Wejryd svarar Edman

I Kyrkans Tidning, ja, ni vet ..., meddelade Stefan Edman att han i fem veckor väntat på svar på två frågor han ställt till ärkebiskopen. Han "måste" få svar, heter det. Jag tänkte skriva svaret här.

"Hördu Stefan, du försöker fucka upp mig genom att tjata i Kyrkans Tidning och ställa fram mig som en Pelle Svarslös i Uppsala. Men jag går inte på dina enkla trick.

 Du ställer först en fråga som är en beställning av vad som ska ingå i prästernas utbildning och fortbildning. Korkat! Du kan lika väl - eller hellre - kräva denna utbildning av lärare, läkare eller journalister. Men jag köper inte din kyrkosyn. Om jag hade gjort det, hade jag fått Dag Sandahl på mig och det vill jag då rakt inte. Du tror att präster ska ha något slags ställföreträdande förnuft.
Hur dumt kan det bli?

Den naturvetenskapliga omvärldsorientering har i en levande kyrka just naturvetarna, inte prästerna och naturvetarna förser oss andra med sakmaterial. Det är förresten mer trovärdigt än när en påståelig gammal folkhögskollärare, med ett förflutet i en skrubb på regeringskansliet, drar sina propåer. Men det var väl i den där skrubben du glömde både vad ett gudsfolk med mångsidig kompetens och en folkrörelse är. Jag är alltså inte beredd att se till att prästerna får en naturvetenskaplig omvärldsanalys De måste få högre kompetens i sitt fack, teologi. Det är förresten inte jag som styr Svenska kyrkan - hur dumt kan det bli? Vi har en särskild utbildningsorganisation i vår demokratiska kyrkostruktur. Fattade du inte att jag avstod från att svara för att inte offentligt demonstrera hur dumt ute du var?

Nej, jag är inte heller beredd att år 2014 "för själens och skapelsens skull" inbjuda till etiska rådslag. Varför skulle jag? Gudsfolket har mängder med tillfällen att tala om den sortens frågor i församlingshemmen. Och vad inbillar du dig? Kyrkan skulle erbjuda alternativ till den växande konsumismen - hur stor normsändare inbillar du dig att Svenska kyrkan är? Förresten gillar jag oxfilén från Argentina, Paraguay eller Brasilien till fredagskvällens bag-in-box.. Som vi brukar säga: "Rör inte min oxfilé." Grilla du din morot och låt den inspirera - hur många?

Du vet, skriver du Stefan, att "många" med dig väntar på mina svar. Nu behöver ni inte vänta längre, inte du och inte din konstruerade mängd. Jag går inte på persuasiva definitioner eller manipulativa ordval. Många! Väntar många på att få höra ett ord av mig om vad det är att födas som vredens barn och befrias? Det var ju det jag en gång prästvigdes för att berätta. Men min erfarenhet att många alls inte velat höra mig tala om slika ting. De flesta bryr sig inte om vad jag har att säga över huvud taget!

Du kallar mig "vår värderade ärkebiskop". Det var för mycket. Ställ dig med det köret på någon sommarmarknad, där går man på tugget. Jag är så nära min pensionering att jag inte längre behöver göra det. Du slickar och jag vill inte bli slickad av dig. Det verkar inte miljömässigt, för att inte bli grov. Bara för att vi infört enkönade vigslar betyder inte det att du kan ta dig vilka friheter som helst med mig.

Har du fått svar nog? Annars kan jag mer. Jag känner att jag just fått upp ångan. Om du annars vill fråga mig något om Eva Franchells bok Partiet, som jag just läst, är jag beredd. Men innan du frågar, undrar jag hur man kan vara med i ett parti med ett sådant inre liv? Det är den hållningen vi fått in i Svenska kyrkan - fraktionsstrider och positioneringar. Nej du. Jag ska snart gå i pension. Då ska jag som alla pensionerade biskopar säga vad jag egentligen tänkt i alla år. Det var faktiskt skönt att få börja lite stillsamt här. "Piss off", som vi säger, som vill värna miljön och samtalsklimatet."

Det var väl ett tydligt svar av ärkebiskopen? Stefan fattar och slutar ställa frågor som inga frågor är. Det kallas miljövinst.

Tidig morgon - eller alltför sent?

Det är tidig morgon för stiftsfullmäktige sammanträder i Växjö och det ska åkas (obs denna sluga passivform!) Miljömupparna må säga vad de vill. Jag har i vart fall lärt mig att bilen ska backas in så att man slipper backa och åbäka sig när motorn är kall utan kan dra iväg med minsta möjliga miljöpåverkan. Men bryr jag mig egentligen? Må nåden komma och denna världen förgås - är det inte en vettig hållning? Ju förr, desto bättre?

Hur ska man se på twitter? Kyrkoherden i Norrköpings S:t Johannes Katarina Maria Helena Wändahl, född 1969, prästvigd 1996 och kyrkoherde (2007) 2010, har tvittrat kl 09.31 den 4 maj detta år. Jag citerar in extenso:
 "Jungfrufödseln är mkt intrressant! Jag tror inte på den, trots präst. Gudssongrejen har inte m gudsspermier att göra tror jag."

Är twitter en del av den offentliga förkunnelsen, alltså i detta fall offentlig förnekelse av något som utsägs i Kyrkans trosbekännelsen och som den aktuella kyrkoherden förpliktat sig till vid sin prästvigning och kanske, jag vet inte, vid mottagandet som kyrkoherde? Man behöver inte tro att Jesus var Messias, det tidigare förnekelseexemplet, och man behöver inte tro att Jungfrun (bestämd form!) födde en son, eftersom vi lever i ett på papperet fritt land. Men man behöver faktiskt tro bådadera om man är präst i Svenska kyrkan och offentligt uttalat att man tror det man nu offentligt uttalar att man inte tror.

Borde vi inte föra ett samtal om just den offentliga förnekelsen - som PB i New York som inför en annan princip för vägen till Guds rike - eller våra egna svenska exempel? I somliga fall ska kättarbålen hållas brinnande - i andra fall negligeras den uppenbara heresin. Ska kyrkoherden i Norrköping klara sig på en slafsig beskrivning av Människoblivandets mysterium - som en "gudsspermie"? Finns det några andra spermier, noga taget, men är detta en adekvat beskrivning av vad som sker när Maria tar emot Guds egen Son i sitt sköte? Och vad gör man med kyrkoherdens bekännelse att hon inte tror?

Vad händer för övrigt om någon läsare vidarebefordrar detta mitt blogginlägg med det autrentiska twittercitatet till biskopen Modeus? Tar han frågan till domkapitlet eller trycker han mitran djupare över ögon och öron och fortsätter administrera sitt stift? Inte vet jag. Inte vet jag heller om jag vill veta.

I går kom i vart fall fem olika gäng från Åkerboskolan. Uppgiften var att fotografera någon som fick en kram - och denne någon var jag. Jag var i alla fall inte i morgonrocken! Stackars kyrkvärden Britt råkade värre ut. En av uppgifterna var att leda en gammal tant över ett övergångsställe. Britt, som bor nära Åkerboskolan, fick ledas fram och tillbaka halva dagen.

Efter gudstjänst på Åkerbohemmet och samtal inför en begravning samt pappersarbete och förberedelser blev det i alla fall vuxenkonfirmation i vckomässan. På något trotsigt sätt lever Kyrkan vidare. Men det måste  i det rådande förfallet handla om ett rent och konstruktivt trots. Vill någon repetera Ulla-Carin Holms doktorsavhandling så drar hon upp tydliga gränser mellan trosuppfattningar, kanske så tydliga att hon själv till sist valde att lämna. Jag ser bara mängder med frågor att samtala om. Offentlig förnekelse, på twitter för eder utgiven, är en.

Niklas Orrenius skulle kunna fortsätta skriva om Svenska kyrkan, mer djuplodande och än mer förfärande. För vad är det för kyrka där kättarjakten på de som tror det Kyrkan alltid trott får försiggå i oförminskad styrka medan den uppenbara förnekelsen lämnas i djupaste fred och frihet?

PB

The Most. Rev Katharine Jefferts Schori är PB, Presiding Bishop i The Episcopal Church och ärkebiskop Wejryds polare. Det finns kanske anledning att följa PB:s teologiska försök då. Hon bvar i Venezuela och konstaterade att vi lever i spänningen mellan de som ser en glimt av Gud i alla människor och andra som inte ser Gud där, särskilt inte om Gud gör något oväntat. Som det d'är med samkönat äktenskap där många nu kommit att uppfatta att olikheter inte är felaktigheter.

Så långt i framställningen tar PB upp den slavflicka som följde efter Paulus, Apg 16:16ff. Paulus tröttnar till sist på flickan som följer efter dem i flera dagar och ropar: "De här männen står i den högste Gudens tjänst och förkunnar vägen till frälsning för er." Paulus befaller anden att fara ut ur flickan och hennes ägare ser hoppet om fortsatt förtjänst försvinna. Vad säger PB om detta? Flickan förkunnar detsamma om Paulus som han själv säger, Rom 1:1. Men Paulus är irriterad, "perhaps for being put in his place", och svarar genom att ta ifrån flickan hennes "spiritual awareness": "Paul can't abide something he won't see as beatiful or holy, so he destroys it." Nu lever vi i en tid när vi behöver se Guds härlighet i varje människa och i hela skapelsen. Det betyder att vi måste byta linser eller låta fjällen falla från våra ögon. "That kind of change isn't easy for anyone, but it's the only road to the kingdom of God."

Nu blev dom arga på PB. "What kind of delusional hogwash is being peddled here?", frågade någon, som inte kunde se det heliga eller vackra i slavflickans demoniska besatthet. Andra tog fram att denna predikan inte är kristen. Frälsningen - vägen till Guds rike - är inte något Jesus har gjort utan något vi måste göra. Evangeliet har ersatts av lag. Och de som inte köpt "same-sex-marriagre"-konceptet har fått besked, de är lika bigotta som aposteln Paulus.

Ibland kan man förstå att episkopalerna i USA har problem.Men får inte vi problem också när vi ska umgås med denna kyrka, vi som så envetet i vår kyrkotradition hävdar rättfärdiggörelsen genom tron allena?

Eller ska vi säga något annat. I USA bryts inom kyrkosamfundet klassisk kristen tro mot detta det andra. Det är detta det andra som försöker lägga beslag på egendom och kapital men också positioner. Till sist blir allt detta självförstörande.

Jag slutade skriva här, tryckte på publiceringsknappen och skyndade ut. Två av lammen hade tagit sig ur hagen och måste av den gode herden återföras till hjorden. Jag såg i denna händelse kanske inte "God's glory" men "God's call". Vackert så. Hur det gick? Lammen är tillbaka och har fått en förmaning att inte göra så igen. Kanske Svenska kyrkans ärkebiskop skulle försöka fösa in PB i den stora flocken igen?

I irrlärornas och villolärornas tid

Jag hajade till när jag plötsligt upptäckte rubriken för Heliga Trefaldighets Dag: "Gud - Fader, Son och Ande". Så uttrycks den villolära som är modalism! Rätteligen ska det heta "Fader och Son och Ande" eftersom personerna i Treenigheten inte ska sammanblandas. Hur kom modalismen in i Svenska kyrkan - och i hennes gudstjänstböcker? Sannolikt därför att någon nitisk folkskollärare tjatat om kommatering och bruket av ordet "och". Välvilligt kan jag sträcka mig till att modalismen är välvillig och omedveten - men det är just det omedvetna som sätter fart på mig.Djävulen gömmer sig i detaljerna.

Är det då inte bättre med den rena förnekelsen? En präst i Stockholms stift säger sig inte tro att Jesus är Messias. Det är i samma ögonblick en präst utanför Kyrkans gemenskap men också totalt utanför det som konstituerar kristen tro. Utan att tro att Jesus är Messias, Kristus, kan man inte vara kristen. Grundbulten är väck. Det kan man enkelt förstå utan att bli särskilt upprörd, kanske till och med utan att bli särskilt förvånad? Jo, kanske förvånad när det nu är en präst som icke-bekänner Jesus. Fast jag medger att jag gärna skulle vilja fråga biskopsmötet och säga: "Ni som blir förvånade över vad prästen sa, räcker upp handen." Vad skulle vi då få se? Jag vet inte. Samtliga biskopar skulle inte sitta med händerna nere. Somliga har fortfarande vett att förvånas över skeenden i kyrkolivet.

