Jag var bjuden på bröllop i går så idag kan jag inte ta av mig hatten, för då springer huvudet i bitar. Jag skojar, fattar ni väl - och om ni inte fattar kan ni ju alltid anmäla mig till Växjö domkapitel.
Jag ska till Högby kyrka för det fanns önskemål om boksläpp också i Nordölands församling, som jag tillägnat boken. Det var ett fasligt tjatande om den där boken. För att slippa tjatet är det väl lika bra att ni köper den från Gaudete, Bokus, Adlibris eller Gospelhörnan i Uppsala, där jag såg att den finns. Eller annars tar ni er till Högby, för där ska den också finnas.
Jag missar alltså händelserna i Uppsala. Bröllop går före. Men det blir nog en uppsättning kyrkopolitiker på plats också om jag inte kan vara där. Man kan diskutera partipolitiseringen hur mycket som helst men knappast förneka den. Det avgörande urvalskriteriet i en partipolitiserad kyrka är inte kompetens utan politisk tillhörighet och där gäller att störst går först. Det är skillnad på folk och folk i Svenska kyrkan. Förnekar man det, är det bara munspel. Under tiden kan ni kanske se de rödglödgade socialdemokraterna vid ärkebiskopsmottagandet frottera sig med noblessen? Och så samlar sig skarorna för arbetet med kyrkohandboken. Ny referensgrupp betyder att i gruppen som slutförslagsgruppen ska ha som referens sitter nu 2 s, 2 borgerligt alternativ, 1 c, 1 fisk, 1 kr, 1 posk. Kunde man inte tänkt sig att Frimodig kyrka fått med en liturgiskt kompetent person? Nej, det kunde man inte. Kyrkostyrelsens presidium och så en företrädare för varje nomineringsgrupp som har en ordinarie i styrelsen. Det betyder att, när allt kommer till allt, har beslutsmakten samlats. Den gamla referensgruppen fick gå - bortsett från Kalle Svensson, kr, som sitter kvar. Och det går enkelt att se vilken personsammansättning med teologiska preferensen som kommer att skapa det nya. Har jag antytt att jag inte är riktigt frimodig? Det fanns en tid när sakkompetens var överordnad grupptillhörighet. Nu är grupptillhörighet sakkompetens.
Till kyrkomötet levererar kyrkostyrelsen inga kvalificerade skrivelser. Det är beslutsmaskineriet som ska gå runt men förslag till nya, djärva mål, finns det inte. Verksamhetsplanen skrev jag mig fri ifrån. Men jag tror ju inte på det som sägs i den. Jag ser det numera vanliga - snack om Gud men mindre om Jesus som Kristus och det som sägs om Jesus blir lag. Frågorna från den allmänpolitiska agendan läggs som raster över Svenska kyrkans liv. Sånt går jag inte på.
Jag funderar på om jag ska börja be och apropå Svenska kyrkan säga: "Herre, jag tror inte, hjälp min tro!" Jag mötte förresten en av de för 19 år sedan ratade prästkandidaterna i Växjö stift, som antagits av stiftet i vederbörlig ordning och fått biskopens ja. Så dog han och det kom en ny, som icke kände Josef (2 Mos 1:8) och de fick nej. Jag saknar dem. De hade varit en prydnad bland prästerna i stiftet och det Anders Wejryd gjorde, var ett löftesbrott som vi inte ska glömma. Underliga möten. Jag går från kyrkostyrelsens avtackning av Anders och möter då ett av hans offer. Vad ville Anden säga?
söndag 15 juni 2014
lördag 14 juni 2014
Ärkebiskop Werkström platsar inte i KD
Det var ABC-nytt som presenterade nyheten för mig men jag fattade föga eftersom jag var i badrummet på hotellet och borstade tänderna. Kunde det vara så att ett inlägg på facebook där någon sagt sig skilja mellan homosexualitet och homosexuella handlingar därmed avvek från KD:s värdegrund? Det var ju vad ärkebiskop Bertil Werkström menade och jag antar att fler kådisar menar detsamma också nu. Inslaget gick för fort förbi. Med tv-inslag är det dock så att de återkommer och jag tog fram min lilla padda och försökte informera mig. Det var tydligen som jag fattat. Lisa Walén som är ersättare i kommunalfullmäktige i Enköping hade kommenterat Uppdrag Gransknings insats på facebook och när hon nu är andranamn till landstingsfullmäktige, slår partiet till. Det politiska förtroendet är förbrukat, hette det när KD-ordföranden i Enköping kommenterade.
Jag tycker djupt illa om detta. Kanske KD inte räknat med min röst i höstens val. Partiet ska inte heller få den. För detta är inte ett parti som slår vakt om demokratiska grundvärderingar. Facebook och andra fora för snabba reflektioner ska värnas och folk ska ha få ha del och få sina uppfattningar ifrågasatta men inte dömas bort. Vi har hamnat i en totalitär enhetskultur där människor blir rädda för att pröva hur långt täcket räcker utan kryper ihop i råddhågsen fosterställning.
När sånt här händer, får vi en chans att stämma av vad som hänt under 30 år. Ärkebiskop Bertil Werkström skulle av värderingsmässiga skäl inte platsa i KD. Det är det hela. Borde kanske partiet byta namn? Eller börja en rejäl debatt inom partiet? Eller helt enkelt slå igen. Var det detta som pastor Pethrus och biskop Sven Danell ihop med pastor Ekstedt längtade efter?
Vi andra får väl fortsätta och fundera över hur vi blir normbrytare för vilken norm som nu gäller och översåtligt förkunnas oss för att vi ska dompteras, vet vi. Det är väldigt totalitärt när det kommer till de avgörande frågorna. Och det är motsvarande väldigt kristligt naivt. De kristliga förmår inte tolka tidens tecken, det är nog det minsta man nödgas konstatera.
Ska ni under helgen begå något skalkestycke så tar ni med närmaste KD-person upp frågan vad de menar om homosexuell praxis och så ska ni förstås också fråga om Gud kan fixa något som en person vill bli fri ifrån. För oss som läst handboken i konsten att bli lesbisk kanske frågan blir underlig. För kan det fixas så att någon blir lesbisk därför att den sexuella identiteten är flytande, så kanske Gud skulle kunna ... Ja, inte vet jag. Söndagskolfröken hade nog fel i att Gud hade makt. Det fina just nu är bekännelsen till en maktlös Gud som låter människan ta hand om rubbet och fatta beslut i egen kraft och på egen hand. Hur tror KD i detta stycke? Det var dumt frågat - för det behöver jag inte veta. Vad är det för glädje med salt som förlorat sin sälta och partier som förlorat sin själ?
Lite tråkigt att Bertil Werkström är död. Jag hade gärna velat höra vad han sagt om jag ringt honom och påpekat att han med sin värdegrund inte platsat i KD. Bertil hade nämligen humor. Sjuk humor.
Jag tycker djupt illa om detta. Kanske KD inte räknat med min röst i höstens val. Partiet ska inte heller få den. För detta är inte ett parti som slår vakt om demokratiska grundvärderingar. Facebook och andra fora för snabba reflektioner ska värnas och folk ska ha få ha del och få sina uppfattningar ifrågasatta men inte dömas bort. Vi har hamnat i en totalitär enhetskultur där människor blir rädda för att pröva hur långt täcket räcker utan kryper ihop i råddhågsen fosterställning.
När sånt här händer, får vi en chans att stämma av vad som hänt under 30 år. Ärkebiskop Bertil Werkström skulle av värderingsmässiga skäl inte platsa i KD. Det är det hela. Borde kanske partiet byta namn? Eller börja en rejäl debatt inom partiet? Eller helt enkelt slå igen. Var det detta som pastor Pethrus och biskop Sven Danell ihop med pastor Ekstedt längtade efter?
Vi andra får väl fortsätta och fundera över hur vi blir normbrytare för vilken norm som nu gäller och översåtligt förkunnas oss för att vi ska dompteras, vet vi. Det är väldigt totalitärt när det kommer till de avgörande frågorna. Och det är motsvarande väldigt kristligt naivt. De kristliga förmår inte tolka tidens tecken, det är nog det minsta man nödgas konstatera.
Ska ni under helgen begå något skalkestycke så tar ni med närmaste KD-person upp frågan vad de menar om homosexuell praxis och så ska ni förstås också fråga om Gud kan fixa något som en person vill bli fri ifrån. För oss som läst handboken i konsten att bli lesbisk kanske frågan blir underlig. För kan det fixas så att någon blir lesbisk därför att den sexuella identiteten är flytande, så kanske Gud skulle kunna ... Ja, inte vet jag. Söndagskolfröken hade nog fel i att Gud hade makt. Det fina just nu är bekännelsen till en maktlös Gud som låter människan ta hand om rubbet och fatta beslut i egen kraft och på egen hand. Hur tror KD i detta stycke? Det var dumt frågat - för det behöver jag inte veta. Vad är det för glädje med salt som förlorat sin sälta och partier som förlorat sin själ?
Lite tråkigt att Bertil Werkström är död. Jag hade gärna velat höra vad han sagt om jag ringt honom och påpekat att han med sin värdegrund inte platsat i KD. Bertil hade nämligen humor. Sjuk humor.
fredag 13 juni 2014
Antje i helfigur
Kyrkans Tidning kommer äntligen med det stora reportaget om Antje Jackelén. Trevliga bilder och orienterande läsning, frågor som kanske ger lite mer kött på benen. Fram träder bilden av ett par professorer i Uppsala, Jan Bergman och Jan Arvid Hellström, vars forskarseminarier Antje ansluter till. Det blir kanske förbryllande för dem som fått höra att hon gick på ITH i Stockholm. Var det sedan hon avlagts sin teologie kandidatexamen - eller innan? Vi kan strunta i det för stunden, för det intressanta är när Antje Jackelén skärper tonen.
"Jag tycker inte om att talet om inre sekularisering ibland används på ett kontraproduktivt sätt, ibland för att racka ner på kyrkan och av dem som hela sitt liv fått sin lön direkt eller indirekt av kyrkan."
Löneargumentet biter på en sån som mig, förstås. Och svaret, det närmast självklara, har biskop Göran Beijer gett: "Vi har fått lön för utfört arbete inte för att inneha en uppsättning åsikter." Frågan om kulturskillnader när det handlar om debatt hoppar jag över och hänvisar till kapitel 1 i boken Inget för någon. Kyrkokärlek uttrycks också som kyrkokritik. Det handlar alls inte om att "racka ner på kyrkan", som Jackelén fått för sig. Jag ogillar vad hon säger för också de som står utanför, Lena Andersson eller Christer Sturmark t ex, ska väl lyssnas till? Det de säger eller försöker uttrycka - hållningen jag talar för är ett närmast majeutiskt lyssnande - kan vara viktig information. Och med Hägerström får vi kanske säga att i sammanhanget ger inte värdeomdömen information i sak men livar framställningen. En levande kyrka har sina bundsförvanter i sina kritiker. Också.
Jag kommer tillbaka till lönen. Hur har man "indirekt" fått sin lön av Svenska kyrkan? Är det prästfruar som ska hålla käft med sin kyrkokritik eftersom de indirekt fått lön "hela sitt liv" av kyrkan? Nä det handlar om direkt lön - är det en sådan som mig hon syftar på? Exakt vilket fel har det varit på min lönesättning och hur oförtjänt har min karriärväg gått i beaktande av den kyrkokritik jag levererat sedan 1960-talets slut? Den frågan kan en uppsättning präster ställa. Vad är det vi ska hålla tyst med - med tanke på lönen?
Det kommer mera. Antje Jackelén vill inte ha den inre sekularisering som består i en polarisering mellan liberala och konservativa för en sådan polarisering är livsfarlig. "Dagens sekularisering består i att man försöker inbilla folk att det är ett nytt påfund att man tolkar." Men vem har försökt det tricket? Frågan har ställts hur Kyrkan i alla tider förstått evangeliet i uppgörelser med andra tolkningar och den frågan ska fortsatt ställas. Man kan kalla saken att ställa sanningsfrågor.
Själv vill Jackelén att vi ska hjälpas åt att sätta strålkastaren på rätt saker. Inte på den nedåtgående statistiken, sådan information skulle ett företag i publicera. Vi ska sätta strålkastaren på hur problemet ska lösas. Det vore kanske inte så dumt att ty sig till högkyrkliga församlingsbyggare då - om det finns några kvar. Fast jag känner folk som misstror ledare som manar underhuggare att se det positiva. De tror att ledarskapet försöker undgå problem på det enkla sättet. För egen del framhärdar jag i tanken att Berndt Gustafson tog fram religionssociologiskt material för att ge verktyg till att ompröva och bygga bättre. Så använde Bo Giertz sociologin.
Frågan om partipolitisering tycks vara irriterande, om man ska tro Kyrkans Tidning. Hon vill inte underkänna människor som är förtroendevalda. Men är frågan inte en annan? Frågan om hur själva systemet är uppbyggt och inte frågan om enskilda? Hon styr på de enskilda förtroendevalda:
Grejen för Antje Jackelén blir att den som inte har någon speciell kunskap om kyrkan får lägga manken till och förvärva det och det är bra om den med ett innerligt Jesus-förhållande vinnlägger sig om att lära sig det politiska hantverket. Riktigt så enkelt är det nog inte. "The Mechanics of the Church" kan man lära sig. En relation till Kyrkans Herre växer fram. Och förtroendeuppdrag ska väl uppfattas som kallelser, eller?
Det där med "indirekt lön" ska jag klura på idag, tror jag. Och så funderar jag över ett fenomen. Hur mycket Antje Jackelén än intervjuas ter hon sig väldigt anonym. Jag lär inte känna henne som person.
Jag får veta att hon skriver kyrkohistoria. Hon har blivit vald - objekt - och skriver - subjekt? Det får vi väl egentligen se hur det blir med den saken. Den store Nathan Söderblom ter sig väldigt liten är han står staty utanför Ärkebiskopsgården. Han gällde på sin tid för att vara en person i storleksklass den heliga Birgitta. Och kommer det till kvinnohistoria i Sverige smäller väl ett helgon högre än en ärkebiskop?
"Jag tycker inte om att talet om inre sekularisering ibland används på ett kontraproduktivt sätt, ibland för att racka ner på kyrkan och av dem som hela sitt liv fått sin lön direkt eller indirekt av kyrkan."
Löneargumentet biter på en sån som mig, förstås. Och svaret, det närmast självklara, har biskop Göran Beijer gett: "Vi har fått lön för utfört arbete inte för att inneha en uppsättning åsikter." Frågan om kulturskillnader när det handlar om debatt hoppar jag över och hänvisar till kapitel 1 i boken Inget för någon. Kyrkokärlek uttrycks också som kyrkokritik. Det handlar alls inte om att "racka ner på kyrkan", som Jackelén fått för sig. Jag ogillar vad hon säger för också de som står utanför, Lena Andersson eller Christer Sturmark t ex, ska väl lyssnas till? Det de säger eller försöker uttrycka - hållningen jag talar för är ett närmast majeutiskt lyssnande - kan vara viktig information. Och med Hägerström får vi kanske säga att i sammanhanget ger inte värdeomdömen information i sak men livar framställningen. En levande kyrka har sina bundsförvanter i sina kritiker. Också.
Jag kommer tillbaka till lönen. Hur har man "indirekt" fått sin lön av Svenska kyrkan? Är det prästfruar som ska hålla käft med sin kyrkokritik eftersom de indirekt fått lön "hela sitt liv" av kyrkan? Nä det handlar om direkt lön - är det en sådan som mig hon syftar på? Exakt vilket fel har det varit på min lönesättning och hur oförtjänt har min karriärväg gått i beaktande av den kyrkokritik jag levererat sedan 1960-talets slut? Den frågan kan en uppsättning präster ställa. Vad är det vi ska hålla tyst med - med tanke på lönen?
Det kommer mera. Antje Jackelén vill inte ha den inre sekularisering som består i en polarisering mellan liberala och konservativa för en sådan polarisering är livsfarlig. "Dagens sekularisering består i att man försöker inbilla folk att det är ett nytt påfund att man tolkar." Men vem har försökt det tricket? Frågan har ställts hur Kyrkan i alla tider förstått evangeliet i uppgörelser med andra tolkningar och den frågan ska fortsatt ställas. Man kan kalla saken att ställa sanningsfrågor.
Själv vill Jackelén att vi ska hjälpas åt att sätta strålkastaren på rätt saker. Inte på den nedåtgående statistiken, sådan information skulle ett företag i publicera. Vi ska sätta strålkastaren på hur problemet ska lösas. Det vore kanske inte så dumt att ty sig till högkyrkliga församlingsbyggare då - om det finns några kvar. Fast jag känner folk som misstror ledare som manar underhuggare att se det positiva. De tror att ledarskapet försöker undgå problem på det enkla sättet. För egen del framhärdar jag i tanken att Berndt Gustafson tog fram religionssociologiskt material för att ge verktyg till att ompröva och bygga bättre. Så använde Bo Giertz sociologin.
Frågan om partipolitisering tycks vara irriterande, om man ska tro Kyrkans Tidning. Hon vill inte underkänna människor som är förtroendevalda. Men är frågan inte en annan? Frågan om hur själva systemet är uppbyggt och inte frågan om enskilda? Hon styr på de enskilda förtroendevalda:
Grejen för Antje Jackelén blir att den som inte har någon speciell kunskap om kyrkan får lägga manken till och förvärva det och det är bra om den med ett innerligt Jesus-förhållande vinnlägger sig om att lära sig det politiska hantverket. Riktigt så enkelt är det nog inte. "The Mechanics of the Church" kan man lära sig. En relation till Kyrkans Herre växer fram. Och förtroendeuppdrag ska väl uppfattas som kallelser, eller?
Det där med "indirekt lön" ska jag klura på idag, tror jag. Och så funderar jag över ett fenomen. Hur mycket Antje Jackelén än intervjuas ter hon sig väldigt anonym. Jag lär inte känna henne som person.
Jag får veta att hon skriver kyrkohistoria. Hon har blivit vald - objekt - och skriver - subjekt? Det får vi väl egentligen se hur det blir med den saken. Den store Nathan Söderblom ter sig väldigt liten är han står staty utanför Ärkebiskopsgården. Han gällde på sin tid för att vara en person i storleksklass den heliga Birgitta. Och kommer det till kvinnohistoria i Sverige smäller väl ett helgon högre än en ärkebiskop?
torsdag 12 juni 2014
Åhej, åhå
På Åh har jag inte varit en frekvent besökare men jag vet vad stiftsgården betytt och Bengt Pleijel hör till de beundrade prästerna. Erling Ivarsson saknar jag och minns hans leende. Åh blev en plats för förnyelse, det har jag fattat. Det betyder den i Svenska kyrkan oönskade förnyelsen. Tro inget annat och förstå nu mekanismerna.
Saken är enkel. Marginalisera för att eliminera förnyelsefolket. "Men då kommer det att visa sig att institutionen inte lockar längre och förutsättningarna för stiftsgårdsverksamhet eroderar." Vad svaras då? Ingenting. Inte kan någon medge det uppenbara att det är mycket bättre med ingen verksamhet alls än med den oönskade.
Vad säger stiftsgårdens vänner då?
De kan ingenting säga för förutsättningarna för stiftsgården finns inte längre. Detta är ett objektivt, odisputabelt faktum. Vi måste lägga ner.
Alla beklagar och bara fäskallar skulle komma på repliken att det hade kunnat vara annorlunda.som väl är finns det sådana fäskallar men i sak är detta betydelselöst. Den så kallade Utvecklingen har fört oss dit vi är. Och grundmönstret känner vi igen: Svenska kyrkan har alltid haft större problem med dem som tror mycket än med dem som tror lite eller inte alls.
Nu ska det bli kyrkostyrelse. Anders Wejryd avgår och avtackas. Ingen är väl oförskämd och frågar honom om Svenska kyrkans framgångar under hans tid som biskop och ärkebiskop. Ingen är väl på G med frågan om vilka hans minnesvärda framgångar är heller, hoppas jag.
Saken är enkel. Marginalisera för att eliminera förnyelsefolket. "Men då kommer det att visa sig att institutionen inte lockar längre och förutsättningarna för stiftsgårdsverksamhet eroderar." Vad svaras då? Ingenting. Inte kan någon medge det uppenbara att det är mycket bättre med ingen verksamhet alls än med den oönskade.
Vad säger stiftsgårdens vänner då?
De kan ingenting säga för förutsättningarna för stiftsgården finns inte längre. Detta är ett objektivt, odisputabelt faktum. Vi måste lägga ner.
Alla beklagar och bara fäskallar skulle komma på repliken att det hade kunnat vara annorlunda.som väl är finns det sådana fäskallar men i sak är detta betydelselöst. Den så kallade Utvecklingen har fört oss dit vi är. Och grundmönstret känner vi igen: Svenska kyrkan har alltid haft större problem med dem som tror mycket än med dem som tror lite eller inte alls.
Nu ska det bli kyrkostyrelse. Anders Wejryd avgår och avtackas. Ingen är väl oförskämd och frågar honom om Svenska kyrkans framgångar under hans tid som biskop och ärkebiskop. Ingen är väl på G med frågan om vilka hans minnesvärda framgångar är heller, hoppas jag.
onsdag 11 juni 2014
Jag fick en kondom
Jo, jag fick en kondom. Den är så fin att jag är tveksam om jag någonsin nänns använda den. Jag vill mest ha den. Titta på den. Fundera över den.
Den är soft, såg jag. Det betyder "mjuk". Vad den ska göra, som för sitt sexualliv måste ha en extra stark, vet jag inte. Det finns ju ett sådant sexuellt skick att naturen liksom inte självmant hjälper till. Men det kan man nog fråga Luleå domkyrkoförsamling om, för det är församlingen som förser oss med kondomer. Det ska ju pridas och så ska kondomer spridas.
Där fick jag till det.
För trots alla mina fördomar hur det är för lappar i Luleå, nog finns annars kondomer att tillgå i stan? Utdelandet sker med en annan avsikt. Avsikten att synas. Sa inte Jesus något om den avsikten?
Nöjd och glad, stolt svenskkyrklig kondominnehavare, alltså?
Inte riktigt. Jag hör till den icke chockerade generationen. Jag vägrade visserligen gå på porrfilm med kamraterna på KA1 men det berodde inte på prydhet. Det berodde på en teologisk/politisk hållning. Kondomer har jag sett i mitt liv. En flicka visade upp en i årskurs 2, tror jag, och vi funderade över användningsområdet. Kondomer har kanske inte alla präster världen över sett?
Blev jag fundersam på samma sätt som prästen i Norrland som betänkte de allt lägre dopsiffrorna och fann det kyrkligt kontraproduktivt att dela ut kondomer? Icke.
Blev jag irriterad på det kristligt frasradikala, lusten att vilja chockera - och längre än så här kan de inte komma? Inte heller detta, men min helgelse anfräts, för det kan vara nära till föraktet för den här sortens klerikala fnissmödisar.
Nej, det är på en annan nivå det stora vemodet rullar in - trots att det var solsken och sommardag när hunden Grynet, en foxterrier, och jag i går gick över gräsmattan till postlådan.
Kondomen ligger i en regnbågsmönstrad förpackning med texten "STÖRST av allt är KÄRLEKEN" med versaler och allt och med start i hjärtat under texten står det Svenska kyrkan med logga och allt. Det är fint och insikten slår mig, här möter jag några i Svenska kyrkan som är av en annan ande än vi. De missbrukar det ord som vår kyrka bekänner som heligt, för ordet om kärleken är ordet om Kristus, som blev människa för vår skull, led och dog på korset för vår skull och är självutgivande kärlek. Det är skillnad på sperma i en kondom och Logos spermatikos, Ordet som sås ut för att bära hundrafaldig frukt. Och det är inte säkert att allt knullande sker av kärlek.
