Ärkebiskopen avgår – tror inte på Gud. Biskopen avgår – nära och kära samlas

Ärkebiskopen avgår. Det har ni kanske haft på känn, för det brukar ärkebiskopar göra. Men inte riktigt så uppseendeväckande som nu. Ärkebiskopen förklarar sig inte tro på Gud. Denna öppenhjärtiga deklaration når er nog först här, så glöm inte var ni läste den först.

Ärkebiskopen ska räknas in bland de liberala teologerna och som en ärkebiskopen "utan stora gester". Det beror på vem man jämför med, men låt gå. Ärkebiskopen förklarar sig ha lärt sig "det religiösa språket precis som man lär sig vilket nytt språk som helst. Det kändes platt och tomt."

Vilken effekt får denna bekännelse hos så kallat "vanligt folk", hos vanligt kyrkfolk och hos vanliga präster? Stor oreda under himmelen, kanske. Var det inte mer med det högsta hönset så vad var det då?

Jag hör till dem som inte räknat ärkebiskopens teologi som liberal utan som radikal. Det är ingen glädje med den och inte heller någon tröst. Den går uppenbarligen att tjäna sitt levebröd på, och det inte i lägsta löneläge, men den går knappast att leva på och än mindre att dö på. Detta ses tydligen som uppseendeväckande – och det är ett arv från väckelsen, tror jag – att ärkebiskopen offentligt deklarerar sig icke ha en personlig tro. Platt och tomt spåk! Vi talar dock om heliga hemligheter och om Guds Ord! Eller inte. Och det officiella beskedet är glasklart och det som folk får ta till sig: Ärkebiskopen kom aldrig till tro!

Jag har aldrig betraktat ärkebiskopen som en muntergök. Själva anblicken har inte förlöst någon glädje, inte på skapelseplanet och inte annars heller. Ärkebiskopen inkarnerar svårmodet. Någon gång tänkte jag att uppsynen berodde på att flyget snart skulle gå och det var bråttom. Nu tolkar jag tillståndet mer som en basal brist på helgelse. Och tror inte ärkebiskopen, varifrån ska då helgelsen och glädjen komma?

Nu vet ni. Glöm inte var ni läste nyheten först. En referens? Självklart.
https://www.aamulehti.fi/hyvaelama/kari-makinen-on-arkkipiispa-joka-ei-koskaan-tu

Biskopen avgår och lägger ner staven den 28 februari. Det utgick ett påbud med inbjudan. Och det kanske gladde några. Vilka bjöds? Inbjudan gick till kyrkoherdar och kyrkoråd i Göteborgs stift. Inte ens diakonerna fick komma, tydligen, och ändå har den avträdande haft diakonin som välavlönat lönearbete.

Kyrkoherdar och kyrkoråd. Det ska minglas men under så enkla former att någon anmälan i förväg inte behövs. Hur kunde det bli så här? Hur känns det för det gemena prästerskapet, komministrarna? Svårt antagligen. De ser nu hur proletariseringen slår till än en gång. Det proleta prästerskapet får vända tillbaka till Marx och Engels. Den sista kategorin som blir lönearbetare är prästerna, nu med reglerad arbetstid men utan mingelinbjudan. Minglandet är till för kyrkoherdar och kyrkoråd. Diakoner och gemena präster ska veta sin plats. Utanför minglet.

Här ser vi en ny och annorlunda kyrkostruktur. Ni fattar vilka biskopen egentligen relaterar till. Han har de facto avträtt som pastor pastrorum. Bra att veta. Varje komminister av kvinna född kan veta att biskopen egentligen relaterar till det gemena prästerskapet tjänstevägen. Via kyrkoherden och kyrkorådet. Dessa får ställföreträdande kommunicera under gestalt av cider och chips samt jordnötter eller vad det kan vara, och så får alla känna en fläkt av den fina världen när översåtarna kommer tillbaka. Somliga kommer nog tillbaka till sina församlingar och de anställda rätt tidigt och kan berätta – givet att Kyrkoherdar och kyrkoråd inte går på pub eller krog för att få något i krävande efter det krävande minglet. Ni förstår allihop. Ingen tycker väl illa vara om pastoratet betalar för en sådan måltid? De stackarna kan inte bara leva på några friterade och saltade potatisbitar, en liten näve jordnötter samt cider.

Dagen efter minglandet slår pensionen till. Återstår att vara med på en högtid i Uppsala domkyrka när Antje viger Susanne Rappmann. Då går den gamle kvinnoprästmotståndaren Per Eckerdal, Corells och Gärtners adept, leende i processionen. Men varför ler han, kan man undra. Man och man?  Bloggardag i varje fall.

I den vigningen vigs "på apostoliskt vis" en biskop och alla vet, att vad det än är, så är det i verkligheten inte alls på apostoliskt vis. Apostlarna vigde inga kvinnor till biskopar. Hade ärkebiskopen rätt? Insåg han vad det religiösa språket i många sammanhang egentligen är – platt och tomt? Samt i somliga högtidliga fall alldeles osant.

Bloggardag har tappat minst en läsare efter att ha refererat Troeltschs distinktion mellan kyrka och sekt. Informationsbärande! Någon är så fast i sin föreställningsvärld att orden har enahanda betydelse. Då vill jag dock försvara den kristna tron, som erbjuder möjligheter till mer av intellektuell sofistikation. Det gör till och med Bloggardag.

Det helt otänkbara

Det verkar som om krafter skulle vilja vrida utvecklingen tillbaka. 60 år efter beslutet om kv*nnl*g* pr*st*r och när kränkningar och diskriminering i okänd omfattning tycks fortsätta vill, sägs det, en manlig präst starta en grupp på fejjan för präster. Den vänder sig till präster som utan tvekan är för ett jämställt och könsneutralt prästämbete. Om detta initiativ har jag ingen mening, men jag hajade till inför det helt otänkbara jag bevittnar.

Helt otänkbart var det nämligen för 60 år sedan att det efter 60 år skulle finnas sådana som på mer eller mindre sublima sätt skulle vilja vrida utvecklingen tillbaka. En så grandios reform som riksdagsbeslutet för 60 år sedan var i sig oomkullrunkeligt. Det fanns några som var emot, det visste man då och hade smärtsamt fått klart för sig hösten 1957. Men dessa urtidsandar, födda på 1800-talet eller 1900-talets första decennium, skulle vara borta senast 1973, kunde man enkelt förstå. Så blev det alltså inte. Och därför befinner vi oss i en situation som var helt, komplett, totalt otänkbar.

Detta då otänkbara tänks nu av en som är för riksdagsbeslutet 1958. Jag kan vara lite tydligare. Kyrkomötesbeslutet innefattade ett tillägg, som kallades "samvetsklausul". När den föll (om den gjorde det...) återstår endast riksdagsbeslutet (om nu inte också det föll...). I vart fall tänker Svenska kyrkans majoritet som riksdagens två kamrar år 1958. Och då tänks samtidigt det otänkbara, att det finns behov att stå de där "krafterna" emot genom en särskild sida på Facebook. Efter 60 år.

Inte utan intresse är också när präster nu beskriver kontroversfrågan exakt så som den sekulariserade allmänheten tänkte saken år 1957/58. Prästämbetet ska vara tillgängligt oavsett kön. Ibland ser man svalg befästa mellan olika prästers tankevärldar.

För dem som inte övertygats om 1958 års riksdagsbesluts förträfflighet (dvs att det uttrycker Herrens vilja) är informationer om det som faktiskt sker men som i 1958 års perspektiv ter sig otänkbart idel uppmuntran. Det blev inte den folkväckelse beslutet om kv*nnl*g* pr*st*r skulle leda till och det var inte så att oppositionen försvann. Den blev tydligen, ordvalet är inte mitt, mer eller mindre sublim. "Krafter" heter det närmast strindbergskt verkar vilja vrida utvecklingen tillbaka. Min slutsats är enkel. Det är något fel med beslutet år 1958. Vi ser det tydligare efter 60 år. Jag kan uttrycka mig mer försiktigt, tentativt: Om det vore fel på 1958 års beslut, skulle problem visa sig också efter 60 år, nämligen problemen att det inte blev som det sades skola bli. Vad gör vi då? Felsöker?

Jag återvände till 1950-talet. Det verkar som om detta inte faller alla på läppen. Det finns sådana som tror att folkkyrkan blomstrade då och partipolitiken gillades. Nå, det kommer en bok i maj där en del material som säger annat lyfts fram. Partipolitisering förekom, men till kyrkomötet var det indirekta val och på stiftsnivå fanns bara det lagligt reglerade domkapitlet. Allt annat var frivillig verksamhet. På lokal nivå valdes kyrkofullmäktige, som valde kyrkoråd. Kyrkofullmäktige i städerna var tydligt partipolitiserade, kyrkoråden mer intresserade av det kyrkliga. På landet fanns kyrkstämmor i stället för fullmäktige.

Befängt med kyrkofullmäktige där också ateister valts in? Helt. Och många, inte bara biskopar, försökte få till en annan ordning. Var det verkligen en folkkyrka, när den inte kunde följa folket som flyttade till städerna för där fick inte kyrkor byggas? Det tyckte inte prästerna och ärkebiskopen skrev boken Vården om kyrkan som i tydliga meningar är statskritisk. Vad ville t ex Stockholms-Tidningen ha för slags kyrka? En politiskt styrd och anpassad folkhemskyrka. Påminnelsen behövs när det som kallas folkkyrka i den socialdemokratiska visionen ska passa in i det nya folkhem partiet vill bygga. Hade ärkebiskop Brilioth fått följa kyrkovalet 2017 hade han  sagt ett bestämt "alltså..." och sedan lagt ut texten så att somliga kommentatorer, men inte Bloggardag, bleknat.

Roligt är det annars när "sekt" blivit ett negativt ord. Jag kan gärna tänka mig ett glas sekt till frukosten, på tyskt vis, men oftast får detta stanna vid en tanke. Annars är sekt något annat än kyrka, och då följer jag bara Troeltsch klassiska indelning. Kolla var det finns kyrkklockor, som i det offentliga rummet kallar på alla, och vilka mindre gudliga trähus som främst är till för medlemmar och kallar på dem men inte har kyrkklockor för deras system är ett annat. Sekt sålunda

Roligt är det också när det otänkbara blivit otänkbart på andra hållet. Att pastor hade ansvar för kyrkorummet var självklart från första kristna tid i Sverige. Kyrkorummet var helgat åt Herren med en uppgift som prästen garanterade i förhållande till Kyrkan, inte församlingen. Kyrkorummet var till för församlingen som Kyrkan på plats. Nu uppfattas tydligen kyrkorummet som församlingens eftersom, ja varför? Och då finns i byns eller stadens mitt ett stort hus som kan vara användbart. Exakt detta var det som skulle förhindras när pastor hade kyrkorummet om hand och betroddes med kyrknyckeln, då han installerades som pastor loci.

Lite kul är det att tänka över det otänkbara, det som är vår verklighet men tidigare kyrkokristnas mardröm.

Talman Thappers kyrks

Fridolf Thapperi, s, var talman, säkert en rejäl karl. Hn tänkte "folk" i begreppet "folkkyrka" och motionerade om att rätten att upplåta kyrkorummet skulle gå från kyrkoherden (pastor) till kyrkorådet. Om prästen nämligen vid något tillfälle nekade släppa in t ex de frikyrkliga, sådana som Migrationsverket helt korrekt benämner "sekter", skulle de frikyrkliga kunna bli arga. Det vore inte bra. Bättre då at kyrkorådet kunde fatta ett klokt beslut. Det blev inte så när det var 1960-tal men ett par decennier senare effektuerades beslutet. Folkkyrkan blev liksom modernare.

Talman Thapper funderade också över dubbelkommandot med kommunalfullmäktige och kyrkofullmäktige. Det enklaste vore väl att kommunalfullmäktige valde kyrkoråd och kunde styra över skattesatserna rakt över. Det låg något i tanken. Jag tror det är tänkt så i Norge. Och dåförtiden var nästan alla med i den svenska statskyrkan. I Sverige valdes en annan väg med en slags skilsmässa mellan kyrka och stat och denna den formella relationen avlöstes helt diskret av en informell, en där partierna tar makten och mest makt tar det parti som är störst och vill den nya moderna folkkyrkan, explicit en del av det nya folkhem partiet vill skapa.

Det finns en annan skillnad från talman Thappers tid till det som förverkligas som ett utslag av talmannens tanketradition. Då var partierna byggda på folk, medlemmar. Nu är de apparater. Detta började erodera på 1950-talet, när folkrörelserna började tappa mark. Berndt Gustafson, som var min lärare och vän, ställde frågan hur framtiden skulle gestaltas med politiska partier utan folk. Han kunde fråga så. Hans pappa var riksdagsman Gustafson i Bogla, s. Han var en riksdagsman med folk med sig och bakom sig inte bara på valdagen. Nu tycks det viktigare att riksdagsmännen har partiapparaten på sin sida, annars går det dem illa. "Knapptryckarkompaniet", som det så träffande har uttryckts av en klok och docerande kvinna: Anne-Marie Pålsson från Lund.

Vilken uppgift ter sig angelägen? Bortsett från det där att avslöja spelet i Svenska kyrkan, menar jag. Det viktiga måste vara att komma åt tankevärlden bakom parollerna. Vad betyder egentligen "öppen, demokratisk, modern folkkyrka"? Vilken blir effekten av ett sådant kyrkopolitiskt program? Och ska satsen om "alla människors lika värde" med i resonemanget. Det tror jag. Det blir inte så mycket mer intellektuellt begripligt för det men själva känslan kompletteras. Och det är nog på känslans plan allt rör sig. Det ger effekt för det. Kanske just därför.