Jag är lite svag för den uppenbara förnekelsen och har svårare för den sublima. Som det där med glutenfria oblater från Ersta, som ingen präst på allvar kan påstå är bröd. Jag har ju gett er innehållsdeklarationen. Så vad är det prästen med löfte från Kristus räcker folket? Inte kan det väl vara det Kristus talade om och det Han knöt sin näravro till när det faktiskt inte är det element som ordet kommer till för att göra ett sakrament. Ni märker att jag tycks kunna det: Accedit verbum ad elementum et fit sacramentum. Varför blir det då inte stor uppståndelse när Ersta kränger något som inte trots läsande av sinstiftelseord tillbjuder kommunikanter sakramental säkerhet? O jag har fel i detta påstående eller detta tvivelsmål - varför blir jag inte utskälld? Eller bryr sig ingen om sanningsfrågor i irrlärornas och villolärornas tid? Finns det inget allvar i salighetssaken? Kan präster vara vad slags teologiska skojare som helst?

Och så till sist: Biskopen i Härnösand har i sin senaste kommentar preciserat med namn i vems rumpa hon menar agtt det finns finnar. Hon skrev om Dag Sandahl, inte bara om ölandskomministern med finnar i rumpan, ett skrivsätt som rent teoretiskt skulle kunna inbjuda till tolkningsmöjligheter. I sitt fortsatta skrivande är min stackars rumpa uthängd inför offentligheten med preciseringen att det är finnar i den. Jag förnekar, vilket var mitt första svar till rumpans försvar. Det fanns en del andra, för en biskop lika diskrediterande förklaringsmodeller. Jag skrev förstås ett påpekande till Ansvarsnämnden för biskopar att biskopen nu preciserat sig. Försämrar inte detta biskopens, om man så säger, sits? Och hur kommer det sig att Kyrkans Tidning, vår pålitligaste kyrkliga nyhetsförmedlare, inte uppmärksammat saken? Bara läsarna av denna blogg får en inblick, ja, hur man nu ska skriva ....

Lite "off"

En präst ska inte lägga sig i vem som blir efterträdare. Jag läser annonsen i Kyrkans Tidning, som nu gått i tre nummer, och undrar om någon ringt på tjänsten och om någon sökt. Jag vet inte. Jag är lite "off". Tjänsten söks senast 31 maj.

Den nya organisationen innebär att vi först och främst måste få till ett församlingsråd. Där ska jag inte heller in och peta, men jag är en varm företrädare för små församlingsråd, där ledamöterna sedan ansvarar för varsin arbetsgrupp. Kanske till tro-konceptets fokusområden kan vara fokusområden för arbetsgrupperna?

Komministern här ska vara arbetsledare för ett område som omfattar allt från Köpingsvik och norrut, tre prästtjänster, en diakonitjänst och tre kantorstjänster med en kompletterande körledare är det tänkt. Samordnande vaktmästare sköter den organisationen. Detta skulle kunna locka till stordrift, och den rädes jag, men nog kan man bygga något lokalt och vitalt i det stora. Kyrkoherden finns i Borgholm och kallar till ledningsgrupp och stormöten för all personal men räknat från Högby ligger Borgholm fyra mil bortså mycket måste fungera utan att prästen här springer på kansliet där. Vi har kanslist på vår egen expedition och signerar fakturor elektroniskt.

De kyrkor prästen här ansvarar för är Högby (Löttorp), Böda (öns största socken), Källa och Persnäs. På sommaren har vi också gudstjänstliv i S:t Olofs kapell i Byxelkrok och Källa gamla kyrka. 2200 personer bor här, 1850 är kyrkotillhöriga. Under sommaren är vi minst 10 gånger så många. Det är en utmaning, för det betyder vigslar och dop samt ett behov av några sommarsatsningar. Här behöver vi bygga ut.

Ofta har vi haft tre gudstjänster per söndag men ibland en i Högby, centralorten. Två behövs i vart fall. Det är högmässa i Högby varje söndag med fast tid kl 10 men kl 12 eller 15 eller 17 kan vi ha någon annan gudstjänstform - men högmässa i princip varannan gång. Veckomässa i Högby onsdag kl 18.30 året runt. Veckomässa i Källa gamla kyrka sommartid.

Sockenkänslan är utvecklad och projektet måste förstås vara att utveckla församlingskänslan och se de fyra socknarna med sina kyrkor som resurser tillsammans.

Medelåldern är hög men i september börjar våra 17 konfirmander, som efterträdaren kan följa lite på avstånd för den 25%-iga komministern sköter dem nästa läsår. Hur många drabanter vi har, vet vi nästa månad - drabanten är konfirmandmedhjälpare och ska få kvalifierad fortbildning. Församlingen har entusiastiska diakonigrupper och fem körer ägnar sig kantorerna åt. Studiearbetet har vi satsat en del på och försökt förnya. Det har varit tacksamt. I höst tar vi upp ondskans problem och pratar Luther med sikte på 2017.

En ny komminister får inte klippa bandet när Ica Löttorpshallen firar sin ombyggnad, för det gjorde jag och får inte heller inviga den nya konstgjorda gräsplanen för det ska jag också göra. Men en ny präst kan få komma till församlingens Oktoberfest 16 oktober efter mässan och äta korv från Rosas handel och se kyrkorådets karlar ta ansvar för festen. Roland ordnar potatismoset, det bästa jag ätit. Vi sjunger förfärliga sånger och umgås. En församling är ju med nödvändighet en festförsamling, qahal.

Prästen här kan bo i prästgården från 1789. Det är stort och idylliskt och den som förmår uppskatta årstidernas äxlingarna kan både pulsa i snödrivor och njuta av vårblommor - påskliljor och sedan orkideer i prästgårdshagen samt sommartid får, som i juli hamnar på bordet på Lammet och Grisen.

Folk här? Det är rejält folk. "Här på norra Öland håller vi ihop", som det heter. Och det första jag fick veta var att "här på norra Öland är alla släkt med alla och skvallret går fortare än ett telefonsamtal". Inspirerande miljö, alltså. Som gjort för en arbetsglad präst.

Om man nödvändigtvis vill ta sig härifrån kör man bil en timme och hamnar i Kalmar, 1½ när turisterna är här och 2 om det som nu varit asfaltering av Ölandsbron. Man kan åka buss - Silverlinjen - i princip dörr till dörr från prästgården till Stockholms central. Då får man pröva Ringarum Special i Ringarum - ett måste en gång i livet.

Öppen Folkkyrka för alla

Det fullkomligt barocka ryms också i det stundande kyrkovalet, ser jag. Som en lokal grupp - Öppen Folkkyrka för alla i Södermöre Pastorat - som driver frågan om skolavslutningar i kyrkan. Motiveringarna är sådana att jag inte kan underlåta att delge er dem.

"Kyrkan har byggts av folket och är hela folkets gemensamma arv till hela folket." Det är anslående - men är det verkligen sant att kyrkans hus byggts som ett folkets hus? Har det inte byggts som Guds hus? Och då faller väl en vital del av resonemanget?

"En viktig punkt i vårt program är att ledningen för Södermöre pastorat ska välkomna de skolor som vill till att genomföra sina skolavslutningar i någon av de åtta vackra kyrkorna i Södermöre enligt de regler som beslutats demokratiskt." Det betyder utan prästerlig medverkan och - som visats när Svenljunga kommun kritiserats - utan besvärande sånginslag. Programpunktens praktiska betydelse är att skolan gratis disponerar kykolokalen och dess vaktmästarresurser samt att kyrkklockorna kallar till evenemanget, inte skolans signalsystem.

"Det tjänar framförallt alla kristna i världen bäst om ledningen för Svenska kyrkan inte utnyttjar något överläge till att hindra skolavslutningar därför att de inte hålls som lutheransk gudstjänst. En kyrka som visar öppenhet och generositet samt är ett föredöme i respekt för olikhet tjänar även sina trosfränder bäst i ett globalt perspektiv."

Att världens navel liksom är belägen i Södermöre - vem hade trott det? Och om kyrkoherden där redan är "ledningen för Svenska kyrkan" kan ärkebiskopsvalet betraktas som avgjort! Fast någon hake är det väl in resonemanget - den lilla att det var riksdagen som bestämde sig för att i allt sekularisera skolan? Den är konfessionslös, den skola som prästerna under 1800-talets första del slogs för att införa. Det var för den delen knappast några "lutheranska" gudstjänster som skolavslutningarna var - men det kan man kanske strunta i om man inte heter Martin Luther, den stackarn som också efter sin död utsätts för så mycket. Öppen Folkkyrka för alla driver kravet att skolan ska välkomnas "på de villkor som gäller enligt FN-barnkonventionen och demokratiskt fattade beslut". På så vis "kan kyrkan i Södermöre gå före för enhet i mångfald i stället för splittringt i enfald."
Man kunde suckla: Tala om enfald.

Vad är det för grupp som driver kravet på skolavslutningar i Södermöre? Den beskriver sig själv som "en liten men engagerad seriös grupp". Kravet i kyrkovalet är alltså att den öppna folkkyrkan för alla i vart fall inte ska vara kyrka. Men hur kul kan det vara att vara anställd i detta pastorat om man avgivit löften vid en vigning och bär ansvar för det som en kyrkopolitisk liten men seriös grupp faktiskt går till val för att avskaffa? Och varför drivs kravet? Det kan jag fatta. Ett antal grupper av oklart ursprung har inga egentliga frågor att profilera sig på. Då får man ta till små knep för att lura väljare - som detta med skolavslutningar där folk ska bibringas tanken att det ska vara som det var, rösta för det och finna att saken gällde något annat. Ett kyrkoruma som ska användas utan den väsentliga komponent som kyrkorummet byggdes för: prästen och prästens heliga tjänst åt församlingen. Samtidigt försummas de verkliga frågorna och de samtal där de allvarliga analyserna av Svenska kyrkans läge kunde tas upp.

Jag känner faktiskt för att högröstat be: "Må nåden komma och denna världen förgås - fast före den 15 september i så fall." Eller ska jag be: "Må nåden komma och vi, de många, entusiastiskt packa valsedlar för Frimodig kyrka" -?

Skampåle och skamligheter

"Det finns något skäl att ha redaktörer", sa min vän redaktören apropå den lokala härdsmältan i Kalmar, där två glada podcastar-herrar polisanmäldes av kommunen och folkpartiet efter att i sin sändning tillsammans analyserat varför den kvinnliga fp-ledamoten av kommunstyrelsen ställt kritiska frågor. Med deras språk behövde hon "ett ordentligt knull" för att bli glad och positiv och för (om jag fattat rätt) att Linnéuniversitetet ska lokaliseras till Kalmar hamn. Det var "tanken", så långt "tanken" kan utrönas.

I och för sig är många emot lokaliseringen, namninsamling har företagits och så - men säger detta förhållande något om bristande sexualliv i Kalmar?  De glada herrarna var inte så glada längre efter polisanmälan och medial uppmärksamhet. Gudrun Schyman prisade kommunens anmälan och Kalmar FF stängde av den ene som speaker och Radio Kalmar (SR) såg till att inspelade matprogram med mannen ifråga inte skulle sändas medan polisutredningen pågår. Hur det blir med engagemengen framöver, vet vi inte Den andres företag agerade så att den tidigare glade sa upp sig som VD.

I och för sig pågår nog ingen polisutredning. Saken är polisanmäld som förtal men har ändrats till förolämpning. Ska en åklagare ta sig an saken eller hänvisa fp-politikern till att själva driva frågan i rätten?

Några reagerar mot språkbruket, andra mot idiotin. Några kanske skulle fundera över det politiska livet där en politiker borde mötas i sak. Och jag kommer att tänka på Ingmar Ström som skåpade ut de så kallade "kvinnoprästmotståndarna" som sexualneurotiker. Är det i princip att säga något annat än det de före detta glada sa? Ingen kan försvara sig mot etiketterandet.

