Det hela är nog rätt klart

Jag ser i kommentarerna kring Svenskarnas Parti att Sverige inte sägs följa en underskriven FN-deklaration från år 1969 att nazistiska och rasistiska partier ska förbjudas. I Sverige sägs denna deklaration inte följas. Visserligen är "hets mot folkgrupp" straffbart men partiförbud har vi inte. Den saken borde utredas. Så vad blev kontentan av Svenskarnas Partis väl reklamerade turné? Inskränkt yttrande- och demonstrationsfrihet? Partiet fick 681 röster i förra valet och kommer att få fler. Något ska väl den omfattande reklaminsatsen från Svenska kyrkan och de autonoma samt de välvilliga ge.

Nu finns det partiförbud och Författningsdomstol i Tyskland. Betyder det att det inte finns nazister där? Partiförbudet är ett trubbigt verktyg. Det verkliga arbetet måste bestå i att vi politiskt ser till att det inte finns någon grogrund för nazismens och rasismens idéer. Det kräver också fakta på bordet. Får vi ett samhällsklimat där det inte går att beskriva en dyster verklighet med människor dömda till utanförskap och områden präglade av detta utanförskap, går det illa. Naturligtvis pratar folk om detta som upplevs problem. men det uppfattas vara sådant som inte får sägas. Det är riktigt illa och det ger Svenskarnas Parti en liten möjlighet till uppmärksamhet. Vilket parti som får de större möjligheterna inses lätt.

Svenskarnas Parti lyckades kanske med bistånd från en märklig vänster och från Svenska kyrkan se till att Sverige blir lite mindre öppet och fölägger en del av det politiska livet till domstolar. Tid för Roland Freisel att komma tillbaka, alltså.

Jag menar att detta är allvarligt men värre ändå är Svenska kyrkans agerande, dvs en massiv kampanj för egenrättfärdighetens sak. Det blev "vi goda" mot de andra och godheten manifesterades. Människor stod gemensamt upp mot nazism och rasism och det kändes faktiskt bra. På väg till manifestationen passerade de möjligtvis några tiggande romer och genomfors av ett lätt obehag. Ska man slänga dit ett mynt eller ska man låta bli? Hjälper allmosan eller håller den det system uppe där Rumänien inte tar hand om sina medborgare? Kommer näringsfånget tiggeri att locka de illa behandlade romerna från Ungern hit? Men, en allmosa eller inte, vi är emot nazism och rasism och med vår blotta närvaro fick vi manifestera det. Gick vi på krogen sedan och vädrade vår rättfärdiga sak för varandra? Egenrättfärdigheten brukar göra så. Och underhållas så.

Ni minns galor till välgörande ändamål där artister uppträder gratis och gåvor skickas in med tydligt angivande om vem som gav. Det är fint. Artisterna får reklam och befäster sin ställning som just artister med kommande intäkter och de firmor som skickar in gåvor kan bokföra utgiften som reklam, antar jag. Oblyga uppställningar av det här slaget är möjliga först när Jesus tystats eller förts ut i marginalen. Då ställer sig Svenska kyrkan utan skamkänslor på de godas sida, precis som domprosten sa.

Det hela är nog rätt klart. Vill någon föra rättfärdighetens talan mot egenrättfärdigheten så handlar det både om kyrkokritik och samhällskritik. På något sätt hör allt ihop.

Hör upp, gott folk, och lyssna!

Domprosten Hermansson kommenterade biskoparnas beslut att kyrkklockor ska ringa för och inte mot. Det var, förstå ni, inget problem för domprosten eftersom Visby domkyrkas klockor alltid ringde för, nämligen för medmänsklighet och mångfald. Den känslige kan uppfatta detta mer som politikertal än ett sanningens vittnesbörd men till den känslige riktar vi maningen att inte vara överkänslig.

Hade en min vän inte påmint om John Milbank hade jag nog inte tänkt efter, dock. John Milbank varnade för fyra år sedan och menade att han sett tecken på hur den liberala demokratin utvecklas till ett slags tyranni. "Due to a pervasive indifference to truth, as opposed to majority opinion, the manipulation of opinion and the exploitation of fear more often than not win the day." Manipulation och utnyttjande av folks rädslor hör till vårt dagliga liv när det inte finns något som egentligen är sant. Ni kan läsa själva. http://www.abc.net.au/religion/articles/2010/07/20/2959228.htm

Jag anar en de kristnas kallelse att ta upp frågan om värderingar - och frågan om sanning och lögn. Grundläggande, alltså. Vad är en människa? Vad är samvetet? Kan vi förstå något om Guds avsikter med skapelsen och oss? Ger Gud besked - så som Kyrkan hävdat och därmed byggt kultur? Eller är Gud en illusion och marknadskrafterna det som ska regera?

Allmakt som allmakt - och sorterande av människor.

Då återvänder jag till domprosten Hermansson, som är helt på biskoparnas linje och fortsatt kommer att ding-dånga och bing-bånga om Svenskarnas Parti har valmöte i Visby. "För då kommer folk at samlas igen för en manifestation eftersom man inte vill ha deras typ av utestängande budskap." Detta skulle en del av oss kunna uppfatta besvärande. Budskapet av deras typ vill vi inte ha. Vilka andra budskap vill vi inte ha nästa gång? Några av oss är nämligen fostrade i den frihetliga tradition med yttrande- och tryckfrihet som är (var) särskild i Sverige/Finland. I denna tradition är vi obenägna att förbjuda organisationer, till skillnad från en mängd andra länder. Vi tar upp budskap och bemöter dem. Som bäst försöker vi förstå i vilken slags politisk jordmån de rörelser växer som vi uppfattar leda till svåra skador och ser genom politisk klokskap till att folk inte behöver attraheras av t ex fascistiska eller nazistiska läror. Finns inte jordmånen är sådana rörelser dömda till en utkantstillvaro, 6-700 röster och inte större uppmärksamhet än så. Om detta kan vi diskutera. Men jag finner det vara uselt tänkt när massor med folk går till deras torgmöten för att visa att de inte gillar vad som sägs och att kyrkklockor ger reklam för deras uppställning. Att låta dem stå där ensamma på torgen är både bättre och billigare. Kanske 200 miljoner billigare.

I stället för att dra iväg till deras torgmöten kunde vi läsa Gabriel Byströms bok om Ungern, Tystnadens triumf, Ordfront 2014. Där ser man högern ta makten med ett fascistiskt parti som stöd och med hjälp av litteraturlistan får man tips om vidare läsning. Gabriel Byström beskriver mekanismer i deras historiska kontext. Han gör det effektivt och han gör det för att påpeka att detta händer i Europa. Kyrkofadern Augustinus påpekade att det är en hårfin skillnad mellan ett rövarband och en stat. Det är tänkvärt i sammanhanget. Och rövarband kan bli stat när medborgarna inte bryr sig. Där är det verkliga problemjet i Sverige. Politik blir något i en valrörelse där komikerna sitter i tv-studion för att guida oss och vi översköljs av informationer vi egentligen inte kan ta ställning till. Som barnbarnet Sigrid, snart 6. Hon ska rösta på partiet med rosen för hon gillar blommor väldigt mycket och rosor allra mest. Men hur många av oss kommer under ytan till innehållet, värderingarna - det är min fråga.

Efter denna dystra utfärd, återvänder vi till domprosten Hermansson. Han vill alltså ringa. Det är manifestation "och kyrkan står på de godas sida." Det var bra att få veta. Och skrämmande. Här är uppdelningen klar. De onda - de goda. Vi mot dom. Och Kyrkan på de godas sida. Man ska läsa Helagotland för att fatta vad evangeliet nuförtiden går ut på. Men handen på hjärtat, har vi inte fått problem med domprosten Hermansson? Han står förstås på de godas sida och befinner sig i en position där han kan avgöra vilka vi andra är. Är inte hela upplägget lite skrämmande - och skrämmande okristet? Finns det inte skäl att ringa i kyrkklockorna nu och varna för fara? De goda mot de onda - det brukar nämligen sluta illa.

Jesus?

Det drar ihop sig till biskopsval i Växjö stift. Nu har sökprofilen klätts i ord och jag undrade om inte en biskopsstol, gärna den i Växjö då, skulle vara något för Jesus. Jag tar sökprofilens punkter en efter en och prövar om Jesus skulle kvala in.

Andlig ledare för Växjö stift
Vi söker en person som är tryggt förankrad i den kristna tron och Svenska kyrkans teologi, med ett eget tros-och böneliv. En person med självinsikt som känner och inte räds sina egna svagheter.

Kanske studsar någon vid sammanställningen av "den kristna tron och Svenska kyrkans teologi". Det kan man göra av två skäl. Det är inte säkert att Svenska kyrkans teologi är liktydig med den kristna tron och det är dessutom alldeles oklart vad som avses med Svenska kyrkans teologi. Finns det verkligen en sådan teologi? Det tror inte jag. Om man inte menar Confessio Augustana och de sju ekumeniska koncilierna, men då är det inte bara Svenska kyrkans.

Nå, tror ni att Jesus omfattar Svenska kyrkans teologi - vad den än är? Mark 1:22, Joh 7:17 och kanske Matt 16:12
Rädslan för egna svagheter? Nej, Jesus platsar inte. Han var ju rädd och svag i Getsemane. Mark 14:33-35
Lipade gjorde han också. Luk 19:41

Samtids- och framtidsinriktad
Vi söker en framåtblickande person som är bekväm med att vara stiftets ansikte utåt, som kan föra stiftets talan i samhällsdebatten och hantera media. En kommunikativ person som vill vara närvarande och synlig på olika arenor, till exempel sociala medier.

Ska twittrande bli biskopssignum i fortsättningen? Men vilken är den stiftets talan som biskopen ska föra i samhällsdebatten? Hur tänkte ni nu? Vad menar ni om usus civilis och usus spiritualis? Har vi inte kristna människor av vanligt döpt slag som har uppgiften att delta i samhällsdebatten och inte biskoopar just eller ska vi införa en ståndsriksdag med biskopar självskrivna i riksdagen?

Jesus då? Det tycks kört. Närvarande och synlig på olika arenor och kommunikativ?
Han körde iväg folk. Den rike ynglingen t ex. Matt 19:22
Han drog sig undan. Fast det fanns folk som ville höra honom. Matt 14:13, 22-23
Han klagade över dumskallar. Matt 17:17, Luk 24:25
Han kunde inte förklara. Luk 18:14
Han var otrevligt avvisande mot en stackars kvinna. Matt 15:22-23
Han vägrade svara på frågor. Och detta när de som kunde göra skillnad frågade, översteprästen och Pilatus t ex. Matt 26:62-63 och Matt 27:13-14
Knappast kommunikativt och alls inte närvarande.
Han tycks dessutom lätt ointresserad av de tecken på politisk framgång och ekonomiskt välstånd som kunde beskådas. Luk 21:5-6

Tydlig, trygg och trovärdig
Vi söker en ödmjuk och modig ledare med båda fötterna på jorden, som är lyhörd och förtroendeingivande. Någon med församlingserfarenhet som värnar det lokala engagemanget och som känner regelverket.

Var får dom alltifrån?
Jesus faller på det där med förtroendeingivande. Joh 6:60
Och någon församlingserfarenhet har han inte. Församla skulle han göra först på sluttampen, vid korsfästelsen och uppståndelsen. Joh 12:32

Inspiratör
Vi söker en visionär, drivande och uppmuntrande förnyare som kan ta ut en riktning framåt för hela stiftet.

Som så ofta är det en Führer man letar efter numera. Han som ska göra allt. Det blir så när man inte tänker och ser det mångbegåvade gudsfolket. När har man förresten sett just en biskop förnya?

Hur går det för Jesus här?
Han sänder ut apostlarna och det är att ta ut en riktning framåt och vara drivande. Men alla gick alltså inte på det. Joh 6:60
Uppmuntrande? Luk 10:3, Luk 21:12-13
Följa John? Luk 21:8

Vår samlande kraft i stiftet och brobyggare i samhället
Vi söker en person som är relationsbyggare inåt och brobyggare utåt. Någon som vårdar relationer mellan präster och diakoner och som bidrar till en vi-känsla i stiftet samtidigt som personen värnar relationen till samhällsaktörer, ekumenik och religionsdialog.

Ledsen Jesus. Det här är inget för dig.
"Pontifex" är vad biskopen ska vara, brobyggare. Rakt av. I alla lägen. Både inåt och utåt men vad det där att "vårda relationer mellan präster och diakoner" betyder, är svårfattligt. Arbetsplatsens feel good? Vi ska mysa ihop och så ska biskopen värna relationen till samhällsaktörer. Plusorden därtill.