Öppenhet var i Kyrkans sammanhang en kyrkdörr och klockklang. På Gotland kan vi på långt håll se en stor markerad dörr . Först när vi kommer nära ser vi att genom den dörren kan man bara gå en och en. Stort är trons mysterium. Här gäller att tränga sig fram!
Öppenhet numera är nog tanken på en kyrka öppen för tankar i tiden och för dialog på det område Kyrkan uppfattas ha gemensamt med andra, dvs religionsdialog. Det är egentligen lika alltihop, kristendom, judendom och islam.

Demokratisk betyder att folket styr (genom ombud). Demokratin är så viktig att den måste få kosta. Nu kan en Kyrka inte vara riktigt demokratisk för det finns sådant vi inte kan rösta om. Om folket med ett penndrag stryker bort gamla bekännelser och finner dem ovidkommande, har folket därmed i iver att få en samtida kyrka röstat bort – Kyrkan. Så kan det gå. Jag är inte den förste att påpeka förhållandet.

Modern betyder nog ett den Kyrka som är av evighet fångas in i tiden. "Fångas" var ordet. Det är som modern Svenska kyrkan hör hemma i det nya folkhemmet. Hade saken inte upprört folk, hade jag kunnat hänvisa till en beundrad vän, Jørgen Glenthøij. Han sa om det nazistiska religionsprojektet att det var precis det som moderna välfärdsstater ville genomföra, bortsett från det där med judeutrotning. Jørgen visste vad han talade om. Han hade läst på.

Folkkyrka är förstås folkets kyrka. Med sjunkande medlemstal måste satsningen ske på apparaten och dess överlevnad. Dopet blir viktigt och här spelar olika intressen samman: Den privata familjehögtiden och medlemsrekryteringen. I mitten står en välvillig präst.... Hur denna folkkyrka passar in i det nya folkhemmet kan somliga inte ens föreställa. De sitter fast i en gammal tanke om Kristi Kyrka. Här är något annat, en integrerad kyrka. I världen och av världen.

Annars tycker jag livet är fantastiskt.
"Varmkyrklig" kan en biskopskandidat definiera sig som. Febrig? En annan är tydligen "skapelsekristen" och vad det betyder går inte heller att intellektuellt utröna. Men bra blir det. Kankse en röstmagnet i Visbyvalet?

Från det kyrkliga gudstjänstutbudet infångade jag beskrivningen av en vardagsmässa i en Blekinge-kyrka . Det är ett begrepp att lägga på minne: "enkel, livsnära mässa". I motsats till andra, kanske "högkyrkliga" mässor, sådana det lär vara ont om just i Blekinge? Nej, jag skämtar grovt. Det är i bon mots som det rådande eländet avslöjas. Enkel, livsnära mässa!! Varmkyrklig och skapelsekristen!!

Rådsrepubliken Svenska kyrkan

Med den beslutsstruktur Svenska kyrkan numera har, är det inte det monarkiska eller det episkopala som är grundläggande utan den rådstruktur som bygger på kyrkoval till fullmäktige och där makt hanteras just av råd. En rådsrepublik sålunda med parlamentarisk grundstruktur mer än demokratisk. Alla röster visar sig ju i praktiken inte vara lika mycket värda. En man och en röst – men bortkastad om den tillföll de mindre havliga.

Ni minns de nio argumenten för att rösta. Bloggardag var tjänstvillig och återgav dem i går. Inget enda handlade egentligen om kristen tro eller om Herren Kristus. Det var Vällingby S:t Tomas som försåg oss med materialet. Då tänkte jag kolla vad de olika nomineringsgrupperna hade att komma med.

Ska man först ställa frågan vilka nomineringsgrupper som säger något om Jesus, den som S:t Tomas bekände?
Kristdemokraterna gör. "Svenska kyrkan skall fullgöra sin kallelse att göra Jesus Kristus känd, trodd och älskad. Puristen noterar att det där med "efterföljd" fallit bort, men vi bråkar inte även om S:t Tomas nog varit förvånad.
Frimodig kyrka skriver: "Den viktigaste frågan för kyrkan är att ha Jesus och den han var och gjorde i centrum." Här kunde puristen påpeka, att Jesus lver och inte bara "var" utan "är". Men det bättras för det som är kyrkans ärende "är det som Jesus ger". Så det får duga. Särskilt som de politiska partierna inget har att säga om honom. Frimodig kyrka lyckas nämna Jesus sex gånger dessutom!

Socialdemokraterna vill "bygga vidare på den framgångsväg den öppna folkkyrkan är. För oss har den Svenska kyrkan en viktig roll att spela i det nya folkhem som socialdemokraterna vill bygga för framtiden. Vi vill att Svenska kyrkan skall vara en modern folkkyrka, som utstrålar framtidstro och är öppen mot världen." Det talas också om något som kallas "vår folkkyrka". Den är en central kulturbärare, men den står också upp för religionsdialogen och toleransen, heter det med tillägget:  "Ständigt måste kampen mot islamofobi och antisemitism tas."

När i en okänd framtid det ska analyseras hur den socialdemokratiska dominansen i kyrkolivet gestaltades och vart den syftade (dvs när forskare kan se resultatet) kommer frågan att ställas om varför de som levde i tiden efter år 2000 inte analyserade parollerna. "Begrep dom inte", kommer forskarna att fråga, "att ordet 'modern' var ett nyckelord som signalerade att något annat nu skulle gestaltas?"MTD-religionen slog igenom och Svenska kyrkan blev en välfärdsinstitution, inte ett Guds folk. Som det hette: "Det ska vara enkelt att få kontakt med Svenska kyrkan, och kyrkan ska finnas nära till hands." Inget om Jesus, som jag nämnde.

Borgerligt alternativ menar att "en av församlingens kärnverksamheter är gudstjänsten" och utvecklingsarbetet ska fortsätta. Nu stod denna verksamhet dock inte överst på listan. Det gjorde diakoni och det talades både först och sist om nyanlända. Men allra sist noterades att det "för oss" är viktigt att hushålla med församlingens tillgångar "så att vi kan hålla kyrkoavgiften så låg som möjligt." Kyrkan var ett kulturarv också, förstås. Säga vad man vill om alternativet, men borgerligt är det.

Centerpartiet "vill hjälpa kyrkan att kännas som et andra hem och fungera som en läkande kraft i samhället." Nu kunde man ju tänka sig att den politiska uppgiften är att se till att inget ska behöva läkas? Men här är partiet som ska "arbeta aktivt för omställning till en klimatneutral och hållbar kyrka som ska agera som ett stabilt nav i Vällingby". Vad arbetar alltså partiet för? "Centerpartiet arbetar för en levande kyrka, en kyrka som fungerar som en human stöttepelare där människor kan andas ut och få en möjlighet att växa." Jag håller före att denna lilla text återger MTD-religionens T rätt tydligt. Terapeutisk. Jesus nämndes inte, nämnde jag det?

Sverigedemokraterna vill ha en bred och offensiv folkkyrka där den kristna tron är stark och central". En kyrka i tiden, men inte av tiden och vara missionerande. Lite konstigt att partiet inte säger något om Jesus då.

Det gör kristdemokraterna. "Vi vill arbeta för en levande kyrka" och det låter bra ända tills förklaringen ges: "det vill säga en livaktig och trovärdig verksamhet..." Det är, minst sagt, institutionellt tänkt. Men kristdemokraterna menar att gudstjänsten står i centrum i församlingens liv. Det är väl också bra. Så kommer förklaringen: "Gudstjänsten är ett uttryck för viljan att möta och föra in Guds närvaro och tilltal i människors vardag." Vems vilja? Vilken vardag – är inte söndagen gudstjänstdag i Vällingby? Diakonin återkommer, ett kärt kyrkopolitiskt skötebarn. Kristdemokraterna vill "arbeta för en uppsökande verksamhet och fortsatt kommunikation till församlingens invånare om vad diakonin står för och kan erbjuda." Lita på apparaten Svenska kyrkan, som uppenbarligen klarar det samhället misslyckas med. Den lokala missionen ska också stärkas. Varför? Jo, "för att vårda och behålla kyrkans befintliga medlemmar och attrahera nya".

Säger inte Frimodig kyrka något korkat också? Jo, mod och förtröstan. "Alla ska mötas med respekt för den tro de har", heter det. Det tror jag inte. De ska mötas med respekt som människor, men de tro de har eller inte har är kanske inte något att respektera? Tänk efter innan ni svarar. Och besluten i det kyrkliga "ska fattas utifrån trosbekännelsen, som läses varje söndag i högmässan, inte utifrån olika partiers program". Vad man än säger om den apostoliska, den nicaenska och den athanasianska trosbekännelsen – styrdokument för beslutsfattande är de inte skrivna som. Men den polemiska udden får man väl likväl uppskatta.

Räcker inte detta för söndagens fortsatta reflektioner?
Jag hittade informationen genom att googla på Var med och påverka besluten i kyrkan!
Hur det gick i Vällingby?
Socialdemokraterna 13, Borgerligt Alternativ 5, Kristdemokraterna 2, Centerpartiet 2, Sverigedemokraterna 2 och Frimodig kyrka 1.

Men denna söndag kan man gå till kyrkan och se att krucifixet hänger på plats och att trosbekännelsen "läses", som det heter. Det kanske är just detta som är problemet? Yta döljer förändringar av innehåll?

Utrensningarna i Svenska kyrkan

Alla vet hur de sovjetiska bilderna ser ut. Den som stod centralt retuscheras bort när konjunkturerna vänder. I Sovjet såväl som i Svenska kyrkan.

Salig Hellström var kyrkokritisk. Inte så mycket som han borde, tänkte jag. Jag hade fel. Också hans små invändningar, typ att ropa "konstitutionell kris" vid kyrkomötet 1994, var för mycket. Han är bortretuscherad och hans bild ersatt av – Johanssons!
 https://www.google.se/search?q=jan+arvid+hellstr%C3%B6m&oq=jan+arvid+hellstr%C3%B6m&aqs=chrome..69i57j0l4.3983j0j4&sourceid=chrome&ie=UTF-8
Säg vad ni vill, men en bild säger mer än tusen ord.
Så nu vet ni.
Ni som tycker att Bloggardag et cons har varit alltför kritiska, vad säger ni nu?

Det finns fler subtila utrensningar. Minns ni kyrkovalet? Det var då Jesus blev utrensad. Läs bara texten som presenterar kyrkovalet. Maningen lyder "Var med och påverka besluten i kyrkan!" Det var denna maning som hörsammades med nygammal rekord i kyrkovalet. Så här högt hade det tydligen inte varit sedan 1930-talet, dvs på Stalins och Hitlers tid om man ska orientera sig kronologiskt.

Hur presenterades hela alltet? Jo, med en ny definition av begreppet "öppen folkkyrka". Den gamla definitionen gällde ju att Svenska kyrkan var öppen till skillnad från sekten, som var sluten. Frikyrkor var av en annan typ än folkkyrkan. Kyrka, sekt, samfund var begrepp man kunde spela med. Vad innebär det numera att Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka? Det innebär att du som är medlem, genom att rösta i kyrkovalet kan vara med och demokratiskt påverka beslut i kyrkan, både på lokal och nationell nivå." Stiften försvann i hastigheten. Intresseklubben noterar för det är egentligen stiften som är mer kyrkliga än den nationella nivån om vi ska se förhållandena kyrkligt.

På sitt sätt är också meningen om beslutsfattare kostlig: "Förutom de förtroendevalda har biskopar, präster och diakoner rätt att fatta beslut i vissa frågor. De är kyrkliga ledare och har speciella utbildningar för sina uppdrag."

Så presenteras skäl att rösta i kyrkovalet. Nio viktiga anledningar specificeras:
* För att man får – demokratin fungerar bara om den används.
* För att man vill – Svenska kyrkan berör fler än man tror, mig eller andra, nu eller en annan gång.
* För att Svenska kyrkan spelar en viktig roll i människors liv, vid kriser, i närsamhället och i världen.
* För att stötta de som tar på sig uppgiften att vara med och styra.
* För att vara delaktig, vara med och påverka och ta ansvar.
* För att varje röst väger tungt i kyrkovalet.
* För att Svenska kyrkan är beroende av människors engagemang.
* För att det handlar om hur min kyrkoavgift används.
* För att man vill vara med och påverka var Svenska kyrkan ska lägga kraften.

Här visas den funktionella ateismen upp. Bye, bye Jesus, liksom. Själva poängen med att vara Kristi kyrka är bortrensad och det beror på att Kristus rensats bort. Nu faller allt som har med lärjungaskap och efterföljelse att göra, som ni kan förstå. Det var detta kyrkosystem som kallade till val. "Utnyttja möjligheten att påverka din kyrka!" som det hette. Säg det med knäppta händer till Jesus, kunde jag tänka.

Ska jag trösta mig efter att ha repeterat upptakterna till kyrkovalet och läsa om Sartres bok Äcklet? Eller ska jag göra en detaljstudie av valuppställningen i ett lokalt sammanhang? Det är nog hugget som stucket. Jag ska under dagen bestämma mig för vad jag ska läsa. Ni får besked i morgon, tänkte jag.

Några timmars arbete i Guds fria natur väntar. Röjning i skog och mark är väl också utrensning? Antingen fungerar dessa timmar tankebefriande eller så fördjupas tankeverksamheten i den meningen att den fördystras. Livet är inte enkelt. Ingen har sagt att det skulle vara det heller. Det är genom mycken bedrövelse vi skola ingå i Guds rike, som syster Kerstin och aposteln Paulus brukar få till det. Var får de allt ifrån?

Jag fick allt ifrån
https://www.svenskakyrkan.se/organisation
och en cirkulärartikel, som hamnade i flera församlingsblad. Jag ska redovisa källan i morgon.