Så var det sagt, och jag återigen befunnen vara ful i mun. Man ska nog, i vart fall inte i vår kultur, förväxla knulleriverksamhet med kärlek, inte utan vidare. Har man inga erfarna själasörjare i Luleå, finns det inte någon enda kyrkligt medveten teolog i de högre rymderna? När det gäller Hertsökyrkan är jag inte bekymrad - men jag tror inte att Torbjörn Lindahl konsulterats innan, för då hade han säkert frimodigt utlagt vad aposteln Paulus faktiskt skriver och vem hans text handlar om samt vänt sig mot en märklig biblicism, som faktiskt ställer sig över Ordet och ger det den tolkning som passar. Kyrkan umgås med Guds Ord på annat sätt. Det hade nog Torbjörn sagt, på sitt lågmälda, finstämda sätt.
Gnäller jag över bristande bibeltrohet? Självfallet.
Surar jag för att jag ser bibelvetenskapligt fusk? Givetvis.
Härsknar jag till därför att jag tycker att en kyrka som gör så här sviker inte bara sig själv och den Herre som sänt henne utan också människor? Utan tvekan.
Inte ens argumentet att det inte är så farligt, eftersom vi nu talar om lappar i Luleå, biter på mig. Jag är för dom. Störst av allt är kärleken för alla - vilket inte är en maning till påsättande av allt som rör sig.
Så vad säger vi om Svenska kyrkan? Kan den överleva? Ska den överleva?
Fråga biskop Stiglund. Ni kan fråga präster och biskopar i Luleå stift om hur kondomen kändes in actu också - eller var det för dem fråga om en uppvisningskondom och låg själva radikaliteten i detta? Fråga! Det kan bara bli underhållande att höra svaren.
Jag läser inuti förpackningen att man ska rådfråga sin läkare eller pharmaceut (de stavar farmaceut så, DS) innan användningen. Beror inte det på om det är en läkare eller farmaceut man ligger med? Ska man annars boka tid innan man ska till - då vet man inte mycket om livet, underlivet och människohjärtats underfundighet och vet man så lite är det inte kondomer man ska ägna sig åt.
Det står också att man bara ska använda kondomen en gång. Den maningen är försedd med utropstecken men texten är finstilt och jag undrar hur många som läser 10 raders finstilt text när det drar ihop sig till könsumgänge, om klarspråket ursäktas. Men det kanske klarnar om någon försöker lindra en postcoital depression med lite läsning?
Så skönt det är att inte vara sipp.
Då kan man ju sakgranska eländet. För ett elände är det.
Nej, en kyrka som förvandlar ett ord om Kristus till en kondom kan inte bestå och ska inte bestå.
I Göteborg är förresten 52% av folket kyrkomedlemmar. I riket kommer siffran för medlemskap att vara under 50% år 2025 enligt senaste prognos. Jag tycker det verkar ta lång tid innan vi är där. Folk kanske är klokare än så och konjunkturerna vänder kanske snabbare.
Då kommer det stora raset, för det är inte bara det stora vemodet som rullar in. Det gör också det prognosticerade raset.
.JPG)
Den är soft, såg jag. Det betyder "mjuk". Vad den ska göra, som för sitt sexualliv måste ha en extra stark, vet jag inte. Det finns ju ett sådant sexuellt skick att naturen liksom inte självmant hjälper till. Men det kan man nog fråga Luleå domkyrkoförsamling om, för det är församlingen som förser oss med kondomer. Det ska ju pridas och så ska kondomer spridas.
Där fick jag till det.
För trots alla mina fördomar hur det är för lappar i Luleå, nog finns annars kondomer att tillgå i stan? Utdelandet sker med en annan avsikt. Avsikten att synas. Sa inte Jesus något om den avsikten?
Nöjd och glad, stolt svenskkyrklig kondominnehavare, alltså?
Inte riktigt. Jag hör till den icke chockerade generationen. Jag vägrade visserligen gå på porrfilm med kamraterna på KA1 men det berodde inte på prydhet. Det berodde på en teologisk/politisk hållning. Kondomer har jag sett i mitt liv. En flicka visade upp en i årskurs 2, tror jag, och vi funderade över användningsområdet. Kondomer har kanske inte alla präster världen över sett?
Blev jag fundersam på samma sätt som prästen i Norrland som betänkte de allt lägre dopsiffrorna och fann det kyrkligt kontraproduktivt att dela ut kondomer? Icke.
Blev jag irriterad på det kristligt frasradikala, lusten att vilja chockera - och längre än så här kan de inte komma? Inte heller detta, men min helgelse anfräts, för det kan vara nära till föraktet för den här sortens klerikala fnissmödisar.
Nej, det är på en annan nivå det stora vemodet rullar in - trots att det var solsken och sommardag när hunden Grynet, en foxterrier, och jag i går gick över gräsmattan till postlådan.
Kondomen ligger i en regnbågsmönstrad förpackning med texten "STÖRST av allt är KÄRLEKEN" med versaler och allt och med start i hjärtat under texten står det Svenska kyrkan med logga och allt. Det är fint och insikten slår mig, här möter jag några i Svenska kyrkan som är av en annan ande än vi. De missbrukar det ord som vår kyrka bekänner som heligt, för ordet om kärleken är ordet om Kristus, som blev människa för vår skull, led och dog på korset för vår skull och är självutgivande kärlek. Det är skillnad på sperma i en kondom och Logos spermatikos, Ordet som sås ut för att bära hundrafaldig frukt. Och det är inte säkert att allt knullande sker av kärlek.
Så var det sagt, och jag återigen befunnen vara ful i mun. Man ska nog, i vart fall inte i vår kultur, förväxla knulleriverksamhet med kärlek, inte utan vidare. Har man inga erfarna själasörjare i Luleå, finns det inte någon enda kyrkligt medveten teolog i de högre rymderna? När det gäller Hertsökyrkan är jag inte bekymrad - men jag tror inte att Torbjörn Lindahl konsulterats innan, för då hade han säkert frimodigt utlagt vad aposteln Paulus faktiskt skriver och vem hans text handlar om samt vänt sig mot en märklig biblicism, som faktiskt ställer sig över Ordet och ger det den tolkning som passar. Kyrkan umgås med Guds Ord på annat sätt. Det hade nog Torbjörn sagt, på sitt lågmälda, finstämda sätt.
Gnäller jag över bristande bibeltrohet? Självfallet.
Surar jag för att jag ser bibelvetenskapligt fusk? Givetvis.
Härsknar jag till därför att jag tycker att en kyrka som gör så här sviker inte bara sig själv och den Herre som sänt henne utan också människor? Utan tvekan.
Inte ens argumentet att det inte är så farligt, eftersom vi nu talar om lappar i Luleå, biter på mig. Jag är för dom. Störst av allt är kärleken för alla - vilket inte är en maning till påsättande av allt som rör sig.
Så vad säger vi om Svenska kyrkan? Kan den överleva? Ska den överleva?
Fråga biskop Stiglund. Ni kan fråga präster och biskopar i Luleå stift om hur kondomen kändes in actu också - eller var det för dem fråga om en uppvisningskondom och låg själva radikaliteten i detta? Fråga! Det kan bara bli underhållande att höra svaren.
Jag läser inuti förpackningen att man ska rådfråga sin läkare eller pharmaceut (de stavar farmaceut så, DS) innan användningen. Beror inte det på om det är en läkare eller farmaceut man ligger med? Ska man annars boka tid innan man ska till - då vet man inte mycket om livet, underlivet och människohjärtats underfundighet och vet man så lite är det inte kondomer man ska ägna sig åt.
Det står också att man bara ska använda kondomen en gång. Den maningen är försedd med utropstecken men texten är finstilt och jag undrar hur många som läser 10 raders finstilt text när det drar ihop sig till könsumgänge, om klarspråket ursäktas. Men det kanske klarnar om någon försöker lindra en postcoital depression med lite läsning?
Så skönt det är att inte vara sipp.
Då kan man ju sakgranska eländet. För ett elände är det.
Nej, en kyrka som förvandlar ett ord om Kristus till en kondom kan inte bestå och ska inte bestå.
I Göteborg är förresten 52% av folket kyrkomedlemmar. I riket kommer siffran för medlemskap att vara under 50% år 2025 enligt senaste prognos. Jag tycker det verkar ta lång tid innan vi är där. Folk kanske är klokare än så och konjunkturerna vänder kanske snabbare.
Då kommer det stora raset, för det är inte bara det stora vemodet som rullar in. Det gör också det prognosticerade raset.
tisdag 10 juni 2014
Märkligt med nya boken
Förlaget översköljs tydligen med beställningar men det mest märkvärdiga är nog att två speditörer ringt idag för att försäkra mig om att 1. boken finns och 2. likt kungafamiljen transporteras på två olika sätt. Dels med flyg, dels med bil. Det är för att boken säkert ska finnas på plats.
Därtill har jag uppmanats att skriva om bokens tillkomsthistoria. "I påskas" heter det att jag fick repliken av Yngve Kalin att jag borde skriva en uppföljare till Vida hon famlar, från 1973. Det tände mig inte riktigt. Men tanken grodde och jag tänkte att det kanske trots allt skulle skrivas en bok inför sommaren. Men skulle det gå? Vad sa förlaget, vad formgivare, vad korrekturläsarna och vad sa boktryckeriet och speditörerna - och så var det hela igång. Den 6 maj satte jag för att börja skriva. Då hade jag dessförinnan varit på små resor med barnbarn och slarvat bort skrivardagar i Rom och Köpenhamn. Sedan var det Kyrkostyrelse den 12 maj, konferens i Riga den 19 maj och slutskrivdatum för boken måste bli 23 maj. Det blev 168 sidor trots allt. Men då är det också nio gamla bloggar, som Yngve Kalin och Björn Fyrlund valde. Med den hastigheten är det inte konstigt att det finns några tryckfel, ett "inte" saknas någonstans och jag vet inte om korrigeringen av latinet, som jag ville ha, kunde komma med. Men texten uppfattas ha ett ärende och några intressanta upptäckter tror jag mig redovisa.
Jag fattar att själva tilltaget att förgylla ärkebiskopens avträde och skiftet med en bok om Svenska kyrkans läge inte kommer att applåderas av alla. Somliga drar väl sin gamla tirad om högkyrkligheten - den är som vanligt samtidigt löjlig och livsfarlig. Andra kommer att se om jag använder fula ord eller skriver något opassande, vilket jag i deras mening ALLTID gör. Stor veklagan under himmelen - eller massivt förtigande.
Få kommer att säga: "Si, här är en erfaren svenskkyrklig församlingspräst som reflekterat pastoralteologiskt, som har sina djupa rötter i den svenskkyrkliga myllan, som byggt församling, som uthärdat en del, som skrivit både vetenskap och kyrkopolitik och någon slags teologi, som suttit med i alla salongerna: distriktsråd, kyrkoråd, kontraktsråd, stiftsstyrelse, kyrkomöte, kyrkostyrelse och en uppsättning råd, kommittéer och arbetsgrupper samt tränats i arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse och Svenska kyrkans fria synod och håller sig med en del internationella kontakter. Han har dessutom en del akademiska meriter och utnämndes av Kyrkans Tidning till "Årets bloggare" 2013."
Varför säger de inte så? Därför att det självfallet är helt olämpligt. Men det är en sådan präst som resonerar kring Svenska kyrkans läge. Vad jag nu skrivit är egentligen bara till för att locka några av de mindre fördomsfulla att läsa boken och tänka själva. Och jag är väl fortfarande utan reservationer faktiskt årets bloggare eftersom domen mot mig i domkapitlet är undanröjd - eller vad säger Svante Fregert?
Vad gör klokt folk nu. Läser boken - men det är bara början. Börjar samtala. Oavsett om jag har rätt eller fel, hjälper inte försiktig tystnad längre. Tydligen ger förlaget Gaudete rabatt på boken i sommar. Hundra spänn är kanske överkomligt. Jag fick ge 34 spänn för några ynkans plantor jag behövde för att fylla upp i mina odlingar.
Hade jag inte varit så hårt hållen, hade jag nu satt mig i skuggan i trädgården och tärt en GT med mycket is. Men jag ska tydligen vara insatsberedd för postala ärenden och så måste en del införskaffas. Ärkebiskopen ska avtackas och man ska, sägs det, ta med sig något hemifrån. Det är precis som när fröken på kommando skulle avtackas och föräldraföreningen samlade in bidragen. Jag hade hursomhelst gett Anders något lämpligt. Inte för att han läser min blogg, det försäkrar han återkommande att han slutat med och låter, medger han, väldigt mycket som en rökare som slutar ofta, men han ska inte i förväg få veta vad han får. Han kommer att uppskatta det. Och jag kan berätta i efterhand vad det blev.
Detta sagt: mot boksläppet i tidig morgonväkt. Går inte tågen, är i varje fall boken framme. Jag litar på speditörerna. Tänka sig att de ringde! Märkligt.
Därtill har jag uppmanats att skriva om bokens tillkomsthistoria. "I påskas" heter det att jag fick repliken av Yngve Kalin att jag borde skriva en uppföljare till Vida hon famlar, från 1973. Det tände mig inte riktigt. Men tanken grodde och jag tänkte att det kanske trots allt skulle skrivas en bok inför sommaren. Men skulle det gå? Vad sa förlaget, vad formgivare, vad korrekturläsarna och vad sa boktryckeriet och speditörerna - och så var det hela igång. Den 6 maj satte jag för att börja skriva. Då hade jag dessförinnan varit på små resor med barnbarn och slarvat bort skrivardagar i Rom och Köpenhamn. Sedan var det Kyrkostyrelse den 12 maj, konferens i Riga den 19 maj och slutskrivdatum för boken måste bli 23 maj. Det blev 168 sidor trots allt. Men då är det också nio gamla bloggar, som Yngve Kalin och Björn Fyrlund valde. Med den hastigheten är det inte konstigt att det finns några tryckfel, ett "inte" saknas någonstans och jag vet inte om korrigeringen av latinet, som jag ville ha, kunde komma med. Men texten uppfattas ha ett ärende och några intressanta upptäckter tror jag mig redovisa.
Jag fattar att själva tilltaget att förgylla ärkebiskopens avträde och skiftet med en bok om Svenska kyrkans läge inte kommer att applåderas av alla. Somliga drar väl sin gamla tirad om högkyrkligheten - den är som vanligt samtidigt löjlig och livsfarlig. Andra kommer att se om jag använder fula ord eller skriver något opassande, vilket jag i deras mening ALLTID gör. Stor veklagan under himmelen - eller massivt förtigande.
Få kommer att säga: "Si, här är en erfaren svenskkyrklig församlingspräst som reflekterat pastoralteologiskt, som har sina djupa rötter i den svenskkyrkliga myllan, som byggt församling, som uthärdat en del, som skrivit både vetenskap och kyrkopolitik och någon slags teologi, som suttit med i alla salongerna: distriktsråd, kyrkoråd, kontraktsråd, stiftsstyrelse, kyrkomöte, kyrkostyrelse och en uppsättning råd, kommittéer och arbetsgrupper samt tränats i arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse och Svenska kyrkans fria synod och håller sig med en del internationella kontakter. Han har dessutom en del akademiska meriter och utnämndes av Kyrkans Tidning till "Årets bloggare" 2013."
Varför säger de inte så? Därför att det självfallet är helt olämpligt. Men det är en sådan präst som resonerar kring Svenska kyrkans läge. Vad jag nu skrivit är egentligen bara till för att locka några av de mindre fördomsfulla att läsa boken och tänka själva. Och jag är väl fortfarande utan reservationer faktiskt årets bloggare eftersom domen mot mig i domkapitlet är undanröjd - eller vad säger Svante Fregert?
Vad gör klokt folk nu. Läser boken - men det är bara början. Börjar samtala. Oavsett om jag har rätt eller fel, hjälper inte försiktig tystnad längre. Tydligen ger förlaget Gaudete rabatt på boken i sommar. Hundra spänn är kanske överkomligt. Jag fick ge 34 spänn för några ynkans plantor jag behövde för att fylla upp i mina odlingar.
Hade jag inte varit så hårt hållen, hade jag nu satt mig i skuggan i trädgården och tärt en GT med mycket is. Men jag ska tydligen vara insatsberedd för postala ärenden och så måste en del införskaffas. Ärkebiskopen ska avtackas och man ska, sägs det, ta med sig något hemifrån. Det är precis som när fröken på kommando skulle avtackas och föräldraföreningen samlade in bidragen. Jag hade hursomhelst gett Anders något lämpligt. Inte för att han läser min blogg, det försäkrar han återkommande att han slutat med och låter, medger han, väldigt mycket som en rökare som slutar ofta, men han ska inte i förväg få veta vad han får. Han kommer att uppskatta det. Och jag kan berätta i efterhand vad det blev.
Detta sagt: mot boksläppet i tidig morgonväkt. Går inte tågen, är i varje fall boken framme. Jag litar på speditörerna. Tänka sig att de ringde! Märkligt.
Fel i allt
Jag är fortfarande fascinerad av att jag hade fel i allt jag skrev på blogginlägget Pingst.
Likväl finns det nog ett par påpekanden att göra. Ska jag bortse från påståendet att jag gör "inhopp" på min egen blogg, kanske?
Jag tror att parallellerna mellan kommun, landsting och församling är vederlagda. Eller har någon sett landshövdingen komma sättande för att högtidligen mottaga kommunchefer eller landstingschefer? Ibland är inte det som ser lika ut det intressanta utan olkheterna. Det är de som bär informationen. Alldeles bortsett från att den kyrkliga strukturen är den första i nationens liv. Det var den kyrkliga kompetensen som blev kommunal och den det vill kan studera diakonen Olaus Petri, Stockholms förste stadsdirektör. Men det är en annan historia.
När jag talar om vården av kyrkan alluderar jag på en berömd bok av Yngve Brilioth. Fattar man inte det, finns det kanske skäl att tona ner något och inte förstå detta som vård av kyrkobyggnaden. För det var inte det saken gällde. Vård om Kyrkan är något mer än vård av kyrkobyggnader.
Arne Selander krossade i en kommentar effektivt talet om predikstolens frihet och politiker som inte lägger sig med ett praktiskt exempel.
Robert Havermann eller Vaclav Havel hade annars kunnat användas som exempel på hur det i praktiken går till. Mycket mer sublimt.
Om det inte numera varit så känsligt, kunde jag pekat på pastor Immer i hitlerismens Tyskland. Hans dotter berättar om pastorns predikogenomgångar för frun, som manar till censur med argumentet "tänk på din familj". Pastorn vägrade. Men kul med ett konkret exempel. Nu bokstavligen krossades, demolerades, ett argument inför våra ögon. På denna bloggsida, dessutom!
Klart att kyrkoherden ska närvara vid kyrkorådssammanträden - det ordnas på lite olika sätt och det är inte OK att kalla ett kyrkoråd om ordföranden vet att pastor har laga förhinder. Kyrkorådet är pastor inbegripen. Det behöver man knappast dribbla om. Vad ett kyrkoråd historiskt sett är, kan man förstå om man studerar de s k sexmännen. För att inte förstöra för någon med snuskig fantasi, går jag inte in på detaljerna. Fantisera själva efter behag. Skulle någon fått för sig att sexmännen skulle vara prästernas chefer!?
Alldeles i förbigående: Det sas att det i princip är samma Svenska kyrka före och efter relationsförändringen.
Vad kontraktsprosten var och vad en kontraktsprost nuförtiden är, ska man skilja åt. Då skulle kontraktsprosten gå igenom och bevilja kyrkoherdars ledigheter, sitta i samråd om arbetsmiljö, visitera, inventera och mycket sådant. Kontraktsprosten kunde kalla kontraktister till sammankomster. I relation till kyrkoherdarna företrädde kontraktsprosten biskopen/stiftet. Nog är det en chefsroll, alltid. Vad skulle det annars vara?
Förman i tjänsten, OK.
Men förman! Chefsställning.
Befälsrätt i meningen att en kontraktsprost skulle säga hur det skulle vara. Kontraktskonvent klockan K vid plats som definierades. Kyrkoherdarna ställde upp pastoratsvis med komministrar och adjunkter bakom sig och lämnade av till kontraktsprosten, där han stod med två kontraktsadjunkter på flankerna samt ropade ett hurtigt: "God morgon, prelater" och fick till svar: "God morgon, kontraktsprost." Ja, ni minns hur det var.
I krig renodlades detta chefskap för den s k krigsprosten. Detta sagt för att peka på en omständighet som styrde bort från påståendet att kyrkorådets ordförande skulle vara kyrkoherdens chef. Det tycks inte längre hävdas.
I vår nya stordrift behövs inte kontraktsprostarna ens i den avskalade form de har men, för klarhets vinnande, det är biskopen som efter en rådgivande omröstning utser kontraktsprost.
Själv kan jag, om andan skulle falla på, titulera mig prost (som ärkebiskop Wejryd och biskop Johansson envisats med) - eller fd kontraktsprost. Jag skulle också kunna kalla mig "prost innan".
Kyrkorådet kan inte beordra en kyrkoherde att ta sin hatt och rock och lämna församlingen, det finns reglerat i Kyrkoordningen att saken ska prövas av Domkapitlet. Jag menar att kapitlen inte hittat formen för kritiska frågor i detta avseende - men likväl. Det var alltså inte så enkelt som det påståtts.
Jag undrar vilken föreställningsvärld som avslöjas i talet om att ta hatt och rock och lämna församlingen. Nu är det en kyrkopolitiker som hävdar detta. Företräder han Borgerligt Alternativ eller vad? Namnet på nomineringsgruppen skulle jag gärna vilja få veta.
Slutsatsen att kyrkorådets ordförande är överordnad kyrkoherden tycks ingen hålla med om. Det markeras dubbelt upp i bloggkommentarerna att kyrkoherden inte har någon chef. Och det där med hatt och rock avråds från bestämt av en expert på området. Håll dock i er, det finns alltså en kyrkopolitiker som tänker sig att kyrkorådets ordförande kan stå för - ordergivning. Fast kanske inte. Backas det, månne?
Nu hävdas att kyrkorådets ordförande har en särskild roll, det var inte det saken gällde och den saken kan inte bestridas. Eller vad då? Per Westberg skriver att han sällan hör att kyrkoherden skulle vara underställda kyrkorådets ordförande men är underställd kyrkorådet i de delar kyrkorådet har att besluta om. Det kan man säga med tillägget att kyrkoherden själv är en vital del av detta kyrkoråd! I en kommentar blir Westbergs yttrande sammanskrivet så att kyrkoherden är underställd rådet. Nyanserna kommer inte riktigt till sin rätt.
Någonstans anfördes ett furirord, nämligen "har du förstått". Så korkade furirer har jag inte mött. De visste att vara försiktiga i mötet med befälselever, för dessa skulle snart få högre grader och skulle, om det ville sig illa, kunna slå tillbaka vid fortsatt tjänstgöring på regementet redan eller i ett krigsförband senare. När jag själv en kulen vinterdag blev furir röt jag aldrig så. Varför skulle jag? Underligt med pultroner som gärna vill ge order och ryta, det har jag alltid tyckt.
Skulle den Högste vara emot demokrati, spörjes? Man kan fundera och läsa Ps 2 och Uppb 3:14-22 om Laodikeia, "folkets rätt" eller "folket härskar". Helt självklart är inte svaret, för ställs frågan till svenska folket om vem Gud är, så röstas Gud bort. Kan den Helige Treenigheten gilla det, månne?
Detta sagt drar det ihop sig till boksläpp. Uppmärksamheten kring boken tycks betydande. Det vore roligt om vi då fick en kvalificerad, i betydelsen insiktsfull, debatt om Svenska kyrkans läge. Allas hjärnor har väl inte fått vingar och flugit sin kos?
Men fick jag verkligen fel i allt när allt kommer till allt?
Jag är osäker.
Fick jag ens fel när jag menade att prästerna inte ska vara lokalanställda och reserverade mig för stiftsanställning?