Jesus klarar ju inte relationen till samhälsaktörer.
Han kallar kung Herodes "den räven" och beter sig illa inför den romerske ståthållaren liksom översteprästen.  Matt 27:11-14, Luk 13:32 och Joh 18:19-24
Så mycket för religionsdialog tycks han inte heller vara, i alla fall inte som översteprästen uppfattar den saken. Joh 14:6

Så nu söker vi en person som ska bli biskop och det ska vara en person med helt andra kvaliteter än Jesus.

Skillnad mellan helighet och skenhelighet

Vi tar det igen. Det finns folk som regelbundet går i kyrkan. Regelbundet på varje julbön, t ex. Förr gick folk regelbundet så att någon från gården varje söndag återfanns i kyrkbänken, gårdens egen. Söndagen var gudstjänstdag. För majoriteten av gudstjänstfirare gäller nu att regelbundenhet inte är lika med gudstjänst varje söndag. Mycket annat konkurrerar. Den som går av plikt kan drabbas av att pliktkänslan tar söndagsledigt då och då. Och antalet gudstjänster har minskat.

Den som är 90+ och förr tagit sig till sockenkyrkans gudstjänst, den som firats alla sön- och helgdagar, ser nu att det inte firas mer än en gudstjänst i kvartalet och klent är det i nästa kyrka. Den tredje grannkyrkan är stängd på grund av mögel. Den som är yngre men inte tror att 1958 års riksdagsbeslut är gudomliga och inte övertygats i sak, har allt mindre att välja på i det magrare utbudet. Jag hörde från en församling att någon konstaterat att de två damer som brukat gå, inte längre kom när församlingen fått en kvinnlig präst. Ni behöver inte värdera förhållandet, bara konstatera att så går det till i den öppna demokratiska folkkyrka som välkomnar alla fast inte riktigt.

Nu till poängen. Kyrkohandboken ger besked. Det talas om Gud och Jesus, som det heter. I Kyrkohandboken återfinns Fadern och Sonen och Den Helige Ande (strunta i "n"-et som faller bort och "a"-et jag inte använder när jag skriver eller talar om Anden och beskriver Den Helige). Det läses bibeltexter och det firas någon typ av kristen gudstjänst, det kan man se. I kyrkohandboken.

I praktiken kan gudstjänstfiraren snappa att det inte firas högmässa, just. Det firas varianter. De kan vara lokalt utformade. "Lekarydsmässa", "Västrabomässa" eller "Alvestamässa" t ex. Riktigt vad det är, går inte att på förhand veta. Antagligen är det som i söndagsmässan" färre läsningar. Kan det vara annan musik eller lokala folksånger? Jag vet inte. Den vidare identitetsmarkören "högmässa" är ersatt av en lokal markering av identitet, SD typ.

I kyrkohandboken finns ett skriftemål. Den tidigare ordningen med rannsakande fråga som hjälp för syndabekännelsen är i praktiken borta. I söndags skulle vi försöka hantera våra tillkortakommanden genom syndabekännelsen, hörde jag. Vi? Jag försökte så gott det gick, dvs inget vidare. Men försöka duger. Bättre vore nog om fokus låg på att Gud verkligen förlåter och att detta är finessen. Jag går till högmässan för att hämta något jag behöver.

När hörde ni ett introitus senast?

Det finns ett utbud av melodier för den liturgiska sången. Laudamus kan ersättas av Joe Hill-låten "När andra har jobb, varför går du så här?" - fast med annan text. Sv ps 10.

Läsningarna efter evangelieboken, i vart fall två men inte alltid de som är söndagens, har jag understundom märkt. Predikan. Gud hjälpe! Den gamla neologin utlade vikten av vaccinet och potätera. Den nya utlägger andra behjärtansvärda ämnen. Jag lägger märke till en sak. Predikningarna blir lätt fristående - från bibeltext, söndagens tema eller tidigare (eller senare) predikningar. De är tal, men bygger inte församling och blir därmed inte särskilt uppbyggliga.
Vilken är drivkraften för prästens predikan?

Nå, jag försöker gå där det är annorlunda. Man lär av misstagen, som igelkotten sa. Det betyder, märker jag, att jag blir nöjd när jag märker att prästen i sin predikan vill mig något. Jag vill bli undervisad och själavårdad. Det betyder att jag regelbundet påminns om trons basfakta, hur det egentligen är fast mitt tröga hjärta tappar bort den saken.

Trosbekännelsen ska vi läsa. Vi talar om Honom som är född av Jungfrun Maria och då tänker jag att den som tror att denna utsaga handlar om biologi har inte fattat ett dugg. Det är inte så kul att ha fått den domen fälld över sig, tänker jag. Ska jag tystna? Men vi slutar inte tro så att vi inte läser trosbekännelsen, men den betyder något annat och något så fint så det kan en barnafrom docent inte begripa.

Vi tar oss vidare. Psalmvalet ska jag inte kommentera. De traditionella lutherska läropsalmerna sjunger vi sällan. De är för svåra. Det var de inte när vi hade en skolkantor på deltid. Nu med heltidsanställda musiker och en uppsjö instrument, kan församlingen inte sjunga. Kan det bero på att detta inte är en församling utan bara en samling av folk vid ett givet tillfälle?

Kyrkobönen kan vara en exercis i all den välvilja vi ska visa, ett litet fromt föredrag för Gud. Väl bekomme.

Det blir mässa. Frälsaren gav oss sakramentet och så ofta vi gör som Han sa, blir det som Han sa och Hans kropp och blod räcks oss. Det är många finesser här. Genom dopet är jag en del av Hans kropp som i mässan blir en del av min kropp, den som en gång ska uppstå vid uppståndelsen på den yttersta dagen.

Kyrkans gemensamma övertygelse är att det behövs lite, bröd, lite vin och lite präst som läser de heliga orden, dvs konsekrerar. Den välsignade välsignar för han är vigd till detta. Benedictus benedicat. Byter man vetet till E420 och en del annat smått och gott tvekar jag om detta är bröd som går att använda. och vin är väl i allsindar vin och inget annat? Det är sådant som ska glädja människans hjärta, det vi använder i kalken. Och byts ordningen är det de som vill byta (bryta) som har bevisbördan och skyldigheten att svara på invändningar. Blir det alltså en skenhelig mässa? Det är den allvarliga frågan.

Vi tackar och på sluttampen välsignas det. En massa präster är modalister och välsignar i "Faderns, Sonen och Den Heliga Andens namn", men kristen tro talar om tre personer och därför ska det vara två "och", som i handboken och "genusandet" beror på en missuppfattning av vad som är realt genus och inte. Människan är inte kvinna bara för att hon är "hon" utan kvinna och man. Ni fattar. Men man ska inte gnälla. Det kan olyckas så att man blir välsignad i Skaparens, Befriarens och Livgiverskans namn också.  Och det är säkert fint och religiöst sagt - men är det verkligen kristendom, den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga? Det sa inte söndagsskolfröken. Det sa inte konfirmationsprästen.

Och om nu Gud är en svart kvinna - varför sa hon inte det meddetsamma till profeterna och apostlarna utan anförtror detta endast åt Jonas Gardell f.v.b.?

Det verkar som om Svenska kyrkan inte är ett i tron. Inte konstigt om friden viker. Fil 4:9 Och en liten undran vad det Jesus säger kan betyda är inte ur vägen. Matt 7:22-23. Allt är inte guld som glimmar, somlig helighet är skenhelighet och somligt fromt tal dess motsats.

Det sades vid biskopshearingen att Kyrkan överlevt Romarrikets fall, digerdöden, två världskrig och Dag Sandahls blogg". Den biskopskandidat som tänker så, måste vara prästbarn.
Kyrkan har överlevt. Frågan är om Svenska kyrkan överlever Svenska kyrkan. Ta i den frågan!
Och inse att Jesus inte kommer tillbaka än på länge, om jag får tro biskop Åke Bonnier, som firat stiftet som avstamp för 1000 år till. Detta under målsättningen att "vi ska inte bara upprepa gamla sanningar".

Blågul islam

Åklagarmyndigheten i Nyköping slår till. Han som på Facebook skrev att det inte är normalt att vakna till en åsna som har ont i magen, ska åtalas för hets mot folkgrupp. Mårten Schultz är professor i civilrätt och kritisk. Han ser "en rejäl inskränkning i yttrandefriheten om det inte går att uttrycka sig raljant och kritiskt om religion".

Så vad hände? En muslimsk gudstjänst utomhus väckte mannen. Han filmade och la till sin kommentar. Eftersom, det är åklagarens resonemang, detta inlägg fick stor spridning så är det inte kritik mot religion utan rent hån.
Så uppfattade uppretade muslimer saken också. Polisen fick rycka ut för att skydda mannen mot de uppretade.
Som Mathias Bred skrev i en ledarkommentar i Smålandsposten i går: "Det är alltså nivån av ilska som bestämmer gränsen av yttrandefriheten"- Det är nog så det är. Har det inte alltid varit så vid hädelseåtal?
Mathias Breds slutfråga är värd att ta upp: "Hur har vi hamnat i ett läge där en åklagare ens tänker tanken att åtala någon för att ha skämtat om en gudstjänst?"

Svaret är väl att uppretade muslimer i allmänhet inte riktigt omfattar tanken på de grundlagsfästa fri- och rättigheterna i Sverige. Det svenska är i detta avseende annorlunda. Kanske inte bättre - det får vi diskutera. Vi kanske ska se till att införa ordentliga hädelseparagrafer? Eller inte?

Justisen är politisk. Men det betyder att en uppretad mängd muslimer bestämmer vad som får sägas och vad som inte får sägas i Sverige. Det finns muslimkritiker som sagt att detta blir konsekvensen och det leder i förlängningen till tanken på sharialagstiftning - i varje fall inom somliga geografiska områden, dvs i områden där muslimer är i majoritet. Vi får ett samhälle i samhället och en stat i staten.

Nog är detta värt att lyfta som en fråga utifrån fallet i Nyköping - och kanske koppla till det förhållandet att radikala islamister rekryteras inte bara i England utan också i Sverige. Jag kan finna det logiskt. Unga muslimer fattar att de inte kan konkurrera om jobben när betygen inte räcker (de har ju kommit in i det svenska skolväsendet sent och har ingen chans att hinna ifatt). De vet om sitt utanförskap, de inte bara "känner" det. Att de då söker sig till ett sammanhang där livet får mening är väl alls inte förvånande?

Att det svenska samhället inte heller kan hantera en situation där människor tar sin tro på allvar, kan vi notera. Själva deras ilska över att deras tro blivit utsatt för kritik/drift för ärendet till en rättssal. Clash of Cultures?

Det talades om blågul islam, om hur det av upplysningstiden präglade västra Europa liksom skulle vattna ur islam så att alla blev ungefär likadana och religion utövades i sin för ändamålet avskilda domän. Tja. Är det inte något annat vi ser - och kommer att se när nya flyktingströmmar kommer för att möta sina muslimska landsmän och andra muslimer i Sverige. Det kan bli livligt i flyktingmottagandet, kan jag tro. Finns det någon beredskap för en sådan krock?

Jag hör till dem kritiska när det gäller flyktingmottagande. Jag har ju sett kommunala tjänstemän med fasta kontors- och sammanträdestider. De kom aldrig när civilsamhället (läs: Två Systrars församling) ordnade träffar. Det var ju på annan tid än kontors- och sammanträdestiden. Jag tror jag vet vad som var bristen i det kommunala. Passionen, entusiasmen eller kärleken. Nu har jag hört kommunpolitiker i Alvesta tala om hur hela denna politik havererat, hur folk sover i trappuppgångar och skolan inte hanterar läget. Ljuger politikerna eller är det så illa? Jag skulle vilja veta och det värsta är att jag inte tror att jag kommer att få veta. När verkligheten blir politiskt känslig, blir det så.

Den skamliga

Ibland kommer de över mig, Svenska kyrkans skamligheter.
Det handlar om beljugandet av medkristna eller transformerandet av medkristna till motkristna.
Det handlar om påhittskyrkan, den där man med med verkliga eller påhittade utmärkelser dekorerar varandra.
Det handlar om de lysande karriärer som oduglingar gör.
Det handlar förstås om hur dugliga präster hanteras som skit - med åtföljande följder.
Det kan förstås handla om lön och pension men, tror jag, för de flesta av dem det gäller handlar det om att de drabbas av inlåsningseffekten. Det de kan och skulle kunna bidra med, får de aldrig pröva att förverkliga. Och har de försökt få pröva och inte fått göra det, så varför bry sig? Det håller deras tid ut...

Det går Svenska kyrkan illa därför att en uppsättning inte bara begåvade utan också kompetenta präster fått se sina begåvningar låsas in i säkert förvar.
Kanske är det synd om dem.
Alldeles säkert är det synd om Svenska kyrkan - och om svenska folket.
Det borde gå att uppfatta nu.

