torsdag 12 februari 2015

Främlingskap

Jag förmodar att ordet "främlingskap" sammanfattar mångas relation till Svenska kyrkan. Det sägs att Svenska kyrkan står inför den största utmaningen i modern tid, när medlemsantalet minskar och minskningen accelererar. Ingenting talar för att Svenska kyrkan ska kunna hantera den utmaningen, som kanske inte heller är den största. Den största var den som missades. Evangelisationsarbetet under efterkrigstiden. Det var de år Svenska kyrkan tronade på minnen från fornstora dar. Högkyrkliga präster påpekade saken - men de hade inte bara fel. De var fel. Så går det som det går. "I haven icke velat", som det så träffande uttryckts.

Varför kommer inte Svenska kyrkan att kunna hantera utmaningen?
Det kommer helt enkelt inte att finnas tid att göra det. Inte arbetstid, allra minst arbetstid. Men inte heller tid eftersom generationsskiftet tickar på med ett urverks precision.

Antje Jackelén försöker trösta. Biskopar har jobbet att vara professionella optimister. Vi ska inte hänga läpp och inte se prognoserna som självuppfyllande profetior? Går det att sakligt förstå ordens egentliga innebörd? Jag känner närmast främlingskapet. Är det fel att säga att "kyrkan ska vara just kyrka"? Nej, men inför den kyrklighet jag ser uppfattar jag mitt eget främlingskap.

Teologfestival - vem bryr sig? Folk skickas dit därför att det finns pengar att skicka folk för och dagarna kan ses som fortbildning och ske på betald arbetstid. De gamla kyrkodagarna samlade också folk - som reste på egen bekostnad och ledig tid. Jonas Gardell hämtar ytterligare ett pris. Ska jag bry mig? Det är de närmast sörjande som samlas till festival för att vara närmast glada under dagarna. Det behöver vi andra inte ha några synpunkter på men vi behöver inte heller bry oss.

Lika lite som jag bryr mig om en massa andra uppställningar.
Däremot bryr jag mig när jag ser att församlingarna inte tycks orka ta tag i utmaningarna. Det tycks mig uppgivet, så där som det blir när det bara ska hålla min tid ut, som prästen sa några år före pensionen. Det tycks mest vara biskopar som vill sitta länge, inte det gemena prästerskapet. Vad säger det? Att de alienerats i tjänsten? Så vad händer mentalt när Kyrkans Tidning läses idag? Hur många ser sitt eget främlingskap i det kyrkliga bekräftat - och förstärkt?

Jag tänker kanske inte mest på Marie Gustafsons insändare som gisslar Kyrkans Hus och maktkoncentrationen samt efterlyser kyrkopolitiker med mod att kräva en utvärdering och en kvalitetssäkring av kyrkokansliets arbete. Frågan om stiftens och församlingarnas förtroende för kyrkokansliets arbete är allvarlig men jag har läst om SCA där hela företagskulturen måste stöpas om. Ska vi anta att detta inte behövs i Svenska kyrkan - på alla nivåer? Och jag vet egentligen inte vad som händer i Kyrkans Hus med intressekonflikter, omflyttningar av ansvar, kotterier och försök att styra processerna. Kanslier lever lätt sitt eget liv, kanske som ett liv tillsammans med andra kanslier, dvs stiftskanslierna. För skulle vi fråga i församlingarna om deras förtroende för de väl befolkade stiftskanslierna - vad skulle svaras då? Med omdömen som uttrycker främlingskap?

"Det ser", som Samuel Adrian sa, "mörkt ut för vår lutherska kyrka."

49 kommentarer:

  1. Är det så att SvK är den organisation i riket med flest medlemmar?

    SvaraRadera
  2. Jag vet inte om ni som är yngre har läst eller hört talas om 'Parkinsons lag', presenterad i en engelsk bok omkr. 1960. Den handlar om hur en byråkrati har en oemotståndlig tendens att växa, oberoende av vad den skall administrera. I slutstadiet blir den helt självförsörjande, förser sig själv med alla nödvändiga arbetsuppgifter.

    Parkinsons paradexempel är brittiska flottan. För 200 år sedan, då 'Britannia ruled the seas', leddes den av en handfull personer på amiralitetet (som ju dessutom hade att skriva allting för hand). Nu finns det ett stort marindepartement, som servar en flotta som inte behärskar mycket mer än Engelska kanalen.

    Det tycks vara på motsvarande sätt med Svenska kyrkan. Att kyrkor stängs och församlingar upphör genom att slås samman, påverkar inte kyrko- och stiftskanslierna. De kommer att ha fullt upp med internt arbete.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du kan nog få Missionsprovinsen att växa också. Inför ett centralt medlemsregister med en medlemssekreterare och kringpersonal samt en informationschef med kringpersonal samt en särskild webbmaster, som besvarar Dikes frågor. Ja, det kräver mycket personal, så du måste nog anställa en särskild personalchef också. De behöver en byggnad att hålla till i, och då behövs en fastighetsavdelning och en fastighetschef med krignpersonal. Sedan ska all denna personal ha sina personliga själasörjare.

      Är det sant att biskop Anders Arborelius i Katolska kyrkan har förklarats behörig som biskop i Strängnäs stift?

      OHP

      Radera
    2. Det skall väl påpekas att bokens avsikt är att vara humoristisk snarare än vetenskaplig, icke desto mindre ryms många korn av sanning i den.