Få har tagit upp att de före detta glada offentligt bett om ursäkt. Den ursäkten tog fp-politikern inte emot. Jag funderade lite på det - för det blir väl lite knepigt att be Herrens bön om man inte tar emot en ursäkt? Eller är ursäkt att skylla ifrån sig och något som inte ska förväxlas med förlåtelse? Jag sliter med frågan med något egenansvar innebär väl bedjandet av herrens bön, eller har jag missat något?

Media har konsulterat de flesta (dock inte läkarvetenskapen, som skulle kunnat reda ut sambandet med kritiska frågor när det gäller att lokalisera Linnéuniversitetet i hamnen i Kalmar och människors sexliv eller brist på och kanske därmed vidgat vårt vetande). I går dök biskop Lennart Koskinen upp på arenan (Östra Småland) med synpunkten "Rätt att göra sig av med honom".

Biskopen ser blid ut på bild med skär skjorta och guldkors. Han betonar att han inte är insatt i händelserna, men uttalar sig. Écoutez! "Det finns inget företag som har råd att låta det egna varumärket associeras med människor med dåligt omdöme." Jag ser korset, varumärket, på biskopens mage och ser i biskopen apostlarnas efterföljare (apostlarna som väl aldrig visade dålig omdöme?) samt lyssnar vidare: "Att göra sig av med en person som är en belastning visar att företaget orkar hantera svårigheterna." Jag tittar på korset på biskopsmagen en gång till. Biskopen har talat och mätt efter mått. Sa inte Frälsaren något om det, förresten? Med det mått ni mäter med, ja, jag minns inte så noga och det var länge sedan och i Orienten.

De två före detta glada är förstås körda. Den gamla skampålen på stadens torg ter sig barmhärtigare och då hade prästerna fått ägna sig åt förlåtelse. Jag undrar om någon präst i det gamla skampålesamhället om någon sagt att det är rätt att göra sig av med honom? Kanske var det så. Det är den sortens präster och den sortens kyrkliga agerande vi i så fall vanemässigt brukar ta avstånd från.

När evangeliet förvisas till privatsfären och när biskopar som Lennart Koskinen pläderar för det kraftfulla agerandet i företagets intresse blir resultatet ett brutalt samhälle. Biksopen talar om "känslan men får när man hör talas om bolaget" - för det är inte bara produkter och tjänster som marknadsförs. Vad får jag för känsla när jag hör talas om biskop Koskinen? Känslan att här möter en omdömesgill etisk rådgivare till flera svenska företag? Jag skulle vilja veta vilka dessa företag är. Jag kanske inte vill ha med dem att göra ifall de inte gör sig av med den brutale biskop Koskinen?

Jag antar att alla läst Kristen Opinions "Utan Jesus". Det är inte bara illa i Svenska kyrkan. Det är värre.

Spridda skurar

Jag ska inte här och nu - på resande fot - ta upp kritiken av "min" tvåregementslära, bara muntert konstatera att en av de kompetenta teologer jag har nöjet samtala med, förutsade ungefär denna reaktion. Så håll till godo med er teopolitik, då. Eller med er lutherska 1600-talsortodoxi. Det blir säkert bra det också. Vi andra får väl fortsätta stå inför Guds ansikte i mässan, utsättas för Guds ord, öva oss att be (lite taffligt men i alla fall), umgås med de heliga i alla tider och därför entusistiskt fundera över vår samtid tillsammans med dem vi tar politiskt ansvar med.

Innan vi säkert avgör vad som sker i det som sker när bilar och polisstationer bränns och stenar kastas, kanske vi enklast uppfattar saken handla om huliganism? Men någon slags ytterligare sakdebatt behöver föras liksom ett samtal om just vad som sker i det som synes ske. Djävulen går omkring som ett rytande lejon, har vi upprepade gånger läst. Mest missnöjd är jag med de journalistiska insatser, förutsägbara, perspektivlösa - och säkert perspektivlösa därför att en del uppenbara förklaringar inte går att hålla fram. Men då kunde kanske journalisterna analysera olika kravaller i Stockholm. Ungdomskravallerna 1948, modskravallerna, striden i Kungsträdgården är exempel på dramatiska händelser. Hur skiljer de sig från det som nu sker - och hur liknar de det?

När jag vaknade på morgonen tänkte jag lite över den kyrkliga splittringen och över religionsdialog som syssla. "Tack älskling, jag har också sovit gott" skulle repliken ha kunnat vara inför ett sådant beteende, fattar jag. Men i alla fall!

De kristliga vill ha fred och försonlighet, vi ska vara sams och världen ska imponerasd av det kristliga och bli - kristlig. Ingen av de kristliga vill påminnas om att Svenska kyrkan i sin kyrkoordning kodifierat ett helt annat beteende, ett där det är omöjligt att föra ett samtal för den som gör det, utsätts för i kyrkoordningen kodifierade sanktioner som styr på möjlighet att bli präst eller direkt på arbetsuppgifter, lön och pension för dem som är präster eller diakoner. Är det bara jag som öppet äcklas över vad de kristliga ställer till med - under fortsatt tal om hur viktigt det är att debatt ska föras? Den är en egendomlig blindhet - den där de blinda tror sig se. Jag ska nog uppfattas ha vaknat på fel sida. Eller är det jag som vaknat omvänd och därför ser?

Så tänkt: nu till religionsdialogen med min kritiska fråga om en kristen över huvud taget kan föra en sådan dialog utan att den kristna tron blir vad den inte är - religion? Det var ju som något annat tron slog igenom i romarriket. Men hur kan vi då tala om gemensamma mänskliga erfarenheter av andligt liv? Jo, det kan vi väl. Men är det religionsdialog då - eller just ett samtal om det mänskliga?

Nu är lobbyn på Scandic Hotel Uplandia kanske inte plats för djupa tankar. Jag ger sålunda upp och går och äter frukost. Mn kanske är mina teman värda ett påhak framöver. När jag är på bättre humör?

Teopolitik

Det ska nog heta så, det som blir en blandning av Gud och politik och där vid behov det ena får motivera det andra. Och min lutherska poäng är att bådadera blir lika fel. Fel när Gud motiverar politiken och fel när politiken åberopar sig på Gud. Vi tänker ju att Gud styr genom två regementen, det andliga och det värdsliga och de två ska inte blandas samman. Samtidigt är världen Guds värld - men det finns inget ställföreträdande kristet förnuft. Vi får leva i samtal med varandra - hedningar och kristna - och motivera våra politiska förslag så att alla kan förstå vad vi menar; teologiskt mumbojumbo duger inte. Duger gör en teologi som ger oss både ansvar och frihet till politiska insatser. En teologi utan lagiska pekpinnar och påståeliga "måsten", alltså. En teologi som kan beskriva vilket privilegium det är att få stå inför Gud och göra tjänst - i gudstjänst och Guds tjänst i världen.

Följer man som jag Dagens Seglora (16/5), det kan man göra innan publikationen snart går i graven, ser man att "Kyrkan har fått en ny viktig roll idag, att värna dem som slså ut, kritisera makten och ifrågasätta de sociala orättvisorna." Ny? Det kan jag inte se. Biblisk!

Peter Englund, en snart 50 år gammal komminister i Malmö, har som en nyhet upptäckt det urgamla.  Det kan i sig vara Andens verk att låta oss se det nya i det gamla.. Han manar Svenska kyrkan att vara en motkraft mot alliansregeringens politik, som gynnat välmående övre medelklass och överklass. Han glömmer det för en folkkyrka besvärande lilla problemet, att en majoritet av de som röstat ville ha denna politik. Daniel Suhonen har väl tydligt nog analyserat vad de nya moderaterna ville. De ville riva upp det gamla konceptet och sa sig behöva två mandatperioder för att hindra ett återställande av den tidigare - och enligt deras mening destruktiva - politiken. Ska Svenska kyrkan mobilisera genom upprop som vänder sig mot en majoritet och de val som denna majoritet träffat? Nu blir det svårt.

Driver kyrkan teopolitik kan det göras utan besvärande nyanser eller reservationer. Deus le vult! Gud vill det! Och det har vi kristna, men inte ni andra, fattat. Det här är reformatorn Calvin i Geneve, den stad där gudsstaten upprättas, kommer in på banan. Riktigt rolig blev inte den där talibankristendomen. Åk till Geneve och se de skrämmande statyerna av de reformerta, helst en mörk och lite kulen höstkväll när det småregnar. Det är mer skrämmande än det mesta. garanterat. Jag fruktar att det är denna calvinism som under vackra fraser smygs in i Svenska kyrkan via de från svensk frikyrklighet och från politiskt välsinne invandrade. Välvillig talibankristendom, alltså. Men den slutar sålunda i talibanism, det är den lutherska polemiska poängen.

Naturligtvis är det ett problem med segregationen i Sverige - men är det skolans stora problem, som komministern Helena Myrstener påstår på Dagens Seglora (21/5)? Är det en skam att barn och unga inte har samma chans i skolan om några kommer från ett land där de inte haft ordnad skolgång mer än några månader och sedan hamnar på ett svensk högstadium? Vilket är alternativet? Och vad ska vi säga till föräldrar som ser att deras barn får en sämre undervisning därför att stora lärarresurser måste läggas på de som kan minst - eller ingenting? Ska vi med Myrstener säga att den kristna linjen är - ja, vilken? "Ni får på inga villkors vis flytta era barn till en annan skola som ger bättre kunskapsbas, för det är okristligt!" - ? Eller: "Ni får flytta era barn men bara om ni ser att flyttandet utgör ett moraliskt problem eftersomer solidaritet brister. Ni är mer solidariska med era barn, som ni vill ge de bästa förutsättningarna till och mindre med stadsdelen ..." - ?

Somliga unga ser att de står utanför i ett nytt land med ett främmande språk. Betyder det, med Helena Myrstener, att barn och unga som tillhör majoritetsgruppen då lär sig "att de har en position i samhället. De står inte utanför. Deras identitet är den rätta." Att alla unga i landet har Sverige som fosterland - skolan ska fostra - fattar vi. Men de har inte samma fädernesland. Behöver det vara ett problem?

Vad gör vi när det är uppenbart att den ljusnande framtid ter sig olika ljus? Visst kan man tala om vikten av olika kompetenser, men somliga kompetenser som vi saknar i Sverige, saknas därför att de inte längre behövs. Barnen vallar inte getter, flickorna och kvinnorna hämtar inte vatten i en brunn långt borta. Är då den kristna utmaningen att "vara beredd att anpassa sig till människor som avviker från olika normer"? Det menar Helena Myrstener. Sharialagstiftning? Barngifte? Polygami? Kvinnlig omskärelse?  Och vilket är det rätta svaret på frågan vilken sorts underkläder en kristen kvinna får bära - en fråga som jag faktiskt inte kunde besvara utan hänvisade till avdelningen "En kristen människas frihet" (fast i sak fegade jag och hänvisade till syster Kerstin!).

Det finns kanske ett svar? Ska kristna underbyxor anpassas till underbyxor som kvinnor av annan tro bär? Religiösa brallor, liksom? Varför inte? Ska det vara teopolitik, så ska det väl? Och vilken är den kristna hållningen när det kommer till offentlig reklam för bh och trosor?

Är det inte en rimligare hållning att hålla sig till den lutherska tvåregementsläran och envetet hävda: "Att rätt, rättfärdighet och sanning blir upprättade, det är kristendom." (Carl-Henrik Rehnström, Trons tillägnande, Carex 1979 nr 4 s 191) Gott nog så.

Kristendom - men inte i första hand kyrkoprogram och alls inte teopolitik.
Den sortens kristendom blir politisk, förstås, men inte teopolitisk.
Det är denna finess som bevarar evangeliet som evangelium, en gåva men inte ett krav.

Kvittot kom kl 15.14

Annandag Pingst firade vi mässa på kvällen, men dessförinnan hade kvittot kommit.

