Med största diskretion berättade jag om den fd moderatpolitikern som blivit POSK-are. Det stod inte på förrän förre redaktören Bengt Olof Dike trädde fram och presenterade sig som mannen ifråga. Sedan han gjort så, blev det till att försvara sig.
Den "överväldigande delen" av församlingarna, menar han, ville ha kvar statskyrkosystemet. Överväldigande? Småförsamlingarna ville. Andra församlingar insåg att en era var över. Dessa var till antalet färre men omfattade större delen av Svenska kyrkans medlemmar. Majoriteten alltså.
Alla hade inte fattat att Svenska kyrkan efter 1860-talet levt på en slags övertid. Statskyrkosystemet hade blivit orimligt. Det var på sin tid en kyrka med den döpte kungen som främste medlem och med kungens ansvar att vårda kyrkan. Det blev annorlunda. Staten ville inte ha ett statskyrkosystem (politiskt kunde kontrollen över Svenska kyrkan säkras genom partierna, förstås). Vad återstod egentligen då för Svenska kyrkan att göra?
Att Svenska kyrkan många årtionden dessförinnan förlorat svenska folket som ett gudstjänstfirande folk stod klart sedan länge. Dagens Nyheters kyrksamhetsundersökning 1927 är ett exempel. Vi behöver knappast älta detta längre. Redan i söndagsskolan insåg jag att mina jämnåriga som inte gick i söndagsskolan tänkte på annat sätt. De är mellan 65 och 70 nu, dessa gamla kamrater.
Bo Giertz med flera ville evangelisera. Det arbetet försvann i en kyrkokonflikt. Kommentarer överflödiga.
Dike undviker påfallande ofta att tala om Jesus. Han kunde använda ett H-ord som "Herre". Det där talet om "Den Högste" eller "Han med stort H" är och förblir egendomligheter i ett kristet sammanhang. Jag tror att Dikes omskrivningar är informationsbärande- Och vem i all sin dar skulle vilja återvända till denna bloggs kommentarsfält för att undersöka om Dike någon gång fått ur sig namnet Jesus även om han/hon inte minns sig ha läst något om Jesus Kristus där?
Det fanns visioner för Svenska kyrkan i ungkyrkligheten, som byggde institutioner. Folkhögskolor, förstås, och Lekmannaskolan i Sigtuna. Sådant kostar men idrottsanläggningar och annat kostar också. Visionen för Lekmannaskolan var utbildning av kvalificerat lekfolk i en miljö med duktig personal och möjlighet till gudstjänstliv genom en kaplan. Andra kunde komma på konferenser i den miljön. Placeringen nära Arlanda/Märsta gav möjligheter. Kyrkokansliet skulle också ha en arena för möten med människor och det skulle utveckla arbetet med kanslifrågor men också ge en möjlighet att låta idéer flöda åt alla håll. Kostnaden 20:- per kyrkomedlem för en tankesmedja, som var mer än en stiftsgård, var inte alls dum. Och den bottnade i den ungkyrkliga visionen för stället.
Dike såg pengar och det var allt han såg. Vad hans insatser för att förstöra ställen verkligen har kostat, vore det kanske anledning att ta reda på. Kapellet avsakraliserades. Såldes marken som tomtmark och vad finns i husen nu? Jag har ingen aning. Däremot inser jag hur fel Dike tänker när han frågar: "Skall kyrkan bedriva verksamheter med jättelika årliga förluster?" Alla andra fattar att Svenska kyrkan ingenstans är ett vinstdrivande företag! Kammentarer överflödiga! Det moderatdumma är i vart fall inte moderat dumt. Det är närmast omodererat dumt.
Jag ska inte ta upp det tröttsamma med Dikes kampanj vad vi ska be om. Den utgår från tanken att vi alls ber - och om detta har han ingen aning. Det kan ju vara så att vi som tidigare bett för både det en och det andra i Svenska kyrkan kortat förbönslistan och nu mest låter den handla om ledsna medkristna. Men i sak är detta inte Bengt Olof Dikes sak. Han får be sitt, så ber vi andra vårt - och vad vi rätteligen borde be, har vi inte riktigt fattat - om jag fattat rätt. (Rom 8:26)
Bengt Olof Dikes trägna försvar för förtroendevalda belyses när vi plötsligt informeras om att tre kyrkopolitiker ertappades med fingrarna i syltburken och berikade sig. Dike sparkades ur moderaterna för denna sin upptäckt. Skulle Dike tigit om skandalen? Kanske inte. Men tonat ner försvaret av de utomordentliga insatser partipolitiker uträttar i Svenska kyrkan, kanske? Och möjligtvis funderat över om det inte är lika illa att ha fingrarna i den ekonomiska som i den teologiska syltburken. Politiker ska inte kladda i sådant de inte har kompetens för. Nästa gång Dike orerar om de partipolitiskt valda, minns de kladdiga fingrarna i syltburken!
Med spänning inväntas nu kyrkostatistik - som om Bloggardag var en utredningstjänst. Det är den inte. Hur tänkte sig Dike nu?
Yngve Kalin och Fredrik Sidenvall nämns. Kalin lämnade sin tjänst 2013, Sidenvall 2007. I Hyssna redovisades vid redovisningen år 2011 en gudstjänstfrekvens på 259 personer/vecka är 2010 om man räknar som på Gotland. Siffran för söndagar var i snitt - alla sön- och helgdagar räknade - 110. I socknen fanns 1550 kyrkotillhöriga. I Göteborg skulle man kanske vilja se en jämförelse mellan Domkyrkan och S:t Pauli. Men vad skulle bevisas? Det alla vet, att högkyrkliga pastoralteologer bygger församling?
Det är helt enkelt roligare och allvarligare i högkyrkliga församlingar. Vi är ju högkyrkliga därför att vi är svenskkyrkliga.
Jag är döpt i Svenska kyrkan. Där avviker jag från vad som gäller för nuvarande ärkebiskop och hennes företrädare.
Jag är vid 15 års ålder konfirmerad i Svenska kyrkan och undervisad med Stig Hellstens konfirmandlärobok. Jag avviker därvidlag från den nuvarande ärkebiskopen och från stiftsbiskopen. Jag drabbades av en prästkallelse i Svenska kyrkan genom församlingsprästen (Nils Norrlin) och stiftets mödor (Henrik Svenungsson) när jag var 17 - också här avviker jag från nuvarande ärkebiskopen och stiftsbiskopen.
Ibland ska man påminna sig själv och andra om vilken svenskkyrklig mylla somliga av oss står djupt i.
Sifferexercis om högkyrkligt arbete? Nja, poängen är en annan. Bengt Olof Dike har idogt arbetat för att komma denna väckelse till livs. Han har lyckats rätt väl. Han kan stå rak i ryggen, stolt över sin fördärvelsebringande verksamhet att stoppa de olämpliga präster och prästkandidater med en teologi som faktiskt kunde bygga församling men också med aktiviteter som på sin tid skrämde ärkebiskop KG Hammar och generalsekreteraren Sören Ekström och förtog arbetsglädje. Riktigt ensam har han dock inte varit i detta sitt värv, numera POSK-aren Dike. Fast jag medger, dåvarande POSK-aren Dag Sandahl gjorde sitt bästa för att Hammar och Ekström inte skulle förtvivla på grund av misstänkliggörandekampanjerna. Kanske bad jag till och med för dem.
Somligt är dock väldigt överraskande här i livet, medge det.
måndag 23 juni 2014
söndag 22 juni 2014
Pocenten, Hermansson
Gotlands Allehanda gav besked om både det ena och det andra. Alldeles ointressant var det ,inte att få besked om att kyrkostatistiken inte skickats in från ett antal församlingar i Visby stift. Fast jag medger att statistiken som kommit in och nu återgavs fick mig att fundera. Visby domkyrkoförsamling har sedan 2008 tappat 21.5%. Det är var femte gudstjänstbesökare. Domprosten Hermansson måste ha lätt att hålla sig för skratt. Han kanske mest av allt dock är glad att han inte är kyrkoherde i Alva, Hemse och Rone där tappet är minus 51%. Barlingbo 47.8%, Hejdeby 44.2% och Havdhem 36.4%.
Biskop Fast tycker att det är för tidigt att analysera siffrorna. Undras hur länge han ska vänta. Ingen vind är lämplig för den som inte kan bestämma sig för vart han ska segla, vet vi och detta borde vara ett ord lämpligt för den som är biskop på Gotland. Annars kunde biskopen läsa på hos biskop Tor Andrae som år 1933 använde en del av sin sommarledighet för att fundera över de mentala effekterna på de som fortfarande fanns kvar i kyrkoförsamlingen när andra slutat komma. Det är inte lätt att vara få när man har varit många eller i vart fall varit fler.
Det förargliga i sammanhanget är nog Stenkumla där Jakob Tronêt är kyrkoherde. Om jag gör den där bedömningen av åtbörder och tal som ingick i befälsutbildningen när vi skulle lär oss bedöma om någon var full och för över den till det pastorala fältet tror jag mig se att kyrkoherden är högkyrklig. I Stenkumla ökade gudstjänststatistiken med 56.4%.Jag förstod saken så att kyrkoherden är lämplig som präst eftersom han kan förtära obegränsade mängder smörgåstårta och dricka ett betydande mått (dvs omåttligt med) kaffe. Han torde vara precis en sån där präst som biskop och domprost efter regelverket ska avvisa. Och han drar folk. Hur gör han? Han firar gudstjänster. Hans kyrkoglädje är gudstjänstglädje. Det märker folk och fattar.
Det borde inte vara så svårt att analysera, men analysen skulle bli rätt omskakande om resultatet skulle spridas. Det skulle visa sig att högkyrkliga präster kan pastoralteologi och gör det andra funderar över hur man skulle kunna göra. Domprosten kanske skulle skaffa sig en fungerande pastoralteologi? Fast kanske inte, för det skulle nog förutsätta en annan domprost.
Fattar inte gotlänningarna ett och annat när de läser rapporten, stort uppslagen tydligen, om kyrkolivet? Jag vet inte. Ideologisk formering under årtionden har effekt och en viktig effekt är att det otänkbara inte är tänkbart. Det får inte vara så som vi bestämt att det inte får vara. Ingen kristligt sinnad vill väl heller säga till gutarna att ni är grundlurade och konsekvensen av detta lurendrejeri ser vi på gudstjänstsiffrorna. Men det är för tidigt att analysera dem, förstås.
Svenska kyrkan ter sig som ett lockade fält för förintelseförnekare.
Och slutordet i boken Änglar & Drakar är kanske sant. Gotland blir ett andligt Skansen. Bortsett från Stenkumla, förstås. Vi har sådana som tronar på minnen från fornstora dar och så har vi Tronêt.
Biskop Fast tycker att det är för tidigt att analysera siffrorna. Undras hur länge han ska vänta. Ingen vind är lämplig för den som inte kan bestämma sig för vart han ska segla, vet vi och detta borde vara ett ord lämpligt för den som är biskop på Gotland. Annars kunde biskopen läsa på hos biskop Tor Andrae som år 1933 använde en del av sin sommarledighet för att fundera över de mentala effekterna på de som fortfarande fanns kvar i kyrkoförsamlingen när andra slutat komma. Det är inte lätt att vara få när man har varit många eller i vart fall varit fler.
Det förargliga i sammanhanget är nog Stenkumla där Jakob Tronêt är kyrkoherde. Om jag gör den där bedömningen av åtbörder och tal som ingick i befälsutbildningen när vi skulle lär oss bedöma om någon var full och för över den till det pastorala fältet tror jag mig se att kyrkoherden är högkyrklig. I Stenkumla ökade gudstjänststatistiken med 56.4%.Jag förstod saken så att kyrkoherden är lämplig som präst eftersom han kan förtära obegränsade mängder smörgåstårta och dricka ett betydande mått (dvs omåttligt med) kaffe. Han torde vara precis en sån där präst som biskop och domprost efter regelverket ska avvisa. Och han drar folk. Hur gör han? Han firar gudstjänster. Hans kyrkoglädje är gudstjänstglädje. Det märker folk och fattar.
Det borde inte vara så svårt att analysera, men analysen skulle bli rätt omskakande om resultatet skulle spridas. Det skulle visa sig att högkyrkliga präster kan pastoralteologi och gör det andra funderar över hur man skulle kunna göra. Domprosten kanske skulle skaffa sig en fungerande pastoralteologi? Fast kanske inte, för det skulle nog förutsätta en annan domprost.
Fattar inte gotlänningarna ett och annat när de läser rapporten, stort uppslagen tydligen, om kyrkolivet? Jag vet inte. Ideologisk formering under årtionden har effekt och en viktig effekt är att det otänkbara inte är tänkbart. Det får inte vara så som vi bestämt att det inte får vara. Ingen kristligt sinnad vill väl heller säga till gutarna att ni är grundlurade och konsekvensen av detta lurendrejeri ser vi på gudstjänstsiffrorna. Men det är för tidigt att analysera dem, förstås.
Svenska kyrkan ter sig som ett lockade fält för förintelseförnekare.
Och slutordet i boken Änglar & Drakar är kanske sant. Gotland blir ett andligt Skansen. Bortsett från Stenkumla, förstås. Vi har sådana som tronar på minnen från fornstora dar och så har vi Tronêt.
lördag 21 juni 2014
Tro henne inte!
Det kom ett meddelande till dem som varit försöksförsamlingar för ny kyrkohandbok. Rätt lite var sant i det som skrevs. Ni kan få läsa hela brevet med några små kommentarer inpetade. Jag kursiverar kommentarerna:
Från: Kyrkokansliet <svaraintedenna@web.easyresearch.se>
Datum: 18-06-2014 7:15 (GMT+01:00)
Till:
Rubrik: Tydligt stöd för ny kyrkohandbok
Tydligt stöd för ny kyrkohandbok
Ni fanns med bland dem som svarade på remissen om kyrkohandboksförslaget från 2012. Nu har sammanställningen av remissvaren färdigställts. Svaren visar att en stor majoritet bejakar förslaget som helhet, och föreslår samtidigt specifika justeringar. Här kommer information om remissresultatet. Hela remissammanställningen finns på http://www.svenskakyrkan.se/kyrkohandboken.
Nästan 40 procent av alla församlingar har provat kyrkohandboksförslaget och 81 procent av dem, 472 församlingar, har svarat på remissen. Svar har även inkommit från alla domkapitel och stiftsstyrelser, från 21 övriga remissinstanser samt ett knappt hundratal spontansvar ‒ enskilda eller grupper. Totalt har 636 svar inkommit. En stor majoritet bejakar förslaget som helhet, och föreslår samtidigt specifika justeringar.
Här är komplikationen. De som svarar svarar "ja" men i detta svar finns så många reservationer att svaret lika väl - eller kanske hellre - skulle vara ett "nej". Varför inte skriva och tacka för remissinstansernas möda och säga att nu tar vi nya tag - för det är just det som sker. Men det ska tydligen inte vidgås? Det är faktiskt inte sant att det i rimlig mening finns ett tydligt JA.
När vi nu gått igenom svaren och utifrån religionssociologisk metod analyserat svaren ser vi att hela processen med att arbeta fram en ny kyrkohandbok har fått ett stort genomslag. Församlingarna har varit mycket engagerade och gett omfattande svar som ger en god vägledning framåt.
Vad detta betyder går egentligen inte att förstå. Hur kan man veta något om genomslaget för processen på grundval av efterfrågade remissvar?