Varför låter jag nu så hätsk? Jag skyller på prosten Nils Parkman, för jag har läst hans minnesteckningar från Härnösands stift. Där ser jag hur han ger de utsatta en Ehrenrettung. De är visserligen allihop döda - det är därför de minnestecknas! - men prosten Nils menar det tydligen vara en moralisk plikt att ett sanningens ord ska sägas som återställer proportionerna.
Det gläder mig, förstås.
Det är hederligt gjort och jag har på en nivå haft nöje av min läsning men det är moraliteten i det skrivna, som just nu gripit mig. Vad är det för ett kyrkosystem som låter hederliga präster hanteras som skit? Och kom nu inte dragande med Jesus-ord om lärjungaskapets kostnader som ursäkter för det system ni med ert tigande verksamt hållit uppe!

Svenska kyrkan är i dessa avseenden ingenting annat än det agerande eller tigande och tyst samtyckande som åstadkommer detta. Det är förvisso politiker som driver sin agenda. Om de inte hade en agenda att driva skulle de, det fattar ett barn på sju år, inte vara i den kyrkliga beslutsapparaten. Men det politiska agerandet är möjligt bara därför att folk tiger. En rejäl kyrkokristen vet att med Sven Stolpe och upprörd allmoge ta en grep och bära ut misshagligt folk på ett skithustunnelock, som Stolpe sa till Ingmar Simonsson i en minnesvärd tv-duell. Men sådant sker i tv. Inte i kyrkolivet. Jo, bildligt - men då är det faktiskt fel folk som bärs ut. Och det är detta alla ser som försöker förstå vad som hänt i Svenska kyrkan - faktiskt! - hela mitt liv. Så förfärande är det.

Jag ser på en bild av Per Frostin, 21 år gammal. Den är publicerad i en veckotidning - Hemmets Journal, kanske - år 1964 och den nyprästvigde 21-åringen, iförd rundkrage, "kan inte tänka sig sin syster i predikostolen..." Nej, så var det. Så var det med Martin Lind också. De blev fina. Per professor, Martin biskop. Och åsikt bytte de enkelt. Det säger jag ingenting om. Men jag har en hel del att säga om
1. att de inte gett de goda skäl för omtänkningen som innebär att de förklarat hur de tänkt fel tidigare och hjälpt dem som fortfarande har frågor att få dem besvarade och
2. aldrig försvarat dem som tänker annorlunda, aldrig talat väl om dem, aldrig slagit vakt om att givna löften ska hållas, aldrig varit noga med att också den sortens prästkandidater ska prästvigas. Martin Lind har tvärtom varit aktiv i hetsjakten på sådant folk. Vad ger ni mig för det? Jag vill faktiskt veta!

Jag håller före att löftesbrottet - sveket - mot de givna löftena gör Svenska kyrkan till den skamliga. Ett kyrkosystem kan inte skämmas, men jag skäms över Svenska kyrkan som hamnat i denna moraliska förnedring.

Fast vad är Svenska kyrkan?
Det är det fåtal som håller systemet igång. De är faktiskt få. Väldigt få. Det är i deras intresse utrensning och renhållning genomförts. Och det är skamligt. Bara skamligt.

Är det därför att det skamliga accepteras som det går Svenska kyrkan så illa som det gör nu?
Jaså, går det inte illa?
Jo, den verkligt viktiga statistiken ger besked. Utförslöpan är verklig och den började för länge sedan när folk inte längre samlades till gudstjänst. Det är när det sker, som den verkliga skadan inträffar. Det där med pengarna är bara en konsekvens. Och lika bra är det att pengarna sinar och resurserna dräneras om inte Svenska kyrkan gör det hon egentligen skulle: Förkunnar Jesus som Kristus och vågar tro det som är uppenbarad (avslöjad) kristen tro. För det är ju anspråket. Tron är inte en konstruktion utan Guds eget verk både när det gäller vad jag tror och att jag tror.

Det var präster som tänkte så, som blev illa hanterade i Härnösands stift och annorstädes. Och det var minnesteckningarna från Härnösand som satte mig på ett tankespår.
Förresten ska det vara biskopsval i Härnösand.
Vem bryr sig egentligen?

Demokrati i kyrkan

Från 1950-talet och framöver diskuterades demokratifrågorna i Svenska kyrkan. Ja, de togs upp för några år sedan igen och då nog med en ny vinkel, den om demokratin som successiv uppenbarelse. Den gamla debatten handlade om demokratin som arbetsform - och demokratins gränser. Jag tog en bok från hyllan, en avhandling, Folk och kyrka (Verbum, Stockholm 1986) och läste lite. Där fanns ett avsnitt om hur Karl-Manfred Olsson var emot den demokrati som innebar distriktsråd men för den demokrati som bars upp av de politiska partierna. Distriktsråd var, menade han, bara prästmakt utlagd på fler medan den partipolitiska demokratin gav möjlighet till en kyrkokritik som, menar Olsson, syftar till att "omdana kyrkan själv i demokratisk riktning och befria henne från det auktoritära draget i den yttre organisationen och beslutsprocessen."(aa s 113) Nu röstar man inte om trosbekännelsen. Man röstar om trostolkningen. Och denna socialetikernas modell är väl den som genomförts i Svenska kyrkan? Det är Läronämnden som förbereder frågor men det är Kyrkomötet som röstar. Inte om trosbekännelsen men om trostolkningen. Orden står som de står och blir en slags ram åt innehållet, det man kan rösta om.

I den gamla ordningen gällde att det fanns ett skydd för läran just mot röstpluralitet i kyrkomötet. Det mötet var sammansatt så, att läroämbetet som läroämbete, inte bara som ett antal partipolitiskt inröstade präster, hade en funktion. Två präster inröstade av präster från varje stift (tre från Lund och en från Visby) skulle borga för att läran skyddades. För uppenbarelsen, själva avslöjandet från Gud, är det inte möjligt att rösta om. Där gäller hållningen att övertyga med goda argument. De goda argumenten hämtas från Skriften och från Traditionen, det vi kallar Bekännelsen i vår svenskkyrkliga kontext.

För Karl-Manfred Olsson var alla frågor lösta. Han utgick från att det demokratiska systemet visar respekt för Kyrkans tro. (aa s 114) Basen för denna demokrati är en majoritet där aktivitet eller bekännelse inte spelar någon roll, menade Olsson (aa s 114). Det borde inte vara särskilt svårt att ana en liten komplikation. Det partipolitiska systemet "erbjuder väljarna ... möjligheter att genom egna förespråkare påverka det kyrkliga livet. De politiska partierna har tack och lov ingen utarbetad kyrklig dogmatik i sina partiprogram. Det underlättar för medlemmarna att hysa och ge uttryck för olika uppfattningar i kyrkliga och religiösa frågor." (aa s 114) Nej, ingen utarbetad kyrklig dogmatik men ett eget dogma håller sig politiska partier med, det är väl ändå rätt självklart?

Hur är det då med de förtroendevalda? De som valts med förtroende till ett distriktsråd företräder troendeförsamlingen, menar Olsson, som avvisar tanken på distriktsråd av det skälet. Det är genom de legala organen, kyrkofullmäktige och kyrkoråd, vägen ska gå. Här ligger också styrkan eftersom den politiskt valde företräder "församlingsviljan på det sätt som hans väljare uppfattar den".

Det är när man läser de gamla programmen som man bättre ser vad som faktiskt hänt och kan uppfatta att de som firar gudstjänst, ber och i någon mening "helgas" genom detta, programmatiskt ska misstros. Vi hade ledande tjänstemän i dåvarande Diakonistyrelsen/Svenska kyrkans centralråd som programmatiskt misstrodde sådant folk - och prästerna, förstås. Jag hör till dem som menar att tar man inte kyrkfolket, Gudsfolket, till vara, förlorar man sitt folk. If you don't use them, you'll lose them."

Jag var i kyrkan i går och tittade mig omkring. Få av gudstjänstfirarna var med i kyrkorådet eller anställda, tyckte jag mig förstå. Men jag har ju rätt många års erfarenhet av det svenskkyrkliga systemet. Vi vänjer oss väl vid att somliga fattar beslut och de blir så upptagna av detta att den verksamhetsform som heter gudstjänst och lockar några kan ses som en av många verksamheter som det fattas beslut om men som man inte behöver leva med i för den sakens skull. Församlingsviljan kommer ju till uttryck genom partiets engagemang.

Jag tror inte ett ögonblick att detta system kan eller ska bestå. Det har levt på övertid och dränerar Svenska kyrkan på trosinnehåll. Jag tror att Gud kallar människor och att deras gåvor kommer till nytta i en levande, folklig Kyrka. En sådan Kyrka förvaltar den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga och tänker i människor, ser dem som de tillgångar de är och utmönstrar dem inte högvis i en iver att sauberhalten.

Den där avhandlingen Folk och kyrka innehöll en del av värde, tyckte jag mig förstå. Annars gladde jag mig i går mest åt Antje Jackeléns på twitter meddelade att hon är nominerad till årets skåning. Först ett pris i Malmö som den viktigaste opinionsbildaren, så hetast i Almedalen och nu nominerad till årets skåning. Det har inte hänt sedan f Gunnar fick utmärkelsen, tydligen år 1967. Han var dock verkligen skåning av födsel och ohejdad vana, kan man notera.

Antje Jackelén intervjuades i Kvällsposten, såg jag. Hon ser nomineringen som en ära. Om f Gunnar säger hon: "Jag hann aldrig träffa honom men jag är bekant med hans texter."
Det var ett intressant uttalande. Fader Gunnar som - text! Det kan man väl kalla akademabelt.

Oaktsamhet i Kyrkans Hus och ny neologi

Tidningsbudet hade insjuknat, förstod jag, för tidningarna kom sent i går. Någon fick kallas in eller köra dubbla pass, tänkte jag. Riktigt så var det inte. Distributionsbilen hade kört på en älg och hamnat i diket, sas det, så tidningarna kom inte till tidningsbuden förrän kring kl 6. Men tidningen delades ut. Tappert folk, tidningsbuden. "Ingen var arg", sa det tidningsbud jag pratade med när jag konstaterade att somliga dagar på jobbet är värre än andra, om abonnenterna. Då var klockan 11 och Mohedadagarna pågick intensivt - men det fanns fortfarande tidningar att köra.

Jag läste alltså Svenska Dagbladet först efter att jag ätit frukost så jag var mätt, glad och belåten. Kyrkostyrelsens presidium hade begått en artikel om Irak Ge förföljda en fristad i Sverige. Det kan man förstås tänka sig. Motsatsen kan man inte tänka sig, dvs att förföljda inte skulle få en fristad. Fast det var ju politiken en gång när det begav sig i ett av våra grannländer.

Frågan om hur rätten ska värnas i Irak/Syrien ställs inte. Gevärspipor brukar inte vara fokus i kyrkliga uttalanden, men vapen finns till för att skydda människor och upprätthålla rätten. Frågor om vad som historiskt ställts till i Irak, ställs inte heller. Är det inte sant att Irak är en konstlad stat, sammanhållen av Saddam Husseins brutala regim och efter US-invasionen så fanns inget kvar att hålla ihop - så vad bör då göras? Ska Sykes och Picot kallas ut ur sina gravar? Eller ska IS få fullborda sitt program medan Europa tar emot dem som lyckas fly?

Jag bor inte i en stadsdel i Sverige där vi nu kommer att få människor från Irak, somliga anhängare till IS och andra förföljda av IS. Jag läser dock att den fruktansvärda situationen i Irak inte får användas för att polarisera mellan kristna och muslimer. Frågan är bara: varför inte det? Därför att denna mordiska gren inte är islam? Hur var det då islam utbreddes i Nordafrika eller på Balkan? Jag säger inte att islam är en mordisk religion. Den vill alla väl. Och jag inser att doktorns kniv är vänlig men gör ont. Ett tag. Bara ett tag. Sedan blir allt bra. Är det inte så IS tänker? "Vi skär bort en liten men högljudd opinion" Den värsta ondskan är den som klär sig i änglakläder och repliken om att skära bort den där lilla högljudda opinionen har jag hämtat från kyrkomötet och Kerstin Bergman (S). Man kan tydligen anständigtvis tänka just så - medlen för bortskärande diskuterar jag inte här.

Lite oprecist blir kyrkostyrelsens presidium i sitt tal om dem som hotas av förföljelse på grund av sin religion. Borde inte Svenska kyrkan särskilt fokusera på de medkristna, de som vi är en enda kropp tillsammans med?
"Så länge det finns tid skall vi därför göra gott mot alla människor. framför allt mot våra trosbröder." (Gal 6:10)
Vad betyder det annars att vara delar i samma kropp om vi inte gör det där "framför allt"? Rör inte mina syskon i tron för då ska du få på moppo - är det inte något av detta som borde sägas?

