sin snällism vet de inte hur väl de vill och just därför måste all hänsyn mot det som inte är snällism vika. Vi, de omsorgskristna, sätter agendan för vad som får sägas. Det måste vara snällt. Fan må ta de andra, de som inte är snälla omsorgskristna.

I praktiken ropar de omsorgskristna ofta och högljutt. Ställs en fråga om vilken opinion biskop X verkligen bildat, skirks det att nu är den frågande avundsjuk eller rädd för tjejbaciller eller så. Fy på sig. Ställs frågan hur genomtänkt biskop Y skrivit, blir svaret en uppsjö tack till biskop Y på hans blogg. Han är nämligen fin och snäll.

En sak rädes de omsorgskristna: sakfrågor, frågor som läggs upp på bordet och dissekeras. Det är bara elaka och kallhjärtade människor som får för sig att ställs frågor i sak. Därmed förstör de den goda stämningen.

De omsorgskristna är också snabba med att etikettera. Etiketten "kvinnoprästmotståndare" användes så frekvent att de färdigtryckta etiketter närmast tycks ha tagit slut på lagret. Samma sak med etiketten "homofob", men det finns ett litet lager kvar. "Elitkyrklig" och "dörrstängare" var etiketter vi inte sett på ett tag, kanske är de helt slut på lagret? Nytrryck av etiketten "kärlekslös" är på väg, för den kan alltid användas. Motståndarna, de människofientliga rösterna, måste nämligen tystas. De omsorgskristna vet att ta sitt ansvar.

Omsorgskristna påminner på många sätt om de antika gråterskorna, de som hyrdes in för att vara ledsna. Tala om framtidsfrågor eller prognoser, om statistik eller ekonomi så hörs de omsorgskristna gråta och ropa högt och i den ljudmassan kan ingen tala i sak. Deras budskap är att allt egentligen står väl till och bara blir bättre när vi får nya strukturer och allot det där. Den som inte tänker så, förstör framtiden med sina dystra utsagor och det är kritikernas fel att allt går illa. De omsorgskristna kan i varje läge se det positiva och hanterar varje situation med ett slappt tal om att ingenting är omöjligt för Gud.

Finns det inget som talar för kristen omsorg. Jo, det gör det. Rätt mycket faktiskt. Det underliga är att de omsorgskristna inte ägnar sig åt den, deras kristlighet och obeskrivliga godhet till trots. Kanske ska vi sätta omsorgskristendom som kritisk instans till omsorgskristna?

I höst ska det vara diakon- och prästmöte. Diakonerna röstar fram läroämbetets representant i domkapitlet. Det blir sannolikt en de omsorgskristnas triumf när en diakon på nytt svarar för läran. Och detta sker så välvilligt och godsint.

Hur klokt är det, egentligen?

Kärleken tar stor plats i medierna. I Järfälla församling har två män sammanvigts i en betydelsefull vigsel eftersom de kommer från Uganda. Men bara en av dem får stanna i Sverige. Den andre ska utvisas efter avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd. Finns det inte ett problem här? Använder Svenska kyrkan sin vigselrätt som ett instrument mot av de statliga myndigheterna fattade beslut? "Brydd" är ordet för mitt tillstånd.

På min dop- och prästvigningsdag den 19 december läste jag Dagens Seglora, som jag har för sed, och komministern Helena Myrstener i Limhamn. Hon undrar var indignationen finns när människor kränks. Frågan blir till en teologisk odyssé. Svenska kyrkan har fattat beslut att viga homosexuella par. "Samtidigt sitter det flest kvinnor i kyrkan som år efter år matas med en manlig Gudsbild som inte kan uppfattas som något annat än avgudadyrkan." Kvinnors deltagande i kyrkan "är tyvärr ofta villkorat och jag tror att känslan kan uppstå eller finnas där att inte ritkigt höra till eller vara lika mycket värd när det gudomliga identifieras som något manligt." Utsagan tycks gälla Svenska kyrkan i stort. Myrstener hör väl inte så värst många predikningar på söndagarna utan måste åberopa sig på skrivet material. Vad hittar hon konkret där, så att hon kan påstå att det pågår avgudadyrkan i Svenska kyrkan? Fanns det teologiska motiv för Seglora Smedja att kränka Annika Borg, t ex? Och hur klokt var det, egentligen?

Biskop Åke Bonnier är på sin blogg bekymrad. Han kan tycka "att det är bekymmersamt att det finns teologer som hävdar att de har hela sanningen om Guds skapelsemöjligheter, att Guds mångfald begränsas till vissa arter och identiteter, som om Gud inte är mångfaldens skapare."
Biskopen vidhåller sitt påstående att Gud inte skapade den heterosexuella människan, utan människan. Gud skapade människan "i all den mångfald vi möter idag." Med sitt blogginlägg deklarerar biskopen: "I Skara stifts församlingar hoppas jag dock att var och en, oavsett om man är homosexuell, bisexuell, transperson eller queer ska kunna känna sig hemma i sin församling och bli sedd och bekräftad som den man är". Biskopen skriver i "egenskap av biskop i Skara stift".

Vad har föranlett inlägget? Komminister Peter Artman har publicerat en artikel i Dagen och Världen idag. Sexuallivets innersta mening är att ge livet vidare, det är hans budskap. Det uppfattar biskopen - i sin egenskap av biskop i Skara stift - till att Artman är tveksam till preventivmedel. Samma hållning ser han i den Romersk katolska kyrkan. "Skarpt", skriver biskopen om ett ogillande han uppfattar där ogillandet uttrycks indirekt - men skarpt. Fast hur läser biekopen då? I Världen idag, den tidning jag läste 23 jan, skriver Artman att ingen ska missförstå honom: "p-piller behöver alls inte vara fel." Biskopsämbetet i Skara tycks ha missat något. Finns nu de teologer som biskopen tycker det är bekymmersamt att de finns - eller är också dessa en tankekonstruktion? Vilken teolog påstår sig ha "hela sanningen om Guds skapelsemöjligheter"? Biskopen gillar böcker - ge oss tre titlar! Och var påstod Artman i sin artikel att Gud inte skapat mångfalden?

Naturligtvis gillar jag biskopen inklusiva kyrkoryn. Är alltså biskopen beredd att utan begtränsninghar inkludera också så kallade kvinnoprästmotståndare? Eller måste de först etablera sig som en sexuell minoritet för att få detta välkomnande?

Men om en biskop på sin blogg polemiserar mot en av stiftets präster som skirvit aertikel i två tidningar utan att biskopen korrekt tycks kunna citera, måste väl frågan ställas: Hur klokt är det, egentligen?

Dagens Seglora är den modiga rösten som tar upp frågan om gästarbetare från Kamerun, som planterar skog. Svenska kyrkan har inte använt sig av det företag som anklagas för att mot alla regler utnyttja gästarbetarna. Facket har engagerat sig. Arbetarna ska nu få sina löner. Svenska kyrkan då? Helle Klein kräver att Svenska kyrkan, håll i er nu, tar "initiativ till en konferens om skogsbruksetiken". Fler konferenser mot samtidens orättvisor, det blir den modiga parollen. Men hur klokt är det - egentligen?

Fast roligt är det på sitt sätt.

Humbug

"Världen vill bli bedragen". Tv-producenten såg vänligt på mig och sa: "Kom ihåg att vi ägnar oss i tv åt illusioner." Det är sant. Det tittaren ser, finns kanske inte egentligen men ser ut att finnas och alla är nöjda med det. Kulisser och bildvinklar visar en önskad del av en fejkad verklighet. Och vill man påminna sig med vilken entusiasm vi samlar oss kring de invanda - eller till oss distribuerade nya föreställninarna - är det bara att läsa om Pickwick-klubben och komma till ansvittet om Mr Blotton, som alla tog avstånd från när han försökte berätta hur något verkligen var. "Ni är en humbug, Sir!" blev omdömet om den som alla tog avstånd från och uteslöt ur Pickwickklubben, den usle Mr Blotton.

Hur är det alltså med opinionsbildarutmärkelsen? Vi har en välförtjänt opinionsbildare men det är fortfarande oklart exakt vilken opinion hon bildat. Entusiasmen är stor i alla fall och vi ska alla uppskatta Antje Jackelén för hon är i alla fall bättre än många andra biskopar - är det inte en hyfsad sammanfattning av de positiva bloggkommentarerna?

I veckan som gick var det kampanj för det köttfria, inte minst som en början "köttfri måndag". Kyrkoherden på norra Öland framträdde i Ölandsbladet som köttfri, vilket förundrade några av medarbetarna något. Jag blev dock glad att det köttsliga inte låg riktigt för kyrkoherden, förstås. I artikel efter artikel och inlägg efter inlägg i skilda medier tröskades under några dagar temat om miljön. Kor har den egenheten att de släpper sig. Därför ska vi inte äta upp dom? Men ingenstans fick vi veta hur mycket metangas som ruttnande bioavfall ger ifrån sig om gräset inte konsumerats av en ko. Vore detta inte en relevant uppgift?

Min fråga blir förstås hur det kommer sig att en kampanj uppenbarligen bedrivs. Kampanj händer inte bara utan utlöses av en händelse eller är planerad av någon/några någonstädes. Hur kommer det sig att ingen, säger ingen, journalist tar reda på vem som dragit upp kampanjen, planerat insatser och planterat material? Vore inte detta den riktigt intressanta artikeln, den som belyser vem eller vilka som vill ta makten över våra tankar? Intresset ljuger aldrig eller alltid. Vems är intresset och vad är det styrt av?

Hur gick det alltså till när Antje Jackelén blev Skåneettan, den ledande opinionsbildaren? Och i vilket intresse? Är det som i massmediet tv - massan ska serveras illusioner och tro att illusionerna är verklighet, med den lilla komplikationen att efter ett tag så har illusionen verkligen blivit verklighet.
Världen vill bli bedragen.

Ubåtarna i Antjes badkar

Det i Malmö baserade konsultföretaget i PR-branschen Aspekta utsåg i veckan som gick Antje Jackelén till Skånes mest inflytelserika opinionsbildare. Hon blev glad. Hon prisas för initiativkraft, uthållighet, timing och fingertoppskänsla - egenskaper som utmärker en skicklig opinionsbildare. Antje tycker att det är roligt att en biskop blir årets opinionsbildare och "det visar att det finns en förväntan hos allmänheten att vi ska vara med" och att "vi verkligen har en plats i det offentliga rummet".

Nu läste jag i veckan Åke Ortmark, Makten och lögnen (Albert Bonniers förlag 2013) och det är möjligt jag påverkats. Ortmark berättar om hur boken Maktsspelet i Sverige, som sålt i många, många tusentals exemplar, av förläggaren skulle presenteras som "Årets bok". Det vägrade Ortmark eftersom begreppet "saknar innebörd" (s 512) Hur är det då med opinionsbildandet?

1. Vilken tidsperiod talar vi om? 2. Vilken opinion har bildats?

Det kan knappast vara alla tiders opinionsbildare vi talar om - är det en årlig utmärkelse? Det vet vi inte. Låt oss anta att det är de senaste årens insatser som lett till utmärkelsen och därför inte särskilt uppmärksamma artikeln "Pavel pouchaet, a Piphagor smutschaetsia ..". - Istorieskije i bogoslovskije zametki po povpdu dialoga nauki i religii, Moskva 2002.

Men opinionen då? Handlar det om att biskopen skapat opinion för Kristus, för Svenska kyrkan eller för kristen tro i största allmänhet? Kan den skapade opinionen återfinnas i gudstjänster Skåne runt - givet att detta var vad opinionsbildandet gick ut på? Eller är det någon annan opinion som avses?

opinio - onis f. mening, subj. åsikt, förväntan, misstanke heter det i Latinsk-svensk Ordbok /Ahlberg, Lundqvist, Sörbom/. Jag antar att priset inte utdelats för den som på ett inflytelserikt sätt spridit misstankar. Men har biskopen inflytelserikt spridit förväntan, åsikter eller en (bestämd) mening, som många numera omfattar? Finns det någon artikel eller något annat massmedialt som denna mängd människor haft som stimulans för sin (nya) mening? I vilket forum bildar biskopen främst opinion? I relation till vilka är hon inflytelserik?