Kulturchefens insats i GP kunde förstås te sig något förbryllande. Ville han belysa en komplikation i Svenska kyrkan genom att ta upp Släggan eller någon annan tankesmedja och kontrastera, kunde han ju påpekat att Johanna Andersson, Göteborg, hör till Kleins kritiker. Det hade nog varit mer intressant för göteborgarna. Men man kunde ana att något var i säck innan det kom i påse och bekräftelsen var när Dagens Seglora kl 15.14 återgav nyheten: "GP:s kulturchef kritisk mot kyrkans tystnad". Vad som avses med "kyrkan" och vad som avses med "tystnad" kan man fundera över. Om en biskop är tyst - betyder det att Kyrkan tiger? Men i sak: inget nytt under solen. I en liten ruta kunde Dagens Seglora också återge alla sina inlägg om Sandahlskandalen. Returinformation är också information. Få någon att skriva det vi vill ha skrivet så återger vi det gamla tugget som nyhet!

Tänka sig att kulturchefen bara var en megafon åt Dagens Seglora.
Det borde komma som en chock för allvarligt sinnade göteborgare.
Då har stockholmare det bättre. i SvD skriver Sanna Rayman och i söndags tog hon upp det postmoderna tillståndet i journalistiken. Det var allvarliga ord som egentligen kunde fokuseras på det kyrkliga. I massan av partiella, subjektiva och individuella sanningar kanske Kyrkan har något att bidra med?

Nog kan man fatta att en lat eller okunnig - för att inte säga dum - journalist lutar sig mot insikten att det inte finns någon Sanning och alltså aldrig behöver möda sig för att finna den. Det partiella, det subjektiva och det individuella räcker. "Min sanning", alltså. Journalisten får utrymme för den och vi andra sitter och bligar på en ruta eller en text. Nu får vi veta, fast vi ingenting får veta.

Kyrkan har i två dagar firat Sanningens Ande med mässor, psalmer, läsningar och böner. Vi som varit med och firat är liksom på banan nu. Det finns en Sanning - och Guds gode Ande vill hjälpa oss till hela Sanningen. Detta är ett projekt som handlar om att stå samman med Uppenbarelsen - Guds avslöjande - och samman med alla dem som med sina bidrag /partiella, subjektiva, individuella/ vill dela mödan att vara Sanningssökare i gemenskap med varandra och med männjiskor som gått före oss.

Postmodernisten kan inte bidra här. Det enda vi kan hoppas är att postmodernisten inte blir läkare - och alltså inte bryr sig om att söka Sanningen om vårt sjukdomstillstånd utan näöjer sig med en partiell sanning - eller domare - och därmed inte söker ge oss vår rätt när vi står inför domstol utan ger oss en subjektiv sanning. Fast när vi hoppas detta, kanske vi ska frukta när postmodernisten blir journalist?

Talar jag alltså för kulturkamp? Antagligen. Det måste sägas att det inte räcker när någon deklarerar vad som är "sant för mig". Det som är sant måste vara sant för alla, annars är det inte sant, dvs ett för alla uppenbart sakförhållande.

Sanningssökande förutsätter en mängd samtal, debatter, polemik, överväganden och klargöranden men förutsätter också minutiös hederlighet. Det skolastiska idealet var kanske bara ett ideal men inte så dumt: Jag säger mitt. Därefter ska du med andra ord återge vad jag menar. Om jag godkänner detta återgivande av min mening, kan debatten börja. Vi jagar sanningen tillsammans och sanningen att säga jagar sanningen oss också.

Här är en kyrklig uppgift. Jag är inte så säker på att kulturchefen - Il Duce della Cultura? - i Göteborg enkelt skulle hantera en sådan situation. Inte Dagens Seglora heller. Men den är väl alltmer uppenbart en publikation i utförslöpan? Helle Klein hade den nimbus som gjorde att sponsorer ställde upp. Vem vill i längden betala för det som nu publiceras? Det är ju faktiskt inte bättre eller mer intressant än det som skrivs på denna vämjeliga blogg.

GP:s kulturchef - inte lektuell heller

Ni kan den gamla historien, men den kommer väl till pass efter kulturchefen Gabriel Byströms insats i GP (pappersupplagan) den 19 maj.
- Jag är intellektuell, sa den ambitiöse.
- Jag är inte lektuell heller, löd svaret.

Först i sak. Kulturchefen finner Dispatch International "svårtartat" antimuslimsk. Dag Sandahl skrev "exempelvis" en artikel i DI under rubriken "Svenska präster vet ingenting om islam". Kulturchefen vet att berätta "Och nej, det var ingen inbjudan till dialog och samexistens och ömsesidig förståelse." Nähä. Vad var det då? Kunde inte kulturchefen har berättat det? Frågan till mig var ju en fråga om muslimska bönerop i ett kyrkorum - och jag beskrev hur djup ropar till djup och att det likväl finns en kristen identitet. Jag illustrerade med bibelmaterial. Jag påpekar att kulturchefen inte tar upp artikeln i sak, han  lika lite som någon annan.

Sedan gör kulturchefen en sammanfattning på det enklaste av sätt - och det avslöjas när han sammanfattar vad jag menar och därefter skriver. "Ungefärligen". Då vet man att karln fuskar grovt - och det vet han själv också. Annars har GP allvarliga problem. Kulturchefen har konstruerat, det är det hela. Och om Dispatch International, som ställde en fråga till mig som jag hövligt besvarade, gällde för att vara "svårartat antimuslimsk" så handlar det nu om "att legitimera rasism". Antagligen skulle Dispatch International gå med på att kallas antiislamistisk - men ingenting annat. Men vill man veta mer om detta, måste man nog ta sig till Danmark för att där kunna följa en anständigare debatt om Tryckfrihetssällskap mm.

Kulturchefen ångar på så att alla ska inse att den mannen inte var med när den djupa tallriken uppfanns. "Det spelar roll var man skriver, pratar eller medverkar." Nå, var får då en präst i Svenska kyrkan skriva, prata eller medverka? Fattar ni hur illa ute kulturchefen är - eller vill ni leva i det samhälle han pläderar för? Det är i vart fall inte ett öppet samhälle. Så var det GHT och inte GP som på sin tid kunde föra fram frihetsfrågorna, märk mina ord! Det är lika illa nu - eller värre, för GHT har gått i graven.

Kulturchefen - alltså chef för kulturen! - har fattat. "Klart är att många aktiva på den högerextrema kanten i Dag Sandahl sett en själsfrände." Hur klart är det? Är inte de högerextrema klokare än så, har de värre problem än kulturchefen, och det vill inte säga lite. Hur många högerextrema finns det förresten i landet, enligt herr kulturchefen?

Kulturchefen - Chief of Culture? - Führer der Kultur? - Conducteur de la Culture? - (hur löjligt kan det bli?) bestämmer sig därefter för att hacka på mina vänner ärkebiskop Wejryd och biskop Eckerdal. De är för tysta. De undviker det kontroversiella. Kulturchefen har - men så var han inte heller med när den djupa tallriken uppfanns - inte förstått att hade de varit kontroversiella, hade de inte heller varit biskopar. Men likväl ("lik förbannat" höll jag på att skriva, men ett så vämjeligt spårkbruk undviker jag självfallet) ska nu kyrkan "in i diskussionen om ett samhälle som alltmer glider isär".

Det är vackert tänkt - men vilken är egentligen motiveringen till detta och vad ska Svenska kyrkan säga? Att vi utifrån tanken på att de kristna är förnuftigare tar över regeringsansvaret, avskaffar riksdagen och låter kyrkomötet fatta de konstruktiva besluten - eller vad? Om "kyrkan" inte ger sig in i diskussionen är risken att "kyrkan" marginaliseras alltmer", hävdar kulturchefen. Eller, tänker den klentrogne, just då marginaliseras i en aldrig tidigare känd utsträckning?

"Risken är också att öländska förkunnare med oklart ärende får ett alltför stort inflytande på samtalet. Det vore djupt olyckligt."

Har jag tillräckligt tydligt markerat min mening att kulturchefren närmast är decrepitus? Strunta i det där med öländska. Strunta i att kulturchefen inte läst på det ringaste. Strunta i allt utom detta att tycka synd om göteborgarna. De betalar en ansenlig summa för att få GP i brevlådan - och så här usel är den produkt de får. Jag är smålänning. Jag menar ett, där jag sitter på den ö där solen går upp och ynkar göteborgare, där solen går ner: Ring chefredaktören och begär att få 500 spänn tillbaka på prenumerationsavgiften. Ni har väl i allsin dar betalat för bättre kvalitet på resonemangen än detta? Eller har ni bara GP för att väta bladet och sedan grilla fisk i tidningen?

Jag ska själv fundera på hur det kommer sig att biskopars tystnad ger mig allför stort inflytande på samtalet. Fast nu hörs ända till Göteborg hur jag skrattar, fruktar jag. Vem kom på att "samtal" är ordet som beskriver den rådande tystnaden? Jag funderar utan skratt på frågan vilka meriter man har i bagaget för att bli kulturchef? Kandidatexamen? Doktor? Docent? Och vad ska kultrurchefen göra för att jag inte ska få för stort inflytande? Vad vill han göra? Vad kan han göra? Svaren på frågorna beskriver, om de tas på allvar, samhälle och samhäkllsklimat.

Men göteborgare, ring om prenumerationsrabatten. Det är inte de stora inkomsterna utan de små utgifterna som skapar rikedomen. Eller?

Utan den Helige Ande

Det var gökotta i Tokenäs (väster om Byxelkrok, "Kroken", som vi säger) i går morse och då blev det under morgonpasset ingen tid över för bloggande.
Göken hördes inte. Visserligen gick vi i ett skogsparti och passerade det vattendrag där vikingarna dragit sina båtar ner till hamnen vid näset - Toke var vikingabonde - men göken teg.

Hembyygdsentusiasterna i Böda med Alrik i spetsen kan mycket som sin vidsträckta socken som har allt: alvar, lövskog, djup tallskog ängar, kust och byar, som kom till efter besluten om skiften. Vilka som bott i de olika små gårdar, som inte längre är lantbruk, fick vi veta, och när vi strövat runt och till sist tittat på vikingarnas gamla hamn blev det medhavt fika och andakt med välsignelse och psalm.

Det var läge att påminna om kyrkofadern Augustinus, som på 400-talet påpekat att alla inte kan läsa en bok (Bibeln) men alla kan läsa skapelsen och se Guds verk där.
Kunde jag inte bloggat därefter?
Motordag i Borgholm. Cruising på kvällen stan runt. Men under dagen kunde man se aktningsvärda bilar och vidunderliga maskiner - och folk, förstås.
Vi som kom norrifrån påpekade att på norra Öland var det 18 grader varmt. I Borgholm fukt och 12 grader. Vi talar om ett avstånd på 40 km. Välkomna till norra Öland, till solen och värmen.
Kunde jag inte bloggat på eftermiddagen? Gräset vid prästgården måste klippas och Pingstdagens kyrkvärdsmottagande och konfirmation förberedas en sista gång. Detta sagt, bloggar jag faktiskt nu.

Den erfarne prästen rakade sig också Söndagen före Pingst. Under bestyren slogs han av insikten: "Utan den Helige Ande gör människor vad Fan som helst."
Han gick till kyrkan och frågade kyrkvärdarna om det inte var så. violket kyrkvärdarna också förmodade, men tog då inte upp frågan om den onda andemakten skulle skrivas med stor eller liten bokstav.
Vid rakningen hade han stannat för att det ska skrivas"vad Fan som helst", för att kopplingen ska vara tydlig.
Vid tiden för första världskriget kunde det skrivas att "världen är andelös vorden", vilket kan uppfattas vara korekt men inte så precist - om man nu inte skulle säga at den andliga kampen blir till politik av det slag som leder till förstörelse.