Svaren visar att det finns tydliga synpunkter om dopgudstjänstens rytm, som många församlingar inte tycker fungerat på ett bra sätt. Det är naturligtvis en mycket viktig synpunkt och därför provas en reviderad dopgudstjänst i några församlingar innan ett justerat förslag färdigställs. Men då var alltså allt inte så bejakande? Det finns även synpunkter bland remissvaren på vissa specifika texter ur teologisk och språklig synvinkel. Det handlar då till exempel om hur treenigheten framställs i vissa texter och några ord som uppfattas förekomma för ofta eller som uppfattas vara diffusa i kyrkohandbokens sammanhang.
Men hallå! Om trinitetsteologin kritiseras är det väl en i Kyrkans sammanhang grundläggande, minst sagt, kritik? Varför inte bruka lite teologiskt allvar?
Musikserierna i förslaget har stort stöd. Det är 94 procent som bejakar musikserie A som bland annat innehåller den gregorianska musiken. Men även den nya musiken i förslaget har mottagits väl i församlingarna. Samtidigt finns tydliga synpunkter om behov av justeringar i alla musikserier. Dessa synpunkter behöver nu tas på största allvar. Vi samlar en grupp med olika perspektiv och kompetenser till ett seminarium i augusti då vi kommer ha fokus på musik i serie A. Utifrån remissvar finns förslag om att tillföra en välbeprövad serie som fungerar väl inte minst med yngre barn. Den frågan bereds också just nu i revisionsarbetet.
Vore det inte av värde att kommentera det musiker också sagt, att man kunde tänka sig lokal musik just för det som inte ska bli en högmässa? Kanske är det vettigare att ha oprövad lokal musik som fungerar för mindre barn än välprövad musik som distribueras till församlingen?
Kyrkohandboksförslaget bearbetas nu med utgångspunkt i remissutfallet. Det justerade förslaget går på remiss 2015 och kommer efter slutjusteringar till kyrkomötet 2016. En ny kyrkohandbok kan tas i bruk 2017, då vi firar 500 år av reformation.
Jag vill än en gång passa på och varmt tacka er för ert svar om kyrkohandboksförslaget.
Med vänlig hälsning
Erika Brundin,
ställföreträdande generalsekreterare och utvecklings- och planeringschef vid ärkebiskopens och generalsekreterarens sekretariat
Hela den anslående titulaturen ska med, noteras, men det ändrar ingenting. Det som skrivits i detta brev är svårartat skruvat. Folk ska tydligen inte få veta hur det egentligen är. Jag hör till en mycket liten minoritet, kan man förmoda, minoriteten som menar att skrivelser från Kyrkokansliet ska vara korrekta. Sanna, om ni vill. Och tilltror man församlingar om att kunna svara på remisser, ska man tilltro dem att få korrekt information om remissutfallet också. Det vi nu fått se är, för att uttrycka sig försiktigt, illavarslande.
GLAD MIDSOMMAR trots detta!
Från: Kyrkokansliet <svaraintedenna@web.easyresearch.se>
Datum: 18-06-2014 7:15 (GMT+01:00)
Till:
Rubrik: Tydligt stöd för ny kyrkohandbok
Tydligt stöd för ny kyrkohandbok
Ni fanns med bland dem som svarade på remissen om kyrkohandboksförslaget från 2012. Nu har sammanställningen av remissvaren färdigställts. Svaren visar att en stor majoritet bejakar förslaget som helhet, och föreslår samtidigt specifika justeringar. Här kommer information om remissresultatet. Hela remissammanställningen finns på http://www.svenskakyrkan.se/kyrkohandboken.
Nästan 40 procent av alla församlingar har provat kyrkohandboksförslaget och 81 procent av dem, 472 församlingar, har svarat på remissen. Svar har även inkommit från alla domkapitel och stiftsstyrelser, från 21 övriga remissinstanser samt ett knappt hundratal spontansvar ‒ enskilda eller grupper. Totalt har 636 svar inkommit. En stor majoritet bejakar förslaget som helhet, och föreslår samtidigt specifika justeringar.
Här är komplikationen. De som svarar svarar "ja" men i detta svar finns så många reservationer att svaret lika väl - eller kanske hellre - skulle vara ett "nej". Varför inte skriva och tacka för remissinstansernas möda och säga att nu tar vi nya tag - för det är just det som sker. Men det ska tydligen inte vidgås? Det är faktiskt inte sant att det i rimlig mening finns ett tydligt JA.
När vi nu gått igenom svaren och utifrån religionssociologisk metod analyserat svaren ser vi att hela processen med att arbeta fram en ny kyrkohandbok har fått ett stort genomslag. Församlingarna har varit mycket engagerade och gett omfattande svar som ger en god vägledning framåt.
Vad detta betyder går egentligen inte att förstå. Hur kan man veta något om genomslaget för processen på grundval av efterfrågade remissvar?
Svaren visar att det finns tydliga synpunkter om dopgudstjänstens rytm, som många församlingar inte tycker fungerat på ett bra sätt. Det är naturligtvis en mycket viktig synpunkt och därför provas en reviderad dopgudstjänst i några församlingar innan ett justerat förslag färdigställs. Men då var alltså allt inte så bejakande? Det finns även synpunkter bland remissvaren på vissa specifika texter ur teologisk och språklig synvinkel. Det handlar då till exempel om hur treenigheten framställs i vissa texter och några ord som uppfattas förekomma för ofta eller som uppfattas vara diffusa i kyrkohandbokens sammanhang.
Men hallå! Om trinitetsteologin kritiseras är det väl en i Kyrkans sammanhang grundläggande, minst sagt, kritik? Varför inte bruka lite teologiskt allvar?
Musikserierna i förslaget har stort stöd. Det är 94 procent som bejakar musikserie A som bland annat innehåller den gregorianska musiken. Men även den nya musiken i förslaget har mottagits väl i församlingarna. Samtidigt finns tydliga synpunkter om behov av justeringar i alla musikserier. Dessa synpunkter behöver nu tas på största allvar. Vi samlar en grupp med olika perspektiv och kompetenser till ett seminarium i augusti då vi kommer ha fokus på musik i serie A. Utifrån remissvar finns förslag om att tillföra en välbeprövad serie som fungerar väl inte minst med yngre barn. Den frågan bereds också just nu i revisionsarbetet.
Vore det inte av värde att kommentera det musiker också sagt, att man kunde tänka sig lokal musik just för det som inte ska bli en högmässa? Kanske är det vettigare att ha oprövad lokal musik som fungerar för mindre barn än välprövad musik som distribueras till församlingen?
Kyrkohandboksförslaget bearbetas nu med utgångspunkt i remissutfallet. Det justerade förslaget går på remiss 2015 och kommer efter slutjusteringar till kyrkomötet 2016. En ny kyrkohandbok kan tas i bruk 2017, då vi firar 500 år av reformation.
Jag vill än en gång passa på och varmt tacka er för ert svar om kyrkohandboksförslaget.
Med vänlig hälsning
Erika Brundin,
ställföreträdande generalsekreterare och utvecklings- och planeringschef vid ärkebiskopens och generalsekreterarens sekretariat
Hela den anslående titulaturen ska med, noteras, men det ändrar ingenting. Det som skrivits i detta brev är svårartat skruvat. Folk ska tydligen inte få veta hur det egentligen är. Jag hör till en mycket liten minoritet, kan man förmoda, minoriteten som menar att skrivelser från Kyrkokansliet ska vara korrekta. Sanna, om ni vill. Och tilltror man församlingar om att kunna svara på remisser, ska man tilltro dem att få korrekt information om remissutfallet också. Det vi nu fått se är, för att uttrycka sig försiktigt, illavarslande.
GLAD MIDSOMMAR trots detta!
fredag 20 juni 2014
Överraskande
Jag snavade över ett sammanhang som överraskade mig.
En fd moderatpolitiker, under ett antal år i kyrkomötet, är nu efter uteslutning ur moderaterna poskare och invald i det lokala. Han har gjort sig känd som statskyrkokramare och drivit tesen att sambandet med staten var det som höll Svenska kyrkan uppe. Förgäves har lärt folk försökt analysera faran med "falska samband" och det förgävliga i försöken kan man kanske förstå, när mannen anslutit sig till en nomineringsgrupp, som ivrigt ville en annan tingens ordning när det handlade om kyrka-stat.
Att POSK haft sina dubier om förtroendevalda som valts in partipolitiskt, trodde jag mig förstå. Men nu blir jag osäker för poskaren ifråga försvarar samtliga förtroendevalda som förtroendevärda och goda kyrkokristna som inte får ifrågasättas. Kanske vore det av intresse att höra hur POSK tänker i frågan numera. Systemet kanske fungerar bra som det är, egentligen?
Poskaren framträdde i ett valinslag och talade om "Han som stavas med stort H". Det var egendomligt men det slog mig att han också kan tala om "Den Högste". Vad är det för teologi från upplysningstiden där skyggheten inför namnet Jesus och omskrivningen av Gud går igen? Vad blir det för en mission när man ska missionera om berätta om "Han"? Ni såg att jag fick med ett stort H.
Samme poskare bedrev under sin moderattid kampanj mot kostsamma utbildningsinstitutioner i Svenska kyrkan - och lyckades. Det är lätt att lura i folk att somligt är för dyrt - som om Svenska kyrkan skulle vara ett vinstdrivande företag. Utbildning kostar men den ungkyrkliga rörelsen menade att det var värt pengarna och byggde institutionerna. Vi fick se den trista utvecklingen: "Förvärva - ärva - fördärva" men annat folk hade kunnat förvalta. Fast detta andra folk var förstås de oönskade. En så liten kyrka som Svenska kyrkan kan inte göra sig av med kompetent svenskkyrkligt folk och tro att sådana åtgärder inte ska återverka. Men den verksamheten bedrev den nuvarande poskaren med sällspord entusiasm. Och då, på den tiden, skulle POSK misstänkliggöras. Det lyckades så bra att POSK valde normaliseringens väg - och det gav också framgångar. Om man ska tala om framgångar i en kyrka som snart nog är nere på under 50% medlemmar och därmed får se en hel del brutalt omprövas.
Olustigt blir det när kyrkopolitiker av den nuvarande poskarens slag driver kampanj i det andliga och dekreterar vad andra ska be om. För det första vet han nog inte om andra egentligen ber. Han har fått för sig det. Om de ber, har de väl vett att själva med Andens hjälp komma på vad de ska be? Lite töffligt bedjande sådär, men i alla fall. De har kanske också pejl på att förbön är sådant en person ber om, inte något som andra kommenderar fram - eller har jag missförstått något? Ber man inte om bön? Och om det är för lite bön är det inte anledning till klagan utan skäl till mer egen bön. Det tror jag syster Kerstin i Två Systrars tjatat om i årtionden.
Men överraskande var det att förstå hur POSK enrollerat folk. Och med denna insikt utbrister jag i ett kraftfullt TREVLIG MIDSOMMAR!
En fd moderatpolitiker, under ett antal år i kyrkomötet, är nu efter uteslutning ur moderaterna poskare och invald i det lokala. Han har gjort sig känd som statskyrkokramare och drivit tesen att sambandet med staten var det som höll Svenska kyrkan uppe. Förgäves har lärt folk försökt analysera faran med "falska samband" och det förgävliga i försöken kan man kanske förstå, när mannen anslutit sig till en nomineringsgrupp, som ivrigt ville en annan tingens ordning när det handlade om kyrka-stat.
Att POSK haft sina dubier om förtroendevalda som valts in partipolitiskt, trodde jag mig förstå. Men nu blir jag osäker för poskaren ifråga försvarar samtliga förtroendevalda som förtroendevärda och goda kyrkokristna som inte får ifrågasättas. Kanske vore det av intresse att höra hur POSK tänker i frågan numera. Systemet kanske fungerar bra som det är, egentligen?
Poskaren framträdde i ett valinslag och talade om "Han som stavas med stort H". Det var egendomligt men det slog mig att han också kan tala om "Den Högste". Vad är det för teologi från upplysningstiden där skyggheten inför namnet Jesus och omskrivningen av Gud går igen? Vad blir det för en mission när man ska missionera om berätta om "Han"? Ni såg att jag fick med ett stort H.
Samme poskare bedrev under sin moderattid kampanj mot kostsamma utbildningsinstitutioner i Svenska kyrkan - och lyckades. Det är lätt att lura i folk att somligt är för dyrt - som om Svenska kyrkan skulle vara ett vinstdrivande företag. Utbildning kostar men den ungkyrkliga rörelsen menade att det var värt pengarna och byggde institutionerna. Vi fick se den trista utvecklingen: "Förvärva - ärva - fördärva" men annat folk hade kunnat förvalta. Fast detta andra folk var förstås de oönskade. En så liten kyrka som Svenska kyrkan kan inte göra sig av med kompetent svenskkyrkligt folk och tro att sådana åtgärder inte ska återverka. Men den verksamheten bedrev den nuvarande poskaren med sällspord entusiasm. Och då, på den tiden, skulle POSK misstänkliggöras. Det lyckades så bra att POSK valde normaliseringens väg - och det gav också framgångar. Om man ska tala om framgångar i en kyrka som snart nog är nere på under 50% medlemmar och därmed får se en hel del brutalt omprövas.
Olustigt blir det när kyrkopolitiker av den nuvarande poskarens slag driver kampanj i det andliga och dekreterar vad andra ska be om. För det första vet han nog inte om andra egentligen ber. Han har fått för sig det. Om de ber, har de väl vett att själva med Andens hjälp komma på vad de ska be? Lite töffligt bedjande sådär, men i alla fall. De har kanske också pejl på att förbön är sådant en person ber om, inte något som andra kommenderar fram - eller har jag missförstått något? Ber man inte om bön? Och om det är för lite bön är det inte anledning till klagan utan skäl till mer egen bön. Det tror jag syster Kerstin i Två Systrars tjatat om i årtionden.
Men överraskande var det att förstå hur POSK enrollerat folk. Och med denna insikt utbrister jag i ett kraftfullt TREVLIG MIDSOMMAR!
torsdag 19 juni 2014
Almedalen
Jag såg i stiftsstyrelsens protokoll att biskop Johansson ska till Almedalsveckan. Det ska ärkebiskop Jackelén också. Och folk från Kyrkokansliet. Kanske någon eller några från styrelsen också, men det vet jag inte och jag får inte längre citera gubben som sa "jag befruktar det värsta". Nog borde några handläggare från stiftskanslier också vara i Almedalen och skam över dem som tänker illa därom. Frågan är bara. Vad gör dom?
Bortsett från det korrekta svaret "frotterar sig" är nog svaret att de visar på relevansen. Kyrkan, som är den största folkrörelsen, är relevant när Almedalsveckan drar igång. Domprost Hermansson lever upp, förstås och ett valår blir det väl extra av allt. Biskoparna kan tala klimat. Har de möjligtvis något att säga om det svenska försvaret av Gotland. Har de någon synpunkt på att hamnen i Slite inte alls är förberedd för destruktion och därmed blir en fullt fungerande hamn vid landstigning? Finns något att säga om det dussin (?) stridsvagnar som stallats upp på ön (utan besättningar?) och finns något biskopligt ord att säga om incidentberedskapen, nu demonstrationsvis förlagd till Gotland? Eller ska det bara talas klimat och - det är gårdagens lilla kampanj - ska det inledas en folkhälsokampanj mot rött kött? Jag ser att en hoper präster och diakoner röstar på miljöpartister. Det förklarar en del. Hur begåvat är det att ge det folket fritt tillträde till den egna plånboken?