Jag frågar därför att jag är uppriktigt förvånad. Hade jag fått frågan om vilken insats som gör Antje Jackelén till Skånes mest inflytelserika opinionsbildare, hade jag inte kunnat svara. Borde jag inte kunnat det? Kollar jag på nätet dyker ingen särskild kampanj upp, i Sydsvenskan till exempel. Borde det inte det? Hon blev ju totalvinnare, Skåneettan!

Antje Jackelen talar om allmänhetens förväntan på det som kallas "vi" att värna människovärdet men också ge de teologiska analyserna av frågor som är viktiga. Det gav mig inte heller någon ledtråd till vad hennes insats i Skåne egentligen bestått i. Allt blir undflyende.

Jag tänker enkelt. Om ubåtsjakt bedrivs i Antjes badkar och den som jagar ubåten inte omedelbart finner den i badkaret, så beror det på att denna ubåt helt enkelt inte finns i badkaret.

Hur är det med den inflytelserika opinionsbildningen - finns den inte heller?
Finns det bara en som av ett PR-företag utsetts till Skånes mest inflytelserika opinionsbildare?
Det är förstås inte illa det, även om Frälsaren själv tycks lite njugg när det gäller att gratulera till PR-mässiga framgångar. Luk 6:26

Församlingsliv

Kyrkorådet, kyrkvärdarna och arbetslaget från Nordölands och Borgholms församlingar ordnade tillsammans en församlingskonferens - eller pastoralkonferens, som jag sa på mitt fina språk. Stena Vision trafikerar sträckan Karlskrona-Gdynia och man kan enkelt få mat och tillfällen till prat. Hyfsat nära också för oss som bor på norra Öland och mest har nära till oss själva. Kyrkvärden Britt hade ramlat och kunde inte följa med. Synd om henne - för hennes dotterson jobbar ombord och det hade varit roligt för båda om hon varit med.

Var vi produktiva? De små grupperna som funderar och analyserar men också några storsamlingar med presentation av konceptet till tro (som ska skrivas just så är det bestämt ...) var givna inslag. Det är sådant vi behöver tid till. Från fartyget hade vi bett Gunnar, som vi mött på restaurangen och gillar skarpt, komma och berätta hur man får folk att trivas. Gunnar hade, sa han, våndats över uppgiften. När vi först frågat om han alls kunde tänka sig detta - i maj förra året - sa han ja. Vi fick ju fråga Stena Line, som nappade på idén och sedan skulle den utföras. Gunnar våndades och fullgjorde sin uppgift utmärkt. Föreläsaren kommer utifrån och bjuder på sig själv, blir referenspunkt. Det är inte oviktigt att någon påminner att det är också de besvärliga passagerarna som är med och betalar personalens lön eller om vikten att försöka "läsa av" dem man möter för att verkligen kunna möta dem.

Bryggvandringen var ett välkommet avbrott i tankemödan.
För möda var det. Brain Storming under 6x5 minuter på så vis att var och en skrev tre pigga idéer för församlingsutveckling, lämnade papperet vidare till grannen som fick haka på, vidareutveckla eller komma med en annan idé. Så skiftande grupper om sex personer papper och efter en halvtimme hade vi en uppsjö med idéer. Deltagarna såg rätt medtagna ut efter den pärsen. Vi gjorde en snabb genomläsning och redovisade lite - men allt ska ut till deltagarna på papper och några idéer får vi rätt snart besluta om, tror jag.

Kyrkovalet har ingen lokalt riktigt tagit tag i. Det var en uppgift som sades vara partiernas. Det reder säkert ut sig. På Öland går det så till att samfälligheten betalar en annons i Ölandsbladet som inbjuder till nomineringsmöte och där för man fram folk eller placerar sig själv. En gemensam lista blir det av det hela. Det här är en syssla präster inte ska lägga sig i och det är väl det.

Stiftets satsning på konceptet till tro kan visa sig vara ett instrument för kritiska frågor om vårt församlingsliv. Alla pigga idéer skulle utsättas för ett test hur de förhåller sig till uppgifterna att vårda det heliga, göra skillnad i världen, lärjungaskap idag, förtroendefullt ledarskap och bygga levande gemenskaper. HUR uttrycker den idé vi har något, några eller alla fokusområdena? Finns det pigga idéer som sannerligen är pigga men inte ryms i det vi som församling ska göra? Det ska vi fortsätta fundera över.

Jag fick frågan hur länge jag är kvar - och det var väl lika bra att säga det då. Jag slutar vid årsskiftet, vilket betyder nio månader kvar eftersom den gamla semestern ska tas ut. Präster kommer och går - församlingen består, så är det grundläggande. Och då kan vi väl under dessa månader ta vara på vad vi tillsammans kan, och gestalta lite framtid för kyrkolivet på norra Öland. Rekrytering av ny präst finns det också tid till. Det blir en ordnad avveckling av prästen men inte av församlingen.

Ubåtsjakt

Jag måste nog förtydliga. Med vid smörgåsbordet satt en kvinna som inte önskar figurera på några blogginlägg och hade andra arbetsuppgifter så att hon inte kunde, som hon sa, "sitta och lyssna på era lumparhistorier." Som om det var det vi ägnade oss åt. Egentligen var det informationsutbyte. När hon hörde om spaningen på Lunds domkapitel, utbrast hon: "Varför skulle ni signalspanare sitta och följa Lunds domkapitel. Då kunde ni ju lika gärna leta efter ubåtar i Antjes badkar!"

Salander gav svar på tal: "Kamrat i vapenrock är alltid kamrat och när Dag blev påhoppad av Fisk-madamerna beslöt vi oss för att hämta hem de informationer han kunde behöva. Då var det Smålandspostens sagesman. När bloggkommentatorer på Bloggardag jagas, ställer vi lika självklart upp för dem. Det handlar nu inte om fiendens fiende utan om vännens vän." Kunskap är som alltid makt, tänkte jag men tyckte att det svar som getts var tillfyllest.

Detta sagt kanske kanske de marina stridskrafterna borde kolla Antjes badkar. Jag kan fråga. Jag ska till Karlskrona inom kort.

Signalspaning på Öland

Strax före 15.30 mötte jag vid Långerum signalspanarnas två civilia bilar (vita vans) på väg söderut och insåg att nu grupperade man om från norra Öland till, tror jag, Gotland. Jag medger att jag gissar, men insatsen handlar om den nya ryska ubåtstypen, just nu på provtur i Östersjön. Mellan Öland och Gotland "claimar" vi inte vattnet, som Navigationsavdelningen i Karlskrona uttrycker saken. Svenskt vatten ses som internationellt och detta i avsikt att inte dra in oss i ett krig om marina stridskrafter går mellan våra öar. Från öarna kan man alltså skaffa sig god kännedom om den ryska marinen i dessa dagar. Jag väntade överstelöjtnanterna Olofsson och Salander efter kl 17 när de packat ihop allt.

De kom. Repliken var självklar: "Om ni går ut och gräver fram komposten blir ni osynliga." De fick i rask ordning på sig civila kläder efter att ha orienterats om att endast biskopen får sin säng bäddad i prästgården - men lakan och handdukar var framlagda. Eftersom jag in i det sista varit oklar över om och i så fall när Olofsson och Salander kunnat komma loss, meddelade jag att matnivån var anständig men inte särskilt hög. Det var OK.

Först en martini. Det var då jag berättade för dem att de uppfattades vara fiktiva. Stort skratt. "Inte ännu", ropade Salander, drog i sig martinin och bad om en till för att få den rätta yrsla i kroppen som meddelade att han verkligen finns till.
Vi tog ett gemensamt varv med maten i köket, också ett måttligt svenskt smörgåsbord betyder ju framplockning och färdigställning. Det var då kamraterna undrade om jag ville veta mer om den bloggkommenterande prästen i Lunds stift. Det ville jag - men skrattade lite och sa att signalspaning skulle bedrivas mot Lunds domkapitel inte var riktigt troligt.
"Nja", sa Olofsson, "så mycket har vi klart för oss att domkapitlet inte går vidare med ärendet."
"Men det vet du väl att vi får veta det vi vill veta? Folk tror att deras mobiltelefoner är säkra - men det är ju telefonerna som är vår ingång. Så vi kunde följa det förhör prästen utsattes för. Lagmannen hade telefonen i fickan så ljudet var inte det allra bästa - men vi hörde och vi har kunnat höra ett par telefonsamtal därefter när saken avhandlats. Rätt enkelt."

Nu satte vi oss till bords och startade med en Grey Goose vodka. Det behövdes, kände jag. "Men hur gick förhöret?" "Det var det roliga", sa Salander, för lagmannen Jörn Jacobsson var förbannad. Han har en massa fina domaruppdrag men nu drev han på som förhörsledare och meddelade att han övervägt att lämna din blogg till allmänt åtal. Jag hade inte fattat att en domare i domkapitlet både undersöker, bestämmer sig för att driva en sak och sedan dömer den. Det är alldeles orimligt." Olofsson mönstrade en bit rökt lax, tittade upp och sa: "Rättsosäkerheten är monumental i Svenska kyrkan."
Vi tömde vodkan, den berömdes vederbörligen, och jag hällde upp Aalborgs Juleakvavit 2012. "En lagman", var mitt korta men begåvade inlägg.
"Jag ska inte säga att han är en ful fisk," sa Olofsson och tittade på ännu en bit lax, "men den där lagmannen har jag inte mycket till övers för. Jag gillar inte när man använder överläge som sakargument."
Jag känner Olofsson rätt väl. Basseplågare hade det svårt i hans närhet. Han hör till de officerare som har en djup respekt för soldater i ett värnpliksförsvar - för det är dessa medborgare som i egentlig mening är hans uppdragsgivare.
"Men fick ni klart för er att den bloggkommenterande pastor B skulle klara sig?"
"Efter vår spaning visste vi inte helt säkert", sa Olofsson", men lagman Jacobsson hade ju telefonen med sig vid domkapitelssammanträdet så också om saken inte skulle bli offentlig förrän efter en vecka hade vi kunskap. Vi hade hört bättre om Jacobsson haft vett att lägga mobiltelefonen på sammanträdesbordet, men det fanns hätskhet också vid domkaptelssammanträdet. Biskopen var echaufferad, kan man säga." Uttrycket "echaufferad" har Olofsson lärt av mig, som använder det efter ärkebiskop Brilioths fromma moder.
"Egentligen insåg dom dessvärre att risken för att bli till åtlöje var stor", sa Salander. "Du hade kunnat dra ett varv till på bloggen om tyskeriet och om skillnaden mellan svensk demokratisk fostran och tysk mentalitet. Det unnade dom dig inte."

Två snapsar och öl - det fick räcka. Kaffe och Renault, brasa och whisky. Glenlivet 12 och 15 men därefter började kamraterna tala om Talisker. Kvällen blev dock inte alltför svår. Frukost idag kl 8.15 och sedan tar de sin försvarsmaktsregistrerade Volvo V70 (har sockenborna sett den på prästgårdens parkering och undrat?) och drar mot Stockholm. Fick jag inte veta mer om sådant de spanat ut? Jodå. Men Prio Ett får nu bli frukosten.
Godnattrepliken från Salander ska jag dock inte bespara er: "Den där lagman Jacobsson tror jag vi ska göra mer av och det hjälper inte om han köper ny telefon. Storebror ser och hör honom, domaren som blir förhörsledare, åklagare och domare i ett. Finns det inte ett drag av skumrask över det hela?" Salander är emellanåt lite konspiratoriskt anlagd. Han såg dock inte särskilt fiktiv ut - bara lite passande uppblött. Överstelötjnanterna prisade aftonen ...

Det går jag inte på!

