Besked från Kyrkans Hus: Inte välkommen!

Måndagen den 28 november ringde nye gruppledaren för FK:s kyrkomötesgrupp. Han hade fått ett mejl från Nils Warmland sänt kl 15:43 om ett arbetsmiljöärende. Jag var nu ett arbetsmiljöproblem!  Jag höll just på att plocka in disk i diskmaskinen, min arbetsmiljö, Enklast var om jag fick läsa aktstycket själv. Gruppledaren skickade över det. Jag läste under stigande häpnad. Mest kanske detta med att den administrative förklarar, att jag inte kommer att vara välkommen att tjänstgöra i kyrkomötet. Det bestämmer väljarna, förstås, inte Nils Warmland, hur mycket administrativ chef han än är. Men han har deklarerat vad som ska gälla. Oönskad. Inte välkommen. Hur känns det, tror ni?

Men vad har hänt? Vad gäller saken? Jag fick tänka efter hur det kommit sig att jag blivit ett arbetsmiljöproblem. Så här:

På väg in i plenisalen under kyrkomötet ville en diakon ha min uppmärksamhet för den utställning de hade. "Diakoni är väl viktigt" löd hennes budskap. Jag svarade att det trodde jag inte. Lite ironi och rätt mycket allvar. Den självförhärligande diakoni, som alltmer vill vara socialvård och civilsamhällesinsats, men som inte kopplas till församling och kyrkoliv, är jag sannerligen inte för. Lika lite som jag var för de där diakonerna, som med socionomutbildning satt i förvaltningar på kommun och länsplan.

Diakonen ville inte veta hur jag tänkte. Hon blev i stället för nyfiken bara uppbragt. Hon undrade också vad jag tyckte om utställningen, som jag inte sett (jag var ju bara på väg in i plenisalen). Med papper i höger hand gjorde jag gesten "jag vet inte" med vänster, alltså viftade med handen i luften. På min hand sitter fortfarande fem fingrar. Ni förstår dilemmat. Men jag var inte respektlös, inte oanständig och jag visade INTE långfingret för att visa vad jag tyckte. Jag viftade med vänster hand på väg in till det jag var i Uppsala för att göra. Hon trodde - illvilligt och med öppet sinne för obsceniteter - något annat. Anklagelsen?

Anklagelsen gäller inte, om man kollar, att jag skulle räckt den kära diakonen ett långfinger upp i hennes plyte. Det hade varit respektlöst och oanständigt, det medges oförbehållsamt. Jag påstås ha visat långfingret för att visa vad jag tyckte om en utställning (som jag alltså inte studerat). Jag visade hela handen! Jag visade att jag inte sett utställningen och därför inte kunde ha någon mening om den. Vänster hand. Obscena gester görs väl med höger han och utsträckt långfinger om man är högerhänt. Jag noterar detta endast i förbigående. Jag är högerhänt.

Om jag inte studerat utställningen, hade jag dock försett mig med utställningens tryckta material från ett ESF-projekt (dnr 2015/00245), Lokalt arbete och dialog med riksdagspolitiker. Jag läste det när jag kommit hem. Syftet med projektet är att nå människor som står utanför arbetsmarknaden. Bra på sitt sätt. Åtta deltagare åkte till Stockholm för att träffa riksdagspolitiker och tala om möjliga motioner. Stockholm visade upp sig från sin vackraste sida, solen lyste och det var vindstilla, inhämtar jag i rapporten. Jag kan väl förstå att kyrkomötesledamöter blir viktiga att möta för att visa upp arbetet. Då kan det rapporteras vidare till Bryssel att man gjort också detta. Skapar relevans. Men måste jag bli entusiastisk för det och stum av beundran för detta som kallas diakoni? Kommer utställarna till Uppsala för att få känna sig bekväma, som det heter i brevet, och bekräftade av att få vistas i kyrkomötesmiljön?

Nå, jag hade under brinnande kyrkomöte inte hunnit läsa materialet eller se skärmarna, så jag kunde bara markera detta. Intresant? Nja. Det riktigt intressanta är att den administrative chefen dömer mig ohörd, att diakonen inte söker upp mig, som Skriften bjuder, att den administrative chefen inte heller hanterar mig som ett subjekt utan som en mindre vetande och vänder sig till gruppledningen, som ska huta åt mig. Dessutom ska kyrkomötets ordförande informeras om något jag anklagas och döms för (utan hörande) Berörda chefer ser allvarligt på händelsen (som jag alltså förnekar!) och den administrative chefen ska ha samtal med alla berörda medarbetare om detta som jag menar är ett uppenbart, för att inte säga illvilligt, missförstånd av en diakon. Hur blir detta till alla? Här går arbetstid åt. Och den administrative chefen begär att gruppledningen ska markera mot mig att "vi under inga villkor accepterar kränkande beteende". Nähä. Och han tvingades alltså "än en gång" konstatera att jag betett mig illa på kyrkomötet. Jaha. Då accepterar väl inte heller jag ett kränkande beteende och märkliga omdömen, som mot betalning hanteras på administrative chefens tjänstetid och riktas mot mig som person. Än en gång? Kunde man be om att få rannsakan före dom eller är det för mycket begärt i det kyrkliga?

Saken gäller alltså ett arbetsmiljöproblem som jag utgör. Detta är den fastlagda sanningen. Fattar ni att en möjlig förklaring till allt detta skulle kunna komma att vara att arbetsmiljön i Kyrkans Hur är helt sjuk? Så illa kan det väl ändå inte vara. Mantimmar som kastas bort på nonsens? Och hur kommer det sig då att slutsatser fastslås utan att alla parter blivit hörda? Är inte detta kränkande för en av de berörda, nämligen för själva "arbetsmiljöproblemet", och en kränkning av själva den västerländska rättsordningen? För att inte tala om det kyrkliga. Ponera att jag tryckt ett långfinger upp emot diakonens plyte, borde jag inte också i ty fall av uppenbart illa uppförande haft en chans att be om förlåtelse? För att inte tala om reformationsåret och vad Luthers förklaring till åttonde budet kunde betyda i sammanhanget.

Det hela är absurditet. Min vän dr F tyckte jag skulle skriva en saga på temat, men jag tror inte att jag är på sagoberättarhumör. Jag illustrerar hellre rakt av miljön i Kyrkans Hus. Så här går det till. Kan det vara så, att de som inte riktigt håller i församlingsarbete måste ta vägen någonstans och då är det kanslier som gäller, men inte utan effekter. Det är måhända också detta vi ska se allvarligt på. Bortsett från det uppseendeväckande, att det är den administrative chefen som tror sig bestämma vilka ledamöter som kommer att vara välkomna att tjänstgöra. Det är sanslöst. Och detta kallas en demokratisk folkkyrka. Ser vi här ett exempel på hur beslutsmakten flyttat till kanslinivån och allt annat är egentligen staffage?

Ni kan få läsa brevet i dess helhet. Ska jag kräva skadestånd? Eller en offentlig ursäkt? Insatser mot kyrkopoltitiskt betingad mobbing av person? Ska jag begära att kyrkomötets ordförande markerar mot den administrative chefen? Ska han flyttas från rättsavdelningen till avdelningen för fel? Duger han efter det inträffade som chef? Och vad med diakonen, illvillig eller vad? Helt enkelt drabbad av ideologisk felsyn med de konsekvenser detta för med sig, dvs hon ser vad hon har preferenser att se? Av fem fingrar på en hand väljer hon att se ett? Kan man söka för sådant?

Läs nu i lugn och ro:

Jag har ett tråkigt ärende. Dag Sandahl har – än en gång tvingas jag konstatera – betett sig illa på kyrkomötet. Det handlar om en incident på utställningsgolvet i UKK den 21 november, då han på ett respektlöst sätt ifrågasatte några utställares arbete kring diakoni, varpå han visade långfingret för att illustrera vad han tyckte.

Berörda utställare var två medarbetare från kyrkokansliet med tre gäster från Lunds och Västerås stift, som besökte kyrkomötet för första gången. De tog mycket illa vid sig och anmäler till ansvariga för kyrkomötet händelsen som ett arbetsmiljöärende. Utställare på kyrkomötet ska naturligtvis kunna känna sig trygga och bekväma i mötet med de förtroendevalda. I det här fallet handlar det dessutom om en ledamot som också representerar kyrkostyrelsen. Alla där behöver inte tycka om det arbete som kyrkokansliet bedriver, men det minsta man kan begära är ändå viss grundläggande förståelse och – framför allt – ett anständigt uppträdande.

Det är inte meningen att bli upprörd på er, som inte har någon skuld i det hela. Det vore ändå bra om ni som gruppledning kunde markera mot Dag att vi under inga villkor accepterar kränkande beteende. Detta sagt med vetskap om att han varken är invald i kyrkomötet eller kyrkostyrelsen nästa mandatperiod. Som första ersättare i Växjö stift skulle han dock mycket väl kunna komma att kallas, men det är bara att konstatera att om han fortsätter utgöra ett arbetsmiljöproblem kommer han inte att vara välkommen att tjänstgöra.

Jag tog muntligt upp saken med kyrkomötets ordförande förra veckan. Hon får kopia på detta mejl. Också berörda chefer på kyrkokansliet är informerade och ser allvarligt på händelsen. Vidare kommer jag också att ha samtal med alla berörda medarbetare om det inträffade, samt med deras stift.

Hälsningar Nils

Nils Warmland

ADMINISTRATIV CHEF FÖR KYRKOMÖTET

RÄTTSAVDELNINGEN

E-POST: nils.warmland@svenskakyrkan.se, kyrkomotet@svenskakyrkan.se

TELEFON DIREKT: 018-16 95 49 MOBIL: 0768-000 122

Svenska kyrkan

KYRKOKANSLIET

POSTADRESS: 751 70 Uppsala BESÖKSADRESS:Sysslomansgatan 4

TELEFON: 018-16 95 00 www.svenskakyrkan.se

Oense

Jag tror att jag är oense med dem som skriver evangelisk-luthersk teologi i ny kontext för att formulera att Framtiden bor hos oss. Jag har läst boken Vi ska slåss mot Goliat. Göteborgs stift har gett ut boken, ISBN 978-91-979581-1-0. Boken (64 sidor) hör till projektet som heter just "Framtiden bor hos oss" och som bedrivs i församlingar där omvärlden förändras och med support från riksnivån, Kyrkans Hus.

Den inledande poängen fattar jag. Guds rike kommer inte så att man kan se det med sina ögon. Jag tror jag vet vem som sa det fast hans namn inte nämns i sammanhanget. (s 6) Guds rike kan man inte se, bara några saker som det riket för med sig, men Kyrkan kan man se. Guds rike är nämligen inte bara inuti utan mitt ibland oss. Den spänningen mellan "inuti" och "i vår mitt" tror jag är en helig hemlighet att nysta i. Om det går snett här, går allt snett. Antingen blir det då för mycket kyrka eller för mycket ego, för mycket system eller för mycket flum.

Var något av ("noe av") reformationens viktigaste verkligen tanken på det allmänna prästadömet? Det tror den norske författaren. (s 8) Antagligen har han fel. Det är en hoper punkter som tillsammans blir det reformatoriska och vilken av dessa som är viktigast vet jag inte. Rättfärdiggörelseläran? Sedan blir det mycket om mötet med den andre, men märkligt nog ingen text om mötet med Gud. Jag letade efter Jesus i boken. "I nattvarden får vi del av en gemenskap och del av Jesus Kristus." (s 28) Detta är allt som sägs om Jesus i boken. De reformerta skulle egentligen inte komma med några invändningar.

Luther skulle ha en del att säga när han förstår att instiftelseorden i Göteborgs domkyrka lästes samtidigt som bröd och vin bars ner till altargången, "som ett tecken på inkarnationen och Guds rörelse neråt." (s 47) Vad konsekrerades då? Luther var noga med konsekrationen och vad ska vi med altare till om det är bärandet som blir poängen? Och detta i den domkyrka där PO Sjögren var domprost!

Då har jag inte kommit till poängen att den kritiska läsningen är viktig för kritiskt ska bibeltexter läsas. Men jag fattar det Luther inte förstått.  Det som bär är detta att vara människa bland människor. "Det är så kyrkans tradition skrivs om och förnyas." (s 44) Läs den meningen en gång till. Hur eller hur, så tänkte inte Luther. Men i något som kallas "evangelisk-luthersk teologi i ny kontext" tänker så.  För Luther var det något annat som bar.