Ska biskoparna ta itu med ofoget att kasta in en mässa som utfyllnad till det politiska samtalet - och bjuda in alla? Jag är inte dum. Det fina med mässan till skillnad från ordet är att den kan tolkas lite som man själv vill. Jag kan min KG Hammar. Men inte har väl detta särskilt mycket med sakraments-förvaltning att göra?
Nej, biskoparna får nog inskränka sin närvaro till relevansbranschen. Där de är, är Kyrkan. Alltså är Kyrkan i Almedalen. Inte genom det vanliga troende folket utan genom biskoparna. Det måste bli så i en kyrka som noga taget ställt det troende folket på avskrivning och där regelbunden kyrkogång betyder att man går en gång i månaden. Samt döljer förhållandet genom att tala om alla vardagsgudstjänster som firas. Det är några ord samt en psalm och kanske välsignelsen när folk ändå träffas för att äta lunch i församlingshemmet eller umgås i någon aktivitet där. Med så många vardagsgudstjänster blir det, simsalabim, inte så konstigt om deltagandet minskar på söndagen. Vilket skulle bevisas - eller i varje fall bortförklaras.
Svagsinthet är en kristlig dygd och kanske dessutom betingelse för överlevnad i det svenskkyrkliga. Men då har vi biskoparna i Almedalen och vi kan alla glädja oss över det massmediala genomslag som klimatfrågan får därigenom.
Nu ska det väljas en uppsättning biskopar. Sökkriterierna i Växjö stift hamnade nog rätt. Inget särskilt kyrkligt. Varför skulle det vara det? Huvudsaken att de blir relevanta och passar i Almedalen och med bevarat gott humör kan se Svenska kyrkan storstilat implodera utan att ta den saken på allvar och därmed oroa församlingarna. Vi kör lite nya sammanläggningar och inväntar att medlemstalet ska bli så lågt att Svenska kyrkan inte längre ska ha hand om begravningsväsendet. Men det blir efter vår tid.
Mot Almedalen för framtids kyrkliga segrar!
Bortsett från det korrekta svaret "frotterar sig" är nog svaret att de visar på relevansen. Kyrkan, som är den största folkrörelsen, är relevant när Almedalsveckan drar igång. Domprost Hermansson lever upp, förstås och ett valår blir det väl extra av allt. Biskoparna kan tala klimat. Har de möjligtvis något att säga om det svenska försvaret av Gotland. Har de någon synpunkt på att hamnen i Slite inte alls är förberedd för destruktion och därmed blir en fullt fungerande hamn vid landstigning? Finns något att säga om det dussin (?) stridsvagnar som stallats upp på ön (utan besättningar?) och finns något biskopligt ord att säga om incidentberedskapen, nu demonstrationsvis förlagd till Gotland? Eller ska det bara talas klimat och - det är gårdagens lilla kampanj - ska det inledas en folkhälsokampanj mot rött kött? Jag ser att en hoper präster och diakoner röstar på miljöpartister. Det förklarar en del. Hur begåvat är det att ge det folket fritt tillträde till den egna plånboken?
Ska biskoparna ta itu med ofoget att kasta in en mässa som utfyllnad till det politiska samtalet - och bjuda in alla? Jag är inte dum. Det fina med mässan till skillnad från ordet är att den kan tolkas lite som man själv vill. Jag kan min KG Hammar. Men inte har väl detta särskilt mycket med sakraments-förvaltning att göra?
Nej, biskoparna får nog inskränka sin närvaro till relevansbranschen. Där de är, är Kyrkan. Alltså är Kyrkan i Almedalen. Inte genom det vanliga troende folket utan genom biskoparna. Det måste bli så i en kyrka som noga taget ställt det troende folket på avskrivning och där regelbunden kyrkogång betyder att man går en gång i månaden. Samt döljer förhållandet genom att tala om alla vardagsgudstjänster som firas. Det är några ord samt en psalm och kanske välsignelsen när folk ändå träffas för att äta lunch i församlingshemmet eller umgås i någon aktivitet där. Med så många vardagsgudstjänster blir det, simsalabim, inte så konstigt om deltagandet minskar på söndagen. Vilket skulle bevisas - eller i varje fall bortförklaras.
Svagsinthet är en kristlig dygd och kanske dessutom betingelse för överlevnad i det svenskkyrkliga. Men då har vi biskoparna i Almedalen och vi kan alla glädja oss över det massmediala genomslag som klimatfrågan får därigenom.
Nu ska det väljas en uppsättning biskopar. Sökkriterierna i Växjö stift hamnade nog rätt. Inget särskilt kyrkligt. Varför skulle det vara det? Huvudsaken att de blir relevanta och passar i Almedalen och med bevarat gott humör kan se Svenska kyrkan storstilat implodera utan att ta den saken på allvar och därmed oroa församlingarna. Vi kör lite nya sammanläggningar och inväntar att medlemstalet ska bli så lågt att Svenska kyrkan inte längre ska ha hand om begravningsväsendet. Men det blir efter vår tid.
Mot Almedalen för framtids kyrkliga segrar!
onsdag 18 juni 2014
Feminism
En med generöst stipendium försedd seglorian, nu presenterad som doktorand i teologisk etik med religionsfilosofi, drev i Aftonbladet tesen att "Kyrkan behöver ett feministiskt initiativ". Och så aktualiseras Fredrika Bremer, Ester Lutteman och Lydia Wahlström. Varifrån kommer denna entusiasm för Lydia Wahlström, hon som gick fram som en slåttermaskin i studentskornas sängar och gestaltade en kristendomstolkning som hon aldrig avsåg vara Kyrkans tro utan just en kristendomstolkning för vår tid?
Ska alltså Antje Jackelén blir en kyrklig Gudrun Schyman? "Som en av de klokaste teologerna och modigaste kyrkliga profilerna, har hon sedan länge varit en viktig röst mot vår tids människofientlighet, inte minst i de sociala mediernas predikstol." Så, predikstol? Och när blev hon så viktig? På vilket sätt en av de modigaste? Det kommer mera!
"Att Svenska kyrkan i ärkebiskopsvalet med stor majoritet sagt ja till hennes röst och ledarskap är i tider av grasserande rasism, homofobi och kvinnohat en viktig markering från landets största folkrörelse."
Folkrörelse, där kom det! Men grasserande - är det verkligen så?
Och: "Allt fler gör bedömningen att den feministiska vind som vi nu ser i samhället snart kommer att svepa in i Svenska kyrkans organisation på allvar." Det "misogyna måttet" är rågat, heter det.
Samtidigt - med en spännande kullerbytta - så kan man i all denna feministiska våg se att det "tyvärr" är "ytterst lite som talar för att en kvinna på ärkebiskopsstolen skulle vara ett värn mot misogynin i svenska kyrkan." Denna misogyni tar sig uttryck i att män tillsätts på de högsta positionerna som superkyrkoherdar - och därmed leder organisationsförändringarna till bakslag för jämställdheten.
Så hur var det då med allt tal om historiens vingslag när Antje valdes? Har egentligen ingenting hänt, är det de många ordens korta budskap?
Jag vet inte vad jag läser - antingen är det en artikel som uttrycker tankeoreda eller oreda i tanken. För det vore inte utan intresse att få veta hur kvinnoföraktet i kyrkan tar sig uttryck, förutom i tillsättandet av kyrkoherdar i stora sammanhang.
Dessutom skulle jag vilja veta hur det nu känns för Anders Wejryd, som inte längre blir ihågkommen för sina insatser för den feministiska rörelsen. Eller KG? Var det fel på dem bara för att de var om inte karlar så män?
Jag ska inte formulera vad jag tänker om en kyrka där fokus läggs på maktpositioner och inte på tjänande. När allt kommer till allt kanske jag ska sluta med mina förböner och gå in för motböner i stället? Men arma kyrka där analys och ifrågasättande ersatts av enkla slagord och en verklighetsförståelse som till sist blir konstruktion. Skribenten är doktorand på något säreget sätt.
Kanske är jag dock inte så ensam när jag inte uppfattat att Antje Jackeléns samhällsanknutna artiklar varit så många eller i ögonen fallande. Min vän hade talat med en god kamrat i Lund, som vi båda uppfattat som politiskt och kulturellt allmänbildad och har så varit i decennier. Han hade ställt frågan om inte Jackelén hade varit Lund. Min vän besvarade frågan jakande, kastade sig på telefonen för att ringa och säga: "Så var det med talet om samhällsengagemang från Jackeléns sida. Andra har uppfattat den saken lika lite som du."
Kan ni förstå att jag blev glad. Jag kanske inte är så onormal ändå, sedd med världens ögon. Det är bara de kristliga som, ja ni vet... Inte konstigt att jag trivs bäst bland hedningar och högkyrkliga.
Till domkapitlet ska jag kanske återkomma men en fråga funderar jag över.
Domkapitlet i Växjö fälldes. Grovt rättegångsfel! Frågan kom tillbaka i ett nolläge, för något utslag mot mig fanns inte. Det hade det funnits när domkapitlet men ett grovt rättegångsfel avgjorde saken. Är vi inte på ruta noll nu - och domkapitlet har väl inget pågående tillsynsärende, som påstås. Domkapitlet har på nytt beslutat inleda ett sådant och levererar anklagelser till mig som är fullständigt obegripliga. Vad är jag anklagad för? Att ha skrivit på tyska?
Jag sätter mig och talar med advokaten efter midsommar. Ska vi då ställa frågan om skadestånd också? Det är ju jag som är offer och domkapitlet den instans som förbrutit sig. Grovt rättegångsfel. Biskop Johansson måste avgå och det är lämpligt att han tar de andra med sig så får stiftsfullmäktige och präster/diakoner välja nya. Domprost Pettersson får omplaceras. Då kan vi få en kvinna som domprost. Det kallas feminism.
Ska alltså Antje Jackelén blir en kyrklig Gudrun Schyman? "Som en av de klokaste teologerna och modigaste kyrkliga profilerna, har hon sedan länge varit en viktig röst mot vår tids människofientlighet, inte minst i de sociala mediernas predikstol." Så, predikstol? Och när blev hon så viktig? På vilket sätt en av de modigaste? Det kommer mera!
"Att Svenska kyrkan i ärkebiskopsvalet med stor majoritet sagt ja till hennes röst och ledarskap är i tider av grasserande rasism, homofobi och kvinnohat en viktig markering från landets största folkrörelse."
Folkrörelse, där kom det! Men grasserande - är det verkligen så?
Och: "Allt fler gör bedömningen att den feministiska vind som vi nu ser i samhället snart kommer att svepa in i Svenska kyrkans organisation på allvar." Det "misogyna måttet" är rågat, heter det.
Samtidigt - med en spännande kullerbytta - så kan man i all denna feministiska våg se att det "tyvärr" är "ytterst lite som talar för att en kvinna på ärkebiskopsstolen skulle vara ett värn mot misogynin i svenska kyrkan." Denna misogyni tar sig uttryck i att män tillsätts på de högsta positionerna som superkyrkoherdar - och därmed leder organisationsförändringarna till bakslag för jämställdheten.
Så hur var det då med allt tal om historiens vingslag när Antje valdes? Har egentligen ingenting hänt, är det de många ordens korta budskap?
Jag vet inte vad jag läser - antingen är det en artikel som uttrycker tankeoreda eller oreda i tanken. För det vore inte utan intresse att få veta hur kvinnoföraktet i kyrkan tar sig uttryck, förutom i tillsättandet av kyrkoherdar i stora sammanhang.
Dessutom skulle jag vilja veta hur det nu känns för Anders Wejryd, som inte längre blir ihågkommen för sina insatser för den feministiska rörelsen. Eller KG? Var det fel på dem bara för att de var om inte karlar så män?
Jag ska inte formulera vad jag tänker om en kyrka där fokus läggs på maktpositioner och inte på tjänande. När allt kommer till allt kanske jag ska sluta med mina förböner och gå in för motböner i stället? Men arma kyrka där analys och ifrågasättande ersatts av enkla slagord och en verklighetsförståelse som till sist blir konstruktion. Skribenten är doktorand på något säreget sätt.
Kanske är jag dock inte så ensam när jag inte uppfattat att Antje Jackeléns samhällsanknutna artiklar varit så många eller i ögonen fallande. Min vän hade talat med en god kamrat i Lund, som vi båda uppfattat som politiskt och kulturellt allmänbildad och har så varit i decennier. Han hade ställt frågan om inte Jackelén hade varit Lund. Min vän besvarade frågan jakande, kastade sig på telefonen för att ringa och säga: "Så var det med talet om samhällsengagemang från Jackeléns sida. Andra har uppfattat den saken lika lite som du."
Kan ni förstå att jag blev glad. Jag kanske inte är så onormal ändå, sedd med världens ögon. Det är bara de kristliga som, ja ni vet... Inte konstigt att jag trivs bäst bland hedningar och högkyrkliga.
Till domkapitlet ska jag kanske återkomma men en fråga funderar jag över.
Domkapitlet i Växjö fälldes. Grovt rättegångsfel! Frågan kom tillbaka i ett nolläge, för något utslag mot mig fanns inte. Det hade det funnits när domkapitlet men ett grovt rättegångsfel avgjorde saken. Är vi inte på ruta noll nu - och domkapitlet har väl inget pågående tillsynsärende, som påstås. Domkapitlet har på nytt beslutat inleda ett sådant och levererar anklagelser till mig som är fullständigt obegripliga. Vad är jag anklagad för? Att ha skrivit på tyska?
Jag sätter mig och talar med advokaten efter midsommar. Ska vi då ställa frågan om skadestånd också? Det är ju jag som är offer och domkapitlet den instans som förbrutit sig. Grovt rättegångsfel. Biskop Johansson måste avgå och det är lämpligt att han tar de andra med sig så får stiftsfullmäktige och präster/diakoner välja nya. Domprost Pettersson får omplaceras. Då kan vi få en kvinna som domprost. Det kallas feminism.
tisdag 17 juni 2014
Jämställdhet
Är inte jämställdhet det där att kön blir en oviktig faktor och då blir bristande jämställdhet när kön poängteras, fokuseras? Det finns de som säger "Jag är präst, in te kvinnlig präst" men när allt kommer till allt läser jag referaten från mottagandet av ny ärkebiskop att det har stor betydelse att hon är kvinna och invandrare. Jag tror jag ogillar argumentationshoppandet. Antingen är kön irrelevant när det handlar om Kyrkans ämbete eller så är det av stor betydelse. Bestäm er!
Jag såg inte jubelföreställningen. Jag hörde att Antje Jackelén läste uppmaningen att vi ska be för henne som hon ber för oss. Jag ska väl be för henne lika mycket som jag bett för Olof Sundby, Bertil Werkström, Gunnar Weman, KG Hammar och Anders Wejryd och det är kanske inte så mycket att skryta om. Riktigt vad jag ska be om kan jag också fundera över. Kanske att Antje ska bevaras för sina vänner.
Det var tydligen riktigt festligt när Antje togs emot. Hur var det när KG och Anders kom, det har jag inte klart för mig. Men finns det inte en i evangeliet grundad misstro när det blir mycket tjo och tjim i det andliga? Applåder i vigningen är tydligen ett skick som kom till i Stockholm, jag säger bara det. Applåder, jubel, fotstampningar? Vad är det som ska överröstas?