      Radera
    3. Den humoristiska boken användes på sin tid ändå som lektyr vid åtminstone en civilekonomutbildning i landet. Den ansågs på sina håll som relevant.../ Paul

      Radera
    4. Det är klart att Parkinsons bok inte avsåg att vara vetenskaplig. Men den gjorde anspråk på sanna observationer av verkligheten.

      En annan lag som han presenterade har de flesta någon erfarenhet av: ett mindre ärende tar vid ett sammanträde längre tid en ett stort. Här är Parkinsons exempel en kommunstyrelse som skall besluta om en ny skola. Beslutet om en skolbyggnad för 30 milj. tas snabbt. Sedan sysselsätter man sig en avsevärd tid med frågan om man inte skulle kunna få ett billigare cykelställ än det föreslagna om 30 000 kr.

      Vad gäller Strängnäs: biskop Anders har så vitt jag förstår meddelat att han inte står till förfogande. (Han skulle dessutom inte bli behörigförklarad, eftersom han är 66 år – bortsett från annat som skulle ha kunnat komplicera saken.)

      Radera
  3. Tid är fascinerande. På SÖS lärdes mig, sittande i foajén, väntande på "min" tankes gräns, sömntabletten vid 22, att om all tanke på framtid lämnas och den calvinska idéen ( och romerska) om framtiden med fantasier som " Gud möter från framtiden", och det hålls fast vid det evangeliskt-lutherska äppleträdet, tillsammans med att avstå att kommunicera i jag-världen och istället betrakta sig som ett objekt i tredje person, så försvann inte tiden men den ändrar karaktär, och mig-världen öppnas i tack, att tacka Gud i allt så Gud tackar i mig för allt. Det var samma effekt som sömntabletten likt att släcka allt, och likväl är tiden mellan somna och vakna där, för klockan avslöjar det, men det lämnas i att vara i förvar, så som det är sagt: förbli i mig så förblir JAG i er. Det enda jag som kan transportera genom död till liv innanför det sk livet. Då blir inte varken väntan eller besvikelse, historiens kärna utan äppleträdet planteras nu.

    / Magnus Olsson.

    SvaraRadera
  4. Om det skall bli någon förändring i Svenska Kyrkan måste det ske genom en ny reformation genom att Guds ord får vara riktmärket för kyrkan. Idag får vi höra flummiga predikningar, underhållning som inte kyrkan skall syssla med. Jesus är satt på undantag, hans röst hörs inte, det är andra röster som förkväver det andliga livet. Uppmaningen till oss alla är Jesu egen uppmaning: Omvänd er och tro evangelium. Detta har alltid varit den enda vägen till förnyelse inom kyrkan.

    Lekman

    SvaraRadera
  5. Det verkar som att den nygnostiske universalisten Dalman blir näste stiftchef i Strängnäs, så det ordnar sig nog?!
    Antony

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ditt återkommande tal om namngivna människor är synd. En styggelse.

      /Magnus Olsson

      Radera
    2. Jo, Arborelius hade nog blivit bättre.
      Intressant tanke med Arborelius på Strängnässtolen, eller hur?

      J

      Radera
    3. På vilket sött är det en synd att återge/berätta vad en person i kyrkonomenklaturan har för trosuppfattningar? Domprost Dalman har varit flitig med att torgföra sina heresier!
      Antony

      Radera
  6. Samuel Adrian förde sin kamp till det sista. Så ock G A Danell. Bloggaren kommer att göra sammaledes. Och många fler.

    "Sega gubbar" tas till när landet är ockuperat. Den svenska kyrkoprovinsen är ockuperad. En marionettregering styr enligt ockupationsmaktens vilja. De flesta ser nyordningarna som naturliga. Få bryr sig. Förvaltningar och myndigheter följer troget nyordningens direktiv. Enskilda tjänstemän arbetar fortfarande som om inget hänt.

    Kommer en ny vår för kristen tro och kyrka i Sverige? Frågan är väl ännu öppen.

    J

    SvaraRadera
    Svar
    1. GAD var inte elak! Och han blev snällare med åren, till skillnad från andra. Ett medvetet val!

      Radera
  7. "Det ser", som Samuel Adrian sa, "mörkt ut för vår lutherska kyrka."

    http://www.varldenidag.se/nyhet/2015/02/09/Sahlin-jamstallde-jihadister-med-abortmotstandare/

    http://www.varldenidag.se/nyhet/2015/02/11/Resolution-om-kristna/

    Sverige är nog lite speciellt.

    GG

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mona Sahlin har gått i en moralisk och intellektuell konkurs vilket gör henne mycket representativ för eliterna i vårt land!
      Antony

      Radera
  8. På kyrkans tidnings hemsida finns ett par artiklar om medlemsminskningen i Svenska Kyrkan.

    "Det finns kvar ett gammaldags statskyrkotänk som får allt utom hundra procent att upplevas som ett misslyckande. Det måste vi ifrågasätta."
    "Målet är inte 100%."
    Detta säger Svenska Kyrkans ärkebiskop!!! Missionsbefallningen , då, som talar om att göra alla(!) folk till lärjungar? Nog placerar ÄB ribban lite lågt?!