Nå, bra att det skrevs något, kanske.

Jag kollade e-postlådan för att se hur uttalandet förankrats i kyrkostyrelsen. Det är dock Svenska kyrkan som uppmanar svenska politiker och migrationsmyndigheter.
Jag hade inte sett eller hört något tidigare och i lådan fanns nog något. Men icke!
Det är alltså Antje Jackelén, Wanja Lundby-Wedin och Mats Hagelin som själva framträder som Svenska kyrkan.
Jag gillar inte det.
Vi har en annan och mer demokratisk struktur på papperet och vi har snabba kommunikationsmedel. En ärkebiskop kan stiga fram och uttala sig som ärkebiskop, med den betydelse ett sådant uttalande har. Men glidandet mellan ärkebiskopsämbetet och kyrkostyrelens presidium blir fel om det inte är förankrat genom beslut i styrelsen. Då använder några i styrelsen kyrkosystemet i eget intresse. Det spelar inte någon roll att syftet var gott. Det blir fel - och svagare - då.

Jag ska denna söndag försöka klura ut hur man tänker i Kyrkans Hus när uttalandet inte ens först tillställs styrelsen via e-post. Jag har skarpt hutat åt folk som talar om Führerbunkern och Führerhauptquartier. Så får ni inte säga. Jag erkänner att jag denna morgon drabbades av betänkligheter. Var jag för skarp i mitt åthutande?

Annars tänker vi denna söndag på Sellergren som firas i Hälleberga. Hans omvändelse ligger 200 år tillbaka i tiden och var i läran en omvändelse från den tidens teologi, den nya lära där man trodde på Försynen och inte talade märkbart om Jesus. Kommer det en präst av den nya neologins sort som blir omvänd och verktyg för en ny kyrkväckelse? Eller är det många som vid firandet av Sellergren upptäcker att vår tid är den nya neologins tid och därför på nytt försöker förstå kyrkoväckelsens bestånddelar: Jesus, Skriften, Kyrkan och den människa som Guds gode Ande alltid söker, för att nämna något som en kyrkväckelse innehåller.

Domkapitlet var mållöst

Så var det. En knapp timmes exercis, där advokaten Karlgren och jag la ut texten. Han frågade och försökte skapa klarhet om bloggen som genre och bloggens målsättningar, och jag svarade. Till sist pläderade han utförligt och kan skicka in en handling nästa vecka. Domkapitlet förde inget samtalsprotokoll, enskilda ledamöter gjorde strönoteringar, sas det. På slutet av sin plädering tog advokaten upp de principiellt knepiga frågeställningarna och jämförde med vad t ex Advokatsamfundet skulle göra i motsvarande fall, dvs ingenting.

Jag påpekade att det inte var någon i församlingen som anmält det som var "Årets blogg" 2013, inte heller någon i stiftet och jag frågade om det fanns annat än det som domkapitlet nu sänt över. Det upprepades, för jag tjatade lite, att det fanns det inte.

Sålunda har anmälningarna om kvinnoförnederande uttryck alls inte tagits upp. Jag var faktiskt anmäld för en trad sådana. De exemplifierades visserligen inte, men anmäld var jag. Man kan undra varför denna del av anmälan är helt borta och utan kommentar. I varje fall om man inte är jurist.

Domkapitlets lilla konstruktion i förra beslutet, det som undanröjdes, om en koppling mellan ärkebiskopen och nazismen är också borta. Det var ju den bärande konstruktionen. Återstår en anklagelse att jag skrivit på tyska i några rubriker och citerat dr Goebbels. Det är, oss emellan, inte så mycket. Det är också, men bara oss emellan, ingenting alls. Jag frågade inte domkapitlet hur det kändes nu. Fast jag undrar. Domkapitlet hade fått ihop en så fin tankekonstruktion och, hast Du mir gesehen, nu är det putz weg.

Jag kom inte åt att fråga om Domkapitlet läst Frithiofs drapa, man talar ogärna om rep i hängd mans hus. Jag kunde inte heller påpeka att domprosten är den värste satirikern. Men så är det. Inte domprosten Pettersson, förstås, utan domprosten Swift i Dublin.

Innan jag gick överlämnade jag till stiftets bibliotek Det lustiga året 2008, Gaudete, 2008. Den fanns nämligen inte där tidigare, la jag märke till. Det borde den göra, eftersom mina bloggar väcker ett sådant intresse.

Domkapitelsledamoten Lindén var inte på plats. Ska hon döma mig nästa månad utan att ha hört mig?
Och varför ska det hela dra ut på tiden? Kunde inte domkapitlet sagt att saken är klargjord och enkel. "Vi gjorde fel, vilket visas däri att de bärande anklagelserna, de vi dömde på, är borta. Domkapitlet ber att få överlämna en rejäl presentcheck i Bokhandeln Arken för att understryka att vår hantering av fallet berett möda och tagit tid. Domkapitlet vet att vara lesset."

Så blev det inte i går - men kanske om en månad? Eller är det så att vi kanske är oense. De är på andra sidan, som förvaltare av det kyrkosystem som inte var det jag prästvigdes in i, utan som införts senare. Med lögnen som vapen och sveket som verktyg. Detta talade vi om - utan att domkapitlets ledamöter fann anledning till frågor. Hur ska det förstås. Att de inser? Att de inte vill inse? Att denna beskrivning är så långt från deras illusioner man kan komma?

Jag kom förresten på en viktig sak när jag talade i sessionssalen, en hommage till bloggkommentatorerna. Böcker skrivs och är skrivna. Det är inte alltid de öppnar för en dialog. Bloggen är mer som ett filmmanus som regissör, producent och skådespelare tar hand om. Författaren börjar och lämnar över men gestaltningen blir mångas verk. Det tyckte jag var en begåvad upptäckt.

Sönderfallet då?
Jag var, som ni kanske minns, i Skara i lördags och till det jag sa hörde också en läsefrukt av Winston Churchill. Jag har plöjt igenom hans Det stora kriget, folkupplagan Skoglunds Bokförlag, Stockholm 1939 i tanke att är det 100 år sedan det första världskrigets utbrott bör jag ha gjort just detta. Jag fördelade läsningen på lite läspass innan middag och satt på verandan med något läskande. När jag kom till sidan 1443 (andra bandet, alltså), markerade jag vad Churchill skriver och tänkte på Svenska kyrkan. Gå ni och gör sammalunda! Tänk nu på Svenska kyrkan.

"Då de stora organisationerna i denna värld utsättas för en spänning utöver bristningsgränsen, faller deras byggnad ofta ihop på alla punkter samtidigt. Det finns ingenting, varpå ens den klokaste politik kan byggas. Intet fotfäste kan upptäckas för dugligheten och tapperheten, ingenting finnes som kan skänka ett räddningsförsök auktoritet eller framgång."

Jag, som i enstaka ögonblick kan bli till fromhet förfallen, tänkte på Psaltaren: "När grundvalarna raseras, vad kan den rättfärdige göra?" (Ps 11:3)

Jag inser numera, att så kan det gå. Stora organisationer som Barclay´s Bank, andra banker och SAAB är plötsligt något som inte finns. Var de inte på sin tid mer stabila än Svenska kyrkan?

Och så slog det mig. Var ska 48 miljarder dras in för att ta emot flyktingar? Biståndspengar förstås. Det kan på något sätt sakligt motiveras, för det handlar om bistånd men än bättre - detta drabbar inte folk. Men, det var det som slog mig, måste inte det betyda att SIDA-anslagen till Svenska kyrkans internationella arbete kommer att drastiskt/dramatiskt reduceras? Och då är vi i ett utsatt läge för det där med kollekt till det internationella är inte längre den viktigaste grenen i det kyrkliga. Jag ser problem. Stora problem. Kanske ohanterliga. Den där brigaden tappra damer som visste vad frågor om u-länder och Tredje värld handlade om finns. men på kyrkogården. Och jag då? Jag är föga intresserad av att ge pengar till en kyrklig organisation som, noga besett, inte vill ha mig. Bara mina pengar. I praktiken har jag slutat ge. Till Svenska kyrkan i utlandet har jag definitivt slutat ge. Jag viftar avvisande när kyrkovärden kommer för att tigga mitt bidrag. Det där vill jag inte stödja. Vill organisationen inte ha mig, är det närmast en oförskämdhet att skicka fram en stackars kyrkvärd att försöka vigga mig på pengar. Koskinen, som såg till att hantera mig illa i SKUT-organisationen, får betala för mig. Om han vill. Där har ni förresten också ett exempel på hur en biskop fiffigt använder lögnen som vapen och sveket som verktyg. Om detta ville det mållösa domkapitlet intet veta.
För att citera mig själv: Informationsbärande. Och jag undrar: är det internationella Svenska kyrkans nästa krisbransch.

Hur var det nu Churchill skrev?

Verkliga motsättningar

Det har funnits en vilja att inte fokusera grundläggande motsättningar. Det betyder att sådana teologiska ställningstaganden som egentligen är antagonistiska skyfflats undan för att samförstånd ska råda. Inte alltid. Domprosten GA Danell ville gärna ta upp den här sortens principfrågor och skrev teser att diskutera. Diskutera var det ingen som ville. Kyrkopolitiskt var det inte önskvärt. Men det kanske vore friskare med lite rejäla kättarbål än undfallenhet?

Nu spelar kanske inte saken så stor roll. En kyrka som inte förkunnar Kristus kan inte bestå och ska inte bestå, skrev jag i boken Inget för någon. Första upplagan är slut. Den andra kommer snarast och detta "snarast" betyder kanske ett par dagar in i september. Då har förlaget Gaudete på sin hemsida också förslag till en studieplan. Ska det kallas framgång eller ska det kallas framgång?
Resten är och ska vara motgångar, menar jag.
Kyrkans ärende är Jesus som Herre, Jesus Kristus. Vad ska vi med en kyrka som slirar här? Eller som slirar om vad tron är?

Kristen tro är uppenbarelsetro.
I grunden tänker Kyrkan att Gud hört av sig med besked. Inte bara om grundbultar i tillvaron, skapad med avsikt och plan och med en definitiv lösning på katastrofen i skapelsen som heter frälsning. Och då handlar det om Gud som blev människa i Jungfrun Maria. Det skedde vid en bestämd tidpunkt i världens historia, "när tiden var inne". Det gör att den tiden inte bara är "för 2000 år sedan". Den är alltid inne i Kyrkans sammanhang. Och hur inne den är, fattar den som läser bibelböcker, dvs helig skrift. Om den heliga skriften i de många böckerna gäller att Gud för vår frälsnings skull lät avslöja den sanning vi behöver få kläm på för att bli frälsta.

För att vi ska fatta, utläggs Skriften i Kyrkans gemenskap, som har den egenheten att denna gemenskap litar på Guds Ande som Hjälparen och Sanningens Ande. Gemenskapen skapas genom dopet och livnärs genom sakramenten. Därför är det viktigt att t ex eukaristin firas så som den är instiftad - bröd och vin.
Allt detta finns ett ämbete inrättat av Gud för hantera. Detta ämbete finns till för att vi ska få den saliggörande tron på Jesus som vår Frälsare.

Här är vi inte överens. Jo, somliga av oss är överens med Kyrkans tro genom alla tider men andra - präster och biskopar - är inte överens med oss. "Bibeln och bekännelsen är ingen fast mall given att gälla alltid" kan det heta och uppenbarelsen är "successiv" och stavas "demokrati". Vad folket vill, vill Gud - sålunda.
Nå, då vet vi på vilken punkt vi faktiskt är oense - och kan undersöka vem som nu formulerar en tro som säkert är fin och djupt känd men inte är Kyrkans tro.

Ska vi av kärlek till Sanningen gå in för att maximera motsättningarna i Svenska kyrkan?
Tala sanning, helt enkelt?
Vi är faktiskt inte ett i tro och högt upp i beslutssystemet sitt de som är just kättare.

Var det inte dumt att skriva så här när jag kl 10.30 ska stå inför mina domare i domkapitlet? De vet väl så mycket mer i det teologiska än jag, kan man tänka. Deras pastorala erfarenhet går väl långt utöver min och vad de där domkapitelsanmälningarna egentligen är - ett försök att tysta mig när det fanns sådana som inte ville debattera, dokumenterat som en del av er minns - ska vi inte låtsas om.

Fast kanske är det dock en faktor att de som anmälde inte var folk i min församling eller ens i stiftet. Vad säger det? Och ska domkapitlet hantera också den omständigheten? Det domkapitel som, för att stå stadigt, ska visa hur jag avvikit från prästlöftena om Bibel och bekännelse.

Frithiofs drapa till Östrabo

Så litterärt det blev. Fritjofs saga skrevs av Esaias Tegnér, som ju satt på Östrabo. Där samlas Växjö domkapitel. Där har prosten Jan Frithiof tidigare suttit, vald av stiftets präster, i närmast en mansålder.