Och till detta naturligtvis festljugandet. Karin Wiborn såg söndagen vara en stor dag för ekumeniken. Hon ser in i framtiden, Wiborn. Vi har fått ett ledarskap med nya tolkningar som kommer att nå långt utanför Svenska kyrkan. Kanske det. Eller kanske inte.
KG Hammar som noterar att besökare från andra kyrkofamiljer ser glada ut - som om teologiska sanningsfrågor avgörs av att folk är normalt artiga. Caroline Krook var påtagligt rörd, läser jag. I hennes höga ålder hade hon inte förväntat sig att få vara med om "detta", lite oklart vad "detta" skulle vara. Kan "detta" vara att de kyrkliga siffrorna pekar brant utför? Kan "detta" vara en reflektion av Svenska kyrkans räckvidd och förmåga att entusiasmera människor i Stockholm
Jag var inte på plats i Uppsala. Jag firade högmässa i Högby för vi hade boksläpp på norra Öland. Märkte ni? jag kunde skriva "vi" för det var så och inte bara ett återfall i gammalt tänkande när jag inte riktigt förstår att ett "vi" numera normalt är ett "ni". Det hindrade naturligtvis inte att jag svängde in till överste Salander, som var och fixade med huset i Vedborm. Han log mot mig och undrade om jag observerat att pressekreteraren i Lunds stift fått beröm för goda insatser. Jo, jag hade sett det. "Men vilka var insatserna? Är det pressekreteraren som gett bilden av Antje Jackelén så att hon blivit känd för saker hon egentligen aldrig gjort men prisats för? Som det där med att hon deltagit i samhällsdebatten för en mängd sådana artiklar har du väl aldrig sett och det där med opinionsbildarpriser?" När Salander frågar så, ska man passa sig. Det gjorde jag.
Salander och jag ska träffas till midsommar, sa vi, och prata lite om Frånstedts nya bok och annat som styr in på kontraspionage. Salander undrade om jag läst boken. Det hade jag. Det blir en del att tala om. Jag sa "morsning och good bye" men när jag for vidare kände jag att det finns sådant som skaver i allt det som nu sägs. Det är illavarslande "för mycket".
Ska jag alltså be att Antje Jackelén ska bevaras för sina vänner?
Eller ska jag be om jämställdhet i Svenska kyrkan, den jämställdhet som i sanning är en hållning där folk inte bedöms efter kön, hudfärg och insikter?
Eller ska jag helt enkelt säga: "God Gud, låt dem gå ett steg för långt!"
Jag såg inte jubelföreställningen. Jag hörde att Antje Jackelén läste uppmaningen att vi ska be för henne som hon ber för oss. Jag ska väl be för henne lika mycket som jag bett för Olof Sundby, Bertil Werkström, Gunnar Weman, KG Hammar och Anders Wejryd och det är kanske inte så mycket att skryta om. Riktigt vad jag ska be om kan jag också fundera över. Kanske att Antje ska bevaras för sina vänner.
Det var tydligen riktigt festligt när Antje togs emot. Hur var det när KG och Anders kom, det har jag inte klart för mig. Men finns det inte en i evangeliet grundad misstro när det blir mycket tjo och tjim i det andliga? Applåder i vigningen är tydligen ett skick som kom till i Stockholm, jag säger bara det. Applåder, jubel, fotstampningar? Vad är det som ska överröstas?
Och till detta naturligtvis festljugandet. Karin Wiborn såg söndagen vara en stor dag för ekumeniken. Hon ser in i framtiden, Wiborn. Vi har fått ett ledarskap med nya tolkningar som kommer att nå långt utanför Svenska kyrkan. Kanske det. Eller kanske inte.
KG Hammar som noterar att besökare från andra kyrkofamiljer ser glada ut - som om teologiska sanningsfrågor avgörs av att folk är normalt artiga. Caroline Krook var påtagligt rörd, läser jag. I hennes höga ålder hade hon inte förväntat sig att få vara med om "detta", lite oklart vad "detta" skulle vara. Kan "detta" vara att de kyrkliga siffrorna pekar brant utför? Kan "detta" vara en reflektion av Svenska kyrkans räckvidd och förmåga att entusiasmera människor i Stockholm
Jag var inte på plats i Uppsala. Jag firade högmässa i Högby för vi hade boksläpp på norra Öland. Märkte ni? jag kunde skriva "vi" för det var så och inte bara ett återfall i gammalt tänkande när jag inte riktigt förstår att ett "vi" numera normalt är ett "ni". Det hindrade naturligtvis inte att jag svängde in till överste Salander, som var och fixade med huset i Vedborm. Han log mot mig och undrade om jag observerat att pressekreteraren i Lunds stift fått beröm för goda insatser. Jo, jag hade sett det. "Men vilka var insatserna? Är det pressekreteraren som gett bilden av Antje Jackelén så att hon blivit känd för saker hon egentligen aldrig gjort men prisats för? Som det där med att hon deltagit i samhällsdebatten för en mängd sådana artiklar har du väl aldrig sett och det där med opinionsbildarpriser?" När Salander frågar så, ska man passa sig. Det gjorde jag.
Salander och jag ska träffas till midsommar, sa vi, och prata lite om Frånstedts nya bok och annat som styr in på kontraspionage. Salander undrade om jag läst boken. Det hade jag. Det blir en del att tala om. Jag sa "morsning och good bye" men när jag for vidare kände jag att det finns sådant som skaver i allt det som nu sägs. Det är illavarslande "för mycket".
Ska jag alltså be att Antje Jackelén ska bevaras för sina vänner?
Eller ska jag be om jämställdhet i Svenska kyrkan, den jämställdhet som i sanning är en hållning där folk inte bedöms efter kön, hudfärg och insikter?
Eller ska jag helt enkelt säga: "God Gud, låt dem gå ett steg för långt!"
måndag 16 juni 2014
Anklagelsen
Växjö domkapitel samlade sig till fortsättning och skickade brev till advokaten med kopia till mig. Jag fick det i fredags men posten kom just när vi skulle till Öland så posthögen låg kvar i bilen. Jag hittade det i går kväll. Det var bra. Då behövde jag inte anfäktas av stupiditet när vi firade helgen lång och jag gladdes över folket på norra Öland.
Vad gör domkapitlet? Det kan man verkligen undra. Domkapitlet säger ja till muntlig genomgång och jag inbjuds att framföra mina synpunkter inför domkapitlet. Jag får kalla vittnen. De ska "gärna" vidtalas så att de är tillgängliga den 22 augusti. Det kan bli nåt för barnen i himlen att få, må jag säga. Men ni vill väl läsa det väsentliga i skrivelsen för att se vad anklagelserna efter det att domkapitlet fått bita i gräset efter Överklagandenämndens beslut.
Angående anmälan mot Dag Sandahl
Med anledning av pågående tillsynsärende mot Dag Sandahl anmodas ni yttra er över följande anklagelse.
I sin blogg har Dag Sandahl i samband med ärkebiskopsvalet hösten 2013 bland annat framfört sina funderingar på hur valet av den blivande ärkebiskopen gått till, Antje Jackeléns akademiska meriter samt diverse uttalanden som hon gjort. Dag Sandahls formuleringar har förvisso varit svepande men flera texter uppfattas ändå som mycket olämpliga och kränkande.
Exempelvis skrevs i bloggen "Det är ett opassande oskick att kalla Kyrkans Hus i Uppsala för Führerhauptquartier. Det får ni inte säga. I alla fall före den 15 juni 2014." På temat att det skulle vara en nystart med en kvinnlig ärkebiskop skrivs i bloggen "Det är lite Goebbels över det hela. Upprepa tills upprepningen blir en etablerad sanning." I bloggen kan även följande formuleringar hittas.
* Machtübernahme
* "Herrefolksfasoner är detta."
* "Men tankeexperimentet vad Führern sagt om han fått höra att det år 2014 skulle
sitta en tysk ärkebiskop i Uppsala, kan man inte göra".
Ni anmodas att yttra Er över anklagelsen. Ert yttrande ska vara domkapitlet till handa senast den 5 augusti 2014.
Att jag egentligen sagt att ni inte får kalla Kyrkans Hus "Führerhauptquartier" och i alla fall INTE före den 15 juni ska påpekas. Jag kan tillägga att ni inte får kalla Kyrkans Hus Führerhauptquartier nu den 16 juni heller. "Oberkommando der Kirche" - OKK - är på gränsen och kanske inte helt OK. Det får vi fundera på. Men först och främst måste vi fundera på vilken anklagelsen egentligen är. Kan ni av domkapitlets skrivelse utläsa det?
Domkapitlet hittar ord som plockas ur skilda bloggar (utan källhänvisning, tror domkapitlet att jag sitter och läser gamla bloggposter för att leta citat eller är detta sätt att inte hänvisa att uppfatta som en raffinerad strafform?) Jag kan inte se någon anklagelse mer än detta att tyska ord jag använt återges. Är det brottsligt att tala tyska? Eller består brottsligheten i att referera till den europeiska katastrofen 1933-1945? I så fall har kanske domkapitlet inte utslagen vid Nürnbergrättegången presenta.
Vad betyder domkapitlets påstående att "flera texter uppfattas ändå som mycket olämpliga och kränkande." Uppfattas av vem? Kränkande för vem? Den enda som kan bli kränkt, måste vara Antje Jackelén och då ska hon kallas in som vittne för att förklara hur kränkt hon blivit. Utan den sakinformationen kan påståendet att något kunnat "uppfattas" på ett visst sätt bara uppfattas vara ett obestyrkt påstående. Hänger ni med? Men ska kränkningen fastställas måste också resonemangen i bloggposterna och inte bara lösryckta ord tas upp men själva genren bloggande ska också tas i beaktande.
Får jag i full frihet återge den tanke jag hade i går kväll när jag läst skrivelsen från domkapitlet? Jag antar det. Vi lever ju i ett på papperet fritt land.
Jag tänkte över det otroliga att en samling kvalificerade idioter kunnat ansamlas och nu utgör domkapitel tillsammans. Enstaka galningar må vara. Det är själva ansamlingen som blir det otroliga. Hur kunde det bli så? Var det ingen enda som fattade att nu blir det bara än mer problematiskt för domkapitlet. Advokaten är en kompetent jurist. Och domkapitlet sitter lite illa till, förvunnet till grovt rättegångsfel som det är. Var det ingen som kom på att det enkla hade varit att lägga ner?
Vi får väl kalla Antje Jackelén den 22 augusti samt kanske något karaktärsvittne, som för domkapitlet ska förklara hur käck, pigg och munter jag är, något vittne som kan frihetsfrågorna när det gäller åsikter, något vittne som kan bedöma genren kyrkopolitisk kritik på en käck, pigg och munter blogg, något vittne som kan reda ut Jackeléns akademiska meriter och advokaten till det.
Ingen journalist av kvinna född kommer att missa den uppställningen.
Tills vidare återstår dock att försöka förstå vilken den precisa anklagelsen är. Den borde väl enligt Överklagandenämnden vara rätt precis. Syftet är ju att jag ska förklaras vara obehörig att utöva prästämbetet. Bortsett, förstås, från det syfte jag avslöjade med en skärmdump: jag skulle anmälas eftersom det var meningslöst att debattera med mig.
Så exakt vad är jag anklagad för? När, var och hur begicks brottet? Det återstår nog en del för domkapitlet att reda ut före den 5 augusti.
Men vart tog nyckelmeningen i domkapitlets tidigare utslag vägen, den jag inte fick försvara mig emot och som Överklagande nämnden klandrade, nämligen att vissa blogginlägg indikerade en koppling mellan Antje Jackelén och det gamla Nazityskland. Det var ju detta som då enligt domkapitlet var både anmärkningsvärt och klandervärt. Är detta inte vad domkapitlet egentligen borde stått upp för nu? Inte ett ord om den saken! Jag skulle utifrån vad kapitlet tidigare sagt och Överklagandenämnden klandrat ha ställts inför denna precisa anklagelse, kan man tycka. Men icke! Så vad är jag anklagad för?
Vad gör domkapitlet? Det kan man verkligen undra. Domkapitlet säger ja till muntlig genomgång och jag inbjuds att framföra mina synpunkter inför domkapitlet. Jag får kalla vittnen. De ska "gärna" vidtalas så att de är tillgängliga den 22 augusti. Det kan bli nåt för barnen i himlen att få, må jag säga. Men ni vill väl läsa det väsentliga i skrivelsen för att se vad anklagelserna efter det att domkapitlet fått bita i gräset efter Överklagandenämndens beslut.
Angående anmälan mot Dag Sandahl
Med anledning av pågående tillsynsärende mot Dag Sandahl anmodas ni yttra er över följande anklagelse.
I sin blogg har Dag Sandahl i samband med ärkebiskopsvalet hösten 2013 bland annat framfört sina funderingar på hur valet av den blivande ärkebiskopen gått till, Antje Jackeléns akademiska meriter samt diverse uttalanden som hon gjort. Dag Sandahls formuleringar har förvisso varit svepande men flera texter uppfattas ändå som mycket olämpliga och kränkande.
Exempelvis skrevs i bloggen "Det är ett opassande oskick att kalla Kyrkans Hus i Uppsala för Führerhauptquartier. Det får ni inte säga. I alla fall före den 15 juni 2014." På temat att det skulle vara en nystart med en kvinnlig ärkebiskop skrivs i bloggen "Det är lite Goebbels över det hela. Upprepa tills upprepningen blir en etablerad sanning." I bloggen kan även följande formuleringar hittas.
* Machtübernahme
* "Herrefolksfasoner är detta."
* "Men tankeexperimentet vad Führern sagt om han fått höra att det år 2014 skulle
sitta en tysk ärkebiskop i Uppsala, kan man inte göra".
Ni anmodas att yttra Er över anklagelsen. Ert yttrande ska vara domkapitlet till handa senast den 5 augusti 2014.
Att jag egentligen sagt att ni inte får kalla Kyrkans Hus "Führerhauptquartier" och i alla fall INTE före den 15 juni ska påpekas. Jag kan tillägga att ni inte får kalla Kyrkans Hus Führerhauptquartier nu den 16 juni heller. "Oberkommando der Kirche" - OKK - är på gränsen och kanske inte helt OK. Det får vi fundera på. Men först och främst måste vi fundera på vilken anklagelsen egentligen är. Kan ni av domkapitlets skrivelse utläsa det?
Domkapitlet hittar ord som plockas ur skilda bloggar (utan källhänvisning, tror domkapitlet att jag sitter och läser gamla bloggposter för att leta citat eller är detta sätt att inte hänvisa att uppfatta som en raffinerad strafform?) Jag kan inte se någon anklagelse mer än detta att tyska ord jag använt återges. Är det brottsligt att tala tyska? Eller består brottsligheten i att referera till den europeiska katastrofen 1933-1945? I så fall har kanske domkapitlet inte utslagen vid Nürnbergrättegången presenta.
Vad betyder domkapitlets påstående att "flera texter uppfattas ändå som mycket olämpliga och kränkande." Uppfattas av vem? Kränkande för vem? Den enda som kan bli kränkt, måste vara Antje Jackelén och då ska hon kallas in som vittne för att förklara hur kränkt hon blivit. Utan den sakinformationen kan påståendet att något kunnat "uppfattas" på ett visst sätt bara uppfattas vara ett obestyrkt påstående. Hänger ni med? Men ska kränkningen fastställas måste också resonemangen i bloggposterna och inte bara lösryckta ord tas upp men själva genren bloggande ska också tas i beaktande.