    2026 kommer mindre än hälften av vår befolkning att vara medlemmar i Svenska Kyrkan berättar den andra artikeln. Men samtidigt så hade man 2014 det lägsta utträdesantalet sedan 2002, 46 177 personer. Det som nu börjat hända är att det döps in färre medlemmar än vad det "dör ut" (mitt uttryck!). Så nu måste dopbenägenheten öka, alltså.
    Inget står det om att kyrkan behöver missionera, väcka folks längtan efter ett personligt möte med Gud - nej, det som beskrivs är att barndop genererar nya medlemmar.

    Hur var det Lena Andersson sjöng för flera decennier sedan? "Är det konstigt att man längtar bort nå´n gång?"

    Och det är inte konstigt att vi upplever FRÄMLINGSKAP - mer än nå´n gång!

    Jag i Halland

    SvaraRadera
  9. Bloggardag: "Varför kommer inte Svenska kyrkan att kunna hantera utmaningen?"

    Därför att om de börjar snacka sann levande Jesus och hans lära så vill ännu färre komma. Om de vill fortsätta att vara i underhållningsbranschen så klarar de sig inte i konkurrensen med andra som ger häftigare upplevelser, spelar poppigare musik och berättar fräckare skämt.

    En anonym en

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förrättningsbranschen har dock ännu inte tagits över av underhållningsindustrin.

      Men vad säger att inte Skarabert eller någon annan kan dra in multi miljoner i bröllops-, begravnings- och namngivningsbranscherna? Varför ta omvägen via de gammaldags kyrkorna för förrättningar? Marknaden löser det mesta. Djärva entreprenörer har här allt att vinna! Kunden skall känna sig nöjd. Kan kyrkan matcha gay-, trans-, eko- och upplevelsepaket, allt givetvis all included och med generösa förrättningstider?

      P

      Radera
  10. Bloggardag: "Så vad händer mentalt när Kyrkans Tidning läses idag? "

    Det här typen av frågor eller svar till den här typen av frågor gillar jag! Vad händer MENTALT när.....?

    T ex Vad händer mentalt hos en liten baby när prästen stänker lite vatten på den? Vad händer mentalt hos Jesus när någon rynkar på näsan för att nattvardsvinet är för svagt/starkt?

    En anonym en



    SvaraRadera
  11. Om kyrkans kris.

    -Jag befarar också alltmer, likt BloggarDag, att kyrkan får svårt att hantera den allt värre krisen med tillhörighetsavtappningen. Ärkebiskopens kommentar gillar jag inte men sammanfaller faktiskt med flera andra biskopars genom åren efter tvångsskiljandet av det stabila kyrka-statäktenskapet. Och det sammanfaller även med högkyrklighetens, skall tilläggas, då den - som jag femtioelva gånger här tidigare erinrat om - aldrig, förrän möjligen nu, tagit utvecklingen på allvar. Inte trott att de kyrkotillhöriga på löpande band skulle lämna kyrkan. Den "levande" kyrkan, som förutspåddes efter skilsmässan, skulle hindra utträdena.
    Ärkebiskopen skall nog hädanefter ta utträdessiffrorna på större allvar än hon gör nu, ty varje förlorad tillhörig är en för mycket och en förlust för kyrkan. Att kalla oron för "statskyrkotänk" är nedlåtande, felaktigt och ovärdigt vår ärkebiskop. Alla vi, som var med då statskyrkan stod i sitt flor och mönstrade nästan hela svenska folket, sörjer nämligen djupt tvångsskilsmässan och följderna av den.

    En stark, heltäckande kyrka, är ett starkt sammanhållet Sverige, som vilar på starka pelare - till gagna för oss alla.

    Kyrkans huvuduppgift blir därför nu att med modet som drivkraft, missionsbefallningen som generator och hoppfullheten som inspiration gå ut på gator och torg, via medier och på annat sätt synliggöra sig, rakryggat stå upp för den underbara och trygga budskapet, våga reagera mot ofärden, ondskan och omoralen och därvidlag lägga alla tendenser till s k politisk korrekthet en gång för alla åt sidan.

    I denna hett önskade kyrkliga missionsoffensiv skall förtroendevalda, präster och diakoner gå hand i hand, i hand. Alla företräder de ju vår i folkdjupet ännu starkt förankrade demokratiska folkkyrka.

    Rädda pojkar får inte kyssa vackra flickor.
    Feg och hukande kyrka kan ej återvinna förlorade själar.

    Så håll nu, för en gångs skull, med mig, ni kritiker, som osäkrar ert tangentbord för våldsamma attacker, så snart ni ser mitt namn under en text på detta kommentarsfält!

    Och ställ er gärna främst i kön av Kristi missionssoldater, beredda att föra ut Hans frälsningsbudskap! Som synnerligen underkunnig i den med skarpa skott beväpnade sekulära armén kan bloggpappan med sina synnerligen fullmatade teologiska kunskaper, rörliga intellekt, offensiva verbalitet och flitiga semantiska produktion ställa sig i spetsen för, skall vi kalla den, en högkyrklig specialbataljon och utropa:
    -Jag tar befälet. Alltså framåt marsch för Kristus, kyrkan och Svenska folket.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag ser inlägget ovan som inte så lite galghumoristiskt mot slutet.

      Visst går det att hålla med i stora drag, BOD. Men jag undrar om våra eventuella tyckanden alltid är så realistiska. Tre av fyra nytillkomna svenskar har i dagsläget två eller en utrikes född förälder. Nischen 'svensk folkkyrka' minskar alltså varje år i motsvarande grad sin potentiella marknadsandel.