Den erfarne prästen avslutade rakningen med ett vemodigt konstaterande att när Kyrkan tappar fokus
är detta en del av processen där Anden ställs på undantag. Det gör det svårt för människorna och deras vanliga liv.
Frågan om Kyrkans identitet - läs: Svenska kyrkans identitet så att vi inte blir otydliga - är inte ett de frommas egenintresse. Det är egentligen ett intresse för männisor, också för dem som inte får för sig att gå till högmässan idag. "Jag helgar mig för dem" är Kyrkans mönster och Kyrkan är människor som går till gudstjänsten och möter det heliga för att bära med sig detta heliga ut i världen. Av detta blir en hämningslöst värdslig Kyrka - men inte värdslig i betydelsen sekulariserad eller andelös.

Den erfarne prästen såg inte Melodifestivalen. Han gitte inte. Under veckan förstos han att Melodifestivalen liksom Pridefestivalen skulle uppfattas vara ett hbtq-projekt med gluitter och glamour. Det var "gaytätt" i Malmö hette det i radion och uteslutande hbt(q?)-personer talade i ett P4-program om saken, analyserade låtar och framträdanden.
Den erfarne prästen insåg, att frågan om Kyrkan och de homosexuella aldrig tagit upp frågan om den homoerotiska kultur i vilken flärd, glitter, glamour och poserande är en del. "Det sceniska" om ni vill. I den kyrkliga världen har det enbart handlat om "sådana det är synd om", en tänkt kyrklig specialgren. Men har det egentligen handlat om något annat - att legitimera en kultur? Glittret och glamouren? Scenen?
Har då Svenska kyrkan rätt omedvetet lockats att fatta beslut som haft ett annat syfte än det Svenska kyrkan fattat? Inte slå vakt om enskilda så mycket som att legitimera en kultur? Ska tolkningsnyckeln för Melodifestivalen vara hbt(q)-intyressena?

Den erfarene prästen såg inte Melodifestivalen. Han kände att det fanns en annan agenda under det han skulle underhållas med. Morden i Midsomer handlade i alla fall om en kör som sjöng i kyrkokören och om en illvillig domkyrkoorganist. Där kände den erfarene prästen mer igen sig. Och synden var synd, utan prut och omsvep. Sådant gillar en erfaren präst. Det går då att örstrå att utan den helige Ande så gör människor vad Fan som helst.

Mikroförsamling

Allt är möjligt. Superpastorat, storpastorat, superkyrkoherde, storkyrkoherde är den ena extremen, den som blir normalitet nu, och till det finns å andra sidan något som kallas "mikroförsamling". Kyrkans Tidning (ni vet ...) återgav begreppet. Men kan en kristen församling någonsin vara en mikroförsamling? Där två eller tre församlats är Jesus efter sitt löfte mitt ibland dem. Det är väl inte alls mikro? Det är storslaget.

Bara i kyrkopolitikens och byråkratins skenvärld blir en församling en mikroförsamling och en kyrkoherde en superkyrkoherde. "Superman" blev på svenska "Stålmannen" för övrigt och om honom visste varje liten gosse av min årgång att Stålmannen hade rost i kalsongerna, ett konstaterande som var ohemult roligt på sin tid. Men följer jag Franz-Xaver Kaufmann, emeriterad professor i sociologi i Bielefeld, driver han en konsekvent kritik mot den kyrkliga byråkratisering som förväntas vara svaret på samtidens utmaningar. Det är det inte, menar han. Vi behöver en "pilgrimskyrka" och måste se att somligt av det vi nu tänker hör till det bestående, egentligen är 1800-tal och inget annat. Kaufmann är romersk katolik men hans kritik bär längre än så. Centralisering löser ingenting. Kaufmann pläderar för en ideologifri Kyrka, vilket jag kanske mest5 uppfattar som en ideologiskt självkritisk kyrka utifrån det som kallas Thomas teorem (efter sociologen William I. Thomas):
"If men define situations as real, they are real in their consequenses."

Feltänk får verkliga konsekvenser, de också. Upp med tankemodellerna på bordet, alltså. Vi måste kritiskt granska vad som styr utan att vi i förstone är medvetna om det förhållandet. Och det är mycket lätt, tänker jag, att en kyrka tar efter det omgivande samhällets beslutsmodeller, agerar på samma arena och vill vara relevant just där. Då blir det som det blir.

Har Svenska kyrkan valt något annat än en kommunal stordriftsmodell med möjlighet att införa stadsdelsnämnder för att möta framtiden? Jag tror inte det. Och då kan man bortom alla fina ord förstå hur det kommer att bli.

Pensionerade präster tycks ringa sig emellan och uttala sina bestämda meningar om det kyrkliga livet. De är kritiska. De manar, trosvisst, att Kristi Kyrka kommer att bestå men hoppas att sönderfallet går så fort i Svenska kyrkan att något nytt kan byggas upp. Jag gillar inte sådant tal, allra minst från pensionerade kyrkoherdar som i alla sina år tigit, aldrig delat sina farhågor med sina församlingar, inte bråkat med någon och bara distanserat sett Svenska kyrkan förändrats allt medan de förskansat sig i sina församlingar och gjort som man alltid brukat med ordet "det håller min tid ut". Sedan bjuds dessa pensionerade stötar årligen på kaffe i biskopshuset, har jag fattat.

Ska jag ansluta mig till det sällskapet och sitta där med bevarad själsfrid? Det går nog bara om doktor Alzheimer hjälper mig uppför trappan och sitter bredvid mig vid kaffebordet, förmodar jag.

Då frågar jag inte: "Hur kan ni sitta här och minnas hur trevligt det var under er så kallade aktiva tid, när det var då allt kraschade och motkristligheten triumferade genom lögnen som hållning och sveket som verktyg - och ni låtsades som något annat. Ert tigande bidrog till sönderfallet. Har ni någonsin älskat Svenska kyrkan, människorna - eller Jesus?"

Tacka dr Alzheimer för att jag inte frågar. Och tacka mig för att jag inte går på sådana tillställningar utan dr Alzheimer i sällskap.

Till dess tänker jag påstå att en församling där två eller tre samlats är en församling eftersom Jesus också är där och gör den kosmisk, alls inte mikro. Har jag någon gång nämnt att Frimodig kyrka reserverade sig i kyrkomötet mot stordriftsmodellen?

Till fördomars försvar

I går mötte jag ett av de barn jag ska döpa i början av juni. Det var ett barn som bedrev barns omfattande arbete att skaffa sig fördomar. Projektet tar många år men ska förhoppningsvis sluta lyckosamt: med att barnet har en god uppsättning fördomar. Till exempel den att släpper man sina vantar i luften så faller de till marken. Denna fördom innebär förstås inte att Sankt David, som i distraktion hängde sina vantar på solstrålarna, ska avfärdas. Sådant är sannolikt kvantfysikaliskt möjligt, inser den som läst Allan Emrén i senaste numret av SPT. Men för-domen driver oss att oftast inte hänga vantarna på solstrålarna. Vi har en erfarenhet som hjälper oss, en fördom alltså.

Det finns konstruktiva respektive destruktiva fördomar.

Konstruktiva fördomar är en stor uppsättningar medvetna eller omedvetna antaganden som bottnar i egen eller andras erarenheter. De hjälper oss att leva. När jag släckte lampan i går kväll var min fördom att jag skulle vakna i dag på morgonen - och det gjorde jag, precis som jag brukat. Jag skulle förstås kunna ha dött och vaknat död, vilket är en insikt jag kan ha användning för i aftonbönen. Men fördomen var att jag skulle överleva natten. Som vanligt. Alltså köpte jag filmjölk i går för att ha till frukost idag.

Ett mänskligt friskt normaltillstånd är alltså fördomsfullt och ska vara sådant. Vi slipper det små barn måste göra: registrera, sortera överväga, analysera, infoga samtliga informationer och synintryck till en helhet. De 40 synintryck i sekunden jag behåller, sorterar min hjärna oftast automatiskt. Är det en 400 000 synintryck som lika automatiskt sorteras bort? Fördomarna är av oerhörd betydelse. Utan dem skulle jag duka under inför uppgiften att göra det ständiga analysarbete som barn måste ägna sig åt. Så sover små barn mycket också.

Destruktiva fördomar är av annat slag. Antagligen styrs de av rädsla eller okunskap men kan formas ideologiskt. Då kan de i värsta fall bli bärande värderingar.

Destruktiva fördomar kräver oftast hatobjekt för att bekräftas. Men det blir då viktigt att inte närmare analysera hatobjektet. Stämplingen är fullt tillräcklig. En sakanalys är riskabel för den skulle kunna destruera det destruktiva, om man så säger.
Stabila destrutiva fördomar kräver att hatobjektet kan avfärdas med en enda glosa: neger, jude, homofob, elitkristen, dörrstängare, kvinnoprästmotståndare, abortmotståndare, miljömarodör, krigshetsare, rasist, socialist, högerextremist, ateist, islamofob, kristen - you name it!
När tillräckligt många går bortom glosan och styr på innehåll, då blir det svårt för de destruktivt fördomsfulla. Då kan de nämligen plötsligt avslöjas som okunniga, osakliga och kanske till och med lite dumma i huvet.

Detta skrivet som uppmuntran när nio lamm och nio tackor vandrar på prästgårdsängen. Jag har talat med dem så uppmuntrande man nu kan, när man fattar att det inte är så många veckor kvar innan de flesta av lammen serveras på Lammet & Grisen. Detta faktum nämnde jag dock inte. Lammen får hoppa runt så länge i okunskap. Eller ska jag gå ut och säga: "Ni är dödens lammungar!" -?

Jag studerar också svaret på det problem jag anmälde till Stockholms domkapitel. Domkapitlets beslut som stiftskollekt till Seglora smedja gör inte domkapitlet jävigt, får jag veta, och handlar saken om förtal hänvisas jag till BrB, som finns med i avskrift. Min fråga besvaras alls inte.

Jag frågade:
"Vad ska jag, som utsatts för lögner och förtal av Dagens Seglora, vars verksamhet är ett ansvar för två präster i stiftet, göra för att frias från de falska anklagelserna och för att de inte ska fortsätta spridas till nya läsare via nätet?" Frågan var väl rätt vettig - och lämnas sålunda helt obesvarad.

Att Stockholms domkapitel likväl nu har kännedom om saken, ska betraktas som en framgång Och att vi inte har någon fungerande rättsordning i Svenska kyrkan, visste vi väl sedan tidigare. Uttalandet av Helle Klein i DN att "vi har aldrig kallat Dag Sandahl rasist" är i formell mening sann. Men jag har framställts så - och det har fungerat, vilket visade. sig när vi på twitter följde journalisten Karlsson för en tid sedan. Hon hade läst och förstått vad som  fanns insagt i det som skrevs. Så framstod hon som besvärande fördomsfull. Av det destruktiva slaget, alltså.

Konstigt, i alla fall

Biskop Eckerdal är stolt över att den 2 juni gå i Westpride-paraden men uppmanar också "er i Göteborgs stifts församlingar att göra detsamma". Detta är förstås en manifestation för allt det goda som finns i livet, ser jag i presentationstexten av paraden. Önskemålet för "Kyrkan på Westpride" är att ha en "normkritisk hållning" - och det gäller samhälle och kyrka i lika mån. Man kan få äta mycket gott, ser jag av programmet, och fira högmässa i regnbågens färger i Domkyrkan om man nu inte går till Högsbo där det är mässa i regnbågens alla färger eller till Haga: "Mässa, folkton, hbtq vill visa att Haga församling är hbtq alla dagar."
Kl 15 vandrar massorna mot Liseberg och Regnbågsgalan.

Denna marsch kallar biskopen till. Man kan förvänta sig att kontraktsprostarna tar maningen på allvar och uppmuntrar församlingarna i stiftet att engagera sig. Hyra buss? Vad säger kyrkoherdarna? Kan man ställa in den egna gudstjänsten för at åka till Göteborg och någon av gudstjänsterna där i stället? Vad säger Domkapitlet? Eller hinner man komma till Göteborg efter den egna gudstjänsten, stiftet är stort. Vad gör man med de som inte hörsammar biskopens maning? Betlehemskyrkan är också medarrangör. Detta är uppenbart något man ska vara med om.

Biskop Eckerdal hyllar denna festival "där var och en har rätt att vara sig själv och känna stolthet över den man är." Nå, nu finns det, har jag sett i media,  kvinnoprästmotståndare. Har de också rätt att vara sig själva och känna stolthet över att vara kvinnoprästmotståndare. Svaret på den frågan skulle kunna avslöja om biskopen är en allvarlig person.