Frågan hur de kristna ska agera i den inomreligiösa kamp som muslimer står i vet jag inte hur vi ska besvara. Ska vi stötta motkrafterna, de framåtsträvande krafterna? (s 21) Luther, som såg hotet med turken utanför Wien kan nog inte hjälpa oss här. Hans kontext är nämligen gammal fast den var ny då.

Till sist kommer Jonas Bromander mig till hjälp. Honom gillar jag. Han har sommarrötter på norra Öland, där hans mamma bor. Svenska kyrkans varumärke borgar för stabilitet och trygghet, läser jag. Kyrkans stabila ekonomi påtalas som en framgångsfaktor. (s 51) Vi pröjsar och? Är det, som Jonas antyder, så att Svenska kyrkan går in med pengar och personal men sviktar när det gäller engagemang? Stängt efter kontorstid? undrar jag. Eller, handen på hjärtat, undrar jag egentligen?

Jonas antyder, att de som tidigare kände sig hemma i församlingarna nu kan dra iväg i ett svårhanterligt främlingsskap, rasism rentav.  (s 55) Kan det vara så att den nya kontexten betyder att den tidigare inte behövs och att alltså de som kände sig hemma, blir hemlösa. Detta problem antyder Jonas. Jag skulle kunna tänka att det handlar om hur "Svenska kyrkan i X", en produktionsapparat, ersätter det som tidigare var X församling, dvs människor som firade gudstjänst och häckade i församlingshemmet för studier, samtal, kaffe, syförening och allt vad det var. Här behövs en fördjupad reflektion för det kanske måste gå så, när en församling förändras på kort tid och får färre medlemmar och områdena större etnisk spridning. Vad blir kvar - förutom en sämre ekonomi i lokaler med personal?

"Alla människors lika värde" är ett mantra som aldrig definieras, skriver Jonas och då förstår ni att boken inom sig rymmer spänningar. "Innebörden och förståelsen av dessa ord kan sannolikt variera. Frasen blir också lätt en beskrivning av något oemotståndligt, som över tid riskerar att just därför urvattnas." (s 56)

Är detta en framtid vi ska räkna med och en teologi som ska tyda och tolka denna framtid, blir jag bekymrad. Jag förmår mest uppfatta något annat än det evangeliska. Det reformerta ser jag och ett gott stycke MTD-religion. Den är välvillig. Problemet är kanske att den bara har en riktning, framtiden. Tron har tre tidsformer; det som var, det som är och det som ska komma.  Och så har tron mycket att säga om Jesus och det där som han lovat, att vara med oss alla dagar till tidens slut. Snavar teologin här, blir det mycket kvar förutom, förstås en myckenhet av fromhet och andakt, religion i sin högsta potens. Men det blir inte kristen tro.

Minns nu att den kristna tron slog igenom i romarriket när det var religiöst och statskulten upprätthölls. Då kom kristen tro som slagkraftigt alternativ, det som var annorlunda och med en övertygande livskraft i sitt annorlundaskap. Detta kan man fundera över en onsdag i november. Riktigt hur bokens författare slåss mot Goliat har jag dock inte förstått. Jag tror faktiskt inte att det är mitt fel.

Pigga pojkar och 1868

Tre pigga pojkar ska till mig idag för att prata lärt och konstruktivt. En och annan teologisk glosa blir det nog också. Jag visste inte om jag då skulle ladda med bibelsynsfrågan, trostransformationen i Svenska kyrkan eller helt enkelt sats på att berätta hur det var i statskyrkosystemets guldålder, då äktenskapet mellan staten och kyrkan var så lyckligt när det skulle skrivas bloggpost. Jag kunde förstås också ta upp sex-frågan i ett vidare perspektiv. Varför är det så få som inser att sexliberaliseringen kommer att språngvis avlösas av nymoralism? Världen är en full bonde, som antingen faller av hästen på ena sidan eller på andra.
1868 alltså.

Synden är en personlig handling. Dessutom har man del i ansvaret för andras synder, när man medverkar till dem:
- då man direkt och avsiktligt medverkar till dem;
- då man anbefaller dem, råder till dem, berömmer dem eller gillar dem;
- då man inte avslöjar dem eller hindrar dem, när man borde göra det;
- då man skyddar dem som handlar illa.
Detta är punkt 1868 i Katolska Kyrkans katekes.
Reflektionerna göra sig själva.

Vad Antje egentligen skriver på för upprop vet jag inte. Uppropet skriver hon på, det fattar jag, men berättar hon att hon själv varit utsatt eller skriver hon mer på ett principiellt plan därför att hon känner vrede? "I helig vrede säger de: Nu räcker det!" Men vad betyder det? Vi har alla, hela bandet, anfäder som är våldtäktsmän och mördare i stamtavlan som Steven Pinker påpekar i boken Ett oskrivet blad, N&K 2006. Hans poäng är att vi föds nedklottrade med tecken. Arvsynden är inte en teologisk glosa eller konstruktion utan verklighet. När Kyrkan vet det, kan man i och för sig tycka att det räcker nu, men detta "nu" är den tid när världen med allt sitt illfundiga väsende går under. Gud säger så en gång. Dena Kyrkans insikt borde förmedlas. Sex och pengar är populära områden när det gäller att praktisera synden för att inte tala om makt.

Min enfaldiga fråga: Varför kan inte det som uttalas med stöd av kyrkoapparaten säga något mera och kanske något annat än vad de indignerade säger? Och vad händer om jag pekar på den lögnkultur som orättvist drabbat många av oss som utmålats som kvinnofientliga och patriarkala när vi - och det vet de flesta i det kyrkliga - har ställt helt relevanta frågor om Kyrkans ämbete och nu på sistone frågor om trostransformationen.

Om detta hade jag kunnat tala med de tre pigga pojkarna. Men jag tänkte vifta med en handling märkt
Konfidentiellt (Understrykningen i originalet!). Jag tänkte att just det konfidentiella skulle resultera i en av sensationslystnad ohejdad nyfikenhet. Vad är det för dokument?

Det är en analys av Svenska kyrkans läge med utgångpunkten, att staten grepp om kyrkan har hårdnat. Det kan man se genom de "två allvarligaste företeelserna". Dessa är 1950 års prästlönereform som ger staten vidgade möjligheter att reglera prästernas tjänsteförhållande och genom förarbetena för en pastoratsindelningsreform. Och "ett ytterligare hårdnande av statsgreppet är att vänta". I dokumentet sägs att något direkt ingrepp i kyrkans frihet att fullgöra sin "rent religiösa" uppgift men: "Förkunnelsens frihet att ställa samhällsproblemen i kristlig belysning måste däremot anses vara starkt ifrågasatt."

De socialdemokratiska partiet är inställt på att hävda den statliga överhögheten över kyrkan framför allt på det ekonomiska området och de därmed sammanhängande organisatoriska frågorna. Bondeförbundets hållning är kyrkovänlig, men upplöses nuvarande regeringskoalition kan det medföra en hårdare socialdemokratisk politik mot kyrkan. "Den totalitära tendensen kommer praktiskt till synes i diakoniens svårigheter att få utrymme inom samhällets socialvård."

Jag har nu citerat biskop Gunnar Hultgrens PM till biskopsmötet i januari 1955 eftersom jag gått i Biskopsmötets arkiv i Uppsala. § 19. På handlingens baksida har ordföranden förtecknat biskoparna som ville yttra sig. Det fyllde hela sidan. Men vad säger ni nu, när den biskop som några år senare blev ärkebiskop har sett så många hot mot kyrkolivet och vad säger ni om möjligheten för Svenska kyrkan att, mot denna tecknade bakgrund, kunna driva en egen linje om kvinnor i kyrklig tjänst som inte är en accept av det politiska kravet på kv*nnl*g* pr*st*r? Det går helt enkelt inte. I vart fall inte om man sätter tro till Gunnar Hultgren.

Januari 1955. Då tror jag det stod klart att vi skulle flytta till Moheda och Morsan hade bestämt sig för att köpa bil. Den levererades den 31 mars. Svart Volvo PV 444, registreringsnummer F 32132, för vi bodde i Tranås. Detta var en utflykt i en gammal mans minnen, som ni förstår. Den hösten skulle jag fylla sju år och börja skolan.

De äldre herrar som talat om det lyckliga äktenskapet mellan stat och kyrka har nu tack vare Hultgrens PM fått en del att fundera igenom. De tre pigga pojkarna läser detta och skrattar, tror jag. De är sådana. Och jag ber inte om ursäkt på deras vägnar. Eller borde jag, med tanke på vad vi läst i 1868? Har jag medverkat till skadeglädje? Eller är deras tänkta munterhet en följd av heuristisk yra och är det då den jag egentligen stimulerat?

I går eftermiddag var jag å lantegendomen, kollade läget och postlådan. Då såg jag vad jag missat just  i går kväll, måndagsaftonen efter Domssöndagen. Julstuga i Ormesberga Bygdegård med pyssel, risgrynsgröt, skinksmörgås och pepparkakor. Svenska kyrkan går före, kan man säga. Och jag missade tillställningen. Är det inte typiskt?

Bortom kompetensen

Det finns all anledning att notera att flera ledamöter av kyrkomötet berättar att de inte riktigt hängt med i alla svåra teologiska frågor när de röstat för kyrkohandboken. Det är hederligt. De inser att de inte har egen kompetens på sakområdet, men förlitar sig till vad nomineringsgruppens ledning bestämt och röstar därefter. Men stämmer det som sägs, att kyrkomötet beslutat benämna Anden som femininum? Det vill säga har det smugits in en ny trinitetsteologi utan att just denna sak debatterats? Är det så att bekännelsens insikt att Treenigheten är det högsta mysteriet bleknar och ersätts av ett påhittigt konstruerande där den feminina principen ska inrymmas? Jag tycker mig höra ett stycke mystik i det inslag som lagts ut.
https://www.youtube.com/watch?v=RPzjj6KKSsw

Receptionsprocessen avgör hur det ska bli i fortsättningen. Det betyder att det avgörs på plats. Kyrkoherdarna ska avgöra förstås men kanske det egentligen är gudstjänstfirarna, kyrkfolket som får sista ordet. Vägran är ett vapen. Vi är ju inte bara betalande gudstjänstkonsumenter utan ansvariga subjekt i Svenska kyrkans gudstjänst.

POSK ville som vanligt kompromissa. "Vi röstar för den kyrkomusik som finns med och handboken, som den föreslagits (struntar i alla reservationer), mot att arbetet med musik får fortsätta." Tanken att de politiska partierna skulle rösta bort musikarbetet skrämde. Varför det? Det finns lägen när det är bättre att eländet blir uppenbart. Så tänker inte de duktiga POSK-arna. Det är numera nomineringsgruppens svaghet. Vad vann de? Ingenting. Musikarbetet hade fritt kunnat pågå hur mycket som helst utan denna kompromiss och då hade kyrkohandboken framstått som så svag som den egentligen är. Reservationerna styrde ju inte på trams utan på substantiella invändningar. Det pågår ett religionsskifte. Inte bara så att Bibeln inte är Guds Ord /ett tema jag tänker återkomma till/ utan så att modergudinnan införts. Detta förhållande att vi inte enkelt köpte detta, gjorde att Wanja Lundy-Wedin avfärdade oss som "patriarkala". Motsättningen spricker upp. Nu gör företrädarna för en modern, öppen och demokratisk folkkyrka reda för hur de tänker.

Margareta Winberg, s, bör försvaras mot påhopp. Hon har klart deklarerat vad hon tror och inte tror och blivit invald i kyrkomöte och kyrkostyrelse. Bara den kan bli uppröd som inte fattat, att hon på en kyrkokongress företräder medlemmar. Det är dessa medlemmar som betalat kyrkoskatt/kyrkoavgift i alla år och försett oss med resurser. Nu vill de ha något tillbaka för pengarna och då måste talet om Jesus och tron och annat sådant tonas ner och det som är folkligt gångbart hållas fram; det moralistiska, det terapeutiska och den allmänna tron på en gud, deism. MTD. Denna tas om hand av det statsbärande partiet. Hur kunde det gå så? Därför att i en folkkyrka är begreppet kyrka underställt folket. Vem bestämmer i folkkyrkan? Kan man egentligen kalla detta folk för ockupanter? Ska inte de som betalar, säga vart kusken ska köra? Har de inte rätt att få den religion de faktiskt betalat för och är nöjda med?