Härmed tror jag att debatten om kyrkorådens ordförande som kyrkoherdars chefer kan förklaras avslutad.
Likväl finns det nog ett par påpekanden att göra. Ska jag bortse från påståendet att jag gör "inhopp" på min egen blogg, kanske?
Jag tror att parallellerna mellan kommun, landsting och församling är vederlagda. Eller har någon sett landshövdingen komma sättande för att högtidligen mottaga kommunchefer eller landstingschefer? Ibland är inte det som ser lika ut det intressanta utan olkheterna. Det är de som bär informationen. Alldeles bortsett från att den kyrkliga strukturen är den första i nationens liv. Det var den kyrkliga kompetensen som blev kommunal och den det vill kan studera diakonen Olaus Petri, Stockholms förste stadsdirektör. Men det är en annan historia.
När jag talar om vården av kyrkan alluderar jag på en berömd bok av Yngve Brilioth. Fattar man inte det, finns det kanske skäl att tona ner något och inte förstå detta som vård av kyrkobyggnaden. För det var inte det saken gällde. Vård om Kyrkan är något mer än vård av kyrkobyggnader.
Arne Selander krossade i en kommentar effektivt talet om predikstolens frihet och politiker som inte lägger sig med ett praktiskt exempel.
Robert Havermann eller Vaclav Havel hade annars kunnat användas som exempel på hur det i praktiken går till. Mycket mer sublimt.
Om det inte numera varit så känsligt, kunde jag pekat på pastor Immer i hitlerismens Tyskland. Hans dotter berättar om pastorns predikogenomgångar för frun, som manar till censur med argumentet "tänk på din familj". Pastorn vägrade. Men kul med ett konkret exempel. Nu bokstavligen krossades, demolerades, ett argument inför våra ögon. På denna bloggsida, dessutom!
Klart att kyrkoherden ska närvara vid kyrkorådssammanträden - det ordnas på lite olika sätt och det är inte OK att kalla ett kyrkoråd om ordföranden vet att pastor har laga förhinder. Kyrkorådet är pastor inbegripen. Det behöver man knappast dribbla om. Vad ett kyrkoråd historiskt sett är, kan man förstå om man studerar de s k sexmännen. För att inte förstöra för någon med snuskig fantasi, går jag inte in på detaljerna. Fantisera själva efter behag. Skulle någon fått för sig att sexmännen skulle vara prästernas chefer!?
Alldeles i förbigående: Det sas att det i princip är samma Svenska kyrka före och efter relationsförändringen.
Vad kontraktsprosten var och vad en kontraktsprost nuförtiden är, ska man skilja åt. Då skulle kontraktsprosten gå igenom och bevilja kyrkoherdars ledigheter, sitta i samråd om arbetsmiljö, visitera, inventera och mycket sådant. Kontraktsprosten kunde kalla kontraktister till sammankomster. I relation till kyrkoherdarna företrädde kontraktsprosten biskopen/stiftet. Nog är det en chefsroll, alltid. Vad skulle det annars vara?
Förman i tjänsten, OK.
Men förman! Chefsställning.
Befälsrätt i meningen att en kontraktsprost skulle säga hur det skulle vara. Kontraktskonvent klockan K vid plats som definierades. Kyrkoherdarna ställde upp pastoratsvis med komministrar och adjunkter bakom sig och lämnade av till kontraktsprosten, där han stod med två kontraktsadjunkter på flankerna samt ropade ett hurtigt: "God morgon, prelater" och fick till svar: "God morgon, kontraktsprost." Ja, ni minns hur det var.
I krig renodlades detta chefskap för den s k krigsprosten. Detta sagt för att peka på en omständighet som styrde bort från påståendet att kyrkorådets ordförande skulle vara kyrkoherdens chef. Det tycks inte längre hävdas.
I vår nya stordrift behövs inte kontraktsprostarna ens i den avskalade form de har men, för klarhets vinnande, det är biskopen som efter en rådgivande omröstning utser kontraktsprost.
Själv kan jag, om andan skulle falla på, titulera mig prost (som ärkebiskop Wejryd och biskop Johansson envisats med) - eller fd kontraktsprost. Jag skulle också kunna kalla mig "prost innan".
Kyrkorådet kan inte beordra en kyrkoherde att ta sin hatt och rock och lämna församlingen, det finns reglerat i Kyrkoordningen att saken ska prövas av Domkapitlet. Jag menar att kapitlen inte hittat formen för kritiska frågor i detta avseende - men likväl. Det var alltså inte så enkelt som det påståtts.
Jag undrar vilken föreställningsvärld som avslöjas i talet om att ta hatt och rock och lämna församlingen. Nu är det en kyrkopolitiker som hävdar detta. Företräder han Borgerligt Alternativ eller vad? Namnet på nomineringsgruppen skulle jag gärna vilja få veta.
Slutsatsen att kyrkorådets ordförande är överordnad kyrkoherden tycks ingen hålla med om. Det markeras dubbelt upp i bloggkommentarerna att kyrkoherden inte har någon chef. Och det där med hatt och rock avråds från bestämt av en expert på området. Håll dock i er, det finns alltså en kyrkopolitiker som tänker sig att kyrkorådets ordförande kan stå för - ordergivning. Fast kanske inte. Backas det, månne?
Nu hävdas att kyrkorådets ordförande har en särskild roll, det var inte det saken gällde och den saken kan inte bestridas. Eller vad då? Per Westberg skriver att han sällan hör att kyrkoherden skulle vara underställda kyrkorådets ordförande men är underställd kyrkorådet i de delar kyrkorådet har att besluta om. Det kan man säga med tillägget att kyrkoherden själv är en vital del av detta kyrkoråd! I en kommentar blir Westbergs yttrande sammanskrivet så att kyrkoherden är underställd rådet. Nyanserna kommer inte riktigt till sin rätt.
Någonstans anfördes ett furirord, nämligen "har du förstått". Så korkade furirer har jag inte mött. De visste att vara försiktiga i mötet med befälselever, för dessa skulle snart få högre grader och skulle, om det ville sig illa, kunna slå tillbaka vid fortsatt tjänstgöring på regementet redan eller i ett krigsförband senare. När jag själv en kulen vinterdag blev furir röt jag aldrig så. Varför skulle jag? Underligt med pultroner som gärna vill ge order och ryta, det har jag alltid tyckt.
Skulle den Högste vara emot demokrati, spörjes? Man kan fundera och läsa Ps 2 och Uppb 3:14-22 om Laodikeia, "folkets rätt" eller "folket härskar". Helt självklart är inte svaret, för ställs frågan till svenska folket om vem Gud är, så röstas Gud bort. Kan den Helige Treenigheten gilla det, månne?
Detta sagt drar det ihop sig till boksläpp. Uppmärksamheten kring boken tycks betydande. Det vore roligt om vi då fick en kvalificerad, i betydelsen insiktsfull, debatt om Svenska kyrkans läge. Allas hjärnor har väl inte fått vingar och flugit sin kos?
Men fick jag verkligen fel i allt när allt kommer till allt?
Jag är osäker.
Fick jag ens fel när jag menade att prästerna inte ska vara lokalanställda och reserverade mig för stiftsanställning?
Härmed tror jag att debatten om kyrkorådens ordförande som kyrkoherdars chefer kan förklaras avslutad.
måndag 9 juni 2014
Erfarenheter
Jag går i kyrkan. Och jag funderar. Det är inte alltid en lyckad kombination.
Jag hör goda präster be bönen före det numera rätt rudimentära skriftermålet. "Rena, o Gud, våra hjärtan och samveten, så att din son när han kommer till oss ..." Det är en öppen bön - den styr både på det Jesus gör i högmässan och vad som sker när jag dör liksom när världens tid är förgången. De goda prästerna vill bli tydliga och skjuter in ett "nu" (när han nu kommer till oss) och kanske fyller de på med "kommer till oss i ord och Sakrament." Less is more! De goda prästerna kortar sammanhanget utan att inse det. Det de kompletterar bönen med, kunde de gott predika då och då. Men här fanns en tanke de glömde tänka. Tänker jag.
Så kommer bibelläsning. Ibland får jag veta vad Matteus skriver i sitt åttonde kapitel eller femtonde. Den sakupplysningen skulle förvåna Matteus för han har aldrig indelat sin text i kapitel. Det är ett medeltida påfund.
Värre blir det när epistelläsningen avslutas med orden "Så lyder Bibelns ord". Då förstår jag att den som läser håller mig för att vara en idiot - för det är ju en bibeltext som annonserats dessförinnan. Lite moloken blir jag dock när jag fattar att han inte läser för att Alzheimerförbundets lokalavdelning är på besök i högmässan. Läsaren säger så för att undvika proklamationen "Så lyder Herrens ord". Mann merkt die Absicht und wird verstimmt.
Ibland funderar jag över psalmvalet. Är det en trend att sätta andra psalmer än de svenskkyrkliga klassikerna för bestämda dagar? Jag tror att det i så fall är en okunskap med just det svenskkyrkliga. Präster och kantorer som kommer från andra samfund vet helt enkelt inte. Och så faller en del av de klassiska läropsalmerna bort, som en god vän i Uppsala påpekade för mig i veckan. Han har rätt.
På samma sätt blir det liturgiska agerandet gester men vad mer? Jag ser prästen med tassarna i luften men agerandet är inte liturgiskt genomtänkt. Är detta egentligen bättre än det var då prästen iförd svart kappa stod med knäppta händer i genitaliehöjd och såg fromsint belåten ut?
Är jag på en högmässa kl 10 och ska köra bil hem, kan jag understundom lyssna på predikan i radio. "Medelklassigt individprojekt" löd mitt bistra omdöme om det jag hörde. Det var kanske orättvist men hur många präster predikar egentligen evangelium i radio och tv? Eller över huvud taget? Går Jesus bra nuförtiden? Eller ska vi med Antje Jackelén på twitter på Pingstdagen be att hjärnan ska få vingar? Jag ser Asterix framför mig - men jag fattar att bönen redan är hörd. Många hjärnor har i det kyrkliga fått vingar och lättat, det fattar jag. Om nu prästexamen i Uppsala ägnades åt klimatfrågan, kan man fatta än mer. Gud hör bön!
På Pingstdagens afton kollade jag facebook. Det hade varit prästvigning och nu fick vi se selfies. Det kallas så, bilder av sådant som ser ut som leende, lallande idioter. Konstigt att präster en prästvigningsdag vill visa upp sig så, tänkte jag. Något har hänt. Det kan bara hända utan en allvarlig teologi om ämbetet. Allvarlig - inte som glädjens motsats utan som uttryck för det allvar som glädjen också förmår uttrycka.
Till livserfarenheterna för jag också gårdagens insikt att jag hade fel på varje punkt i mitt försök att beskriva kyrkoherdens ställning på blogginlägget Pingst i går. Varje! Det är en bravad. Man kunde tänka sig att jag haft rätt på någon liten, obetydlig punkt. Nej, helt fel var det.
Jag blev så tagen av detta förhållande att jag måste samla kraft och fundera över detta totala misslyckande som kanske, närmre besett, är en sån där välsignelse som kommer med baksidan först.
Men är det inte lite konstigt att vi i kyrkornas sakristior kan möta bilder på präster men inte på deras chefer kyrkorådsordförandena? Det tycks som en brist som nog måste åtgärdas.
Jag hör goda präster be bönen före det numera rätt rudimentära skriftermålet. "Rena, o Gud, våra hjärtan och samveten, så att din son när han kommer till oss ..." Det är en öppen bön - den styr både på det Jesus gör i högmässan och vad som sker när jag dör liksom när världens tid är förgången. De goda prästerna vill bli tydliga och skjuter in ett "nu" (när han nu kommer till oss) och kanske fyller de på med "kommer till oss i ord och Sakrament." Less is more! De goda prästerna kortar sammanhanget utan att inse det. Det de kompletterar bönen med, kunde de gott predika då och då. Men här fanns en tanke de glömde tänka. Tänker jag.
Så kommer bibelläsning. Ibland får jag veta vad Matteus skriver i sitt åttonde kapitel eller femtonde. Den sakupplysningen skulle förvåna Matteus för han har aldrig indelat sin text i kapitel. Det är ett medeltida påfund.
Värre blir det när epistelläsningen avslutas med orden "Så lyder Bibelns ord". Då förstår jag att den som läser håller mig för att vara en idiot - för det är ju en bibeltext som annonserats dessförinnan. Lite moloken blir jag dock när jag fattar att han inte läser för att Alzheimerförbundets lokalavdelning är på besök i högmässan. Läsaren säger så för att undvika proklamationen "Så lyder Herrens ord". Mann merkt die Absicht und wird verstimmt.
Ibland funderar jag över psalmvalet. Är det en trend att sätta andra psalmer än de svenskkyrkliga klassikerna för bestämda dagar? Jag tror att det i så fall är en okunskap med just det svenskkyrkliga. Präster och kantorer som kommer från andra samfund vet helt enkelt inte. Och så faller en del av de klassiska läropsalmerna bort, som en god vän i Uppsala påpekade för mig i veckan. Han har rätt.
På samma sätt blir det liturgiska agerandet gester men vad mer? Jag ser prästen med tassarna i luften men agerandet är inte liturgiskt genomtänkt. Är detta egentligen bättre än det var då prästen iförd svart kappa stod med knäppta händer i genitaliehöjd och såg fromsint belåten ut?
Är jag på en högmässa kl 10 och ska köra bil hem, kan jag understundom lyssna på predikan i radio. "Medelklassigt individprojekt" löd mitt bistra omdöme om det jag hörde. Det var kanske orättvist men hur många präster predikar egentligen evangelium i radio och tv? Eller över huvud taget? Går Jesus bra nuförtiden? Eller ska vi med Antje Jackelén på twitter på Pingstdagen be att hjärnan ska få vingar? Jag ser Asterix framför mig - men jag fattar att bönen redan är hörd. Många hjärnor har i det kyrkliga fått vingar och lättat, det fattar jag. Om nu prästexamen i Uppsala ägnades åt klimatfrågan, kan man fatta än mer. Gud hör bön!
På Pingstdagens afton kollade jag facebook. Det hade varit prästvigning och nu fick vi se selfies. Det kallas så, bilder av sådant som ser ut som leende, lallande idioter. Konstigt att präster en prästvigningsdag vill visa upp sig så, tänkte jag. Något har hänt. Det kan bara hända utan en allvarlig teologi om ämbetet. Allvarlig - inte som glädjens motsats utan som uttryck för det allvar som glädjen också förmår uttrycka.
Till livserfarenheterna för jag också gårdagens insikt att jag hade fel på varje punkt i mitt försök att beskriva kyrkoherdens ställning på blogginlägget Pingst i går. Varje! Det är en bravad. Man kunde tänka sig att jag haft rätt på någon liten, obetydlig punkt. Nej, helt fel var det.
Jag blev så tagen av detta förhållande att jag måste samla kraft och fundera över detta totala misslyckande som kanske, närmre besett, är en sån där välsignelse som kommer med baksidan först.
Men är det inte lite konstigt att vi i kyrkornas sakristior kan möta bilder på präster men inte på deras chefer kyrkorådsordförandena? Det tycks som en brist som nog måste åtgärdas.
söndag 8 juni 2014
Pingst
När jag var något yngre gällde den kyrkosociologiska regeln att den som visste varför Kyrkan firar pingst kunde räknas som kyrklig. Dåförtiden fanns också Annandag Pingst. Den är kvar som kyrklig helgdag och ska man se vilka församlingar som är kyrkligt medvetna, kollar man om de upprätthåller annandagsfirandet, tagit bort det eller ersatt det med något "mindre". En sak är ju att riksdagen bestämmer vilka allmänna helgdagar vi ska ha. Men det behöver inte ändra Kyrkans festår. Dock tycker jag det är lite trist med pingsten, som var en långhelg och lämplig för fest. Jag firade inte nationaldagen. Vad är det dom firar? 1806 års grundlag och Gustaf Vasa? Och hur firar man - en nationaldag utan nationalism, ser jag. Bristen på innehåll täcks med uppträdanden, eller? För detta avskaffades Annandag pingst. Hänryckt blir jag inte.
Jag blir inte hänryckt över den iver med vilken det ska fastslås att en kyrkoherde är en kyrkorådets ordförande underställd tjänsteman, likt kommun och landsting. Den ordningen har vi aldrig haft. Vården om kyrkan tar prästen och kyrkorådet gemensamt och med eget ansvar. Kyrkoherdens chefsansvar är numera klargjort. Kyrkoherden är chef också över kanslichefer och kyrkogårdschefer. Detta är chefslinjen.
När det gäller läran är kyrkoherden som alla präster fri - predikstolens frihet. Hur denna frihet utövas, kan biskop och domkapitel granska utifrån Bibel och bekännelse; Kyrkans lära - inte kyrkorådet.
Kykorådet kan inte sammanträda om prästen är förhindrad för prästen är en vital del i kyrkorådet. Det beror på, kan man förstå, att rådet var ett råd kring prästen i tidig kristen tid. Rådslaget var viktigare än beslut, om ni förstår vad jag menar. Det hör samman med Kyrkans beslutsmetod, definierad av biskop Gottfrid Billing: "vi övertygar varandra med goda argument". Den som vet det, behöver inte yra om vem som är chef över vem.
I en mening har en kyrkorådsordförande ett särskilt ansvar - ansvaret att se till att kyrkoherden får den uppbackning som behövs. Det är som i SoldF (soldatinstruktionen, alltså, pultroner!): sköt chefen först. Chefens sovplats är iordningställd därför att chefen ska kunna fungera. Annars riskeras förbandets förmåga och egna säkerhet.
Nu har jag aldrig varit kyrkoherde utan alltid vetat vem som var min duglige chef (bortsett från de år då jag hade odugliga kyrkoherdar) - fast i 10 år var jag kyrkoherdarnas chef. Intet en kyrkorådsordförande, alltså utan kontraktsprosten.
Vad skulle Den Helige Ande tycka om en präst som är underställd folkviljan, ja, ni fattar själva! Under hymnen Veni, Sancte Spiritus har ju prästen beklätts med det ämbete som är Guds gåva till Kyrkan och buret just av Anden.
Vad gjorde folket då? Bad för sina präster, antar jag. Och betalar en lön så att församlingen kan ha en egen präst och inte bara grannförsamlingen få ha sin präst med kyrka, prästgård och alla tillhörande hus.
Frågan vilket får som skulle vara herdens chef, tycks i sammanhanget ha hamnat i bakgrunden. Prästen var tjänare, inte tjänsteman åt kyrkorådet!
Jag blir inte hänryckt över den iver med vilken det ska fastslås att en kyrkoherde är en kyrkorådets ordförande underställd tjänsteman, likt kommun och landsting. Den ordningen har vi aldrig haft. Vården om kyrkan tar prästen och kyrkorådet gemensamt och med eget ansvar. Kyrkoherdens chefsansvar är numera klargjort. Kyrkoherden är chef också över kanslichefer och kyrkogårdschefer. Detta är chefslinjen.
När det gäller läran är kyrkoherden som alla präster fri - predikstolens frihet. Hur denna frihet utövas, kan biskop och domkapitel granska utifrån Bibel och bekännelse; Kyrkans lära - inte kyrkorådet.
Kykorådet kan inte sammanträda om prästen är förhindrad för prästen är en vital del i kyrkorådet. Det beror på, kan man förstå, att rådet var ett råd kring prästen i tidig kristen tid. Rådslaget var viktigare än beslut, om ni förstår vad jag menar. Det hör samman med Kyrkans beslutsmetod, definierad av biskop Gottfrid Billing: "vi övertygar varandra med goda argument". Den som vet det, behöver inte yra om vem som är chef över vem.
I en mening har en kyrkorådsordförande ett särskilt ansvar - ansvaret att se till att kyrkoherden får den uppbackning som behövs. Det är som i SoldF (soldatinstruktionen, alltså, pultroner!): sköt chefen först. Chefens sovplats är iordningställd därför att chefen ska kunna fungera. Annars riskeras förbandets förmåga och egna säkerhet.
Nu har jag aldrig varit kyrkoherde utan alltid vetat vem som var min duglige chef (bortsett från de år då jag hade odugliga kyrkoherdar) - fast i 10 år var jag kyrkoherdarnas chef. Intet en kyrkorådsordförande, alltså utan kontraktsprosten.
Vad skulle Den Helige Ande tycka om en präst som är underställd folkviljan, ja, ni fattar själva! Under hymnen Veni, Sancte Spiritus har ju prästen beklätts med det ämbete som är Guds gåva till Kyrkan och buret just av Anden.
Vad gjorde folket då? Bad för sina präster, antar jag. Och betalar en lön så att församlingen kan ha en egen präst och inte bara grannförsamlingen få ha sin präst med kyrka, prästgård och alla tillhörande hus.
Frågan vilket får som skulle vara herdens chef, tycks i sammanhanget ha hamnat i bakgrunden. Prästen var tjänare, inte tjänsteman åt kyrkorådet!
lördag 7 juni 2014
Till det patetiskas försvar (eller: dom kan inte bättre!)
Biskop Johansson sjunger om inte på sista så på näst sista versen och snart nog ska det väljas biskop i Växjö stift. Namnförslag kan skickas in. Men vart tog tanken från förra biskopsvalet vägen att stiftet först skulle samlas till rådslag för att försöka förstå vilken framtid vi kallas att ta itu med? DÅ var det storsamlingar i Kalmar, Växjö och Jönköping och detta innan namn över huvud taget skulle lanseras. Fördelen med den modellen är att många får ett ord med i laget och att många får tala om de kyrkliga frågorna i ett sammanhang som är mer än församlingens kyrkkaffe.
Nu har dock kravspecifikationen kommit. Vad ska biskopen i Växjö stift vara?
* Samtids- och framtidsinriktad
* Tydlig, trygg och trovärdig
* Inspiratör
* Vår samlande kraft i stiftet och brobyggare i samhället
Duo negativa affirmant, heter det i andra sammanhang. När det gäller selektionsgruppen för biskopsval i Växjö stift gäller satsen Duo negativa confirmant. Eller på än mer latin Asinus asinum fricat. Eller på kökslatinet Les beaux esprits ses rencontrents. Jag kan inte fler sätt att uttrycka att detta finner jag debilt. Men, som en begåvad präst föreslog, väldigt bra på sitt sätt. Nu har vi sökprofiler som kan användas i det kyrkliga, i det kommunala och när landsting söker chefer.
Intressant att biskopen blivit brobyggare inte i det kyrkliga, där biskopen ska vara just pontifex (latin för brobyggare av pons, bro, och facere, göra). Nu blir Växjö stift relevant genom att ta över samhällsfrågorna och där agerar biskopen som brobyggare. Sådant gillar somliga politiker. Här är gudsstaten på G. Men hur dumt kan det bli?
Arma stift! Uppenbarligen har folk fått förtroende för arbetsuppgifter de helt enkelt inte klarar av. Det ska väl sägas i klartext. Är det ett bibelord eller ett ord från katekesen? "En alltför liten höna ska inte värpa alltför stora ägg, ity hon blir så sladdrig i stjärten."
Detta sagt kanske de patetiska punkterna ska försvaras. De som tänkte, gjorde så gott de kunde. Då blev det så här. Men vi är värda något bättre. Det som är bättre är mönstringen av folk till stora rådslag om det så kallade Läget. Vad ser vi avteckna sig de närmaste åren, dvs vilka uppgifter måste en biskop i Växjö stift hantera? Inspirationskrisen, gudstjänstlivets nedmontering, oförmågan till mission, de sjunkande siffrorna för det mesta, problemet att Svenska kyrkan blir ett egenintresse (främst för de anställda), bristen på teologisk reflektion, avsaknaden av en pastoralteologi för stiftet, undervisningskollapsen ....