Får jag i full frihet återge den tanke jag hade i går kväll när jag läst skrivelsen från domkapitlet? Jag antar det. Vi lever ju i ett på papperet fritt land.
Jag tänkte över det otroliga att en samling kvalificerade idioter kunnat ansamlas och nu utgör domkapitel tillsammans. Enstaka galningar må vara. Det är själva ansamlingen som blir det otroliga. Hur kunde det bli så? Var det ingen enda som fattade att nu blir det bara än mer problematiskt för domkapitlet. Advokaten är en kompetent jurist. Och domkapitlet sitter lite illa till, förvunnet till grovt rättegångsfel som det är. Var det ingen som kom på att det enkla hade varit att lägga ner?
Vi får väl kalla Antje Jackelén den 22 augusti samt kanske något karaktärsvittne, som för domkapitlet ska förklara hur käck, pigg och munter jag är, något vittne som kan frihetsfrågorna när det gäller åsikter, något vittne som kan bedöma genren kyrkopolitisk kritik på en käck, pigg och munter blogg, något vittne som kan reda ut Jackeléns akademiska meriter och advokaten till det.
Ingen journalist av kvinna född kommer att missa den uppställningen.
Tills vidare återstår dock att försöka förstå vilken den precisa anklagelsen är. Den borde väl enligt Överklagandenämnden vara rätt precis. Syftet är ju att jag ska förklaras vara obehörig att utöva prästämbetet. Bortsett, förstås, från det syfte jag avslöjade med en skärmdump: jag skulle anmälas eftersom det var meningslöst att debattera med mig.
Så exakt vad är jag anklagad för? När, var och hur begicks brottet? Det återstår nog en del för domkapitlet att reda ut före den 5 augusti.
Men vart tog nyckelmeningen i domkapitlets tidigare utslag vägen, den jag inte fick försvara mig emot och som Överklagande nämnden klandrade, nämligen att vissa blogginlägg indikerade en koppling mellan Antje Jackelén och det gamla Nazityskland. Det var ju detta som då enligt domkapitlet var både anmärkningsvärt och klandervärt. Är detta inte vad domkapitlet egentligen borde stått upp för nu? Inte ett ord om den saken! Jag skulle utifrån vad kapitlet tidigare sagt och Överklagandenämnden klandrat ha ställts inför denna precisa anklagelse, kan man tycka. Men icke! Så vad är jag anklagad för?
söndag 15 juni 2014
Söndagsmorgon på Öland
Jag var bjuden på bröllop i går så idag kan jag inte ta av mig hatten, för då springer huvudet i bitar. Jag skojar, fattar ni väl - och om ni inte fattar kan ni ju alltid anmäla mig till Växjö domkapitel.
Jag ska till Högby kyrka för det fanns önskemål om boksläpp också i Nordölands församling, som jag tillägnat boken. Det var ett fasligt tjatande om den där boken. För att slippa tjatet är det väl lika bra att ni köper den från Gaudete, Bokus, Adlibris eller Gospelhörnan i Uppsala, där jag såg att den finns. Eller annars tar ni er till Högby, för där ska den också finnas.
Jag missar alltså händelserna i Uppsala. Bröllop går före. Men det blir nog en uppsättning kyrkopolitiker på plats också om jag inte kan vara där. Man kan diskutera partipolitiseringen hur mycket som helst men knappast förneka den. Det avgörande urvalskriteriet i en partipolitiserad kyrka är inte kompetens utan politisk tillhörighet och där gäller att störst går först. Det är skillnad på folk och folk i Svenska kyrkan. Förnekar man det, är det bara munspel. Under tiden kan ni kanske se de rödglödgade socialdemokraterna vid ärkebiskopsmottagandet frottera sig med noblessen? Och så samlar sig skarorna för arbetet med kyrkohandboken. Ny referensgrupp betyder att i gruppen som slutförslagsgruppen ska ha som referens sitter nu 2 s, 2 borgerligt alternativ, 1 c, 1 fisk, 1 kr, 1 posk. Kunde man inte tänkt sig att Frimodig kyrka fått med en liturgiskt kompetent person? Nej, det kunde man inte. Kyrkostyrelsens presidium och så en företrädare för varje nomineringsgrupp som har en ordinarie i styrelsen. Det betyder att, när allt kommer till allt, har beslutsmakten samlats. Den gamla referensgruppen fick gå - bortsett från Kalle Svensson, kr, som sitter kvar. Och det går enkelt att se vilken personsammansättning med teologiska preferensen som kommer att skapa det nya. Har jag antytt att jag inte är riktigt frimodig? Det fanns en tid när sakkompetens var överordnad grupptillhörighet. Nu är grupptillhörighet sakkompetens.
Till kyrkomötet levererar kyrkostyrelsen inga kvalificerade skrivelser. Det är beslutsmaskineriet som ska gå runt men förslag till nya, djärva mål, finns det inte. Verksamhetsplanen skrev jag mig fri ifrån. Men jag tror ju inte på det som sägs i den. Jag ser det numera vanliga - snack om Gud men mindre om Jesus som Kristus och det som sägs om Jesus blir lag. Frågorna från den allmänpolitiska agendan läggs som raster över Svenska kyrkans liv. Sånt går jag inte på.
Jag funderar på om jag ska börja be och apropå Svenska kyrkan säga: "Herre, jag tror inte, hjälp min tro!" Jag mötte förresten en av de för 19 år sedan ratade prästkandidaterna i Växjö stift, som antagits av stiftet i vederbörlig ordning och fått biskopens ja. Så dog han och det kom en ny, som icke kände Josef (2 Mos 1:8) och de fick nej. Jag saknar dem. De hade varit en prydnad bland prästerna i stiftet och det Anders Wejryd gjorde, var ett löftesbrott som vi inte ska glömma. Underliga möten. Jag går från kyrkostyrelsens avtackning av Anders och möter då ett av hans offer. Vad ville Anden säga?
Jag ska till Högby kyrka för det fanns önskemål om boksläpp också i Nordölands församling, som jag tillägnat boken. Det var ett fasligt tjatande om den där boken. För att slippa tjatet är det väl lika bra att ni köper den från Gaudete, Bokus, Adlibris eller Gospelhörnan i Uppsala, där jag såg att den finns. Eller annars tar ni er till Högby, för där ska den också finnas.
Jag missar alltså händelserna i Uppsala. Bröllop går före. Men det blir nog en uppsättning kyrkopolitiker på plats också om jag inte kan vara där. Man kan diskutera partipolitiseringen hur mycket som helst men knappast förneka den. Det avgörande urvalskriteriet i en partipolitiserad kyrka är inte kompetens utan politisk tillhörighet och där gäller att störst går först. Det är skillnad på folk och folk i Svenska kyrkan. Förnekar man det, är det bara munspel. Under tiden kan ni kanske se de rödglödgade socialdemokraterna vid ärkebiskopsmottagandet frottera sig med noblessen? Och så samlar sig skarorna för arbetet med kyrkohandboken. Ny referensgrupp betyder att i gruppen som slutförslagsgruppen ska ha som referens sitter nu 2 s, 2 borgerligt alternativ, 1 c, 1 fisk, 1 kr, 1 posk. Kunde man inte tänkt sig att Frimodig kyrka fått med en liturgiskt kompetent person? Nej, det kunde man inte. Kyrkostyrelsens presidium och så en företrädare för varje nomineringsgrupp som har en ordinarie i styrelsen. Det betyder att, när allt kommer till allt, har beslutsmakten samlats. Den gamla referensgruppen fick gå - bortsett från Kalle Svensson, kr, som sitter kvar. Och det går enkelt att se vilken personsammansättning med teologiska preferensen som kommer att skapa det nya. Har jag antytt att jag inte är riktigt frimodig? Det fanns en tid när sakkompetens var överordnad grupptillhörighet. Nu är grupptillhörighet sakkompetens.
Till kyrkomötet levererar kyrkostyrelsen inga kvalificerade skrivelser. Det är beslutsmaskineriet som ska gå runt men förslag till nya, djärva mål, finns det inte. Verksamhetsplanen skrev jag mig fri ifrån. Men jag tror ju inte på det som sägs i den. Jag ser det numera vanliga - snack om Gud men mindre om Jesus som Kristus och det som sägs om Jesus blir lag. Frågorna från den allmänpolitiska agendan läggs som raster över Svenska kyrkans liv. Sånt går jag inte på.
Jag funderar på om jag ska börja be och apropå Svenska kyrkan säga: "Herre, jag tror inte, hjälp min tro!" Jag mötte förresten en av de för 19 år sedan ratade prästkandidaterna i Växjö stift, som antagits av stiftet i vederbörlig ordning och fått biskopens ja. Så dog han och det kom en ny, som icke kände Josef (2 Mos 1:8) och de fick nej. Jag saknar dem. De hade varit en prydnad bland prästerna i stiftet och det Anders Wejryd gjorde, var ett löftesbrott som vi inte ska glömma. Underliga möten. Jag går från kyrkostyrelsens avtackning av Anders och möter då ett av hans offer. Vad ville Anden säga?
lördag 14 juni 2014
Ärkebiskop Werkström platsar inte i KD
Det var ABC-nytt som presenterade nyheten för mig men jag fattade föga eftersom jag var i badrummet på hotellet och borstade tänderna. Kunde det vara så att ett inlägg på facebook där någon sagt sig skilja mellan homosexualitet och homosexuella handlingar därmed avvek från KD:s värdegrund? Det var ju vad ärkebiskop Bertil Werkström menade och jag antar att fler kådisar menar detsamma också nu. Inslaget gick för fort förbi. Med tv-inslag är det dock så att de återkommer och jag tog fram min lilla padda och försökte informera mig. Det var tydligen som jag fattat. Lisa Walén som är ersättare i kommunalfullmäktige i Enköping hade kommenterat Uppdrag Gransknings insats på facebook och när hon nu är andranamn till landstingsfullmäktige, slår partiet till. Det politiska förtroendet är förbrukat, hette det när KD-ordföranden i Enköping kommenterade.
Jag tycker djupt illa om detta. Kanske KD inte räknat med min röst i höstens val. Partiet ska inte heller få den. För detta är inte ett parti som slår vakt om demokratiska grundvärderingar. Facebook och andra fora för snabba reflektioner ska värnas och folk ska ha få ha del och få sina uppfattningar ifrågasatta men inte dömas bort. Vi har hamnat i en totalitär enhetskultur där människor blir rädda för att pröva hur långt täcket räcker utan kryper ihop i råddhågsen fosterställning.
När sånt här händer, får vi en chans att stämma av vad som hänt under 30 år. Ärkebiskop Bertil Werkström skulle av värderingsmässiga skäl inte platsa i KD. Det är det hela. Borde kanske partiet byta namn? Eller börja en rejäl debatt inom partiet? Eller helt enkelt slå igen. Var det detta som pastor Pethrus och biskop Sven Danell ihop med pastor Ekstedt längtade efter?
Vi andra får väl fortsätta och fundera över hur vi blir normbrytare för vilken norm som nu gäller och översåtligt förkunnas oss för att vi ska dompteras, vet vi. Det är väldigt totalitärt när det kommer till de avgörande frågorna. Och det är motsvarande väldigt kristligt naivt. De kristliga förmår inte tolka tidens tecken, det är nog det minsta man nödgas konstatera.
Ska ni under helgen begå något skalkestycke så tar ni med närmaste KD-person upp frågan vad de menar om homosexuell praxis och så ska ni förstås också fråga om Gud kan fixa något som en person vill bli fri ifrån. För oss som läst handboken i konsten att bli lesbisk kanske frågan blir underlig. För kan det fixas så att någon blir lesbisk därför att den sexuella identiteten är flytande, så kanske Gud skulle kunna ... Ja, inte vet jag. Söndagskolfröken hade nog fel i att Gud hade makt. Det fina just nu är bekännelsen till en maktlös Gud som låter människan ta hand om rubbet och fatta beslut i egen kraft och på egen hand. Hur tror KD i detta stycke? Det var dumt frågat - för det behöver jag inte veta. Vad är det för glädje med salt som förlorat sin sälta och partier som förlorat sin själ?
Lite tråkigt att Bertil Werkström är död. Jag hade gärna velat höra vad han sagt om jag ringt honom och påpekat att han med sin värdegrund inte platsat i KD. Bertil hade nämligen humor. Sjuk humor.
Jag tycker djupt illa om detta. Kanske KD inte räknat med min röst i höstens val. Partiet ska inte heller få den. För detta är inte ett parti som slår vakt om demokratiska grundvärderingar. Facebook och andra fora för snabba reflektioner ska värnas och folk ska ha få ha del och få sina uppfattningar ifrågasatta men inte dömas bort. Vi har hamnat i en totalitär enhetskultur där människor blir rädda för att pröva hur långt täcket räcker utan kryper ihop i råddhågsen fosterställning.
När sånt här händer, får vi en chans att stämma av vad som hänt under 30 år. Ärkebiskop Bertil Werkström skulle av värderingsmässiga skäl inte platsa i KD. Det är det hela. Borde kanske partiet byta namn? Eller börja en rejäl debatt inom partiet? Eller helt enkelt slå igen. Var det detta som pastor Pethrus och biskop Sven Danell ihop med pastor Ekstedt längtade efter?
Vi andra får väl fortsätta och fundera över hur vi blir normbrytare för vilken norm som nu gäller och översåtligt förkunnas oss för att vi ska dompteras, vet vi. Det är väldigt totalitärt när det kommer till de avgörande frågorna. Och det är motsvarande väldigt kristligt naivt. De kristliga förmår inte tolka tidens tecken, det är nog det minsta man nödgas konstatera.
Ska ni under helgen begå något skalkestycke så tar ni med närmaste KD-person upp frågan vad de menar om homosexuell praxis och så ska ni förstås också fråga om Gud kan fixa något som en person vill bli fri ifrån. För oss som läst handboken i konsten att bli lesbisk kanske frågan blir underlig. För kan det fixas så att någon blir lesbisk därför att den sexuella identiteten är flytande, så kanske Gud skulle kunna ... Ja, inte vet jag. Söndagskolfröken hade nog fel i att Gud hade makt. Det fina just nu är bekännelsen till en maktlös Gud som låter människan ta hand om rubbet och fatta beslut i egen kraft och på egen hand. Hur tror KD i detta stycke? Det var dumt frågat - för det behöver jag inte veta. Vad är det för glädje med salt som förlorat sin sälta och partier som förlorat sin själ?
Lite tråkigt att Bertil Werkström är död. Jag hade gärna velat höra vad han sagt om jag ringt honom och påpekat att han med sin värdegrund inte platsat i KD. Bertil hade nämligen humor. Sjuk humor.
fredag 13 juni 2014
Antje i helfigur
Kyrkans Tidning kommer äntligen med det stora reportaget om Antje Jackelén. Trevliga bilder och orienterande läsning, frågor som kanske ger lite mer kött på benen. Fram träder bilden av ett par professorer i Uppsala, Jan Bergman och Jan Arvid Hellström, vars forskarseminarier Antje ansluter till. Det blir kanske förbryllande för dem som fått höra att hon gick på ITH i Stockholm. Var det sedan hon avlagts sin teologie kandidatexamen - eller innan? Vi kan strunta i det för stunden, för det intressanta är när Antje Jackelén skärper tonen.