Fast teologin är kanske lite svag. Biskop Eckerdal finner att vi är skapade till Guds avbild, vilket är sant, "älskade och längtade av Gud som de vi är" - och det är inte riktigt sant. Inte utan en kvalificering, nämligen den att vi är mer - och kanske något annat - än det vi själva uppfattar att vi är. Vi är inte skapade för att vara blotta reflexer av vår samtid utan för att hitta vår identitet hos Gud. Vårt hemlighetsfulla namn, namnet på den vita stenen, visar att det vi är alltid är något mer. Detta som är mer avslöjas i det som nu är, det som inte ritkigt är vad det ska vara. Uppenbarelseboken 2:17 om man vill ha en bibelreferens.

Annars gäller vad jag, som ni kanske minns, sa i predikan i söndags: "Ideologiska sanningar liksom hyckleriet har en mycket kort bäst föredatum." Är det någon som i Tyskland vill påminna sig riksbiskop Müllern, kanske avtäcka en byst eller sätta upp den mannens porträtt?

Konstigt är väl i alla fall det som nu blir stor uppställning i Göteborg? Eller bara märkligt? En märkesdag för Göteborgs stift?

Kyrkoval blir det i höst. I Kalmar ser jag att Borgerlig samling har ett valprogram där man profilerar sig på en fråga som tänks engagera: skolavslutningar i kyrkan.
Nog är det konstigt att Alliansregeringens företrädare driver den frågan i det kyrkliga valet. Bondfångeri närmast.
Det är skollagen och myndighetstolkningen av den som skapat det läge som nu är. Jag kan inte uppfatta att det lagts förslag till ny formuering av skollagen eller att Skolverket kommit med något nytt - och det är där frågan hör hemma. Att använda den i kyrkovalet är ett oblygt försök att lura till sig väljare. Riksdagsman Anders Åkesson (C) hävdar: "Och om skola och kyrka kan samtala går allt att lösa". Ibland blir det mycket konstigt - som om det var detta saken gällde!

Borgerlig Allians driver frågan om kyrkans betydelse för det kulturella livet i Kalmar. musikarrangemang t ex. Jag är rätt glad över att inte vara i Kalmar. Det tycks mig lika illa nu som för 42 år sedan och därefter alltfort, ett grått gäng som försöker forma framtid.
Men hallå, är jag inte själv gråhårig? Jodå.
Men jag tänker inte grått, det är skillnaden.
De gråa gängen tänker så grått att man gott kan gråta åt det. De kan lura väljare men framtid kan de inte skapa.
Alltså får man rösta på Frimodig kyrka till stiftsfullmäktige och kyrkoval. Det är en rörelse som inte behöver drapera sig i regnbågsflagga för att vara färgglad, färgstark och färgrik.

6-5

6-5 blev siffrorna i Borås när den nuvarande kyrkoherden inte fick bli stor-kyrkoherde. I Borås Tidning läste jag att den ratade var besviken och den som fick tjänsten glad. Han kommer från Ljungskile och har lagt samman fyra församlingar till en. En erfaren kyrkoherde får alltså Borås. Han har sina rötter i Tyskland, noterar jag förtjust och ser mönstret från Lund där vi har Domprobst Überflüssig sedan de från Tyskland komna gjort sitt. Gross-Deutschland är ett förblivande ideal, antar jag. Begripligt. Har man erfarenhet av hur ett antal gamla kungadömen och furstendömen blivit ett kejsarrike, går ränderna inte ur. Om nu detta kan vara rätt uttryck?

Vad som egentligen hände i Borås vet jag inte. Utifrån verkar splittringen i tillsättningsfrågan rätt oroväckande. Tanken att man nu får en annan typ av kyrkoherdetjänst är än mer skrämmande. Varifrån kom den nya - icketeologiska - hierarkin? Skrivbordshierarkin är något annat än den tjänarehierarki som prästämbetet uttrycker där störst är minst.

Hur kom det sig att kyrkoherdar hamnade bakom skrivbord, fem dagar i veckan? Förklara det för mig. Hur kunde vi en annan typ av kyrkoherde - en där man alls inte är herde för hjorden utan som bäst den store överherden för herdarna? Och varför är vi så få som reserverat oss eller talat emot den av så många önskade nyordningen?

I Borås tar den ratade kyrkoherden lite tid på sig och väntar på att det ska dyka upp någon trevlig tjänst att söka, säger han till Borås Tidning. Men det är inte säkert att det blir så enkelt. Lite skada tar han när han ska ut ur sitt tjänsterum och tills vidare försöka hitta andra sysslor än de han haft och dessutom börja samarbeta med den utifrån kommande nye kyrkoherden, han som är duktig på sammanläggningsprocesser. Som personalvård ska man inte uppfatta det som hänt. Och vad ska biskopen säga? "Var inte ledsen!" -?

Man kunde tänka sig att den ratade frågar på vilket sätt han inte skött sin kyrkoherdesyssla. Vad svarar de sex i Borås då? Säkert med ett ord om att han alls inte misskött något - men nu handlar det om en ny typ av tjänst. Då behöver förstås inte kyrkoherden vara ledsen längre - men är vi inte många som borde ha vett att vara rejält oroliga. Vad är det för ny typ av kyrkoherdetjänst vi får? Och varför just denna typ när siffrorna för kyrkobesök, aktiviteter, kollekter, ålderssammansättningar pekar nerför och vi inte ens vågar andas en fråga om hur det är med de sakliga kompetenserna när det handlar om tjänster i Svenska kyrkan. Men kan det finns ett samband - när det rasar, bygger vi en annan struktur, ny organisation och hierarki?

Kvar står komministrarna och bligar. Lite bligar de på de andra komministrarna, de före detta kyrkoherdarna som kanske förses med en fantasifull titel och behåller sin gamla lön - men vad då? Tillsammans vet de att inte ta eget ansvar. De nya stora kyrkoherdarna - islam har det lättare för där heter en stor- eller super-kyrkoherde "stormufti" - förväntas säga vad arbetskraften ska utföra. Prästerna har blivit lönearbetare. Det betyder att de släpper det personliga ansvaret men bygger inte heller församlingar.

Liturgi

Liturgi är folkets tjänst, leitourgia. Också gammalkyrkligheten har firat gudstjänst, stått inför Guds ansikte i sockenkyrkan och tjänat Honom. Svart kappa, manipel i form av predikonäsduk i ärmen, exordium och tyst Fader vår är också liturgiska uttryck liksom att fromma män böjde sig djup ner i bänken och bad inför gudstjänsten med hatten för ansiktet.

Nu är det svenskkyrkliga livet så sönderfallet/sönderbrutet att det tydligen är omöjligt att se svenskkyrkligheten i de många svenskkyrkliga uttrycken. Kanske är det svårast i Mälardalen och i Göteborgs stift. Mälardalen på grund av den stabila sekulariseringen och Göteborgs stift på grund av de medvetet grävda skyttegravar, som inte ens Bo Giertz och Bertil Gärtner riktigt kunde överbrygga. En gammalkyrklighet som markerar hur "det brukar uttryckas i våra kretsar" uttrycker en sanning - men när det i Kyrkans liv blir till ett markerande av "våra kretsar" är denna sanning inte riktigt livsduglig.

Jag har dock sett något annat, en frisk gammalkyrklighet i Kronobergs län i samkör med en glad högkyrklighet och detta med en folkkyrklighet som inte (bara) var ett försök att med ideologi hantera ett besvärande faktum - folket kom inte till kyrkan och då talas, på sitt sätt konsekvent, just om "folkkyrkan".Det fanns ett Växjö stift med folk i kyrkbänkarna. Det fanns också i stiftet ett inflöde av lågkyrklighet, som var något annat än den självupptagna frikyrklighet som markerade stenhårt mot det kyrkliga Kronobergs län - "det mörka Småland". Kronobergsmissionen var missionsrörelsen riktad mot Kronobergs län och med budskapsannonsering i Smålandsposten också fram till 1980-talet (eller senare?).

När Svenska kyrkan fungerar, har fromhetsriktningar bidrag att ge till helheten. Men det finns skäl att upprepa att det finns två slags högkyrklighet. Den ena kan nöja sig med att lockas av det liturgiska, den andra är också läromässigt medveten. "Ser det bra ut, är det bra" till skillnad från en hållning där det som ser bra ut ska höras vara rätt för att vara bra. Det prästen gör i gudstjänsten ska vara uttryck för Kyrkans tro och Kyrkans tro lever vi i samklang med genom att samtala, be och sjunga med de heliga århundraden igenom. De heligas gemenskap är till mycket annat också en intellektuell samtalsgemenskap som kommer till uttryck i församlingens liv - gudstjänstliv. Nu.

Detta som en fundering när de gammalkyrkliga bibelläsare som bar upp Svenska kyrkans internationella arbete (läs: Svenska Kyrkans Mission och Lutherhjälpen) uppfattades inte ägna sig åt liturgi. Det gjorde de. Men de uttryckte inte saken så. De gick i kyrkan, helt enkelt. Och det fick följder för ansvarstagande internationellt.

Håll i er - nu kommer sanningen!

Jag läste Peter Boström i Ölandsbladet i går. Ölandsbladet är tidningen som kommer ut tre dagar i veckan och hade en reklamslogan för prenumeration som löd: "Tre nummer i veckan räcker." I gårdagens nummer berättar Peter om pastor Åke Green i Borgholm.

Åke kom en fredagseftermiddag in på Ölandsbladets redaktion och var besviken att ingen kommit till Pingstkyrkan och hört hans predikan om homosexualitet. Alltså lämnade han in ett referat han skrivit själv. Referatet fick gå med och redaktionen gjorde en uppföljning. Reportern Martina Nelson bokstavligen väckte RFSL:s lokalrepresentant i Kalmar, Fredrik Johansson, som - skriver Peter  - "fick tidningen upptryckt i ansiktet av vår energiska reporter".
"Vad tycker du om det här? Ska han få säga så? Va?!"
"Öh ...va'ere frågan om? Öh, näe..."
"Ska du polisanmäla? Va?!"
"Öh ...tja, jo det kanske."

Så var Åke Green-affären ett faktum, för Johansson polisanmälde.

Green dömes i tingsrätten, men fallet gick vidare till Göta Hovrätt och HD. Peter följde fallet -ölänningar i förskringringen håller ihop lite grann. "Hur kan du umgås med en såndär?" undrade en journalist från en större svensk tidning och avfärdade Green med omdömet "Men han är ju knäpp!" När Peter drog ett resonemang om yttrandefrihet kom det ånyo "Äh, knäppisar!"

Det första man får veta är sanslöst - och Fredrik Johansson lärde sig något och gick till studentkåren för att den skulle uttala sitt bristande förtroende för mig som högskolans präst. 14 personer hade klagat, angavs - jag tror att Fredrik Johansson använde siffran 14 eftersom hans regnbågsgrupp var så stor. Jag hade svarat på frågor i studentkårens tidning om partnerskap, vill jag minnas. Det sanslösa är att det alltså inte var själva predikan som upprörde. Oavsett utgivningstäthet hade ingen reagerat under veckan. Reaktionen kom på tidningens förfrågan efter ett egenreferat från en sovande som försökte samla sig och som inte tänkte efter. En klassisk set-up, menar jag. Men lagstiftningen är som den är.

En svensk som är homosexuell skiljer sig från en heterosexuell svensk för den senare ingår bara i en folkgrupp, svenskar. Den förre i två, svensk och homosexuell. Han har dubbelt så stor möjlighet att bli utsatt för hets mot folkgrupp. Jag vill att de heterosexuella också ska förklaras vara en folkgrupp med skyddsrättigheter och jag vill att Växjö stift ordnar en studiedag:  Att vara människa - en dag om heterosexuella för dig som arbetar i församling

Det blir en sådan dag i respektive länsdel - men då heter det "Att vara människa - en dag om HBT för sig som arbetar i en församling." Alla anställda har just bjudits in. Fyra kvinnor (?) bjuder in. Britt-Marie Leion, Sofia Ekelund, Ann-Christina Roxberg och Katarina Hedqvist. Genom en miss kom inbjudan inte med i stiftets kurskatalog men per brev fick församlingarna. Visserligen hade präster och diakoner en sådan studiedag när Sven Thidevall var biskop - men åren går och pengar finns så pass att förhoppningen är att de förtroendevalda ska få motsvarande kurs 2015.