Jag ska inte säga så mycket för jag har skrivit bok. Det gjorde jag tidigare också. Den stora berättelsen var på sin tid (2005) ett kraftfullt och positivt försök att visa vad som kan göras och försöka få igång ett samtal. Därav blev föga. Jag såg mönstret: förvärva, ärva, fördärva - och det är precis det som händer i stiftet. De väckelser som formade stiftet förvärvade något som kunde ärvas och som därefter fördärvas av människor som ständigt var upptagna men som egentligen inte fick något uträttat.
Rådslagen är till för att ta upp de verkliga frågorna, tala allvar - och avvisa det som är illvillig/orättvis kritik och peka på allt som fungerar så bra. "Called to account" hette när benediktinerna firade något storståtligt jubileum - gör räkenskap för din förvaltning. Det är i alla fall ett bibelord. Luk 16:2
Det värsta är inte att det går Svenska kyrkan illa.
Det värsta är oförmågan att hantera att det går illa.
Eller den bekymmerslösa hållningen att hantera situationen som om det inte var allvar.
Fast jag fattar att den som inte har någon aning om vad som borde göras, inte heller kan ställa frågor som antyder att något borde göras.
Verkar jag argsint? Jag är mer ledsen. Det hade inte behövt vara så här.
Nu har dock kravspecifikationen kommit. Vad ska biskopen i Växjö stift vara?
* Samtids- och framtidsinriktad
* Tydlig, trygg och trovärdig
* Inspiratör
* Vår samlande kraft i stiftet och brobyggare i samhället
Duo negativa affirmant, heter det i andra sammanhang. När det gäller selektionsgruppen för biskopsval i Växjö stift gäller satsen Duo negativa confirmant. Eller på än mer latin Asinus asinum fricat. Eller på kökslatinet Les beaux esprits ses rencontrents. Jag kan inte fler sätt att uttrycka att detta finner jag debilt. Men, som en begåvad präst föreslog, väldigt bra på sitt sätt. Nu har vi sökprofiler som kan användas i det kyrkliga, i det kommunala och när landsting söker chefer.
Intressant att biskopen blivit brobyggare inte i det kyrkliga, där biskopen ska vara just pontifex (latin för brobyggare av pons, bro, och facere, göra). Nu blir Växjö stift relevant genom att ta över samhällsfrågorna och där agerar biskopen som brobyggare. Sådant gillar somliga politiker. Här är gudsstaten på G. Men hur dumt kan det bli?
Arma stift! Uppenbarligen har folk fått förtroende för arbetsuppgifter de helt enkelt inte klarar av. Det ska väl sägas i klartext. Är det ett bibelord eller ett ord från katekesen? "En alltför liten höna ska inte värpa alltför stora ägg, ity hon blir så sladdrig i stjärten."
Detta sagt kanske de patetiska punkterna ska försvaras. De som tänkte, gjorde så gott de kunde. Då blev det så här. Men vi är värda något bättre. Det som är bättre är mönstringen av folk till stora rådslag om det så kallade Läget. Vad ser vi avteckna sig de närmaste åren, dvs vilka uppgifter måste en biskop i Växjö stift hantera? Inspirationskrisen, gudstjänstlivets nedmontering, oförmågan till mission, de sjunkande siffrorna för det mesta, problemet att Svenska kyrkan blir ett egenintresse (främst för de anställda), bristen på teologisk reflektion, avsaknaden av en pastoralteologi för stiftet, undervisningskollapsen ....
Jag ska inte säga så mycket för jag har skrivit bok. Det gjorde jag tidigare också. Den stora berättelsen var på sin tid (2005) ett kraftfullt och positivt försök att visa vad som kan göras och försöka få igång ett samtal. Därav blev föga. Jag såg mönstret: förvärva, ärva, fördärva - och det är precis det som händer i stiftet. De väckelser som formade stiftet förvärvade något som kunde ärvas och som därefter fördärvas av människor som ständigt var upptagna men som egentligen inte fick något uträttat.
Rådslagen är till för att ta upp de verkliga frågorna, tala allvar - och avvisa det som är illvillig/orättvis kritik och peka på allt som fungerar så bra. "Called to account" hette när benediktinerna firade något storståtligt jubileum - gör räkenskap för din förvaltning. Det är i alla fall ett bibelord. Luk 16:2
Det värsta är inte att det går Svenska kyrkan illa.
Det värsta är oförmågan att hantera att det går illa.
Eller den bekymmerslösa hållningen att hantera situationen som om det inte var allvar.
Fast jag fattar att den som inte har någon aning om vad som borde göras, inte heller kan ställa frågor som antyder att något borde göras.
Verkar jag argsint? Jag är mer ledsen. Det hade inte behövt vara så här.
fredag 6 juni 2014
Anti Antje?
Det är bäst att be att Gud ska bevara oss för våra vänner. Våra fiender klarar vi själva. Men nog måste man undra över Antjes vänner, som de vänliga seglorian-herrar som intervjuar och bekräftar bilden av henne. De är i praktiken mer anti Antje än vi andra, vi som mest är frågande. Dagens Seglora är ingen lyckosam medarbetare till Antje Jackelén.
Det enda som sägs av Antje om Jesus är en polemik mot påståendet att ärkebiskopskandidaterna inte kunde göra skillnad mellan Jesus och Mohammed. Ja, ni minns kanske att Kyrkans Tidning tog upp den fråga Eskil Franck ställt i sin bok. Det ska inte Antje alldeles säkert kritiseras för. Frågarna kanske styrde bort henne från sådana väsentligheter säger vi, som lärt oss tolka allt till det bästa.
I övrigt handlar intervjun, i fyra avsnitt, om annat än Jesus, Svenska kyrkan och Svenska kyrkans liv. Fast det är klart inledningsvis konstaterar seglorianerna att sedan Antje Jackelén valts med mer än 50% av rösterna återstod därefter "endast krutröken av den intensiva kritiken med en kvardröjande doft av bedagad trätlystnad".
Nu till samtalet "som speglar komplexiteten i en kristen tro och i en heterogen, motsägelsefull och månggestaltande kristen kyrka." Det låter något - men brukar pastor Carlsson och redaktören Irving verkligen själva på plats söndag förmiddag förvissa sig om detta heterogena och månggestaltande eller konstruerar de sig en föreställning?
Antje skulle vilja ha en debatt om andra teman än den debatt som var inför ärkebiskopsvalet, men det har varit positivt att den förts och ser att det inte är en poäng med att vi är överens om allting, säger hon. Detta tar jag till mig. Det är bra.
Sedan snubblar hon i första delen av samtalet in på frågan om orden, som ibland måste vara i karantän. Hon ser (avsnitt två) teologens uppdrag som att "tjäna orden". Då tvekar man väl något. Är inte i vart fall de prästvigdas uppgift att vara Ordets (Guds Ords) tjänare, Verbi Divini Minister står det på mitt prästbrev. Är glidningen i begrepp informationsbärande?
Detta sagt är tydligen Kyrkan ingen enhetlighet, vilket väl både är sant och falskt. Redaktören Irving ser Svenska kyrkan som en spretig rörelse. Kanske det. Men styrd av sin bekännelse, väl? Och därmed lätt att definiera? Eller?
Lite konstigt tycker jag att det blir när Antje spekulerar: "om inte den kristna teologin hade utvecklats så, hade den då kunnat bli den världsreligion den är?" sagt apropå Pelikans konstaterande om olika bilder av Kristus. Varför inte helt enkelt tala inkarnatoriskt? Kristus kom till sitt eget i alla olika kulturer - för han är Herre och tillvaron kom till genom honom? Och vart tog den Helige Ande, Hjälparen, vägen? Har inte Anden styrt Kyrkan till jordens yttersta gräns?
Pastor Carlsson går loss i avsnitt tre. Han "kan känna det fint med det dialektiska och komplementära förhållandet". Vad är det? spörjer vi med katekesens ord. Pastorn förklarar: "att lyssna på varandra". Det pretentiösa pratet har underhållningsvärde!
Men så blir Antje exemplifierande - och då är jag inte med. "Vi" har kunnat sitta med polisen och räddningstjänsten och samtala" - sånt har jag sett tidigare. Men de som förändrar är de på basplanet. Fråga Åke Talltorp i Linköping som varit präst i samverkan med både polis och räddningstjänst. Instinktivt fattar en erfaren församlingspräst att detta bordssittande föga har med verkligheten att skaffa.
Lika lite som när biskopen involverar näringslivet för att stärka den sociala samhörigheten i Malmö och Skåne. Har, det är min fråga, Antje Jackelén egentligen landat i verkligheten eller lever hon i de konstruktioner som går att leva där uppe? Jag som frågar har sett feomenet inte bara kyrkligt utan också militärt. Jag vet vad jag talar om. Och här blir jag rädd för den framtid som avtecknar sig. Ska vi få en överhetskyrka av annat slag nu? Den som umgås på chefsnivå och därmed tänker sig ha löst problem?
Antje styr därefter in mot de stora berättelserna.
Fast först ska frågan om var dialogens gränser går, ställas. Det gör Antje själv. "När måste man visa intolerans mot intoleransen?" Är verkligen den frågan vettig? Borde vi inte fråga hur en annan hållning är möjlig, en där det gemensamma samtalet med klinisk skärpa ställer fram frågor så radikalt att fördomar och intolerans inte får en chans?
Antje fokuserar på Kyrkans möjligheter. Det egendomliga blir då att församlingarna och de enskilda kristna osynliggörs. Men lika egendomligt är det schablonartade avfärdandet. Liberalteologi är en etikett för en teologi vid förra sekelskiftet (egentligen från 1830-talet med ett rejält avstamp på 1860-talet och därefter och vad den betydde kan man läsa i Edv. Rohdes lärda bok Svenska kyrkan omkring sekelskiftet, DS). Antje Jackelén menar att denna etikett inte "utan vidare" kan appliceras på teologin i dag.
Nej, inte utan vidare, det fattar jag. Men "med vidare" då? Kan man se att frågeställningarna faktiskt är desamma och svaren principiellt likartade då och nu?
Är det något, blir frågan, som Antje inte förmår uppfatta därför att hon inte befinner sig på tillräckligt långt avstånd från denna teologi? Och är liberalteologins motsats kyrkoteologi, inkarnatorisk teologi? Liberalteologi som, akademabel teologi, katederteologi i motsättning till altarteologi och kyrkfolksteologi? Man kan undra och fundera över teologiska vals konsekvenser i praktiken.
Vad betyder det då att Antje ser ärkebiskopsuppgiften vara att "leva och inspirera så att kyrkan är just kyrka"? Jag gillar målsättningen. "Det är i gudstjänsten som kyrkans puls slår", sägs och det är sant. Men vad betyder det alldeles konkret?
Jag ser inte ett enda ord om vad gudstjänsten gör med oss. Jag ser Antje uttrycka en producentkyrka som ska undervisa men intet om det kristna folket, Gudsfolket. Hos Antje ter sig folket vara objekt för den kyrkliga verksamheten och när hon är på en av sina otaliga konferenser konstaterar hon: "Jag var den enda teologen naturligtvis." Kanske. men det fanns möjligtvis några alldeles vanliga kyrkokristna där också, eller?
Detta sagt behöver den kristna berättelsen kommunikatörer och det behövs en barmhärtig samarier för klimatet som hamnat i diket, menar hon. Men vad betyder det? Varför försvinner människorna? Ett klimat kan inte hamna i något dike. Människor kan - var är de i denna berättelse?
"Vi som kyrka sitter på många viktiga ord i vår tid. Men hur öppnar vi de här skatterna?"
Jag är uppriktigt ledsen, men borde inte en ärkebiskop i en evangelisk kyrka veta det?
2 Tim 4:1-5 .
Anders Brogren har i SPT skrivit om Antje Jackeléns doktorsavhandling. Gå in på brogren.nu så hittar ni.
Det enda som sägs av Antje om Jesus är en polemik mot påståendet att ärkebiskopskandidaterna inte kunde göra skillnad mellan Jesus och Mohammed. Ja, ni minns kanske att Kyrkans Tidning tog upp den fråga Eskil Franck ställt i sin bok. Det ska inte Antje alldeles säkert kritiseras för. Frågarna kanske styrde bort henne från sådana väsentligheter säger vi, som lärt oss tolka allt till det bästa.
I övrigt handlar intervjun, i fyra avsnitt, om annat än Jesus, Svenska kyrkan och Svenska kyrkans liv. Fast det är klart inledningsvis konstaterar seglorianerna att sedan Antje Jackelén valts med mer än 50% av rösterna återstod därefter "endast krutröken av den intensiva kritiken med en kvardröjande doft av bedagad trätlystnad".
Nu till samtalet "som speglar komplexiteten i en kristen tro och i en heterogen, motsägelsefull och månggestaltande kristen kyrka." Det låter något - men brukar pastor Carlsson och redaktören Irving verkligen själva på plats söndag förmiddag förvissa sig om detta heterogena och månggestaltande eller konstruerar de sig en föreställning?
Antje skulle vilja ha en debatt om andra teman än den debatt som var inför ärkebiskopsvalet, men det har varit positivt att den förts och ser att det inte är en poäng med att vi är överens om allting, säger hon. Detta tar jag till mig. Det är bra.
Sedan snubblar hon i första delen av samtalet in på frågan om orden, som ibland måste vara i karantän. Hon ser (avsnitt två) teologens uppdrag som att "tjäna orden". Då tvekar man väl något. Är inte i vart fall de prästvigdas uppgift att vara Ordets (Guds Ords) tjänare, Verbi Divini Minister står det på mitt prästbrev. Är glidningen i begrepp informationsbärande?
Detta sagt är tydligen Kyrkan ingen enhetlighet, vilket väl både är sant och falskt. Redaktören Irving ser Svenska kyrkan som en spretig rörelse. Kanske det. Men styrd av sin bekännelse, väl? Och därmed lätt att definiera? Eller?
Lite konstigt tycker jag att det blir när Antje spekulerar: "om inte den kristna teologin hade utvecklats så, hade den då kunnat bli den världsreligion den är?" sagt apropå Pelikans konstaterande om olika bilder av Kristus. Varför inte helt enkelt tala inkarnatoriskt? Kristus kom till sitt eget i alla olika kulturer - för han är Herre och tillvaron kom till genom honom? Och vart tog den Helige Ande, Hjälparen, vägen? Har inte Anden styrt Kyrkan till jordens yttersta gräns?
Pastor Carlsson går loss i avsnitt tre. Han "kan känna det fint med det dialektiska och komplementära förhållandet". Vad är det? spörjer vi med katekesens ord. Pastorn förklarar: "att lyssna på varandra". Det pretentiösa pratet har underhållningsvärde!
Men så blir Antje exemplifierande - och då är jag inte med. "Vi" har kunnat sitta med polisen och räddningstjänsten och samtala" - sånt har jag sett tidigare. Men de som förändrar är de på basplanet. Fråga Åke Talltorp i Linköping som varit präst i samverkan med både polis och räddningstjänst. Instinktivt fattar en erfaren församlingspräst att detta bordssittande föga har med verkligheten att skaffa.
Lika lite som när biskopen involverar näringslivet för att stärka den sociala samhörigheten i Malmö och Skåne. Har, det är min fråga, Antje Jackelén egentligen landat i verkligheten eller lever hon i de konstruktioner som går att leva där uppe? Jag som frågar har sett feomenet inte bara kyrkligt utan också militärt. Jag vet vad jag talar om. Och här blir jag rädd för den framtid som avtecknar sig. Ska vi få en överhetskyrka av annat slag nu? Den som umgås på chefsnivå och därmed tänker sig ha löst problem?
Antje styr därefter in mot de stora berättelserna.
Fast först ska frågan om var dialogens gränser går, ställas. Det gör Antje själv. "När måste man visa intolerans mot intoleransen?" Är verkligen den frågan vettig? Borde vi inte fråga hur en annan hållning är möjlig, en där det gemensamma samtalet med klinisk skärpa ställer fram frågor så radikalt att fördomar och intolerans inte får en chans?
Antje fokuserar på Kyrkans möjligheter. Det egendomliga blir då att församlingarna och de enskilda kristna osynliggörs. Men lika egendomligt är det schablonartade avfärdandet. Liberalteologi är en etikett för en teologi vid förra sekelskiftet (egentligen från 1830-talet med ett rejält avstamp på 1860-talet och därefter och vad den betydde kan man läsa i Edv. Rohdes lärda bok Svenska kyrkan omkring sekelskiftet, DS). Antje Jackelén menar att denna etikett inte "utan vidare" kan appliceras på teologin i dag.
Nej, inte utan vidare, det fattar jag. Men "med vidare" då? Kan man se att frågeställningarna faktiskt är desamma och svaren principiellt likartade då och nu?
Är det något, blir frågan, som Antje inte förmår uppfatta därför att hon inte befinner sig på tillräckligt långt avstånd från denna teologi? Och är liberalteologins motsats kyrkoteologi, inkarnatorisk teologi? Liberalteologi som, akademabel teologi, katederteologi i motsättning till altarteologi och kyrkfolksteologi? Man kan undra och fundera över teologiska vals konsekvenser i praktiken.
Vad betyder det då att Antje ser ärkebiskopsuppgiften vara att "leva och inspirera så att kyrkan är just kyrka"? Jag gillar målsättningen. "Det är i gudstjänsten som kyrkans puls slår", sägs och det är sant. Men vad betyder det alldeles konkret?
Jag ser inte ett enda ord om vad gudstjänsten gör med oss. Jag ser Antje uttrycka en producentkyrka som ska undervisa men intet om det kristna folket, Gudsfolket. Hos Antje ter sig folket vara objekt för den kyrkliga verksamheten och när hon är på en av sina otaliga konferenser konstaterar hon: "Jag var den enda teologen naturligtvis." Kanske. men det fanns möjligtvis några alldeles vanliga kyrkokristna där också, eller?
Detta sagt behöver den kristna berättelsen kommunikatörer och det behövs en barmhärtig samarier för klimatet som hamnat i diket, menar hon. Men vad betyder det? Varför försvinner människorna? Ett klimat kan inte hamna i något dike. Människor kan - var är de i denna berättelse?
"Vi som kyrka sitter på många viktiga ord i vår tid. Men hur öppnar vi de här skatterna?"
Jag är uppriktigt ledsen, men borde inte en ärkebiskop i en evangelisk kyrka veta det?
2 Tim 4:1-5 .
Anders Brogren har i SPT skrivit om Antje Jackeléns doktorsavhandling. Gå in på brogren.nu så hittar ni.
torsdag 5 juni 2014
Tribalism
I dag firar arvfienden sin nationaldag och hurrar taktfast tre gånger. Det är så det går till i Danmark.
När jag väl skrattat färdigt ska jag strax fortsätta denna tankegång.
I Östran har Ulf Carlsson lockat med sig prosten Wänehag till det gamla krematoriet och hittat - en kulturminnesmärkt predikstol! Inte den från Birgittakyrkan dock - men den från S:t Johannes. Fanns inte lika kulturminnesmärkta knäfall i källaren också? Blir det roligt eller blir det roligt?
Peter Wänehag är hoppfull. Han tror inte att Birgittakyrkans predikstol, som man inte hittat, är destruerad. Det tror jag. Då måste man beställa en ny. Med journalistiskt gillande kan Östran citera församlingsherden Loi Stefansson i Linköping, som var präst i Birgittakyrkan och karaktäriserar predikstolen som ful och oanvändbar. Den ställdes in i den s k kyrkladan för 24 år sedan. Men då var den inte på plats när Birgittakyrkan kulturminensmärktes, alltså. har det någon betydelse? Predikstolen finns inte kvar i ladan, sägs det. Allt talar för att den är destruerad. Eller flyttad och inredd som sommarstuga någonstans.
Vad händer med den upphittade predikstolen från S.t Johannes? Länsstyrelsen kommer förstås att kräva att den baxas tillbaka till sin plats i en kyrka som väl är 37 år gammal. Men minnesmärkt, förstås. Tänk att det finns kyrkor som blir gamla innan de hunnit bli gamla. Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå.
Men nu till arvfienderna. Den brittiske ambassadör som skulle avsluta sin tjänstgöring i Köpenhamn beskrev danskarna inte som ett folk utan som en stam, "a tribe". Det kan man skratta åt för helt fel är det inte. Men har inte tribalismen spridit sig?
I morgon ska det firas nationaldag i ett Sverige som kanske inte längre är ett samhälle, dvs en enhet med samanhållning, en gemensam värdegrund och hyfsat gemensamma värderingar. Så var det - men är det så? Jag tänker inte på talet om det mångkulturella, inte heller på vad jag ser i bladen att det är olikheterna som firas på nationaldagen, vilket torde vara motsats till det som menas med att vara en nation. Jag tänker på värderingskollapsen.
Stad mot land och städernas värderingar mot landsbygden, kanske hör dit. Visserligen ser vi samma utbud i media men det tycks mig som om städernas folk ser sig lite förmer än de som blivit kvar på landsbygden. Jag ser identiteter markeras utifrån kön eller sexualitet. Jag ser egenintresssen definieras på ett sätt som gör att dessa intressen blir mer än privata, de blir kravfyllt publika. Jag ser en nation av självupptaget tyckande utan besvärande krav på belägg och referenser till det som tycks. Jag ser ett politiskt liv som inte byggs nerifrån, av folkrörelser utan blir projekt uppifrån - politik som distribueras till medborgarna med sofistikerad managementkonwledge. Den ena stammen vill vinna fördelar på den andra stammens bekostnad.
Samma sak i Svenska kyrkan. Jag tar inte detaljerna, men vi ser ett "vi" mot "dom" och detta "vi" definieras av ett tal om att "vi inte vill skilja mellan ett vi och ett dom"! Men, men, men... nog vet alla i Svenska kyrkan vilka "dom andra" är. Ska vi inte börja kalla detta vad det är - tribalism.
Viktigast är förstås den stam som blir dominerande normsändare. Till den ska man helst ansluta sig. Ska vi kanske inte tala så mycket om politisk korrekthet, PK, utan mer börja definiera stamtillhörigheter? Det kunde bli rätt roligt, inte minst som vi också kan beskriva vad som kännetecknar de olika stammarna.
Tappa dock inte problemet. Vi lever i ett samhälle som allt mindre är ett samhälle, en sammanhållning kring en uppsättning gemensamma värderingar. Hur kommer sig det? Möjligtvis därav att den kraft som höll ihop stammarna och gjorde dem till ett folk, står på avskrivning. Kyrkan, alltså. Sekularisering är en process på många plan. Också så att något sammanhållet fragmentariseras. När det händer, kommer alltid något annat. Nu tribalismen.
Tillägg:
Ulf kan man läsa på nätet!
http://ostran.se/NYHETER/Kalmar/Jakten-paa-den-foersvunna-predikstolen-gaar-vidare
När jag väl skrattat färdigt ska jag strax fortsätta denna tankegång.
I Östran har Ulf Carlsson lockat med sig prosten Wänehag till det gamla krematoriet och hittat - en kulturminnesmärkt predikstol! Inte den från Birgittakyrkan dock - men den från S:t Johannes. Fanns inte lika kulturminnesmärkta knäfall i källaren också? Blir det roligt eller blir det roligt?
Peter Wänehag är hoppfull. Han tror inte att Birgittakyrkans predikstol, som man inte hittat, är destruerad. Det tror jag. Då måste man beställa en ny. Med journalistiskt gillande kan Östran citera församlingsherden Loi Stefansson i Linköping, som var präst i Birgittakyrkan och karaktäriserar predikstolen som ful och oanvändbar. Den ställdes in i den s k kyrkladan för 24 år sedan. Men då var den inte på plats när Birgittakyrkan kulturminensmärktes, alltså. har det någon betydelse? Predikstolen finns inte kvar i ladan, sägs det. Allt talar för att den är destruerad. Eller flyttad och inredd som sommarstuga någonstans.
Vad händer med den upphittade predikstolen från S.t Johannes? Länsstyrelsen kommer förstås att kräva att den baxas tillbaka till sin plats i en kyrka som väl är 37 år gammal. Men minnesmärkt, förstås. Tänk att det finns kyrkor som blir gamla innan de hunnit bli gamla. Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå.