"Jag tycker inte om att talet om inre sekularisering ibland används på ett kontraproduktivt sätt, ibland för att racka ner på kyrkan och av dem som hela sitt liv fått sin lön direkt eller indirekt av kyrkan."
Löneargumentet biter på en sån som mig, förstås. Och svaret, det närmast självklara, har biskop Göran Beijer gett: "Vi har fått lön för utfört arbete inte för att inneha en uppsättning åsikter." Frågan om kulturskillnader när det handlar om debatt hoppar jag över och hänvisar till kapitel 1 i boken Inget för någon. Kyrkokärlek uttrycks också som kyrkokritik. Det handlar alls inte om att "racka ner på kyrkan", som Jackelén fått för sig. Jag ogillar vad hon säger för också de som står utanför, Lena Andersson eller Christer Sturmark t ex, ska väl lyssnas till? Det de säger eller försöker uttrycka - hållningen jag talar för är ett närmast majeutiskt lyssnande - kan vara viktig information. Och med Hägerström får vi kanske säga att i sammanhanget ger inte värdeomdömen information i sak men livar framställningen. En levande kyrka har sina bundsförvanter i sina kritiker. Också.
Jag kommer tillbaka till lönen. Hur har man "indirekt" fått sin lön av Svenska kyrkan? Är det prästfruar som ska hålla käft med sin kyrkokritik eftersom de indirekt fått lön "hela sitt liv" av kyrkan? Nä det handlar om direkt lön - är det en sådan som mig hon syftar på? Exakt vilket fel har det varit på min lönesättning och hur oförtjänt har min karriärväg gått i beaktande av den kyrkokritik jag levererat sedan 1960-talets slut? Den frågan kan en uppsättning präster ställa. Vad är det vi ska hålla tyst med - med tanke på lönen?
Det kommer mera. Antje Jackelén vill inte ha den inre sekularisering som består i en polarisering mellan liberala och konservativa för en sådan polarisering är livsfarlig. "Dagens sekularisering består i att man försöker inbilla folk att det är ett nytt påfund att man tolkar." Men vem har försökt det tricket? Frågan har ställts hur Kyrkan i alla tider förstått evangeliet i uppgörelser med andra tolkningar och den frågan ska fortsatt ställas. Man kan kalla saken att ställa sanningsfrågor.
Själv vill Jackelén att vi ska hjälpas åt att sätta strålkastaren på rätt saker. Inte på den nedåtgående statistiken, sådan information skulle ett företag i publicera. Vi ska sätta strålkastaren på hur problemet ska lösas. Det vore kanske inte så dumt att ty sig till högkyrkliga församlingsbyggare då - om det finns några kvar. Fast jag känner folk som misstror ledare som manar underhuggare att se det positiva. De tror att ledarskapet försöker undgå problem på det enkla sättet. För egen del framhärdar jag i tanken att Berndt Gustafson tog fram religionssociologiskt material för att ge verktyg till att ompröva och bygga bättre. Så använde Bo Giertz sociologin.
Frågan om partipolitisering tycks vara irriterande, om man ska tro Kyrkans Tidning. Hon vill inte underkänna människor som är förtroendevalda. Men är frågan inte en annan? Frågan om hur själva systemet är uppbyggt och inte frågan om enskilda? Hon styr på de enskilda förtroendevalda:
Grejen för Antje Jackelén blir att den som inte har någon speciell kunskap om kyrkan får lägga manken till och förvärva det och det är bra om den med ett innerligt Jesus-förhållande vinnlägger sig om att lära sig det politiska hantverket. Riktigt så enkelt är det nog inte. "The Mechanics of the Church" kan man lära sig. En relation till Kyrkans Herre växer fram. Och förtroendeuppdrag ska väl uppfattas som kallelser, eller?
Det där med "indirekt lön" ska jag klura på idag, tror jag. Och så funderar jag över ett fenomen. Hur mycket Antje Jackelén än intervjuas ter hon sig väldigt anonym. Jag lär inte känna henne som person.
Jag får veta att hon skriver kyrkohistoria. Hon har blivit vald - objekt - och skriver - subjekt? Det får vi väl egentligen se hur det blir med den saken. Den store Nathan Söderblom ter sig väldigt liten är han står staty utanför Ärkebiskopsgården. Han gällde på sin tid för att vara en person i storleksklass den heliga Birgitta. Och kommer det till kvinnohistoria i Sverige smäller väl ett helgon högre än en ärkebiskop?
"Jag tycker inte om att talet om inre sekularisering ibland används på ett kontraproduktivt sätt, ibland för att racka ner på kyrkan och av dem som hela sitt liv fått sin lön direkt eller indirekt av kyrkan."
Löneargumentet biter på en sån som mig, förstås. Och svaret, det närmast självklara, har biskop Göran Beijer gett: "Vi har fått lön för utfört arbete inte för att inneha en uppsättning åsikter." Frågan om kulturskillnader när det handlar om debatt hoppar jag över och hänvisar till kapitel 1 i boken Inget för någon. Kyrkokärlek uttrycks också som kyrkokritik. Det handlar alls inte om att "racka ner på kyrkan", som Jackelén fått för sig. Jag ogillar vad hon säger för också de som står utanför, Lena Andersson eller Christer Sturmark t ex, ska väl lyssnas till? Det de säger eller försöker uttrycka - hållningen jag talar för är ett närmast majeutiskt lyssnande - kan vara viktig information. Och med Hägerström får vi kanske säga att i sammanhanget ger inte värdeomdömen information i sak men livar framställningen. En levande kyrka har sina bundsförvanter i sina kritiker. Också.
Jag kommer tillbaka till lönen. Hur har man "indirekt" fått sin lön av Svenska kyrkan? Är det prästfruar som ska hålla käft med sin kyrkokritik eftersom de indirekt fått lön "hela sitt liv" av kyrkan? Nä det handlar om direkt lön - är det en sådan som mig hon syftar på? Exakt vilket fel har det varit på min lönesättning och hur oförtjänt har min karriärväg gått i beaktande av den kyrkokritik jag levererat sedan 1960-talets slut? Den frågan kan en uppsättning präster ställa. Vad är det vi ska hålla tyst med - med tanke på lönen?
Det kommer mera. Antje Jackelén vill inte ha den inre sekularisering som består i en polarisering mellan liberala och konservativa för en sådan polarisering är livsfarlig. "Dagens sekularisering består i att man försöker inbilla folk att det är ett nytt påfund att man tolkar." Men vem har försökt det tricket? Frågan har ställts hur Kyrkan i alla tider förstått evangeliet i uppgörelser med andra tolkningar och den frågan ska fortsatt ställas. Man kan kalla saken att ställa sanningsfrågor.
Själv vill Jackelén att vi ska hjälpas åt att sätta strålkastaren på rätt saker. Inte på den nedåtgående statistiken, sådan information skulle ett företag i publicera. Vi ska sätta strålkastaren på hur problemet ska lösas. Det vore kanske inte så dumt att ty sig till högkyrkliga församlingsbyggare då - om det finns några kvar. Fast jag känner folk som misstror ledare som manar underhuggare att se det positiva. De tror att ledarskapet försöker undgå problem på det enkla sättet. För egen del framhärdar jag i tanken att Berndt Gustafson tog fram religionssociologiskt material för att ge verktyg till att ompröva och bygga bättre. Så använde Bo Giertz sociologin.
Frågan om partipolitisering tycks vara irriterande, om man ska tro Kyrkans Tidning. Hon vill inte underkänna människor som är förtroendevalda. Men är frågan inte en annan? Frågan om hur själva systemet är uppbyggt och inte frågan om enskilda? Hon styr på de enskilda förtroendevalda:
Grejen för Antje Jackelén blir att den som inte har någon speciell kunskap om kyrkan får lägga manken till och förvärva det och det är bra om den med ett innerligt Jesus-förhållande vinnlägger sig om att lära sig det politiska hantverket. Riktigt så enkelt är det nog inte. "The Mechanics of the Church" kan man lära sig. En relation till Kyrkans Herre växer fram. Och förtroendeuppdrag ska väl uppfattas som kallelser, eller?
Det där med "indirekt lön" ska jag klura på idag, tror jag. Och så funderar jag över ett fenomen. Hur mycket Antje Jackelén än intervjuas ter hon sig väldigt anonym. Jag lär inte känna henne som person.
Jag får veta att hon skriver kyrkohistoria. Hon har blivit vald - objekt - och skriver - subjekt? Det får vi väl egentligen se hur det blir med den saken. Den store Nathan Söderblom ter sig väldigt liten är han står staty utanför Ärkebiskopsgården. Han gällde på sin tid för att vara en person i storleksklass den heliga Birgitta. Och kommer det till kvinnohistoria i Sverige smäller väl ett helgon högre än en ärkebiskop?
torsdag 12 juni 2014
Åhej, åhå
På Åh har jag inte varit en frekvent besökare men jag vet vad stiftsgården betytt och Bengt Pleijel hör till de beundrade prästerna. Erling Ivarsson saknar jag och minns hans leende. Åh blev en plats för förnyelse, det har jag fattat. Det betyder den i Svenska kyrkan oönskade förnyelsen. Tro inget annat och förstå nu mekanismerna.
Saken är enkel. Marginalisera för att eliminera förnyelsefolket. "Men då kommer det att visa sig att institutionen inte lockar längre och förutsättningarna för stiftsgårdsverksamhet eroderar." Vad svaras då? Ingenting. Inte kan någon medge det uppenbara att det är mycket bättre med ingen verksamhet alls än med den oönskade.
Vad säger stiftsgårdens vänner då?
De kan ingenting säga för förutsättningarna för stiftsgården finns inte längre. Detta är ett objektivt, odisputabelt faktum. Vi måste lägga ner.
Alla beklagar och bara fäskallar skulle komma på repliken att det hade kunnat vara annorlunda.som väl är finns det sådana fäskallar men i sak är detta betydelselöst. Den så kallade Utvecklingen har fört oss dit vi är. Och grundmönstret känner vi igen: Svenska kyrkan har alltid haft större problem med dem som tror mycket än med dem som tror lite eller inte alls.
Nu ska det bli kyrkostyrelse. Anders Wejryd avgår och avtackas. Ingen är väl oförskämd och frågar honom om Svenska kyrkans framgångar under hans tid som biskop och ärkebiskop. Ingen är väl på G med frågan om vilka hans minnesvärda framgångar är heller, hoppas jag.
Saken är enkel. Marginalisera för att eliminera förnyelsefolket. "Men då kommer det att visa sig att institutionen inte lockar längre och förutsättningarna för stiftsgårdsverksamhet eroderar." Vad svaras då? Ingenting. Inte kan någon medge det uppenbara att det är mycket bättre med ingen verksamhet alls än med den oönskade.
Vad säger stiftsgårdens vänner då?
De kan ingenting säga för förutsättningarna för stiftsgården finns inte längre. Detta är ett objektivt, odisputabelt faktum. Vi måste lägga ner.
Alla beklagar och bara fäskallar skulle komma på repliken att det hade kunnat vara annorlunda.som väl är finns det sådana fäskallar men i sak är detta betydelselöst. Den så kallade Utvecklingen har fört oss dit vi är. Och grundmönstret känner vi igen: Svenska kyrkan har alltid haft större problem med dem som tror mycket än med dem som tror lite eller inte alls.
Nu ska det bli kyrkostyrelse. Anders Wejryd avgår och avtackas. Ingen är väl oförskämd och frågar honom om Svenska kyrkans framgångar under hans tid som biskop och ärkebiskop. Ingen är väl på G med frågan om vilka hans minnesvärda framgångar är heller, hoppas jag.
onsdag 11 juni 2014
Jag fick en kondom
Jo, jag fick en kondom. Den är så fin att jag är tveksam om jag någonsin nänns använda den. Jag vill mest ha den. Titta på den. Fundera över den.
Den är soft, såg jag. Det betyder "mjuk". Vad den ska göra, som för sitt sexualliv måste ha en extra stark, vet jag inte. Det finns ju ett sådant sexuellt skick att naturen liksom inte självmant hjälper till. Men det kan man nog fråga Luleå domkyrkoförsamling om, för det är församlingen som förser oss med kondomer. Det ska ju pridas och så ska kondomer spridas.
Där fick jag till det.
För trots alla mina fördomar hur det är för lappar i Luleå, nog finns annars kondomer att tillgå i stan? Utdelandet sker med en annan avsikt. Avsikten att synas. Sa inte Jesus något om den avsikten?
Nöjd och glad, stolt svenskkyrklig kondominnehavare, alltså?
Inte riktigt. Jag hör till den icke chockerade generationen. Jag vägrade visserligen gå på porrfilm med kamraterna på KA1 men det berodde inte på prydhet. Det berodde på en teologisk/politisk hållning. Kondomer har jag sett i mitt liv. En flicka visade upp en i årskurs 2, tror jag, och vi funderade över användningsområdet. Kondomer har kanske inte alla präster världen över sett?
Blev jag fundersam på samma sätt som prästen i Norrland som betänkte de allt lägre dopsiffrorna och fann det kyrkligt kontraproduktivt att dela ut kondomer? Icke.
Blev jag irriterad på det kristligt frasradikala, lusten att vilja chockera - och längre än så här kan de inte komma? Inte heller detta, men min helgelse anfräts, för det kan vara nära till föraktet för den här sortens klerikala fnissmödisar.
Nej, det är på en annan nivå det stora vemodet rullar in - trots att det var solsken och sommardag när hunden Grynet, en foxterrier, och jag i går gick över gräsmattan till postlådan.
Kondomen ligger i en regnbågsmönstrad förpackning med texten "STÖRST av allt är KÄRLEKEN" med versaler och allt och med start i hjärtat under texten står det Svenska kyrkan med logga och allt. Det är fint och insikten slår mig, här möter jag några i Svenska kyrkan som är av en annan ande än vi. De missbrukar det ord som vår kyrka bekänner som heligt, för ordet om kärleken är ordet om Kristus, som blev människa för vår skull, led och dog på korset för vår skull och är självutgivande kärlek. Det är skillnad på sperma i en kondom och Logos spermatikos, Ordet som sås ut för att bära hundrafaldig frukt. Och det är inte säkert att allt knullande sker av kärlek.
Så var det sagt, och jag återigen befunnen vara ful i mun. Man ska nog, i vart fall inte i vår kultur, förväxla knulleriverksamhet med kärlek, inte utan vidare. Har man inga erfarna själasörjare i Luleå, finns det inte någon enda kyrkligt medveten teolog i de högre rymderna? När det gäller Hertsökyrkan är jag inte bekymrad - men jag tror inte att Torbjörn Lindahl konsulterats innan, för då hade han säkert frimodigt utlagt vad aposteln Paulus faktiskt skriver och vem hans text handlar om samt vänt sig mot en märklig biblicism, som faktiskt ställer sig över Ordet och ger det den tolkning som passar. Kyrkan umgås med Guds Ord på annat sätt. Det hade nog Torbjörn sagt, på sitt lågmälda, finstämda sätt.
Gnäller jag över bristande bibeltrohet? Självfallet.
Surar jag för att jag ser bibelvetenskapligt fusk? Givetvis.
Härsknar jag till därför att jag tycker att en kyrka som gör så här sviker inte bara sig själv och den Herre som sänt henne utan också människor? Utan tvekan.