Annika Borg har på Kristen opinion redogjort för hur hon behandlats. Det hon skrivit har varit allvarlig kritik mot Seglora smedja. Hur hanteras en sådan kritik? Seglora smedja deklarerar:

"Under julledigheten (dvs Segloras smedjas julledighet, inte Annika Borgs, DS) har prästen Annika Borg producerat en anklagelseakt mot Seglora smedja i form av sju långa texter i bloggen Kristen opinion under rubriken Åttonde budet. Det blir omkring 30 A4-sidor. Det hela är så överdrivet, fullt av konspirationsteorier, illvilliga anklagelser och rena falsarier. Vi avser inte att gå i offentlig polemik. Den som följer Smedjen vet vad vi har skrivit och inte skrivit."

Nu tar vi bedömningarna igen:
* överdrivet
Men går det inte att rätt enkelt ge exempel på några överdrifter och så är Annika Borg avfärdad med det?
* fullt av konspirationsteorier
30 sidor och "fullt av konspirationsteorier" gör det väl mer än enkelt att ta fram de värsta - eller om man ser saken polemiskt - de bästa? Det kunde bli nöjsamt att se Annika Borg avslöjad som driven av konspirationstänkande, det som oftast brukar uppfattas som en mental defekt. Kan vi inte få några smakprov?
* illvilliga anklagelser
Säkert. Finns det välvilliga anklagelser? Men vad är det Annika Borg i all sin illvilja då tar fram? Kunde det inte göras klart från Seglora smedjas sida? Släggan i skallen på Annika, liksom?
* rena falsarier
Detta är ett fynd för polemik. Visa upp falsarierna! Krossa den skändliga!

"Vi avser inte att gå i offentlig polemik." Kan det bero på att Seglora smedja inte kan - för ett försvar skulle få samma effekt som när den berusade i misshugg stigit ut i drivbänkarna och ska ta sig därifrån. Stå stilla! Glas krossas och ojlud uppstår för den som försöker ta sig därifrån på egen hand och i sitt tillstånd. Landshövdingen Eric Krönmark var helt övertygad om stillaståendets fördelar i drivbänkarna under dessa omständigheter, lät han medddela, när situationer av det slag Seglora smedja hamnat i uppstått.

"Den som följer Smedjan vet vad vi skrivit och inte skrivit." Det minns vi inte.Annika vet. Hon var utsatt. Hon vet mer än de flesta, kanske mer än smedjans rimsmeder. Vi andra har lästr och sedan gått till våra vardagssysslor. Efter några månader minns vi bara "att det var något om Borg på Seglora" - vad det nu var. Och då har smutskastningen fungerat.

Jag går inte på Seglora smedjas taktikval. Men så heter den "människofientliga rösten" Sandahl, om man ska tro Seglora smedja. Men det ska man kanske inte? Och då borde bidragsgivarna ha stora problem att skyndsamt hantera. Seglora smedja står i drivbänkarna och står stilla i väntan på hjälp. Allt annat betyder oljud. Eller som landshövdingen sa: "Det låter för djävligt, annars."

Kommer Olofsson och Salander i kväll, månne?

Vad gjorde Koskinen?

SPT, tidningen Svensk Pastoraltidskrift, publicerar i nr 2 en intressant analys från grannön Gotland. Stiftsprosten Richard Wottle beskriver stiftets gudstjänstprojekt. I förbigående förstår läsaren att biskop Koskinen inte presenterade någon ämbetsberättelse där det kyrkliga läget i Visby stift sammanfattades. Alltså - eller vad då alltså? - gjorde den nytillträdde stiftsprosten och samtliga medarbetare på "enheten" "en blixtinsats" för att intervjua samtliga medarbetare i pastoraten och alla kyrkorådsordföranden. Jag fick läsa upplysningen två gånger. Biskopen har alltså struntat i jobbet och för att rädda vad som räddas kunde, prövade stiftets personal en ny arbetsmodell.

Vad får man mer lära sig om gudstjänstlivet på Gotland. Vid två seminarier och tre kontraktskvällar arbetades med rapporten. Många talade vid kontraktskvällarna om "den brist på kunskap både om gudstjänstens innehåll och utformning liksom om kristendomens dogmatik som kännetecknade församlingsfolket idag." Iakttagelsen är både intressant, skrämmande och utmanande. Inte minst som Richard Wottle gör några handfasta sammanfattningar.

Gudstjänstlivet befinner sig i fritt fall. Under några år upphörde 50% av stiftets församlingar att finnas till som självständiga församlingar och minskningen av antalet gudstjänster mellan 2005 och 2010 är 24% vilket inneburit 30% färre gudstjänstfirare. Snittet per gudstjänst, som tänkts öka med färre men bättre gudstjänster, sjönk från 28 till 25.

Stiftsprosten Wottle har frågat om motsvarande analyser av sammanläggningar i andra stift. Det finns inte så mycket att gå på, men i Lunds stift minskade antalet gudstjänstbesök mellan 1998 och 2008 med 18% - 12% i de församlingar som inte lagts samman och 27% i de andra.

Personalen är nöjd, skriver Wottle, men det har  sockenborna ingen anledning att vara. Prästerna har fått bättre arbetsmiljö och det betyder "mindre att göra".

Richard Wottle vill som den stiftsprost han är inte sluta sin artikel i mioll och citerar en kollega som troskyldigt menar att vi aldrig behöver vara missmodiga, för varje dag för oss ett steg närmare Herren också. Men är det inte just det som skulle oroa? Tänk om Herren säger: "Stick och brinn, ni lata och odugliga tjänare", när han ser en uppsättning präster, nöjda med att ha fått bättre arbetsmiljö i betydelsen mindre att göra? Men med mindre att göra, kan man dra ner på antalet lönearbetare (präster och kantorer men kanske också vaktmästare) och den nedåtgående spiralen snurrar av sig själv.

Frågorna ska ställas rätt brutalt. När man läser vad som hänt - vad i allsin dar gjorde biskop Lennart Koskinen när det hände? Gjorde han ingenting, och är detta förklaringen till att han inte skrev någon ämbetsberättelse? Eller ville han bara sova gott om natten och höll sig okunnig och utomlands? Inte vet jag. Men skumt är det.

Vad det blir för resultat med nya strukturer 2014 kan man nog förstå också av Gotlands-studien. Färre gudstjänster, färre firare och, som jag nu lärt mig att det heter, "bättre arbetsmiljö".

Från slägga till Metall

Gårdagens nyhet väckte på den pastoralteologiska konferens, där jag befann mig, viss entusiasm. Helle Klein går från Seglora släggas mediesatsning till att bli chefredaktör för Dagens arbete. Metallfacket, alltså. Konsekvent. Många har gått vägen från ässjan till de fackliga sammanhangen. Men i all entsusiasm ska man kanske fråga lite.

Kan Dagens Seglora klara sig utan sitt affischnamn? Blir inte Segloras proportioner nu så att säga återställda - många skriver på nätet som en slags fritidssyssla (i brist på alternativ eller i avsaknad av liv eller vad det nu kan vara). Och varför ska då Sensus pumpa in mer pengar i det arbetet än vad Sensus förser t ex den församling med som har studieverksamhet?

Vart tar projektet Dagens Seglora vägen egentligen? Returinformation, personpåhopp och indignationsjournalistik har väl inte så mycket med mod att göra för att inte påpeka att räckvidden trots allt är rätt begränsad. Helle Klein lever på en gammal position som åsiktsmaskin på Aftonbladet. Nu blir hon åsiktsmaskin på Dagens Arbete. Välan. Bara den som inte har minsta finkänslighet skulle i sammanhanget börja orera om fackföreningspressens problem. All vet att facket måste ha tidningar och de flesta fattar att få läser dem.

Dagens Seglora på avskrivning, det är stalltipset. Med tanke på det långa juluppehållet och vad som därefter åstadkommits, finns det kanske inte så mycket att sakna. Aktivisten Irving får söka sig till andra marker för att komma åt de "människofientliga röster" som heter Nilson och Sandahl. Mycket skrik och lite ull, som käringen sa som klippte grisen.Tryggt att vi har Kyrkans Tidning, Svenska kyrkans pålitigaste nyhetsförmedlare och en trogen vän varje torsdagsmorgon.

Själv ägnade jag mig i går åt pastoralteologiska frågor bland en samling präster. Jag såg flera av dem som något yngre på samma plats också för 45 år sedan. Jag ska inte förfalla till någon nostalgi eller till en kärleksförklaring, men en känsla av ömhet far igenom mig när jag ser och hör dem. Jag tycker dock att den här sortens arbetskonferenser tappat lite av sin dramatik. När det var som intensivast för länge sedan ropade folk, argumenterade kraftfullt, grälade, gick sin väg, slog i dörrar. Nu är det stillsamt. Man kanske kan bedriva pastoralteologisk reflektion så också?

I ärlighetens namn kanske det ändå bör antecknas att under de eruptiva arbetskonferenserna förr i världen fanns det också plats för skratt och bön - om än vid något skilda tillfällen. Skratt och bön finns kvar. Och engagemanget därtill, det som alltså då tog sig eruptiva uttryck. Ännu en sak har vi behållit. Informationsutbytet. På vanlig svenska: det goda kristliga skvallret om tillståndet i Svenska kyrkan. Fast ingen har längre som standardreplik vad kyrkoherde Niklason brukade säga när han fått höra något om läget i Svenska kyrkan: "O så förskräckligt."
Det är en replik som kan fällas njutningsfullt.

Helle Klein ska ägna sig åt fackföreningspress. "O så förskräckligt." Men vad ska hon med prästvigningen till då? Fritidspräst? Dekoration? Markör av vad?

Förvärva, ärva, fördärva

Det blir en tidig morgon men tanken har jag tänkt långt tidigare. KSF var de kristliga studenterna i Lund och någon gång under 1970-talet lyckades dessa miffon göra sig allt kvitt - den breda basen för kyrkligt studenarbete men också fastigheten med plats för studentrum, trädgård och stort rum för föreningens sammankomster samt kapell i källaren. Jag sa då - och har kommit i den åldern där själva upprepandet av egna ord blivit till en skön konst - att detta i miniformat var vad som skulle vederfaras Svenska kyrkan. Det beror inte på att våra miffovänner är ondsinta eller illvilliga. De förmår inte mer - och det de inte förmår, för oss alla ut i olycka. De gjorde ju sina karriärer och kan nu i större format göra om det de utförde i början av 1970-talet. Allt under framskriande av hur viktigt deras verk är - och framåtsyftande. Men jag vet.

Förvärva, ärva, fördärva är de tre stegen. Först en generation med visioner och en vilja att förverkliga visioner. Där har ni ungkyrkorörelsen, som var både ung och kyrklig. Den höll som identitetsskapare och präglade Svenska kyrkan därför att den fanns i det vanliga kyrkolivet.
I generation två, arvtagarnas generation, fortsatte verket. Det var präster som under 1940-1960-talen var, kan man säga det så, autentiskt svenskkyrkliga. De visste hur det kunde göras och många insåg att arvet de tagit emot kunde förnyas både liturgiskt och i den världsvida ekumeniska rörelsen. Fast då blev det hela till "högkyrklighet" och det befanns vara ett stort problem, politiskt och kyrkopolitiskt.
Sedan kom tredje generationen. Några av dem var maktspelare. När de såg vad man enklast skulle satsa på, satsade de där. Men kompetensen att förnya saknades. Så går Svenska kyrkan en ödesväg under handfast ledning av en samling fördärvare på olika nivåerr i kyrkolivet. De är inte mer ondsinta eller illvilliga än de flesta av oss. De är bara så gruvligt inkompetenta. Och hur det blir då, borde vi alla veta. Men de framträder med sådan säkerhet, så munvigt och så beredvilligt när det gäller slagord? Visst. Som min gamle fanjunkare sa: "Ett säkert uppträdande döljer oceaner av okunnighet." Tänk på det nästa gång de karriärbefrämjade uttalar sig.