Halland

Sverige köpte Halland. Allt det andra som var före detta Danmark har vi snott. Krigsbyte. Men Halland är hederligt köpt och betalt. Från Halland kommer väl fortfarande potatisen som förvandlas till chips för att ange en fördel med köpet. Three Hearts är en annan. Per Gessle en tredje? Och så bor där en uppsättning trevligt folk. Inflyttat naturligtvis. Från Sverige. Några trevliga hallänningar har dessutom flyttat från Halland. Jag vet inte vad det säger, men något säger det.

Från begåvade inlägg i kyrkostyrelsen kan inget återges. Det är liksom förtroligt där. Ja, vad ska det annars kallas? Sekret? Så mycket bättre blir det då när man i Hallands Nyheter får en inblick i centerns Ulla Rickardssons tankevärld. Hon prisar den nya kyrkohandboken. Hon skriver inte rent ut att den är en Guds egen gåva till Svenska kyrkan, men i sak framstår förhållandet så.

Nu fanns det ju en uppsättning reservationer. Rickardsson påpekade att jag skrivit de flesta. Jag svarade i Hallands Nyheter att jag skrivit under, men att de flesta hade Berth Löndahl som upphovsman. Rickardsson i Hallands Nyheter 23 jan ger besked: "En grundläggande kunskap är ju att de dokument man skriver under får man ta ansvar för, vem som än skrivit dem."

Nu var inte detta vad min upplysning avsåg. Jag ville värja mig genom att återge vad som sagts i kyrkomötet om en administrativ miss och jag ville inte ha allt erkännande för dessa värdefulla texter, som Berth Löndahl skrivit. Då tror stackars Rickardsson att jag, den i sammanhanget blygsamme och sanningsenlige, försöker smita från ett ansvar. Alls icke. Jag kan stå för mina underskrifter och jag kan stå för att jag räddade utskottsordförande och sekreterare genom att skriva på. Men jag fattar också hur Rickardssson tänker. Fel, nämligen! Nämnde jag att hon hör till Centerpartiet? Hon tror tydligen inte att man kan hävda en mening som avviker från hennes, eller? Och hon tänker oanständigt, som skulle jag smita ifrån ansvar (politikerhållning) när jag vill att rätt ska vara rätt (vetenskaplig hållning, fotnoter och allt det där).

Jag frågar om man får avvika från Rickardssons hållning för hon ger sig på en i debatten flitig kyrkomusiker och ställer frågan:"Hur kan man vara så negativ som Gustav Natt och Dag?" Svaret är väl rätt enkelt. Därför att man läst på. Vad ska man annars tänka? Har kyrkomusikern dolskt suttit och odlat negativism för skojs skull för att sedan ta till "en massa överord och osanningar"? Hon skriver så, Rickardsson, som uppenbarligen är så pass centerpartistisk att hon ska ha med ett c också i sitt efternamn.

Hur har hon skaffat sig kunskap? "Jag har suttit och lyssnat på våra biskopar, de är långt ifrån negativa." Nu borde ni förstå. Men Gustav får det hett om öronen: "Du underkänner församlingars yttrande." Får han inte det? Vet "församlingarna" mer än Gustav om själva beslutsprocessen, kritiken mot den, härvorna i den och det kyrkomusikaliska debaclet? Remissarbete i Svenska kyrkan är vanligtvis detta, att två personer av det lokala kyrkrådet får i uppgift att kryssa sig igenom formuläret och så säger kyrkorådet att det är bra så.

"Det firas fantastiska gudstjänster i våra kyrkor." Rickardsson vet att ge besked. Men hur vet hon det och vad betyder omdömet "fantastiska"? Hon tar i så hon nästan spricker och då finns det skäl att se upp. Det firas en uppsättning usla gudstjänster i Svenska kyrkan också. Vets inte det?

"Svenska kyrkan måste tolka det kristna budskapet i vår tid." Så vilka är då de nya tolkningarna/omtolkningarna? Det har aldrig sagts. Tvärtom har det sagts att det nya egentligen är det gamla i ny dress, inte i ny tolkning. Nu är det nog Rickardsson som behöver konkretisera sig. Vi ska be till Gud vår moder, är detta det nya och en nytolkning? Varför skulle kyrkohandboken då inte upp som en lärofråga med beslut i den ordning som gäller för omtolkning av läran?

"Gudstjänst ska firas på folkspråket och förstås av nya generationer." Här dyker reformationstidens insikt upp. Det betyder att Rickardsson i runda slängar är 500 år efter sin tid! Nämnde jag Centerpartiet i sammanhanget, en säregen kombination av 1500-tal och postmodernism kan man tänka. Vad betyder för den delen att gudstjänsten ska förstås? Av vem? Omedelbart eller av en som i stort firat gudstjänst hela livet och likväl på söndagen kan uppfatta nytt att förstå? Och vad med gudstjänster jag inte förstår – är de i egentlig mening klandervärda eller talar de till mig ändå? Jag menar koptisk morgonmässa i öknen kl 4 på morgonen och svinkallt med ord jag inte förstår.

"Detta är den 8:e kyrkohandboken i ordningen, det visar ju att översyn och revision behöver ske i alla tider." Åtta böcker på 500 år varav en totalt misslyckad, den år 1811. Men logiken i resonemanget? Att det har förändrats i historien, på vilket sätt säger det att revisionen behöver ske i alla tider och främst nu? Men säg att det behövs och förnyelsetakten är i snitt 62 år. 1986 år + 62 visar rent matematiskt ett behov av ny kyrkohandbok år 2048. Vi var 30 år för tidigt ute, eller?

Nu gick det snabbare att ersätta 1942 års handbok och skillnaden mellan då och nu var att önskemålet om förändringar var tydligare då och kompetensen uppenbarligen bättre. Det var 44 år mellan kyrkohandböckerna. Med den takten hade vi fått en ny kyrkohandbok år 2030. Så vilket var motivet nu? Själva behovet av en mindre gudlig handbok, en som är avpassade efter en medlemsmajoritets behov av MTD-religion? Jag antar det. Så då kan jag bara konstatera vad vi alla vet: Det är rätt att göra uppror! Det finns många jag inte tänker låta mig kommenderas av. Så var också min förste kyrkoherde tidigare stiftsadjunkt hos Yngve Brilioth. Jag vet vad Svenska kyrkan rätteligen har att förvalta.

Hört om Hitler förut?

Jag kunde förstås anföra Martin Pertiet och hans bok Das Ringen um Wesen und Auftrag der Kirche in der nationalischen Zeit, Arbeiten zur Geschichte der Kirchenkampfes, Band 19, Vandenhoeck & Ruprecht, Göttingen 1968 eller skulle jag nöja mig med en informativ detaljstudie, Paul Gurtler, Nationalsozialismus und evangelische Kirchen im Warthegau, Arbeiten zur Geschichte der Kirchenkampfes, Band 2, Vandenhoeck & Ruprecht, Göttingen 1958? Men skulle den kommentator som upprörs över att olika statssystems likartade förhållningssätt mot Kyrkan mildras då? Jag kan nog inte nöja mig med att slänga ut höger arm och ta två böcker i hyllan. Jag måste resa mig och gå in i nästa rum och ta ett par bidrag som återfinns i en hög med ekumenisk litteratur. Skulle det övertyga? Jag tror jag kan bespara mig mödan. Vad de ekumeniska mötena i Oxford och Edinburgh sysslade med är frågor som skulle avfärdas med argumentet, att det är möten för länge sedan. Att rörelserna Life & Work och Faith & Order tog upp den för en kristen alltid aktuella frågan om staten och statens räckvidd kan knappast intressera.

För de få som vill veta kan jag bara upprepa mig. Det varnades för den totalitära staten, dvs för kommunism, fascism, nazism och – totalitär demokrati. Egentligen och så här i efterhand är detta den intressanta markeringen. Alla statsskick kan bli totalitära. Det ska man påminna sig ett valår då yrkespolitikerna ställer upp för att få förtroende att få fri tillgång till våra plånböcker.

Den totalitära demokratin har ingen uppfattning om var demokratins gränser går, dvs vad vi inte kan rösta om. Om detta finns också en uppsättning böcker från kyrkolivet. Om inte annat så försökte Gustaf Wingren fundera över ämnet. Det sågs väl då som en etisk problemställning och inte mig och min etiske vän dr F. emot. Det handlar om att värna Kyrkans frihet, egenart och sändning när andra makter vill lägga kyrkolivet under sig och sina intressen. Detta måste med all kraft förhindras – för Guds och människors skull. Det konkreta hotet är nämligen att Kyrkan förlorar sig själv och vad hjälper det en värld om det blir så?

Jag är alltmer privatman och slutar med det kyrkopolitiska. Valmanskåren fick bestämma och det kan jag vara helt nöjd med. Jag behöver inte läsa de kristliga bladen, mest nöjd med att inte behöva läsa Dagen är jag nog. El-cykeln och det konstruerade citatet opinionsviftarna skulle polemisera mot, ni minns. Ohederliga människor och till yttermera visso ohederliga människor som ska hålla vakt om sanningen och mot lögnen! Det är i klass med att låta räven vakta hönshuset. Min status som privat, en person berövad offentligheten på sig själv, hindrar inte att jag funderar över det statskyrkosystem vi hålls med.

Det är 1) ett i svensk lag fastställt system. Om detta skulle man kunna säga att det var en nödvändig väg bort från det tidigare statskyrkosystemet, men likväl. Det finns en av riksdagen stiftad lag om Svenska kyrkan.
Det är 2) ett system där sekulära politiska partier styr. De hålls under armarna med penningmedel, som uttaxerats av oss alla, för att de ska kunna utföra sitt viktiga demokratiska uppdrag utan att vi egentligen kan lägga oss i. Hur många är de politiskt engagerade/arvoderade i procent av befolkningen? Vilka belopp uppgår partistöden på samtliga nivåer till? Och hur kommer det sig att politikerna påfallande ofta kommer från samma familjer. Det verkar löjligt, kan man tycka, men kanske än mer farligt?

Vad skulle hända om allt partistöd genom skattemedel förbjöds? Partierna fick hålla till godo med väljarnas goda vilja och få bidrag därefter. Skulle demokratin vitaliseras, tro? Och vad skulle som ett första steg hända om partierna inte fick använda partistöd för att engagera sig i kyrkoval och alltså inte ha 100 miljoner i valkassa?

Vad skulle hända om Svenska kyrkans kyrkomöte, nej, jag vet, det går inte för där sitter ju partipolitikerna – men tänka fritt är stort, beslöt att inga sekulära politiska partier får ställa upp i ett kyrkoval på någon nivå? Skälet skulle förstås vara att ideologiska normsändare skulle förhindras att sända sina normer inifrån Svenska kyrkan och med bas i detta erövrade kyrkliga territorium. Förtroendevalda skulle endast vara personvalda – och detta "endast" är inte så bara. Har inte alla andra kyrkor och samfund i Sverige den ordningen? Då gäller det att rycka Svenska kyrkan ur partiernas händer innan dessa har krossat Svenska kyrkan i sin välviljas kravmaskin.
Det system Svenska kyrkan har är förödande på kort och lång sikt. Sannolikt är det inte möjligt att förändra. Då är det rätt att göra uppror, givet att de upproriska är svenskkyrkliga så det ryker om det.

Torsdagsdepressionen slog till med full kraft. Läs reportagen om rekryteringarna. Där ges viktiga besked och analyseras ytligt utan följdfrågor. Vad betyder till exempel talet om att "vi har sett lite för mycket av hårdhänt behandling av präster"? Och så kommer de biskopskåta upp och presenterar sig. De är ohyggligt taggade och dugliga och vill så mycket. Nu saknar jag prosten Pehr, det där att stolpa in till honom och hans cigarrdoftande (Matanzas) tjänsterum och avhöra och avleverera några distanserade kommentarer om sådana som så gärna vill bli biskopar.  Pastor Bjerkhagen känner en inre kallelse. Prosten Pehr hade sagt, att det bor en biskopskandidat i varje adjunkts hjärta. Kyrkoherden i Nordmaling har energi till uppdraget, men Harlevi (POSK) har i arbetsgruppen för biskopsval bestämt, att den kallelsen inte kommer. Han fick bara en röst nämligen. Det är som när det skulle smörjas kung och bröderna stod fram, men David inte var att räkna med för han var ute kich vallade får (1 Sam 16). Är förresten inte Harlevi inblandad i samtliga kyrkliga skandaler på ön? Ibland blir torsdagsdepressionen i all sin kraft faktiskt också lite stimulerande.

Lögnväsen och lögnens väsende

Jag rådfrågade etikern, Dr F, för jag ville ogärna tala om "ren lögn". En lögn är väl aldrig ren? Den är oren. Dr F försökte säga: "ren och skär, men jag tackade nej. Det påminner för mycket om Herrens mor Maria. Total? Absolut? Rakt igenom? Jag vet inte. Kanske den teologiska bestämningen är mest korrekt, med versal och allt: En Djävla lögn. Denna bestämning är precis, teologisk korrekt och bara kyrkokristna, som inte behärskar det svenska språket, kan ha några egentliga invändningar. Lögnens fader Djävulen håller på. Det har jag läst i böcker.

Detta sagt tar jag mig an Kyrkoordningen med kommentar. KO 34 kap, 9§, 4p, som ni kan förstå, debiliteten att "ha förklarat sig beredd att i alla uppgifter" kommenteras. Och då får de problem, kommentatorerna.

Det är 1997 års kyrkomöte saken gäller. Jag var med då. Knepet var att skilja mellan "uppfattningar", som man får ha och "ordning" som bara är en och som man ska försvärja sig åt. Ni kommer ihåg det där med överdriven potträning och det spelar ingen roll om det är arbetarklassens främste företrädare Torgny Larsson eller friherren von Ehrenheim träder fram. "Vigningslöftet innebär ett löfte att följa denna ordning."