Inte ens argumentet att det inte är så farligt, eftersom vi nu talar om lappar i Luleå, biter på mig. Jag är för dom. Störst av allt är kärleken för alla - vilket inte är en maning till påsättande av allt som rör sig.
Så vad säger vi om Svenska kyrkan? Kan den överleva? Ska den överleva?
Fråga biskop Stiglund. Ni kan fråga präster och biskopar i Luleå stift om hur kondomen kändes in actu också - eller var det för dem fråga om en uppvisningskondom och låg själva radikaliteten i detta? Fråga! Det kan bara bli underhållande att höra svaren.
Jag läser inuti förpackningen att man ska rådfråga sin läkare eller pharmaceut (de stavar farmaceut så, DS) innan användningen. Beror inte det på om det är en läkare eller farmaceut man ligger med? Ska man annars boka tid innan man ska till - då vet man inte mycket om livet, underlivet och människohjärtats underfundighet och vet man så lite är det inte kondomer man ska ägna sig åt.
Det står också att man bara ska använda kondomen en gång. Den maningen är försedd med utropstecken men texten är finstilt och jag undrar hur många som läser 10 raders finstilt text när det drar ihop sig till könsumgänge, om klarspråket ursäktas. Men det kanske klarnar om någon försöker lindra en postcoital depression med lite läsning?
Så skönt det är att inte vara sipp.
Då kan man ju sakgranska eländet. För ett elände är det.
Nej, en kyrka som förvandlar ett ord om Kristus till en kondom kan inte bestå och ska inte bestå.
I Göteborg är förresten 52% av folket kyrkomedlemmar. I riket kommer siffran för medlemskap att vara under 50% år 2025 enligt senaste prognos. Jag tycker det verkar ta lång tid innan vi är där. Folk kanske är klokare än så och konjunkturerna vänder kanske snabbare.
Då kommer det stora raset, för det är inte bara det stora vemodet som rullar in. Det gör också det prognosticerade raset.
.JPG)
Den är soft, såg jag. Det betyder "mjuk". Vad den ska göra, som för sitt sexualliv måste ha en extra stark, vet jag inte. Det finns ju ett sådant sexuellt skick att naturen liksom inte självmant hjälper till. Men det kan man nog fråga Luleå domkyrkoförsamling om, för det är församlingen som förser oss med kondomer. Det ska ju pridas och så ska kondomer spridas.
Där fick jag till det.
För trots alla mina fördomar hur det är för lappar i Luleå, nog finns annars kondomer att tillgå i stan? Utdelandet sker med en annan avsikt. Avsikten att synas. Sa inte Jesus något om den avsikten?
Nöjd och glad, stolt svenskkyrklig kondominnehavare, alltså?
Inte riktigt. Jag hör till den icke chockerade generationen. Jag vägrade visserligen gå på porrfilm med kamraterna på KA1 men det berodde inte på prydhet. Det berodde på en teologisk/politisk hållning. Kondomer har jag sett i mitt liv. En flicka visade upp en i årskurs 2, tror jag, och vi funderade över användningsområdet. Kondomer har kanske inte alla präster världen över sett?
Blev jag fundersam på samma sätt som prästen i Norrland som betänkte de allt lägre dopsiffrorna och fann det kyrkligt kontraproduktivt att dela ut kondomer? Icke.
Blev jag irriterad på det kristligt frasradikala, lusten att vilja chockera - och längre än så här kan de inte komma? Inte heller detta, men min helgelse anfräts, för det kan vara nära till föraktet för den här sortens klerikala fnissmödisar.
Nej, det är på en annan nivå det stora vemodet rullar in - trots att det var solsken och sommardag när hunden Grynet, en foxterrier, och jag i går gick över gräsmattan till postlådan.
Kondomen ligger i en regnbågsmönstrad förpackning med texten "STÖRST av allt är KÄRLEKEN" med versaler och allt och med start i hjärtat under texten står det Svenska kyrkan med logga och allt. Det är fint och insikten slår mig, här möter jag några i Svenska kyrkan som är av en annan ande än vi. De missbrukar det ord som vår kyrka bekänner som heligt, för ordet om kärleken är ordet om Kristus, som blev människa för vår skull, led och dog på korset för vår skull och är självutgivande kärlek. Det är skillnad på sperma i en kondom och Logos spermatikos, Ordet som sås ut för att bära hundrafaldig frukt. Och det är inte säkert att allt knullande sker av kärlek.
Så var det sagt, och jag återigen befunnen vara ful i mun. Man ska nog, i vart fall inte i vår kultur, förväxla knulleriverksamhet med kärlek, inte utan vidare. Har man inga erfarna själasörjare i Luleå, finns det inte någon enda kyrkligt medveten teolog i de högre rymderna? När det gäller Hertsökyrkan är jag inte bekymrad - men jag tror inte att Torbjörn Lindahl konsulterats innan, för då hade han säkert frimodigt utlagt vad aposteln Paulus faktiskt skriver och vem hans text handlar om samt vänt sig mot en märklig biblicism, som faktiskt ställer sig över Ordet och ger det den tolkning som passar. Kyrkan umgås med Guds Ord på annat sätt. Det hade nog Torbjörn sagt, på sitt lågmälda, finstämda sätt.
Gnäller jag över bristande bibeltrohet? Självfallet.
Surar jag för att jag ser bibelvetenskapligt fusk? Givetvis.
Härsknar jag till därför att jag tycker att en kyrka som gör så här sviker inte bara sig själv och den Herre som sänt henne utan också människor? Utan tvekan.
Inte ens argumentet att det inte är så farligt, eftersom vi nu talar om lappar i Luleå, biter på mig. Jag är för dom. Störst av allt är kärleken för alla - vilket inte är en maning till påsättande av allt som rör sig.
Så vad säger vi om Svenska kyrkan? Kan den överleva? Ska den överleva?
Fråga biskop Stiglund. Ni kan fråga präster och biskopar i Luleå stift om hur kondomen kändes in actu också - eller var det för dem fråga om en uppvisningskondom och låg själva radikaliteten i detta? Fråga! Det kan bara bli underhållande att höra svaren.
Jag läser inuti förpackningen att man ska rådfråga sin läkare eller pharmaceut (de stavar farmaceut så, DS) innan användningen. Beror inte det på om det är en läkare eller farmaceut man ligger med? Ska man annars boka tid innan man ska till - då vet man inte mycket om livet, underlivet och människohjärtats underfundighet och vet man så lite är det inte kondomer man ska ägna sig åt.
Det står också att man bara ska använda kondomen en gång. Den maningen är försedd med utropstecken men texten är finstilt och jag undrar hur många som läser 10 raders finstilt text när det drar ihop sig till könsumgänge, om klarspråket ursäktas. Men det kanske klarnar om någon försöker lindra en postcoital depression med lite läsning?
Så skönt det är att inte vara sipp.
Då kan man ju sakgranska eländet. För ett elände är det.
Nej, en kyrka som förvandlar ett ord om Kristus till en kondom kan inte bestå och ska inte bestå.
I Göteborg är förresten 52% av folket kyrkomedlemmar. I riket kommer siffran för medlemskap att vara under 50% år 2025 enligt senaste prognos. Jag tycker det verkar ta lång tid innan vi är där. Folk kanske är klokare än så och konjunkturerna vänder kanske snabbare.
Då kommer det stora raset, för det är inte bara det stora vemodet som rullar in. Det gör också det prognosticerade raset.
tisdag 10 juni 2014
Märkligt med nya boken
Förlaget översköljs tydligen med beställningar men det mest märkvärdiga är nog att två speditörer ringt idag för att försäkra mig om att 1. boken finns och 2. likt kungafamiljen transporteras på två olika sätt. Dels med flyg, dels med bil. Det är för att boken säkert ska finnas på plats.
Därtill har jag uppmanats att skriva om bokens tillkomsthistoria. "I påskas" heter det att jag fick repliken av Yngve Kalin att jag borde skriva en uppföljare till Vida hon famlar, från 1973. Det tände mig inte riktigt. Men tanken grodde och jag tänkte att det kanske trots allt skulle skrivas en bok inför sommaren. Men skulle det gå? Vad sa förlaget, vad formgivare, vad korrekturläsarna och vad sa boktryckeriet och speditörerna - och så var det hela igång. Den 6 maj satte jag för att börja skriva. Då hade jag dessförinnan varit på små resor med barnbarn och slarvat bort skrivardagar i Rom och Köpenhamn. Sedan var det Kyrkostyrelse den 12 maj, konferens i Riga den 19 maj och slutskrivdatum för boken måste bli 23 maj. Det blev 168 sidor trots allt. Men då är det också nio gamla bloggar, som Yngve Kalin och Björn Fyrlund valde. Med den hastigheten är det inte konstigt att det finns några tryckfel, ett "inte" saknas någonstans och jag vet inte om korrigeringen av latinet, som jag ville ha, kunde komma med. Men texten uppfattas ha ett ärende och några intressanta upptäckter tror jag mig redovisa.
Jag fattar att själva tilltaget att förgylla ärkebiskopens avträde och skiftet med en bok om Svenska kyrkans läge inte kommer att applåderas av alla. Somliga drar väl sin gamla tirad om högkyrkligheten - den är som vanligt samtidigt löjlig och livsfarlig. Andra kommer att se om jag använder fula ord eller skriver något opassande, vilket jag i deras mening ALLTID gör. Stor veklagan under himmelen - eller massivt förtigande.
Få kommer att säga: "Si, här är en erfaren svenskkyrklig församlingspräst som reflekterat pastoralteologiskt, som har sina djupa rötter i den svenskkyrkliga myllan, som byggt församling, som uthärdat en del, som skrivit både vetenskap och kyrkopolitik och någon slags teologi, som suttit med i alla salongerna: distriktsråd, kyrkoråd, kontraktsråd, stiftsstyrelse, kyrkomöte, kyrkostyrelse och en uppsättning råd, kommittéer och arbetsgrupper samt tränats i arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse och Svenska kyrkans fria synod och håller sig med en del internationella kontakter. Han har dessutom en del akademiska meriter och utnämndes av Kyrkans Tidning till "Årets bloggare" 2013."
Varför säger de inte så? Därför att det självfallet är helt olämpligt. Men det är en sådan präst som resonerar kring Svenska kyrkans läge. Vad jag nu skrivit är egentligen bara till för att locka några av de mindre fördomsfulla att läsa boken och tänka själva. Och jag är väl fortfarande utan reservationer faktiskt årets bloggare eftersom domen mot mig i domkapitlet är undanröjd - eller vad säger Svante Fregert?
Vad gör klokt folk nu. Läser boken - men det är bara början. Börjar samtala. Oavsett om jag har rätt eller fel, hjälper inte försiktig tystnad längre. Tydligen ger förlaget Gaudete rabatt på boken i sommar. Hundra spänn är kanske överkomligt. Jag fick ge 34 spänn för några ynkans plantor jag behövde för att fylla upp i mina odlingar.
Hade jag inte varit så hårt hållen, hade jag nu satt mig i skuggan i trädgården och tärt en GT med mycket is. Men jag ska tydligen vara insatsberedd för postala ärenden och så måste en del införskaffas. Ärkebiskopen ska avtackas och man ska, sägs det, ta med sig något hemifrån. Det är precis som när fröken på kommando skulle avtackas och föräldraföreningen samlade in bidragen. Jag hade hursomhelst gett Anders något lämpligt. Inte för att han läser min blogg, det försäkrar han återkommande att han slutat med och låter, medger han, väldigt mycket som en rökare som slutar ofta, men han ska inte i förväg få veta vad han får. Han kommer att uppskatta det. Och jag kan berätta i efterhand vad det blev.
Detta sagt: mot boksläppet i tidig morgonväkt. Går inte tågen, är i varje fall boken framme. Jag litar på speditörerna. Tänka sig att de ringde! Märkligt.
Därtill har jag uppmanats att skriva om bokens tillkomsthistoria. "I påskas" heter det att jag fick repliken av Yngve Kalin att jag borde skriva en uppföljare till Vida hon famlar, från 1973. Det tände mig inte riktigt. Men tanken grodde och jag tänkte att det kanske trots allt skulle skrivas en bok inför sommaren. Men skulle det gå? Vad sa förlaget, vad formgivare, vad korrekturläsarna och vad sa boktryckeriet och speditörerna - och så var det hela igång. Den 6 maj satte jag för att börja skriva. Då hade jag dessförinnan varit på små resor med barnbarn och slarvat bort skrivardagar i Rom och Köpenhamn. Sedan var det Kyrkostyrelse den 12 maj, konferens i Riga den 19 maj och slutskrivdatum för boken måste bli 23 maj. Det blev 168 sidor trots allt. Men då är det också nio gamla bloggar, som Yngve Kalin och Björn Fyrlund valde. Med den hastigheten är det inte konstigt att det finns några tryckfel, ett "inte" saknas någonstans och jag vet inte om korrigeringen av latinet, som jag ville ha, kunde komma med. Men texten uppfattas ha ett ärende och några intressanta upptäckter tror jag mig redovisa.
Jag fattar att själva tilltaget att förgylla ärkebiskopens avträde och skiftet med en bok om Svenska kyrkans läge inte kommer att applåderas av alla. Somliga drar väl sin gamla tirad om högkyrkligheten - den är som vanligt samtidigt löjlig och livsfarlig. Andra kommer att se om jag använder fula ord eller skriver något opassande, vilket jag i deras mening ALLTID gör. Stor veklagan under himmelen - eller massivt förtigande.
Få kommer att säga: "Si, här är en erfaren svenskkyrklig församlingspräst som reflekterat pastoralteologiskt, som har sina djupa rötter i den svenskkyrkliga myllan, som byggt församling, som uthärdat en del, som skrivit både vetenskap och kyrkopolitik och någon slags teologi, som suttit med i alla salongerna: distriktsråd, kyrkoråd, kontraktsråd, stiftsstyrelse, kyrkomöte, kyrkostyrelse och en uppsättning råd, kommittéer och arbetsgrupper samt tränats i arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse och Svenska kyrkans fria synod och håller sig med en del internationella kontakter. Han har dessutom en del akademiska meriter och utnämndes av Kyrkans Tidning till "Årets bloggare" 2013."
Varför säger de inte så? Därför att det självfallet är helt olämpligt. Men det är en sådan präst som resonerar kring Svenska kyrkans läge. Vad jag nu skrivit är egentligen bara till för att locka några av de mindre fördomsfulla att läsa boken och tänka själva. Och jag är väl fortfarande utan reservationer faktiskt årets bloggare eftersom domen mot mig i domkapitlet är undanröjd - eller vad säger Svante Fregert?
Vad gör klokt folk nu. Läser boken - men det är bara början. Börjar samtala. Oavsett om jag har rätt eller fel, hjälper inte försiktig tystnad längre. Tydligen ger förlaget Gaudete rabatt på boken i sommar. Hundra spänn är kanske överkomligt. Jag fick ge 34 spänn för några ynkans plantor jag behövde för att fylla upp i mina odlingar.