Nu skrev Frithiof något till domkapitlet som alls inte är en saga utan närmast en drapa - och riktigt hur begreppet "drapa" förhåller sig till verbet "dräpa" kan den som vill själv fundera över.

Jag kan i denna stilla aftonstund inte undanhålla er aktstycket. Domkapitlets ledamöter får väl det på bordet i morgon till uppbyggelse.

Tidigare idag, onsdagen den 20 augusti, fick jag mig tillsänt de kopior jag begärt gällande handlingar angående docent Dag Sandahls ärende i Domkapitlet (Dnr 13-974-345 och Dnr 13-976-345). Som Domkapitelsledamot under 21 år undrar jag hur så dåligt underbyggda beslut över huvud taget kan fattas, detta i synnerhet som tre jurister deltog i beslutsgången: en lagman, en rådman och en domkapitelsjurist. Det är en skandal utan like att tre erfarna jurister, födda 1951, 1961 och 1968, inte förhindrar att sådana beslut tas. Jag efterlyser den för mig självklara juridiska kompetens, som förut i Domkapitelslagen benämndes ”förfaren i allmänna värv”. Skandalen sänker förtroendet för vårt rättsväsende och Domkapitlet tar motsvarande skada av att sådana undermåliga beslut fattas.

I sammanhanget kan nämnas att Domkapitlet i Växjö stift vid ett tidigare tillfälle av chefsåklagare Christer Johansson fått bakläxa på beslut, som gällt Sandahl (Dnr C1-179-04). Domkapitlet handlade visserligen inte straffbart, men reprimanden gällde oaktsamhet. Jag spårar ett mönster, som inte är klädsamt för Domkapitlet.

                                                                             Hovmantorp 2014-08-20

                                                                                       /Jan Frithiof/

                                                                                          prost h.c.

Se på de kristna!

Det hette så i fornkyrkan: "Se på de kristna, hur de älskar varandra!" Hedningarna såg en kristen gemenskap som höll ihop. Vill man kan det heta att folk utanför såg diakonin i funktion. Risken är att ett sådant konstaterande bara gläder diakoner, strängt upptagna av att producera i Verksamhetskyrkan. I fornkyrkan var diakoni utflödet av insikterna, dvs av gudstjänsten De fattiga har vi alltid ibland oss och det var just "ibland oss" de skulle vara. Tänkte man. Kristenfolket var ju den nya mänskligheten så det var lika bra att börja det nya livet. "Det nya livet har börjat, den nya människan lever", som det heter.

Det är här jag hamnar i hållningen "jag tror, hjälp min otro".
Kanske har jag hamnat helt fel så att Guds gode Ande verkligen hjälper min otro?

Jag läser alltså den omtalade anmälan från Gällivare, den som kommit Luleå domkapitel tillhanda. Vad ska man tänka? Så här kan vi inte ha det. Och bilden som ges offentligt är sådan att den knappast lockar till kyrkligt engagemang. Å andra sidan har vi ju begärt att få besked om hur trakasserier går till. Då är det väl tacknämligt när det finns en anmälan att ta ställning till. Så vad gäller saken?

Den kvinnliga komministern anmäler kyrkoherden och två komministrar, samtliga män, och problemet anges tydligt: "Kvinnoprästmotståndet i Gällivare-Malmbergets pastorat." Anmälaren är nu sjukskriven på grund av arbetsrelaterad stress, depression och ångest. "Att varje dag gå till ett arbete där jag inte accepteras, respekteras eller bekräftas utifrån min tjänst leder till stora påfrestningar som nu har gjort att jag blivit sjukskriven. Jag nedvärderas på grund av mitt kön."

Anmälan går sedan ut på att
1. kyrkoherden säger sig behandla alla komministrar lika men motbevisar sig själv eftersom han låter den kvinnliga komministern bli lidande när de manliga komministrarna bryter mot Svenska kyrkans lagar. Utifrån detta beteende kan den kvinnliga komministern inte tro annat än att han håller med de manliga komministrarna i frågan om kvinnliga präster. Blir inte kyrkoherden medbrottsling, så lyder ordet, till de komministrar han anställt när han "kan anställa personer som så öppet bryter mot lagen?" Frågan ställs till domkapitlet: "Vad kan domkapitlet göra när det gäller den kränkning och det lagbrott som pågår i Gällivare-Malmbergets pastorat?"
2. "Att jag tvingas arbeta med en km. som inte står bakom Svenska kyrkans lagar och regler är kränkande. Varför arbetar han i en kyrka som han inte kommer överens med?" Detta om den förste av komministrarna.
3. Den andre komministern "döljer inte sitt motstånd gentemot mig, genom att bl.a. tydligt och klart ta avstånd från mina hm:or och gudstjänster." Han har "på ett tydligt sätt tagit avstånd från den svenska kyrkan genom att en gång ha blivit utköpt" och frågan ställs också här om varför komministern arbetar i en kyrka som han inte kommer överens med.

Till detta kommer vad den anmälande komministern kan berätta i bilaga 2 till anmälan: "I princip varje dag gråter jag, hemma eller på jobbet." Hon älskar sitt arbete men avskyr sin arbetsplats: "Mitt problem med ångest växer och min arbetsmiljö är en fara för min hälsa."

Därför ska tre manliga präster släpas runt i medierna - och det kunde vara motiverat om anmälan tog upp en anklagelse om något de faktiskt gjort.
Jag kan inte se att den gör det.
 Det tycks som om kyrkoherden samtalat om de problem den kvinnliga komministern upplevt men problmeet kan inte vara så enkelt eftersom hon menar att en av kollegorna inte hör "hemma i en kyrka där många kvinnor innehar prästämbete". Vem vill ha bort vem? Anmälan ger besked om den saken. Kyrkoherden anklagas för att den kvinnliga komministern inte får vara liturg vid gemensam högmässa. Men hon fick predika, tycker jag mig förstå. Och en enda söndag gäller saken enligt en fotnot i anmälan. 16 februari.

Fattar jag rätt, och det gör jag nog, arbetar de ordinarie komministrarna i varsin församling i pastoratet, hon i Gällivare och han i Malmberget. Det är så det är. Så vad gäller bråket? Inte på en enda punkt finns det något konkret att ta på. Stund, ställe, ja ni vet hur ramsan går. Hur hanteras den saken? Genom att säga att detta faktiskt är en känslostorm men i sak intet eller genom att säga att så subtilt är motståndet att det inte går att komma åt?

Nu är man i västerländsk rättstradition oskyldig tills motsatsen bevisats. Enligt svensk grundlag är man också tillförsäkrad rätten  att inte behöva ge politiska eller religiösa meningar tillkänna inför det allmänna. Det betyder att det är upp till domkapitlet att utifrån odisputabla fakta bevisa om något brott mot Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära begåtts. Själva kyrkosystemet är ju och vill vara en del av just det allmänna! Och inkvisitionen lämnar vi åt dominikanerna.

Nu är det nog inte läge för hummande.
Att den kvinnliga komministern inte far väl eller mår bra, kan jag förstå av anmälan.
Hur tre präster sakligt ska kunna lastas för detta förhållande, ter sig minst sagt oklart.
Domkapitlet får skapa klarhet.

Varför kom jag i sammanhanget att tänka på en helt annan kvinnlig präst som kom till ett arbetslag, som åbäkade sig för att hon skulle känna sig välkommen? Alla ansträngningar föll, när hon deklarerade: "Det ska ni ha klart för er att jag är inte intresserad av att bli vän med någon av er."

Som sagt, se på de kristna hur de älskar varandra.

Men så också hur de kristna älskar andra. Årets mode är ringande i kyrkklockor. Biskopen Hagberg ringer numera till gudstjänst när Svenskarnas Parti samlas. Det är en variant som praktiseras också i Kalmar. Man ringer väl inte en timme. Jag är inte nöjd likväl. Bön och samling för gemenskap därför att något politiskt möte ska hållas?

Motbön mot vad då?
Bön mot det budskap någon i ett parti, som lockat en handfull ska framföra, och som man alltså inte kan lyssna till, upptagen av bön som man är. Det är om franskan tillåts lite skitnödigt. Och om detta är så allvarligt, varför har inget sagts tidigare mot t ex Aktinform, Demokratisk Allians, 6:e novemberfirandet i Lund eller kransnedläggandet i Kungsträdgården? Hade Svenska kyrkan någon synpunkt på Wärendsbladet eller samlades kalmarborna till gemenskap och medmänsklighet när Kalmar hölls med en nazistisk borgmästare?

Effekten av motbönen blir bara ökad uppmärksamhet kring ett ytterligt litet parti. I vems intresse? Och varför tilltros inte alldeles vanligt folk att genomskåda vad partiet står för - det folk väl gjort eftersom partiet får uppseendeväckande få röster?
Hur det åbäkas står en sak kvar.
Partiet får den uppmärksamhet det inte förtjänar. Svenska kyrkan fungerar som reklam.
Se på de kristna!

Med snopp. Del tio

Det här tycks aldrig ta slut. Jag hade tänkt mig en kort genomgång och så en uppföljning efter vad som skrivits i kommentarfältet men det ramlar material över mig just nu. Och frågan sägs vara uttjatad. Tre böcker kom från USA. Och så har vi ju facebooksidan Öppna Berget för kvinnliga präster. Det händer inte så mycket på den sidan, men när det händer, händer det!

Det var den 22 november 2013 som nyheten nådde världen. Eye of the Tiber avslöjade med bildbevis och allt att kvinnor i fornkyrkan kunde lyfta sina händer. Bilden var en kvinna i orantställning och det kunde betyda att det fanns kvinnliga präster i fornkyrkan. Fader Fabrizio Biscont säger att kvinnan med lyfta händer "is undeniable proof " att det fanns kvinnliga präster. Desiree Gibson, 48, från New Haven, Connecticut ställer frågan: "If women are no different than men with regards to upper limb dexterity, then why can't women become priests now?"

Öppna Berget för kvinnliga präster har uppenbarligen hittat goda argument för sin sak.

Om det inte vore för en liten omständighet, som den som läst och inte bara önskeläst uppfattat. Eye of the Tiber är en lokal katolsk motsvarighet till Grönköpings Veckoblad.

Tala om auktoritetskris. Eller fascineras över att i kampen för den goda saken släpper alla kritiska spärrar. Själva texten var en indikation om att det hela var på skoj. I presentationstexten över Eye of the Tiber får vi veta att nätpublikationen kom till "in the Winter of September 2012" och att den ska rapportera katolska nyheter "as it happens, when it happens and Before it happens." Det borde vara besked nog om själva genren men folket bakom informerar i klartext om att detta är satir och "we are proud to have recently been nominated for Best Cathloic News Satire."

Vi behöver inte diskutera vilken glädje som är bäst, men jag föreslår den katolska/reformkatolska.

Vi får väl citera Öppna Berget för prästvigda kvinnor som med sådan förtjusning rapporterat från Rom:
"Extra spännande är att den kvinna som förefaller utöva prästämbetet på denna bild förefaller ha en tallit, en judisk böneschal, över huvudet. Det skulle kunna betyda att hon är en Cohen, en kvinna från prästernas stam, som celebrerar nattvarden i den tidiga kyrkan, innan judendomen och kristendomen definitivt gått skilda vägar. Tanken svindlar."

Det är väl det minsta man kan säga.
Sommaren har varit varm - men var det plågsamt varmt den 2 juli, när denna kommentar och artikeln las ut? Öppna Berget för fler tankesvindlerier!

Tillbaka till bokvärlden.
I förrgår började jag med Looking Forward, Looking Backward, som hör till böckerna kring 40-årsjubiléet av prästvigningen, den irreguljära i Philadelphia. Boken har redigerats av Fredrica Harris Thompsett. Förlaget är Morehouse och boken kom nu, sommaren 2014.

Jag läste ett bidrag som belyser vad The Rev David R. Stuarts skrev i boken The Ordination of Women: Pro et Con som kom 1975. Själva Stuart hade jag läst tidigare, när boken kom, antar jag. Namnet är en pesudonym och resonemangen lite hisnande. Han drar argumenten om en gravid kvinna i predikstolen och en sexig kvinna vid altaret och argumentet är att de fromma tankarna distraheras.

Det är tacksamt att i seminarielövning lägga fram de argumenten och peka på att sociologi blir teologi - eller är i grund och botten teologi. Det är precis vad Lauren Winner gör i boken s 55-63.

Stuart blir kalfatrad, men Winner ger en del exempel att njuta av. Så med den kvinnliga präst som har lite högre, tydligen sexiga stövlar med dragkedja vid altaret. Församlingen kan företsälla sig eller påminna sig att pastorn är en sexuell varelse. Detta är "precisely not alien to the altar; it is precisely not other than what the altar is about." (s 62). Det kan tyckas lite överraskande, men beskedet klargörs: "women's bodies at the altar are able to show us that sexuality is beloved of God." (s 62 fortfarande).
Då fick vi veta.