De kyrkokristna varsnar problemet, som är verkligt. Effekten av detta är ju att själva grunden fö en kristen kyrka sopas bort. Den vilar inte längre på Uppenbarelsen utan på ett konsumentintresse. Det var roligt sagt. Evighetssymbolen blir Konsums/Coops. Och poängen är förstås att detta sker konsekvent. Det bara inte happar sig. Medvetet har de som kunnat tala om svenskkyrklighetsmarkörer och katolicitetsmarkörer i god ordning fösts undan. Det märks inte om man inte ser efter noga. Korset som målas upp är väldigt likt Röda Korset.

Naturligtvis blir resultatet en kram till döds för det som har med Kristi Kyrka att göra. Vedersakaren kan vara nöjd. Och jag funderar över de kyrkokristna som lät utstötningarna fortgå. Dessa byggde på en lögn, men i den kyrkliga tystnadskulturen var det ingen som steg fram och försvarade de beljugna. Det är en försummelse som har sitt pris för hela Svenska kyrkan. En uppsättning präster av nyare modell har inte pejl på vad Svenska kyrkan i sin identitet är och vilka de svenskkyrkliga markörerna är. Några av dem har sin bakgrund i frikyrkor med reformert teologi. Andra har ingen egentlig kyrklig bakgrund. Och hur en präst formas, the Formation of a Priest, kunde de gamla kyrkomedvetna församlingarna ha en aning om och ett ansvar för, men nu?

Peter Bexell har gett ut en bok om biskopsporträtten i Kalmar. Så tänker Kyrkan - tillbaka för att tänka framåt. Jag fick för mig att ingen av dessa biskopar skulle kunna känna igen allt i den nya kyrkohandboken som autentisk kristendom. Borde detta vara ett bekymmer?

Det frågades om kyrkostyrelsens nya sammansättning. Besked kan ges. Den är kompetent för det som väntas av den, menar jag. Observera att Frimodig kyrka nu har en ordinarie plats för första gången i svensk kyrkohistoria.
https://www.svenskakyrkan.se/press#/pressreleases/ny-kyrkostyrelse-vald-foer-2018-2021-2297820?utm_campaign=send_list

Skräck från alla sidor

Kvinnor berättar. Berättelsen om prosten som bakifrån la en kraftfull hand om vulvan på en kvinna, som stigit upp på en stege i arkivet, kan man fundera över. Prosten trodde det var skönt att ha hans hand där.  Hon slog undan handen. Det halp föga. Prosten kom bärande på en mistel och menade att det var Guds vilja att de skulle vänslas lite. Händelsen på stegen hade alltså inte avslutats tillräckligt resolut. Prosten tillhörde de fromma som tror, att det måste vara lite motstånd men bara som decorum. Kvinnan bär skammen, märkligt men förklarligt nog. Jag har läst på, som ni förstår.

Jag har tänkt ut några alternativa lösningar. Utgångpunkten är att kvinnan står på den där stegen och ska ta ner någon handling, prosten placerar sin hand och uttrycker sin mening att detta är skönt. För kvinnan, alltså!

Alternativ 1.
Kvinnan säger. "Jag ska flytta ut fötterna lite och dra up kjolen." Prosten håller kvar handen och kvinnan pissar rakt i prostens näve. Det är rätt mycket efter kaffedrickande, en populär syssla i det kyrkliga. Prosten blir blöt i handen, på kavajärmen, på skjortan och på byxorna. Kvinnan kliver ner, går upp på expeditionen, där två högkyrkliga komministrar och lite expeditionspersonal finns, berättar vad som hänt och går för att duscha (det finns dusch på jobbet fast den sällan används) och har, som väl är, en kasse med strumpbyxor och trosor för det är Black Friday och hon har shoppat på lunchrasten.

De två högkyrkliga prästerna går ner i arkivet, där prosten står nerpissad och uppenbart förvirrad. Den närstridsutbildade utdelar instruktioner till kollegan och därefter greppar de två prosten, en i kavajkragen och den andra i livremmen. De bär upp honom så, som en slaktad julgris, genom expeditionslokalen. Ute på gatan dumpar de prosten. Prosten var i arkivet för det var prostvisitation, men den avbryts för kontraktsprosten har plötsligt blivit sjukskriven och snart nog är det nytt val till prostsysslan.

Alternativ 2.
Kvinnan ler mot prosten och säger: Det är skönt, men vi måste gifta oss först. Vill du det? Det vill inte prosten...

Alternativ 3.
Kvinnan ler mot prosten och säger: "Inte ännu. Gift dig med mig, så får du!" Och prosten ser ut som en kär hankatt, faller på knä vid stegen och friar. Därefter går de till juveleraren och skaffar ringar, förlovar sig, gifter sig, får fyra barn (fast prosten är lite äldre så har kvinnan ändå tio år av fertilitet kvar) och de lever lyckliga alla sina dagar. "Det var då välsignat att jag fick för mig att göra ett närmande", brukar prosten säga till sina barn. När de gifte sig gratulerade biskopen, som fick döpa alla fyra barnen, pojkar allihop. Prostinnan brukar då mönstra sina barn och säga: "Jag hoppas ni kan uppträda som bättre gentlemän än er far, för det går inte så väl alla gånger för karlar som inte kan hålla fingrar och andra kroppssdelar i styr."

Antje har uttalat sig. Det intressanta är att den kampanj hon stöttar faktiskt säger exakt det som alla andra i #metoo säger. Här finns ingenting av insikter som synden, som fördärvar alla och allt. Skamkulturen praktiseras, inte den kyrkliga skuldkulturen. Hur kommer sig det? Jag antra att en förklaring är att Antje inte varit församlingspräst i skarpt läge med folk som ger förtroenden och går till bikt och formar själasörjare på så vis. Hon säger att det ska bli slut på synden. Så enkelt fungerar det inte. Allt i tillvaron är korrumperat och det vi bevittnar handlar mindre om sex, som ni vet, och mer om maktutövning. Makt utövas mot alla som uppfattas befinna sig i underläge. Så utövar också biskopar makt. Ty också biskopar korrumperas av synden. Det sa hon inte.

Nu har det, så söndag det är, blivit skräck från alla sidor. Koppla av med denna video som lyckliggör alla klerikala som är inne på facebook. Folk tror att detta är en fars. Ånej. Min vän Carl-Axel Petri var statsråd. Han anförtrodde, när vi var i New York en gång, erfarenheter från statsrådstiden: "Det är precis så här det går till." Och min fru, som ogärna förekommer på bloggposter, säger att det i varje skämt finns ett uns av sanning.
https://www.facebook.com/BritishComedy/videos/1967023973514898/

Jag saknar Thommy Hägg. Han hade fascinerats av det vi nu ser, moralpaniken, den kristliggt undangömda, som nu ser sin chans när det står klart att sjätte budet inte var helt utan poänger. Men om folk inte får pilla lite, hur ska det å bli en ny genration kyrkokristna? Detta sagt så häpnar jag över interiörerna från det högre ståndet, akademien och kleresiet lika. Men tala om makt mer än om sex, tror jag. Så söndag det är.

Vad gjorde biskoparna?

Biskoparna gjorde påfallande lite i kyrkomötet i frågan om kyrkohandbok. Hans Stiglund var sjuk och kom först på onsdagen, efter debatten. Kom det några tunga teologiska inlägg från några biskopar? Jag kan inte riktigt komma på några. Men bedömningen kan vara orättvis, för jag har haft anledning läsa lite inlägg i kyrkomöten för 50- 60- år sedan och då kanske jämförelsen med nödvändighet utfaller till de nuvarande biskoparnas nackdel utan att detta är deras fel. Jag har inte riktigt förstått finesserna i läronämndens uttalanden. Antjes val av psalm kanske visar att något som några i kyrkomötet försökte föra fram, inte nådde fram? Jag menar att det ter sig som lite konstigt att sjunga om hur ond makt redan är just här och att makt går före rätt när en kyrkohandbok antagits efter en genomkritiserad process, präglad av maktutövning och ovilja att göra rätt.

Gång efter annan snuddar jag vid tanken på att det som sker i Svenska kyrkan är fullständigt konsekvent. Biskop Anders Nygrens påpekande, att Svenska kyrkan för 59 år sedan växlade in på främmande spår, gnostikernas och svärmandarnas, var antingen en glosa i den tiden eller en analys som efterhand kommer att visa sig stämma alltmer, ju längre på främmande spår Svenska kyrkan färdas. I så fall har vi som försökt opponera inte varit nyttiga idioter, som velat hålla oss nära maktens köttgrytor och legitimerat systemet. Men frågan ska ställas. Kanske  är invändningen riktig. Men då gäller den väl alla som är kvar i Svenska kyrkan, dvs alla som inte gick sin väg 1982 eller 1958, 2005 eller 2009 om det handlar om det som blev äktenskapsfrågan? Och då bör frågan ställas om beslutet år 1958, själv växelfelet. Givet att biskop Nygren hade rätt.

Ärkebiskop Bertil Werkström var på sin tid angelägen att dissidenterna inte skulle ge sig iväg utan solidariskt vara kvar och ta ansvar. Vi gjorde så. Klart att detta hjälpte systemet. Frågan är då om inte något nygammalt hänt i de senare valen, när en ny, modern och demokratisk folkkyrka ska komma till. Folkhemskyrkan förebådades i moderniteten före andra världskriget. När fröet till denna moderna kyrka planterats, tar det sig efterhand och blir ett stort träd där himmelens fåglar av alla politiska kulörer kan bygga bo. Eller? Men kan en kyrkokristen bara låta dem som söker ta över en kyrka och göra den till ideologisk apparat alldeles få vara i fred? Och i gårdagens morgonbön talade andaktshållaren om "vi kyrkopolitiker", och det kallas sannolikt "inklusivt språk".

Efter kyrkovalet 2017 har den grundläggande motsättningen fördjupats och den styr in i gudstjänsten. Det är inte bara reformert teologi vi möter utan i hög grad MTD, moralistisk terapeutisk deism. Här måste det handla om både en teologisk uppgörelse, den vanliga, och den ideologiska. Jag vet att jag tjatar, men pröva tanken genom att lyssna till ålderspresidentens anförande i svenska kyrkan tv. Han skrattar lite under musiken och ropar högt när den är slut. Därefter för han fram sina tankar om kyrkolivet, ett kyrkoprogram i tiden. Vad säger han och vad säger han inte? Fundera.

När ni sett och hört detta är inte Antjes anförande utan intresse heller. Religionsdialogen lyfts fram. Det finns en iver att få tala med muslimer. Antje sa väl att detta för henne skulle vara något hon skulle prioritera framöver. Är detta verkligen odisputabelt det prioriterade för Svenska kyrkan för de kommande åren? Jag läser före detta muslimer. De gör en annan bedömning. De skriver att imamerna inte vill att muslimer ska integreras. Och de gör skillnad på muslimer. Det kanske kan vara klokt om man ser til de gångna årens krig i Mellanöstern. Men jag noterar vad Antje höll fram sedan hon gjort en analys av kyrkovalet, där en ny folklig entusiasm för Svenska kyrkan mötte oss.

På frågan vad biskoparna gjorde i kyrkomötet kan jag enklast hänvisa till tv-sändningarna. Det går att snabbt ta sig fram där. Nöjer man sig med att försöka förstå vad som läggs ut som spår för det nya kyrkomötet, finns det behändigt från gårdagens två inlägg, ålderspresidentens och ärkebiskopens. Men just nu har jag ingen minnesbild av att biskoparna i gudstjänstutskottet var uppe i debatten. Ingen biskop avrådde från nya kyrkohandboken.

Biskoparna kunde inte tänka sig att 1986 års handbok fortsatt skulle kunna användas. Det beror på att tiden gått vidare. Vi vet bättre om Guds rikes hemligheter än vi visste 1986, det måste vara tanken. En annan tanke är självfallet att det behövs en avgränsning just mot det som den handboken står för. Det var en samling reaktionära gubbar som antog den. Nu gäller nya villkor...