I dag svär Barack Obama presidenteden. Det blir väl utan problem eftersom den först utsedde prästen Rev. Louie Giglio frånträtt uppgiften efter en kampanj mot honom. Han finns i Atlanta och har arbetrat hårt mot människohandeln, sextrafficking. För 16-17 år sedan höll emellertid den gode pastorn en predikan mot homosexualitet och ville dels att de kristna inte skulle vara undfallande mot den lobby som förde fram en homosexagenda, dels att de kristna skulle besinna kraften hos Jesus att göra upp och börja nytt. Vi ser hur vakthundarna är trogna sin kallelse. De kollade upp pastorn. Storm utbröt mot valet av honom. Pastorn avsade sig uppgiften och kommittén som sysslar med festligheterna i Washington valde nu Rev Luis Leon, som håller till över gatan från Vita Huset räknat, nämligen i St John's Episcopal Church, Lafayette Square.. Han är "quite outspoken about his support of gay and lesbian issues", som vår vän biskop Anderson skriver.

Det är alltid nyttigt att få veta vilka värden som är de egentligt heliga. Och så finns det sådana som förnekar att man måste vara PK för att få vara med! Jag har tappat respekt när det kommer till preseident Obama av ett antal skäl. Också detta. Ska triaden "förvärva, ärva, fördärva" anses tillämplig här också?

Nattgäster

I förrgår ringde överstelöjtnant Salander och meddelade att Olofsson och han ska till Öland nästa vecka. I klartext, men det sa han inte, betydde det: "Kan vi sova i prästgården?" Jag sa: "Vill ni sova i prästgården?" Det ville dom. Salander antydde att råbiff med tillbehör skulle sitta fint - men det blir det inte. Rosas Handel har gått i vintervila. Det får organiseras något annat. Och så måste väl förrådet av destillerade drycker inventeras, antydde jag. "Har du någon löjtnant som säljer snapsbiljetter?", skrockade Salander. Vi vet båda hur mässliv går till och känner den högtidliga stund när just en löjtnant tar till orda och tillkännager: "Snapsbiljetter säljs nu". "Jag bjuder", sa jag - men ett flyktigt ögonblick tänkte jag på Gunnar, som är just löjtnant och gammal kompanichef på Ölandsbataljonen. Det var väl ändå inte läge att blanda vapenslagen ...

Vad kolkar överstelöjtnanter i sig? Ska det blandas grogg duger lite vadsomhelst. Martinin gjord på Plymoth gin med en oliv och en snabb förbipassering med vermouthen går väl. En oliv, väl att märka. Lägger man i två, vill ögonen följa båda och man riskerar bli vindögd. Till det lilla smörgåsbordet blir det fritt val mellan Aalborgs Julesnaps 2012 och Grey Goose Vodka samt öl. Mariestads Ox går väl - om vi inte ska erbjuda några mörka alternativ som Carls Julöl eller en Winter Ale av något slag.
Jag fruktar att kamraterna ska ha kaffe och kan få Renault Noire och så ska väl kvällen slutas med whisky. Ska jag erbjuda Glenlivet 12 och 15 år? De väljer ofelbart att pröva båda och kommer att överraskas av att tolvåringen är bättre. Maten blir ett hopplockat litet smörgåsbord. Ska jag bryna löken lite försiktigt, som min vän Jan M rekommenderar, innan jag blandar den i köttbullsmeten? Sill, lax, räkor, ägg, Jansson, köttbullar, prinskorv, svampomelett och lite fina potatisar från Jonas Perssons odlingar i Källa. Vi ska ju inte bara äta och de kommer lite sent en av kvällarna i veckan. De visste faktiskt inte riktigt vilken!

Salander sa: "Vi ska hinna prata, inte bara äta - och (menande paus) dricka." Det fattade jag. Olofsson och Salander brukar vara intressanta att lyssna till. Salander kunde inte riktigt hålla sig: "Det ska ju bli ärkebiskopsval." Det hade jag klart för mig, antydde jag. "Du har sett att Nya Wermlandstidningen meddelar att en karlstadprofessor kan bli ny ärkebiskop - och då handlar det om Cristina Grenholm,. En annan kandidat är Antje Jackelén.." Jag svarade att jag sett det, och särskilt lagt en mening på minne: "Båda har på olika sätt mycket stark förankring i Svenska kyrkan, bland annat genom ett större antal artiklar och böcker." Det tyckte jag för övrigt var roligt att läsa, konstaterade jag.

"Ska du har roligt", sa Salander, "kan jag bidra. Mina killar har hämtat hem material från Anna-Karin Hammar, som nu är tacksam att hon inte behöver ställa upp i ärkebiskopsvalet eftersom det finns andra kvinnor - jag tror det var just Jackelén, Grenholm och Brunne hon nämnde. Det fick Brunne att göra klart att Hammar och hon inte rådslagit om detta men Karin Långtsröm Vinge ville förvissa sig om att Hammar inte tackade nej till kandidatur och någon - jag kan kolla namnet om du vill - då påpekade att det faktiskt fanns andra kvinnor bland namnförslagen redan förra gången..." Men jag har mer att berätta när vi ses."

Var får signalspanarna fatt på allt detta, tänkte jag men visste bättre än att fråga.
Jag insåg att det kommer att bli en informativ afton i prästgården och funderade över vad jag hört. Kön var en irrelevant faktor för ämbetet, sas det. Nu är det alls inte det. Kvinnor för alldeles självklart fram kvinnor.
Jag ogillar när positioner förändras på det här viset för det står en doft av manipulation över det hela.

Vad har Gud själv egentligen att säga till om vid biskopsval? Jag är nog, som jag skrev till KG när han blivit ärkebiskop, närmast att uppfatta som en funktionell ateist när det gäller biskopsval. Och det borde vara ett problem - i alla fall ett problem att skölja bort när överstelöjtnanterna Olofsson och Salander kommer. Jag ser fram emot veckans begivenheter! Men jag kan något frukta morgonen efter vår lilla pratstund. Jag kanske får veta mer än vad som är hälsosamt.

Blondiner och negrer

Det är lördag och tid för språkfilosofi, känns det som. Konstigt med ord som några laddar med innehåll för att sedan kunna uppträda som språkpoliser. Jag kan ta den klassiska frågan:
"Varför ligger det en massa döda blondiner under Eiffeltornet?"
"De har prövat Libresse med vingar."

Konnotationen är förstås att blondiner anses vara dumma och det är roligt eftersom väl  alla egentligen vet att hårfärg och intelligens inte hör ihop. Och så byggs berättelsen upp av ett så kallat logiskt felslut. Med vingar flyger man, alltså....

Om man i stället skulle skriva ordet "neger" i stället för "blondin" skulle historien bli omöjlig. Det är lite konstigt. Ordet "neger" var i min barndom inte rasistiskt. Skälet var enkelt. Det fanns inte så många negrer här. Jag såg en neger i Tranås när jag var 3-4 år och jag kunde i Pippi Långsröms äventyr se negrer liksom i Robinson Crusoe. Jag visste - något äldre - att raspolitiken i amerikanska södern var förfärande och i söndagsskolan hade vi vår egen neger, som vi gav pengar. Han bockade tacksamt. Negerbollar både lagade vi ihop och åt - ofta utan att de hunnit bli bollar. Max Lundgren skrev boken om Omin Hambe där skoklassen inte ville skicka pengar till Afrika utan i stället skaffa sig en egen neger. Negern kom och talade svenska - men i det godmodiga sticker också rasismen upp på ett något oväntat sätt. Men ansatsen är magnifik. Skolklassen står med plakat: "Välkommen, vår egen neger!"

Så varifrån kommer fasan för ordet neger? Import från USA. Vi låtsas att Sverige varit lika rasistiskt som USA. Det har det inte. I det här landet har vi varit emot samer och finnar - och det med mycket goda politiska och ekonomiska skäl. Skulle vi kunna hävda att Lappland var svenskt och inte av ryssen skulle föras till Finland, ville det till att hålla uppe alla försvenskningsåtgärder. Det svenska välståndet vilar på dessa markörer.

Expo Idag berättade den 17 januari - och Dagens Seglora återgav informationen den 18 januari - om en kvinna som kallade "pastors adjunktanten" /Expos ord/ för "mulatt" och "halv neger". Kvinnan dängde sin väska i ansikten på "adjunktanten" /Expo igen/. Tomaskyrkan i Västerås verkar vara en intressant plats för gudstjänst. När folk grep in skrek kvinnan att hon skulle döda "både adjuktanten och prästen" /Expo/. Dom föll och kvinnan får skyddstillsyn och föreskrift att genomgå psykiatrisk behandling. Hon ska betala 7000:- till "pastorsadjunktanten" /Expo) och 5000:- till prästen som hon hotat.

Men hallå! När hanteras de psykiskt sjuka så i församlingen? Vill de två hotade verkligen ha pengarna? Och kan man inte skratta lite åt eländet när kvinnan ropar: "Hur långt ska det gå, först en finne som kyrkoherde och sedan en neger som präst." Eller är saken så allvarlig att man inte får skratta här och inte åt det faktum at det ligger en massa döda blondiner under Eiffeltornet?

Lag och antinomism

Rune Söderlunds bok Kristi lag, naturlig lag och antinomism (Församlingsförlaget 2012) kan man roa sig med. Inte därför att boken är rolig med lustiga ankedoter och så, utan därför att det är roligt när en författare nystar upp tanketrådar. Annars kan man läsa Gustav Börjessons klassiska prästmötesavhandling Förmaningens roll i förkunnelsen.

Farorna är väl två. Den ena att man förvandlar kristen tro till moral, gör evangeliet om vad Gud gjort för dig till en lag om vad du måste göra (en förkunnelse som kan framstå som väldigt from och fin). Den andra faran att man praktiserar en frihet som är funktionell ateism. Gud har ingen mening om min vardag eller mitt liv - jag bestämmer själv och blir min egen gud. Antinomism betyder att man struntar i moraliska föreskrifter i Nya testamentet - är emot lag, alltså, och för frihet.

Rune Söderlund gör en idéhistorisk genomgång som han låter landa i nuet också om detta "nu" kan ligga både 10 och 20 år tillbaka i tiden. Frågorna är ju inte heller nya men klart älskade i några kyrkliga traditioner. I Småland, där högkyrkligheten var något mer dogmatiskt medveten än i Mellansverige, kunde frågan om lagen tas upp i teologiska föredrag. GA Danell och Jan Redin liksom Gustaf Linder var auktoriteter. Och när samtidens frågor anmäler sig, vill det till att vara medveten om grundfrågor.

Ta exempelvis upp biskopen i Härnösand som tydligen hävdar att "kyrkan" måste ta itu med glesbygdspolitiken. Hur rätt är det? En moralisk fråga antar jag att den ska ses som. Har då Gud en bestämd mening om glesbygdspolitik, t ex meningen att "hela Sverige ska leva" - då ska denna lag förstås förkunnas. Kan man ur kristen tro ta fram principer för glesbygdspolitik - och vad händer om tron blir norm? Är det bra eller dåligt? Talibaner gillar sådant. Hur är det med de kristna? Jag tar exemplet mest för att peka på att grundfrågor måste ställas fast i det här fallet kanske främst grundfrågan om vad "kyrkan" är i sammanhanget, den kyrka som måste ta ansvar för att värna glesbygden - måste? Kunde man inte lita på att de som firar gudstjänst tillsammans med andra människor förenade i politiska partier eller tvärpolitiska aktionsgrupper kan formulera en politik för glesbygd och så är det bra med det? Vilken är risken om "kyrkan" blir en megafon för olika intressen? Jag frågar från en trygg position just i glesbygd.

Förslaget om månggifte hör också till problembilden. Centern hittade inga argument mot den totala friheten, och vi talar nu om ett stort parti - i kyrkomötet. Att partiet fick backa, betyder förstås inte att önskemålet är borta, partiet har som bekant drivit förändringar om äktenskapet tidigare. Men vilka är argumenten? Kristen tro har ett sådant analogiargument - Kristús och kyrkan, dessa två, är urbilden för äktenskapet - och lutar sig mot apostolisk undervisning. När den inte längre har någon plats så finns tydligen inga argument mot polygamin - och ingen kan i det läget komma på att man borde fråga hur Gud vill ha det. I denna fråga lika lite som när det handlar om enkönad vigsel. Förresten kan man programmatiskt inte veta vad Gud vill för det blir bara tolkningar. Ja, ni vet hur valserna går.