Plötsligt slog det mig. I boken från 1975 tycks alla framträda med sina egna namn, Från Sverige bidrar Kerstin Berglund. De som ifrågasatte reformförslagen brukade skriva och tala öppet om saken, sig själva till skada. Hur kommer det sig att The Rev Stuart måste framträda under pseudonym? Fanns han egentligen? Eller är han och hans text en konstruktion som passar syftet, att argumentera så dumt emot att det blir en text för reformen?

Jag tror att vi på 70-talet skakade på huvudet åt en huvudlös argumentation - men det var i USA boken kom och då fattar man ju. Nu ställer jag en helt annan fråga, en om lurendrejeri. För vad var i utgivarnas intresse?

Det bedrivs seminarieövningar över denna gamla text. Är det någon student som då kan ställa frågan - vem är The Rev David R. Stuart? Kan hans identitet efter 39 år röjas? Vad mer har han skrivit i ämnet?

Det tycks mig också från debatten i USA som om intresset att sakgranska teologiska argument varit begränsat.
Så var det helt enkelt ett fromt bedrägeri det där med The Rev Stuart?
Fromt, naturligtvis.
Lika fromt som med fyndet av en kvinnlig präst i fornkyrkan iklädd något som kan ha varit, ja, ni vet ...

Ring klocka, ring!

Det blev visst fel i Falun för där hade någon brutit upp locket till vaktmästarens kontrollbord och startat kyrkklockorna när Sverigedemokraternas ordförande skulle tala. Men vilket var felet? Har inte Svenska kyrkan intagit en fast linje också emot Sverigedemokraterna? Utanför utskott i kyrkomötet under två mandatperioder - med konsekvens att partiet på betald förtroendemannatid kunnat bygga upp sig medan andra kyrkomötesledamöter fick ägna sig åt utskottsarbete. Och har inte biskopen i Stockholm gett klart besked om hur partiet ska uppfattas?

Rätt blir det i Helsingborg - och i Växjö kanske. Besked har inte lämnats. Kontraktsprosten Erlanson har tagit beslutet om en timmes ringande i Maria och beslutet är förankrat hos kyrkorådets och kyrkofullmäktiges ordförande. Det betyder att mot den handfull som ska ordna valmötet står de tre. Och har man tur kommer det en bataljon mötesstörare också. Vad allt gör vi inte för att värna demokratin?
Det är alltså Svenska kyrkan som agerar.
Finns ingen som kan reagera?
Jag menar, nog fattar också den som inte känner igen en dyngbagge, vilken reklam Svenskarnas Parti nu får? Är Erlanson en partianhängare men i hemlighet, av rädsla för folket i Jerusalem, eller?( Joh 19:38)

Under alla åthävor agerar kyrkosystemet kontraproduktivt. Och självfallet partipolitiskt.
Ska vi utmana kyrkoherdar att börja ringa när Jonas Sjöstedt dyker upp för att peka på Vänsterpartiets förflutna - Stalin och massavrättningar eller Mao och massvält. Så var det ju. Och Vänsterpartiet ska väl hållas lika ansvarigt för sådant som Svenskarnas Parti för vad NSDAP ställde till med. Eller är det något jag inte fattat?

Vad skulle hända förresten om Svenska kyrkan vid valmöten skulle börja ringa i protest mot alla aborter som genom deras beslut utförts. Börre Knudsen, RIP, kanske hade rätt?

Eller ska vi helt enkelt säga att församlingen kallas till gudstjänst dymedelst användande av kyrkklockor och det är det hela. Resten sköter vi på annat och intelligentare sätt. För tanken var ju den att det demokratiska systemet är det mest intelligenta vi kommit på.

Jag är nog tacksam att jag inte bor nära Mariakyrkan. En timmes klockringning - ska det inte kunna uppfattas vara en sanitär olägenhet för den som har lägenhet i grann skapet?

Det kristna hoppet inför döden

Det är väl rätt basalt för den kristna tron, det där att Jesus har varit död men uppstått och lever. Graven var tom. Det ska min grav också bli, men inte bara i betydelsen att jag är bortmultnad utan så att Gud skapar mig ny. Det är Guds sak men, om man så säger, lite enklare att göra reprisen och inte det där unika som för första och enda gången är jag. Jag ska dö och uppstå - Jesus har ordnat den saken. Döden är en fiende som ska besegras. Jag behöver egentligen inte vara mer undrande över den saken än över detta att jag blev jag och ingen annan.

Jag ska - om liket självt får välja - ha en grav. Jag vill inte ligga i en minneslund och jag vill inte kremeras. Klä mig som präst och lägg mig i kistan, det är det hela. Min alba i garderoben blir bra svepning och så den vita stolan - men lägg den rätt korsad!

Lite oroad blir jag dock. Svenska kyrkan, detta vittne om Evangelium till Sveriges folk - har hand om begravningsväsendet. Från Svenska kyrkan, Kågeröds pastorat, Röstånga församling kom besked inte bara om att gravsättning skett. Det gavs också två poetiska uttryck för tron.

Här är det första:
Stå ej och gråt vid min grav.
Jag sover ej. Jag gav mig av.
Jag är tusen vindar över sjön.
Jag är silverglittret i snön.
Jag är solsken över mogen säd.
Jag är stilla regn i höstens träd.
När du vaknar i morgonens vila
är jag tysta fåglar som ila
i cirklande flykt över vatten.
Jag är milda stjärnor om natten.
Stå ej och sörj vid min grav.
Jag är ej död. Jag gav mig av.

Nu var, sa dottern, den döda faktiskt död så varför Kågeröds pastorat bär fram annan information kan man undra över. Dottern var själv med och dödsfallet är medicinskt konstaterat. Den gamla damen var nog inte heller i skick att rymma. Men Svenska kyrkan vet annorlunda. Man får förmoda att det var väl att dottern dock var på plats. Annars hade hon kanske börjat undra hur det egentligen är.

SMHI kanske kan hjälpa oss förstå det där med vindar, solglitter, solsken och regn.
Det kom en störtskur i går - fanns de döda i den. Kallt, obehagligt regn - vem ska jag klandra? Morsan är död - hon skulle, medicinskt utbildad som hon var, nog inte köpt påståendet att hon skulle cirkla över Helgasjön.

Men jag kan strunta i allt detta bara för att konstatera att detta är den poesi Svenska kyrkan förmedlar för att tolka verkligheten. Det är så uselt att Harald Hallén närmast kommer i mina tankar. Det var han som sa att när en ros lades på graven så var den som låg där inte död utan sover.
Religiöst skitsnack är inte Evangelium.

Det finns mer på informationsbladet från Svenska kyrkan, Kågeröds pastorat, Röstånga församling - och då är En av de Aderton är inkallad, Pär Lagerkvist:
En gång skall du vara en av dem
som levat för längesen
Jorden skall minnas dig
så som den minns gräset och skogarna
det multnade lövet
Så som myllan minns
och så som bergen minns vindarna
Din frid skall vara oändlig
så som havet

Och hur vet man det? Om friden? Om minnet av mig?
Livet går rätt snabbt förbi och de yngsta jag umgås med kommer att minnas mig - hur länge? Sigrid (som fått kraftiga tillsägelser att man inte får svära i förskolan, för då får man gå till Rektor!) är född 2008, dvs 60 år efter mig. Kommer hon att minnas mig ungefär så länge efter min död? Och är det mig hon minns eller en minnesbild, en konstruktion? Hur eller hur - jag blir en av dem som levt för länge sedan och kan konstatera att detta är livets gång.

Men hur ska vi göra för att kristen tro inte ska blandas ihop med fromligt skitprat, sådant som alltså svenska folket sig till tröst förses med av Svenska kyrkan?
Måste vi för Guds och människors skull meddela statsmakten att vi tar hand om våra medlemmar också när de är död men låter andra sköta begravningsväsendet i övrigt. Då kan vi trösta med ord som är sanna och handlar om det hopp som är sakligt och saligt. De andra får ägna sig åt legenderna. Regn, snö (det där bruna som ligger på Stockholms gator i februari/mars) eller vad det nu kan vara. Jo, fåglar som inte skränar eller sjunger. Vad ger ni mig för det? Har författaren aldrig mött en skrattmås - ett upplivande inslag när man minns sina döda, eller?

Ska Svenska kyrkan säga att våra kyrkogårdar och begravningsplatser är våra och fortsättningsvis till för våra medlemmar? Kommunerna får anlägga andra till de andra.

Själv tror jag på de dödas uppståndelse och ett evigt liv. Efter löfte gäller dessa villkor mig.
Evangelium är inte religiöst skitsnack utan information i sak.

Med snopp. Del nio

Darlene O'Dells bok The Story of the Philadelphia Eleven, Seabury Books 2014, har jag läst. Mestadels på tåg. Det handlar alltså om prästvigningen i Philadelphia år 1974, där en uppsättning pensionerade biskopar vigde. Det gillade inte the Presiding Bishop eftersom episkopalernas General Synod inte fattat beslut om kvinnor i prästämbetet. Synoden hade i stället lagt frågan på is för att studera och be över saken. Det kunde tyckas överraskande. Beslut kanske kunde ha fattats? Vi får nämligen veta vilken taktik som användes för att övertyga biskoparna. Kvinnorna hade vänt sig till deras fruar. Saken blev, som det heter, "a pillow talk". Det räckte långt, men inte riktigt ända fram. Det beror på att det krävdes kvalificerad majoritet för ett beslut. Den fanns inte. Jag tycker beskedet om hur ämbetsteologi skapas - och var! - är av intresse.

Nu pressade utvecklingen (det kallas så) efter icke-beslutet på. Jag kan bara lita till O'Dells framställning. Den är klart sympatisk till det som hände. Och avståndet kanske kan lära oss något? Ett "felaktigt" beslut är ett icke-beslut och ska hanteras så. Är vi överens?

Jag hoppar över en massa i boken men redovisar några insikter.
Den ordning för beslutsfattande som fanns, kördes alltså helt enkelt över. Tanken var egentligen att reglerna för prästvigning som fanns var orättfärdiga och Jesus hade satt sig upp emot sådana regler. Här fanns regler som stred mot det Jesus ville. Uppfattas saken så, ska väl allt göras för att bryta reglerna. Men det fick somliga konsekvenser.

1. Samtalen upphörde
Det är uppenbart att samtalsviljan upphörde. Prästkandidaterna uppfattade samtalen som ett sätt att skjuta på allt.
De teologiska argumenten så som de redovisas hos O'Dell är inte så utarbetade. Jesus valde män och därför är prästämbetet till för män eller Gud är fader och därför inga kvinnliga präster anges vara motargumenten. Det är intressant att tagen om ämbetet inte redovisas som djupare tagna. Paulus dyker upp med texten om "här är inte man och kvinna" - lite obekymrat om att där han skriver om dopet. Det hade funnits mer at samtala om. Men då hade det fått ta tid. Och tid är det uppenbarligen alltid ont om. Det är som om tiden programmatiskt är kort.
När samtalen upphörde fanns det i alla fall en duktig pressansvarig - för biskoparna skulle bokstavligen sättas under press.
År 1976 gavs klart besked: "Att lyssna på dessa idiotier /från motståndarna, DS/ är att förneka mitt prästämbete och tillåta att 'dialogen' fortgår på deras villkor."

2. Elva kvinnor samlades - eller samlades ihop. Några hittar fler och så blir de så många att några biskopar utmanas. Jag uppfattar att Carter Heyward var den ledande. Det fanns deacons att ringa och fråga om de skulle vara med om nästa steg; prästvigning. Och här är ett problem, deras erfarenheter av att ställas åt sidan Manliga diakoner fick predika och undervisa. Kvinnliga fick ta hand om barn. Konstaterandet säger förstås något om hur man ser på barn, men i alla fall.

Vid prästvigningen den 29 juli 1974, Martas och Marias dag kallas den, var allt spänt. De vigande biskoparna var tre.  Daniel Corigan, Robert DeWitt och Edward Welles, II.
Welles "had been dickering and dithering" så en av prästkandidaterna, Alison Cheek tröttnade och sa: "I'd wish you would shit or get off the pot."
Kan en prästkandidat säga så till en svensk biskop och få framgång? Undras.

Kvinnorna var Merril Bittner, Alla Bozarth-Campbell, Alison Cheek, Emily Hewitt, Carter Heyward, Suzanne Hiatt, Marie Moorefiled, Jeanette Piccard, Betty Schiess, Katrina Swanson och Nancy Wittig.