För min del betyder det fyra dagar från församlingsarbetet i oktober månad eftersom vi har präst- och diakonmöte också. Lön har jag utan att behöva ta ansvar - och så tillkommer reskostnader (och logi för mötet i stiftsstaden). Men till frågan hur det är att vara människa om man inte är hbtq (varför släpppte man q-et?) kom man aldrig.

Kursinbjudans slutmening gillar jag: !"Vi hoppas att den här dagen ska känsliggöra oss för mångfaldens möjligheter och välsignelser och hjälpa oss att vara kyrka på ett trovärdigt sätt."
I varje fall hade apostlarna behövt en kursdag som denna, det begriper jag. Eller hade de sagt: "Fattar ni inte, det är Den Helige Ande som behövs för att Kyrkan ska bli och vara trovärdig och vi förvandlas."

Vad man genom berättelsen om rättegånmgarna mot Åke Green lär sig om tankevärlden hos en journalist vid en större svensk tidning borde skrämma. Det är alltså av denna journalists informationsinsatser vi är beroende! Det hon förstår, får vi oss serverat för att vi ska förstå. Jag går snart till Högby kyrka - där är texterna mer informationsbärande också denna söndag. Jag vill förstå lite mer, kanske om vad det är att vara människa.

Konsumentupplysning

Jag har förstått att läslustan är stor när det handlar om flygvapenmajoren och kyrkvärden Johan Barkevalls bok. Enklast ringer man Johan och får på så vis både tala med författaren och förlagschefen.
070 2499798.
Hälsa från mig!
Vad boken kostar vet jag inte - men måste man fråga, har man nog inte råd med den. :-)

Dysterhetsforskning

Det började med nyheten i Kyrkans Tidning att fasteinsamlingen gick sämre än väntat. Sju miljoner under utsatt mål. 31,5 miljoner betyder ny satsning till sommaren att få in de sju miljoner som saknas i budget.
Jag är kluven. Jag vet ju att jag aldrig skulle kunan få en anställning i den fina organisationen. Varför ska den fina organisationen ha mina pengar då? Det finns kanske något klokt svar på den frågan.
Men nog vet vi också att den klassiska kyrktanten - född 1905-1925 - är borta. Där fanns alltså de som gick i kyrkan söndag förmiddag och engagerade sig för Tredje världen - och sambandet var inte oväsentligt. Liturgi och diakoni. Nu?

Därefter kom 2012 års kyrkostatistik. Man kan förstås tala om alla som kommer och vilka höga procentttal som egentligen redovisas för att understrykan hur stark Svenska kyrkan står och vilket utomordtligt arbete förtroendevalda, ideella och anställda utför. Det heter så. Den som "bara" firar gudstjänst brukar räknas - men mindre räknas med.

Välan! Vi läser om besöken i Svenska kyrkans gudstjänster 1990-2012 och finner att besöksantalet halverats. Från 9 miljoner till 4.5. Totalt antal gudstjänstbesök har gått från 24.2 miljoner till 16.3. Till muntrationerna hör att Svnska kyrkan numera också räknar och stolt redovisar inte bara öppen verksamhet (öppen förskola och skolklassers kyrkbesök vid jul och påsk - om vi har sådana, t ex) utan också uppsökande verksamhet. Besökstillfällen och antal uppsökta klasser räknas. Jag tror dock inte jag ska räkna om jag hejar på skolans elever eller pratar med dem. Men varför inte, egentligen? På det här viset får man siffran 2 miljoner för besök i öppen verksamhet och vid 25543 tillfällen har 8555 skolklasser besökts och 1959 grupper. Ska jag nämna att det sedan verksamheten började mätas år 2005 är de lägsta noteringarna?
 I regelbundna grupper finns det 155 340 barn och ungdomar

"Dysterhetsforskning" kallas detta som här bedrivs. Det är en vämjelig syssla. Den ska följaktligen inte bedrivas av ansvarskännande folk. De ansvarskännande berättar framgångssagor, annars håller de käft. Bortsett från ärkebiskop Bertil Werkström, som vid ett kyrkomöte fann anledning ta upp de då sjunkande gudstjänstsiffrorna. För det fick han kritik. Han förstörde den goda kyrkomötesstämningen, menade Stina Eliasson (C). Sedan dess har väl ingen ärkebiskop gjort om misstaget att tala sanning om läget inför kyrkomötet?

Vad hade hänt om dåvarande kyrkofonden redovisat 50% tapp?  Tanken svindlar. Hade kyrkomötet varit tyst? Vad skulle hänt om ett börsnoterat aktiebolag gjort det? Skulle man haft årsstämma utan att saken kom upp?

Hur kunde det bli så här? Därför att Svenska kyrkan fick fel biskopar, av kyrkopolitiska skäl gjorde sig av med den pastoralt orienterade högkyrkligheten (församlingsbyggarna), rekryterade lättingar till de kyrkliga arbetslagen (40 timmar i veckan är MYCKET tid!), strukturerade rakt åt helvete (för att uttrycka en teologisk sanning) och fick stryrelseledamöter på alla nivåer, som egentligen hade en annan agenda (nämligen partiernas). Se, där är en förklaring till det rådande eländet så god som någon. Säg gärna emot men med sakskäl. Jag lyssnar alltid och är, som bekant, sällsport fascinerad av det idiotiska. Var inte blyga! Kanske någon kommunikationsexpert kan förklara?

Kommunikationschefer får vi nu här och där, äldre prästmän rekryteras, tycker jag mig se. Kan man inte anställa ogifta damer? En ogift dam kunde då få den passande tjänstetiteln "kommunikationsmiss".
Det är inte så dumt att ha en sådan om det skulle inträffa att en begåvad journalist skulle be att få siffrorna för kyrkogång kommenterade.

Action och erotik

På Kristi Himmelsfärds Dag sträckläste jag action och erotik. Ja, boken heter Oscar. Black & White och är skriven av kyrkvärden i Nordölands församling Johan Barkevall. "Min kyrkvärd!" skriver jag malligt. Eget förlag. Den är listigt hopkommen, komponerad som självbiografiska memoarer och uppenbarligen som en lika självbiografisk romanform. Det är Johans liv och det är livet för en ung flygvapenofficer i karriären och utsatt för W-paktens intresse. Sträckläst och sträckläst - jag skulle iväg och viga men det var också det avbrott jag nödgades till. Jag fick boken i ett kuvert innan högmässan med tillsägelse att inte öppna kuvertet innan gudstjänsten. Då hade jag nog glömsk av allt blivit sittande i sakristian.

Johans bok meriterar honom till en plats på Växjö stifts Stasiseminarium, den saken är klar. Men läsaren möter också en man att respektera. Han är ingen krigare av gängse slag, så major han är och med en civil karriär därefter. Han kan fundera över tillvarons djup och sig själv: black and white. Annars hade han kanske inte varit kyrkvärd, i vart fall inte i Nordölands församling, där vi har lite kvalitetskrav...

Johans skildring av hur det gick till under det kalla kriget, när Sverige höll sig med ett mycket starkt flygvapen, är värd uppmärksamhet. Vi vet ungefär hur det var med den svenska neutraliteten. I romanform får vi nu detaljer om detta. Må vara att Johan nu vet mer om den sovjetiska strategin, där kärnvapen skulle sättas in mot Sverige redan under krigets första dag - det visste vi inte då utan antog att det skulle dröja 3-4 dagar. Men han delar en reflekterande officers insikt att på andra sidan Östersjön finns någon i samma befattning som jag och samma uppgifter som jag - iochn han kan enkelt bli min fiende - vad han är just nu är lite oklart. Arméofficerare tänker nog inte riktigt så - men marinens och flygvapnets folk ser ju symmetrin. Jag här och någon annan där.

Oscar, som är ett slags alter ego, och Renate, tyska från Lund/Hannover, möts i Hässleholm. Ljuv musik uppstår och återges som ett partitur, om man säger så. Renate är egentligen polska och verksam som agent. Den underrättelseverksamhet Renate ägnade sig åt blir ett stycke tragisk historia. Hon hade pejl på KSRR 526 och det noterar jag eftersom vi talar om marinens kustspaningsradar på norra Öland. En flygvapenofficer samverkade där. Och Renate kom in i mässammanhangen på F12 i Kalmar. Skickligt. Men W-pakten höll reda på oss.
Oscar får besök av Säk, som avslöjar sammanhanget för den unge man, som nu ser sin karriär slagen i spillror. Det blev inte riktigt så illa som han täbnkte då - och ändå en tragedi, som jag inte ska avslöja här. I storpolitiken betyder människors liv och kärlekar inte ett skit.

I boken finns också skildringen av hur svenskt flygvapen samverkade med NATO och ett Lansenplan från F12 i Kalmar på låg höjd flög över Polen och DDR för att landa i Jever, långt västerut i det som då var norra Västtyskland. Jever är annars känt för sitt öl med markerad humlebeska ("det smakar som något man petat fram ur öronen", som den minnesvärda repliken ljöd - och just en sådan replik passar på denna vämjeliga blogg).

Vi var inte så neutrala som saken framställdes - och det visste ryssarna som hade pejl på det mesta. Att ett svenskt plan drog in över Polen kunde de förstås häpna se. Lika väl som en svensk officer fick slå larm när hundratals plan lyfte från baser i Sovjetunionen (läs: Balticum) vid Praginvasionen augusti 1968. Johan Barkevall, för det var han, kunde inte tro sina ögon när han tittade på radarn.

Nämnde jag att jag skriver om min kyrkvärd?

Kyrkans Tidning, vår viktigaste kyrkliga nyhetsförmedlare, skriver "På tapeten" om "rumpavtryck" i kyrkbänkar i Lovisa, Finland. Nu vill några uppropsmakare bevara några av avtrycken. Kyrkans Tidning skriver: "Obegripligt nog heter uppropet inte 'Lovisa och de 40 rövarna'". Vad ska biskopen i Härnösand, som blir av med sitt hus, skriva nu på sin approberade blogg?  Är inte saken vämjelig eller i vart fall en vulgaritet?

KT berättar också att "Superherden i Malmö vill inte vara osynlig", det var gott att få veta. Var får dom allt ifrån?

Och så kyrkofullmäktiges (S) och kyrkorådets (M) ordföranden i Skarpnäcks församling, som kommenterar schismen med EFS-föreningen. Bilden är rätt klar. EFS hamnar bortom övervägandena när Skarpnäck reducerar. Kyrkopolitikerrna uppfattar att få av EFS-arna bor i församlingen och så är saken klar. Men så kommer det bästa:

 "EFS-föreningens höga tonläge bidrar tyvärr inte till att skapa förutsättningar för framtida samarbete." Klara besked till EFS-arna - bråkar ni med oss, får det konsekvenser.

"Vad som bekymrar oss särskilt är föreningens angrepp på två kvinnliga företrädare inom Svenska kyrkan, biskopen och kyrkoherden. Angreppen är av ett slag som inte hör hemma i Svenska kyrkan." Där fick EFS-arna igen! Hör inte hemma i Svenska kyrkan!!

Kyrkopolitikerna i Skarpnäck ska vara tacksamma att Johanna Andersson på Kristien Opinion inte skriver på ett par dagar. Hade hon sett argumentationen om "kvinnliga", hade hon gått i taket. Jämställdhet är vi långt ifrån. Ska det vara jämställt, ska kön inte ha någon betydelse. Är det en sådan brist på jämställdhet att kvinnlighetskategorin måste användas, då har mycket sagts. Är det så illa i Stockholms stift? Räcker inte kompetens och sakdiskussion? Ska kvinnor som är biskopar och kyrkoherdar skyddas på ett sätt som män i motsvarande lägen inte behöver?