EXTRA! Morgonens snackis EXTRA!

Alla ledamöter står inte återkommande i talarstolen men det snackas likväl. Ålderspresidentens tal kommenteras, noga taget "åtbörder och tal", som det hette i krigsmaktens gamla visitationsordning. Framgick det av åtbörder och tal at någon var påverkad, skulle väskan visiteras. Kanske fanns där en 37:a. Folk ser alltså svenska kyrkan tv och funderar. Skratt och rop hörs från ålderspresidenten och så säger han en del också. Om detta snackas.

"Ett mellanting mellan s-kongress och centerstämma" löd en karaktäristik av kyrkomötets öppnande. Jag fann den på sitt fyndig.

Antjes tal kommenteras också. Hon sa ingenting, alls ingenting, om den nya kyrkohandboken, den som just antagits, sades det. Men stampade hon inte av i den även om religionsdialogen fick större utrymme som prioriterat område? tänkte jag.

Vad som i övrigt sägs har jag inte riktigt pejl på. Jag tänkte bara ge er några noteringar så att ni ska förstå, att allt viktigt som sägs inte sägs i talarstolen. Fast för ett fortsatt samtal är nog tv-inslagen värdefulla utgångspunkter. svenska kyrkan tv

Ni ska inte se om ni har svaga hjärtan och hjärtstartarna står långt borta.

Sorgliga nyheter från kyrkans värld

I går fick jag en svart kasse från Kyrkans Tidning. "Dagliga nyheter från kyrkans värld", stod det. "Sorgliga" läste jag. Det måste ha berott på iråkad torsdagsdepression. Jag fann sålunda tygkassens svarta färg passande i sammanhanget. Det är en fin kasse. Jag kan använda den just på torsdagar för att förstärka effekten jag bibringas av tidningen.

I går var det torsdag, det har jag klart för mig. Några var uppriktigt ledsna, när de funderade över vad som övergått Svenska kyrkan. MTD-religionen har infört modergudinnan, bortfört tanken på Den Heliga Skrift (som det stod på min konfirmationsbibel), homo-geniserat vigselordningen (vad säger de vanligaste brudparen när de fattar det, tror ni?), skapat språkliga förskräckligheter genom att inte våga säga "han" om Gud, kopplat loss från ett antal svenskkyrklighetsmarkörer (in kommer reformert tänkande och MTD) samt tonat ner sådant  som handlar om efterföljelse i konfirmationsgudstjänsten. Med mera.

Det var paus i röstandet så att alla samtidigt skulle kunna dricka kaffe, för det skulle inte fungera om hälften röstade medan de andra var ute, sa ordföranden. "Åjo, åjo", sa jag. Det hade naturligtvis gått mycket bättre! Vi hade ju troget suttit kvar och röstat. Men medge att det är underligt att de som tillhör ett politiskt parti plötsligt har samma uppfattning när det gäller gudstjänstteologi! Det måste bero på något, en sinkadus eller en vana att uppträda samlat oavsett vad saken gäller. Vart tar då MPA vägen: Med Personligt Ansvar? Det körde farbror Sven med och han var min konfirmationspräst. Nu är det MTD.

Man kan lura alla någon tid och några all tid men inte alla all tid. Nog kan vanliga kyrkokristna se vad som är utmönstrat och uppfatta vilka tendenser som döljer sig i denna mångfaldiga kyrkohandbok som icke var så mångfaldig att Christer Pahlmblad, Michael Isacson och Mikael Löwegren rymdes i arbetet. Alla skulle verkligen inte vara med, och när saken påtalats har förhållandet bemötts med tystnad, inte med argument varför just dessa tre inte skulle tas i anspråk. Här ljugs och döljs mycket som försiggått i Kyrkans Hus, Antjeborg.

CO2e kan man kanske skriva mer tekniskt fulländat, men under ett kyrkomöte som redovisar koldioxidekvivalenten för vad vi ätit och vilket detta jämförelsetal varit om vi fått kött till varje måltid, i ett sådant kyrkomöte är allt möjligt när det handlar om kyrkohandbok, tror jag. 23.1 kg CO2e blev alltså 10.7 eftersom vi inte åt kött....

Folk som har intresse för sådant, kan förmodas vilja ha en kyrkohandbok av det antagna slaget, men får svenska folket klart för sig hur de väljer mat, blir det knepigt. Kommandomeny kan fenomenet kallas. Men vad är det man gör? Det fattar jag inte riktigt, men så här förklaras saken:

"När man uttrycker utsläppen av en viss växthusgas i koldioxidekvivalenter anger man hur mycket koldioxid som skulle behöva släppas ut för att ge samma inverkan på klimatet." Men det var alltså inte CO2-utsläpp egentligen utan vad då? Är detta en galen värld? Och då tas inte alls den omständigheten upp, att den svenska skogen binder stora mängder koldioxid och att detta är bra för alla. Jag känner nog att miljömupparna driver med mig och det är jag känslig för. Lika känslig som när det gäller kyrkohandboksdribblande. Men skönljugeriet blir så lätt en andra natur, när det ska vara fint, fromt och progressivt. Var inte denna fina nyhet egentligen just en sorglig nyhet från kyrkans värld. Någon/några sitter i Kyrkans Hus och driver hejdlöst med oss, alternativt driver hejdlöst sin egen agenda.

I dag ska det väljas kyrkostyrelse. I går valde kyrkomötet presidium. Det blev det tidigare presidiet, Karin Perers och Levi Bergström presenterade med partipolitisk etikett. POSK:s Carina Etander Rimborg därtill. Efter mig, men som ordinarie, kommer från Frimodig kyrka Leif Nordlander. Nu får alltså KR ersättarplatsen, besatt av Kalle Svensson. Färe platser i kyrkomötet men en mer inflytelserik post i styrelsen.

Förresten. Någon hade fått för sig att saken var klar, när kyrkohandboken antagits, och nu skulle det inte längre slåss på några stränder. Det är för varje vapenför man i min ålder en fullkomligt omöjlig tanke: Varje meddelande om att motståndet skall uppgivas, är falskt. När biskop Mogren gav klartecken till Katarinamässan som huvudgudstjänst i radiodebatten eller vad det var, så begrep jag dock alls intet. Menar biskoparna att de ger dispens från bestämmelserna i och om kyrkohandboken? Det kan knappast vara korrekt uppfattat.

En klok iakttagelse gjordes: när kyrkomötet sjunger av kyrkomötet självt icke antagna psalmer, då är alternativa missalen fullt möjliga att använda. Oss emellan: Bakom mig i kyrkomötet satt en man som under 50 år icke regelbundet återfunnits i Herrens sköna gudstjänst. Han har haft viktigare ting för sig. Nu röstade mannen om vilken högmässa jag ska fira. Den auktoriteten saknar han och kunskapen/erfarenheten dessutom. Direkta heresier varsnar han inte som heresier.  Kanske, men det vet jag inte, omfattar han dem och tycker att de verkar bra.

Den som ser heresierna har ett att göra: uppträda som en kyrkokristen, som är medveten om att räkenskap ska avläggas inför Kyrkans Herre. Tillbaka till framtiden eller tillbaka till 300-talet, skit samma vilket. Men nog är det en poäng med att leva upprätt. Förbered era församlingar för frihetlighet, lekmän såväl som präster. Vi är ju svenskkyrkliga, det är det som är vår specialitet.

FLASH! (S)-kvaller FLASH!

Det talas inte om den nya kyrkostyrelsen utåt men grupperna snickrar, det fattar man enkelt. Jag gick till Ofvandals och blev bjuden på frimodigt eftermiddagsfika av rektor Sidenvall, en generös typ. Så vandrade jag mot hotellet och tänkte lägga mig och vila, morgonen var tidig. Då ringde överste Olofsson och frågade: "Vill du höra lite från de innersta socialdemokratiska kretsarna?" Det kunde jag inte motstå. Överste Olofsson hade signalspanat och visste vilka de ordinarie i nya kyrkostyrelsen skulle bli från S och någon från C. "Det kan du delge bloggarintressenterna", sa han skrattande. Översten vet nämligen hur gärna socialdemokrater bedriver spaning.

Kyrkostyrelse 2018-2021, ordinarie s-ledamöter
Wanja Lundby-Wedin, 1 v ordf
Lars Johnson
Margareta Winberg
Jesper Eneroth
Britt Sandström

"Ska centern då ha 2 vice ordförandeposten? frågade jag. Och det skulle centern. Daniel Tisell, visste översten berätta.

"Det blir antagligen Aron Emilsson som ordinarie från SDS med Julia Kronlid som ersättare, sa jag och översten sa inte emot. "ÖKA får en ordinarie och POSK samverkar med miljöpartisterna och får tre platser", räknar jag ut", sa jag. BA får en ordinarie plats och Frimodig kyrka kan samverka sig in, kan man tänka sig", sa jag.

Översten skrattade lite. "Lägg det på bloggen och skriva att folk inte ska glömma var de hörde det först."
Så då gör jag väl det. Men ingen i kyrkomötet har sagt ett enda ord om saken. Det ska signalspaning till för informationsinhämtning. Intressant på sitt sätt. I morgon blir väl bilden helt klar.

Gravarnas slumrare

Visst har vi en skyldighet mot gravarnas slumrare. De ärf ler än en partipolitiskt sammansatt kyrkomötesmajoritet. Många av dem visste mer om Guds rike än kyrkomötesmajoriteten. Nu får ni under Antjes tal se hur jag la ut min reservation. Det fins fler.

Antje tackar alla och talar om smärtsamma påhopp och fake news. Men vi vet bättre än de som ljuger ihop något. Vi har en handbok som inte har allt. Och detta gör Antje till en fråga om "darlings". Ännu ser vi som en gåtfull spegelbild. Och detta säger ärkebiskopen om ett lärodokument. Men rätt har hon, det liturgiska arbetet kommer att fortsätta. Vi ska visa "världen" att vi kan bära mångfald. Jo, och denna mångfald behöver vi inte så mycket visa världen för den är just världens mångfald, skriver jag. Och så säger Antje att vi ska sjunga sv ps 477. Då bröt jag samman av förtjusning. Verkligheten överträffar dikten. Läs vers 1. Så här är det alltså. Vi sjöng att den Laglöse står fram uppenbart. Då vet vi villkoren. Av kyrkomötet 2017 utsjungna. Hittar ni också gravarnas slumrare i psalmen?

Jag snickrade ihop detta:

Reservation

När ”det nya kyrkomötet” infördes år 1982 gjordes en tydlig markering. Den gäller fortsatt.

Sven-Erik Pernler:

Herr ärkebiskop! Det beslut som nu har fattats innebär att förhållandet mellan stat och kyrka på ett avgörande sätt har förändrats och att kyrkans hittillsvarande relativ frihet väsentligt inskränkts. En sådan utveckling är ytterst olycklig i ett pluralistiskt samhälle och helt oförenlig med de senaste årtiondenas strävanden att ge kyrkan större självständighet. Det måste djupt beklagas att man nu slår in på rakt motsatt väg.

   Ett kyrkomöte med den nu beslutade sammansättningen saknar auktoritet i frågor som avser lära och lärotolkning, förkunnelse och sakramentsförvaltning, och det kan befaras att dess beslut i sådana frågor inte kommer att åtnjuta respekt.

    Med hänvisning till vad jag nu anfört får jag anmäla reservation mot det fattade beslutet.

Jag konstaterar att det nu fattade beslutet om kyrkohandbok avviker från en handboksrevision i allmänkyrklig riktning, det vill säga den grundhållning som gällt i Svenska kyrkan sedan arbetet med Kyrkohandbok 1942. 

Vi har en förpliktelse till och ett ekumeniskt ansvar utifrån Kyrkornas Världsråds portalparagraf:

The World Council of Churches is a fellowship of churches which confess the Lord Jesus Christ as God and Saviour according to the scriptures and therefore seek to fulfil together their common calling to the glory of the one God, Father, Son and Holy Spirit.

Den faktiska samsyn, som föreligger ekumeniskt och de teologiska insikter som blivit allmänna, har nonchalerats i kyrkohandboksarbetet. BEM-dokumentet angav en gemensam struktur från vilken nu Svenska kyrkan distanserar sig sakligt och språkligt. Detta är uppenbart när det gäller det för Kyrkan konstituerande som kristologi och trinitetslära, men också när det handlar om nattvardens förhållande till Kristi offer.