Men nu till arvfienderna. Den brittiske ambassadör som skulle avsluta sin tjänstgöring i Köpenhamn beskrev danskarna inte som ett folk utan som en stam, "a tribe". Det kan man skratta åt för helt fel är det inte. Men har inte tribalismen spridit sig?
I morgon ska det firas nationaldag i ett Sverige som kanske inte längre är ett samhälle, dvs en enhet med samanhållning, en gemensam värdegrund och hyfsat gemensamma värderingar. Så var det - men är det så? Jag tänker inte på talet om det mångkulturella, inte heller på vad jag ser i bladen att det är olikheterna som firas på nationaldagen, vilket torde vara motsats till det som menas med att vara en nation. Jag tänker på värderingskollapsen.
Stad mot land och städernas värderingar mot landsbygden, kanske hör dit. Visserligen ser vi samma utbud i media men det tycks mig som om städernas folk ser sig lite förmer än de som blivit kvar på landsbygden. Jag ser identiteter markeras utifrån kön eller sexualitet. Jag ser egenintresssen definieras på ett sätt som gör att dessa intressen blir mer än privata, de blir kravfyllt publika. Jag ser en nation av självupptaget tyckande utan besvärande krav på belägg och referenser till det som tycks. Jag ser ett politiskt liv som inte byggs nerifrån, av folkrörelser utan blir projekt uppifrån - politik som distribueras till medborgarna med sofistikerad managementkonwledge. Den ena stammen vill vinna fördelar på den andra stammens bekostnad.
Samma sak i Svenska kyrkan. Jag tar inte detaljerna, men vi ser ett "vi" mot "dom" och detta "vi" definieras av ett tal om att "vi inte vill skilja mellan ett vi och ett dom"! Men, men, men... nog vet alla i Svenska kyrkan vilka "dom andra" är. Ska vi inte börja kalla detta vad det är - tribalism.
Viktigast är förstås den stam som blir dominerande normsändare. Till den ska man helst ansluta sig. Ska vi kanske inte tala så mycket om politisk korrekthet, PK, utan mer börja definiera stamtillhörigheter? Det kunde bli rätt roligt, inte minst som vi också kan beskriva vad som kännetecknar de olika stammarna.
Tappa dock inte problemet. Vi lever i ett samhälle som allt mindre är ett samhälle, en sammanhållning kring en uppsättning gemensamma värderingar. Hur kommer sig det? Möjligtvis därav att den kraft som höll ihop stammarna och gjorde dem till ett folk, står på avskrivning. Kyrkan, alltså. Sekularisering är en process på många plan. Också så att något sammanhållet fragmentariseras. När det händer, kommer alltid något annat. Nu tribalismen.
Tillägg:
Ulf kan man läsa på nätet!
http://ostran.se/NYHETER/Kalmar/Jakten-paa-den-foersvunna-predikstolen-gaar-vidare
onsdag 4 juni 2014
Mentalitet
I biskop Tor Andraes knä har en av mina kusiner suttit och sonen, överstelöjtnant Anders Andrae på I 11, var handläggare för militär frågor på domkapitlet i Växjö, så lite nära kan jag tycka mig vara biskopen. Han var lärd, akademiledamot och så. Samt nu närmast bortglömd utom bland islamkännare, som återvänder till hans arbeten. Jag bestämde mig för att läsa om ett kapitel i hans bok Det osynligas värld, Lindblads, Uppsala 1933. Vad menade biskopen händer när folk slutar gå i kyrkan?
"Aldrig ha våra kyrkor varit rymligare, varmare, bekvämare än nu. Aldrig har man nedlagt mera medveten omsorg på deras konstnärliga prydnad och utsmyckande. Aldrig har där ljudit så skön musik, aldrig har där hållits så tankeväckande och formfulländade predikningar. Och ändå ser det ut som om kyrkorna aldrig haft så ringa dragningskraft. Fem eller sex av hundra svenskar, endast tre av hundra stockholmare, besöka söndagens högmässogudstjänst." (boken s 217)
5-6% eller i sämsta fall 3%. Det var något. Biskopen skulle veta hur det är nu! Eller inte, kanske.
Biskopen vill inte utkräva någons ansvar för det som skett men ser församlingar som trycks ner under sin ansvarskänsla: "Det är ofta verkligt synd om de små menigheter, som i okyrkliga bygder med seg men hopplös trohet samlas kring det övergivna altaret." Märk nu, detta är analysen för 81 år sedan. Biskopen förstår att problemet är att den ensamma måste bära det som gemenskapen skulle bära. Gemenskapen har en väldig makt över oss, menar han. "En upplevelse blir alltså mera värd, när den delas av många." När en sångkör sjunger och inget finns att anmärka på framträdandet men publiken är fåtalig, kommer de få som kommit för att lyssna på kören att skämmas över att de är så få.
"Lyftning, hänförelse, gripenhet hör särskilt gemenskapen till och är en nådegåva." (boken s 230)Biskopen blir kritisk mot att känslan inte kommer till sin rätt i gudstjänsten. "Predikan blir därefter. Den har mycket att säga till förståndet men litet till hjärtat, den väcker eftertanke men icke hänförelse. Den har många frågetecken men få utropstecken." (boken s 231)
Var landar biskopen? Han vill mana fram den gemensamma sången: "Jag vet blott, att människorna blir fattigare, livet mera grått, när den gemensamma sången tystnar." (boken s 234)
Jag blev nog besviken men slås av en insikt varför mitt pysslande med mina böcker tar tid. Vilken bra ansats biskopen har och så lite biskopen egentligen har att säga om hur de få gudstjänstfirarna ska se på sin uppgift som ljus och salt. Folk ska sjunga psalmer.
Vi befinner oss i tiden några år före den pastorala högkyrklighetens gudstjänstförnyelse. Men då kan man fatta vad högkyrkligheten ville och lite vad den åstadkom. Den gav ett nytt gudstjänstmedvetande. Att fira gudstjänst är mer än att sjunga psalmer. Hur djupt gick den insikten? Inte tillräckligt. 25 år efter Andraes bok bedrevs kättarjakt på det pastorala program som hade kunnat förnya Svenska kyrkan genom en kyrklig förnyelse. Som den visa kvinnan sa: "Ni har spottat i kålen. Nu kan ni äta soppan!"
Vill man läsa förordet till Inget för någon, så finns det på Gaudetes hemsida. Jag tror man klickar på boken för att komma vidare. Där finns också bokens disposition. Den verkar faktiskt inte ointressant.
Ni tror att jag ska hänvisa så att ni enkelt kan trycka på en ikon och hamna rätt? Ånej, här får man anstränga sig i sökandet efter sanning och sammanhang!
"Aldrig ha våra kyrkor varit rymligare, varmare, bekvämare än nu. Aldrig har man nedlagt mera medveten omsorg på deras konstnärliga prydnad och utsmyckande. Aldrig har där ljudit så skön musik, aldrig har där hållits så tankeväckande och formfulländade predikningar. Och ändå ser det ut som om kyrkorna aldrig haft så ringa dragningskraft. Fem eller sex av hundra svenskar, endast tre av hundra stockholmare, besöka söndagens högmässogudstjänst." (boken s 217)
5-6% eller i sämsta fall 3%. Det var något. Biskopen skulle veta hur det är nu! Eller inte, kanske.
Biskopen vill inte utkräva någons ansvar för det som skett men ser församlingar som trycks ner under sin ansvarskänsla: "Det är ofta verkligt synd om de små menigheter, som i okyrkliga bygder med seg men hopplös trohet samlas kring det övergivna altaret." Märk nu, detta är analysen för 81 år sedan. Biskopen förstår att problemet är att den ensamma måste bära det som gemenskapen skulle bära. Gemenskapen har en väldig makt över oss, menar han. "En upplevelse blir alltså mera värd, när den delas av många." När en sångkör sjunger och inget finns att anmärka på framträdandet men publiken är fåtalig, kommer de få som kommit för att lyssna på kören att skämmas över att de är så få.
"Lyftning, hänförelse, gripenhet hör särskilt gemenskapen till och är en nådegåva." (boken s 230)Biskopen blir kritisk mot att känslan inte kommer till sin rätt i gudstjänsten. "Predikan blir därefter. Den har mycket att säga till förståndet men litet till hjärtat, den väcker eftertanke men icke hänförelse. Den har många frågetecken men få utropstecken." (boken s 231)
Var landar biskopen? Han vill mana fram den gemensamma sången: "Jag vet blott, att människorna blir fattigare, livet mera grått, när den gemensamma sången tystnar." (boken s 234)
Jag blev nog besviken men slås av en insikt varför mitt pysslande med mina böcker tar tid. Vilken bra ansats biskopen har och så lite biskopen egentligen har att säga om hur de få gudstjänstfirarna ska se på sin uppgift som ljus och salt. Folk ska sjunga psalmer.
Vi befinner oss i tiden några år före den pastorala högkyrklighetens gudstjänstförnyelse. Men då kan man fatta vad högkyrkligheten ville och lite vad den åstadkom. Den gav ett nytt gudstjänstmedvetande. Att fira gudstjänst är mer än att sjunga psalmer. Hur djupt gick den insikten? Inte tillräckligt. 25 år efter Andraes bok bedrevs kättarjakt på det pastorala program som hade kunnat förnya Svenska kyrkan genom en kyrklig förnyelse. Som den visa kvinnan sa: "Ni har spottat i kålen. Nu kan ni äta soppan!"
Vill man läsa förordet till Inget för någon, så finns det på Gaudetes hemsida. Jag tror man klickar på boken för att komma vidare. Där finns också bokens disposition. Den verkar faktiskt inte ointressant.
Ni tror att jag ska hänvisa så att ni enkelt kan trycka på en ikon och hamna rätt? Ånej, här får man anstränga sig i sökandet efter sanning och sammanhang!
tisdag 3 juni 2014
Nu kan det sägas
Boken Inget för någon släpps onsdagen den 11 juni i Uppsala. Det är en kyrkokritik av det slag som är svenskkyrklig tradition sedan mer än ett sekel. Men det jag skriver om var inte situationen för biskoparna Ullman, Eklund eller Cullberg. De hade inte ens i sina värsta mardrömmar kunnat tro att Svenska kyrkan skulle hamna där den nu befinner sig. Biskopar kunde fordomdags fundera över den dåliga kyrkogången - bara 5-6% av befolkningen gick i kyrkan, noterade biskop Andrae. Att somliga församlingar skulle ligga på siffror kring 0.2% var ett för fördåtidens biskopar obekant förhållande. Tanken att någon skulle få för sig att kyrkorådets ordförande var prästens chef hade de funnit befängd.
Jag har läst samtidsdokumenten om en kyrka på reträtt och gör konkreta nedslag i den svenskkyrkliga verkligheten. Jag försöker förstå ärkebiskopsskiftena 1914 och 2014. Jag hade god hjälp av biskopen Koskinens framställning av Antje Jackelén och frågar om den stämmer, t ex.
För att liva upp stämningarna trycks också några bloggposter. Jag valde inte vilka. Yngve Kalin och Björn Fyrlund kollade och valde. Kanske, skriver jag i inledningen, skriver jag samma bok en gång till - för temat om Svenska kyrkan har jag tagit upp tidigare. Om det är samma bok igen är det i varje fall samma bok på ett annat sätt. Eller så är det en bok som säger att den kyrkliga oppositionen inte tänker låta sig hängas i tysthet. Titeln? "Den som vill vara allt för alla blir till sist inget för någon." Och skriver man en kritisk bok om Svenska kyrkan kan man nog räkna med att den i sig fungerar som en upphetsningsfaktor. Det är inte så svårt att förstå. Förlaget är Gaudete.
Det är väl väldigt värdefullt att det kommer en bok som gör att vi har ett utgångsmaterial när vi vid ett ärkebiskopsskifte vill diskutera Svenska kyrkan? En fördel är kanske också att det som står i böcker knappast kan anmälas till domkapitlet, alldeles bortsett från den nesa Växjö domkapitel råkade ut för. Om jag inte får medalj för boken kanske jag i alla fall får dalj?
Blir biskoparna upphetsade?
Biskopar läser inte böcker. De har inte tid. Däremot uttalar de sig - numera i twitter-form. 140 tecken, det är biskopsformatet. Och då kan de diskutera andra saker än dem diskussionen gäller. Eva Brunne sa mera på Facebook - och låtsades som om Svenska kyrkans kyrkomöte skulle kunna göra annat än mycket preliminära ställningstaganden innan det Svenska kyrkan sagt blir vad Kyrkan säger. Man kan faktiskt inte påstå att Kyrkans huvudlinje är enkönade äktenskap. Den reformatoriska finessen att Kyrkan kan stå emot kyrkosystemet kanske skulle hållas fram? Blev det så att det var biskoparna som förlorade mest på Uppdrag Gransknings bögbotarprogram, ett program vars titel visade sig inte ha någon täckning i programmet? Den som lever får se.
Nu kan det också sägas: jag gillar att läsa kommentarerna på Bloggardag. Uppfriskande gräl och upplivande insikter är inte att förakta. Inte heller är jag ointresserad av uppvisade fördomar - men jag tänker bli hårdare. Kommentarerna ska på något begripligt sätt knyta till de ämnen jag tar upp. Detta är ju en web-log, en dagbok i detta format. Den är alltid pigg, käck och munter - samt preliminär. Dagboksanteckningar som andra får läsa och kommentera men inte ett åsiktsforum. Ja, ni vet och förstår.
Jag håller med om att samtalet skulle underlättas om folk inte skriver anonymt. Signatur kan man kosta på sig, tänk ut något ni anonyma. Jag vet att det finns en risk med att träda fram med sina meningar. Det är ett förhållande jag ogillar för jag vill det öppna samtalet. Signaturer får gå.
Ni får gräla. Men i sak. Och alltid som en kommentar till de ämnen bloggen handlar om. Undantaget är ett: boken Inget för någon får man gärna diskutera här.
När ni har läst den!
Förresten har jag tillägnat boken Nordölands församling. Församlingar ska gå vidare och inte ägna sig åt gamla präster men gamla präster bär alltid sina församlingar med sig. Mer än man kanske kan förstå.
Jag har läst samtidsdokumenten om en kyrka på reträtt och gör konkreta nedslag i den svenskkyrkliga verkligheten. Jag försöker förstå ärkebiskopsskiftena 1914 och 2014. Jag hade god hjälp av biskopen Koskinens framställning av Antje Jackelén och frågar om den stämmer, t ex.
För att liva upp stämningarna trycks också några bloggposter. Jag valde inte vilka. Yngve Kalin och Björn Fyrlund kollade och valde. Kanske, skriver jag i inledningen, skriver jag samma bok en gång till - för temat om Svenska kyrkan har jag tagit upp tidigare. Om det är samma bok igen är det i varje fall samma bok på ett annat sätt. Eller så är det en bok som säger att den kyrkliga oppositionen inte tänker låta sig hängas i tysthet. Titeln? "Den som vill vara allt för alla blir till sist inget för någon." Och skriver man en kritisk bok om Svenska kyrkan kan man nog räkna med att den i sig fungerar som en upphetsningsfaktor. Det är inte så svårt att förstå. Förlaget är Gaudete.
Det är väl väldigt värdefullt att det kommer en bok som gör att vi har ett utgångsmaterial när vi vid ett ärkebiskopsskifte vill diskutera Svenska kyrkan? En fördel är kanske också att det som står i böcker knappast kan anmälas till domkapitlet, alldeles bortsett från den nesa Växjö domkapitel råkade ut för. Om jag inte får medalj för boken kanske jag i alla fall får dalj?
Blir biskoparna upphetsade?
Biskopar läser inte böcker. De har inte tid. Däremot uttalar de sig - numera i twitter-form. 140 tecken, det är biskopsformatet. Och då kan de diskutera andra saker än dem diskussionen gäller. Eva Brunne sa mera på Facebook - och låtsades som om Svenska kyrkans kyrkomöte skulle kunna göra annat än mycket preliminära ställningstaganden innan det Svenska kyrkan sagt blir vad Kyrkan säger. Man kan faktiskt inte påstå att Kyrkans huvudlinje är enkönade äktenskap. Den reformatoriska finessen att Kyrkan kan stå emot kyrkosystemet kanske skulle hållas fram? Blev det så att det var biskoparna som förlorade mest på Uppdrag Gransknings bögbotarprogram, ett program vars titel visade sig inte ha någon täckning i programmet? Den som lever får se.
Nu kan det också sägas: jag gillar att läsa kommentarerna på Bloggardag. Uppfriskande gräl och upplivande insikter är inte att förakta. Inte heller är jag ointresserad av uppvisade fördomar - men jag tänker bli hårdare. Kommentarerna ska på något begripligt sätt knyta till de ämnen jag tar upp. Detta är ju en web-log, en dagbok i detta format. Den är alltid pigg, käck och munter - samt preliminär. Dagboksanteckningar som andra får läsa och kommentera men inte ett åsiktsforum. Ja, ni vet och förstår.
Jag håller med om att samtalet skulle underlättas om folk inte skriver anonymt. Signatur kan man kosta på sig, tänk ut något ni anonyma. Jag vet att det finns en risk med att träda fram med sina meningar. Det är ett förhållande jag ogillar för jag vill det öppna samtalet. Signaturer får gå.
Ni får gräla. Men i sak. Och alltid som en kommentar till de ämnen bloggen handlar om. Undantaget är ett: boken Inget för någon får man gärna diskutera här.
När ni har läst den!
Förresten har jag tillägnat boken Nordölands församling. Församlingar ska gå vidare och inte ägna sig åt gamla präster men gamla präster bär alltid sina församlingar med sig. Mer än man kanske kan förstå.
måndag 2 juni 2014
Arena för en agenda
I stad efter stad ska det vara prideparader. Det betyder arbete för eventmakare och möjligheter för sponsorer att visa upp sig. Den rosa ekonomin är inte betydelselös. Det finns också en rosa makt att tysta dem som bryter mot normen, den rosa normen. Om detta kan man ha synpunkter om man är demokrat. Samtidigt odlas berättelserna om utanförskap. De träffar kanske några - men vi som aldrig haft svårt med att en del av våra vänner har en annan läggning (vad än begreppet betyder) är väl inte riktigt beredda att definiera dem som ett eget folk? De är väl grundläggande som vi andra? Men jag tror mig veta hur marschen genom institutionerna går till och vilka som syftar till att bli nya herrar. Det är en process bortom den där det förs öppen debatt, åsikter bryts och minoriteter skyddas, ja omhuldas!
Ändå är detta inte det för stunden mest märkliga. Det är i stället att Svenska kyrkan i stad efter stad blir stolt sponsor och en arena för denna agenda. Jag skulle kunna vilja veta hur mycket svenskkyrkliga pengar och hur mycket arbetstid som satsas på detta engagemang. Det får vi nog aldrig veta. Och så fascineras jag av uppställningen. Svenska kyrkan är med och ordnar seminarier och Roxberg turnerar land och rike runt. De verkar inte vara så många, de som gör tjänst på arenan. Dessutom ska det vara regnbågsmässor. Högmässan som regnbågsmässan, församlingens huvudgudstjänst blev också den en arena för denna agenda.
Nu vandrar vi i historiens boningar och manar fram biskoparna. Ärkebiskop Werkström stod för en annan linje. Det var den kyrkliga linje som manade kristna att söka sin kallelse och några hade en kallelse till celibat. Kanske var den egentligen mer uppmuntrande än dömande och den visste att skilja mellan skapelsen, där allt var gott, och det som kom sedan, som i vart fall var melerat. Den kyrka som nu pridemanifesterar stod för en annan hållning och det var så också för tio år sedan. Det går fort nu. Kyrkoherden i Karlskrona skrev 2005 på listan mot välsignelse av partnerskap och är nu med och sponsrar samt ordnar regnbågsmässa i den av Gud henne anförtrodda församlingen. Vi är rätt långt från det som gällde nyligen.
Vad är det som gör att Svenska kyrkan blir arena för denna agenda där RFSL är en drivande kraft? Gemensamt intresse? Nja, då skulle ju RFSL:s sexualpolitiska program kunna vara Svenska kyrkans - men det går väl inte? Hur överens ska man egentligen vara för att manifestera ihop? Kan Svenska kyrkan manifestera därför att de kyrkliga låtsas en annan agenda än den som priderörelsen står för? Hur är det då med urskiljningsförmågan, den profetiska?
Har alla fattat att jag diskuterar agendan, inget annat. Och funderar över den arena Svenska kyrkan tillhandahåller. För, handen på hjärtat, en motsvarande satsning på att med brett deltagande manifestera Jesus landet runt, kan man inte tänka sig. Här ser ni vad jag funderar över. Nåt lurt är det.
Varje kyrka har ett budskap. Sitt eget eller någon annans.
Ändå är detta inte det för stunden mest märkliga. Det är i stället att Svenska kyrkan i stad efter stad blir stolt sponsor och en arena för denna agenda. Jag skulle kunna vilja veta hur mycket svenskkyrkliga pengar och hur mycket arbetstid som satsas på detta engagemang. Det får vi nog aldrig veta. Och så fascineras jag av uppställningen. Svenska kyrkan är med och ordnar seminarier och Roxberg turnerar land och rike runt. De verkar inte vara så många, de som gör tjänst på arenan. Dessutom ska det vara regnbågsmässor. Högmässan som regnbågsmässan, församlingens huvudgudstjänst blev också den en arena för denna agenda.
Nu vandrar vi i historiens boningar och manar fram biskoparna. Ärkebiskop Werkström stod för en annan linje. Det var den kyrkliga linje som manade kristna att söka sin kallelse och några hade en kallelse till celibat. Kanske var den egentligen mer uppmuntrande än dömande och den visste att skilja mellan skapelsen, där allt var gott, och det som kom sedan, som i vart fall var melerat. Den kyrka som nu pridemanifesterar stod för en annan hållning och det var så också för tio år sedan. Det går fort nu. Kyrkoherden i Karlskrona skrev 2005 på listan mot välsignelse av partnerskap och är nu med och sponsrar samt ordnar regnbågsmässa i den av Gud henne anförtrodda församlingen. Vi är rätt långt från det som gällde nyligen.
Vad är det som gör att Svenska kyrkan blir arena för denna agenda där RFSL är en drivande kraft? Gemensamt intresse? Nja, då skulle ju RFSL:s sexualpolitiska program kunna vara Svenska kyrkans - men det går väl inte? Hur överens ska man egentligen vara för att manifestera ihop? Kan Svenska kyrkan manifestera därför att de kyrkliga låtsas en annan agenda än den som priderörelsen står för? Hur är det då med urskiljningsförmågan, den profetiska?
Har alla fattat att jag diskuterar agendan, inget annat. Och funderar över den arena Svenska kyrkan tillhandahåller. För, handen på hjärtat, en motsvarande satsning på att med brett deltagande manifestera Jesus landet runt, kan man inte tänka sig. Här ser ni vad jag funderar över. Nåt lurt är det.
Varje kyrka har ett budskap. Sitt eget eller någon annans.
söndag 1 juni 2014
Påven gillar fotboll
Klart att en påve från Argentina gillar fotboll. Men hade han beundrat Anders Piltz som gör öppet mål. Inte elegant som fotboll betraktat men mål blir det. Och han är inte biskop, bara biskopsvikarie. Detta sagt kanske påven ändå klappar om biskopsvikarien och säger: "Bra gjort, grabben!" Vem gör inte det? De svenska biskoparna förstås, de som med sänkta huvuden noterar målet.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/biskopsvikarie-lagt-av-uppdrag-granskning_3614908.svd
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/biskopsvikarie-lagt-av-uppdrag-granskning_3614908.svd
Wejryd måste avgå
Nu reses kraven på att Wejryd måste avgå. Han försvarade inte prästerna i Uppdrag Granskning. Visserligen nuddade han vid sammanhanget att prästerna försökte svara mot de frågor konfidenten i det fejkade samtalet ställde, men sedan gled han. Han manade till anmälningar. Alltså måste han avgå nu. Han har missat i sin uppgift som ärkebiskop.