Rune Söderlunds bok skärper läsarens uppmärksamhet på ett nyttigt sätt. I skapelsen gav Gud en ordning för naturen och normer för människan - samvetet hör samman med vår mänskliga existens och är en god utrustning (som måste upplysas av Guds ord, för att inte gå vilse, jo, jag vet!).

På två punkter avviker jag dock bestämt. Rune Söderlund menar att det egentligen inte för reformationstidens teologer fanns några dogmatiska hinder för en allmän sakramentsförvaltning. Det är ordningen som kräver ett kyrkligt ämbete. Det tror jag inte ett ögonblick. Luther anför Den Helige Ande som auktoritet när han funderar över ämbetet. Reformatorerna behöll bruket med präster och i Apologin kan man kalla prästvigningen, rätt förstådd, för ett sakrament. För att vi ska få den frälsande tron har evangelieförkunnelsens ämbete inrättas. Så det så.

Det andra handlar om mig själv (s 122). Förslaget i kyrkomötet 1982 var att Svenska kyrkan skulle stå upp för folkmoralen, motionären var en hedervärd halländsk högerman, vill jag minnas.
Tanken att Svenska kyrkan skulle förstå sin roll som folkmoralens väktare var befängd redan då och byggde på ett önsketänkande om kyrklig auktoritet. Det hela hade förstås bara blivit löjligt och Kyrkans egentliga ärende hade kommit bort. Min poäng handlade om vägledning i själavård - inte som folkmoraliska appeller.

 Söderlund uppfattar saken så här: "Det var alltså från Sandahls sida fråga om ett direkt förfäktande av ordningsföljden evangelium - lag och detta förenat med likgiltighet inför att tillhandahålla normer åt de människor som ännu inte i tro tagit emot det kristna budskapet."

Ibland blir det konstigt. Gick apostlarna ut med folkmoraliska appeller eller vann de steg för steg ett folk där förnyelsen växte fram? Var apostlarnas besked att slaveriet var okristligt och måste avskaffas eller en praxis där slavägare och slav gick till Herrens Heliga Nattvrd som bröder - med de konsekvenser sådant kan få?
Jag bara frågar.

Inga godnattsagor

Nu har jag följt Annika Borgs berättelse på Kristen opinion. I avsnitt efter avsnitt har hon berättat om hur hon hanterats. Man har konstruerat sig en politisk lämplig Annika Borg, som sedan bekämpats. Jag har också läst Helena Edlunds nya blogg - helenaedlund.blogspot.se. Där ser jag också mönstret - en ovilja att lyssna och läsa kritiskt. Men blev inte Helena Edlund verkligen kritiserad? Jo, men med en kritik som var av samma slag som en bombmatta. Ingen sakkritik utan kritik som styrde in på person och misstänkliggörande. Det hela blev till sist hialöst när Kyrkans Tidning drogs in i det hela - Helle Klein fick sluta skriva sin kolumn och i tidens längd försvann chefredaktören. Varför kunde inte kritikerna bara ge svar på tal, peka på feltolkningar, faktafel och allt annat man brukar övas i vid det svenska skol- och universitetsväsendet?

Kan förklaringen helt enkelt vara den, att i Svenska kyrkan måste det finnas fiender annars fungerar inte systemet? "De människofientliga rösterna, vare sig de heter Nilson eller Sandahl" (Mattias Irving Dagens Seglora 9 jan) blir ett åskådningsexempel på denna utsortering. Människofientlig röst - därför att jag i en artikel svarat på frågan om hur jag ser på muslimska bönerop i Sofia kyrka. Det var i det sammanhanget ärkebiskopen varnade för sällskapet som kan förstöra ärendet - och det är bara att upprepa att så måste kanske en ärkebiskop i Svenska kyrkan resonera och undvika olämpligt sällskap. Frälsaren gjorde inte riktigt så och kritiserades följdriktigt för - sällskapet!

Inför de här metoderna duger det nog inte bara att vara tyst och lidande. Det är en ingrodd vana för de flesta sedan decennier men den för Svenska kyrkan ut i elände. Saksamtalet och sakkritiken måste få stå i centrum. Det betyder inte att man är förbjuden att kalla en spade för spade och en skitstövel för skitstövel - men då ska det vara ett sakförhållande som beskrivs. Och så behövs någon metod att upprätta människor - de ska inte smetas ner för något de inte står för och sedan bära denna stämpel på sig genom livet. Jag pläderar för något så enkelt som anständighet, alltså.

Torsdag betyder att Kyrkans Tidning, Svenska kyrkans viktigaste nyhetsförmedlare, finns i postlådan. Biskop Koskinen ropar uppifrån: "Lämna gnället satsa på det nya" och man har kyrkans goda ledare att uppifrån ropa detsamma till oss gnällspikar. Det tyckte jag var lustigt. Kjell Mazetti var än roligare - på ett ganska allvarligt sätt. Han beskrev ett övergrepp han utsatts för vid en gudstjänst. Det är lite roligt när en pensionererad kyrkoherde berättar nerifrån samtidigt som man ska hantera de glada ropen uppifrån. Det är då en gnällspik spiksäkert blir gladlynt.

Livet är ändå underbart. Och skrattet har inte lagt sig över prästgårdsnejden sedan jag läste en annan text av Mattais Irving (Gårdagens Seglora). Han berättar om Lisa Bjurwalds nya bok: "Jag har inte läst den ännu, men har många egna synpunkter på ämnet, vilka jag vill dela med mig av." Det var en riktigt lustig metod, en variant på konsten att citera sig sjäölv för att ge märg åt konversationen.
Så fick vi vetas att det "vi" Irving tillhör, motarbetar hatet och har därför "redan en fastslagen roll i den fascistiska berättelsen". Den uppställningen är inte lika lustig men förklarar en del av oviljan till sakdiskussion, fruktar jag.

Studentrumsvisdom

Bloggkommentarer - och för den delen somliga blogginlägg - fungerar som studentrumsvisdom. Samtalet kan gälla allt möjligt, övergångarna vara roliga eller absurda, perspektiven gränslösa och mycket handlar om den framtid som ska skapas och därmed om en mängd detaljfrågor som kan avhandlas oändligt länge och självfallet utförligt detaljerat. Framtiden skapas genom ord och oftast förblir framtiden ord som vissnar och blåser bort. Sysslan är på ett sätt meningslös och en tidstjuv men har måhända en terapeutisk funktion. Studenter anar att en annan framtid är möjlig. Eller var, snarare.

Tillbaka till ämbetsfrågan, alltså. Vad är vi oense om?
Tydligen grundläggande om det finns ett av Gud givet ämbete med ordningar, ett sådant där prästvigningen rätt förstådd kan kallas ett sakrament. Det är vad Svenska kyrkan enligt sin bekännelse lär - men knappast i sin praktik. Ämbetet har dock enligt kyrkohandboken överantvardats och uppfattats vara något mer än en funktion även om jag ser bloggkommentatorerna här mest förfäkta en funktionalistisk ämbetssyn. Hur förhåller vi oss till detta? Finns det ett ämbete att överantvarda just så som jag fick det överantvardat vid min prästvigning eller var det hela en illusion?

Är sakramentsförvaltningen ett uppdrag för präster? Otvetydigt har det enligt Svenska kyrkans lära förståtts så.
Verbi Divini Minister är en av beteckningarna för präster. Guds Ords tjänare. Är vi överens om att detta är prästens syssla - Ordet och sakramenten?

Är vi överens om att den första "liturgiska" kyrka som fick kvinnliga präster var Svenska kyrkan - eller hur ska vi se på andra kyrkors beslut och deras ämbetssyner?
Är vi överens om att beslutet 1957 var ett i rätt ordning fattat beslut? Då sa Svenska kyrkan nej till kvinnliga präster.
Är vi då också överens om att riksdagsbesluten våren 1958, då riksdagen beslöt om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst, var politiska beslut?
Är vi överens om att inget teologiskt arbete blev utfört i så god tid mellan kyrkomötet 1957 och kyrkomötet 1958 att nya teologiska frågor hann diskuteras inför val till kyrkomötet eller inför kyrkomötesbehandlingen?
Är vi överens om att detta faktiskt också var onödigt eftersom kyrkomötet inte hade någon reell möjlighet att avvisa vad riksdagen beslutat och att varje justering av riksdagsbesluten var en komplikation, vilket gör det nödvändigt för ecklesiastikministerbn att ge klartecken till den samvetsklausul kyrkomötet tillfogade.
Är vi också överens om att de utfästelser som gjorde när lagen antogs har svikits?

Har nu ämbetsreformen gett vad den sades skola ge - en väckelse och ett närmande mellan kyrka och folk? Har vi med ämbetsreformen fått ett mjukare drag i kyrkolivet? Och kan man säga att beslutet och införandet av den nya ordningen präglats av den hållning som sagts utmärka kyrkan - "vi övertygar varandra med goda argument"?

Men om reformen verkligen visat sig bära, varför ska då "de högkyrkliga" avkrävas besked om hur reformen ska avskaffas? Ni har ju fått det som ni velat och "högkyrkligheten" är marginaliserad/eliminerad. Men om alla är överens om att reformen antogs och genomfördes utan stöd i Guds ord och Kyrkans samlade erfarenhet och därför ska avskaffas i samma parlamentariska ordning som den infördes, så är detta knappast en fråga för högkyrkligheten. Då får Svenska kyrkan som helhet gripa sig verket an. Men är vi verkligen där?

När jag för mitt Koskinenarvode ska till Gotland för att dubbelföreläsa om ämnet (datum är inte fastställt), lovar jag att ägna tre minuter av den andra föreläsningstimmen åt frågan vad man ska göra i en kyrka som kommer på att den fattat beslut som strider mot vad Uppdragsgivaren önskar. Men i princip får jag väl säga att de som införde ordningen har ansvaret, inte de andra - de som reserverat sig. Som vanligt.

Räv i hönsgården

Man kan ironisera över nationalkyrkans svårigheter - Svenska kyrkan eller Church of England lika. Det är kyrkor som påverkas av de frågor som står på den politiska agenadan. De hanterar utmaningen olika skickligt - eller så gör politikerna det - om nu inte saken är den, att man med Englands kyrkohistoria i minne inte riktigt förmår göra vad man kan i Sverige, som har en helt annan och mindre dramatisk reformationshistoria. Samtidigt måste man väl medge, att den politiska styrningen av kyrkor blir en fingervisning om hur inkulturerad i stat men kanske också samhälle som en kyrka är - på gott och ont och ibland förödande. Partierna sätter sig i det svenska kyrkomötet för att genomföra sin politik och detta är väl egentligen bara vanvett för den som tänker att Svenska kyrkan har en egen inte bara kropp utan också själ. Och så tänker vi väl?

När man ser sig om efter alternativ finns en del att välja mellan. Romersk katolska kyrkan t ex. Den tycks stabil om man bara blundar för en del - dogmer, pedofilskandaler, bankaffärer och en del annat. En del annat, ja. Jag läste Matthew Fox bok The Pope's War (Sterling Ethos 2011). Det hela är ett rasande angrepp på vår vän Bengan, Benedikt XVI. Programmet är rätt likt det andra kyrkor försökt. Kvinnliga präster förstås, celibatskravet bort, homosexuella ska kunna bli biskopar och kurian måste väck. In med dans och undervisa blivande präster om The Cosmic Church, vilket jag i mitt bigotteri uppfattar vara rätt mycket New Age. Fred och rättvisa ska med, självfallet. Bilden på Sr Jane Kelly visar en argsint nunna men hon hör till Fox's favoriter fast jag mest ser en nunna av det slag man ogäörna möter en mörk afton. Ja, ni vet själva. Alla nunnor tar inte fångar och med alla nunnor är det inte nådigt att knäcka nötter.

Biskop Spong gillar Fox's bok och det fattar jag.