Vad gäller kyrkomusiken har kritik framförts under lång tid, men i alltför liten utsträckning påverkat kyrkohandboksarbetet. Om detta finns, såvitt jag förstår, en rätt bred samsyn.

Kyrkomötets revisorer riktar en uppseendeväckande kritik mot kyrkohandboksprocessen. Det är självklart så, att denna kritiserade process återverkat på kyrkohandbokens innehåll. Jag menar att detta förhållande borde innebära, att en kyrkohandbok inte antagits nu. 

Min bedömning är att receptionsprocessen kommer att visa vilket svagt stöd kyrkohandboksarbetet fått och får. Jag beklagar detta faktum. Ett mer transparent och inkluderande arbetssätt hade kunnat förhindra det misslyckande vi nu ser och fortsatt kommer att se. 

Min förhoppning är att musiker och teologer i andra former fortsatt kommer att arbeta för att ge oss liturgiskt och musikaliskt material som håller högsta kvalitet. Den kyrkliga förnyelsens utmaningar  upphör inte på grund av ett klubbslag i ett kyrkomöte med en sammansättning som Svenska kyrkans. Som det uppropats under set senaste året är Kyrkan semper reformanda. Också nu.

Jag reserverar mig mot det fattade beslutet.

Dag Sandahl

I överförd mening gäller nu detta som hållning i församlingarna som ord till en kyrka som är sjuklig, Chrchill:

We shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills; we shall never surrender, and even if, which I do not for a moment believe, this island or a large part of it were subjugated and starving, then our Empire beyond the seas, armed and guarded by the British fleet, would carry on the struggle, until, in God's good time, the New World, with all its power and might, steps forth to the rescue and the liberation of the old.

Heresier

Lunchen i går var vegetarisk biff gjord på bönor, potatis och grönsaker någon stark sås, stark ajvar? Till detta drack vi förstås stilla vatten. Godhetsmarodörer och totalitära veganer pressar sin norm också över oss köttsliga. Men vi finner oss. De är ju finare, mer moralsikt högstående, eftersom de bara ger sig på nötter och rötter, inte nötkött och rött kött. Ni kan kanske ana vad jag menar om det. Men jag håller tyst. Det är en rätt vanlig hållning i landet och i kyrkolivet. Men inte riktigt klok. Det finns nämligen ett ansvar att identifiera de vanligaste samtida heresierna i Svenska kyrkan och tala högt.

Det är ett ansvar för dem som kan känna igen heresierna tider igenom för att kunna förklara hur de ser ut i samtiden. Och det är ett ansvar för präster att förklara att heresier inte bara hör till ett dogmhistoriskt skräckkabinett. Detta är det allvarliga sättet att fundera över sant och falskt och över vad den kristna tron faktiskt säger, den tro som handlar om Uppenbarelsen, det Gud avslöjat för oss om tillvaron. Det är en hållning som vet att skära tunt med skalpell. Heretikerna låter ju nästan som de ortodoxa kyrkokristna. De slirar bara lite. Den Helige Skrift är inte Guds ord men i Den Heliga Skrift återfinns Guds ord. Här och var. Nu säger de inte "Den Heliga Skrift". De säger "Bibeln". Men det borde inte kunna förvirra någon för detta faktiskt är två olika sätt att tala om Boken. Och min konfirmationsbibel var just Bibeln - Den Heliga Skrift. Frågorna måste ställas om språkbruket och om vem ska avgöra vad som är Guds Ord i boksamlingen? Heretiker eller ortodoxa?

De vackra orden är förstås informationsbärande. Det är när det blir alltför feta ord som jag blir misstänksam. Vad är det som glada paroller och vackra fraser ska dölja? Och ropen på entusiasm? Den på bönor konstruerade biffen skulle det vara en stark sås till och de medvetna visste då att fråga vad det var för smak såsen skulle dölja.

Birger Jönsson äntrade talarstolen i tisdags kväll. Han är politiker, s. Han argumenterade enkelt att det har lagts ner mycket arbete, så då var saken klar.
Öppen, demokratisk och grön folkkyrka ville Anders Åkerlund ha, för den kyrkan hade han gått till val på. Det är inte ointressant att höra. De vill väl, men välviljan räcker inte för att förlösa entusiasm. Jag säger fortfarande: Kolla sändningen: svenska kyrkan tv, Block I (Ivan) och pröva om ni tror att detta skapar framtid. Arma kyrka som denna dag ska anta kyrkohandboken. Kl 8 tar vi oss verket an. Min sista dag som ledamot av kyrkomötet.

Men här är nu fortsatt viktiga arbetsuppgifter för många. Förr i världen var det rätt lugnt i Svenska kyrkan. Kyrkohandboken år 1942 kom till i en kyrka, som var mindre spretig än dagens. De som gick i kyrkan kunde, om de läst Bo Giertz, tänka att Svenska kyrkan var Kristi Kyrka i Sverige och de väntade inga läromässiga överraskningar i förkunnelsen. Det kan vi se i de predikosamlingar som publicerades och där präster från olika håll/traditioner skrev tillsammans. Några avvikare fanns, men så få att kyrkoherde Bruhn i Skepparslöv kunde identifieras och stå fram just som avvikare. Det skulle bli annorlunda och nu är det helt annorlunda med heretiker som i lönndom sprider heresierna som vore de Svenska kyrkans lära. Det de påstår vara Svenska kyrkans lära tror jag inte och jag veta tt frågan om just Den Helige Skrift, om realpresensen och om Kristi gudom är bra teman för vaksamhet.

Att heretiker förkunnar något annat än kyrkolära hade varit ett problem om det inte vore så, att just jag är svenskkyrklig. Jag vet mer om den spiritualitet som bär Svenska kyrkan och det är gjord och reflekterad erfarenhet under mitt liv. Jag frånkänner det kyrkomöte vi nu har auktoritet i lärofrågor vad detta möte än påstår om sig självt.

Kyrkohandboken? Den är fortsatt på väg mot haveri. Omröstningen idag ändrar inte detta faktum. Till icke ringa del beror detta på en process där bortvalen varit kyrkopolitiskt självklara. Det ska vi inte låtsas om för nu ska vi låtsas att utfallet av den underkända processen blev bra. Det tror inte jag ett ögonblick och, jag upprepar mig, detta beror på att jag är svenskkyrklig.

Vad vi gjorde i går? Röstade förmiddagen lång. Debatterade under eftermiddagen, delade ut kulturpris och så var det gruppmöte samt kväll i god gemenskap. Men detta blev en tidig morgon! Lite deprimerande att inte i tidig novembermorgon gå ut och hämta tidningarna och så få sin torsdagsdepression. Jag kollade lite på nätet. Det heter att jag "dundrade" i handboksdebatten. Detta ord trodde jag var förbehållet enkel lokaljournalistik, som inte förmår att återge vad kyrkokritik går ut på. Då blir det bara dunder. Har Mikael Löwegren dundrat då också? Kyrkomusikerna liksom kulturfolk/journalister som haft några synpunkter? Och hur blir det med dundret mot kyrkohandboken sedan den antagits?

Någonstans såg jag en text om att jag anfört an oidentifierad källa om Afghanistan medan ärkebiskopen angett ett namn. Jag hittar den inte längre. Det gjorde mig munter. Om jag har en kontakt jag känt i årtionden och inte namnger medan ärkebiskopen droppar ett namn på en person hön mött vid ett tillfälle och vinklat en enda fråga till, vem har sakauktoriteten på sin sida, tro? Det som bekymrar mig nu är de människor som följer kyrkomötesbesluten och tröttnar i stället för att bli frenetiska heresijägare. Minns att heresijägare trots allt har det roligare. Reservanter också.

Kyrkohandboksentusiasm

Jag tippade i går morse att entusiasmen inför en ny kyrkohandbok skulle vara begränsad. Fick jag rätt? Steg för steg tröskades materialet och det var bara för mig att göra annotationer under dagen.
Dan Sarkar var lysande. Kolla hans sagoberättande om bilmodeller, en Ford Mondeo mot en Fiat. Och det är bara att scrolla sig fram: svenska kyrkan tv

Dan var förödande. Förödande underhållande, menar jag. Biskop Dalevi var tydligen nöjd med att köra Fiat Mediocer. Det fungerar, sa han. Ingen kyrkoherde i Karlstads stift var negativ, vad nu detta säger. Jag ber att få påminna om biskop Wadensjö, som efter att ha varit i Två Systrars, där jag var präst, sa: "Nåt sånt här har vi inte i hela Karlstads stift."

Sara Waldenfors menar att en folkkyrka ska ha en kyrkohandbok för troende - tvivlande - sökande. Tänker man så får det konsekvenser? Det finns sannerligen ett fenomen som heter stupiety. Där inbegrips oförmågan att komplicera sammanhang. Kyrkan firar och kyrkohandboken är till för detta firande. Och när det firas, dras människor med. Om det inte gått till så, skulle vi idag inte haft någon kyrka alls. Jan G Nilsson redovisar något som inte är en teologisk insikt, men vad han redovisar är knappast entusiasm inför kyrkohandboken. Skippa finliret tyckte Jan G var en bra väg att gå. Så kan man också tänka.

Egentligen är jag lite trött på alla som säger sig representera den vanliga församlingen till skillnad från - teologer! Teologer i detta sammanhang betyder erfarna präster. Välsignelsen diskuteras och då blir det argument för den individualiserade formuleringen. Herren välsigne dig! MTD-religion, det terapeutiska alltså. Centerledamöter talar för och föreslår detta. Vittnesbörd från de längtande prästerna är inte heller uppbyggliga, vittnesbörden från dem som vet hur det känns när handboken landar i gudstjänsten. Anders Åkerlund stöttar förstås förslaget om att välsigna individer för detta handlar alls inte om församlingen som kollektivperson utan just om individer. MTD! Sentimentaliteten firar triumfer idag. Godhetens marodörer hade en stor dag i förrgår. Läronämnden har en annan mening, som kyrkomötet alltså ska gå emot i detta stycke. Intressant. Vi röstar i morgon.

Markus Holmberg talade för att öppna språket, bort från det patriarkala och till modergudinnan. Klockren MTD. Och det är så självklart att pastor Holmberg inte riktigt märker vad han gör. Kunde vi kalla in Jung och skapa en fyrenighet med Maria? Det blir det här vi bråkat om tidigare, Gud är vår fader, allt vad fader i himlen och på jorden har sitt namn. Moder står på två ställen och så vill Markus ha det till tre. Det tycks han mena vara en marginell förändring. Ett kyrkomöte, som ser ut som detta, har ingen auktoritet att besluta sådant här. Det sa vi 1982. Nu ska vi i morgon rösat om modergudinnan. Här krävs kyrkokristenhetens uppställning mot MTD-religionen. Det är rätt att göra uppror!

Tydligt blev det när prästsonen, prosten Anders Åkerlund anförde sin lärofader i teologien: Marcus Borg. Borg är en teolog för utövande av MTD-religion. Hade han inte funnits, hade han behövts uppfinnas. Prästsonen, ärkebiskopen em KG Hammar har samma auktoritet.

Modéus II finner det förenligt att tala om att Gud är en mor för det finns många sätt att tala om Gud i Bibeln. Gud kallas för fader för man gjorde så på den tid då Bibeln skrevs. Bibeln innehåller Guds ord men är inte Guds ord. Luther hade en mycket mer robust bibeltro, kan jag säga. Robust! Ni får läsa Ingemar Öberg, Bibelsyn och bibeltolkning hos Martin Luther. Biskoparna hamnar i en språkfilosofi, som de nog inte riktigt behärskar. Realpresens bryter in i ubiqviteten, menade Mikael Mogren och frågade: Vad är problemet? Evelina Johansson undrade hur de liturgiska formuleringarna landar i en tid när vi befinner oss i ett läge där realpresensen ifrågasätts. Det r en berättigad fråga.