      Sen undrar jag alltmer, om du verkligen tillhör samma parti som Fredrik Reinfeld, Anna Kinberg Batra och andra ledande nya moderater? Med ett litet leende kan antydas, att det faktiskt finns ett parti numera som benämner sig 'socialkonservativt'.


      Lars Jensen

      Radera
    2. För att inte tala om utträdesstatistiken sedan 1958 *fniss*.
      Jämfört med de traditionella frikyrkorna så har SvK tappat mycket färre medlemmar procentuellt.
      Dock är minskningen i antalet gudstjänstdeltagare med betydande i SvK, där de traditionella frikyrkorna nu har fler gudstjänstdeltagare årligen på huvudgudstjänster.

      Radera
    3. Bengt-Olof Dike har i detta fallet alldeles rätt: Svenska kyrkan har tvångsskilts från staten. Tilläggas kan väl att tvånget består i att ett demokratiskt valt plenum i demokratisk ordning har beslutat detta.
      /Sub versus/

      Radera
    4. BOD

      Hur kan SveK på något sätt stå rakryggad för något.

      Hon vågar inte stå för något. Förföljer och förnekar sina "katolska" rötter o har aldrig modet att ryta till i något vesäntligt.

      I sin iver att bli accepterad har hon gift sig med samtiden. Det är livsfarligt för ett samfund.

      Skeppshaveriet är verkligt och kyrkoskeppet sköljs över av åsiktsvåg efter åsiktsvåg. Politruker, RFSU-lobbyn, rödvinsvänstern och de mediekåta har funnit en partner i SveK.

      Den som äktar sådana lättfotade partners blir snart änkeman. Man kan inte tjäna Gud o mammon. Att ha 99% betalande medlemmar, utan intresse, engagemang eller välvilja är förödande.

      Radera
  12. Ungdomens kristnad är Sveriges vår, Sveriges framtid och hälsa!

    SvaraRadera
  13. Hoppas jag inte anses vara en av dem som osäkrar tangentbordet så fort jag ser Dikes namn.
    Jag har istället en uppriktig och ärlig fråga till dig Bengt Olof:
    Du uttrycker dig ofta på ett sådant sätt som att du tror att den ökande utträdesfrekvensen är en naturlig eller nödvändig följd av kyrkans skiljande från staten och att vi således skulle haft kvar en högre tillhörighet om relationerna inte ändrats år 2000.
    Skulle vara intressant få något belägg för den tanken. Rent hypotetiskt skulle man ju kunna tänka sig att de ökande utträdena har att göra med något helt annat tex den tilltagande sekulariseringen.
    Jag har heller aldrig mött någon som motiverat sitt utträde med att svenska kyrkan brutit upp från sina tidigare relationer till staten.
    Helt utan vilja till polemik är jag idel öra.

    SvaraRadera
  14. Ateisterna lägger på ett kol:

    http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/darfor-bor-staten-bli-helt-sekular_4325759.svd

    Det kanske är dags att överväga emigration om man är kristen och tror på familj och religiös frihet och tankefrihet? Och låta islamister och ateister göra upp om framtiden utan inblandning, alltså? Dom passar nog för varandra?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Liechtenstein är det enda landet i Europa som är fortfarande är traditionellt, katolskt, kristet. Andorra, Cypern, Grekland, Irland, Italien, Litauen, Malta, Monaco, Polen, Portugal, Ryssland, San Remo och Ungern har väl fortfarande (mer eller mindre) en konstitution och en officiell kultur som bygger på kristendomen.
      I den "Nya Världen" så hittar du fickor av kristen civilisation i Latinamerika och i vissa områden i USA.
      Lycka till med flytten!
      Antony

      Radera
  15. "På främmande spår" är en skrift skriven av Hjalmar Lindroth. Den som har tillgång till arbetet "Kyrklig Splittring" skriven av den författare Bengt Olof Dike kallar "bloggpappan" kan hitta allt som har med beslutet 58 att göra.
    Det var "fel beslut" 1957 därför måste kyrkomötet rättas till. Det handlar inte egentligen om alla människors lika värde oavsett... utan det handlar om makten över kyrkan. Detta är det främmande spåret och det når förr eller senare beroende på accelerationen till vägs ände. En kyrka eller kyrkogemenskap som politiserats så att Sanningen hålls fången i orättfärdighet når till slut sitt slut. Om vi travesterar Domarbokens slutord får vi: På den tiden fanns inget ämbete i svenska kyrkan utan bara vigningstjänsten och var och en gjorde vad som bäst passade i den för tillfället rådande kontexten.