Det sista kommentarerna hade inte så mycket med erotik att göra. Men action! Fast Johanna hade gjort denna action betydligt vassare.

Facebookskörd

Facebook - Fejjan - är ett intressant fenomen för där blir många hjärtans tankar uppenbara. Ingenting är privat. Alltså får vi titta in i Anna Karin Hammars tankevärld.

"Nu ska jag strax gå på socialdemokraternas möte för kyrkligt förtroendevalda. Synd att Omar Mustafa inte är kvar i partistyrelsen. Det hade blivit intressant med representant för också islamiska förbundet att besluta om kyrkopolitiken i Svenska kyrkan vad gäller s-inflytande. Det är nog dags för en förändring på sikt som samtidigt inte innebär att politiken slutar engagera sig för vad religionerna gör..."

Det första jag noterar är förstås att hon går till ett möte som socialdemokraterna ordnar för kyrkligt förtroendevalda. Ta ut satsdelarna, så ser ni. Aldrig hade Frimodig kyrkas kandidater kunnat säga så. Där har VI ett möte inför valet. Det blir lite annorlunda för partier med avlönade ombudsmän och en offentligfinansierad partiorganisation, det kan jag fatta. Men det är en demokratisk försämring. Den innebär att en medlem går till ett möte som socialdemokraterna ordnar.

Efter denna lilla uppvärming kommer det som inte ska glömmas.

Pastorn och doktorn Anna Karin Hammar finner det "intressant" att en muslim skulle bestämma vad den största kyrkopolitiska gruppen, i det kyrkomöte som  fastställer Svenska kyrkans lära, skulle driva. Det är väl lika intressant som att de som inte är medlemmar i Svenska kyrkan likväl sitter i partistyrelsen och beslutar. Detta intressanta faktum förmår jag bara uppfatta som vanvett och jag fattar inte att redliga socialdemokrater accepterar förhållandet. Samtidigt kan jag vara tacksam för denna inblick i dr Hammars tankevärld för vet man hur det går till i ett politiskt parti, framstår Frimodig kyrka än mer som det verkliga alternativet.

Markeringen på slutet indikerar att de politiska partierna börjar tröttna på kyrkopolitiken och söker andra former för att behålla ideologisk kontroll, det som heter "engagera sig för vad religionerna gör".

Anna Karin Hammar är intresserad av förändring, läser jag på Dagens Seglora. "Förändring i attityder och tolkningar så att världens religioner kan bli till glädje för HBTQ-personer i våra mänskliga rättigheter." 

Fundera nu ett ögonblick över vilken funktion "religionerna" får i denna text. De ska vara ett understöd för de mänskliga rättigheterna. Religionerna förvandlas till ideologier - ideologier för förändring. Och "religionernas" texter hanteras så att den verkliga auktoriteten blir den egna tolkningen av texterna, ser jag. Så kan man också förfara med helig skrift - eller kan man?

Anna Karin Hammar var ärkebiskopskandidat när det skulle väljas efter hennes bror. Ja, brodern HB Hammar ställde också upp. Jag erkänner att jag frestas att i ärkebiskopsvalet, där jag har rösträtt, följa Lenins maxim: "Ju sämre, desto bättre." Är Anna Karin kandidat nu också?

Bi-religious - so what?

Jag gick aldrig på seminariet om att vara bi-religös men insåg att det finns logik i galenskapen. Och det är just detta saken handlar om när man understundom ser vad de kristliga håller på med. Det fanns i Hamburg en särskild bibelöversättning där ordet Herre var utbytt mot "Kyrios - der Befreier". Någon av galningarna tål inte ordet "Herre", det åtgärdas. Men vad är det för kristendom som inte kan säga Herre? Vad är det för en Jesus man då håller sig med? Och denne Jesus skulle man inte kunna hålla sig med om inte de kristna slagits av insikten - och stått för den - att Han är just Herre. Ja, ni förstår.

För många år sedan skrev jag i vårt enkla församlingsblad om det fenomen som diskuterades då, nämligen bi-sexualitet. Jag undrade: "Men sticks dom inte väldigt mycket då?" Det var säkert en i församlingsbladssammanhang lätt igenkännlig vulgaritet - men folk var glada likväl. Bisexuell eller bireligiös eller biodlare - hugget som stucket.

Jag gick på professor Eva Illouz lysande föreläsning Single, Partnership. Family? Underrubriken var "Feelings in times of capitalism" och här redde sociologen ut en del sammanhang. Vår tid är en tid när vi drivs av ett behov efter det exklusiva. Kulturen är porös, den flyter och alla åsikter kan omfattas. Utmaningen tror jag mig ha uppfattat. Vi söker "ontological security": Knowing who I am and what I matter. Och någonstans finns en aning om det unika med varje individ. Dopteologi, tänkte jag. Varför förmår vi inte svara mot människors aningar med den gudmoliga uppenbarelsen och Guds eget handlande i Kyrkan?

De kristliga var också i Hamburg heklt klart för miljön. Precis som i Växjö stift, där stiftsadjunkten är miljöpartistisk politiker och nu lyckas ordna en dag för nytändning i miljöarbetet. Allt är gratis.
Man får höra Stefan Edman tala och pastor Virdung lägger ut texten om hållbar livsstil. Det gör hon "efter en god vegetarisk, ekologisk och till delar närproducerad och rättvisemärkt lunch".
Jag tänker dolskt: Är detta den politiska fräckheten upphöjd till något jag inte kan beskriva - att driva sina egna frågor - dvs miljöpartiets - och låta Kyrkan betala. För några gratis luncher finns inte. Inte ens vegetariska. Jag ogillar när de moraliskt högstående får köra sitt race och köra med andra, det är nog det hela.

Efter några dagars bortovaro finns det en del att hinna i kapp med. Bönen för grödan i går kväll i Honungstorp bevarar jag nog länge i minnet. Vi sjöng "Den blomstertid", jag sa lite om att jorden är Herrens, bad och välsignade. Stanley berättade lite om gården och människor i grannskapet och vi njöt av kvällssol, vårdofter och den där särskilda goda lukten från Östersjön och strandängar. Anders, som äger gården, är inte helt omedveten om hur vackert landskapet är. Men det återstod att läsa lite också.

Kommunikationschefen får på moppo av alla, tycks det. Det är ett tema att återkomma till - men som kommunikationsmiss måste väl saken nu betraktas?
Dagens Seglora är väl rätt snart körd - fanns något av intresse att läsa de senaste dagarna?

Kyrkans Tidning presenterar entusiastiskt den stordrift som har lika stora chanser att göra det Kyrkan ska göra som en isbit har i helvetet - men de nyanställda ser alla glada och lyckliga ut. Kyrkans Tidning ser att folkkyrkornas kris är en teologisk kris. Vad då kris? Det är väl just det som är finessen i de kyrkliga systemen, att de aldrig hamnar i kris? Annars hade man kunnat läsa vad jag skrev för 40 år sedan på temat folkkyrkokritik. Samtiden är verklig men den var faktiskt onödig. Och nu - lite bi-religion, en fuingerfärdighet att plocka ihop ur lådan det som passar för stunden, poröst och närproducerat. Ser ni inte? Det finns logik i galenskapen - men den är likväl galenskap.

Efter kyrkodagar

Jag har som fortbildning varit på de 34:e evangeliska kyrkodagarna i Tyskland, Hamburg närmare bestämt. 150 000 deltagare sas det. 2200 scouter beredda att leda gamla tanter över gatorna. Jag säger inte ett ord om tysk glädje över uniformer - Drang nach Uniformen. Till dels överraskade nivån på programmen. Ett bibelpass med en kristen och en judisk professor (den första i Gamla testamentet och den andra om rabbinsk utläggning) förvånade mig genom att hålla konfirmandnivå. Gud är ingen automat som man stoppar böner i, fick en överfylld föreläsningssal veta. Somliga programpunkter kunde man inte tränga sig in till. En del arrangemang var fabulöst välorganiserade och några föreläsningar lysande.

Margot Kässmann var kyrkodagarnas drottning, läste jag i kyrkodagstidningen. Det finns kanske ett kristligt behov att hålla sig med en KG Hammar eller en Margot Kässmann, tänkte jag. Kässmann drog det där med prästen som satte en skylt vid sitt fruktträd för att avskräcka pallare: "Gud ser dig." Några nätter senare var frukten borta och en skylt återfanns vid trädet: "Men han skvallrar inte." Detta är, som ni vet, en gammal historia men den möttes av entusiasm. Detta är kristlig humor. "Å! Margot är så fyndig." Men receptet kanske är det som äldsta barnbarnet gav när det handlade om körer: tala tydligt, le, ha utstrålning. Alltså gillar alla Margot Kässmann.

Kvällstid var det underhållning. Vi saknar Pousanenchoren i Sverige - och då menar jag saknar. Fram för blåsorkestrar. Norrmännen, tyskarna och Frälsningsarmén har. Varför inte vi?
Gospel, klezmer, jazz, gemensam sång, Bach, Britten - allt fanns. Den nyskrivna operan utifrån Dietrich Bonhoeffers liv var det inte möjligt att få biljetter till. Det anade jag på förhand. Jag gick och lyssnade på Wolf Biermann.

Jo, det var han. 45 år senare. Han lät som vanligt, ropade vokaler som tidigare och hundratals människor satt där förtjusta. Jag blev missmodig. Wolf Biermann går inte i takt med någon, knappast ens med sig själv. Jag drog mig till minnes att han nog bor i Hamburg igen - men då på 60-talet utvandrade han till DDR för astt få uppleva socialismen i praktiken. Östtyskarna ville förstås inte ha honom. Men då flyttade han väl till Västberlin? Jag spelade LP-skivorna med honom i slutet av 60-talet och framöver - men det måste ha varit mer än 10 år sedan jag sist gjorde det. Nu satt han alltså på scenen och berättade att han var "Ungläubig" - icke-troende. De kristliga skrattade - vad det nu var för roligt med det. Han berättade att han som ung trubadur av en äldre dam anklagats för att häda, han förstod nu att den äldre damen måste ha varit i 45-årsåldern. Då skrattade de kristliga och slog sig på knäna. Biermann sa egentligen inte något utan att mötas av de kristligas förtjusning. Jag tröttande och gick.

Vad är det som hänt när de gamla socialistiska visorna nu blir de kristligas "thrilling songs" eller vad de blivit? Vad är det för politisk situation som gör att de kristliga nu måste få höra sången om att inte låta sig förhärdas - och varför lyssnade de inte på de sångerna när vi andra gjorde det - för 45 år sedan? Hur kommer det sig att de kristliga applåderar när någon bekänner sig inte ha någon tro - skrattar, är glada? Jag fattar föga.

Föreläsningen som följt mig, ska jag be att få återkomma till. Efter föreläsningen var det tillfälle till frågor och folk viftade entusiastiskt efter lappar att skriva frågor på. Ibland tycks det mig mer fruktbärande att ta med sig själva föreläsningen och avhandla den i mindre grupp, formerad kring lämplig dryck. Men det är kanske också en olämplig hållning?

Tillbaka i Sverige ser jag att kommunikationschefen å tjänstetid författat ett alster (jo, det var i Hamburg jag var) till Kyrkans Tidning. Det var inte så begåvat. Jag fattade att han pläderade för eftertanke sedan han efter den 1 februari sett att folk är arga på nätet. Nu är detta inte en ny situation.

I Svenska kyrkan har det i årtionden varit så att man utan problem, ja t o m framgångsrikt, har kunnat beskriva sina medkristna som något de i all sin mänskliga svaghet dock inte är och tillskriva dem uppfattningar de inte har. Kommunikationschefen har varsnat fenomenet efter den 1 februari - detta år! Men han undviker sorgfälligt att ta upp vad dr Annika Borg beskrev på Kristen Opinion med sin serie Åttonde budet. Sådant ska man notera.
Är det inte för en kyrkokristen ett problem att det ljugs i det kyrkliga - ett kommunikationsproblem med vidare syftning än den älskade fulordsproblematiken? Skulle vi börja tala om detta problem? Kommunicera det, liksom?