Antje citerar Julian av Norwich: Lika väl som Gud är vår fader är Gud vår moder. Bevisvärde? Antje är uppvuxen i en unierad kyrka, det är väl inte så mycket att bråka om. Nu blev det ett replikskifte och Antje grep till ett argument ad hominem, det var avsett som sådant, mottogs av tacksamma åhörare så och hon försökte sedan narra sig ur det hela. Ynkligt, tycker jag, och lömskt. Möjligtvis är detta kvinnlig härskartaktik. Och varför skulle en kvinnlig ärkebiskop inte ägna sig åt sådan? Kolla själva G 2017:1 kl 17.14 eller så. Mäster Eckehart och Thomas av Aquino kom också in bland auktoriteterna. Nog är det egendomligt när det teologiska arbetet subjektifieras och blir "teologin". Vilket är egentligen detta subjekt, en egen storhet, om man tänker efter?

Vill ni ha en rätt allmänt hållen varning så passa er när det börjar talas om ödmjukhet i stället för tvärsäkerhet. Det brukar vara så maktens ödmjuka arrogans talar. Och detta har Kjell Petersson påmint de frimodiga om. Varför hade förresten partipolitikerna så lite att säga i debatten? Jag vet svaret. De behöver inte. De ska rösta och så blir saken klar.

Det finns ett utskott som ständigt arbetar under kyrkomötet. Det är fikautskottet. Där tjänstgör i omgångar ledamöterna när de tycker att prästerna pratat för mycket. Någon i fikautskottet förklarade sin önskan att möjligen ställa ifrån sig kaffekoppen för att stiga upp i talarstolen med ett baseballträ försedd och röja, om jag fattade hans traktan rätt. Och när det sägs att saken bara gäller enkla ändringar, ska detta misstros.

Hur slöt överläggningarna? I stor entusiasm? Eller i trötthet? Jag vill minnas att det var större entusiasm vid kyrkomötet som antog 1986 års kyrkohandbok och då var jag med. Kollar ni block I, klockan 20 och vad det kan vara (20.20?) så kan ni förstå och kanske förvånas över att jag på varje punkt hade en annan bedömning av läget än Antje Jackelén. Ni kan kolla hela block I (Ivan) och hör vad blockäldstarna har att säga.  "Jag vart häpen själver", som flickan sa. 1811 års kyrkohandbok höll i sju år

Jag frånkänner detta kyrkomöte auktoritet i de avgörande frågorna och drog det ni nog redan läst om skillnaden mellan avgörelse och omvändelse. Detta är inte en kyrkohandbok som knyter an till de djupa rötterna i Svenska kyrkan. Nå, det är inte vår kyrkotillhörighet som ska ifrågasättas. Vi är förvaltarna med förvaltaransvar.

"Det här kommer inte att vara min kyrkohandbok, det finns ett liv också utan den här kyrkohandboken!", sa gruppledaren för Frimodig kyrka utan varje spår av missmod. Liturgiska strider är en högkyrklig specialitet. Och minns att det aldrig är poeter som går under utan poliser. Det gäller alla slags poliser. Nu får vi stå för att vi inte står för det som så tydligt förklaras vara Svenska kyrkans lära utan att vara det. Tillit? Så manar maktens ödmjuka arrogans. Kolla Modéus I kl 20.43 eller så. Vi, som har lundaradikalismen i blodet, vet att stå emot. Agere contra. 

Lyssna, lyssna, förstå!

Ni kan gå in någonstans och hitta kyrkomötet på nätet och spela upp gårdagen om ni ine njuter av denna dag live. http://svenskakyrkan.tv Ni ser kroppsspråk och del annat. Men mest kan ni lyssna.

Karin Perers, C, var utomordentligt tydlig i sitt lilla hälsningsanförande. Det var en kongressinledning med de dagsaktuella frågorna på tapeten. #metoo förstås, mänskliga rättigheter.
Bertil Persson fokuserade i sin andakt på kyrkoårstiden, sv ps 490 och Ps 139 växelläst. Inga konstigheter.

Jacob Schwarz, Svenska kyrkans unga, hälsningstalade. Han dissikerade frågan om det finns en skillnad mellan samtal och diskussioner? Nja. God ton pläderade Jacob för. Brukar inte kyrkomötet ha det? Kyrkan kommer alltid att bestå, sa han och det gemensamma är att vi tror på Jesus Kristus. Inga beslut får ha negativa konsekvenser för barn och unga. Jag känner mig nu lite som Ingmar Ström, han som påpekade att Kyrkans ungdomar var alla döpta barn och unga, inte bara de i en kyrklig organisation organiserade. Och så när jag en tanke att Svenska kyrkans unga är en liten rörelse med stora anspråk.

Det var en rörande debatt under förmiddagen. Medlemstalen sjunker och detta problem måste hanteras. Så kan man säga. Men vad ska göras? Medlemsvärvningskampanjer eller en kulturanalys? Kristen tro föses ut i marginalen i hela västvärlden och det finns ett (odefinierat) intresse av detta. Låt oss knäcka koderna och låt oss se vad som sker i det som synes ske. Kunde jag tycka.

Flyktingbarnsfrågan, där barn nu också skulle kallas unga, innehöll inga nya fakta. Kolla Kl 2017:7 Modéus II var högtstående moralisk. Han fick brev och mejl om behjärtansvärda fall och tydligen finns det många familjer som tar sig an ensamkommande. Han manade oss att se in i ett par mörka barnaögon. Därmed var tydligen migrationspolitiken avklarad. Öppna gränser? Modéus II var klart och tydligt passionerad. Jag läser Plutarchos, Om religion (Atlantis 2017)."Varje falskt omdöme är ett otyg, men om även passioner är inblandade är det särskilt illa. Varje passion är ett slags självbedrägeri som blir som en varböld, och liksom ledluxationer är svårast när de sker i samband med sårskador, så är förvridningar av själen värst när de är förenade med känslor." (s 320)

Ingen försökte förklara vilka asylregler som måste ändras. Välviljan triumferade. Jag beskrev ett faktiskt förhållande, fullastade plan med familjer (med barn) landar i Kabul. Familjerna ska på ferier eller semester. Det var en information som överraskade mig när jag fick den från Kabul. Jag hade tänkt mig folk iförda skyddsväst och hjälm på Kabuls flygplats. Verkligheten var en annan och, förstod jag, i ett klansamhälle finns det skydd i klanerna.

Hur är egentligen säkerhetsläget? Antje visste besked. Hon hade vid någon mottagning träffat en fin person i presidentens närhet när hon var i Pakistan och hade frågat om Afghanistan var ett säkert land. "Nej", hade prominensen svarat. Ja, vad hade han annars kunnat säga. Landet har plågats av krig i decennier och i provinserna finns krigsherrar.

Men vad hade prominensen sagt om Antje frågat: "Är Afghanistan ett osäkert land?" Lika självklart "nej". Antje har vi ett tillfälle frågat en person. Jag har under flera år kunnat fråga och läsa på. Jag har  fått informationer jag annars inte hade haft, alldeles bortsett från att jag har en vän som redan på 1960-talet skrev reportage från Afghanistan. Jag fick för mig att Antjes tillfälliga bekantskap i Pakistan är en som min kontakt arbetar rätt nära. Det måste jag fråga. Däremot behöver jag inte fråga om Antjes sakkunskap i Afghanistanfrågan. Den gav hon besked om, inte minst genom att visa sig oförmögen att korrekt citera det hon skulle polemisera emot. Jag beskrev hur familjer flyger till Kabul. Jag sa aldrig att Kabul eller Afghanistan är ett lämpligt semestermål. Men det finns alltså familjer som reser dit. Vad fick Antje att hitta på något ingen sagt och polemisera mot det?

Jag upprepar min enkla fråga:
Vilka särskilda informationer har vi som Svenska kyrkan som andra inte har så, att vi kan tala för alla (samtliga) våra medlemmar och säga hur det ska vara? Att det är problem för pojkar från Afghanistan i det svenska utbildningsväsendet, hade Antje inga synpunkter på. Hur nu det kan komma sig. Gymnasiefolk som ser problem och kvinnliga lärare som ogärna rör sig i korridorer där ungdomar uppehåller sig, det är en icke-fråga, förstår jag. Godheten segrar likväl.

Jag inser vilket handikapp det är att vara läkarbarn. Vi är fostrade till både empati och en hållning som sakanalyserar. Så jag vill fortfarande veta vad i sak nytt vi fått fram som inga andra vet. Det fick vi inte veta i detta godhjärtade kyrkomöte. Det behövdes liksom inte.

Efter lunch blev det underhållande. Då skulle enligt förslag idiotförklaringen gälla alla arbetsledare. TU 2017:1 Ingen, säger ingen, kunde peka på konkreta problem även om Bo Hanson, smickrad över att jag uppmärksammat hans ringa person, hade exempel, som han inte tänkte nämne. Halmgubbe, sa väl Evelina Johansson och avsåg då inte Hanson utan den konstruktion som ska bekämpas. Vilka konsekvenserna av denna kamp kommer att bli, har inte kyrkomötet fått veta. Inte heller åtvarnats när det gäller grundlagbrott, det där med att inte behöva ge religiösa eller politiska övertygelser det allmänna tillkänna. Finns det inga stridsdugliga komministrar som kan driva denna fråga i domstol? Eller skulle vi begära att idiotförklaringen anmäls till ett europeiskt sammanhang utifrån tanken att avsikten är att komma åsikter till livs. Och det får man inte.

Sara Waldenfors hämtade styrka utifrån tanken att min misstanke att beslutet som förelogs inte var särskit kloktvar ett skäl för att fatta just det beslut som föreslagits. Hon är socialdemokrat. Lasta inte socialdemokraterna för detta. De kan i normalfallet antingen argumentera bättre eller ha vett att inte gå upp i debatt i sakfrågor som de kommer att förlora. Min vän Lars Jonsson, s, praktiserade det senare.

I en annan debatt kom kyrkbolsjevismen till tals och krävde lojalitet. TU 2007:11 om ni vill bläddra er fram. Socialfascism skulle mer hårdhänta vänstermänniskor kunna säga. Och prästerna har blivit lönearbetare av vilka lojalitet krävs. Det är konsekvent vet den som läöst Kommunistiska Manifestet. Vi som vet att det finns en vänster på riktigt, en som står solidarisk och slår vakt om solidariteten. Jag fick nämna Kjerstin Norén också. Kolla själva. http://www.alba.nu/sidor/32259
Den debatten slöt med att Visk och SD fann varandra. Molotov-Ribbentrop-pakten på nytt inför våra häpna ögon.

Frimodig kyrkas representanter var uppe i talarstolen då och då. Det blir nog på samma sätt idag.

1800-talsmässigt

Gårdagskvällen förlöpte med gruppmiddag och samtal om hur opinionerna om handboksförslaget redovisats. Jag meddelade gruppen, att Kyrkostyrelsen fått reflektioner om revisorernas granskning men att detta var ett internt arbetsmaterial (fast inte "hemlig handling" men inte tillgänglig heller, tror jag mig ha fattat). Jag enfaldige tycker mig se ett välbekant mönster. Det går inte riktigt att se in i processerna och det finns papper som blir "internt arbetsmaterial" både nu och då. Jag säger inte att hållningen mot revisorerna var kritisk, men oklar. Hur ska nu den nya sifferuppställningen hanteras? Ni såg att den finns på kyrkligdokumentation.nu

Annars försökte jag tänka, det ges goda förutsättningar för detta på tåg och i hotellrummets ensamhet.
När det heter "1800-talsmässigt" bör man fråga: Vilken del av 1800-talet? Wienkongressen, 1848 års revolutionära hållningar eller 1870-talets krig? Menar man svensk literärt 80-tal eller 90-tal? Det finns begrep som faller sönder när man petar på dem. Likväl är somligt 1800-talsmässigt, dvs före nya viktiga insikter. Som i det kyrkliga.

1800-talets svenska kyrka var utomordentligt lokal. Domkapitlet kunde skicka runt präster i stiftet,  men ansatsen var lokal. Regeringen beslöt på riksplanet. Någon kyrklig samordning förutom kyrkomöten vart femte år fanns inte. Kyrkans politiska makt skulle under detta 1800-tals senare del  försvagas förstås. Ståndsriksdagen avskaffades. I den hade prästeståndet ofta gjort gemensam sak med bondeståndet. Jag tror detta illustrerar hur lokalt präster tänkte. Det var bra i det samhället.