Varför ska Fox då fortfarande vara romersk katolik? Kan han inte lika gärna bli en protestantisk liberalteologisk liturgist - som så många andra? Det fattar jag inte riktigt. Och hans kosmiska kyrka - kan den inte stå på egna ben. Vad är det förresten de tror att de kan skapa genom kyrklig omgörning? Inte ens i Svenska kyrkan har ju detta projekt skapat entusiasm och folk som är beredda att betrala utan precis det motsatta.

Jag säger inte att jag uppskattar att se frondörerna i den romersk-katolska kyrkan. Jag blir närmast överraskad av attackerna mot påven Benedikt XVI, måltavla för mycket kristligt hat. Men när de romantiska bilderna av hur livet är i Rom till skillnad från Svenska kyrkan, är det inte ointressant att se motsättningarna spricka upp. Slagordet Ad Fontes uttrycker kanske en mer livgivande hållning för ioss allihop? Tillbaka till källorna, alltså.

Kallelsen till helighet

När stiftsfullmäktigeledamöterna från Frimodig kyrka i Växjö stift samtalade, var det förstås ämnen som skulle upp men vi såg också till att föra fria samtal om sådant vi funderade över. Intressant nog hade vi var och en på olika sätt funderat över de kristnas kallelse till helighet. Det tog mig något.

Jag hade kommit att fundera över den kallelse till helighet som hör samman med eukaristin. Mängder av helgon och martyrer har i varje fall detta gemensamt med oss att de gått till nattvarden och tagit det på allvar som de tagit emot. Vid altaret räcks oss den helighet vi sedan kallas att leva. Det kunde man också kalla realpresens - Herrens Heliga Nattvard verkligen närvarande i våra liv. Det får politiska konsekvenser, förstås. Den andlighet som är kristen är världslig - till för världens skull, för att världen ska leva.

Kallelsen till helighet drar en gräns mot det ideologimakande vi ser, där de kristna desperat försöker vara relevanta i sin samtid. Kallelsen till helighet står emot talet om relevans genom att verkligen vara relevant. Och frågan om kallelsen till helighet blir ett verksamt verktyg när vi hör parollerna i samtiden, för inför allsköns läror och lärare finns här en kritisk instans. Har det som sägs egentligen med helighet att göra - Helig Skrift, t ex?

Jag har alls inte fått med all klokskap kamraterna kom med för det fria samtalet var allra mest en markör att här är något att arbeta vidare med. Men det räcker kanske att oroa sig lite över frågan vad kallelsen till helighet betyder - i det egna livet, i kyrkolivet och i vardagslivet?

När tåget stannade i Osby berättade Håkan Sunnliden att han en gång hört fader Gunnar predika på Gratia i Kristianstad. Söndagens ämne var "Gud eller världen" och predikans ämne "Pro Gud eller profan." F. Gunnar utbrast: "Och det hör ni ju själva!" Det är ett annat och roligare sätt att hålla fram kallelsen till helighet.

Gick inte den stackars nu marginaliserade och eliminerade "högkyrkligheten" alldeles fel när den valde att bråka om kvinnliga präster? Så frågar den som inte bekymrat sig över vad som hände och som nog i alltför lite utsträckning bekymrat sig över det faktum att en del strider hamnar man i utan att själv vilja eller välja dem. Mitt enkla råd är rådet att ompröva förutfattad emeningar och stabila föreställningar om vad som hände och läsa på.

CA Hessler och Dag Sandahl beskriver båda i böcker vad som hände, Sandahl faktiskt lite djupare och med tillgång till material som hölls under hemligstämpel. Mycket var helt annorlunda än vad folk tror och frågan handlade om något mer djupgående än vad folk ville veta. För de flesta räckte förenklingen väl till. De hanterade frågan som en annan frågan än den om helighet. Den blev profan!

Ingen snö i Oxford

Jag har varit lite "off" eftersom Frimodig kyrkas stiftsfullmäktigegrupp både odlat vänstiftsförbindelser och överlagt om aktuella frågor. Detv var roligt och nyttigt på en och samma gång och vi var helt överens om att vänstiftsförbindelser måste bäras av många - enkannerligen lekfolk. Vänrelationer måste - också - vara personliga, inte bara formella. Vad vi själva i fullmäktigegruppen funderade kring återkommer i olika sammanhang men det var konstruktivt.

Hemåt igen - och när tåget väl kunde rulla in på Kalmar C - snö i växlar stoppade oss först - var det att pulsa till den insnöade bilen, försöka köra ut från den oplogade p-platsen och köra fast. Kyrkoherdeparet Wänehag lämnade sitt fredagsmys och kom med två snöskyfflar, god vilja  och kraftfulla arbetsinsatser. Den kommunala snöskottningens talangscouter har missat några där, kan jag säga. Bilen kom loss och jag till Öland, där 136:an inte var rolig överallt. Det föll mer snö i natt så morgontidningarna lyser med sin frånvaro.

Då får man pigga upp sig med information på nätet. Mattias Irving t ex - även om det verkar som om Sandahlskandalen klingat av för något nytt i sak anförs inte. Men lyssna här!
Först konstateras att "vi har en medmänsklig skyldighet att fördöma förkastliga handlingar och markera anständighetens gräns" - översätt den meningen till tyska! Så talar den Förträfflige, han utan synd. Och så kommer det bästa, själva slutsatsen:
"Därför måste vi reagera särskilt starkt när personer med makt ansluter sig till de människofientliga rösterna, vare sig de heter Nilson eller Sandahl. När de med sin position, sitt namn och sina texter blåser liv i en rörelse som bygger själva sin existens på andras lidande, då måste vi säga ifrån."

Hur dumt kan det bli i den uppblåsta och närmast imbecilla Dagens Seglora? Om rasismen är en fara så kan man inte förfara så ovarsamt med sanningen i sin kamp mot det man kallar rasism - för då blir det fel, alltihop. Människofientlig röst som heter Sandahl - det är rätt grovt och brottet är att jag skrivit ett svar på frågan om muslimska bönerop i en kyrka men detta i fel forum och, som ärkebiskopen formulerade sig, i fel sällskap.

Annars kan man roa sig med att notera hur Dagens Seglora alltid återger hur Helle Klein suttit i olika tv-soffor och haft synpunkter. Hon är en uppenbar kapacitet i den genre som heter "journalist intervjuar eller pratar med journalist". Det finns säkert dom som gillar att behandlas som idioter av dem där uppe men kanske inte alla? Billig tv utan besvärande nyanser där åsiktsnmaskiner startas, drar runt några varv och sedan avtackas innan det blir tid för ett nytt ämne och åsiktsmaskinen är på plats .,.. ja, ni fattar.

Till annat uppiggande hör förstås Elisabeth Ohlson Wallins altartavla. Det är en klassisk win-win-situation.
1. Konstnären får Skara domkyrka att ta emot altartavlan - och har vunnit uppmärksamhet i media och nått sitt syfte att pröva var kyrkan egentligen står.
2. Konstnären får Skara domkyrka att avstå - och har vunnit uppmärksamhet i media och kyrkans företrädare kan stå där och gestalta sin människofientlighet och allmänna uschlighet. Hur det än blir, kan det bara bli bra. Och det som är bra kan bli bättre.

I Dagens Seglora kunde inhämtas att tavlan borde hamna i Malmö.
"Alltför länge har bilderna av mänsklig kärlek varit stereotypa, särskilt gäller detta kyrkorummet där den heterosexuella kärleken så länge varit norm." Det är kanske så. Då är det väl väldigt bra att börja just i Malmö med förnyelsearbetet genom ett rojekt som förslagsvis kunde heta "Fler HBTQ-altartavlor i våra kyrkor!" Eller som det faktiskt heter: "Välkomnas denna tavla till Malmö kan Svenska kyrkan här ses som företrädare för en kyrka som vill öppna kyrkorummet för bilder som gestaltar samtiden. En kyrka som välkomnar människor. Som står främst i ledet för att gestalta Kristi kärlek - en kärlek som omfattade människor som upplevde sig vara marginaliserade eller inte fullt ut accepterade."
Peter Englund och Helena Myrstener, präster i Svenska kyrkan i Malmö, har fått ihop orden vackert. Men dom där människorna - var de marginaliserade eller uppfattade de sig bara som det?

Mod

I dag på morgonen kunde man läsa Dagens Segloras första egenproducerade. I går kom somligt, pressmeddelanden som andra skrivit, gudstjänster andra hållit. Jag undrade varför vi angelägna skulle hållas med sådant av en tidning som hela julhelgen samlat mod. Men tålamod är också mod och detta tålamod belönades kl 7 i dag. Helle Klein hade modet att ta upp ämnet barnfattigdom i Europa och manade modigt biskoparna att skriva ett - brev! Mod?

Nå, fattiga barn i Europa - Grekland, Spanien, t ex - blir säkert glada över de svenska biskoparnas brev. Vad ska de skriva? "Var inte ledsna!" Eller ska biskoparna skriva till politiker och opinionsbildare, de där uppe? Vad skriver de då? Hoppar de på kapitalismen? Eller nöjer de sig med att hoppa på det svenska skolväsende som under namn av kunskapssamhälle utexaminerar också de som inte har godkända betyg och dömer unga människor till arbetslöshet eftersom skolan inte hade resurser att ta itu med dem som systematiskt skolkade sig igenom skolväsendet.

Kanske biskoparna skulle skriva ett brev, när de ändå håller på, om ambitiösa lärares omöjliga arbetssituation? Jag menar: en lärare ska vara lärare, vuxen vän och förebild, kurator och socialarbetare, allt i ett, samt komplettera med att vara författare och handläggare av den egna dokumentationen samt sitta på konferenser. När allt detta inte går, finns inga resurser att fånga upp de elever som håller på att tappa bort sig och ingen tror väl att ett samhälle mmd hög ungdomsarbetslöshet särskilt satsar på strulpellar? Ja, ni fattar. I grund handlar det förstås om det ekonomiska system vi hålls med, där ett fåtal blir väldigt rika och många blir fattiga.

Anmäler sig dock inte en kritisk fråga eller två? Vilken är tanken - om någon - när man mobiliserar just biskopar? Vad är det för särskilt med sådana, vilken kompetens i ekonomiskpolitiska frågor har förlänats dem genom biskopsvigningen?Är det en samhällssyn som kommer till uttryck - den att kraften till förändring finns hos dom där uppe, inte hos vanligt folk?

Sven Grassman dog för rätt många år sedan. Han gjorde dystra analyser och insåg att han skulle dö innan han ick se om det gick som han menade att det måste gå. Är det tid att ta fram hans böcker igen och repetera vad han skrev och vad han menade att vi borde göra? Om inte annat för att konstatera att han hade fel ... Sven Grassman hörde till de modiga.  När hans forskningsresultat inte passade, förpassades han till ett undantagsrum. Sånt folk ska man lyssna till.

Sandahlskanadalen, då? Segloras försvar efter Annika Borgs vidräkningar? Inget finns att läsa - finns ens uppräkningen av artiklar på temat Sandahl-skandalen kvar? Men nog måste det ha varit en underlig - för att inte säga undermålig - skandal som dör så kvickt?
Kanske redaktionen när det gäller Borg sitter tyst och begrundar skillnaden mellan "mod" och "dumdristighet" - men något måste väl redaktionen klämma ur sig. En ursäkt, kanske?

Men med så svaga insatser - blir Dagens Seglora långlivad? Upp med en hand den som tror det.

Kl 12.30 denna den 7 jan

Kl 12.30 denna den 7 jan - dagen vi väntat på eftersom Dagens Seglora på nytt ska ut i sin publika miljö för att stå allt ont emot - ser jag att redeaktionen ännu inte samlat sig. Har Annika Borgs förödande granskning av Seglora smedja skapat redaktionell nedstämdhet? Man undrar. Bara så ni vet.

Ursäkta mig!

Ursäkta mig, men jag skyndade att läsa Dagens Seglora denna morgon - men där var ungefär lika dött som vanligt fast det varit 7 januari i åtta timmar och publikationen skulle ju utkomma just den 7 januari. Jag knappade mig sålunda till Kristen opinion, som vad gäller nya texter mer är att lita på. Men, ursäkta mig igen, mina små tankepåhak till vad Annika Borg och Johanna Andersson skrivit ledde mig säkert alldeles fel.