En fotoutrustning ramlade med ett brak och någon av de elva trodde att de beskjutits. Det var atmosfären. Kvinnorna skämtade om hur det skulle bli om de fick mens just vid prästvigningen, iklädda sina vita albor. Det skulle tydligen vara ett argument? Jag är inte alls imponerad.
Jag är inte imponerad av en del motståndares repliker heller. De får höra en del, som när en präst skriver att nästa gång de ses ska han hälsa henne "The Rev Mother Fucker" eller den präst som körde naglarna i the deacons hand så att det började blöda när hon distribuerade kalken och sa "I hope you burn in hell".
Vi möter de kristna, de som är den nya mänskligheten.

3. Biskopar utmanades
Vigningen var ett faktum - invalid or irregular, det var man oense om.
Biskoparna, samlade i the House of Bishops, sa om vigningen att "priestery orders were not conferred" till de elva.
När det beslutet röstades igenom sa sig biskopen i Nevada vara "flabbergasted". Det betyder att han inte kunde hantera sin förvåning. Men så var det. Och det blev kanske lite problematiskt när ordningen med kvinnliga präster infördes och beslut skulle fattas vad som skulle ske med dem som vigts tidigare. Vigas på nytt? Vigas med förbehåll? Vigas med någon slags komplettering?

4. The Episcopal Church at Large kunde ingenting göra
Det är kanske mest intressant. Institutionen står lamslagen efter den vigning som backas upp i media. Slaget är förlorat från början.

5. Jurister får en stuga att leka i
Det är USA och vad vore USA utan advokater. Jag hänvisar till alla kriminalromaner som finns i ämnet rättvisa och rättegångar i USA.

6. De som vigdes ägnade sig åt annat än församlingstjänst.
Det kan bero på att de genom sin vigning är körda för församlingstjänst men det är påfallande att de vigda ägnar sig åt annat. Undervisning, offentlig tjänst eller arbete vid retreathus eller andliga centra: Wisdom House (a ecumenical feminist retreat center") och Greenfire. Psykoterapi återkommer bland det som de elva och de fyra i Washington (uppföljarna) ägnat sig åt.

7. HBTQ-frågan är en del av projektet
Till föreställningsvärlden hör att misogyni och homofobi hör ihop (aa s 121, se också s 9) Det skulle dröja till år 1977 innan biskop Paul Moore, som 1974 inte kunnat bestämma sig för om han skulle vara med i Philadelphia eller inte, prästvigde den öppet lesbiska Ellen Barrett.

8. Det finns bestämningar av Kyrkan som ter sig irrelevanta
En, helig, katolsk och apostolisk kyrka talas det om - och så sägs i The Episcopal Church, när den nicenska trosbekännelsen läses. Men referensramen ter sig irrelevant. Ingen tycks fråga hur den vigning de planerade stämmer i sammanhanget när man bryter en ordning som har hävd ändå från urkristendomen och stöds av auktoritativa utsagor i Nya testamentet.

Så vilka är likheterna med Sverige?
Det är en fråga värd att ställa.
Undfallande biskopar, i sak dåligt pålästa, kanske. Eller under en organiserad press att göra det en bestämd opinion önskar?
Amerikansk är nog hållningen att strunta i regler. I Sverige är vi mer regelstyrda.
Likheten är det mediala trycket, organiserat både här och där. Press, radio och tv används för att uppnå önskat resultat.
Och så splittringen, förstås. Det heter alltid att den inte blev så svår som man kunnat befara. Hur ska man värdera det argumentet? Jag vet inte.
Ett vet jag. När makt utövas, blir det inte läge för samtal eller nya insikter. Och det besynnerliga är att det blir svårt att till sist bestämma vilka som egentligen var de maktlösa.

Guds lilla Skara

Jag var alltså i Skara och talade i går. Jag kom hem också. Det finns väldigt trevliga konduktörer, som kanske heter tågvärdar eller något annat fint. Han, som på Västtåget kunde ge mig besked i fredags, var med i går och SJ-konduktören i Nässjö var självironisk om tåg. Sådant kan man bara uppskatta. Mässa i Skara domkyrka och så "gudsprat" - om det nu var det. Jag sa väl det som står i Inget för någon med diverse utvikningar. Jag fick, tack, jubileumsboken och hörde repliken när det talades om Skara stift 1000 år "många nollor i Skara stift". Det är ett utslag av västgötahumor,  fick jag veta. Fast vad var humorn, tänkte jag, men frågade inte.

Mässan var en sån där mässa med insikter - också insikter i mellanrummen mellan det som sas och sjöngs och hanterades. Jag är glad och tacksam.

Jag beväpnade mig med programmet för tusenårsfesten, som går av stapeln om knappa två veckor.
Jag försökte räkna. De kristna gillar musik, 27 programpunkter.
Palestina, Irak, Syrien och Mellanöstern i stort drar sju programpunkter. Det andra internationella fyra.
Sex är två, dvs två programpunkter om det transsexuella och HBTQ. Majoritetssexet försummas, ser jag.
Barn/ungdom får sex inslag.
Klimat två.
Teologi två.
Historia tre.
Och gudstjänsterna är tre, en romersk-katolsk mässa inräknad.
Alla kan hitta något intressant, stod det i programmet.

Av programmet läste jag ut att det ges tre underteman:
vilken roll spelar tro och religion för att bygga ett gott samhälle?
vilken roll spelar kristen tro i mötet med andra religioner?
vilken roll spelar kyrkan och den kristna tron i kulturlivet?

Det rätta svaret torde väl vara: ingen roll alls - mer än i retoriken. Men det är nog fel svar. Rätt blir så lätt fel i det kyrkliga, som ni vet. Wanja Lundby Wedin ska parata från stora scenen (55 minuter?) och Ann-Christine Roxberg ska besvara frågan "Är kyrkan transsexuell?" och det är HON  väl inte, kan man hoppas. Kyrkan är väl vår Moder?
Åke Bonnier har fått sällskap av fp-riksdagsledamoten Barbro Westerholm och Erik Andersson för att besvara frågan "Hur skapar vi en befriande miljö för HBTQ-personer?" I kyrkan, eller var?
I kyrkan är det väl det befriande i miljön det gamla vanliga ni vet, det där med synd och nåd, dopets bad och livets ord och nådens bord. Vad annars skulle det vara?

Jag satt på tåget på väg hem och såg ut över Skövde. Volvo, något som väl kallas universitet (eller högskola? jag vet inte) och försvarsmakten finns där med en massa anställda. Jag tänkte kring frågan vad i programmet som vänder sig till de alldeles vanliga svenskkyrkliga? Vad i jubileumsfirandet avslöjar att det är för dessa människor som påven en gång valde Skara som stiftsstad? Hur kan de vanliga känna att historien nu förts fram till dem och att de är en del av Guds rikes historia i det som kallas Skara stift? Var finnas temat om folket, inte bara de religiösa?
Jag läser och kommer på mig själv att en kyrka, som blir upptagen av de teman som programmet anger, därmed avslöjar sig rätt ointresserad av det folk som betalar kyrkoavgiften, en ansenlig mängd pengar varje år. Det är denna ansenliga ansamlade pengamängd som den skara som gratis går på jubileumsfest lever av.

Jag är inte sur och grinig.
Mitt problem är att jag ser.
När andra upptäcker vad jag ser, de där betalarna t ex, då kan festen resultera i en baksmälla. För om de är kloka frågar de "what's in it for me?" - och fattar - så kanske de inte vill betala för? Om det inte nu blir så, att Antje Jackelén tar vara på sitt ämne "Vilka utmaningar står kyrkan inför?", men jag fruktar att det blir för mycket av det tema andra har hand om - "Svenska kyrkan - möjligheternas kyrka". Det kan man drömma om, men vad ser vi?

Vi ser en kyrka som gärna blir religiös i mötet med andra religiösa, inte en kristen kyrka i mötet med vanliga, hederliga döpta hedningar. Och jag fattar - de vanligaste medlemmarna i Svenska kyrkan finns inte, därför att de helt enkelt inte kan/får finnas.

Egentligen står allt väl till och vi ska ha en tusenårsfest, som inte ska besväras av förhållanden bortom festyran. Stiftet vill se framåt, heter det. Det tror jag inte. Stiftet vill drömma sig en framtid. Det är något annat. Något helt annat.

Varför kan vi inte få se Svenska kyrkan ägna sig åt sitt folk utan bara se Svenska kyrkans "folk" ägna sig åt sig själva? Så vilka tre områden fokuseras firandet på? Makten, religionen och det som kallas kultur. Som viljeyttring lär detta oss en del som vi kanske faktiskt redan visste. Men är inte Svenska kyrkan något annat än det hon syns vara när det drar ihop sig till tusenårsfest i Skara, stiftet som ståtar med flest nollor. Västgötahumor, förstås!

Tåg

För två veckor sedan slog åskan ut något utanför Hillared med signalfel som följd. Det har inte kunnat lagas så tågen till Göteborg går under en kvart med reducerad hastighet. Det gav fyra minuters försening till det tåg jag skulle byta till i Borås men det tåget skulle invänta, sades det. Bra alltså. Tills vi var nästan framme. Då kom det nya beskedet. Näst tåg om fem kvart.

Det går att leva så också. Herrljunga var näst byte. Jag hänvisades till ett tåg en kvart senare. Det var inte populärt för det var en annan aktör, som det heter. Till Falköping fick jag åka med.  Vad minns jag om Västergötlands geografi? På den andra aktörens tåg trodde konduktören att det fanns buss till Skara. Jag hittade ingen men efter en kvart skulle det gå ett Västtåg till Skövde. Jag tog det, slagen av insikt att på stationerna finns ingen att fråga. Man får försöka gissa och ta egna initiativ. Går det så går det.

Skövde alltså. Markstridskolan finns där och ett resecentrum. Jag kom till det senare, som ni förstår. Men vilken buss går till Skara? Det stod ingenstans. Kan bussen till Trollhättan, som går er Lidköping, vara en möjlighet? Plötsligt fanns en busschaufför som kört en tur och skulle skaffa sig lite skräpmat innan nästa körning att besvära med en fråga. Den vänlige mannen kunde ge besked att à tingen ta bussen mot Trollhättan över Lidköping eller om det inte gick ta bussen fem minuter senare som han skulle köra till Lidköping. Så lärde jag mig hur man tar buss till Skara efter en kvart i Skövde.

Skara två timmar försenad. På grund av ett åskväder för två veckor sedan med något som då slog ut. Eller på grund av Trafikverket som inte kunde invänta med ett tåg några minuter.

Tar jag bilen nästa gång?

Med snopp. Del åtta

I en bloggkommentar fick vi veta att det liksom är tid att strunta i den lilla frågan. Det är ett argument som brukar dyka upp. Däremot var det länge sedan som "kvinnoprästmotstånd" skulle förklaras handla om en neuros eller erfarenheter i barn- och ungdomen. Antagligen går inte det resonemanget efter sovjetsystemets kollaps. Där kunde politisk psykiatri användas. Den kom i vanrykte. Enklare - och korrektare - är nog att i första hand hantera sakfrågor som sakfrågor. Och frågan om ämbetet är en sakfråga.

Jag har läst om den och läst materialet bakom kulisserna. Ibland blir jag hätsk. Detta var det sammanhang jag skulle prästrekryteras in och lägga mitt liv på. Att de inte skämdes att locka in unga människor i detta!

Nå, är sakfrågan en liten fråga att lägga åt sidan.
Kanske. Men det återstår att visa, inte bara att påstå.

Själv har jag läst att dop, nattvard och ämbete är just de stora kontroversfrågorna i det ekumeniska arbetet. Det är då inte särskilt underligt att de blir sådana frågor i det inomkyrkliga. Det är inte heller konstigt om ämbetsfrågan blir väldigt komplicerad om den hanteras som en annan fråga, den om jämställdhet.

Är den liten? Så tänkte prästerskapet under långliga tider - egentligen fram till efter kyrkomötet 1957, kan jag ana. Det var en uppsättning högkyrkliga analytiker som från 1930-talets slut anade att här skulle det bli problem. I sak och i fråga om auktoriteten i/över Svenska kyrkan för att inte tala om det praktiska kyrkolivet. Så fattades beslutet och frågan visade sig vara större men togs inte på större allvar. Inte förrän 1975, vändpunkten. Och därefter blev frågan återkommande i kyrkomötet och det hela ledde efterhand till prästvigningsstopp och befordringsförbud. Uppenbarligen är frågan inte liten. Inte för majoriteten i alla fall. Så då får väl frågan hanteras på den nivå där den lagts?

Kan frågan om ämbetet vara obetydlig?
Antagligen inte. Gud har instiftat ämbetet för att vi ska få den kristna tro, som räddar oss till evigt liv. Den handling i vilken en man tar emot detta ämbete kan vi kalla ett sakrament om vi rätt förstår saken, som handlar om en Kristustjänst i Kyrkan.
Ämbetet hör till Guds ordningar och sådana ordningar har inte Kyrkan befogenhet att ändra. Inte samhället heller.
Här har ni problemet.