Sedan kom två nya medvetenheter; ungkyrkorörelsen och den nya kyrkotanken, den som hade två tillflöden: den ekumeniska rörelsen och den bibelforskning som gjorde upp med den idealistiska libetralteologin. Vi behöver inte bryta upp det hela i olika koncept och analysera dem teoretiskt för detta var insikter som slog rot i personer, som kunde vara gripna av allt det de fått höra och se. Lokalförsamlingen hade fått vidare horisonter. Och Kyrkan var inte något som kommit i stället för Guds rike, som Alfred Loisy så fyndigt formulerat saken. Kyrkan var Guds sändning, avsedd som ett Guds rikes verktyg. Ämbetet var något annat än ett statstjänstemannaämbete i ett Kungl. Salighetsverk. Och sockenkyrkan beskrevs som något vi skulle kunna förstå som "Guds rikes ambassad". Lokal och universell.

Vad har hänt nu? Jag tror att vi i kyrkomötesmaterialet (betänkanden) kan se en tendens bort från Kyrkan till kongregationen. Alla problem ska lösas lokalt. Small is beautiful eller vad det nu är. Jag uppfattar, men "vad begriper väl jag, gamla fnask, som farmor sa", att detta är ett sätt att undvika det ansvar som följer av att vara nationalkyrka. Allt hamnar på det lokala, med stiftet som uppsyningsman, episkopé. Den gamla ungkyrkliga och sedan högkyrkliga kyrkotanken försvann i enkel kongregationalism och de doktrinära högkyrkliga fantiserade ihop en stiftskyrka och i brist på påve blev denna allt. Jag tror att detta - med en enkel formel - är helt sjukt. Nationalkyrkan är en missionstanke. Och den är nödvändig.

Varför sitter jag och snidar på sånt här när det är tidig morgon på ett hotell i Uppsala och för övrigt tidig morgon i hela landet? Därför att jag uppfattar att kyrkomötet vägrar ta sitt ansvar för nationalkyrkan. Det finns ingen kyrkovision. Det finns dock 8 miljarder i kyrkofonden, men det gläder bara siffernissar och inte missionärer och själavinnare. Finns det ens något kyrkomöte eller bara en kongress? När förslag läggs i detta kyrkomöte blir standardsvaret att "detta är ett problem för lokal nivå" utan att vi ett ögonblick tänkt ihop alla de kyrkliga nivåerna församling - pastorat - kontrakt - stift - nationell nivå - Kyrkan i hela världen. Detta är rumsdimensionen. Tidsdimensionen har vi inte heller tänkt igenom ordentligt. Det märkliga i det kyrkliga torde vara att vi verkligen har ett förvaltaransvar i relation till tidigare kyrkokristna, de som före oss tog ansvar för Kyrkan och gudstjänsten. Det finns en "tillbaka till framtiden"-dimension i det kyrkliga livet. Hur många är medvetna om den? Hur många har en reflekterad kyrkosyn med plats att tänka i kyrkolivets alla dimensioner och vad händer när vi inte gör det? Ser jag rätt, har vi hamnat i 1800-talet och därtill i 300-talets kristologiska strider.

Kyrkoteologi mot kongregationalism måste väl vara mothållningen. Om något alls handlar om de gamla kyrkliga insikterna. För MTD-religionen, den moralistiska terapeutiska deismen, är det här med kyrkoteologi oväsentligheter. Varför tjatar jag om denna MTD-religion? Därför att detta är den tro som en majoritet av Svenska kyrkans medlemmar faktiskt omfattar och i en demokratisk folkkyrka får detta kyrkopolitiskt genomslag. Det är precis detta som det ska få också, menar somliga, och somliga av dessa somliga rustar sig för att "arbeta" några dagar på en kyrkokongress. Vad som då hamnar i kongressen är politiska frågor. De andra frågorna, de kyrkliga, är problem som ska hanteras lokalt.

Detta sagt blir det en lång dag i duman.

FLASH! Nya besked om kyrkohandboksremissen FLASH!

Det var Kyrkostyrelse och så ska det bli gruppmiddag, snabbt till hotellet, få rummet och så går larmet per telefon. Remissammanställningen från Kyrkans Hus har kontrollräknats och siffrorna som nu kommer fram är helt annorlunda. Jag har inte hunnit läsa. Materialet finns, källskyddat, på kyrkligdokumentation.nu
Min sagesperson talade om skandal.
Det fanns en sak för Bloggardag att göra. Berätta. Läsa och värdera får ni göra själva.
Nu delar mänskligheten upp sig i två grupper: de nöjda och de missnöjda. Var hör du hemm?

Kyrkohandboksförslaget är ett Stålverk 80

"Stålverk 80", säger jag. Det skulle byggas och bygget startade i Luleå, men huxflux stoppades allt. Det går så till  i politiken, när politiker fattar att allt styr fel. Betyder det inte en massa bortkastade pengar? Visst. Men det kan politiker bära med jämnmod. Det är ju vi som betalar. Ibland kallas våra pengar "EU-bidrag", men likväl har några gått i våra plånböcker och försett sig. Att lite av pengarna från oss skickas via Bryssel tillbaka till Sverige, tycker jag är av underordnad betydelse.

Så vad med handboksarbetet? Uppförsbacken är enorm. Det har sagts att så många vill ha en ny kyrkohandbok, men nu sägs att tiden för kyrkohandböcker är förbi. Katarinamässan firas utan handbok och gudstjänsthandläggarna i Stockholms stift utlovar att i Katarina får man göra som man vill. Det enda porblemet tycks vara enkelt lagtekniskt. Det är det där med att något kallas "huvudgudstjänst". Men om Katarina församling ska få en gräddfil, varför ska inte andra församlingar få?

Kollar ni på kyrkligdokumentation.nu ser ni docenten Pahlmblad varna för att den kyrkliga enheten spricker just här. Svenska kyrkan framstår inte längre som en kyrka. Nä, det är väl inte längre så. Det hette på stiftsfullmäktige att det är gudstjänsten som gör oss till en kyrka. Det kan man säga. Och då blir detta att gudstjänst inte längre firas i kyrkor, där gudstjänst regelbundet (sön- och helgdag) firats i århundraden, ett ecklesiologiskt problem. Det vore det värt att tala om. Vi kanske helt enkelt inte ska låtsas längre? Vi tror inte detsamma och vi gestaltar inte detsamma. What´s the problem? Låt oss då bygga nerifrån med olika handböcker. Huvudsaken att de få som firar gudstjänst inte protesterar. Och det gör de sällan. Varför skulle de? Det funkar ju, det allmänkyrkliga.

Kan man säga det så enkelt, när man ser "dom bitarna i det hela", som Mats Nilsson, C, säger? Men dom bitarna i det hela är ju beskedet att kyrkomusikerna säger emot. Prästerna då? Jag kan förklara för komminister P har klargjort saken för mig:

Prästerna vet att passa sig. De är hårt selekterade. Musikerna har man släppt igenom och de talar nu fritt och säger för sin professionalitet det prästerna inte vågar för sin. Det förklarar musikernas frimodiga tal och prästerna missmodiga tystnad. Nu tar de fram revisionsrapporten och utbyter synpunkter. Bara gamla kyrkoherdar försöker frenetiskt skilja mellan kritik av processen och kritik av innehållet. Det har de och ska de inte ha något för. Processen, själva katastrofen, har påverkat innehållet katastrofalt. Hur skulle det kunna vara på annat sätt? Man borde inte behöva ha militära meriter som blågul, stridsdomare, för att fatta när vi hamnat i ett omöjligt läge. Andas djupt och lägg ner Stålverk 80!

Men är det inte söndag och har inte Strukturutskottet bestämt att Bloggardag ska vara snäll då? Problemet är att med detta utsagt visar sig Bloggardag vara snäll. Alla andra varianter på lösningar för oss nämligen djupare ut i elände. Receptionsprocessen avgör om detta ska lyckas eller misslyckas men om det hela redan före receptionsprocessen redovisas misslyckanden är ssaken körd

Kommer den som svarar på ett (eventuellt) kyrkomötesbeslut om ny kyrkohandbok med ett klart utsagt: "Vi vill inte använda den" att ge sysselsättning år trospoliser i åratal framöver när den nya boken ska drivas igenom? Lycka till. Då sprids missmodet över vallarna och stiften får ägna sig åt detta med anmälningar till domkapitlen. I ett sådant läge vet vi att översåtarna förlorat och ett trospolissystem kommer att effektivt fördärva legitimiteten i kyrkosystemet. Ingen stoppar folkens flodvåg! "Det är aldrig poeten som går under, det är polisen. Det gäller alla slags poliser", har jag lärt mig av Kjerstin Norén.

Präster och musiker kan ta fram färgschemat ur revisionsrapporten. Då fattar folk. Körkort har de flesta och vet att vi inte får köra mot rött men inte heller mot gult. Berätta för folk hur det. Denna transparens kan väl inte strida mot snällhetskriteriet en söndag? Skriv ut färgbilden från revisionsrapporten (finns på kyrkligdokumentation.nu) och sätt bara upp den i vapenhuset eller församlingshemmet. Folk fattar. Det vill säga, folk fattar inte hur rött och gult kan bli grönt. Underminera mera!

Klokast är förstås att tills vidare stoppa Stålverk 80.

Stiftsfullmäktige

I går var det stiftsfullmäktige. Det ställde mig inför ett moraliskt problem. Har jag rätt att hantera mina återstående dagar på detta vis? Nu blir detta icke en existentiell fråga, för det var mitt sista fullmäktigesammanträde och det präglades av gängse meningslösheter. Jag fattar, också jag, att budget måste fastställas och frågor behöver kanske ställas. Exercisreglementen ska inte föraktas. Men, men men...

Det sista jag gjorde var att reservera mig. Skriftligen. Socialdemokraterna vill fördubbla antalet sammanträdesdagar och ta bort en seminariedag, för den har inte lockat. Detta kanske inte är ledamöternas fel eller fel på arbetsformen utan helt enkel fel på ämnesvalet? I våras var det t ex HBT, fast folk envisas med att säga HBTQ också i det kyrkliga. Jag satt där snällt och lyssnade. Sossarna motiverar utbyggnaden med att "den politiska organisationen inte kostar så mycket som budgeterats".  Så tänker dom. "Den politiska organisationen!" Vi andra talar Kyrka. Förse kommunpolitiker med mer än pengar än som behövs, kan de i vart fall se till att de behövs för sammanträden.

Jag höll tyst när budgeten presenterades utifrån devisen "Arbetet är långsiktigt, det har bara påbörjats och kommer att påverka en lång tid framöver." Så tänker Modéus II. Hur vet han detta? Tänk om Jesus kommer tillbaka snart? Är inte Kyrkans perspektiv påfallande kort och provisoriskt när vi ser framåt? Paroikia, namnet för församling, betyder ju bokstavligen "tillfällig boning" (parish!). Vi k skulle öva oss att tänka att denna värld med allt vad den har (också av kyrkostruktur och sammanträden) är på väg att försvinna. För detta är väl inte bara ett perspektiv några söndagar på hösten?

I budgetarbetet undrade jag lite försynt om medlemstappet. Hur många av de närvarande tänkte sig vara kvar som medlemmar år 2030. Det var en hel del. Tarvligt av mig, för det är bara smasha in med repliken: -Ni tänker bli så gamla. Folk fattar inte att man lämnar Svenska kyrkan fegvägen också, genom att dö. Inte bara modigt genom att utträda.

Sverigedemokraterna ville omfördela 167 000 till svenskar som har det svårt och ta bort pengar till satsningen på Regnbågsnyckeln. Populismen är förutsägbar. SD trädde fram som bibeltrohetens försvarare. I våras sa SD föga vid det seminarium vi hade. Inte trovärdigt. Saken handlar inte om pengar. Nu var socialdemokraten Härder framme och försvarade och centerns Backenius spelade indignerad. Sådant imponerar inte på mig. Härder ville ha det hela till en fråga om bemötandet av de annorlunda i församlingarna, det skulle vi bli bättre på. Jag övervägde att fråga om denna nya insikt också skulle gälla kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*a men avhöll mig. Backenius var passande upprörd över att sverigedemokraten ifrågasatt.