    SvaraRadera
  16. Det blir så här i kyrkan när vi inte alltid håller rätt fokus. Vi träter inbördes om allt möjligt, är fixerade vid allt som är fel med varandra, samhället, teologien. En känsla av hopplöshet inför både tron i allmänhet och Sv.Kyrkan i synnerhet breder ut sig och kletar fast vid våra tankar, ord och gärningar. Och i stället för religionen träder ofta "samhället", politiken och kyrkan som institution in som diskussionsmateria, givetvis mycket lättare att prata och ha färggranna åsikter om än om det mera intima och krävande som är själva tron i sig. Så byggs en inre och yttre sekularisering upp som till slut bara smakar bittert.
    Hur många ytterligare måste skakas i sin tro - och kanske rentav mista den - medan kyrkan strider inbördes, talar svävande om det rent religiösa och pratar politik? Vem ser den tynande veken släckas och det svaga strået brytas? Alla är inte självklart vitala och kraftiga i tron och kan kosta på sig vitala meningsstrider eller orka intressera sig för politik, samhällsdebatt och person, - teologi - och strukturstrider. Sannolikt finns det rätt mycket folk där ute som bara längtar efter pålitliga och tröstande ord om "inre" kristen tro, folk som är i det läget att de fullkomligt struntar i allt yttre tills de får hjälp att tro och får lindring i sin misströstan och existentiella desperation.
    DETTA - samt apologi inför de robusta sekularisterna! - tror jag vi skulle ägna oss åt - var och en efter sin förmåga och tro - och låta det övriga och yttre under en period vara sekundära frågor. Kanske skulle då karaktären och känslan i de mellankristna debatterna bli bättre och intressantare och människor få hjälp. Ty det är väl därför - att hjälpa människor att tro - som kyrkan finns överhuvudtaget. Det här är så svårt och man måste sannolikt avstå från så mycket hårdför och kulört polemik i dagsfrågor, men jag tror det är den enda vägen framåt. Låt oss som kristna ta en åsiktpaus, medvetet tjuvkoppla oss förbi samtidens hela åsiktsmaskineri, och göra det lilla som går för att hjälpa människor att tro. Det här låter mesigt och det kanske det också är - men då får det vara så.
    Samlingen bör ske runt Trosbekännelsen som den rent konkret är, inte runt ordningar, traditioner, kyrkliga strukturer, koder och olika åsikter - som ju är väldigt skiftande och aldrig kan bli annat.
    Vi är alla svaga och mycket bristfälliga. Matt.7:1.

    SvaraRadera
  17. Jackelén nämnde i sin analys något i stil med att man bör ta till vara på exempel från församlingar som vänt nedåtgående trender. Det får kanske betraktats som en kovändning. Hittills har jag sett hur t ex präster i just sådana församlingar hängts ut som svartrockar, mörkermänniskor, bakåtsträvare och jag vet inte hälften av alla okvädingsord som från svenskkyrkligt pk-håll spys ut över dem som på bekännelsens grund samlar människor till just gudstjänstglädje. Men det är ju kart, saken beror ju på vad som menas med nedåtgående trend.
    /Sub versus/

    SvaraRadera
  18. Torbjörn Lindahl m fl.

    -Du ställer en vänlig fråga i en vänlig ton, vilket uppskattas på ett kommentatorsfält, där tillmälena mot Svenska kyrkan och dess förtroendevalda haglar.

    Svaret från mig är enkelt: läs utträdesstatstiken FÖRE och EFTER skilsmässan. Fram till år 2000 var tillhörigheten, om jag snabbt nu har rätt för mig, omkring 90 procent. Nu är den 69 för att år 2025 alltså vara nere i 50 procent eller mindre, enligt Jonas Bromanders förutsägelser (läs KT:s senaste nummer (12/2).

    Det är katastrofalt, förfärligt och kan inte mötas på det lättfärdiga sätt som ärkebiskopen kommenterar utvecklingen.

    Vem var det som en gång för inte så län ge sedan yttrade orden:
    "Sveriges folk är ett kristet folk"?

    Jag vidhåller därför, bäste frågare i hövlig och anständig ton att skilsmässan var ett utslag av en mindre grupps, men inom sig starkt divergerade, åsikter kollektiva groteska felbedömning som drev fram den.

    Gruppen bestod av högkyrkligheten, som gjorde gemensam sak med stora delar av frikyrkligheten, med Svenska Missionsförbundet i spetsen.
    BloggarDag, som var med på tåget, kanske till och med som förare av högkyrklighetens lok, vet hur det gick till, ty han var med. Jag minns hans utläggningar i KM om den påstått nya sköna kyrkovärld som väntade, då äktenskapet hade spräckts. Vill jag vara elak kan jag säga så här: Då passade det att ta frikyrkligheten i hand! I dag vänder högkyrkligheten ryggen till den, dess företrädare vill ej ens gå i dess gudstjänster.

    Så nu får den klagande högkyrkligheten över sakernas aktuella tillstånd i Svenska kyrkan skörda vad den själv sått.
    Inte minst ekonomiskt var skilsmässan en katastrof. Läs igen ovannämnda nummer av KT och se hur allting därvidlag håller på att säcka ihop.

    Jag blir smått förtvivlad när jag ser hur vår älskade folkkyrka i tidigare symbios med samhället, tryggad ekonomi och fast förankrad i folksjälen, ramlar sönder bit för bit.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. BOD fortsätter sitt vidhållande vid sambandet mellan "skilsmässan" 2000 och medlemsutvecklingen. För den som i diagramform vill se hur det hela ser ut tillhandahålles härmed http://goo.gl/7D3cdG varvid lätt inses att utförslöpan börjat långt innan år 2000.

      Möjligen än mer alarmerande är gudstjänststatistiken, vilken kan ses här: http://goo.gl/68141G Med nuvarande utveckling är antalet besök i söndagens huvudgudstjänst nere på 0 om 20 år.

      Sifferunderlaget är hämtat från Svenska kyrkans officiella statistik på http://www.svenskakyrkan.se/statistik.