Just så tänkte inte 1958 års kyrkomöte. Sedan tror jag att Ragnar Persenius, som var trofast pennförare, har tänkt. Då ska man, jag påminner, förstå hans handikapp. Han hade läst den propedeutiska kursen för en jur kand, som han aldrig avlade. "Ordningsfrågan blir en bekännelsefråga, om giltigheten i vigning och sakramentsförvaltning görs beroende av prästens person." Det kan man säga. Men träffar det saken? Problemet är egentligen att vigningsfrågan relaterar till Kyrkans Herre och då har dissidenterna både Luther och påve på sin sida. Om saken ska förstås så komplicerad som den är, måste alla komponenterna rätt återges.

"Svenska kyrkan godtar i fråga om giltigheten inte två uppfattningar som förenliga med sin bekännelse. Det är därför från läromässig synpunkt riktigt att endast de personer som bejakar giltigheten i såväl kvinnors som mäns vigning och sakramentsförvaltning får prästvigas." Klart besked men lögnaktigt sett till beslutet 1958.  Det konstrueras ett problem som löses med falsk logik.

Jag bejakar ingenting. Jag frågar om underlag för ett politiskt fattat beslut i en teologisk fråga. Jag har läst på, mer än de flesta. Då är jag obehörig. Den insikten kan göra mig uppbragt. Jag är svenskkyrklig. Det är med denna klart definierade utgångspunkt jag undrat. Och det är inte svårt att uppfatta hur dessa undring bemöts med undanglidanden och oklarheter, teologiskt skitprat och därtill svek och bedrägeri. Jag varsnar det kyrkopolitiska narr- och maktspelet. Och jag ser en uppsättning biskopar, som det vore en ärebetygelse att kalla korrupta. Det är värre än så. De är dumma därför att de hållit sig dumma.

Ska jag då hugga på Ragnar Persenius på den punkt där det gör mest ont, att han knappast alls varit församlingspräst och att han inte alls byggt församling? Då skulle han bli ledsen. Det vill jag inte. Fast det vore sant. Men skulle det inte vara vettigare för en sådan som Ragnar att beskriva problemet så som minoriteten ser det? Svenska kyrkan har gjort något som Kristus inte gett sin fullmakt till och som Den Helige Ande inte tillåter. Vad gör vi då, vi som rätt citerat påven och Luther? Hic Rhodus, hic salta!

Nu kan till domkapitlets prövning föras omständigheter av betydelse för prövningen och då heter det att det är viktigt att den sökande underrättas om samtliga uppgifter som lämnats om honom eller henne. Wolf Biermann skulle skratta. Dit har vi kommit. Men Överklagandenämnden är noga. Om en kyrkoherdekandidat bekymmersfritt skriver på men får uppföljande frågor och svarar att det faktiskt inte finns några kv*nnl*ga* pr*st*r i pastoratet så det finns inget att förhålla sig till (och skulle någon få en tjänst kan han flytta) svarar Överklagandenämnden att det svaret inte duger. Ordnung muss sein! Ledamöterna i Överklagandenämnden är av hårt virke. De skäms inte. De gör drängtjänst. Vad annat hade ni väntat. Vi har en enda ordning som lydnaden och underkastelsen gäller. Jag tycker detta är pinsamt, men så är jag också svenskkyrklig mer än de flesta.

Själva finessen 1958 var att, mot erfarenhet och beprövad forskning, mena att saken gällde en ordningsfråga och där stod det fritt att fatta lämpliga beslut. Bekännelsefrågan var alls inte uppe. Skälet är enkelt. Det gamla mötet menade sig inte ha kompetens att hantera bekännelsefrågor för de var som de var. Något sådant mandat hade heller inte Kyrkomötet i den gamla formen, det var en innovation år 1982. Hur kommer man runt nu? Jo, det är förenligt med den evangelisk-lutherska bekännelsen att införa en sådan ordning! Men den saken diskuterades inte. Tvärtom. Mot argumentet att det inte var förenligt svarades antingen med tystnad eller med en slarvig hänvisning till Maurers bok "Pfarrerrecht und Bekenntnis".

Vill jag pigga upp kan jag anföra Halvar G.F. Sundberg, den kyrkorättsligt monumentale. I bekännelsefrågor förutsätts enhälliga beslut bland biskoparna. Går inte det att åstadkomma, finns inget beslut utan en bekännelsetvist. För att slita den finns ingen instans – och det fanns inte heller på den gamla statskyrkotiden, för detta var frågor regeringen inte kunde lägga sig i. Jag kan ställa en fråga till: Om tre biskopar av tretton då fattat ett beslut som inte kan fattas, har de då inte bildat en sekt ihop med svärmandar och gnostiker? En sektbildning kan vara riktigt, riktigt stor och en kyrka kan vara påfallande liten. Var det där vi hamnade?

Tillbaka till kommentaren om kyrkoordningen. Det går inte att argumentera med att kyrkomötet tog ställning i fråga om bekännelsen när det var just ställning kyrkomötet inte tog. Vart tog den vanliga argumentationsanständigheten vägen? Aj, då. Fel frågat!
Slutsatsen om lögneriet ska teologiskt evalueras: Djävla lögn. Bra när jag kan både lite teologi och lite grundläggande svenska.

Verkar jag uppbragt?
I går hörde jag en präst, när han kollat förteckningen över 21 nyprästvigda i ett antal stift, säga: "Jag känner igen sju som präster i gammal vanlig svenskkyrklig mening." Jag sa ingenting. Har inte var och en rätt till sin egen sanning? Men tänk om det var i vanlig mening sant, det han sa? Hur ska vi få klarhet i den frågan, vi som söker? Är ett utfall på 33% godkänt tillverkningsresultat?

Irrlärarna och idiotförklaringen

Den utrensning som skett i Svenska kyrkan hittills, nu med Lunds domkapitel som ett mönsterbildande undantag genom kättarjakt på ny mark, har syftat att komma åt dem som inte tror och bekänner ämbetsreformen av år 1958. Till den änden har en idiotförklaring formulerats i Kyrkoordningen. Denna deklaration undviker prästkandidater, kyrkoherdepretendenter och nu också arbetsledande komministrar och diakoner skickligt om de vill. De skriver på, men menar egentligen något annat. Kan påven vara jesuit kan väl en enkel komminister ha lärt sig något av den ignatianska metoden?

Jag kan på nytt visa tricket, idiotförklaringen i Kyrkoordningen, KO 34 kap 9§. Här följer en sakkunnig kommentar:
har förklarat sig beredd att i alla uppgifter
"Alla uppgifter" betyder inte alla uppgifter. Det är märkligt, men så är det. Det finns uppgifter som inte någon annan än den enskilde präster utför, bikt t ex. Så när påhaket om att alla uppgifter ska göras tillsammans, stämmer det inte. Så klen är bestämmelsen.

tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst,
Detta kan inte vara något problem så som orden klarliga lyda eftersom diakoner hör till vigningstjänsten. Invändningen? "Det fattar ni väl att avsikten är att ni ska förklara er beredda att tjänstgöra med kv*nnl*g* pr*st*r!" Men det står inte. Det står inte heller att man ska tjänstgöra med alla andra. För det kan man inte begära rimligtvis. Hur skulle man hinna det?

oavsett deras kön
Om denna punkt kan det skämtas mycket, men som beskrivning av själva konflikten är den klen. Det är inte könsfrågan som är problemet utan lydnadsfrågan. Vad har Herren förordnat? Men man kan väl t ex inte skriva att samarbete krävs "oavsett om detta bryter mot Kyrkans ordning eller inte", det fattar jag. Så könsfrågan har jag inga problem med utan skriver på idiotförklaringen. Men det var inte detta översåtarna var ute efter. Problemet kvarstår. Men ingen vill peta i det för konsekvenserna är oöverblickbara. Eller?

Kan översåtarna inte fråga mer precist? Nej, grundlagen hävdar att vi inför det allmänna inte behöver förklara vad vi tror och till det allmänna torde en kyrka, som är lagreglerad, i någon mening höra. Så var ju Kyrkan på plats här i landet med sin egen organisation innan det fanns en statsmakt eller det byggt riksdagshus på holmen Agnefit (kristnad till Helgeandsholmen). De enda texter en präst är förpliktad till är Bibel och bekännelse, inte riksdagsbeslut.

Vad skulle då hända om dessa irrlärare, som tänker vad Kyrkan alltid tänkt innan riksdagen tänkte och beslöt annorlunda (ni minns att vi förra året firade att kyrkomötet 1957 sa nej, det var på årsdagen den 2 oktober som arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse hade öppen bar på V-Dala nation i Antjeborg) på nytt ställdes inför frågan vid prästvigning? Kan metoden från Lund visa sig användbar nu?

Frågan är den om att troget efterleva kyrkans lag och ordning, bevisa förmännen skyldig lydnad och villigt efterkomma "vad eder varder ålagt"? De som är vigda efter den senare ordningen lovar att "följa vår kyrkas ordning" men om det är Kristus som ska följas, lovat i löftet innan, så är väl "vår" inte en försnävning, eller är den? Vår kyrka är inte ens efter sin självförståelse Kristi kyrka? Svart på vitt? Men kan ett domkapitel spörja om någon i dag skulle kunna avlägga detta löfte? Låt oss fundera, jag ser fyra möjliga svar:

Det första svaret är: "Det har jag lovat en gång, det räcker, och jag säger till om det blir några ändringar på den punkten."

Det andra svaret lyder: "Frågan är helt hypotetisk."

Det tredje svaret kan avges så: "I Stockholms stift strök Ingmar Ström detta löfte – eller formulerade om det – så det behöver vi inte fokusera på, eftersom löftet alltså inte generellt gäller för att vara präst i Svenska kyrkan. Skulle det gälla, är Ströms prästvigningar kyrkorättsligt ogiltiga eller i vart fall irreguljära."

Det fjärde svaret är glasklart: "Kyrkans lag och ordning är den jag följer i tanke, ord och gärning."

Då fattar domkapitlet listigheten, den reformatoriska. Kyrkans ordning står alltid över lokalkyrkans, dvs Svenska kyrkans ordning. Håll koll på "K" med versaler eller gemena, däri avslöjas tanken. Men vad ska domkapitlet göra då? Be dominikanerna om hjälp med sträckbänken? Kommer biskopsvikarien Piltz sättande med utrustningen då? Det tror jag faktiskt inte. Domkapitlet kanske kan avkraga med argumentet att svar eller icke-svar skulle kunna komma att tolkas som att kapitlet avslöjat en irrlärare när Kyrkoordningens analysinstrument visat på märkligheter?

Har jag nu pekat på hur det blir när den officiella lögnkulturen får slå igenom? Jag läser Wolf Biermanns självbiografi, Warte nicht auf bessre Zeiten, Ullstein 2017, där denna lögnkultur avslöjas i rätt roliga vändningar. Biermann är ju poet. Stasi-akterna läser han med polare (Jürgen och Lilo Fuchs bland dem) i två rum på arkivet. Schweinehund är ett återkommande omdöme om en personer han finner ha varit informant. Det är så det går, när lögnkulturer faller samman. Det blir avslöjanden och trots kombinationen av muntra och frustrerade rop, är det faktiskt rätt eländigt. Men Biermann för sin strid med "Genossen" och den handlar "immer nur um die totalitäre Praxis" (s 525). Detta kanske är en ädel strid både här och var?

Hur kan idiotförklaring av detta slag krävas i Svenska kyrkan och nyss genom ett kyrkomötesbeslut utvidgat till alla arbetsledare? Rädda människor som livet igenom dras med sviterna av överdriven potträning vill ha lag och ordning och undertecknade formulär. Varför ska vi drabbas av dem? De är ju mest ömkansvärda, patetiska. Men farliga eftersom de begränsar arbetsglädje, arbetsmöjligheter, inkomster och pension. Rädda hundar är farliga hundar, har jag fått lära mig.

Schweinehund! Det är ett poetiskt sätt att uttrycka förhållandet. Men hur har detta kunnat bli rådande ordning i Svenska kyrkan utan nämnvärda protester? Varför håller ni, för att fråga enkelt, inte av Svenska kyrkan mer utan i detta läge bara håller käften?

Räpplinge-Bo

Det finns inte så många Räpplinge-bor som låtit tala om sig. Räpplinge på Öland är inte heller en stor och mäktig socken i våra dagar. Drogmissbrukaren från Gärdslösa har låtit tala om sig, det vet jag. Drottning Victoria lät bygga Solliden, just i Räpplinge socken. Hon är också omtalad. Annars är det Bo Giertz, född där och med sommarvistet där, som är den namnkunnige.

En kommentator på Bloggardag fick till det. Frågan gällde om Svenska kyrkan är Kristi kyrka. Biskop Giertz hade ändrat sig och sagt att Kristi Kyrka finns i Svenska kyrkan. Mot detta anförs tre argument
1. man kan inte tvärsäkert veta vad han menade så här efter hans död
2. hans argument motsäger inte att Svenska kyrkan är Kristi Kyrka
3. Biskopens röst är bara en av tusentals. Hur många andra karaktäriserade Svenska kyrkan på samma sätt?

Vi kan ta argumenten ett efter ett

1. Man kan inte tvärsäkert veta vad biskopen menade så här efter hans död
Det är därför vi har skrivna texter. De kan läsas och begripas. Vad Giertz menade, tror jag är fullt klarlagt. Anssi Ollilainens avhandling Bo Giertz om prästämbetet beskriver. Avhandlingen från förra året ska förresten komma i populariserad form på Artos, tror jag. Men rätt fick han till det, jag citerar från sidan 147 i avhandlingen:
 "Senast under 1980-talet uppfattar Giertz att Kristi kyrka finns inom Svenska kyrkan, medan han under 1930-talet ansåg att Svenska kyrkan är Kristi kyrka i Sverige."