Jag vill försvara Anders Wejryd. Ni ska inte begära att han ska lyfta sig i håret. Han blir ingen annan därför att en tv-kamera sätts honom under näsan. Han är den han är och kan det han kan. Somligt annat kan han inte. För det han kan, har han valts till biskop och sedermera ärkebiskop. "Försvara Wejryd!" utbrister jag. Ställ inga krav som går utöver naturen.
Värre är det med andra i episkopatet. Jag kollar de approberade bloggarna.
Det förutsägbara repliken står Tuulikki Koivunen Kouivunen Bylund för. Haha! Jag förutsåg detta: "Här (i Härnösands stift DS) har vi viktigare saker att be för." Kul replik när det kommer en konfident och säger sig ha problem: "Här i Härnösands stift har vi viktigare saker att be för än dina små problem. Piss off!" Vilka andra problem får man inte uppfatta sig ha just i Härnösands stift utan att avfärdas? Så vad ber man för i stiftet? Framför allt tackar man tydligen för att så många har kommit ut ur garderoben. Som garderobsblomman kanske, som kom ut ur garderoben och hade blivit en fikus.
Biskop Persenious vet hur det är. Man kan inte välja sexuell orientering och nu är det något som "tycks förekomma" bakom slutna dörrar. Ragnar, gick du på det hela, som var en "set-up"? Jag kräver av biskopar att de ska ha urskiljningens nådegåva. Hur ska de annars kunna vara biskopar? Låt dig inte luras - och läs Lodalen/Tudor så du får handledning i lesbiskt sex. Men oss emellan - vem tror du haft mest själavård med s k vanligt kristet folk? Du eller Bertil Murray? I en kommentar till Radio P4 svarar Ragnar Persenius "Sorgligt tycker jag" på ett påstående som "framkommer i kvällens Uppdrag Granskning", nämligen att "en präst i Svenska kyrkan säger sig kunna 'bota' homosexuella." Nu påstods aldrig detta. Så vad är sorgligt då?
Nyhetsförmedlingen ger oss mera. Åke Bonnier har kommit på att Gud har skapat människan, inte den heterosexuella människan. Det är begåvat på en nivå att ett sådant biskopsuttalande gjort lycka i syföreningssammanhang som fromt och förståndigt, men ingen annanstans. Till vad skapades man och kvinna och vilken var uppgiften? Ska det talas om vad Gud skapar ska inte komplikationerna därefter fokuseras, skulle man kunna säga.
Biskopen upprepar också att prästen har tystnadsplikt men inte konfidenten. Det är en halvsanning. Prästen har lagstadgad tystnadsplikt och konfidenten en moralisk tystnadsplikt just för att prästen är helt bunden till tystnad. Man talar inte om vad som sagts under biktens insegel med andra.
Åke Bonnier tar upp ett exempel, som tydligen ska uppfattas vara aktuellt i sammanhanget. "Om du säger att en viss grupp människor inte har samma värde och börjar sortera ut - då ska man ha nolltolerans och vara tydligt (sic) med att det strider mot Svenska Kyrkans lära." P4 Sjuhärad har intervjuat. Men har någon av prästerna i Uppdrag Granskning sorterat ut? Nej. Varför ska de då smetas på denna fiktion?
Thomas Söderberg tänker också djupt. Han är inte beredd "att skilja ut en homosexualitet från heterosexualitet". Detta är en syn som vuxit fram i Västerås stift. "Det här har ju varit en process i kyrkan såväl som i samhället, så det handlar nog inte om att vara politiskt korrekt utan i grunden om en människosyn." Det vill jag naturligtvis gärna tro och säger: Hjälp min otro!
Här är de biskopsuttalanden jag mött efter programmet. Ingen tryckte nu på att vi egentligen vet föga om vad som sas i de samtal som ligger under tystnadsplikten. Vi hör några repliker och kan inte se den logiska följden med "frågor och svar". Ett vet vi. Konfidenten är ute efter att avslöja att präster vill bota bögar. Han är inte ute efter ett samtal i största allmänhet. Hur styr detta samtalet? Biskoparna kunde grottat ner sig i den intressanta frågan ett ögonblick och sagt något om vad de tycker om fejkade själavårdssamtal med syfte att komma åt dem som på förhand definierats som misshagliga.
Biskoparna kunde också talat allvarligt och sagt vad som varit läget för Uppdrag Gransknings team om 1686 års Kyrkolag gällt utan inskränkningar.
"Utkommer något sådant av prästen eller någon, som står på lur, det skall aldrig äga vitsord, och en sådan lurant skall, ävensom prästen, straffas [till livet]."
1686 års KL, kap 7 §2
Inte äga vitsord - det kunde kanske domkapitlen ha i minne om det kommer in anmälningar mot prästerna i programmet.
Lite tråkigt dock om prästerna skulle halshuggits fordomdags för att de inte fattat att en kamera fanns i väskan. Kanske hade de benådats. Men knappast luranten. Det kan man fundera över. Sådant Uppdrag Granskning höll på med var belagt med dödsstraff enligt 1686 års kyrkolag, så allvarligt var det.
Om någon då invänder att det hela bara var fejk, blir förstås svaret: "Säg det till en domare på 1690-talet!"
Hur mycket jag än vill försvara Wejryd fruktar jag emellertid att han måste avgå. De andra biskoparna sitter kvar. Tills vidare.
Jag vill försvara Anders Wejryd. Ni ska inte begära att han ska lyfta sig i håret. Han blir ingen annan därför att en tv-kamera sätts honom under näsan. Han är den han är och kan det han kan. Somligt annat kan han inte. För det han kan, har han valts till biskop och sedermera ärkebiskop. "Försvara Wejryd!" utbrister jag. Ställ inga krav som går utöver naturen.
Värre är det med andra i episkopatet. Jag kollar de approberade bloggarna.
Det förutsägbara repliken står Tuulikki Koivunen Kouivunen Bylund för. Haha! Jag förutsåg detta: "Här (i Härnösands stift DS) har vi viktigare saker att be för." Kul replik när det kommer en konfident och säger sig ha problem: "Här i Härnösands stift har vi viktigare saker att be för än dina små problem. Piss off!" Vilka andra problem får man inte uppfatta sig ha just i Härnösands stift utan att avfärdas? Så vad ber man för i stiftet? Framför allt tackar man tydligen för att så många har kommit ut ur garderoben. Som garderobsblomman kanske, som kom ut ur garderoben och hade blivit en fikus.
Biskop Persenious vet hur det är. Man kan inte välja sexuell orientering och nu är det något som "tycks förekomma" bakom slutna dörrar. Ragnar, gick du på det hela, som var en "set-up"? Jag kräver av biskopar att de ska ha urskiljningens nådegåva. Hur ska de annars kunna vara biskopar? Låt dig inte luras - och läs Lodalen/Tudor så du får handledning i lesbiskt sex. Men oss emellan - vem tror du haft mest själavård med s k vanligt kristet folk? Du eller Bertil Murray? I en kommentar till Radio P4 svarar Ragnar Persenius "Sorgligt tycker jag" på ett påstående som "framkommer i kvällens Uppdrag Granskning", nämligen att "en präst i Svenska kyrkan säger sig kunna 'bota' homosexuella." Nu påstods aldrig detta. Så vad är sorgligt då?
Nyhetsförmedlingen ger oss mera. Åke Bonnier har kommit på att Gud har skapat människan, inte den heterosexuella människan. Det är begåvat på en nivå att ett sådant biskopsuttalande gjort lycka i syföreningssammanhang som fromt och förståndigt, men ingen annanstans. Till vad skapades man och kvinna och vilken var uppgiften? Ska det talas om vad Gud skapar ska inte komplikationerna därefter fokuseras, skulle man kunna säga.
Biskopen upprepar också att prästen har tystnadsplikt men inte konfidenten. Det är en halvsanning. Prästen har lagstadgad tystnadsplikt och konfidenten en moralisk tystnadsplikt just för att prästen är helt bunden till tystnad. Man talar inte om vad som sagts under biktens insegel med andra.
Åke Bonnier tar upp ett exempel, som tydligen ska uppfattas vara aktuellt i sammanhanget. "Om du säger att en viss grupp människor inte har samma värde och börjar sortera ut - då ska man ha nolltolerans och vara tydligt (sic) med att det strider mot Svenska Kyrkans lära." P4 Sjuhärad har intervjuat. Men har någon av prästerna i Uppdrag Granskning sorterat ut? Nej. Varför ska de då smetas på denna fiktion?
Thomas Söderberg tänker också djupt. Han är inte beredd "att skilja ut en homosexualitet från heterosexualitet". Detta är en syn som vuxit fram i Västerås stift. "Det här har ju varit en process i kyrkan såväl som i samhället, så det handlar nog inte om att vara politiskt korrekt utan i grunden om en människosyn." Det vill jag naturligtvis gärna tro och säger: Hjälp min otro!
Här är de biskopsuttalanden jag mött efter programmet. Ingen tryckte nu på att vi egentligen vet föga om vad som sas i de samtal som ligger under tystnadsplikten. Vi hör några repliker och kan inte se den logiska följden med "frågor och svar". Ett vet vi. Konfidenten är ute efter att avslöja att präster vill bota bögar. Han är inte ute efter ett samtal i största allmänhet. Hur styr detta samtalet? Biskoparna kunde grottat ner sig i den intressanta frågan ett ögonblick och sagt något om vad de tycker om fejkade själavårdssamtal med syfte att komma åt dem som på förhand definierats som misshagliga.
Biskoparna kunde också talat allvarligt och sagt vad som varit läget för Uppdrag Gransknings team om 1686 års Kyrkolag gällt utan inskränkningar.
"Utkommer något sådant av prästen eller någon, som står på lur, det skall aldrig äga vitsord, och en sådan lurant skall, ävensom prästen, straffas [till livet]."
1686 års KL, kap 7 §2
Inte äga vitsord - det kunde kanske domkapitlen ha i minne om det kommer in anmälningar mot prästerna i programmet.
Lite tråkigt dock om prästerna skulle halshuggits fordomdags för att de inte fattat att en kamera fanns i väskan. Kanske hade de benådats. Men knappast luranten. Det kan man fundera över. Sådant Uppdrag Granskning höll på med var belagt med dödsstraff enligt 1686 års kyrkolag, så allvarligt var det.
Om någon då invänder att det hela bara var fejk, blir förstås svaret: "Säg det till en domare på 1690-talet!"
Hur mycket jag än vill försvara Wejryd fruktar jag emellertid att han måste avgå. De andra biskoparna sitter kvar. Tills vidare.
lördag 31 maj 2014
Sekt
Jag skrev en bok nyss. Att jag förra veckan vaknade kl 5 och under natten hittat ett fel i texten avslöjade att hjärnan inte riktigt vilade. Nu måste jag få ordning på bokbärandet. Det går, steg för steg, bok för bok. Snart har jag bokavdelningarna på plats, tror jag "Det har du sagt i två veckor nu". Men somligt lockar till - om inte läsning så uppkollning. Det tar också sin tid. Är man pensionär har man livet framför sig. Så bråttom behöver det alltså inte vara.
Jag hittade Rune Pär Olofssons debattbok Gud bevare oss för fältprosten! Den kom som PAN-original, alltså pocket och det var Norstedts som gav ut den år 1967. Jag fick den av min bror när jag tog studenten den 2 maj det året och läste den då.
Rune Pär (född 1926) var från sommaren 1967 anställd som reporter på Expressen efter att i tolv år ha varit i olika församlingar i Stockholm och på Sigtunastiftelsen. Han var på sin tid en känd och publicerad präst.
Rune Pär ville bli av med det kungliga salighetsverket och talade för en fri folkkyrka. Han välkomnade en kyrka som visserligen hade mindre resurser men också mindre av stelbent byråkrati och som skulle lösgöra medlemmarnas ansvar för sin kyrka, också ekonomiskt. Det var inte enda fördelen. Här kommer det!
"Ett upplösande av de nuvarande banden till staten skulle också betyda slutet för Kyrklig samling. Som det nu är åker dess präster snålskjuts på det statskyrkosystem de föraktar, och med hjälp av skattepengar från folkkyrkans medlemmar kan de fortsätta såga i den gren de själva sitter på. I en fri folkkyrka kan man inte tänka sig att församlingarna skulle bekosta fiolerna för en kyrklig verksamhet som är dem främmande. Följden skulle bli att Kyrklig samling trängdes tillbaka till de få församlingar där den kan tänkas vinna majoritet eller också tvangs till en egen kyrkobildning, vilket senare ur folkkyrkans synpunkt vore att föredra. Denna kunde då koncentrera sig på den positiva handlingslinjen." (boken s 9-10)
Märker ni? Saken handlar om pengar. Saken handlar inte om präster som fullgör sina tjänsteåligganden, kanske långt utöver arbetstid. De åker snålskjuts. Riktigt hur det går till kan man inte enkelt förstå - men så är det. Och något förbryllande är det statskyrkosystemet som erbjuder skjutsen. Hur Kyrklig Samlings verksamhet understöds av statsmedel, kan man inte heller förstå.
Det finns en kyrklig verksamhet som är av det slaget att församlingarna inte vill betala för den. Riktigt vilken den är, var också svårt att förstå - men läget kanske börjar klarna. Kan det vara så att det kyrkliga i den kyrkliga verksamheten är av sådant slag att det är oönskat?
Jag är glad över att ha hittat texten. Den beskriver en kyrka där medkristna ska definieras bort som motkristna. Detta är också den positiva linjen. Och många fortsätter på den genom att formulera det positiva program där Svenska kyrkan agerar som och blir en sekt. En stor sekt tills vidare - men en sekt. Den samlas kring några punkter i sin troslära och avgränsar mot dem som tänker annorlunda. Dessa punkter har det gemensamt att de avviker från det som Kyrkan trott alltid, allestädes och av alla kristna. Låt oss inte fastan i denna lilla komplikation. Sekten är bäst! De andra kan gå sin väg om det inte passar att följa de demokratiskt fattade beslut som vilar på en solid partipolitisk bas.
Rune Pär Olofsson blev journalist, lämnade prästämbetet men kom tillbaka. Han uppfattade aldrig att präster som var med i organisationer som var med i Kyrklig Samling, för samlingen var just en paraplyorganisation för låg-, gammal- och högkyrkliga rörelser (och de högkyrkliga som var en teologisk rörelse fick bilda arbetsgemenskapen Kyrklig förnyelse just för att ha en organisation i samarbetet!), faktiskt höll på att bygga Svenska kyrkan och ingenting annat. Själva hållningen - motkristendomen med den positiva handlingslinjen - är det den som förrött Svenska kyrkan?
Har jag alltid varit en prästföraktare?
Jag hittade Rune Pär Olofssons debattbok Gud bevare oss för fältprosten! Den kom som PAN-original, alltså pocket och det var Norstedts som gav ut den år 1967. Jag fick den av min bror när jag tog studenten den 2 maj det året och läste den då.
Rune Pär (född 1926) var från sommaren 1967 anställd som reporter på Expressen efter att i tolv år ha varit i olika församlingar i Stockholm och på Sigtunastiftelsen. Han var på sin tid en känd och publicerad präst.
Rune Pär ville bli av med det kungliga salighetsverket och talade för en fri folkkyrka. Han välkomnade en kyrka som visserligen hade mindre resurser men också mindre av stelbent byråkrati och som skulle lösgöra medlemmarnas ansvar för sin kyrka, också ekonomiskt. Det var inte enda fördelen. Här kommer det!
"Ett upplösande av de nuvarande banden till staten skulle också betyda slutet för Kyrklig samling. Som det nu är åker dess präster snålskjuts på det statskyrkosystem de föraktar, och med hjälp av skattepengar från folkkyrkans medlemmar kan de fortsätta såga i den gren de själva sitter på. I en fri folkkyrka kan man inte tänka sig att församlingarna skulle bekosta fiolerna för en kyrklig verksamhet som är dem främmande. Följden skulle bli att Kyrklig samling trängdes tillbaka till de få församlingar där den kan tänkas vinna majoritet eller också tvangs till en egen kyrkobildning, vilket senare ur folkkyrkans synpunkt vore att föredra. Denna kunde då koncentrera sig på den positiva handlingslinjen." (boken s 9-10)
Märker ni? Saken handlar om pengar. Saken handlar inte om präster som fullgör sina tjänsteåligganden, kanske långt utöver arbetstid. De åker snålskjuts. Riktigt hur det går till kan man inte enkelt förstå - men så är det. Och något förbryllande är det statskyrkosystemet som erbjuder skjutsen. Hur Kyrklig Samlings verksamhet understöds av statsmedel, kan man inte heller förstå.
Det finns en kyrklig verksamhet som är av det slaget att församlingarna inte vill betala för den. Riktigt vilken den är, var också svårt att förstå - men läget kanske börjar klarna. Kan det vara så att det kyrkliga i den kyrkliga verksamheten är av sådant slag att det är oönskat?
Jag är glad över att ha hittat texten. Den beskriver en kyrka där medkristna ska definieras bort som motkristna. Detta är också den positiva linjen. Och många fortsätter på den genom att formulera det positiva program där Svenska kyrkan agerar som och blir en sekt. En stor sekt tills vidare - men en sekt. Den samlas kring några punkter i sin troslära och avgränsar mot dem som tänker annorlunda. Dessa punkter har det gemensamt att de avviker från det som Kyrkan trott alltid, allestädes och av alla kristna. Låt oss inte fastan i denna lilla komplikation. Sekten är bäst! De andra kan gå sin väg om det inte passar att följa de demokratiskt fattade beslut som vilar på en solid partipolitisk bas.
Rune Pär Olofsson blev journalist, lämnade prästämbetet men kom tillbaka. Han uppfattade aldrig att präster som var med i organisationer som var med i Kyrklig Samling, för samlingen var just en paraplyorganisation för låg-, gammal- och högkyrkliga rörelser (och de högkyrkliga som var en teologisk rörelse fick bilda arbetsgemenskapen Kyrklig förnyelse just för att ha en organisation i samarbetet!), faktiskt höll på att bygga Svenska kyrkan och ingenting annat. Själva hållningen - motkristendomen med den positiva handlingslinjen - är det den som förrött Svenska kyrkan?
Har jag alltid varit en prästföraktare?
fredag 30 maj 2014
Läs Strindberg och lär!
Uppdrag Gransknings manuskript ligger utlagt på programmets hemsida. Jag läste. Strindberg, alltså.
"Men någonstans är det ju också så att Svenska kyrkan har tagit tydlig ställning. Vi har ju bestämt att det här är vårt sätt att se på detta. Och om man då som präst inte kan ställa upp på det då finns ju andra samfund och andra kristna kyrkor som finns att gå till om man känner att man vill ha stöd för sina åsikter. I stället för att vara kvar i Svenska kyrkan och ha en åsikt som går stick i stäv med vad kyrkomötet ändå har beslutat."
Bra, komminister Malin Strindberg! Vi gör så. Men innan vi, som inte delar "åsikt" med kyrkomötesmajoriteten, går finns det väl andra som står före i utträdeskön?
Vad Svenska kyrkan faktiskt tror, vet vi ju mycket precist. Kyrkoordningens 1§ ger besked - och där är kontinuiteten till 1686 års kyrkolag uppenbar. Där återfinns sånt som "född av jungfrun (bestämd form! DS) Maria" och där anförs Confessio Augustana invariata från 1530.
Varför inskränka sig till präster? Varför inte slå fast för medlemmarna vad som skall tros? I vårt land har väl bekännelsetvånget under enhetskyrkans tid aldrig inskränkts till präster - och ska enhetskyrkan införas igen, får det konsekvenser. Ska vi ha en annonskampanj med en lista på punkter som medlemmarna ska tro? Då får nog uppksttningsvis 5 miljoner medlemmar gå innan det blir min tur.
Troeltsch skulle glädjas i sin himmel, han som i Die Soziallehren der christlichen Kirchen und Gruppen (1912) typologiserade hur en kyrka skiljer sig från en sekt - och biskop Nygren skulle bli lika glad och påminna att han för länge sedan konstaterat att Svenska kyrkan växlat in på sekt-spåret. Vilket skulle bevisas.
Temat återkommer på ett par bloggar, som anges vara socialdemokratiska. "Sparka ut mörkerprästerna från svenska kyrkan per bums" på samma sätt som Svenska kyrkan rensade ut kvinnoprästmotståndarna. En kyrkligt förtroendevald i Ronneby menar att om prästerna "jobbat i Ronneby då hade det blivit direkt avsked på vitt papper." Roligt med sossar som inte kan arbetsrättens elementa. Vad säger Löfven? Ska han göra något överraskande - skaka lössen ur arbetarrörelsens fana? Eller ska vi släppa några principer som hittills varit bärande? Mattias Irving skrev i Aftonbladet. När en präst tagits ur tjänst efter programmet slogs sanningen fast vilka motiven var. Inte omsorg om prästen. Irving såg i stället något annat och gladdes: "Det är befriande att se dessa starka och tydliga reaktioner från Svenska kyrkan." Irving har inte fattat att kyrkoherden som fattade beslutet är kyrkomötesledamot för - Frimodig kyrka! Däremot vet han att torgföra att "Frimodig kyrka är en liten men högljudd stockkonservativ falang i kyrkopolitiken. Där samlas de sista kvinnoprästmotståndarna och de kvarlevande högkyrkliga." Det var lustigt. Irving har också att hantera ett problem. Det får inte vara så att homofobin klistrar på Svenska kyrkan. Alltså ska den reduceras och framställas som liten - några "homofoba gubbar" - men "där den väl finns är den stark."
Hatet mot det främmande hör inte hemma i vår kyrka, heter artikeln. Det hela blir rätt nöjsamt för den som besitter en svart humor. Ska jag dra någon slutsats så är det kyrkopolitiska målet att få bort undantagsbestämmelsen. Fortsättningsvis ska alla präster viga. Och självklart ska alla ha vigselrätt för att vara tjänstbara.
Men vad är det biskop Ragnar gör? Tidigt på morgonen, dessutom! Jag läste hans approberade blogg.
"Men någonstans är det ju också så att Svenska kyrkan har tagit tydlig ställning. Vi har ju bestämt att det här är vårt sätt att se på detta. Och om man då som präst inte kan ställa upp på det då finns ju andra samfund och andra kristna kyrkor som finns att gå till om man känner att man vill ha stöd för sina åsikter. I stället för att vara kvar i Svenska kyrkan och ha en åsikt som går stick i stäv med vad kyrkomötet ändå har beslutat."
Bra, komminister Malin Strindberg! Vi gör så. Men innan vi, som inte delar "åsikt" med kyrkomötesmajoriteten, går finns det väl andra som står före i utträdeskön?
Vad Svenska kyrkan faktiskt tror, vet vi ju mycket precist. Kyrkoordningens 1§ ger besked - och där är kontinuiteten till 1686 års kyrkolag uppenbar. Där återfinns sånt som "född av jungfrun (bestämd form! DS) Maria" och där anförs Confessio Augustana invariata från 1530.
Varför inskränka sig till präster? Varför inte slå fast för medlemmarna vad som skall tros? I vårt land har väl bekännelsetvånget under enhetskyrkans tid aldrig inskränkts till präster - och ska enhetskyrkan införas igen, får det konsekvenser. Ska vi ha en annonskampanj med en lista på punkter som medlemmarna ska tro? Då får nog uppksttningsvis 5 miljoner medlemmar gå innan det blir min tur.
Troeltsch skulle glädjas i sin himmel, han som i Die Soziallehren der christlichen Kirchen und Gruppen (1912) typologiserade hur en kyrka skiljer sig från en sekt - och biskop Nygren skulle bli lika glad och påminna att han för länge sedan konstaterat att Svenska kyrkan växlat in på sekt-spåret. Vilket skulle bevisas.