      /Per H

      Radera
  19. Re Parkinssons lag för att nu tala om något mindre irriterande än vissa skribenters oförmåga att inse vari de egentliga problemen ligger för SVeK ligger.

    Läs den -om Ni inte redan gjort den tillsammans med en annan bok " Peters princip" . Båda böckerna innehåller tänkvärda sanningar och båda böckerna drar slutsatser och "förklarar" vissa fenomen på olika sätt. Båda kan ha rätt och båda kan ha fel och naturligtvis det mest sannolika en kombination av ofullständigheter.

    Båda är för övrigt nyttiga just när man försöker förstå statistiska fenomen något en viss kommentator här absolut inte har någon förståelse för. Att SVeK har ett "katastrofalt" tapp av medlemmar är onekligen sant- ett tapp som iofs inte började år 2000 men onekligen har eskalerat.

    Långt tidigare om än inte på Hedenhös tid var det omöjligt att lämna SVeK om man sökte vissa befattningar, dessutom krävdes att man i såfall gick in i ett annat samfund. Det fick t ex den uttalade ateisten Branting uppleva. Han gick demonstrativt ut ur SVeK och in i metodisterna- de var de billigaste den gången men kröp tillbaka till SVeK med svansen mellan benen när han upptäckte att han inte kunde tillträda som statsminister utan att vara medlem i SVeK.

    Naturligtvis var det en nesa för honom och den politiska grottkvarnen började mala med frågan om hur dåvarande regler skulle upplösas och hur kyrkan skulle antingen krossas helt eller göras ofarlig.

    Med övertydliga exempel från vänsterregimer /kommunisters agerande i andra länder valde man den mjukare vägen -omvandla kyrkan till ett redskap för politrukerna och när tiden var inne och den garanterat var ofarlig men dög som nyttig idiot var man bara glad över att slippa ansvaret för denna.

    //HH

    SvaraRadera
  20. Till B O Dike:
    Jag håller till största del med dig, men... Du talar om att dra ut på gator o torg med de förtroendevalda. Det kommer aldrig att hända! Varför? Därför att de inte har Jesus först. De sitter i alldeles för många fall på sina poster av helt andra skäl. Varför ser man annars kyrkorådsmedlemmar på första maj och i pridetåget, men sällan i Gudstjänsten eller på Jesusmanifestation. Förklara gärna detta för en som bara ser politisk ockupationsmakt i styrande sammanhang. //Anders

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är lika glest i 1 maj-tågen som i kyrkbänkarna. Inbillar du dig verkligen att några kyrkorådsmedlemmar orkar masa sig upp och delta i i 1 maj-tågen tidigt på eftermiddagen? Då har de ju inte hunnit sova fyllan av sig efter valborgsmässofirandet. Och partitillhörigheten? Det är nog så att bara ett decimalmått av de politiskt förtroendevalda går i 1 maj-tågen, och det av plikt.

      Annars tycker jag inte att vi ska gnöla över politisk partitillhörighet. När man läser den här bloggen, och BOD:s rigida statskyrkofanatism är inget undantag, får man ju alltmer intrycket att kyrkan bara ska vara till för högerextremister.

      Jag vill tvärtom hävda att partitillhörigheten hos folket i kyrkbänkarna är egalt, vad de röstar på i de allmänna valen. Utan felet är partivalen till kyrkan, att det inte är samma personer som sitter i kyrkofullmäktige som sitter i kyrkbänkarna.

      Och sedan undrar jag varför man så sällan nu för tiden läser att man ska "hata synden men älska syndaren"? Men då handlade det förstås om homosexuella och deras kärlek till varandra. Nu handlar det om nazister och nazismen, som ska urskuldas och till och med förnekas. Homosexuella skulle ta avstånd från homosexlualiten. Något motsvarande krav på nazister att de ska ta avstånd från nazismen ställs inte. I stället angrips motdemonstranter för självrättfärdighet. med kvidande utgjutelser om "de goda".

      Man får snart skämmas för att man har en klassisk kristen tro. Medverkar inte detta, männtro, till utglesningen i kyrkbänkarna?

      OHP.

      Radera
  21. Anders,

    -Varför påstår Du i generaliserande tonfall, att förtroendevalda inte har Jesus i centrum? Ungeför som att vore de inte troende. Glöm då inte att förutsättningen för kyrkliga förtroendeuppdrag är tillhörighet till Svenska kyrkan.

    Sedan, bäste kommentator, är det inkorrekt, fräckt är bättre ord, att beskriva dem som soldater i en ockupationsmakt och påstå - generaliserande även här - att de inte är gudstjänstbesökare. Jag vet många, många som deltar i gudstjänsterna och som lägger ned tid, kraft och kanske också sin själ i engagemanget för kyrkan. De förtroendevalda är Svenska kyrkans ryggrad. De står ju också för det ekonomiska förståndet i kyrkan, det som tyvärr många präster helt eller delvis saknar eller är ointresserade av.

    Men uitan pengar inga kyrkor. Och utan kyrkor inga präster. Ty vilka präster arbetar utan lön? i synnerhet nu, när kh-lönerna snarare börjar överstiga än vara lägre än 50.000 kronor per månad?

    I sammanhanget kan en fråga till hörkyrkligheten vara befogad:
    -Är dess företrädare beredda att sänka sina löneanspråk kraftigt för arbete i Sveriska kyrkan?
    Frågan kan enklast besvaras med ett ord - ja eller nej1

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
  22. Ja!