Vi kan fatta att biskopen menade, att en avgörande förändring ägt rum. I ungkyrkorörelsen handlade det om att fädernas kyrka verkligen var Kristi kyrka. Någon annan kyrka hade ju på 400 år inte funnits i landet och Kyrkans bekännelse till det apostoliska och därmed det katolska kunde anses klar.  Hon hade en motsvarande praxis. Detta förändras. Inte minst som riksdagen fattar beslut om det apostoliska ämbetet, en helt orimlig beslutsordning för detta av Kristus instiftade och apostoliska ämbete har riksdagen a) inte befogenhet att hantera och b) ingen aning om vad saken handlar om. Varför och hur skulle en statsmakt i 1900-talet kunna ha det?

Det är alls inte obegripligt att biskopen skiftar fokus då. Han ser att det är någon kris på gång i den svenska statskyrkan. Men en gång skrev han boken Kristi kyrka. Vi från fromma omständigheter fick den vid konfirmationen. Just say'in.

2. Biskopens argument motsäger inte att Svenska kyrkan är Kristi Kyrka.
Det är precis det han gör, för Bo Giertz har efter alla år bytt mening. Romanen Riddarna på Rhodos kan, jag håller med Rune Imberg som påpekat saken, uppfatas som att Giertz funderar över vad som kan göras när allt är förlorat och vad Gud kan ha för mening med det. Det är eftertanke på allvar. om än i romanform Någonstans i Svenska kyrkan finns fortfarande Kristi kyrka, men inte självklart så att Svenska kyrkan kan definieras som ett nedslag av Kristi kyrka. Det är hans mening. Det kallas till mycket i församlingslivet som noga taget inte kan kallas kristendom, kyrktro. Detta sker under allt större åthävor, åthävor med kommunikatörer försedda. Kyrkoherde L anförtrodde mig att han hittat bibelstället om kommunikatörer, Ordspråksboken 26:6. Vem är jag att säga emot denne insiktsfulle kyrkoherde?

Då förstår de i kyrkolivet förfarna, att den kyrkoglädje ungkyrkligheten gav fördes vidare till högkyrkligheten, som med nya exegetiska insikter (Lintons avhandling!) kunde glädja sig åt sin identitet. Vi stod samman med apostlar, martyrer och helgon. Det var deras glädje och i den levde de entusiastiskt till frostnatten i slutet av 1950-talet. Då dog många förhoppningar. Nej, Svenska kyrkan at large ska inte identifieras med Kristi kyrka. Men Kristi kyrka finns i Svenska kyrkan, håll utsikt efter katolicitetsmarkörerna, som dr F lärt oss! De markörerna har förresten fött tron i somliga personer så pass, att de til och med kunnat begränsa sig till att bli romerska katoliker. Men det var alltså det svenskkyrkliga livet som födde och närde tron.

3. Biskopens röst är bara en av tusentals. Hur många andra karaktäriserade Svenska kyrkan på samma sätt?
En röst bland de 144 000 kanske? Men bortsett från det så är inte det Bo Giertz säger ekvivalent med vad en större majoritet säger. Sanningsfrågor hanteras inte så. Men jag förstår hur kommentatorn tänker och ser att detta tänk enklast karaktäriseras som irrlära. Vi talar Blekinge, irrlärarnas stamort på jorden?

Här aktualiseras det andra problemet. Prästfrun tittade på sin nydisputerade make. "Det är konstigt med det ni har för er på universiteten för den ger inte mer insikter än att vem som helst med samma auktoritet kan säga emot er. Så vad har ni egentligen sysslat med vid akademien?"
Det kan man undra. Å andra sidan är det nyttigt att inte falla i farstun för vilka med kraft framförda påståenden som helst. Men om en biskop 50 år tidigare talade stort om Svenska kyrkan som Kristi kyrka och sedan skiftar position, finns det alla skäl i världen (och kanske bortom denna värld) att ta saken på så stort allvar att man blir bekymrad. Något har uppenbarligen hänt. På den tiden talade till exempel Bo Giertz och Carl Strandberg om ämbetsfrågan som symtom på en djupgående skada. Om dessa två hade fel kunde verkligheten lätt bevisat det genom vittnesbörd om framgångsrika år för Svenska kyrkan. Hade de rätt, hade utvecklingen visat det också. Så vad hade de? Och vilken är antingen framgångsfaktorn eller grundskadan? Var god och välj.

Svensk Pastoraltidskrift

Eländes elände. Jag har haft SPT sedan år 1966. Jag fick ett halvt års gåvoprenumeration och sedan var jag fast och det var inte bilderna på utvikningsflickorna det handlade om, om man säger så. Det var det andra snusket, folk som skrev vad sant var och var illa beryktade för det. Samt självfallet informationen om lediga och tillsatta tjänster. Predikoutkast fanns därtill.

Jag vet att jag berättat om teckningslärare Rosén, som var veniat. Han predikade en gång utifrån utkastet i SPT. Jag kunde ligga lite före honom och halvhögt berätta vilken nästa punkt i predikan skulle bli. Denna egenskap förlänade mig en nimbus av verkshelgon i församlingen. Fast inte hos fru Rosén, tror jag.

SPT kunde gott ha präglat någon medalj att dela ut till läsare som varit med i 50 år och det kunde också de svenska flygbolagen göra. Kanske Svenska kyrkan skulle prägla en motsvarande medalj i olika klasser för 50, 60, 70, 80 och 90 år. Kyrkmusen vid 50, därefter Gudamänniskan, Lejonet, Oxen och sist Örnen. Släpspännen hör med till medaljen förstås. Kravet är mycket enkelt. Prästen ska känna igen personen från gudstjänsterna. SPT kunde ha kategorierna "läsare" i olika klasser där klass 1 är finast. Eller så kan man vända på graderingen och bli finast med fyra vinklar på kavajärmen?

Jag förlorade mig ut i allt detta eftersom SPT bytt format och inte längre ryms i mitt förvaringssystem. Först hade jag mina kapslar. Sedan förvaringsbokar av arkivtyp. När de tog slut löste jag problemet genom at vandra till Systembolaget och köpa bag-in-box. Dessa boxar, en per år, blev inte bara en källa till glädje utan – och detta var syftet med inköpet, förstås – bra förvaringsboxar för SPT. Nu såg jag att den modellen inte längre fungerar. Boxarna är för små. Suckan och klagan! Men när nöden är som störst är hjälpen som närmast.

För ett akademabelt bestyr tog jag mig in i den garderob där tidskriftsförrådet finns. Mina ögon föll på en box från Robertson Winery. Jag fattade att den SPT-årgång, som låg där, kunde i stället placeras i den mindre boxen från Côtes du Rhone, som jag just färdat i avsikt att få in årets årång av SPT där. På ett enkelt sätt kunde jag skifta boxar. Blir man inte glad så vad blir man då? Så löstes problemen, som en bok av Ethel Rabe hette.

Annars funderar jag över min otydlighet i logisk framställning. Jag trodde att jag i går beskrev ett problem, när en präst avkragas på något som är tryckfrihetsskyddat och på en hypotetisk fråga, med påpekandet tillagt att rättsskipningen antagligen skiftar mellan stiften. Nu finns det en kommentator, bara en men ett lejon, som av detta drar slutsatsen att rättsskpiningen fungerar. Det var just detta jag satte ifråga. Vad var så svårt att begripa?

Den viktiga frågan är förstås den hur många blekingar som gått evigt förlorade på grund av falsk lära. Kan antalet bedömas? Kan för övrigt just blekingar gå evigt förlorade? Kan någon? Är det där med tron på riktigt allvar eller bara garnering av livet i den mån det behöver garneras? Är det sant att Jesus på riktigt, verkligen, är vägen, sanningen och livet eller bara, låt oss säga, kommunikation?

Jag frågar i en funktionellt ateistisk kultur. Ska jag verkligen nöja mig med vad den kulturen har att erbjuda eller ska jag stiga fram, docentalt liksom, och säga att Den Stora Berättelsen säger något mera och annat? Är kampen om den rätta läran, själva det uppenbarade, egentligen kampen om människan?

Ni förstår hur jag tänker och ni förstår att jag tänker. I dag tar jag mig till Rydaholm. Min Frälsare möter mig där, that's why. Kyrkoherden fuskar inte, dribblar inte med materien till mässan. "Adveniat verbum ad elementum et fit sacramentum" gäller och oavsett det romerska piruetterandet (minns Leo X och håll bara käften!) så är han en präst på riktigt. Det sker som han säger.

Låter jag bister? Alls inte. Jag har ju hittat en kartong i rätt storlek för SPT. Skulle då min själ bedrövas? Men då kommer den över mig. El-cykeln som inte var. Det finns sådna som kan trimmas och komma upp i 50 knyck och mer. Kanske 100? Nå, när det blir på det viset kan jag veta att jag delar det mänskliga livets vanliga villkor. Det får väl räcka tills vidare.

Kluven

På kyrkligdokumentation.nu finns Lunds domkapitels utslag om den kättarförklarade. Läser jag domen noga, ser jag två omständigheter. Boken Den ofullbordade kristendomen innehåller en gnostisk lära, kanske i en inte helt bearbetad form. Docenten Grantén vet att göra teologiska analyser och domkapitlet kan tryggt luta sig mot dem, tror jag. Men vi har tryckfrihet i landet och inte ens präster ställs under kravet att någon kyrklig instans ska godkänna vad de skriver i sina böcker. "Imprimatur" håller sig andra kyrkosystem med. Och boken är tryckt 2015. Så vad?

Detta problem löser domkapitlet genom att ställa frågan till den misstänkta om hon nu skulle kunna avlägga det andra prästlöftet, det hon avgav vid sin prästvigning. Detta är självfallet en hypotetisk fråga. Hon besvarar den nekande och därmed kan hon tydligen förklaras obehörig att utöva prästämbetet i Svenska kyrkan. En sak hade varit om hon själv, mot denna bakgrund förklarat att hon inte längre kunde eller ville vara präst, men kan man fällas för sitt svar på en hypotetisk fråga? Jag redovisar min osäkerhet. Metoden öppnar många möjligheter. Vad skulle en uppsättning präster svara på motsvarande hypotetiska frågor om att lyda den kyrkliga överheten, det prästlöfte som alltid varit en komplikation för en prästkandidat som fortsatt vill vara en lärjunge? Allt som man blir ålagd kanske inte ska göras, trots allt?

Den komplikation jag inte ser domkapitlet ta upp är den värre. Vad har den nu kättarförklarade egentligen förkunnat under sina år som präst i Svenska kyrkan? Har hennes åhörare lurats bort från Sanningen och beretts en väg bort från Livet? Finns det nu en uppsättning blekingar som går evigt förlorade därför att Lunds stift skickat en villolärare till dem? Det kanske redan är kört för många, men vad gör domkapitlet för de ännu levande, så att de ska få veta vilken den autentiska och frälsande kyrkoläran är? Skickas ett särskilt bekännelsetroget team till Blekinge nu?

Och därtill:
Den nu kättarförklarade har stått under tillsyn av kyrkoherde, kontraktsprost och biskop. Ska inte ansvar utkrävas av dem nu? För det är väl en rimlig tanke att det som en präst tänker också blir utlagt?

Räcker komplikationerna?
Inte riktigt. Är det en omständighet att det är en pensionär som avkragas? Saken får inte så stor praktisk betydelse. Men om det varit en präst i tjänst?

Mycket av det som hävdas i boken, menar andra präster och biskopar också. Hur gör vi då? Har vi i Lunds stift fått ett fall som leder till en ny kamp för den rätta läran och därmed uppgörelser med många i Västerås och Stockholms stift?

Den sista komplikationen för dagen. Vad hade hänt om den nu kättarförklarade ställts inför domkapitlet i Västerås och biskop och domprost där haft rättsskipningen om hand?

Jag tänkte att det var bäst att skriva allt detta en lördag och inte en söndag, även om jag inte längre sitter i Strukturutskottet och omfattas av några regulationer. De återstående böckerna har författaren själv. Man kanske kan få köpa och läsa själv. Eller begära ut den från domkapitlet och hävda att den är offentlig handling?

Rätt men ohyggligt fel

Ska man vara opinionschef har man antagligen en väl tilltagen lön för att leverera opinioner varje vecka. En bloggare har det inte så förspänt. Å andra sidan har bloggaren inte sådana krav på sig att han eller hon alltid måste vara havlig, dvs skriva sådant som inte stöter för mycket men likväl kan uppfattas vara framåtsyftande relevant. Blir det för mycket av åsikter, riskerar prenumerationer att sägs upp i protest. Det är inte alla som späker sig med en torsdagsdepression varje vecka, en som hävs av högmässan på söndagen när det är som bäst.
.
Opinionschefen Eek menar att det behövs en handlingsplan för kyrkans rekrytering. Rätt på sitt sätt, men ohyggligt fel. Vem tar på sitt ansvar att rekrytera besättningsmän till Titanic och hur känns det att veta sig ha gett goda råd till den som mönstrat på det osänkbara skeppet när livbåtarna och flottarna fiskas upp och de försvunna räknas?

Eek menar nationell handlingsplan, ni vet en sådan där som snickras ihop i Antjeborg och sedan förväntas få lokalt nedslag. En förutsättning för detta är den förutsättning som var, men knappast längre är. Den som var bestod av t ex arbetsvilliga och hängivna präster som tog prästkallet på allvar och därför smittade av sig. Några rekryterade medvetet, Rune Klingert t ex. Han var ute efter fullt normala killar som kunde bli präster. Det fanns präster som rekryterade andra ungdomar. Men de stift som ordnade kurser för blivande präster, dvs tonåringar på gymnasierna, kunde mönstra ett kompetent gäng. Som i Växjö stift på 1960-talet. Det var dessa unga som kom att följas åt ett antal universitetsår och sedan kom ut i tjänst och fortsatte fortbilda varandra och oförtröttligt tala pastoralteologi. Ingen av dem skulle under sin prästtid vara prästrekryterare, tror jag.