Nu har jag tagit upp en invändning. Egentligen hade jag tänkt skriva om erfarenheterna från Philadelphia 40 år tillbaka då elva kvinnor irreguljärt vigdes till präster. Jag har börjat läsa den första av de tre böcker om saken som jag fått från USA. En del står tydligt fram, tydligare där än här. Jag ber att få återkomma.

Barnbarnet Sigrid, som i höst fyller 6 år, har varit på fotbollsskola i tre dagar. Det var bra, men andra dagen fördes hon från plan för hon hade sagt fula ord, sa ledarna. Det får man inte i fotbollsvärlden längre. Vad hade hänt?
Två flickor hade hittat en farlig insekt och stod förfärade inför varelsen. "Det är en dyngbagge", sa Sigrid. Flickorna upprepade att det var en farlig insekt. "En dyngbagge", sa Sigrid. Men flickorna framhärdade. Det var verkligen en farlig insekt. "Det är en dyngbagge. Jävla idioter", sa Sigrid. Det var då hon fick ta en paus.

När modern återgav händelsen var hennes munterhet inte att ta miste på.
Jag skulle ibland vilja vara lika tydlig som Sigrid.
Hon gav korrekt sakinformation till sådana som satt fast i fördomar, på förhand införskaffade föreställningar.
Fast det är då man visas av planen.

Förtigandet - fördummandet

Det som inte syns, finns inte.

Jag antar att den borgerlighet som träder fram med diskret charm tänker ungefär så och samma tankemönster återfinns i det andra politiska lägret. Därtill finns det ett folk som ska skyddas för sådant folk inte ska påverkas av. Frågor som folket ska få ta sig an, ska vara enkla och okomplicerade - alltså precis sådana som Nisse i Hökarängen själv är. Enkel. Okomplicerad. Vi fick journalister tillskurna efter den mallen.

Jag vet inte vad Nisse i Hökarängen kallades i Leipzig, DDR, men Neues Deutschland var organet för honom. Liksom statstelevisionen. Det fanns frågor som aldrig skulle tas upp öppet.

De fanns ändå. Folk talade försiktigt om dem och byggde egna myter kring förhållanden. Några trodde sig veta och fann likasinnade som kunde dela vetskapen. Människan är sig lik - i Sverige, i DDR och annorstädes. Det märkliga är dock att människor, som misstror den information som levereras, ändå tror den. Det kanske är oundvikligt. Vi dirigeras.

Som en slags mothållning är jag därför för vital journalistik. Somliga dagar läser jag Barometern/OT, Smålandsposten, Ölandsbladet och Östran/Nyheterna. I Kalmartidningarna ser jag samma lokala bevakning från Öland, Mönsterås, Torsås, Nybro, Emmaboda, Högsby. I alla tidningarna kan jag se samma nyhetsuppslag från världen. Det betyder samma perspektiv, samma faktaurval, samma intervjuade och jag får ingen chans att bedöma det jag erbjuds läsa genom en alternativ läsning. Åsikter skulle fordomdags återfinnas på ledarsidorna och fakta i reportagen, hette det. Riktigt så enkelt var det inte. Men megafoneffekten var dåförtiden inte lika förödande som nu.

Jag kom på mig själv med att finna nyhetsrapporteringen från Gaza ointressant. Jag visste inget om vad som hände när jag hört berättelserna. Nå, det var krig och då är desinformation också ett verktyg. Det verktyget behövs kanske där - men behövs det i vår svenska vardag?

Nu har det blivit en debatt om invandring på denna blogg. Det blev mindre av den fråga jag ställde, den om världens yttersta tid - men låt gå. När det gäller flyktingar kommer debatten att handla om pengar. Nå, barmhärtighet kanske inte är gratis och för en kyrkokristen är det viktiga inte att säga till Herren Jesus: "När vi mötte dig som flykting, tyckte vi inte det var värt att satsa pengar på dig men vi var som vanligt vänliga ändå." Fast ett problem kanske är att den svenska staten inte kan visa barmhärtighet mot de olyckliga och pinade som kommer men däremot se till att de får möjlighet att leva. Så då återstår frågan om det mänskliga mötet, barmhärtigheten alltså. Men hur ska det mötet kunna ske i utanförskapets förorter och stadsdelar? Hur ska det mötet ske med människor som inser att de inte har någon framtid, inte kan få jobb och allt det där? Hur ska det mötet ske när predikanten i en tv-intervju la ut texten om hur islamiseringen av Danmark ska gå till och Christiansborg bli Muslimborg? Hur tänker man i olika grupperingar? Vi vet inte. Främlingen är verkligen främling - och förblir.

Vi har fått ett mindre homogent Sverige - och samtidigt ett mer.
Vi har mångfald - och samtidigt en markerad enhetskultur, styrd uppifrån.
Vi vet precis vad man ska säga/får säga - och hör det förklarande "jag är väl gammaldags" när folk säger något annat, som kan visa sig vara det som verkligen är sant.
Vi har sociala medier - men vem orkar läsa mer än ett fåtal debattörer?
Och de rapporter som berättar väsentliga ting får vi i kondenserad form och vet inte riktigt om det vi får veta går att lita på.

Demokratins ideal är andra, att lita på folks goda omdömen, att ge olika perspektiv, att stimulera debatt, att samlas i studiecirklar för att vrida och vända på resonemang. Då blir det mindre utrymme för pr-byråer, tidningar som skrivs för att tjäna pengar på oss och medier som ska hålla oss dumma. Då blir det plats för andra informationer, sådana som går på tvärs mot våra fördomar men som tvingar oss att hantera den mångsidiga verkligheten. Då slipper vi reagera på de känslomässiga stimuli andra förser oss med. Då kan vi tänka och tala tillsammans som hyfsat kloka människor. Motsägelser är friskhetstecken.

Vi är inte där.
Vi är i ett läge där vi hålls dumma, så att vi blir dumma.
Fruktar jag.

Med snopp. Del sju

Nu tar vi bibelfrågan.
Fast det går inte om jag inte först markerar att vi hanterar två frågor.

Från statens sida handlade det om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst, dvs den i det statliga lönesystemet integrerade tjänst som Svenska kyrkan, inte staten, betalade. Alla statliga tjänster skulle vara öppna för både kvinnor och män, det hade markerats. Prästämbetets annorlunda kunde inte det politiska systemet vidgå. Här är konflikten som man måste ha i minne. Vi har att hantera två olika frågor eller, om man vill, två olika intressen.
Bibelfrågan först.

Det är egentligen inte riktigt så enkelt att det handlar om tolkningar i betydelsen "du tycker si och jag tycker så" men hur det egentligen är och ska vara kan vi inta ha en aning om så då röstar vi om saken".
Det handlar om hur Kyrkan obrutet uppfattat en ordning som Herren själv instiftat och det var ordningen att somliga, ett fåtal, män skulle vara präster. De skulle betjäna gudsfolket, kvinnor och män, med Ord och sakrament. Orden som tydde detta var inte så svåra att förstå.

Som påmints om tidigare, hade Luther funderat och kommit till slutsatsen att Den Helige Ande inte tillät kvinnor som präster.

Bibelkommissionen, den biskopsmötet tillsatt år 1963 och som var färdig med sin rapport 1970, var på det klara att sedda mot sin bakgrund var det Paulus skrivit relativt klart, alltså begripligt. Och samma kommission var kritisk till hur beslutet fattats - jämlikhetsidén hade slagit igenom utan konfrontation med det bibliska materialet.

Det är fullständigt klart hur det gick till. Men i sak är det förödande att bibelkommissionen dömer ut beslutsprocessen. Det fanns ett bibelarbete kvar att göra, menade kommissionen. Bakom beslutet fanns inte bibelord, tradition eller reformatoriska argument. Bakom beslutet fanns en politisk vilja. Den skulle självklart klä sig i teologiska argument, tillyxade för intresset.
Vem går på sådant? Jag gjorde det inte, när jag började tänka efter och läste på.
Men det bibelarbete som efterlystes 1970 blev det inte mycket med, kan vi konstatera.

Argumenterar inte de romerska katolikerna annorlunda för sitt nej till kvinnliga präster än med enskilda bibelord? Kanske - eller kanske inte. Apostlavalet ställs i förgrunden och det är också ett bibelargument. Men den paulinska undervisningen går de romersk-katolska inte förbi. Påven kommer till samma slutsats som Luther när han säger att Kyrkan inte har befogenhet att införa kvinnliga präster. Ekuemeniskt är somliga av oss ense!

Talförbudet handlar inte om kvinnor som pladdrade i gudstjänsten - detta är ett fullkomligt sanslöst argument att diskreditera fromma kvinnor i urkyrkan för att förklara ett bibelord. Förkunnelsen - kerygmat - var inte kvinnors uppgift men det var vittnesbördet, martyrian. Och det finns i Urkyrkan undervisande kvinnor. Blir det inte lite tillkrånglat nu? Jo. Och det var just detta tillkrånglade som beslutsfattarna undvek för 60 år sedan. Måste vi vara imponerade av denna icke-insats?

Mot Kyrkans förståelse av ämbetet ställs i ett antal protestantiska kyrkor en annan förståelse. Det handlar om statskyrkor där staten fattar beslutet (Danmark och Norge 1948 och Sverige 1958) och dessförinnan om en uppsättning tyska landskyrkor som har en kvinnlig tjänst som noga besett kanske inte är en prästtjänst utan något annat. Vad Vikarinnen egentligen var hade Margit Sahlin lite svårt att klura ut.

Är det rimligt att förstå vår tids prästämbete utifrån bibelord?
Svaret kan bli tvåfaldigt: 1. Vad ska prästämbetet idag annars förstås utifrån och 2. om inte - varför läses bibelord, just bibelord, vid prästvigningar om de inte har med saken att skaffa.

Min fråga så här långt är enkel. Varför ska Kyrkans gemensamma skriftförståelse om ämbetet så enkelt överges genom ett riksdagsbeslut som tveklöst måste följas? Kyrkomötet 1957 beslutade ju något annat än riksdagen 1958 - och mellan kyrkomötesbeslutet och riksdagsbeslutet fanns inte tid eller intresse för redovisad bibelreflektion. Varför skulle en riksdag bedriva bibelstudier, tror ni?

Fanns inte den tiden före det beslut i kyrkomötet som konfirmerade riksdagsbeslutet? Nej, inte det heller. Och då vill jag i all enkelhet hänvisa till god och nyttig läsning.
http://kalin.nu/km1958.htm
Så illa var det.
Och domprosten Johanssons memorabilier borde få varje kyrkokristen att bli lite bekymrad.

Domprosten skrev sedan Women in the Church's Ministry (utan tryckort och år) som 1990 kom i svensk översättning 1 Korintierbrevet 11-14 och prästvigning av kvinnor (Pro Veritate). Han kunde  också under åren läsas i Svensk Teologisk Kvartalsskrift och Svensk Pastoraltidskrift. Hur eller hur - bibelargumenten var inte självklart på den sida som fattat majoritetsbeslutet.

Hur är det? Lär oss Skriftens böcker fast, troget och utan villfarelse den sanning Gud för vår frälsnings skulle velat låta uppenbara? Det är dagens knäckfråga. Menar vi så, finns det all anledning att kritisk värdera 1958 års kyrkomötesbeslut eftersom det rätt uppenbart vilar på andra förutsättningar.

I nästa del tänkte jag komplicera saken ytterligare för det är i vart fall två frågor till att belysa, frågan om vad ämbetet och frågan vad Gud skapade, när han skapade människan till man och kvinna.

Fast redan här och nu kanske jag måste anmäla avvikande mening när det gällde en kommentar om kvinnor som inte passar i offentligheten. Vad då med drottning Christina eller den heliga Birgitta eller Drottning Elisabeth II? Vad med betydelsefulla abbedissor? Vad med trons viktiga kvinnor?

Det är något anat saken gäller. Prästeriet är en tjänareform med de risker en sådan form har. Blev det helt enkelt fel när prästeriet blev fint och en karriärväg, inte det där att vara Kristi tjänare och allas slav, som aposteln beskriver sysslan? Ligger felet i att prästen blev statstjänsteman och därmed viktig? När prästen ska vara viktig böjer han sig ner inför gudsfolket och säger kärleksfullt: "För dig, för dig".

Detta sagt, gör den oss en tjänst som för resonemang som vi andra inte övertygas om - för det ger oss en möjlighet att precisera hur vi själva tänker. Man måste ibland ha fel för att komma rätt. Eller: någon måste ha fel för att andra ska komma rätt. Människan är människans glädje.