Temat återkommer på ett par bloggar, som anges vara socialdemokratiska. "Sparka ut mörkerprästerna från svenska kyrkan per bums" på samma sätt som Svenska kyrkan rensade ut kvinnoprästmotståndarna. En kyrkligt förtroendevald i Ronneby menar att om prästerna "jobbat i Ronneby då hade det blivit direkt avsked på vitt papper." Roligt med sossar som inte kan arbetsrättens elementa. Vad säger Löfven? Ska han göra något överraskande - skaka lössen ur arbetarrörelsens fana? Eller ska vi släppa några principer som hittills varit bärande? Mattias Irving skrev i Aftonbladet. När en präst tagits ur tjänst efter programmet slogs sanningen fast vilka motiven var. Inte omsorg om prästen. Irving såg i stället något annat och gladdes: "Det är befriande att se dessa starka och tydliga reaktioner från Svenska kyrkan." Irving har inte fattat att kyrkoherden som fattade beslutet är kyrkomötesledamot för - Frimodig kyrka! Däremot vet han att torgföra att "Frimodig kyrka är en liten men högljudd stockkonservativ falang i kyrkopolitiken. Där samlas de sista kvinnoprästmotståndarna och de kvarlevande högkyrkliga." Det var lustigt. Irving har också att hantera ett problem. Det får inte vara så att homofobin klistrar på Svenska kyrkan. Alltså ska den reduceras och framställas som liten - några "homofoba gubbar" - men "där den väl finns är den stark."
Hatet mot det främmande hör inte hemma i vår kyrka, heter artikeln. Det hela blir rätt nöjsamt för den som besitter en svart humor. Ska jag dra någon slutsats så är det kyrkopolitiska målet att få bort undantagsbestämmelsen. Fortsättningsvis ska alla präster viga. Och självklart ska alla ha vigselrätt för att vara tjänstbara.
Men vad är det biskop Ragnar gör? Tidigt på morgonen, dessutom! Jag läste hans approberade blogg.
De brukar anföras som stöd för att det går att välja sexuell orientering. Men vad ett par personer med grandios självöverskattning framför om sin egen sexuella praxis kan knappast anföras som något generaliserbart. Jag har frågat starka kvinnor i min närhet, de bara skakar på huvudet."
Så nu går Ragnar runt och frågar starka kvinnor om de skulle vilja bli lesbiska?
Vore det inte bäst om han läser boken först så att han fattar finesserna?
När han gjort det, finns det många frågor att ställa. I sexualpolitiken avslöjas samtidskulturen, dess grundläggande värderingar och dess grundläggande hållningar. De är inte kristna. Varför skulle de vara det?
Uppdrag Granskning fick fram femtio namn på präster som listades. Tolv får de kontakt med. Nio präster möter de. Möter! Spelar in? Vad sa de? Lät de inte undslippa sig någon replik som stämde med programupplägget? Och vilket var det? Att präster struntar i fattade kyrkomötesbeslut, ett förhållande som upprör Ali. Han har inte läst reservationen från kyrkomötet 1982, där vi sa att man kunde befara att den nya kyrkomötesordningens brist på kyrkligt legitimitet skulle få denna följd.
Så nu går Ragnar runt och frågar starka kvinnor om de skulle vilja bli lesbiska?
Vore det inte bäst om han läser boken först så att han fattar finesserna?
När han gjort det, finns det många frågor att ställa. I sexualpolitiken avslöjas samtidskulturen, dess grundläggande värderingar och dess grundläggande hållningar. De är inte kristna. Varför skulle de vara det?
Uppdrag Granskning fick fram femtio namn på präster som listades. Tolv får de kontakt med. Nio präster möter de. Möter! Spelar in? Vad sa de? Lät de inte undslippa sig någon replik som stämde med programupplägget? Och vilket var det? Att präster struntar i fattade kyrkomötesbeslut, ett förhållande som upprör Ali. Han har inte läst reservationen från kyrkomötet 1982, där vi sa att man kunde befara att den nya kyrkomötesordningens brist på kyrkligt legitimitet skulle få denna följd.
torsdag 29 maj 2014
Av deckarläsning påverkad
Överste Salander ringde efter programmet och sa: "Du ska få koordinaterna."
Jag insåg att nu gällde det att inte låta så förvirrad som jag var - för det var just min förvirring han var ute efter.
"Ska hämta papper och penna." Då fick jag de sekunder som gjorde att jag anade vad han var ute efter. "Upprepa", sa jag.
"Koordinaterna är tvåa-trea-sexa, tvåa-fyra-nolla och tvåa-åtta-sjua."
Jag antecknade, repeterade och avslutade snabbt samtalet. Ingen förvirringstriumf till Salander, tänkte jag och hoppades att jag fått upp rätt spår.
Under programmet Bögbotarna var jag tillsagd att inte kommentera. Det kan man ha förståelse för.
Programmet utgick egentligen från en tanke att bögbotande förekommer i Svenska kyrkan. Underlaget för denna tanke är en uppgift av Roy i Kinna, som hävdar att han blivit utsatt för förbön av församlingsassistenten och kyrkoherden. Församlingsassistenten kan inte kommenterra, menar sig vara bunden av tystnadsplikt. Kyrkoherden svarar att han inte har varit med om något sådant som Roy säger. Kan man veta att kyrkoherden inte talar sanning?
Därefter får man fram femtio namn på präster, får kontakt med tolv och möter fyra. Ingen, säger ingen, av prästerna erbjuder sig att bota. De för ett samtal. I ett samtal, ett tal man har tillsammans, får vi höra präster möta personen Calle Larsson, som kommer till dem med ett problem. Det redaktionella upplägget förstår vi. Redaktionen vill ha fram bevis för att det finns präster som menar att homosexualitet kan botas.
Vi hör präster försöka reda ut om Calle Larsson blivit utsatt för något svårt. Däremot hör vi inte vad Calle Larsson sagt - om han alls sagt något som får dem att ta upp tråden och psykologisera. Men givet vad redaktionen vill ha och med tanke på att prästerna frågar rätt lika, skulle tittaren gärna vilja veta vad Calle Larsson säger om sig själv.
Prästernas problem skulle kunna tänkas vara att de inte är beredda att säga att somligt är omöjligt också för Gud.
De är inte heller, tycks det, beredda att säga till Calle att det problem han redovisar som ett personligt problm inte är ett problem.
De är däremot beredda att be för Calle.
Antagligen, med någon kännedom om präster, tog de med Calle i sin aftonbön den kvällen när de summerade sin dag.
Vi hörde att det är Calle Larsson som använder ordet "bota" när han frågar. Det är detta ord prästerna ska reagera på och leverera det redaktionen vill ha.
Nu är dock spelplanen lite annorlunda efter Lodalen/Tudors bok, där uppgiften lämnas att det finns en flytande massa, en majoritet, av människor som skulle kunna välja sexualitet, alltså omvändas. Men redaktionen tycker att detta i Svenska kyrkan är "extremt känsligt" och "kontroversiellt" och uttrycker den saken i programmet. Kyrkomötet 2009 hade inte läst Lodalen/Tudor, så mycket är säkert. Och Calle Larsson presenterar sig som osäker, om jag hörde rätt. Han tror att han är homosexuell.
Mikael Nordin vill inte tänka i kategorin "bota", hör vi. Peter Artman markerar att han kan ha fel när han frågar om bakgrund. Båda får kritik av en docent, som utgår från att en präst inte skulle kunna hantera en upplysning om övergrepp. Skillnaden mellan en docent i klinisk psykologi och en präst är kanske den, att prästen kan ge väldigt mycket mer tid åt en konfident när det behövs och kanske att en bra församling kan bli ett tryggt nätverk. Och vilken fråga ställdes till docenten? Vi vet inte. Bara att hon citerar satsen "hux flux, som du säger".
Lars Gårdfeldt är klar: "Man borde inte få jobba med människor om man gör sådana saker". Men vi vet fortfarande inte om Calle Larsson dragit upp saken - bara att han borde ha gjort det, när redaktionens syfte var att komma åt det där bögbotandet.
Frågorna ställs om arbetsgivaren som betalar lön och Malin Strindbergs begåvade tanke redovisas: "vi har bestämt" och att den som inte kan ställa upp på det kan gå till en annan kyrka. "I stället för att vara kvar i Svenska kyrkan och ha en åsikt som går stick i stäv med vad kyrkomötet ändå har beslutat." Säg det till Martin Luther och reformatorerna, som upprepade att kyrkomöten kan ta miste. "Irren." Få ting i Kyrkans historia är så provisoriska som nationalkoncilier!
Anders Wejryd har en dålig vana att börja tala om anmälningar. Vilken den naturliga kopplingen till kyrkovalet är, kanske inte alla fattar. Också om prästerna inte varit med i en nomineringsgrupp hade de väl haft sin mening - eller har Frimodig kyrka särskilt påverkat dem och att detta då ska styra in mot kyrkovalet? Här är något skumt. En kyrkopolitisk agenda som inte är Wejryds, men där han utnyttjas? Gårdfeldt vill se Svenska kyrkan agera, RFSL likaså. Det är då kooordinaterna blir till nytta.
Vad var det Salander bråkade med mig om?. Jag trodde att han knöt an till det vi tidigare talat om, Glenn Greenwalds bok Storebror ser dig, boken om Edward Snowden (Leopard Förlag). Kooordinaterna är sidnummer! Jag löste gåtan.
236 - Här kan man, menar nog överste Salander, förstå hur en sexualpolitisk agenda fungerar. Den brittiska övervakningsmyndigheten skiljer mellan dissimulering (dölj det sanna) och simulering (visa det falska). Det finns en hel uppsättning tekniker för att göra detta utifrån tanken att människor fattar beslut av känslomässiga, inte rationella, skäl. På nätet - och vid tv? - drivs människor av spegling (vi kopierar varandra i socialt samspel), anpassning och härmning.
240 - "Vi borde inte önska oss ett samhälle där budskapet är att du kommer att lämnas ifred så länge du visar samma foglighet och pragmatism som den etablerade mediekåren." Risken med Bögbotarna är att präster blir rädda. Inte för Uppdrag Granskning i första hand utan för vad som händer i den kyrka de tjänar. Lite tystare. Lite försiktigare.
287 - Jag tror Salander styrde mig till frågan om journalister, samma här som där: "Den etablerade amerikanska mediekåren har ingen outsiderfunktion över huvud taget: den är en del av nationens dominerande politiska makt. Kulturellt, känslomässigt och socioekonomiskt är de en och samma."
Jag insåg att nu gällde det att inte låta så förvirrad som jag var - för det var just min förvirring han var ute efter.
"Ska hämta papper och penna." Då fick jag de sekunder som gjorde att jag anade vad han var ute efter. "Upprepa", sa jag.
"Koordinaterna är tvåa-trea-sexa, tvåa-fyra-nolla och tvåa-åtta-sjua."
Jag antecknade, repeterade och avslutade snabbt samtalet. Ingen förvirringstriumf till Salander, tänkte jag och hoppades att jag fått upp rätt spår.
Under programmet Bögbotarna var jag tillsagd att inte kommentera. Det kan man ha förståelse för.
Programmet utgick egentligen från en tanke att bögbotande förekommer i Svenska kyrkan. Underlaget för denna tanke är en uppgift av Roy i Kinna, som hävdar att han blivit utsatt för förbön av församlingsassistenten och kyrkoherden. Församlingsassistenten kan inte kommenterra, menar sig vara bunden av tystnadsplikt. Kyrkoherden svarar att han inte har varit med om något sådant som Roy säger. Kan man veta att kyrkoherden inte talar sanning?
Därefter får man fram femtio namn på präster, får kontakt med tolv och möter fyra. Ingen, säger ingen, av prästerna erbjuder sig att bota. De för ett samtal. I ett samtal, ett tal man har tillsammans, får vi höra präster möta personen Calle Larsson, som kommer till dem med ett problem. Det redaktionella upplägget förstår vi. Redaktionen vill ha fram bevis för att det finns präster som menar att homosexualitet kan botas.
Vi hör präster försöka reda ut om Calle Larsson blivit utsatt för något svårt. Däremot hör vi inte vad Calle Larsson sagt - om han alls sagt något som får dem att ta upp tråden och psykologisera. Men givet vad redaktionen vill ha och med tanke på att prästerna frågar rätt lika, skulle tittaren gärna vilja veta vad Calle Larsson säger om sig själv.
Prästernas problem skulle kunna tänkas vara att de inte är beredda att säga att somligt är omöjligt också för Gud.
De är inte heller, tycks det, beredda att säga till Calle att det problem han redovisar som ett personligt problm inte är ett problem.
De är däremot beredda att be för Calle.
Antagligen, med någon kännedom om präster, tog de med Calle i sin aftonbön den kvällen när de summerade sin dag.
Vi hörde att det är Calle Larsson som använder ordet "bota" när han frågar. Det är detta ord prästerna ska reagera på och leverera det redaktionen vill ha.
Nu är dock spelplanen lite annorlunda efter Lodalen/Tudors bok, där uppgiften lämnas att det finns en flytande massa, en majoritet, av människor som skulle kunna välja sexualitet, alltså omvändas. Men redaktionen tycker att detta i Svenska kyrkan är "extremt känsligt" och "kontroversiellt" och uttrycker den saken i programmet. Kyrkomötet 2009 hade inte läst Lodalen/Tudor, så mycket är säkert. Och Calle Larsson presenterar sig som osäker, om jag hörde rätt. Han tror att han är homosexuell.
Mikael Nordin vill inte tänka i kategorin "bota", hör vi. Peter Artman markerar att han kan ha fel när han frågar om bakgrund. Båda får kritik av en docent, som utgår från att en präst inte skulle kunna hantera en upplysning om övergrepp. Skillnaden mellan en docent i klinisk psykologi och en präst är kanske den, att prästen kan ge väldigt mycket mer tid åt en konfident när det behövs och kanske att en bra församling kan bli ett tryggt nätverk. Och vilken fråga ställdes till docenten? Vi vet inte. Bara att hon citerar satsen "hux flux, som du säger".
Lars Gårdfeldt är klar: "Man borde inte få jobba med människor om man gör sådana saker". Men vi vet fortfarande inte om Calle Larsson dragit upp saken - bara att han borde ha gjort det, när redaktionens syfte var att komma åt det där bögbotandet.
Frågorna ställs om arbetsgivaren som betalar lön och Malin Strindbergs begåvade tanke redovisas: "vi har bestämt" och att den som inte kan ställa upp på det kan gå till en annan kyrka. "I stället för att vara kvar i Svenska kyrkan och ha en åsikt som går stick i stäv med vad kyrkomötet ändå har beslutat." Säg det till Martin Luther och reformatorerna, som upprepade att kyrkomöten kan ta miste. "Irren." Få ting i Kyrkans historia är så provisoriska som nationalkoncilier!
Anders Wejryd har en dålig vana att börja tala om anmälningar. Vilken den naturliga kopplingen till kyrkovalet är, kanske inte alla fattar. Också om prästerna inte varit med i en nomineringsgrupp hade de väl haft sin mening - eller har Frimodig kyrka särskilt påverkat dem och att detta då ska styra in mot kyrkovalet? Här är något skumt. En kyrkopolitisk agenda som inte är Wejryds, men där han utnyttjas? Gårdfeldt vill se Svenska kyrkan agera, RFSL likaså. Det är då kooordinaterna blir till nytta.
Vad var det Salander bråkade med mig om?. Jag trodde att han knöt an till det vi tidigare talat om, Glenn Greenwalds bok Storebror ser dig, boken om Edward Snowden (Leopard Förlag). Kooordinaterna är sidnummer! Jag löste gåtan.
236 - Här kan man, menar nog överste Salander, förstå hur en sexualpolitisk agenda fungerar. Den brittiska övervakningsmyndigheten skiljer mellan dissimulering (dölj det sanna) och simulering (visa det falska). Det finns en hel uppsättning tekniker för att göra detta utifrån tanken att människor fattar beslut av känslomässiga, inte rationella, skäl. På nätet - och vid tv? - drivs människor av spegling (vi kopierar varandra i socialt samspel), anpassning och härmning.
240 - "Vi borde inte önska oss ett samhälle där budskapet är att du kommer att lämnas ifred så länge du visar samma foglighet och pragmatism som den etablerade mediekåren." Risken med Bögbotarna är att präster blir rädda. Inte för Uppdrag Granskning i första hand utan för vad som händer i den kyrka de tjänar. Lite tystare. Lite försiktigare.
287 - Jag tror Salander styrde mig till frågan om journalister, samma här som där: "Den etablerade amerikanska mediekåren har ingen outsiderfunktion över huvud taget: den är en del av nationens dominerande politiska makt. Kulturellt, känslomässigt och socioekonomiskt är de en och samma."
onsdag 28 maj 2014
Olofsson ringde. Bloggpost tre idag
Överste Olofsson ringde. Han trumpetade glatt att han just beställt in friterade mullor till lunch på en liten krog bakom Grande Place i Bryssel, dit han flugit på morgonen för ett sammanträffande. Jag bannade honom. "I det högerextrema Europa kan vi inte driva med islam. Det heter Moules frites."
Riktigt vad hans sammanträffande gick ut på sa han inte - och jag frågade inte. Jag gissar något med NATO. Ringde han bara för att skrävla om att hans lunch var bättre än min? Nej, han ville berätta om - Uppdrag Granskning! "Salander ringde", sa jag. Jag fick då klart för mig att Olofsson gått igenom en del gammalt signalspaningsmaterial på flyget ner och kommit på ett intressant faktum.
"Bögbotande kände redaktionen till från frikyrkliga sammanhang men det fanns ingen dokumentation, ingen ville prata om det, få - om någon - påstod att detta förekom i Svenska kyrkan och det var nog omöjligt att hitta några sådana präster.
Redaktionen körde den gamla listan mot partnerskapsvälsignelse mot Frimodig kyrkas kandidatlistor där det fanns präster. Det betydde att de hade ett femtiotal namn att gå vidare med.
Men fortfarande var det svårt att hitta någon som blivit utsatt för detta. Bara Roy från Kinna ställde upp. Det var han som åstadkom rubrikerna, som du vet, om prästerna i Marks kommun. En enda person förekommer tydligen upprepade gånger. Du får tolka det som du vill. Men själva den journalistiska tekniken ville jag du skulle ha klar för dig om du bloggar."
"Jag fattar nog", sa jag. "Men hur kom redaktionen på själva ämnet när man för över något från den frikyrkliga världen till Svenska kyrkan där det tydligen först inte alls fanns något att gå på?"
"Om jag säger att redaktionen inte alldeles på egen hand kom på idén utan fick tips, kanske jag inte ska säga mer. Och tipsen styrde mot Frimodig kyrka."
"Men Frimodig kyrka har väl aldrig talat om detta?" sa jag. "Så vem kan tipsa?"
"Du får fundera själv för i den sortens frågor är jag tystlåten, som du vet."
Då slog det mig att Dagens Seglora denna dag har två inlägg om programmet, som sänds först i kväll! Jag nämnde det för Olofsson och sa: "Helle Klein kräver att biskoparna ska agera och Helena Myrstener hävdar att enskilda präster fortsätter att begå övergrepp mot homosexuella."
"Jag sa inget", sa Olofsson. "Det är du som är forskarutbildad docent och van deckarläsare. Har du kommit igenom Snowden-boken förresten?"
Jag tror jag fattade vad överste Olofsson ville ha sagt. Och jag hörde tallrikslammer i bakgrunden.
"Ät du dina friterade musslor och låt inte min avund störa aptiten", sa jag.
"Den stimulerar aptiten", sa Olofsson.
Ska min aptit när jag nu går till min enkla lunch störas av det som är en set-up mot somliga präster? Eller ska jag vara stimulerad av att jag inte låter lura mig?
Till skinka och sparris! Lite tyskt kanske, men säga vad man vill om tyskar. Äta kan dom. Minns Helmut Kohl.
Riktigt vad hans sammanträffande gick ut på sa han inte - och jag frågade inte. Jag gissar något med NATO. Ringde han bara för att skrävla om att hans lunch var bättre än min? Nej, han ville berätta om - Uppdrag Granskning! "Salander ringde", sa jag. Jag fick då klart för mig att Olofsson gått igenom en del gammalt signalspaningsmaterial på flyget ner och kommit på ett intressant faktum.
"Bögbotande kände redaktionen till från frikyrkliga sammanhang men det fanns ingen dokumentation, ingen ville prata om det, få - om någon - påstod att detta förekom i Svenska kyrkan och det var nog omöjligt att hitta några sådana präster.
Redaktionen körde den gamla listan mot partnerskapsvälsignelse mot Frimodig kyrkas kandidatlistor där det fanns präster. Det betydde att de hade ett femtiotal namn att gå vidare med.
Men fortfarande var det svårt att hitta någon som blivit utsatt för detta. Bara Roy från Kinna ställde upp. Det var han som åstadkom rubrikerna, som du vet, om prästerna i Marks kommun. En enda person förekommer tydligen upprepade gånger. Du får tolka det som du vill. Men själva den journalistiska tekniken ville jag du skulle ha klar för dig om du bloggar."
"Jag fattar nog", sa jag. "Men hur kom redaktionen på själva ämnet när man för över något från den frikyrkliga världen till Svenska kyrkan där det tydligen först inte alls fanns något att gå på?"
"Om jag säger att redaktionen inte alldeles på egen hand kom på idén utan fick tips, kanske jag inte ska säga mer. Och tipsen styrde mot Frimodig kyrka."
"Men Frimodig kyrka har väl aldrig talat om detta?" sa jag. "Så vem kan tipsa?"
"Du får fundera själv för i den sortens frågor är jag tystlåten, som du vet."
Då slog det mig att Dagens Seglora denna dag har två inlägg om programmet, som sänds först i kväll! Jag nämnde det för Olofsson och sa: "Helle Klein kräver att biskoparna ska agera och Helena Myrstener hävdar att enskilda präster fortsätter att begå övergrepp mot homosexuella."
"Jag sa inget", sa Olofsson. "Det är du som är forskarutbildad docent och van deckarläsare. Har du kommit igenom Snowden-boken förresten?"
Jag tror jag fattade vad överste Olofsson ville ha sagt. Och jag hörde tallrikslammer i bakgrunden.
"Ät du dina friterade musslor och låt inte min avund störa aptiten", sa jag.
"Den stimulerar aptiten", sa Olofsson.
Ska min aptit när jag nu går till min enkla lunch störas av det som är en set-up mot somliga präster? Eller ska jag vara stimulerad av att jag inte låter lura mig?
Till skinka och sparris! Lite tyskt kanske, men säga vad man vill om tyskar. Äta kan dom. Minns Helmut Kohl.
Salander ringde. Bloggpost två idag
Överste Salander ringde. Han och överste Olofsson hade spanat lite inför kvällens Uppdrag Granskning-program och tänkte att jag, som är upptagen av Snowden-boken, skulle, som han sa, "briefas". Det är bra med överstar som varit fänrikar i mitt krigsförband och vet när man ska vända sig till högre chef med den kunskap man har och att takterna sitter i åren igenom.
Salander sa: "Saken gäller inte bara förbön och bögbotande, som de kallar det. Programmet styr mot Frimodig kyrka, som ska framställas som en homofob storhet. Vi tror förresten att redaktionen ringde dig också i höstas när vi följer deras samtalslistor. Det har du väl fattat av Snowden-boken att det är så man arbetar, kollar connections i första hand. Innehållet är underordnat kartläggningen av nätverken.
Du behöver inte kommentera om de ringde eller inte!
Vi har emellertid inte gått vidare för att försöka lista ut vem som tipsat redaktionen om att jaga just Frimodig kyrka - men ni stod ju fram i kyrkomötet så helt egendomligt är det inte och era motståndare har sina intressen.
I programmet förekommer ärkebiskop Wejryd och en sekreterare i kyrkan som heter Grenholm. Ingen försvarar prästerna mot en 'set-up', men det kanske du anade på förhand. Det här är läget.