Om någon i församlingen när dessa blivit präster åkte på en prästkallelse, noterades saken som gällde det en dyster omständighet som tarvade förbön. Dessa präster lät närmast som aposteln Paulus, som rannsakade om han döpot någon och inte hade. De konstaterade att de inte prästrekryterat. Hur skulle de kunna det? De kyrkopolitiska beksdet upprepades ju: Ni är egentligen inte önskvärda, ni är ömkansvärda. Av sådant blir ingen entusiastisk kallelseiver. Inte för egen del, inte för andras.

Denna inslagna väg gav oss en idiotförklaring som skulle undertecknas för att alls få komma till. Den är en produkt av socialdemokratisk kyrkopolitik, den som gick ut på att få slut på kv*nn*pr'stm*tst*nd*t, ett slagord i kyrkovalet 2005, tror jag. Egentligen uppfattade jag denna kampanj som kyrkligt suicidaldemokratisk. Det fanns visitkortstora små blad med denna målsättning toppad av maningen: "Älska varandra". Makabert så det förslår och definitivt inget som en anständig människa vill lura in någon allvarligt syftande kyrkokristen i.

När jag var mycket ung präst i kapellet i källaren tror jag att s Kertsin och jag talade om att man kunde bli präst, kantor, diakonissa (det hette så) eller ha någon annan betald kyrklig syssla. Några präster kom ur den gudstjänstfirande församlingen och några därför att de hört oss hålla diverse föredrag, men i grund och botten känner jag mig oskyldig.  Jag ville inte ha in mina döttrar och jag vill inte ha in mina barnbarn. De är för kloka för detta, tänker jag. Jag har ju hört prästfrun säga: "Det är bara idioter som blir präster" och jag antar att hon visste vad hon talade om.

Mitt problem är tudelat. Det är nog empiriskt konstaterat att det var präst jag skulle bli, alltså autentisk prästkalellse. Samtidigt ser jag ju hur kyrkosystemet närmast konsekvent uppträtt bedrägligt genom att använda lögnen som vapen och sveket som verktyg mot de kallade och vigda. Ska vi ha det så, ska väl ändå ingen tro att anständiga människor skulle rby sig om en nationell  handlingsplan för  rekrytering? När jag rört mig i andra miljöer, som trots allt ägt mitt hjärta mindre, har jag mött större uppskattning för mina insatser. Det är faktiskt underligt och med så underliga erfarenheter talar jag hellre för en karriär som yrkesofficer, till och med i en situation där ÖB kämpar för att rusta en enda brigad. På min tid var det som sämst 13. Hur många det var som bäst, vågar jag inte ha en mening om.

Lycka till med den nationella handlingsplanen för kallelse. Vi andra får väl mer idogt be om Svenska kyrkans förnyelse, dvs "kyrklig förnyelse". Under tiden ska tydligen biskopsmötet enligt opinionschefen ta ledartröjan. Så? Jag har en känsla av att biskoparna inte ens vet var den ledartröjan tagit vägen. Begär inte det omöjliga av de stackarna. Förnyelsen, den nödvändiga, kommer nerifrån, men den kommer bara till ett kyrkosystem som omvänt sig och gjort upp med förödande felbeslut, de beslut som förtog kallelseglädjen. Ett av felbesluten handlar förresten om proletariseringen av komministrar, ett förhållande som kommer att ge många explosiva konflikter just denna vinter och vår. Nog sagt.

FLASH! Könsbytet i media FLASH!

Lite konstigt blir det väl att en präst som är av kvinnligt kön och nu förklaras vara kättare, ska kallas "han" när det är en "hon". I detta fall och med mystifierande syfte, kunde man prövat "hen". Men det finns så många kvinnliga präster i Lunds stift att saken inte borde vara ett bekymmer. Eller jo!

Minns biskopen Anders Nygrens ord i kyrkomötet 1958 om att Svenska kyrkan växlat in på främmande sår, gnostikers och svärmandars. Den kättarförklarade har dömts därför att hon är gnostiker. I sitt försvar påpekar hon att det finns flera sådana. Hon har alldeles rätt i detta. Men det är självklart att hon inte ska kunna få rätt, för då kan de illasinnade börja dra fram Nygrens ord. Som jag gör nu, alltså.

Denna omständighet skulle, medvetet eller omedvetet, kunna förklara domkapitlets skarpa formuleringar i beslutet. Boken då? Den ofullbordade kristendomen. Den får man nog skaffa sig. Och frågan om vad den kättarförklarade förkunnat under sägs 25 års tid, återstår att reda ut. Vem ägnar sig åt sådant? Eller behövs det. Kyrkligt folk kanske inte gick för att höra hennes förkunnelse, när de fått några smakprov?

Ska jag upprepa att detta var i Lunds stift och i Blekinge just? Vem prästvigde den kättarförklarade, dvs vem var biskop i Lund år 1990? Rätt svar är PO Ahrén.

Men frågan till media återstår. Varför mörkar ni?

Besvikelse

Jag tyckte jag betade så bra. Så här skrev jag i går och påstod sålunda att
"förkunnelsen effektivt hämmas, genom att gudstjänsttillfällena inskränks. Det blir så när små församlingar slås samman. Prästen kan inte betjäna dem alla. Vore det inte också på sin plats att rakt ut hävda, att den inre svaghet vår kyrka lider under beror på att Guds ord inte i sin fullhet och renhet fått komma till sin rätt i förkunnelse och själavård, den enskildes kristna liv och i församlingsgemenskapen?"

Varför hakade ingen på?
Jag funderade över den saken när hundpromenaden förde oss förbi pentekostalernas tillhåll i Moheda. Jga har ogärna gått där eftersom jag blir påmind om pingstvänsfejket med el-cykeln, men man kan inte fastna i det förgångna utan ta med sig erfarenheterna för framtiden. Det betyder väl att jag borde säga upp prenumerationen på Dagen. Ut ur den gula tegelladan kom en pingstvän, det förstod jag. Det var säkert en hygglig karl fast uppsynen var ohygglig. Den blir sådan när man är i gubbålder och klär sig i keps. Han körde Opel och frun satt uppenbarligen i bilen och väntade på honom. Vithåriga pingsttanter är det något evigt över. Med dessa synintryck, som kallade fram en så rik tankevärld, kom jag inte längre i mitt tänkande. Vad jag skrev i bloggposten var väl mer än en antydan att det väl är rätt kört för Svenska kyrkan på grund av inre svaghet. Jag kunde tänka mig att någon kommentator obekymrat dessutom ställt frågan vad som förkunnas och någon annan hur det förkunnas. Det var som upplagt för en engagerande debatt. Men icke!

Jag får väl ägna mig åt andra lärostrider då. En präst som varit verksam i Blekinge har blivit anmäld för irrlära till Lunds domkapitel. Sådant gillar vi eftersom det styr in på grundläggande frågor och inte trams. En präst som inte bekänner att Jesus uppstått från de döda är något förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå. Men fenomenet finns tydligen. Hur reder Lunds domkapitel ut detta? undrade jag. Med svarvade fraser eller med hopsamlade vedpinnar till ett kättarbål?

Svaret kom prompt. Han rök. Väl att detta inte var i Växjö stift för här hade kyrkomedlemmarna upprörts dubbelt. Både över villoläran och över det faktum, att de betalat för något som präster inte levererat, nämligen en kristen förkunnelse. Det är så nära kättarbålet man kan komma. Prästen var vegetarian och fann det anstötligt att tala om kött, dvs Kristi kropp för dig, ja ni vet. Och han lämnade över sin sak till Gud och Jesus Kristus (det hette så!) för ingen kyrklig instans kan bedöma vem som är heretiker. Tanken på den yttersta domen och tanken på försoningsoffer försvann ut i det blå. Är det någon som undrar vilken biskop som prästvigde? Lunds stift. Det omfattar Blekinge, Just say'in.

Tror ni att folket i Blekinge då med glädje hälsar domkapitlets beslut och finner att allt står väl till? Jag undrar. För effekten av prästens förkunnelse kan ju vara den förödande, att församlingsborna går miste om det eviga livet eftersom de lurats bort från evangeliet och alla beskeden om hur det egentligen är. Jag får väl fråga runt lite. Har blekingarna kommit oskadda ur detta?

Komplikationen anar jag. Kättaren har skrivit en bok, jag vet inte vilken. I den finns de kätterska åsikterna. Men kan ett domkapitel avkraga för något som tryckfrihetslagstiftningen godkänner? Det har nog gått så till att den för kätteri misstänkte har fått frågor och svarat på dem. Då ryker både han och kättarbålet. Om den misstänkte sagt sig bara ha skrivit en bok med funderingar för andra att stimuleras av, hade han haft kragen kvar då?

Minns ni biskopen Jenkins i Durham? När han, den läppalätte professorn, skulle introniseras, slog åskan ner i katedralen, som brann mycket effektfullt. Detta betraktades som ett omen. Syster Alicia, min omtyckta och respekterade vän, hade börjat en tjänst vid katedralen. Hon såg inte saken riktigt så, men noterade fenomenet. Bedriva gäckeri med vår allra heligaste tro, den som avslöjats av Gud själv, ska man inte ta lätt på. Så vad förkunnas egentligen? Är inte frågan välmotiverad?

Nu var det också i Lunds stift, det första som fick en kvinnlig biskop, en präst klev av och blev häxa. Hennes man, en präst, följde henne ut i denna av auror omgivna tillvaro. Så, när allt kommer till allt, hur står det till i den svenska folkkyrkan, där Gud och Jesus nämns stup i kvarten men sånt här som nu skett, har inträffat. Det börjar bli som frågan om sant och sannolik hos Tage Danielsson.

På tal om att inte ta lätt på. Jag ringde min värderade biträdande handledare från mina år som doktorand, etikprofessorn, och sporde hur jag kunde förfara med de intressnta uppgifter jag hade men med tillsägelse att inte citera. Citaten kommer inte på bloggen, det stod klart efter min etiska konsultation. Hoppas bara att arvingarna har vett att ta mina pärmar om hand. Där finns en myckenhet av sådant ni vill veta om vad som hänt bakom kulisserna i Svenska kyrkan. Eller inte! Allt är inte trosstärkande.

Tar ni lätt på frågan om kyrkokollapsen, systemet som imploderar? Det gör inte jag. Nu deprimerades jag av utsikten att det ska bli full fart med rekryteringen till denna struktur. Eek skrev så i Torsdagsdepressionen.

Samtidsidiotier

Jag vet inte oim ni brukar titta på nyheter och väder som släpps i tv. Det har kommit en ny form av överlämning. Programledaren ska i korthet dra nyheten och sedan säga: "Eller hur Nisse?" Och då ska stackars Nisse eller Greta eller vad dom nu heter spela med och säga. "Precis." Det är väl att inte jag ska haka på, för då hade jag nog inte kunnat förställa mig utan sagt:
1. Hördudu, det är jag som kan det här. Trampa inte in på mitt ämnesområde utan påannonsera att jag ska in nu.
2. Det har du fått helt om bakfoten. Hur kommer det sig? Vädret blir i stället detta? Bortgjord i direktsändning måste ha sina poänger.
3. Enkelt bara sagt. "Då vet ni det essentiella" och gått därifrån.
I grunden handlar detta om journalistisk brist på respekt för tittarna. Vi ska hanteras som idioter. Går ni verkligen med på det? Det är dock inte vi som är idioterna och mer än så tänker jag inte precisera min utsaga. Men den mediala infantiliseringen är och utgör ett stort problem.

Jag får inte säga zigenare eller neger heller. Mitt fadderbarn, som är lite mörkare i hyn än mitt skära fejs, får inte beställa "negerbollar" på Ramklints i Lund utan att det blir oro i leden. Nu är han en begåvad man: "Ja, jag vet det. Kalla dom vad ni vill, men det är sådana jag vill ha." Att jag i går kom körande genom den obetydliga orten Ör och mötte en neger utan reflexer på vägen, får jag inte skriva. Än mindre kommentera hur svårt det är att upptäcka en mörkklädd sådan i mörkret. Jag tar naturligtvis all hänsyn till detta, men jag vill veta hur det blev så. Abusus non tillit usum är väl den hållningen som gäller för en svenskkyrkligt kristen? Och allt är rent för den rene. Jag redovisar nu endast ett stycke förvåning. Vem har utnämnt sig själv till språkpolis? Får vi inte i det samhälle som ska vara tolerant och inklusivt kalla en neger för neger och en zigenare för zigenare samt en lapp för en lapp? Tycks detta oss inte lite märkligt? Max Lundgrens bok Omin Hambe är lyssnade. Där samlar skolans elever in pengar för att skaffa sig "en egen neger" och nöjer sig inte med att skicka pengar till Afrika som u-hjälp. Får en kyrkokristen uppskatta den boken och dess budskap? Den är brutalt antirasistisk i sitt budskap. Kan den då verkligen vara rasistisk i sitt språkbruk?

Grundfrågan jag ställer är förstås den enkla: Vem bestämmer över ordens valör? Vem avgör vilka ord som får användas och vilka som ska skrivas om? Är det ett problem att det någonstans högt uppe i Babels torn sitter någon som fattar beslut om språket? Är det ytterligare ett problem att vi inte vet vem den personen är? Är det helt enkelt en sån där som kom med blommor eller frukt till fröken i skolan och sa "Pappa hälsar!" Jag påminner om min brors fråga vad det blev av den sortens inställsamma skolelever med svaret "Det var dom som blev våra chefer!"