    Men Svenska Kyrkan vill inte ha med slika djur att göra, utom möjligen som avgiftsbetalare.

    J

    SvaraRadera
  23. J,

    -Jag häpnar och skakar på huvudet gång efter annan över språkbruk, tillmälen, beskyllningar, förutfattade uppfattningar, fördömanden och kränkningar av medmänniskor, närmast hatfyllt tonfall och en skrämmande attityd som högkyrkliga företrädare, såväl anonyma som icke anonyma, företrädare sätter på pränt här.

    Man vill inte tro att det är sant: att kyrkliga personer, som dagligen poängterar renlärighet, åberopar och hänvisar till Jesus och Guds ord nedlåter sig till sådana omdömen.

    Men det är en verklighet, starkt dokumenterad verklighet, som skrämmer, oroar och ställer flera frågor, bland annat om vad som driver fram sådant.
    Jag vet inte, är ej psykolog eller psykiatriker och har inget svar på vad som rör sig i de personers inre som tycks ha som livsluft att svärta ned Svenska kyrkans företrädare på detta sätt.

    Må besinningen och återhållsamheten någon gång infinna sig hos dem som tycks ha satt sådant här i system! Hat, hets och hårda ord har aldrig fört mänskligheten framåt.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. BOD, BOD, BOD!

      Finner du något av dina återhållsamma och besinningsfulla påståenden i mina få ord ovan?

      Verkligheten ser bister ut:

      -Dom vill bli av med honom! anförtrodde den högkyrklige kyrkoherdens fru häromdagen angående maken.

      Hans fel? Att han är en av få i omgivningen som fortfarande har en gudstjänstfirande församling av mått? Är omtyckt och inspirerande arbetsledare?

      Sådant kan passera. Det oförlåtliga är att han har fel åsikter. Därför vill prelater, administratörer och politiker bli av med ett "slikt djur".

      J

      Radera
  24. BOD

    Jag har redan invänt mot sign. Anders alltför generaliserande påståenden. Men du börjar själv bli riktigt, riktigt tröttsam med ditt ständiga blånekande av kyrkans problem. Det är fräckt av dig, rentav lögnaktigt, att påstå att de förtroendevalda är kyrkans ryggrad. Den del av de förtroendevalda utgör kanske en del av dennas ryggrad, som är de kristtroende gudstjänstbesökarna. Varför förminskar du dem?

    En ännu värre lögn är att de förtroendevalda står för det ekonomiska förståendet i kyrkan. Det stämmer kanske (återigen!) på en del av de förtroendevalda, men inte generellt. Jag känner till fall då en kyrkoherde tvingades sluta, sedan hon vägrat satsa kyrkans pengar i ett asylboende, som skulle drivas av en partikamrat till kyrkorådets ordförande. Kyrkan skulle stå för den ekonomiska risken. Det var då ingen brist på asylboenden, och partikamratens företag gick därför ganska knackigt.

    Sedan har vi alla utköpen av präster. Tyder det på ekonomiskt förstånd? Håll dig till sanningen. Partiväsendet i kyrkan kan inte längre försvaras. Försök skilja mellan partipolitik (företeelsen) och politiker (människorna)! Det är de senare, som ska frälsas i kyrkan. Partipolitiken kan däremot inte frälska kyrkan.

    OHP

    SvaraRadera
  25. Bengt Olof
    Tack för din vänlighet. Men du undviker det som var min fråga. Du skriver att utträdena ökat. Inget jag förnekar. Jag är heller inte intresserad av frågan om "skilsmässan" fick andra effekter än de som Dag Sandahl drömde om.
    Min fråga var istället: hur kan man visa att de ökande utträdena är en naturlig följd av "skilsmässan"

    SvaraRadera
  26. Generaliserande eller ej, men det är likväl större sannolikhet att träffa kyrkorådsmedlemmar på Pride än på Jesusmanifestation eller Oas. Varför?
    Jag tycker även att kommentaren ovan slår huvudet på spiken med att det inte är samma människor i kyrkorådet som i kyrkbänken. Varför är det så få förtroendevalda som deltar i verksamheten, men som inte missar ett möte där man får vara med att bestämma och besluta om just den verksamheten? Kanske det kan bero på att man inte sitter på sin post av andra skäl än sekulära (läs: politiska).
    Jag förnekar givetvis inte att det finns förtroendevalda med Jesus högst på agendan. Det finns t.o.m. en särskild nomineringsgrupp för dessa, den kallas Frimodig Kyrka. Kanske namnet är bekant?
    Ni får tycka att jag raljerar eller generaliserar, men jag bara utrycker vad jag sett och ser, och jag gillar det inte! Den kyrka som överger Herren och Skriften går under! SveK är med den politiska ockupationsmakten vid rodret på god väg mot undergången och är nog egentligen redan bortom all räddning, tyvärr!
    //Anders

    SvaraRadera
  27. J, OHP, Torbjörn Lindahl och Anders,

    Först noterar jag att ingen av er kommenterar högkyrklighetens redovisade språkbruk, tonfall, hat- och hämndattityd, det ständigt närvarande konspiratoriska tänkandet, etc, etc. Tänk över detta och rannsaka agendan!