I ett militärt förband hade frågan nu varit hur cheferna tar hand om sin personal men i Svenska kyrkan är det annorlunda. Fast lite svårt borde det vara också för de kyrkliga cheferna när personalen lurats in i något som de inte kan ta sig ur och förespeglats något som inte är sant. Desinformation och psykop vet vi något om. Men kanske inte biskoparna? Frågor!"
Jag hade inga. Jag kommenterade inte om någon ringt. Det intressanta är att om någon tv-reporter rakt ut frågat vad präster tänker om möjligheten att be för folk, så hade väl alla kloka präster sagt att vi ber och lämnar allt till Gud, som lovat höra vår bön. Det är rätt enkelt. Vad annars ska de säga?
Och skulle jag få frågan om omvändelsens möjlighet skulle jag luta mig mot Mian Lodalen och Matilda Tudor och säga att kan man omvändas på ena hållet, kan man omvändas på andra,
What's the fuss about?
Jag frågade i stället om biskoparnas besök på FRA i vintras (för Salander har varit i Washington väldigt mycket under våren så vi har inte talats vid ordentligt) - hur var det?
"De blev helt bortdribblade", svara Salander. "Och de glömde ställa frågan vad FRA gör för att hantera bestämmelsen i den gamla kyrkolagen att den som tjuvlyssnar ska undergå straff. Ingen biskop lyste FRA i bann och det var väl det minsta de hade kunnat göra.
Nöjd vandrade delegationen sin väg. Vi tyckte nöjet var helt på vår sida."
Salander sa: "Saken gäller inte bara förbön och bögbotande, som de kallar det. Programmet styr mot Frimodig kyrka, som ska framställas som en homofob storhet. Vi tror förresten att redaktionen ringde dig också i höstas när vi följer deras samtalslistor. Det har du väl fattat av Snowden-boken att det är så man arbetar, kollar connections i första hand. Innehållet är underordnat kartläggningen av nätverken.
Du behöver inte kommentera om de ringde eller inte!
Vi har emellertid inte gått vidare för att försöka lista ut vem som tipsat redaktionen om att jaga just Frimodig kyrka - men ni stod ju fram i kyrkomötet så helt egendomligt är det inte och era motståndare har sina intressen.
I programmet förekommer ärkebiskop Wejryd och en sekreterare i kyrkan som heter Grenholm. Ingen försvarar prästerna mot en 'set-up', men det kanske du anade på förhand. Det här är läget.
I ett militärt förband hade frågan nu varit hur cheferna tar hand om sin personal men i Svenska kyrkan är det annorlunda. Fast lite svårt borde det vara också för de kyrkliga cheferna när personalen lurats in i något som de inte kan ta sig ur och förespeglats något som inte är sant. Desinformation och psykop vet vi något om. Men kanske inte biskoparna? Frågor!"
Jag hade inga. Jag kommenterade inte om någon ringt. Det intressanta är att om någon tv-reporter rakt ut frågat vad präster tänker om möjligheten att be för folk, så hade väl alla kloka präster sagt att vi ber och lämnar allt till Gud, som lovat höra vår bön. Det är rätt enkelt. Vad annars ska de säga?
Och skulle jag få frågan om omvändelsens möjlighet skulle jag luta mig mot Mian Lodalen och Matilda Tudor och säga att kan man omvändas på ena hållet, kan man omvändas på andra,
What's the fuss about?
Jag frågade i stället om biskoparnas besök på FRA i vintras (för Salander har varit i Washington väldigt mycket under våren så vi har inte talats vid ordentligt) - hur var det?
"De blev helt bortdribblade", svara Salander. "Och de glömde ställa frågan vad FRA gör för att hantera bestämmelsen i den gamla kyrkolagen att den som tjuvlyssnar ska undergå straff. Ingen biskop lyste FRA i bann och det var väl det minsta de hade kunnat göra.
Nöjd vandrade delegationen sin väg. Vi tyckte nöjet var helt på vår sida."
Fjärrstyrning
Jag vet inte om jag måste vara tydlig - för det borde gå rätt lätt att se vilket tema jag driver: Kyrkans frihet. Jag ser det som den ekumeniska rörelsen varnade för - en totalitär demokrati där någon tar makten över våra tankar och vi fjärrstyrs. Aldrig tidigare i mänsklighetens historia har väl den kontrollen varit - kunnat vara - så enorm som nu. Överstarna Salander och Olofsson hävdade att jag måste läsa boken om Snowden, som just kommit. Jag gör det. Orwells bok 1984 eller Boyes Kallocain blir referenspunkter.
Det måste vara ett ansvar för de kyrkokristna att återkommande granska vilken agenda som söker sin arena i det kyrkliga och vilka slagord som upprepas som vore de egna tankar men egentligen är reflexer av vad andra vill att vi ska säga. Det är här som hbt-rörelsen blir intressant. Den agerar som normförändrare och, självfallet, som normsändare. Svenska kyrkan tycks attraktiv i sammanhanget (vilket antyder en potential Svenska kyrkan har men inte längre använder för sitt specifika utan låter andra använda). Varje kyrka har ett budskap - sitt eget eller någon annans.
Till fjärrstyrningen hör att tankar produceras och distribueras till oss i massformat. Samma ikoner lyfts fram i skilda sammanhang. Samma teman möter i olika fora. Bok, artiklar, intervjuer och så festivaler och manifestationer.
Om någon - OM - kommer att skriva historien om Svenska kyrkan i min tid och analysera hur Svenska kyrkan blev spelplats för andras repliker och intressen, blir det nog en rätt förfärande läsning om sådant som steg för steg hände i vår tid utan att särskilt många märkte det. Så fungerar fjärrstyrning. Det blir en vana och vanan har en normerande makt, Bakom den vanan finns en annan och annans - norm. Det är det som är själva poängen med att vara normkritisk - att helt enkelt leverera en annan norm bär den gamla är ifrågasatt och sedan undanröjd.
Ibland blir fjärrstyrningen komisk. Som det där med hbt-certifieringen, som kommer att kosta mycket och som RFSL inte kan/vill sköta eftersom RFSL:s ståndpunkter inte är Svenska kyrkans. Då skulle många hjärtans tankar bli uppenbara, kan man tänka! Men bara momentant. Någon kommer att flytta sig, adaptera sig. Guess who!
Jag läser vad en kontraktsprost i Göteborgs stift har att anföra: "Jag tror att det är bra om jag som kontraktsprost håller samma linje som Svenska kyrkan i övrigt gör. ( normering, DS) Vi ska vara en aktör som står upp för människors lika värde (ideologisk målsättning med rötter i franska upplysningstiden! DS) och ju bättre och tydligare vi kan göra det som kyrka desto större trovärdighet har vi också i vår grundläggande uppgift - att sprida evangeliet." Nu tänkte nog kontraktsprosten att han fick ihop ekvationen. Fick han det? Eller vände han resonemangen, lät sig fjärrstyras utan att själv upptäcka hur och än mindre inse varför?
I fornkyrkan fanns en helt annan medvetenheten om det annorlundaskap tron ledde till. Det var detta annorlunda som lockade människor då. Det är likadant nu. Det är inte vår kyrkliga Gleichschaltung som visar sig vara en framgångsväg utan de heliga hemligheterna. Det är på sitt sätt också en fjärrstyrning fast med den skillnaden att här möter genom sekler det evangelium mig, som kommer mig allra närmast. Det jag djupt i min mänsklighet anat och alltid längtat efter.
Ni undrar kanske hur det går i Birgittakyrkan. Länsstyrelsen håller med: "Länsstyrelsen befarar nu att kyrkans sammantagna kulturhistoriska värde är hotat. För att kyrkan ska återfå det höga kulturhistoriska värde den har krävs att åtgärder vidtas." Kollektautomaten utgått eller får ett speciellt utformat chassi men domen är klar "Torde alltså utgå." Hur går en automat ut? kan man undra. Bort ska ambo, kredensbord och notställ. En pelare har "belamrats" och ska rensas. Ny belysning utomhus. Länsstyrelsen har 24 punkter på sådant som ska åtgärdas. Och så ska predikstolen letas fram. Det tror jag inte går. Jag tror att dåvarande komministern befallde att den skulle destrueras. Antingen kördes den till tippen eller eldades upp efter några års förvaring i kyrkladan. Det är bara att beställa en ny, som församlingen inte behöver och som prästerna inte vill använda.
Vad ska man säga om Birgittakyrkan, där människor blev så glada över att deras kyrka, byggd 1975, var så fin att den blev kulturminnesmärkt. Man ska säga: Den som vill bevara sitt liv, ska mista det. På något sätt illustreras också här bad som händer när Svenska kyrkan blir arena för en annan agenda. I det här fallet arkitektens - och därefter kulturens,. Inte kyrkokulturens utan länsstyrelsens, statens. Och detta ska kyrkoavgiften gå till.
Är det inte nu så få som går i Birgittakyrkan att en stängning av huset kanske skulle övervägas? Tre generationer har haft glädje av kyrkan. Gott nog. Stadsdelen har förändrats. Den gamla generationen är borta. De som fostrades där under de lysande åren är nu kring 60 och förhoppningsvis kyrkligt aktiva på andra håll. Ett kyrkorum som inte får leva ska man helt sonika låta dö. Det kallas och är barmhärtighetsmord.
Det måste vara ett ansvar för de kyrkokristna att återkommande granska vilken agenda som söker sin arena i det kyrkliga och vilka slagord som upprepas som vore de egna tankar men egentligen är reflexer av vad andra vill att vi ska säga. Det är här som hbt-rörelsen blir intressant. Den agerar som normförändrare och, självfallet, som normsändare. Svenska kyrkan tycks attraktiv i sammanhanget (vilket antyder en potential Svenska kyrkan har men inte längre använder för sitt specifika utan låter andra använda). Varje kyrka har ett budskap - sitt eget eller någon annans.
Till fjärrstyrningen hör att tankar produceras och distribueras till oss i massformat. Samma ikoner lyfts fram i skilda sammanhang. Samma teman möter i olika fora. Bok, artiklar, intervjuer och så festivaler och manifestationer.
Om någon - OM - kommer att skriva historien om Svenska kyrkan i min tid och analysera hur Svenska kyrkan blev spelplats för andras repliker och intressen, blir det nog en rätt förfärande läsning om sådant som steg för steg hände i vår tid utan att särskilt många märkte det. Så fungerar fjärrstyrning. Det blir en vana och vanan har en normerande makt, Bakom den vanan finns en annan och annans - norm. Det är det som är själva poängen med att vara normkritisk - att helt enkelt leverera en annan norm bär den gamla är ifrågasatt och sedan undanröjd.
Ibland blir fjärrstyrningen komisk. Som det där med hbt-certifieringen, som kommer att kosta mycket och som RFSL inte kan/vill sköta eftersom RFSL:s ståndpunkter inte är Svenska kyrkans. Då skulle många hjärtans tankar bli uppenbara, kan man tänka! Men bara momentant. Någon kommer att flytta sig, adaptera sig. Guess who!
Jag läser vad en kontraktsprost i Göteborgs stift har att anföra: "Jag tror att det är bra om jag som kontraktsprost håller samma linje som Svenska kyrkan i övrigt gör. ( normering, DS) Vi ska vara en aktör som står upp för människors lika värde (ideologisk målsättning med rötter i franska upplysningstiden! DS) och ju bättre och tydligare vi kan göra det som kyrka desto större trovärdighet har vi också i vår grundläggande uppgift - att sprida evangeliet." Nu tänkte nog kontraktsprosten att han fick ihop ekvationen. Fick han det? Eller vände han resonemangen, lät sig fjärrstyras utan att själv upptäcka hur och än mindre inse varför?
I fornkyrkan fanns en helt annan medvetenheten om det annorlundaskap tron ledde till. Det var detta annorlunda som lockade människor då. Det är likadant nu. Det är inte vår kyrkliga Gleichschaltung som visar sig vara en framgångsväg utan de heliga hemligheterna. Det är på sitt sätt också en fjärrstyrning fast med den skillnaden att här möter genom sekler det evangelium mig, som kommer mig allra närmast. Det jag djupt i min mänsklighet anat och alltid längtat efter.
Ni undrar kanske hur det går i Birgittakyrkan. Länsstyrelsen håller med: "Länsstyrelsen befarar nu att kyrkans sammantagna kulturhistoriska värde är hotat. För att kyrkan ska återfå det höga kulturhistoriska värde den har krävs att åtgärder vidtas." Kollektautomaten utgått eller får ett speciellt utformat chassi men domen är klar "Torde alltså utgå." Hur går en automat ut? kan man undra. Bort ska ambo, kredensbord och notställ. En pelare har "belamrats" och ska rensas. Ny belysning utomhus. Länsstyrelsen har 24 punkter på sådant som ska åtgärdas. Och så ska predikstolen letas fram. Det tror jag inte går. Jag tror att dåvarande komministern befallde att den skulle destrueras. Antingen kördes den till tippen eller eldades upp efter några års förvaring i kyrkladan. Det är bara att beställa en ny, som församlingen inte behöver och som prästerna inte vill använda.
Vad ska man säga om Birgittakyrkan, där människor blev så glada över att deras kyrka, byggd 1975, var så fin att den blev kulturminnesmärkt. Man ska säga: Den som vill bevara sitt liv, ska mista det. På något sätt illustreras också här bad som händer när Svenska kyrkan blir arena för en annan agenda. I det här fallet arkitektens - och därefter kulturens,. Inte kyrkokulturens utan länsstyrelsens, statens. Och detta ska kyrkoavgiften gå till.
Är det inte nu så få som går i Birgittakyrkan att en stängning av huset kanske skulle övervägas? Tre generationer har haft glädje av kyrkan. Gott nog. Stadsdelen har förändrats. Den gamla generationen är borta. De som fostrades där under de lysande åren är nu kring 60 och förhoppningsvis kyrkligt aktiva på andra håll. Ett kyrkorum som inte får leva ska man helt sonika låta dö. Det kallas och är barmhärtighetsmord.
tisdag 27 maj 2014
Högt i tak
Jag tänkte att det skulle vara högt i tak och att bloggkommentarerna därför skulle vara av hög klass. Nu är det bitvis rätt låg debatt. Jag har släppt igenom inläggen för det är väl rätt lärorikt att se hur debatt går till i vår tid. Nu blir jag anmodad att stänga kommentatorsfältet eller införa aggremanger och det vet jag inte om jag vill. Kan verkligen inte människor ta ansvar för sitt kommenterande och t ex kommentera det som skrivits, inte en massa andra ämnen som inte tagit upp och som därför inte riktigt kan kommenteras. i får skriva om vädret när jag skrivit om vädret, annars får vädret vara som det vill.
Jag är rätt obenägen att sitta som censor. Vill ni puckla på varandra, så gör det. Men risken är förstås att allt samtal upphör. Vill ni det? Är det inte bättre med en debatt där tankar presenteras, det oklara analyseras och nya insikter nås?
Missionärer på konferens brukade gräla. Det kan jag stå ut med. Men det blir för lite av det andra. Skriver jag som varit på stiftsfullmäktige och sett en stor organisation som egentligen inte vill någonting offensivt. Är detta Svenska kyrkans öde, att skötas av de oförmögna? Så mycket viktigare att vi andra kan ha fora för samtal. Denna blogg skulle vara en sådan, där kritik framförs, kyrkosystemet granskas, insikter uppstår och människor har sin glädje i att samtala - under parollen "pigg, käck och munter", som är denna bloggs karaktäristika.
Annars kan det väl egentligen vara.
Jag är rätt obenägen att sitta som censor. Vill ni puckla på varandra, så gör det. Men risken är förstås att allt samtal upphör. Vill ni det? Är det inte bättre med en debatt där tankar presenteras, det oklara analyseras och nya insikter nås?
Missionärer på konferens brukade gräla. Det kan jag stå ut med. Men det blir för lite av det andra. Skriver jag som varit på stiftsfullmäktige och sett en stor organisation som egentligen inte vill någonting offensivt. Är detta Svenska kyrkans öde, att skötas av de oförmögna? Så mycket viktigare att vi andra kan ha fora för samtal. Denna blogg skulle vara en sådan, där kritik framförs, kyrkosystemet granskas, insikter uppstår och människor har sin glädje i att samtala - under parollen "pigg, käck och munter", som är denna bloggs karaktäristika.
Annars kan det väl egentligen vara.
Uppdrag Granskning
Uppdrag Granskning är uppdraget till oss alla. Gråt inte, forska!
Visst kan man fundera över det stora sexintresset - men kanske mest över grundläggande frågor som människosyn. Sex blev konsumtion - och i vårt samhälle är en fråga som vad Gud avsåg med att lägga in sexualitet i skapelsen och om det finns någon grundmodell för sexpysslet, fullständigt omöjliga frågor. De kan inte ställas i en kultur som den kristna tro dock byggde upp. Granska! Och om människor förlorar sin mänskliga värdighet och blir offer för drifter, aposteln nämner något om saken, granska då den dominerande kyrkan i det landet. Har hon svikit i kampen om människan?
Nu var det dock en annan fråga än sex jag skrev om när jag beskrev agerandet i bunkern i Uppsala - och vidare ut till kanslisterna i stiften. Den har inte kommenterats särskilt mycket. Kommentatorerna upprepar sig i andra ämnen. Vi kunde granska det förhållandet också. Varför handlade inte kommentarerna om arbetsledningsfrågor eller om synen på präster?
Vi granskar vidare för att fullgöra uppdraget.
Granska uppgörelsen med den kristna trons grundläggande hållningar - som att lita på att Jesus talade sanning när han gav oss Anden som Hjälparen och att apostlarna uttrycket vad Gud vill. Så svarar vi i gudstjänsten. Är det bara prat? "Så lyder Herrens ord" - men det är inte Herrens?
Jag kräver inte att man ska fatta. Alla får stå under den flagga trosbekännelsen utgör och säga: "Här hör jag hemma" utan att behöva fatta. Men hållningen måste vara den granskande, då. Vanlig nyfikenhet, kan man säga.
Och så måste man alltid granska sina egna frågeställningar. Jag tänker inte öppna forskarskola här, men grundregeln är att den fråga jag ställer kan stänga resonemang eller öppna dem. Den som vill ha Jesus-ord kommer att gå tomhänt från platsen. Den som nöjer sig med ett Herrens bud, får svar. Det svaret är värt en fortsatt granskning, men börjar med att svaret får vara utgångspunkt. Och vad som händer när en kyrkostruktur lämnar Herrens bud kanske vi bäst av alla nu kan börja veta? Av många kristna i världen är det vi som vet mest hur det blir, eller? Uppdrag Granskning!
Själv funderar jag över det uppdrag granskningen kom fram till, dvs det uppdrag Överklagandenämnden har.
Nu åkte ju Växjö domkapitel på en s k propp. Jag tror det på juristspråk heter propp, för jurister gick fordomdags juridisk kurs i ämnet. Vad betyder det?
Stiftsfullmäktige har valt en uppsättning av ledamöterna. De har gjort sig skyldiga till ett gravt rättegångsfel och brutit mot grundläggande regler. Ska de avgå? Förmodas de lämna in sina avskedsansökningar vid dagens sammanträde eller ska vi idag helt sonika sparka dem och välja nya? Uppdrag: Granskning!
Kan man bryta mot principer för rättsskipning, få bakläxa och sedan bara vissla och gå vidare - eller ska det dras gränser? Vad bör gälla? Gråt inte, forska!
Och hur spiller detta grundläggande rättegångsfel över när juristerna dömer i tingsrätt och hovrätt? Har de satt sitt rykte på spel på ett sätt som de rättsvårdande myndigheterna borde titta på - granska, alltså? Kan vi i tingsrätt och hovrätt ha jurister som begått ett allvarligt rättegångsfel?
Detta sagt ska jag fara till Stiftsfullmäktige. Jag saknar Håkan Sunnliden, som i dag tydligen ska bedömas i Katmandu, Nepal, och ordnas med för att i morgon flyga till Sverige. Men i frågan om evangelisation hade han behövts för att debattera. Granskarna i stiftsfullmäktige är nog annars inte så många. Väl att stiftet har Frimodig kyrka.
Visst kan man fundera över det stora sexintresset - men kanske mest över grundläggande frågor som människosyn. Sex blev konsumtion - och i vårt samhälle är en fråga som vad Gud avsåg med att lägga in sexualitet i skapelsen och om det finns någon grundmodell för sexpysslet, fullständigt omöjliga frågor. De kan inte ställas i en kultur som den kristna tro dock byggde upp. Granska! Och om människor förlorar sin mänskliga värdighet och blir offer för drifter, aposteln nämner något om saken, granska då den dominerande kyrkan i det landet. Har hon svikit i kampen om människan?
Nu var det dock en annan fråga än sex jag skrev om när jag beskrev agerandet i bunkern i Uppsala - och vidare ut till kanslisterna i stiften. Den har inte kommenterats särskilt mycket. Kommentatorerna upprepar sig i andra ämnen. Vi kunde granska det förhållandet också. Varför handlade inte kommentarerna om arbetsledningsfrågor eller om synen på präster?
Vi granskar vidare för att fullgöra uppdraget.
Granska uppgörelsen med den kristna trons grundläggande hållningar - som att lita på att Jesus talade sanning när han gav oss Anden som Hjälparen och att apostlarna uttrycket vad Gud vill. Så svarar vi i gudstjänsten. Är det bara prat? "Så lyder Herrens ord" - men det är inte Herrens?
Jag kräver inte att man ska fatta. Alla får stå under den flagga trosbekännelsen utgör och säga: "Här hör jag hemma" utan att behöva fatta. Men hållningen måste vara den granskande, då. Vanlig nyfikenhet, kan man säga.
Och så måste man alltid granska sina egna frågeställningar. Jag tänker inte öppna forskarskola här, men grundregeln är att den fråga jag ställer kan stänga resonemang eller öppna dem. Den som vill ha Jesus-ord kommer att gå tomhänt från platsen. Den som nöjer sig med ett Herrens bud, får svar. Det svaret är värt en fortsatt granskning, men börjar med att svaret får vara utgångspunkt. Och vad som händer när en kyrkostruktur lämnar Herrens bud kanske vi bäst av alla nu kan börja veta? Av många kristna i världen är det vi som vet mest hur det blir, eller? Uppdrag Granskning!
Själv funderar jag över det uppdrag granskningen kom fram till, dvs det uppdrag Överklagandenämnden har.
Nu åkte ju Växjö domkapitel på en s k propp. Jag tror det på juristspråk heter propp, för jurister gick fordomdags juridisk kurs i ämnet. Vad betyder det?
Stiftsfullmäktige har valt en uppsättning av ledamöterna. De har gjort sig skyldiga till ett gravt rättegångsfel och brutit mot grundläggande regler. Ska de avgå? Förmodas de lämna in sina avskedsansökningar vid dagens sammanträde eller ska vi idag helt sonika sparka dem och välja nya? Uppdrag: Granskning!
Kan man bryta mot principer för rättsskipning, få bakläxa och sedan bara vissla och gå vidare - eller ska det dras gränser? Vad bör gälla? Gråt inte, forska!
Och hur spiller detta grundläggande rättegångsfel över när juristerna dömer i tingsrätt och hovrätt? Har de satt sitt rykte på spel på ett sätt som de rättsvårdande myndigheterna borde titta på - granska, alltså? Kan vi i tingsrätt och hovrätt ha jurister som begått ett allvarligt rättegångsfel?
Detta sagt ska jag fara till Stiftsfullmäktige. Jag saknar Håkan Sunnliden, som i dag tydligen ska bedömas i Katmandu, Nepal, och ordnas med för att i morgon flyga till Sverige. Men i frågan om evangelisation hade han behövts för att debattera. Granskarna i stiftsfullmäktige är nog annars inte så många. Väl att stiftet har Frimodig kyrka.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)