Säger inte Johanna Andersson granskning av könssegregering och normer att något besynnerligt hänt och händer i Svenska kyrkan? Jag kan slå upp gamla kyrkliga publikationer och upptäcka män överallt på bilderna. Nu är det precis tvärtom och intresset riktas till kvinnors liv. Hur kunde det bli så? Vi är väl rätt många som menar att manligt och kvinnligt hör ihop? Och kom nu inte dragande med ämbetsfrågan om ni tänker låta den handla om kön och inte om ämbete, som är det faktiska problemet. Varför tog ett gäng kvinnor över i det kyrkliga och ägnar sig åt det som tänks vara kvinnors frågor och explicit vänder sig till kvinnor och stänger män ute?

När jag ändå frågar - är det inte en väldigt hög procent lesbiska kvinnor bland kvinnliga präster? Jag frågar därför att jag inte vet och här och nu har jag inga som helst synpunkter på förhållandet - men vore det inte värt att diskutera principiellt om man ska tala ämbete och kön?

För att fördärva dagen än en gång - men jag har på förhand bett om ursäkt - hur kommer det sig att män uppfattar Kyrkan vara en kvinnlig domän? Barnen som i går fick sina barnbiblar i Högby kyrka, åtföljdes av sina mammor. Inte av papporna. Förklara fenomenet den som kan.

Annika Borg fortsätter sin granskning av Seglora smedja och det blir i sak förödande.

Överstelöjtnant Salander har för övrigt hört av sig. Han var inte ute på Orion utan skickad på en svensk mission till Asien med kodnamnet "En svensk tiger". Hemligt, förstås, allt han sysslat med, men som det heter i militära sammanhang när man berättar saker för mig: "Du har ju en än mer kvalificerad tystnadsplikt." Jag vet men säger ingenting. Salander gillade Annika Borgs systematiska upprensningsarbete, förstod jag.

Välan, Borg går in i minnenas boningar och med perspektiv inser hon att hon för 22 år sedan inte i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig en debattnivå som den som nu gäller i Svenska kyrkan. Ursäkta mig - men Annika, den nivån har mycket länge gällt alla som inte varit mainstream. Lögnen som vapen och sveket som verktyg gäller dem som frågar fel, säger fel, tänker fel, skriver fel och är lagom begåvade för att ha en liten uppsättning argument med sig. Som sr Inger en gång påpekade är det i Svenska kyrkan helt i sin ordning att beskriva en sådan person som något han/hon i all sin mänskliga svaghet dock inte är.

Det finns en svenskkyrklig domän där denna ohederlighet är accepterad. Annika Borg accepterar inte det. Det hedrar henne. På sitt sätt konsekvent utsätts hon då för hatkampanj och försök att tysta henne. Med Annika fortsätter jag odla min häpenhet över att så många stillatigande finner sig i detta.

+20 + C + M + B + 13+

Dagens lilla chiffer kunde jag förr i världen krita över dörren till Två Systrars. Christus Mansionem Benedicat. Kristus välsigne huset. Att välsignelsen ska dit när vi funderar över Caspar, Melchior och Balthasar är förstås också en finess i sammanhanget men kanske också detta att vi ibland måste uttrycka mysterier. Det ska finnas sådant vi funderar vidare över. Noga besett hör det samman med att människan är ett mysterium i den mening som varje deckarläsare vet - ett mysterium på väg att steg för steg lösas. Alternativet till att se livet som ett Guds mysterium är, som det då och då påpekas, att se livet som en absurditet.

Kristen tro handlar om ett avslöjande av Verkligheten men inte bara en förklaring så som filosofer kan förklara, utan en förändring. Kristus kommer, människor upptäcker vem som kommit och fattar vad han gör. Tillvaron hålls ihop - det som var, det som är och det som ska komma. Och allt möter i det fokus som Kyrkans gudstjänst är.

Det är en familjemässa med traditionell julfest i Församlingshemmet efteråt och i kvällningen blir det julens sånger och psalmer i Källa, vår minsta socken. Där döpte jag i går igen och den lokala entusiasmen är stor över varje nytt barn. Men tre döda på en vecka i Källa betyder att årskvoten borde vara fylld. Det blir framöver två begravningar samma dag - och det trodde kyrkvaktmästare Lennart att han aldrig varit med om i Källa.

Gudstjänst, dop och begravning och en del annat håller jag alltså på med. Och förvånas fortfarande över (ill- eller välvilliga?) bloggkommentarer som ifrågasätter min hemortsrätt i denna kyrka, som jag tydligen fått ekonomisk ersättning av utan att behöva arbeta därtill. Men jag medger att idag räknas det mesta inte som arbete utan som firande! Det är ju helgdag

Nästan lika förvånad är jag över att frågan om kvinnliga präster tjatas. "Övertyga i sak så är saken klar" har det sagts så länge frågan varit på tapeten. Men nog vet ni att när den teologiska rebusen inte kunde lösas med i Svenska kyrkan vanliga teologiska verktyg, så löstes den politiskt. Hur långt tror ni det bär - egentligen? 
En bloggkommentator undrar över kompromisser som borde ingåtts. Undrar man det, har man ingen aning om hur mycket i den vägen som försökts. Mitt problem är ett varje gång vi försökt hitta ett rimligare sätt att hantera frågan, har minoriteten satts åt än hårdare. Man kan läsa böckerna Kyrklig Splittring och Förnyarna för att se. Jag skrev dem.

Nu får det bli en snabb frukost. Inget ätande en timme innan mässan är regeln, som alla fromsinta vet.

Överstelöjtnant Olofsson

Överstelöjtnant Olofsson, ni vet min vän signalspanaren, ringde. Han ville önska God fortsättning på allt. Det var snällt. Överstelöjtnant Salander var utomlands sedan strax före jul. Var han var och varför, frågar man inte. Ligger signalspaningsfartyget Orion i hamn eller är Salander ute på sjötjänstgöring i Östersjön och spanar? Senast såg jag Orion i Karlskrona skärgård, vid Aspö och Drottningskär, men det var en vacker fast blåsig dag i somras när jag skulle inspektera en del av vårt marina försvar - och rester av det vi en gång hade och då utbildades personal på Orion. Nu tror jag dock att jag, som gamla män brukar, förirrar mig i berättelsen. Vi kom i alla fall in på vad Slägga smedja kan tänkas förbereda.

Dagens Seglora drar igång på måndag igen. Överstelöjtnant Olofsson berättade att han hade sämre pejl på Smedjan. Smålandsposten är enklare att bevaka - liten stad, redaktion i staden och papperstidning. Med virtuella medel kan man lättare bedriva terror. Men Dagens Seglora måste väl ge sig på Annika Borg, som med sin sanningskampanj närmast hotar hela Smedjans existens. Effektivt har hon på Kristen Opinion trasat sönder hela deras angrepp på henne. Olofsson skrattade militäriskt och sa: "Har du sett att hon efter handboken också hotar Smedjans försörjningslinjer genom att fråga vilka som betalar för massivt genomförda lögnkampanjer mot misshagliga personer i Svenska kyrkan? Det kan inte vara roligt att vara finasiär där."

"Nästa fråga blir förstås vilka som vill stå samman med en smedja som närmast är en verkstad för lögnfabrikation och ståta emd sitt namnm som medarbetare, Mitarbeiter", sa jag. Olofsson skrattade igen: "Ja, och jag såg vid en genomgång av spaningsresultat här på MUST att publikationen internationellt börjar bli känd som "Des Tages Smedjan".

"Vi snappade upp ett material från Smedjan, som kanske ska med på måndag. Vill du höra?" Vad svarar man på det? Här är texten:

"Oavsett detaljer och att Annika Borg föraktfullt spyr ut sina främlingsfientliga lögner om allt det som Seglora smedja sensationellt avslöjar och därmed räddar samhället, kosmos och det mänskliga livet, kan varje läsare som inte själv är sverigedemokratisk islamofob se att hon har sjunkit allt djupare ner i extremismens stinkande träskmarker och därifrån hotar det mänskliga ljuset i den kupande handens inneslutande livgivande närvaro. Det märks också i de hatiska extremistutfallen på paret Andersson-Borgs främlingsfientliga blogg, där alltmer islamofoba spyor, rasistiska och homofoba hatutfall i strid ström presenteras till stöd för Anders Behring Breivik."

"Så ni har span på Seglora smedja?" frågade jag. "Vi har pejl på allt eftersom 'Dag Sandahl' är ett av våra sökord, vet du väl och det ger en hel del extra material att hantera - men det betyder inte att vi är helt klara över hur 'Sandahlskandalen' kommer att fortlöpa. Möjligtvis släpper redaktionen ämnet och hoppas att folk glömmer vad saken gällde och bara att det var och är en Sandahlskandal och det kan vara gott nog, effekten uppnådd -  men det kan vara så att de fortsätter. I deras kristligt svart-vita värld är du ju på den svarta sidan."

Överstelöjtnant Olofsson och jag skildes åt, tror jag. Men man vet inte riktigt om ett telefonsamtal med Olofsson är avslutat. Han kanske fortsätter lyssna på vad som sägs i prästgården och annorstädes. Somliga ogillar ett samhälle där Storebror hör och ser. Det kanske jag också principiellt gör men min lillebror satt i Signalspaningsnämnden och Olofsson och Salander är mina vänner - så rent personligt finner jag ett visst nöje i saken. Och så kan jag ju då och då ge er lite inblickar i framtiden - också om den bara ligger två dagar bort.

Präst

Nu avkrävs i en kommentar besked om Yngve Kalin  eller jag avsagt oss prästämbetet, vilket vi inte har. Den svarta skjortan med vit krage gör dock inte en präst. I vigningen ikläds vi stola och mässhake - det är tecknet på att en präst är för handen. Under alban kan prästen bära en flanellskjorta. Det gör honom inte i mindre utsträckning till präst. Den svarta skjortan är mest för att markera att här finns en präst, vars tjänster man kan ta i anspråk. Konsumentupplysning, liksom.

Men det är klart - den svenskkyrklige prästens svarta skjorta signalerar också en samhörighet med Svenska kyrkan. Den samhörigheten har varje klok präst svårigheter med efter upprepade beslut i kyrkomötet som syftar till marginalisering och eliminering av somliga, som befunnits ha prästkallelse men sedan hanteras i strid med gjorda utfästelser och försäkringar. Så är det. Och det borde bekymra ALLA. En kyrka som använder lögnen som verktyg och sveket som vapen - hur kul är det med en sådan kyrka? Måttligt, tycker jag.

Präst i den här kyrkan hade jag inte blivit om jag kommit dragande med min prästkallelse nu. Det kan jag ibland tycka vara ett problem - just därför att jag tror att min prästkalellse är genuin i den kyrka där jag är döpt, gått i söndagsskola, fostrats och konfirmerats. Döpt i denna kyrka - det är i varje fall mer än man kan säga om tre av de i tjänst varande biskoparna. Söndagsskolgosse i denna kyrka - om hur många biskopar kan man säga det? Eller hur många kyrkoherdar? På rak arm kommer jag på några som inte är gamla söndagsskolgossar.

Dety är med andra ord något egenartat att vara både hemma och främmande i denna kyrka - på en och samma gång. Simul, som vi säger.

Nästa 2 januari bär jag flanellskjorta - från Ellos eller Dressman. Just nu säljs de billigt på Dressman, hörde jag, om man vill rusta sig.

Isolerad

Jag tog fram biskop John Cullbergs bok Kyrkan och tiden från år 1940, en samling artiklar från senare delen av 1930-talet. Han skriver om risken för kyrkan att bli isolerad - ett tema som kommer att dyka upp på 1950-talet nästa gång. Det ger krigsårens tal om "Den svenska linjen är den kristna linjen" och ett gemensamt uttalande av kyrkomöte och riksdag i det ärendet karaktär av skönljugeri. Eller vad är det Cullberg skriver?