Dagens mest kryptiska var en kompromiss om stiftsgården Tallnäs, som ligger bortom all ära och redlighet. Motargumentet mot läget är beskedet att 60% av stiftets befolkning bor just där (eller i nejden kanske). På Tallnäs har jag inte varit på mycket länge. Första gången var jag där på söndagsskolutfärd med buss och några körde egen bil, dvs de som hade. Året bör ha varit 1955. Bussen körde i diket och vi kom i vår svarta PV 444 strax efteråt. Jag nämner inga namn, men det var lite uppjagat. Ingen blev väl skadad. Det var första gången jag såg chockade människor. Vägrenen var svag så bussen stod snett mot ett träd. Jag minns detta dramatiska mer än stiftsgården. Så minns jag att blivande präster var där flera år senare, jag minns kursdagar för konfirmandlärare och minns att jag var där och höll föredrag år 1999 samt sparkades som kontraktsprost för denna min insats. Wejryd, den stackarn, behövde visa dådkraft. Jag fruktar att detta numera präglar min syn på Tallnäs. Vid detta fullmäktigesammanträde skulle Tallnäs sålunda ha pengar och det hade kompromissats fram något. Undertonerna var öronbedövande men symfonin obegriplig. Jag fick en minnesbild av hur det var när stiftsgården Kastlösa skulle läggas ner. Det blir så för de visionslösa. Utan visioner läggs gårdar ner.

I början av sammanträdet var det frågestund. SD undrade vilka regler som gällde när det handlade om asylsökande i de kyrkliga lokalerna och vem som kollade vilka som vistades där olagligt. Modéus II hänvisade till lokalplanet och menade att lagen skulle följas. Min Fb-vän Emma, S, frågade om den blankett som användes inför vigsel, där det fortfarande stod man/kvinna. Modéus II hänvisade till lokalplanet igen. Så steppade jag, glad i hågen, upp och tog lite siffror. Vad tänkte stiftsstyrelsen när utträdena i stiftet under mandatperioden fördubblats, antalet huvudgudstjänster minskat med över 700 och vi tappar kanske 50 000 besök. Jag sparade frågan om dopen, men vi hamnar nog i år under 50% döpta av födda.  Modéus II svarade att arbete pågår. ÖKA-kvinnan, som tidigare var Visk och stiftsbolsjevik, tänkte tydligen att det var allmän debatt och inte bara frågestund och kom dragande med HBTQ. Intresseklubben noterade.

Modéus II tog i sin genomgång lite om framtiden och berättade hur församlingarna ska göras mer diakonalt medvetna, jojo, och så var det fyra konkreta gudstjänstprogram, två handlade om lekmän som skulle predika respektive ta ansvar för bön, jojo igen, och så var dagar för kyrkoråd och församlingsråd och kyrkoråd och kyrkoherdar. Samt rekryteringssatsning. Då slog molokenheten till för min del. Till Modei II-kyrkan skulle en sådan som jag aldrig prästrekryteras.

För övrigt vet jag hur uselt stiftet fungerar. En fd komminister fick ett chefsjobb inom detaljhandeln (och det kan vara en nyttig erfarenhet och kyrkligt användbar), men stiftet eller "Kyrkan" har inte sett till att mentalt hålla kvar den prästen så att det skulle vara en lockande tanke att efter några år komma tillbaka till en prästtjänst. 12 års erfarenhet, studier och insatser tar det faktiskt 12 år att kompensera om man ska rekrytera nytt! Och vilka kan man rekrytera? De som tröttnat i skol- eller vårdsvängen, förstås. Folk som är 45-50. Unga gymnasister med svart basker försedda och med intresse för teologiska böcker lyser naturligtvis nu som då. Men numera med sin frånvaro.

Jag hör till dem som menar att Olov Hartman med profetisk gåva betraktade vad som komma skulle och vad som alltså blivit vår tid. "Det går åt helvete, begriper du väl", sa /han skriver så.../ den upprörde Hartman till Ingmar Ström. Och Hartman  var from. Han menade bokstavligen detta. (Hartman, Fågelsträck, Rabén & Sjögren, Stockholm 1982, s 174) Helvetet är meningslösheter. Ett stiftsfullmäktige, som aldrig gör skillnad, är just en sådan andlig storhet. Det hade kunnat vara annorlunda. Alla dessa "göra skillnad-förslag" jag har gett, har avvisats. "I haven icke velat", som vi brukar säga, Jesus och jag.

Här hade jag gärna lagt in en bild på stiftsfullmäktiges presidium, men det förbjöds jag att göra. Detta torde vara en frukt av läsning av Roos nyutgivna andaktsbok, där första betraktelsen handlar om barmhärtighet. Mer om detta i morgon!

I morgon möts också Kyrkostyrelsen. Vågar den då konstatera, att det är läge att återkalla handboksförslaget efter den kritik som effektivt omöjliggjort en glad och tacksam receptionsprocess? Projektet är torpederat. Jag antar att det finns en majoritet som vägrar inse det. Sönderfallande system fungerar så.

Har jag inget uppmuntrande att säga? Huset har fått en ny kaffebryggare.

GT-rapporten

Grant Thornton, GT, har granskat projektprocessen för ny kyrkohandbok. Den är dagtecknad 30 okt och las fram för arbetsutskottet i onsdags kväll, offentlig i går. Somligt är pedagogiskt enkelt så att också jag kan förstå. Jag skriver ut det som beskrivs med grönt, gult och rött. Då fattar också ni utan körkort att grönt betyder att ett område hanterats väl, gult att det har behov av utveckling och rött att väsentlig förbättringspotential anses föreligga. Grönt, gult och rött. Varför skriver revisorerna så? De ser framåt. Vad lär vi av detta projekt?
Då tar vi område för område:

Projektdirektiv GULT
Projektplanering och metod RÖTT
Projektorganisation - roller och ansvar RÖTT
Praktiskt genomförande GULT
Beställarens styrning och uppföljning RÖTT
Hantering av remissinstansers kritik GULT
Transparens RÖTT
Kommunikation och förankring GULT

Ingen punkt har fått GRÖNT.

Vi som är positivt kreerade och kreativa, ser förbättringspotentialer över hela linjen. Ni andra, som vi för enkelhets skull kan kalla surpellar, sitter förstås och funderar över hur detta resultatet av något som utförs likväl får GRÖNT när beslut fattas på torsdag i kyrkomötet.

Jag ska kanske inte låtsas. Jag finner det illavarslande att beslut fattas en torsdag, torsdagsdepression ni vet. Vi som tillkämpar oss en positiv livshållning inser, att nästa mandatperiod måste kyrkostyrelsen förändra arbetssätt, arbeta mer strategiskt och se till att det finns samsyn mellan  projektfolket /projektledaren/ gör och beställaren. På annat språk betyder detta: "All makt till sovjeterna!"

Revisorerna saknar egentligen en projektplan och ser att vägvalen borde varit analyserade i förväg och att projektplanen "kommuniceras och förankras med styrgrupp och beställare". Styrelsen (beställaren) borde vara väl representerad och ha tydliga mandat. Mellan raderna förstår man att kansliet var självgående och styrelsen passiv.

Ett problem handlar om att organisationen är van att utreda men inte bedriva förändringsprojekt. (s 15)  Det är så roligt skrivet, att formuleringen bör läggas på minne och tas fram vid behov i hela den kyrkliga organisationen. Van att utreda, inte förändra. Nåja, det finns, menar jag, i det kyrkliga sådana som förändrar utan att utreda ordentligt först också. Allt har vi!

Bristen på musikalisk kompetens borde ha åtgärdats tidigt i projektet, heter det i klartext. Antydningen att de externa experter som togs in inte blev lyssnade på är vackert formulerad (sid 18). Personalen som kritiserades tog mycket illa vid sig. Kritiken var omfattande. "Tonläget i sociala medier har upplevts som mycket hårt." Enskilda individer har pekats ut och kritiserats öppet. Det är alldeles sant och styrelsen manas ta lärdom av det inträffade. Men är det fel med öppen kritik?

Den referensgrupp som tillsattes uppfattas av revisorerna inte ha gett någon återkoppling. Den lyfte inte  frågor till arbetsutskott och styrelse. Intressant konstaterande och alldeles korrekt. Styrgruppen tycks ha arbetet lite hipp som happ, om jag läser revisorerna rätt (s 22).
"Vi tror att bristen på styrning av projektet kanske delvis beror på att kyrkan har en politisk styrning med många representanter, där man är van at lägga ut beställning men kanske mindre van vid att vara kravställare på ett långt projekt."
Denna torped riktad mot ammunitionsförrådet på Kyrkans skepp ska ni notera. Och nu kan ni förstå mitt tjat om att några strategiska diskussioner aldrig förekommit under de senaste åtta åren i kyrkostyrelsen. Sidan 22 är god och nyttig läsning för den kommande kyrkostyrelsen.

Orkar ni mer? Revisorerna skriver:
"Vi har inte tagit del av sammanställningar från respektive remissrunda som visar att alla remissvar som kommit in har behandlats."
Vad betyder det revisorerna egentligen skriver? Förtroendet har påverkats och kritiken hade, forfarande enligt revisorerna "kunnat bemötas bättre". (s 25)
Revisorerna rekommenderar att remissfrågor ska ses över så att de ger en rättvisande bild av vad remissinstanserna anser om materialet.  När det kommer till konkreta saker som att professor Nelson inte fick se den tidigare kritikerna, blir revisorerna så brutala som revisorer i hövlig form kan bli: bristande transparens. De markerar också att när experter kallas in "måste det finnas förutsättning för dessa experter att bidra med kompetens och erfarenhet. "Måste" var ordet. In på lodrät fyra.

Detta hör samman med att viktiga diskussioner - "inklusive de där enighet inte uppnås" - måste dokumenteras transparent. Så har tydligen inte skett. Men förankringsarbetet har skötts väl med många möten. Detta tror jag obetingat. Ändå kan tydligen kommunikationen väsentligt förbättras (s 30). Ordet var väsentligt. Vågrät åtta.

Jag läste revisorernas synpunkter och kände det som om jag var tillbaka i uppföljningen av gamla krigsövningar, där stridsdomarna skulle lägga fram sina synpunkter. När det skett, kunde det bli rätt högljutt om inte ilskan i stället var återhållsam. Men, om man så säger, inget var helt utan intresse då. Jag uppfattar en förödande men icke illvillig kritik. Finns det då kraft att förändra och hur ska vi hantera problemet att fyra gula och fyra röda omdömen slutar i grönt och beslut som om allt hade varit i ordning? För det var det uppenbarligen inte. Några bataljons- och batterichefer byts rätteligen ut. Det är enligt min meningen den alltför enkla lösningen. Tid för öppna samtal men också samtal om hur en kyrkohandbok ska beräknas mötas med entusiasm. Ser vi inte ett haveri?

Ska det firas försoningsgudstjänst i biblisk mening behövs en syndabock, som översteprästen hanterar. Blir det upprensningar eller utrensningar i Kyrkans Hus, Antjeborg? Jag tror att vi mer behöver fokusera på systemkritiken. Detta är förstås en dedicerad högkyrklig, rentav frimodig,  uppfattning. Det Svenska kyrkan hållit på med i decennier har faktiskt föga av framtidspotential om det ska handla om kyrkokristendom. Annars går det bra ett tag till.

GT-rapporten stimulerar. Jag tror jag ska sluta vara deprimerad och mer glad över att det går så illa som vi sagt. Ska ordföranden manas att lyssna till kritiker på ett mer konstruktivt sätt? Eller ska au:s ledamöter lämna plats till andra? Eller styrelsen föra brutaldiskussion i december och därmed förstöra gemytet vid avslutningsmiddagen? Jag stimuleras att fråga. Det är den intellektuella processens första steg.

Det är dessutom bra att legitimiteten i det vi kallar kyrkomötet minskar, givet att det skulle vara just ett kyrkomöte och inte en kyrklig kongress. Detta har jag markerat i det s k mötet sedan 1982. Färre präster och fler partipolitiker, det skapar framtid och hopp! Borde vi inte förenkla och låta riksdagen fatta beslut i stället för ett kostsamt kyrkomöte och låta regeringen vara överhet till en enklare kyrklig centralstyrelse med kommunfullmäktige i det lokala som väljer kyrkoråd? MTD-religionen hanteras faktiskt enklare så och förankras demokratiskt bättre på detta vis.