I det kyrkliga har jag fått problem när jag läser om vad som förevarit. För 33 år sedan skrevs mig brev från då avsuttna biskopar. En ville berätta men inte bli citerad. Hur länge håller en sådan begränsning? Nu är han död. Vi tänkte i teologiska frågor inte lika och ändå. Jag inser att vad han berättade är sant, jag har hört varianter från andra håll. Ska jag helt enkelt vissla och vänta att bland alla papper som arvingarna kommer att kasta går också detta i containern? Eller har en forskare en moralisk skyldighet att avslöja hur det var i de slutna rummen? Jag sliter med frågan.

När sockenkyrkorna i Växjö pastorat står gudstjänstlösa – en omständighet som inte hindrar att domprosten Pettersson förs fram i biskopsval – borde ingen påpeka, att förkunnelsen effektiv hämmas, genom att gudstjänsttillfällena inskränks. Det blir så när små församlingar slås samman. Prästen kan inte betjäna dem alla. Vore det inte också på son plats att rakt ut hävda, att den inre svaghet vår kyrka lider under beror på att Guds ord inte i sin fullhet och renhet fått komma till sin rätt i förkunnelse och själavård, den enskildes kristna liv och i församlingsgemenskapen? Eller vore ett sådant konstaterande bara dumt, samtidsidiotiskt? Jag sliter med den frågan också.

Till det kommer sommarens aviserade kustbevakningsövning i Karlskrona, där främmande makts kustbevakare ska röra sig i för den svenska marinen känsliga områden och lära sog ett och annat. Med perspektiv från fordomdags verkar detta faktiskt vara en samtidsidioti.

Det som ställer till det rent mänskligt

Jag läser inlägg på Facebook och inser att personalproblemen i Svenska kyrkan är besvärande. Det jag uppfattar som mest besvärande är både mänskligt och självklart: det finns två versioner av vad arbetsplatskonflikter handlar om, två sidor av myntet. Jag kan fatta att det blir så, men det hjälper föga. På ena sidan den som blivit utsatt. På den andra själva kyrkosystemet. Jag föreställer mig Maktlösheten mot Makten. Och jag vet hur det är. Kränkta människor samarbetar inte. Då förvärras konflikten och alltid till Maktens fördel.

Makten använder juridik, paragrafer och bestämmelser i Kamomilla stad. Det måste förstås vara så. Problemet är bara att detta aldrig räcker om man ska lösa konflikter. Ofta förstör dessa maktinstrument mer än de underlättar. Och kyrkoherdarna? Jag vill att de som tänker att samtliga kyrkoherdar är värda tillit nu räcker upp handen. Det var väl det jag visste.

Förundersökningen om mobbing mot organisten i Tyringe är nedlagd för arbetsmiljöåklagaren kan inte bevisa att pastoratet gjort sig skyldigt till "straffbar oaktsamhet". I nättidningen Frilagt stod det inte "pastoratet" utan Kyrkan. Det är så det blir. Kyrkan smetas ner. Det kostar Svenska kyrkan anseende och anseende blir i nästa led en fråga om pengar. Medlemsflykten påverkas positivt, dvs om det ska vara flykt just. Annars är allt negativt.

Nu är det nästan omöjligt att sätta dit en arbetsköpare för att inget gjorts mot mobbing på arbetsplatsen. Åklagaren menar att en lagändring behövs. Då får höga vederbörande i Svenska kyrkan passa sig, inte bara för att polisen kommer utan också därför att ingen vettig människa då vill sitta i ett kyrkoråd.

Facebook är en möjlighet för snabb informationsspridning av konflikter av detta slag. Den kvinnliga präst som kyrkoherden ville bli av med eller den manlige präst som hamnade i konflikt med sin kyrkoherde inser, att de inte står ensamma. Vi andra vet förstås inte vad som kan göras alls och arbetsgivaransvaret läggs egentligen inte på den kyrkopolitiska nivån, dvs så att kyrkostyrelsen har något ansvar. Det visade sig när jag för länge sedan frågade om utköpen. Första vändan ville styrelsen inte svara. Året efter frågade jag igen och då nödgades styrelsen vara bekymrad. Samtidigt pågick utköp och kostade mänskligt lidande, viktigast, och pengar. Jag kan förstå dem som inte vill vara med i Svenska kyrkan och lägga några tusenlappar per år för att se dessa sekiner resultera i utköp.

I kyrkovalet skulle det Stora partiet göra Svenska kyrkans arbetsplatser till Sveriges bästa. Det är sådant som sägs. Den som säger det, vet inte vilket Augiasstall som ska mockas. Vore det inte en vettigare målsättning att säga, att Svenska kyrkan ska bli en arbetsplats som är högst normalt halvtaskig? Och borde inte någon lärd teolog säga att meningslösa konflikter hör till Kyrkans existensform. "Går Djävulen ett varv runt Uppsala, går han sju varv runt Samariterhemmet", lärde Gunnar Sundin diakonisseleverna. Ni minns sakinformationen från completoriet: "söker vem han må uppsluka".

Det kommer mera av arbetsplatskonflikter. De kan visa sig vara intressekonflikter. En organist eller en präst satsar på det som håller kvalité musikaliskt eller teologiskt och detta är just sådant som "den nya folkligheten" avskyr, för MTD-religionen satsar inte på det som kräver lite mer. Det är roligare med en falsksjungande barnkör, som drar föräldrar, släkt och vänner än en orgelafton med fader Bach, om man så säger. Prästen kan få för sig att tala om sådant som aldrig varit populärt att höra. Minns att aposteln Paulus kallades "smitthärd" och så uppfattas själva budskapet. Det finns på sitt sätt förnuftiga skäl när man har ihjäl de kristna. Själva budskapets anstötlighet ställer till det och då slår vi som vanligt budbäraren för budskapets skull. Jag är nu bara angelägen att förklara mekanismerna. Det finns arbetsplatskonflikter som är inbyggda i det kyrkliga när kristen tro och MTD-religion kolliderar i det lokala. Vi kommer att se fler sådana konflikter om prästerna inte blir duktiga på att trolla bort själva den anstötlighet som är inbyggd i evangeliet, men då trollar de bort evangeliet självt. Man behöver inte ha läst Olov Hartman eller Bo Giertz för att fatta detta.

Det är självklart att arbetsplatsproblem blir ett tillstånd på arbetsplatsen och i själen. "Ensak" blir till ensamhet när de medkristna förklarar att de "inte vill göra din strid till min sak". Är det ens fel att två träter? Klart inte. Så mycket mer intressant blir det då, att intresset för att se vilka de strukturer är som skapar konflikterna, är så klent. De flesta nöjer sig med att förenkla konflikter i stället för att fördjupa dem, se vad de i grund och botten handlar om och se vad som egentligen bör göras. Som vi nu har det, fortsätter utköp och i de värre fallen oredlighet mot den som är utsatt (med eller utan egen förskyllan).

Antagligen förhåller det sig på samma sätt som när jag blir sjuk. Jag ska inte åka till lasarettet med två sjukdomar. Jag ska en, som är lätt att diagnosticera. Har jag två, blir det bara förvirrat om sjukvården ens varsnar att det sjukliga är tvåhövdat. Enkelt och ordnat ska det vara. Det lilla problemet att livet inte fungerar så, blundar vi för både i det kyrkliga och i det världsliga. Det är i denna tillvaro mycket som ställer till det rent mänskligt. Och en del av det som ställer till det är dessutom djävligt. Det vet en kyrkokristen. Detta förhållande gör inte de kyrkliga arbetsplatskonflikterna lättare.

Biskop i teologisk mening

Jag bar in den heliga familjen  och ängeln när det i lördags var tid att avsluta julen. Ängeln satte jag upp 1:a söndagen i Advent, Josef och Maria den 23 december och Jesusbarnet på kvällen den 24 december (lite för tidigt). Jag bar in Josef först, för det var han som tog med sig barnet och dess moder. Ängeln sist. "Utanför tiden", tänkte jag. Man kan meditera en del under det att praktiska sysslor utförs. I dag väntar kuling om inte 23 meter/sek som på västkusten och snö. Underbart!

Jag funderade ett ögonblick när jag bar in Herrens moder på det där med att Maria var jungfru i teologisk mening. Ni förstår att det fortfarande är el-cykeldebaclet som spökar. Jag drömmer nattetid om den sjuväxlade el-cykeln. Sorgearbete är en process som inte ska påskyndas. Då och då befrias jag från de dunkla tankarna och med viss entusiasm prövade jag begreppet "biskop i teologsik betydelse". Jag undrade enkelt: Om Maria ska förstås som jungfru i teologisk betydelse ska väl också biskopar förstås så. Men vad är en biskop i teologisk mening? Det måste väl vara dels något som egentligen inte är (el-cykeln!), och dels något som är en ren konstruktion, dvs påhitt. Men det är svårt att reda ut tankekomplexet.

En biskop i teologisk mening är då egentligen ingenting, men någon måste trots allt vara det. En biskop i denna mening skiljer sig från apostlar och apostlars efterföljare för dessa var väl ändå på riktigt? När de avrättades för sin bekännelse var detta inte i teologisk eller metaforisk mening utan högst handfast. Biologiskt och materiellt. Kropp, kors, svärd, eld – you name it! Behöver man särskilt mycket bry sig om någon som är biskop i teologisk mening? Jag blir tveksam.

Jag tror att denna tveksamhet på en del goda grunder är inbyggd i det reformatoriska. Missbruk av biskopsämbetet, ett missbruk känt också i den romersk-katolska kyrkan, får sådana följder. Det underliga är dock att den välmotiverade tveksamheten döljs av grandezzan vid biskopsvigningar i Svenska kyrkan. Ibland vandrar en romersk-katolsk biskop med i vigningsprocessionen för att liksom understryka att denna vigning är på riktigt. Då blir de andra i processionen glada. Minns biskop Fjärsteds artikel i Gotlands Allehanda den 19 oktober 1993 som ett tecken på detta.

Biskop i teologisk mening som en konstruktion? Själva tillverkandet av en biskop har väl inrymt en del olika moment, men bön och handpåläggning tycks vara det avgörande och i detta avgörande ögonblick visas ett apostoliskt samband. Är det så viktigt att visa? Ja. Antingen för att det verkligen finns en succession i lära och person eller för att det inte finns en sådan.
I det första fallet för att förstärka de fromma insikterna om Kyrkan som är sänd i världen på apostoliskt sätt och enkelt kan identifieras som autentisk tiderna igenom.
I det andra fallet för att framställa något som ska se ut som autencitet. Det krävs vishet för att kunna skilja de två åt, för de ser likadana ut men är det inte.

Jag antar att den grundläggande skillnaden är mellan dem som ska uppfattas vara biskopar i teologisk mening och dem som är det i Kyrkans mening. Det borde bereda problem. Alla är inte biskopar som framträder som sådana. "Säg mig vem som vigt dig, och jag ska säga dig vem du är!" blir hållningen. Och då har Svenska kyrkan problem. Eller är det bara de dissiderande som har problem? Knappast. Antingen är det ett problem på riktigt eller inget problem alls. Det gäller att motivera svaret och det kan bli svettigt för många.

Nu har jag en olycklig förmåga att säga olämpligheter. Problemet är inte att jag talar om galenskaper. Problemet är att jag talar. "Polisiärt ärende", sa Warmland. Jag har inte sett något ännu, men konstaplarna Kling och Klang vara vara i närheten förr än jag anar. Kanske ska då mitt svar till missionsförbundaren Eric Widell i Falköping, frid över hans minne, anföras mot mig?

Widell skrev mig år 1993 en liten hälsning med innebörden att eftersom kvinnan var en så syndfull varelse att hon inte kunde stå i predikstolen, vi kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* inte heller skulle "vidröra henne sexuellt".  Jag svarade att argumenten i sak är allmänt tillgängliga och hänvisade vänligt till ett par skrifter jag själv medverkat i. Sedan la jag lika omtänksamt till: "I detta perspektiv tycks dina gubbsjuka funderingar alldeles överspelade. Den sorts problem du redovisar kan emellertid hanteras. Rådfråga din distriktsläkare."

Har jag nämnt att jag är läkarson? Eric Widell tackade för tipset, när han återsände mitt brev. Men han vände sig också till biskopen. Den nyheten kunde en häpen allmoge inhämta i Kalmar Läns Tidning 5-11 november 1993. Widell , som var styrman (det visste jag inte) var kränkt på missionsförbundiskt vis: "Jag har varit på sjön i 40 år men än inte besökt något horschapp. Jag och min äkta maka har två barn och dessa är födda i vårt över 40-åriga äktenskap. Och de samlag jag haft är endast med min äkta maka." Widell krävde en ursäkt. Den fick han inte. Han skulle gå vidare, sa han. Det blev inget av det, men gamla anklagelser kan bli som nya. Själv var mitt samvete rent, ser jag i Kalmar Läns Tidning: "Svaret bör ha gett honom en adrenalinchock som förlänger hans liv med åtminstone ett halvt år och det bör gubben vara tacksam för."

Rubriken över artikeln är lika minnesvärd: "Sandahl 'anmäld' till biskopen Kallade kvinnoprästvänlig, gubbsjuk." Kan det bli ett polisiärt ärende också av detta? Vad säger Nils Warmland?

Ja, var detta humor i teologisk mening? Jag menar, ens för 25 år sedan?

Nu är glada julen slut, slut, slut men jag ville förse somliga av er med lite glädje. Ni andra får väl bli passligt och kristligt uppbragta. Alla får fundera över vad en biskop är. Vet biskoparna det själva när allt kommer till allt och de skulle ställas inför frågan?