Hans fråga är om kyrkan har förmåga "att alltfort göra tjänst som andlig inspirator och kraftkälla". Han har svårt att besvara frågan:
"Det är uppenbart, att kyrkans ställning i folklivet ingalunda är stark. Icke så att förstå, som om det skulle brista i fråga om respekt för hennes verksamhet; i det avseendel är läget nu säkerligen ur kyrkans synpunkt vida gynnsammare än för några decennier sedan. Men även en värderad och respekterad kyrka kan möta sitt olycksöde: att bli isolerad. För en frikyrka innebär isoleringen ingen större våda; den hör snarast med till systemet och kan befordra samfundets inre konsolidering. För en folkkyrka, som medvetet åsyftar att nå alla skikt och lager i samhällslivet, är den däremot den smygande döden."

Den smygande döden talade Cullberg om. Upphetsningen över kyrkokritik brukar bli stor. Vi ska vara positiva och se på allt som fungerar, heter det då. Men vad ska vi göra med en kritik som talar allvarligt om Svenska kyrkans läge? Är det inte självskadebeteende att inte hantera den kritiken. Och vad hade John Cullberg sagt om dagens kyrkoliv? Hade han sagt att döden smugit i snart sagt 70 år utan att ni velat lägga märke till den - och ni lägger inte märke till den eftersom döden smugit sig på er och ni bara har det namnet om er att ni lever men ni är döda? Vi kan se de vitmenade kyrkorna utan att fatta vad de egentligen rymmer (Mt 23:27).

Jag ville påminna mig om vad Cullberg sa och tog fram boken. Det som oroade mig var om det finns en lång tradition av kyrkokritik under hela 1900-talet med rop på reformation ("Tillbaka till källorna!") som alltid avvisats med fagert tal om att allt egentligen står rätt väl till och - kanske än mer oroande - några av dem som såg den smygande döden tystnade och gick antingen undan, under eller uppåt i karriären.

Det finns en del att fundera över. Skulle det gå att skriva en avhandling på temat "Självkritik i Svenska kyrkan under 1900-talet" och upptäcka vad då? Döljer de kyrkopolitiska gränserna något som är gemensamt för många av dem som funderar över Svenska kyrkan? Var det också en kyrkopolitisk vinst att splittra dem som kan vara överens i sin kritik? Taktiken från översåtarnas sida att "splittra splittrarna" fungerar? Och så behåller en liten nomenklatura sin makt i den kyrka där den smygande döden är verklighet sedan länge.

Flanellskjortans dag - 2 januari

Jag var oinformerad om att 2 januari är Flanellskjortans dag. Yngve Kalin upplyste mig. Som väl var bar jag dock civil skjorta under större delen av gårdagen. Lyckliga omständigheter styrde det hela så. Men varför 2 januari?

Den 1 januari 1978 höll biskop Ingmar Ström sin berömda nyårspredikan, den som satte fart på utrotandet av kvinnoprästmotståndare. Det hela blev en orkestrerad kampanj. Jag kan citera Svenskt Biografiskt Lexikons korta ord meningar:

"På nyårsdagen 1978 predikade S i Storkyrkan om den frukt trädet måste bära för att inte huggas bort (Luk 13:6-9). Han ansåg att tigande för fridens skull förgiftade klimatet och ville därför tala ut om kvinnoprästmotståndet. DN slog upp predikan vilket utlöste en kraftfull opinionsstorm mot kvinnoprästmotståndarna. Biskopsmötet, som tidigare sagt att det var viktigt att få biskopar som tänkte olika i denna fråga, fick anledning ompröva sitt ställningstagande. S:s nyårspredikan skapade ett nytt kyrkopolitiskt läge i Sv kyrkan. Som den journalist han var, insåg S journalistikens möjligheter och han tog dem till vara i en fråga som för honom gällde möjligheten för kyrkan att möta folket." (artikeln Ström, Ingmar, bd 34 - lite osäkert - s 806)

Hans Green på DN förnekade - utan att i övrigt röja någon källa - att Ingmar Ström skulle ha tipsat tidningen om predikan - men det hörde knappast till vanligheterna att DN brukade bevaka biskopens framträdande i Storkyrkans predikstol. En alert stiftsadjunkt kan ha styrt till det hela men det är klart att Ingmar Ström ville hitta en väg vidare i en situation där biskopsmötet - där han ingick - verkligen kunde tänka sig kvinnoprästmotståndaere som biskopar. Metoden att stoppa en sådan utveckling var inte inom biskopsmötet utan i stället att med hjälp av en folklig/politisk opinion trycka biskoparna tillbaka. Så blev det också. Men år 1978 var en vigningspolitik som skulle stoppa "kvinnoprästmotståndare" helt otänkbar. Då kunde biskopsmötet tänka sig den sortens präster bli biskopar.

Ingmar Ströms nyårspredikan fick Yngve Kalin att den 2 januari gå och köpa en flanellskjorta. Han ville inte uppträda klädd som präst i en kyrka av det slag Ström kreerade. Vi kanske lite med medvetet skulle minnas hur det var och hur det blev och diskutera vilka nödvändigheter som styrde skeendena. Vi firade alltså ett 35-årsjubileum i går. Det som hände, hände för en generation sedan.

Men varför var inte Ström solidarisk med  biskoparna i biskopsmötet? Under biskoparnas samtal, som föregick uttalandet, satt han tyst, tycks det. Jag tror att det enkla svaret var att Ingmar Ström alltid kände sig obekväm i de andra biskoparnas sällskap. Han hade få personliga vänner och inga i biskopsmötet. Det som blev hans signum - hans förmåga att umgås med barn - var på sitt sätt ett uttryck för ett socialt handikapp. Centralt placerad i det kyrkliga livet var han likväl en utomstående ensling. Katt bland hermelinerna, skrev Kerstin Vinterhed (DN 21 maj 1995).

Biskopsåren uppfattade han efterhand närmast som en parentes i sitt liv, kan man se i artikeln i SBL.

Själv uppträdde Ingmar Ström i skjorta och slips, inte prästskjorta.
Jag vet mig dock aldrig ha mött honom iförd just en flanellskjorta ...

På exercisfältet

Det var väldigt vad det blev funderingar över antalet gudstjänster en präst har. Nu finns dessbättre en del präster som bokför. Låt oss vända resonemang och siffror på exercisfältet.

En präst har på dryga 35 år firat 3871 mässor - predikogudstjänster, dop, vigslar, begravningar, tideböner, skolavslutningar. En annan präst har på drygt 39 år firat 3304 mässor och haft 3232 huvudgudstjänster, döpt 807, vigt 501 par och haft 501 begravningsgudstjänster. För att det inte ska bli kattrakande räknas i hans fall själva mässfirandet separat även om det gällt en högmässa, som det numera konsekvent heter.

Jag skulle kanske också ha undrat hur många trycksidor predikningar, skriftetal och kasualtal jag hållit. Om man tryckt alltihop - hade det blivit en bok på 200 sidor varje år? GA Danells postillor var på över 300 sidor. Hakon Långström har gett ut predikningar för advent till trettondedagstid, Tända juleljus i vinterns mörka tid. Den blev en bok på drygt 100 sidor (Bokförlaget Temamet 2012). Och så greppar jag Bengt Pleijels Sångpostilla (3 årg 2010 och 1 årg 2011, Gaudete). Båda böckerna kommer upp i över 500 sidor. Präster som tar uppgiften att skriva sin predikningar och tal, gör en rejäl författarinsats varje år.
För att inte förvirra diskussionen: här talas kvantitet enbart, inte kvalitet.

För min del har jag börjat räkna antalet gudstjänster vecka 1 år 2013. Till min glädje ser jag att det är någon gudstjänst varje dag och hade jag fått räkna in söndagen och nyårsafton, hade det blivit åtta gudstjänstdagar på raken, inalles nio gudstjänster. Dessförinnan var det själva julhelgen. Livet är rikt.

Ska vi exercera valstatistik också? Eller fråga vad varje avlämnad röst i kyrkovalet egentligen kostar - med tilläggsfrågan vad vi faktiskt får för pengarna? Nu har vi pekat på möjligheten till andra valsystem under årens lopp. Personval med partiinslag i stäöllet för partival med personinslag är en modell - och ett sådant val kan börja i det lokala. Våra vänner tyskarna har ett sådant system.

Men medge att det är intressant, att när jag pekar på svagheter och fel i systemen, så avkrävs jag förslag om hur det ska bli bättre. Varför det? Det är självfalletr fullomligt i sin ordning att någon ser ett problem utan att behöva ge förslag till lösningar. Nu har jag föreslagit ett och annat i den vägen. Somligt finns att läsa i kyrkomötesprotokollen. Från 1979 är det några löpmeter böcker - men inte riktigt så många att de fyller en bokhylla Billy - fast kanske den låga modellen? Alla kyrkomötesprotokollen från start till nu ryms inte i bokhyllan Billy. Jag har försökt, men då sa en dotter att ingen vettig människa har kyrkomötesprotokoll i en bokhylla. Alltså förvaras de nu i en garderob. Man vill i varje fall framstå som vettig.

Slut på dagens exercispass.

Årets första dag

På årets första dag ska man vara positiv och när man väl sovit några timmar börjar dagen med ett äpple, för att man ska få vara frisk. "An apple a day keeps the Doctor away", som ni vet. Hur lokal traditionen är - eller om det bara är en gammal familjetradition - vet jag inte. Äpplet har jag satt i mig. Cox Orange. Jag har i vart fall ingen huvudvärk.

Det har andra. Året är ett kyrkovalsår. Det är nu vi skaffar oss demokratisk legitimitet när 12% röstar i valet. Socialdemokraterna syftar till att deras medlemmar ska "lyfta på arslet" och gå och rösta. På sin tid manade Mona Sahlin också till såpdan röstning. Själv har hon dock inte med i Svenska kyrkan. När det gäller livet tror jag man med fog ska uppfatta det som et mysterium och inte som en absurditet. När det gäller kyrkopolitiken är den inte ett mysterium. Den är en absurditet. Jag ska inte undanhålla er Stig-Björn Ljunggrens formulering i hans krönika i Ölandsbladet (31 dec):

"15 september blir det kyrkoval i Svenska kyrkan. Ett väldigt viktigt val kommer det att sägas. Ni som tror på detta får en guldstjärna för er godhets skull. Vi andra stretar vidare med att förbereda snöns återkomst."

Kan vi få en valdebatt om värderingar? Vilka frågor tvingar sig på utifrån Svenska kyrkans självförståelse och hennes av Gud givna kallelse? Vilka är de verkliga kyrkligha problemen - bortom slagordsförståelse? Det kunde bli en intressant debatt. Eller får vi en valrörelse där S driver sina kommunala frågor med de egna partimedlemmarna som målgrupp och C kanske tar upp förslaget i nya programmet om polygami? Borde inte C också engagera sig i valen till styrelser för olika muslimska föreningar i så fall?

På årets första dag ska man, som sagt, vara positiv. Det behövde jag väl inte vara årets sista dagar, när jag funderade på gamla präster. Det var det vanliga elaka tankeexperimentet: Vad skulle hända om man kunde kalla fram några av de talträngda äldre prästerna från 1960-80-talen och låta dem se Svenska kyrkan som hon ter sig i dag:

Den farliga högkyrkligheten marginaliserad/eliminerad och det nya programmet på väg att genomföras. Utglesningen verklig. Deras egna tjänster indragna eller omgjorda till komministraturer. Prästgårdarna borta. Terminsindelning av det kyrkliga arbetet så att horderna som anställts för att underlätta arbetet med t ex barn arbetar från slutet av januari till början av maj samt från början av september till mitten av december. Och så statistiken till det och insikten om hur många kyrkoherdar lägger sin tid vid skrivbord och sammanträdesbord trrots att de inte har någon folkbokföring att fly till.

Det är inte utan att det vore underhållande att få se en samling Besserwissrarkyrkoherdar från den tiden (de som visste att de yngre prästerna rakt av hade fel och att de yngre prästernas traktan egentligen var att driva bort folket från evangeliet) uppstå ur gravarna och ta sig en titt på den aktuella situationen. Men så tänker man bara året sista dagar. På årets första dag ska man vara positiv.