    Sedan utgår J från ett fall då prästens fru tycks vara källan. Men vad säger den andra parten då? Det får vi inte veta. OHP drar också upp ett enskilt fall, som kan kommenteras på liknande sätt och som naturligtvis - liksom det förstnämnda - inte är representativt. Och visst är det så att de förtroendevalda på ett helt annat sätt än många präster är ekonomiska realister i kyrkan, vilket visades bland annat innan skilsmässobeslutet, då högkyrklighetens företrädare inte kunde, eller ville, förutse den ekonomiska katastrof som skilsmässan var, och kommer att bli, för kyrkan. De sågbara den andliga delen, som förvisso är central men där de också gjorde en katastrofal felbedömning.

    Till dem som likt en signaturen OHP förnekar den förtroendevalda ryggraden i kyrkan, skall påminnas om allt det uppoffrande, oegennyttiga och ibland också tunga arbete, som de gör. De handhar den ekonomiska förvaltningen, vilket vi skall vara djupt tacksamma för, de ställer upp i tid och otid, engagerar sig mycket och är måna om kyrkans väl. Naturligtvis finns det också, precis som bland prästerna, förtroendevalda som tar det mera lugnt och låter dagarna komma och gå.

    Men att generalisera över förtroendevaldas påstådda maktfullkomlighet, hedniska attityd och bristande kyrkoengagemang är djupt ohederligt och ett utslag av förutfattade uppfattningar om denna - det vidhåller jag bestämt - kyrkans stabila ryggrad.

    Lindahls fråga besvaras enklast med hänvisning till statistiken före och efter skilsmässan år 2000. Utträdena ökade starkt EFTER dess ikraftträdande.

    Sedan har jag, skall tilläggas, aldrig gjort gällande att allt är bra som det nu är i Svenska kyrkan. Det behövs verkligen offensiva missionsinsatser, en stark kyrklig aktivitet ute i det sekulära samhället, orädda präster och modiga förtroendevalda. En kyrka, som vågar, vill och beslutar sig för att ta ordentliga kliv framåt.

    I den missionsoffensiven är alla, som önskar att Guds rike skall växa i vårt land och i världen varmt välkomna. Men resultatet av en sådan offensiv blir aldrig detsamma, om några uppträder som femtekolonnare och vänder missionsredskapen inåt i stället för utåt och framåt.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
  28. Tyvärr är de "modiga förtroendevalda" inte intresserade av någon Evangelisation. Det finns inte på deras agenda. Det är nog här vi talar förbi varandra B O Dike. Jag får i alla fall intrycket av att Du inte vill inse att de som styr och ställer i SveK inte är intresserade av någon missionsinsats. Det finns inte på deras karta, inse! Jag håller med dig till 110% att en sådan insats behövs, men ska SveK utgöra en del av något sådant MÅSTE ledningen bytas ut! Så länge den politiska ockupationsmakten håller stryptag på SveK kommer ingen mission om Guds rikes utbredande att ske!
    //Anders

    SvaraRadera
  29. Anders,

    -Det finns ingen politisk ockupationsmakt i Svenska kyrkan. Påståendet är lika grovt som groteskt. Ockupation betyder att med våld bemäktiga sig något. Och i vilket syfte skulle politiker, demokratiskt valda av kyrkan själv, ockupera den som har bjudit in dem att kandidera?

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
  30. BOD,
    Din kommentar är så naiv. (Vet inte om min tidigarereplik infördes eller jag glömde att "sända". Oavsett. T ex ditt påstående om ockupation. Vilket otroligt naivt tjafs.Jag vill inte vara elak eller sarkastiVåldet är en metod som kan användas och förvisso är den vanligaste därför att de som utsätts för ockupationen normalt sett värjer sig mot denna och att då ockupanterna försvarar sin ockupation med våld- eller möter "våld med vål# och eftersom de just i kraft av att vara ockupanter oftast kan genomföra detta .

    Detta är dock aldrig huvudsyftet och mycken ockupation har egentligen genomförts på "fredligt " sätt. När tyskarna ockuperade Danmark så kostade det förvisso några människoliv- vill minnas fem stycken. Den fortsatta ockupationen och det motstånd det gav upphov till kostade mera.

    Tjeckien var länge ockuperat men lika visst är att den ryska ockupationen inte var speciellt våldsam- det var en tystnadens regim som lades över landet och vars våld - när den utbröt - riktades mot de som inte kunde tiga- inte lät sig fördummas som t ex den tyske prästen Bonhoeffer talade om.

    SVeK är de facto ockuperat. Det vill till att vara både blind och döv eller totalt ointresserad av Kristi Kyrka på jorden för att undgå att märka detta.

    De flesta är ointresserade och märker inget eller kanske korrektare. Det de märker ser de som sundhetstecken. En Kyrka utan krav på eviga sanningar, utan krav på apostolisk lära , utan krav på att följa bekännelsen.En kyrka som gör sig av med resterna av sin historia , gör sig av med sina "svartrockar", avskaffar syndatänket på sitt eget lilla vis genom att bortförklara denna. En kyrka som öppnar för hädelser och smädelser- mao en öppen kyrka för allt utom de förhatliga extremisterna- svartrockarna som menar att Jesus är kyrkans herre och att vi har att följa honom eller stå vårt kast- det är en framtidens kyrka och du dess högljudde försvarare.

    Är det så Du ser Dig själv och vill ihågkommas?

    //HH

    SvaraRadera