Öster om Kolbäck

Öster om Kolbäck ligger Västerås. Ter sig inte denna tanke lite förbryllande? Bara om man vet att det finns ett Östra Aros längre bort, då blir namnvalet Västra Aros alldeles logiskt. Ibland måste man ha "hela bilden klar för sig", som biskop Lindegård älskade att säga när han tänkte att han just hade det. I intellektuell mening är det många som stannar kvar i förvirringen och funderar länge över hur det kommer sig att Västerås ligger öster om Kolbäck. Västerås är dock inte utan intresse.

I Västerås bor professor em Eva Hamberg. Jag har läst ett bidrag hon publicerat: Religious Monopolies, Religious Pluralism and Secularization: The Relationship Between Religious Pluralism and Religious Participation in Sweden. Bara titeln kan imponera. Referenserna finns längst ner i denna bloggpost.

Det finns mycket att fundera över i Evas genomgång. I aftonlampans sken och med säsongens julfirande bakom mig åstundade jag att få ge er ett par beskrivningar:
Bara en liten del av medlemmarna i Svenska kyrkan omfattar traditionella kristna trossatser trots högt medlemstal procentuellt sett:

"However, only a small minority of the members adhere to traditional Christian beliefs, while the majority of the members hold other types of religious beliefs – such as belief in a nonpersonal transcendent power, spirit or life force – or express no religious beliefes at all."

Detta resulterar i att Svenska kyrkan
"now depends for its economic survival on members who do not share its central beliefs, as the members who still adhere to traditional Christaisn beliefs and practices consitute a minority that is far too small to serve as an adeaquate economic basis for the church."

Nu har inte Svenska kyrkan avsagt sig sina bekännelsetexter från 1500-talet men
"many of the clergy and bishops, including the Archbishop, now express beliefs that are contrary to the confession to which the church officially adheres."

Jag citerade från sidan 9. Det finns fler slutsatser att fundera över som. Är det så att "in societies with putative monopoly faiths, religious indifference, not piety, is rife"? I så fall är väl hela den situation, som så belåtet beskrivs som "folkkyrklig", Kyrkans och människornas värre fiende? Här citerade Eva ett arbete av Roger Finke och Rodney Stark från år 1992 oh jag från Evas artikel s 12.

I Västerås har vi också Mikael Mogren och domprosten Senter. Stackars Mogren får skäll för att han velat tala om annat än Hen-Jesus och Senter för att hon talat just om Hen-Jesus. När de två hämtat sig något från den första chocken, minns Senters förvåning och fråga hur det kunde hända att kritikstormen bröt lös, får de understöd av biskop em Claes-Bertil Ytterberg och stiftsadjunkten em Pelle Söderbäck. "Kyrkan har alltid varit i förändring i relation till sin tid", heter det i Västmanlands Läns Tidning. Men "folkkyrkoprofilen" från Billings tid har blivit ett signum för Västerås stift: "En öppen kyrka där samtalen om svåra frågor får leva." Mogren har utvecklat och förnyat stiftets folkkyrkoprofil och är "en skarp teolog, en ödmjuk människa." Han är precis den biskop Västerås stift just nu behöver. Ytterberg och Söderbäck förklarar att de med sina rader "vårt totala stöd för stiftets biskop och domprost." Domprosten kom med på slutet, om henne hade de faktiskt inte skriva något i inlägget. Däremot hade de tydligt markerat att de var emot Stalin.
http://www.vlt.se/opinion/insandare/ytterberg-kloke-mogren-ar-precis-den-biskop-stiftet-behover

Vad lär vi oss av detta? Kanske mest hur förvirring blir en viktig beståndsdel i det teologiska samtalet. Det bestående och det föränderliga i kristendomen är ett stort och på sitt sätt intressant tema, men det undviker Mogrens och Senters lilla supporterklubb att borra i. I relation till sin tid förändras kyrkan men förvandlas inte. I relation till evigheten har hon ett av Gud givet uppdrag och det vare sig förändras eller förvandlas. Hen-Jesus var och är en förvanskning utifrån en som bäst slarvig kristologi, en som tror att man kan hantera Jesus lite hur som helst.

Det där med folkkyrkoprofil är också intressant. Västerås var det stift som hårdast drabbades av den sekularisering som innebär sviktande kyrkogång och främlingskap för kristen tro. När denna situation sedan förvärrades av frikyrklighetens framväxt, den som skulle klara av det som Svenska kyrkan misslyckats med, nämligen folkmissionen, stod kyrkolivet håglöst som statskyrka med kommunalt samband. Att Svenska kyrkan var något mer och annat markerades i folkkyrkovisionen. Den gav en ungdomsrörelse i den turbulenta tid som markeras av året 1909. Denna unga rörelse, ungkyrkorörelsen, måste förstås i ett internationell sammanhang med studentmissiionen. Detta var år när hängivna och nu legendariska missionärer rekryterades. "Världen kristnad i vår generation", löd slagordet. Den generationen ligger nu samfällt på kyrkogården och världen är ännu inte kristnad. Skulle man bli besvärlig kunde frågan ställas i två led: 1. Vilket är det konkreta resultatet av folkkyrkovisionen i Västerås stift om vi talar kyrkogång och 2. Vad återstår av Billings folkkyrkovsion i stiftet? Kyrkopolitiskt är det en något annorlunda folkkyrkovision som praktiseras, nämligen en där folket bestämmer. Så var det inte för Einar Billing.

Den här sortens sysslor, nämligen att skära tunna skivor, är i det kyrkliga livetöster om Kolbäck knappast uppskattat. Där hålls man hellre med enkla slagord. Inget oint om det. Biskop Ytterberg och jag har en gammal pakt att inte kritisera varandra. Det är en pakt som Ytterberg har haft stor glädje av, kan jag meddela.

Bra att vi då har Eva Hamberg som benar upp sammanhangen för oss. Det var hon som tipsade mig om den gratissajt som kan bilda oss övermåttan: Interdisciplinary Journal of Research on Religion, IJRR.
Kolla själva och registrera er. Det är gratis. Evas bidrag hittar man under årtalet 2015, vol. 11, artikel nr 6.
http://www.religjournal.com

El-cykel i teologisk mening

Jag kan inte hjälpa det, men jag sitter fast i besvikelsen. Det tidningen Dagen gav mig var bara en el-cykel i teologisk mening. Det betyder att det i verkligheten inte var någon el-cykel alls. Och detta har den pingstliga tidningen ägnat sig åt!

Pingströrelsen håller sig med en esoterisk tro som så många andra, tänker jag. Men kanske ska jag vara tacksam. Nu har det avslöjats vad en el-cykel i teologisk mening är. Ingenting. Precis som det sades om min Herres moder Maria. Jungfru i teologisk bemärkelse. Det måste betyda att de luras – både Lukas i evangeliet och i trosbekännelsen. Det jag hör och det jag säger ska sakna egentlig mening, för just jungfru var hon inte. Bara i teologisk mening. El-cykeln bevisar att i denna mening är ingenting verkligt, på riktigt.

Detta kan man lura i Sveriges docenter(utom två) och Sveriges pingstvänner samt Kalle Hammar & Co. Jag och docent O avviker.Vi går inte på det. Jag vet vad jag tror och kristen tro är mer handfast än teologisk i denna mening. Det ändrar inte faktum att jag sitter fast i besvikelsen. Det kunde ju ha varit som vi kyrkokristna tänker. Det kunde ha varit på riktigt. Då hade jag kunnat skruva fast den högst påtagliga luftpumpen med två högst påtagliga små skruvar på cykelramen. Men icke! För en el-cykel i teologisk mening är icke! Lika lite som en död papegoja lever.

Det finns somliga som ställer grundfrågor. Jag hör till min olycka just till denna kategori. Jag var känd som sådan redan när jag gick i söndagsskolans Lill-klass för fröken Hjertstedt. Jag tänkte på mitt enkla sätt att antingen är det på riktigt annars är det inte alls. Jag måste stå fast vid denna insedda sanning också efter alla dessa år. Jag vet på vem jag tror. Så är jag inte prästbarn med behov av uppgörelse – fast uppgörelse på betald tjänstetid. Den var fin, den piken, men helt möjlig att identifiera väl?

Varför ska man vara kristen om man måste omtolka apostlarnas tro och ordningar.?Då kan man väl, ursäkta franskan, helt enkelt skita i alltihop? Nog borde det vara möjligt att leva ett gott liv utan att bry sig om vad andra tror, de som tror på Vite Krist. Men här är problemet för de avgjorda. De fortsätter att avgöra vilken tro som är rimlig, lämplig, relevant och allt vad de säger. De omvända tänker inte så. De inser hurdan tillvaron är och det enda de kan säga till Jesus är det aposteln Petrus sa: "Herre, till vem skulle vi gå?" De alternativlösa har drabbats av den djupa insikten, inte valt den.

Jag gjorde självtestet om jag kunde stå för det jag förkunnat och det blev boken Jesus. Motspänstig medmänniska. Den finns att läsa på kyrkligdokumentation.nu om man inte kommer åt ett exemplar att ställa i bokhyllan. När jag kollade, kom jag på att jag tror med goda skäl, inte därför att jag skulle vara särskilt pissträngd. Inget ont om de pissträngda, men deras svårmod gör inte oss andra glada. Och de ska alltid med idogheten hos en dräktig kaninhona ränna runt och åstadkomma sina goda gärningar. För att göra allt detta goda, måste de konstruera sig den verklighet som passar för deras godhet. Ni förstår. Men medge att dte blir lite tröttsamt med dessa de avgjorda.

De omvända är det mer glädje med. De är ungefär lika töntiga och trögfattade sm apostlarna och Jesus suckar över dem, men på sitt oskuldsfulla sätt är det ändå mer glädje med dem. De lever inte i en lämplig konstruktion. De lever i Verkligheten. Ibland läser de Kolosserbrevet bara för att hetsa upp sig mot de avgjorda, de som konstruerar sig sin verklighet och sin relevanta tro. De handfasta kristna är det verkligen mer glädje med

Lite löjligt blir det förstås. De avgjorda kan sjunga "Jag är så glad att jag är avgjord" men det är faktiskt inte möjligt att sjunga "Jag är så glad att jag är omvänd". Det bara är man. Fast det hindrar inte glädjen, men den ligger utanför som en främmande rättfärdighet om man så vill säga och den kan inte besjungas klämkäckt.

Jag stirrar ut över kyrkogeografin och konstaterar sakligt, att jag inte har tron gemensam med andra präster i Svenska kyrkan. Är inte detta egendomligt? Jag menar, söndagsskolan har jag genomgått, konfirmationsundervisning har jag fått och ett antal lärda präster har delat med sig av insikter. Jag är trygg i mitt svenskkyrkliga. Några fromma böcker har jag läst därtill och kan se den svenskkyrkliga relevansen i ett katolskt perspektiv. Jag kan se ett stycke romersk-katolsk irrelevans också. Det kan alla normalbegåvade från påven och neråt. Vilka är dessa de andra som kom in? Svenskkyrkliga är de inte på samma sätt som jag, kanske inte alls. Är inte detta konstigt? Vad svarar de på frågan om sina teologiska lärare, dvs på frågan om sin personliga apostoliska succession? Vill jag veta? Antagligen bara rent akademiskt. MTD-religionen har sitt prästerskap men vi har föga gemensamt när det handlar om tro, de och jag. De cyklar el-cykeln, men det är en el-cykel i teologisk mening. Ni förstår dilemmat. Skulle jag cykla el-cykel skulle det vara el-cykel på riktigt. Och då accentueras den besvikelse tidningen Dagen och falska pingstvänner åstadkommit i mitt liv.

Jag får passa på att glädja mig över eländesboken. I dag ska jag kolla litteraturlistan och se om den är konsekvent. Det är den nog inte ännu. Trycket på boken är hårt. I Finland står folk på tå och i kö för att få läsa den i finsk översättning. Där presenteras boken så här:

Tämä ei ole perinteisessä merkityksessä historiallinen kirjoitus eräästä organisaatiosta, sen toiminnasta ja rakenteesta vaan tutkielma kirkon sisäisestä organisaatiosta joka on kuvattuna kontekstin taustaa vasten, Ruotsin kirkon kehityksestä 1950 luvulta tähän päivään asti.

Lähtökohdaksi esitykselle on valittu 1930 luku jolloin ”Kyrklig samling” (käännettynä Kirkollinen yhteistyöryhmä) näki normaali kirkollisuuden uhattuna vuoden 1957 kirkolliskokouksen jälkeen .

Kirkollinen yhteistyöryhmä haluaa koota ne ihmiset, jotka ymmärsivät että se mikä tähän asti yleisesti on käsitetty oikeaksi koskien Raamattua ja tunnustusta, siitä joudumme luopumaan ja jotain uutta on tullut tilalle.

Se uusi mikä astuu tilalle Ruotsin kirkossa kuvataan kirjassa tapahtumana miten valtion kirkosta tulee kansan kotikirkko, kuvattuna uskonnollisena kansankirkkona, jossa merkittävää ei ole Raamattu eikä tunnustus, vaan joku muu asia määrittelee kirkon olennaisen olemuksen.

I dag ska glada julen ut, ut, ut. Det tycker jag inte om. Det blir mörkt i husen. Det riktigt ljusa vi kan se fram emot är Gin&Tonic Monday, som infaller den 12 februari. Det handlar om en teologisk måndag men inte om en måndag i teologisk mening. Denna måndag är på riktigt. Tro mig, på tidningen Dagens redaktion kommer denna måndag icke att högtidlighållas. Det säger allt. Återstår att fråga vad som sker i Antjeborg. På S:t Ansgar firas G&T Monday antagligen. Inte annars? Och på Torsdagsdepressionens redaktion är det väl måndag i teologisk mening som vanligt. Det är nästan synd om de avgjorda och präktiga.