Hade jag inte varit så hårt hållen, hade jag nu satt mig i skuggan i trädgården och tärt en GT med mycket is. Men jag ska tydligen vara insatsberedd för postala ärenden och så måste en del införskaffas. Ärkebiskopen ska avtackas och man ska, sägs det, ta med sig något hemifrån. Det är precis som när fröken på kommando skulle avtackas och föräldraföreningen samlade in bidragen. Jag hade hursomhelst gett Anders något lämpligt. Inte för att han läser min blogg, det försäkrar han återkommande att han slutat med och låter, medger han, väldigt mycket som en rökare som slutar ofta, men han ska inte i förväg få veta vad han får. Han kommer att uppskatta det. Och jag kan berätta i efterhand vad det blev.
Detta sagt: mot boksläppet i tidig morgonväkt. Går inte tågen, är i varje fall boken framme. Jag litar på speditörerna. Tänka sig att de ringde! Märkligt.
Fel i allt
Jag är fortfarande fascinerad av att jag hade fel i allt jag skrev på blogginlägget Pingst.
Likväl finns det nog ett par påpekanden att göra. Ska jag bortse från påståendet att jag gör "inhopp" på min egen blogg, kanske?
Jag tror att parallellerna mellan kommun, landsting och församling är vederlagda. Eller har någon sett landshövdingen komma sättande för att högtidligen mottaga kommunchefer eller landstingschefer? Ibland är inte det som ser lika ut det intressanta utan olkheterna. Det är de som bär informationen. Alldeles bortsett från att den kyrkliga strukturen är den första i nationens liv. Det var den kyrkliga kompetensen som blev kommunal och den det vill kan studera diakonen Olaus Petri, Stockholms förste stadsdirektör. Men det är en annan historia.
När jag talar om vården av kyrkan alluderar jag på en berömd bok av Yngve Brilioth. Fattar man inte det, finns det kanske skäl att tona ner något och inte förstå detta som vård av kyrkobyggnaden. För det var inte det saken gällde. Vård om Kyrkan är något mer än vård av kyrkobyggnader.
Arne Selander krossade i en kommentar effektivt talet om predikstolens frihet och politiker som inte lägger sig med ett praktiskt exempel.
Robert Havermann eller Vaclav Havel hade annars kunnat användas som exempel på hur det i praktiken går till. Mycket mer sublimt.
Om det inte numera varit så känsligt, kunde jag pekat på pastor Immer i hitlerismens Tyskland. Hans dotter berättar om pastorns predikogenomgångar för frun, som manar till censur med argumentet "tänk på din familj". Pastorn vägrade. Men kul med ett konkret exempel. Nu bokstavligen krossades, demolerades, ett argument inför våra ögon. På denna bloggsida, dessutom!
Klart att kyrkoherden ska närvara vid kyrkorådssammanträden - det ordnas på lite olika sätt och det är inte OK att kalla ett kyrkoråd om ordföranden vet att pastor har laga förhinder. Kyrkorådet är pastor inbegripen. Det behöver man knappast dribbla om. Vad ett kyrkoråd historiskt sett är, kan man förstå om man studerar de s k sexmännen. För att inte förstöra för någon med snuskig fantasi, går jag inte in på detaljerna. Fantisera själva efter behag. Skulle någon fått för sig att sexmännen skulle vara prästernas chefer!?
Alldeles i förbigående: Det sas att det i princip är samma Svenska kyrka före och efter relationsförändringen.
Vad kontraktsprosten var och vad en kontraktsprost nuförtiden är, ska man skilja åt. Då skulle kontraktsprosten gå igenom och bevilja kyrkoherdars ledigheter, sitta i samråd om arbetsmiljö, visitera, inventera och mycket sådant. Kontraktsprosten kunde kalla kontraktister till sammankomster. I relation till kyrkoherdarna företrädde kontraktsprosten biskopen/stiftet. Nog är det en chefsroll, alltid. Vad skulle det annars vara?
Förman i tjänsten, OK.
Men förman! Chefsställning.
Befälsrätt i meningen att en kontraktsprost skulle säga hur det skulle vara. Kontraktskonvent klockan K vid plats som definierades. Kyrkoherdarna ställde upp pastoratsvis med komministrar och adjunkter bakom sig och lämnade av till kontraktsprosten, där han stod med två kontraktsadjunkter på flankerna samt ropade ett hurtigt: "God morgon, prelater" och fick till svar: "God morgon, kontraktsprost." Ja, ni minns hur det var.
I krig renodlades detta chefskap för den s k krigsprosten. Detta sagt för att peka på en omständighet som styrde bort från påståendet att kyrkorådets ordförande skulle vara kyrkoherdens chef. Det tycks inte längre hävdas.
I vår nya stordrift behövs inte kontraktsprostarna ens i den avskalade form de har men, för klarhets vinnande, det är biskopen som efter en rådgivande omröstning utser kontraktsprost.
Själv kan jag, om andan skulle falla på, titulera mig prost (som ärkebiskop Wejryd och biskop Johansson envisats med) - eller fd kontraktsprost. Jag skulle också kunna kalla mig "prost innan".
Kyrkorådet kan inte beordra en kyrkoherde att ta sin hatt och rock och lämna församlingen, det finns reglerat i Kyrkoordningen att saken ska prövas av Domkapitlet. Jag menar att kapitlen inte hittat formen för kritiska frågor i detta avseende - men likväl. Det var alltså inte så enkelt som det påståtts.
Jag undrar vilken föreställningsvärld som avslöjas i talet om att ta hatt och rock och lämna församlingen. Nu är det en kyrkopolitiker som hävdar detta. Företräder han Borgerligt Alternativ eller vad? Namnet på nomineringsgruppen skulle jag gärna vilja få veta.
Slutsatsen att kyrkorådets ordförande är överordnad kyrkoherden tycks ingen hålla med om. Det markeras dubbelt upp i bloggkommentarerna att kyrkoherden inte har någon chef. Och det där med hatt och rock avråds från bestämt av en expert på området. Håll dock i er, det finns alltså en kyrkopolitiker som tänker sig att kyrkorådets ordförande kan stå för - ordergivning. Fast kanske inte. Backas det, månne?
Nu hävdas att kyrkorådets ordförande har en särskild roll, det var inte det saken gällde och den saken kan inte bestridas. Eller vad då? Per Westberg skriver att han sällan hör att kyrkoherden skulle vara underställda kyrkorådets ordförande men är underställd kyrkorådet i de delar kyrkorådet har att besluta om. Det kan man säga med tillägget att kyrkoherden själv är en vital del av detta kyrkoråd! I en kommentar blir Westbergs yttrande sammanskrivet så att kyrkoherden är underställd rådet. Nyanserna kommer inte riktigt till sin rätt.
Någonstans anfördes ett furirord, nämligen "har du förstått". Så korkade furirer har jag inte mött. De visste att vara försiktiga i mötet med befälselever, för dessa skulle snart få högre grader och skulle, om det ville sig illa, kunna slå tillbaka vid fortsatt tjänstgöring på regementet redan eller i ett krigsförband senare. När jag själv en kulen vinterdag blev furir röt jag aldrig så. Varför skulle jag? Underligt med pultroner som gärna vill ge order och ryta, det har jag alltid tyckt.
Skulle den Högste vara emot demokrati, spörjes? Man kan fundera och läsa Ps 2 och Uppb 3:14-22 om Laodikeia, "folkets rätt" eller "folket härskar". Helt självklart är inte svaret, för ställs frågan till svenska folket om vem Gud är, så röstas Gud bort. Kan den Helige Treenigheten gilla det, månne?
Detta sagt drar det ihop sig till boksläpp. Uppmärksamheten kring boken tycks betydande. Det vore roligt om vi då fick en kvalificerad, i betydelsen insiktsfull, debatt om Svenska kyrkans läge. Allas hjärnor har väl inte fått vingar och flugit sin kos?
Men fick jag verkligen fel i allt när allt kommer till allt?
Jag är osäker.
Fick jag ens fel när jag menade att prästerna inte ska vara lokalanställda och reserverade mig för stiftsanställning?
Härmed tror jag att debatten om kyrkorådens ordförande som kyrkoherdars chefer kan förklaras avslutad.
Likväl finns det nog ett par påpekanden att göra. Ska jag bortse från påståendet att jag gör "inhopp" på min egen blogg, kanske?
Jag tror att parallellerna mellan kommun, landsting och församling är vederlagda. Eller har någon sett landshövdingen komma sättande för att högtidligen mottaga kommunchefer eller landstingschefer? Ibland är inte det som ser lika ut det intressanta utan olkheterna. Det är de som bär informationen. Alldeles bortsett från att den kyrkliga strukturen är den första i nationens liv. Det var den kyrkliga kompetensen som blev kommunal och den det vill kan studera diakonen Olaus Petri, Stockholms förste stadsdirektör. Men det är en annan historia.
När jag talar om vården av kyrkan alluderar jag på en berömd bok av Yngve Brilioth. Fattar man inte det, finns det kanske skäl att tona ner något och inte förstå detta som vård av kyrkobyggnaden. För det var inte det saken gällde. Vård om Kyrkan är något mer än vård av kyrkobyggnader.
Arne Selander krossade i en kommentar effektivt talet om predikstolens frihet och politiker som inte lägger sig med ett praktiskt exempel.
Robert Havermann eller Vaclav Havel hade annars kunnat användas som exempel på hur det i praktiken går till. Mycket mer sublimt.
Om det inte numera varit så känsligt, kunde jag pekat på pastor Immer i hitlerismens Tyskland. Hans dotter berättar om pastorns predikogenomgångar för frun, som manar till censur med argumentet "tänk på din familj". Pastorn vägrade. Men kul med ett konkret exempel. Nu bokstavligen krossades, demolerades, ett argument inför våra ögon. På denna bloggsida, dessutom!
Klart att kyrkoherden ska närvara vid kyrkorådssammanträden - det ordnas på lite olika sätt och det är inte OK att kalla ett kyrkoråd om ordföranden vet att pastor har laga förhinder. Kyrkorådet är pastor inbegripen. Det behöver man knappast dribbla om. Vad ett kyrkoråd historiskt sett är, kan man förstå om man studerar de s k sexmännen. För att inte förstöra för någon med snuskig fantasi, går jag inte in på detaljerna. Fantisera själva efter behag. Skulle någon fått för sig att sexmännen skulle vara prästernas chefer!?
Alldeles i förbigående: Det sas att det i princip är samma Svenska kyrka före och efter relationsförändringen.
Vad kontraktsprosten var och vad en kontraktsprost nuförtiden är, ska man skilja åt. Då skulle kontraktsprosten gå igenom och bevilja kyrkoherdars ledigheter, sitta i samråd om arbetsmiljö, visitera, inventera och mycket sådant. Kontraktsprosten kunde kalla kontraktister till sammankomster. I relation till kyrkoherdarna företrädde kontraktsprosten biskopen/stiftet. Nog är det en chefsroll, alltid. Vad skulle det annars vara?
Förman i tjänsten, OK.
Men förman! Chefsställning.
Befälsrätt i meningen att en kontraktsprost skulle säga hur det skulle vara. Kontraktskonvent klockan K vid plats som definierades. Kyrkoherdarna ställde upp pastoratsvis med komministrar och adjunkter bakom sig och lämnade av till kontraktsprosten, där han stod med två kontraktsadjunkter på flankerna samt ropade ett hurtigt: "God morgon, prelater" och fick till svar: "God morgon, kontraktsprost." Ja, ni minns hur det var.
I krig renodlades detta chefskap för den s k krigsprosten. Detta sagt för att peka på en omständighet som styrde bort från påståendet att kyrkorådets ordförande skulle vara kyrkoherdens chef. Det tycks inte längre hävdas.
I vår nya stordrift behövs inte kontraktsprostarna ens i den avskalade form de har men, för klarhets vinnande, det är biskopen som efter en rådgivande omröstning utser kontraktsprost.
Själv kan jag, om andan skulle falla på, titulera mig prost (som ärkebiskop Wejryd och biskop Johansson envisats med) - eller fd kontraktsprost. Jag skulle också kunna kalla mig "prost innan".
Kyrkorådet kan inte beordra en kyrkoherde att ta sin hatt och rock och lämna församlingen, det finns reglerat i Kyrkoordningen att saken ska prövas av Domkapitlet. Jag menar att kapitlen inte hittat formen för kritiska frågor i detta avseende - men likväl. Det var alltså inte så enkelt som det påståtts.
Jag undrar vilken föreställningsvärld som avslöjas i talet om att ta hatt och rock och lämna församlingen. Nu är det en kyrkopolitiker som hävdar detta. Företräder han Borgerligt Alternativ eller vad? Namnet på nomineringsgruppen skulle jag gärna vilja få veta.
Slutsatsen att kyrkorådets ordförande är överordnad kyrkoherden tycks ingen hålla med om. Det markeras dubbelt upp i bloggkommentarerna att kyrkoherden inte har någon chef. Och det där med hatt och rock avråds från bestämt av en expert på området. Håll dock i er, det finns alltså en kyrkopolitiker som tänker sig att kyrkorådets ordförande kan stå för - ordergivning. Fast kanske inte. Backas det, månne?
Nu hävdas att kyrkorådets ordförande har en särskild roll, det var inte det saken gällde och den saken kan inte bestridas. Eller vad då? Per Westberg skriver att han sällan hör att kyrkoherden skulle vara underställda kyrkorådets ordförande men är underställd kyrkorådet i de delar kyrkorådet har att besluta om. Det kan man säga med tillägget att kyrkoherden själv är en vital del av detta kyrkoråd! I en kommentar blir Westbergs yttrande sammanskrivet så att kyrkoherden är underställd rådet. Nyanserna kommer inte riktigt till sin rätt.
Någonstans anfördes ett furirord, nämligen "har du förstått". Så korkade furirer har jag inte mött. De visste att vara försiktiga i mötet med befälselever, för dessa skulle snart få högre grader och skulle, om det ville sig illa, kunna slå tillbaka vid fortsatt tjänstgöring på regementet redan eller i ett krigsförband senare. När jag själv en kulen vinterdag blev furir röt jag aldrig så. Varför skulle jag? Underligt med pultroner som gärna vill ge order och ryta, det har jag alltid tyckt.
Skulle den Högste vara emot demokrati, spörjes? Man kan fundera och läsa Ps 2 och Uppb 3:14-22 om Laodikeia, "folkets rätt" eller "folket härskar". Helt självklart är inte svaret, för ställs frågan till svenska folket om vem Gud är, så röstas Gud bort. Kan den Helige Treenigheten gilla det, månne?
Detta sagt drar det ihop sig till boksläpp. Uppmärksamheten kring boken tycks betydande. Det vore roligt om vi då fick en kvalificerad, i betydelsen insiktsfull, debatt om Svenska kyrkans läge. Allas hjärnor har väl inte fått vingar och flugit sin kos?
Men fick jag verkligen fel i allt när allt kommer till allt?
Jag är osäker.
Fick jag ens fel när jag menade att prästerna inte ska vara lokalanställda och reserverade mig för stiftsanställning?
Härmed tror jag att debatten om kyrkorådens ordförande som kyrkoherdars chefer kan förklaras avslutad.
måndag 9 juni 2014
Erfarenheter
Jag går i kyrkan. Och jag funderar. Det är inte alltid en lyckad kombination.
Jag hör goda präster be bönen före det numera rätt rudimentära skriftermålet. "Rena, o Gud, våra hjärtan och samveten, så att din son när han kommer till oss ..." Det är en öppen bön - den styr både på det Jesus gör i högmässan och vad som sker när jag dör liksom när världens tid är förgången. De goda prästerna vill bli tydliga och skjuter in ett "nu" (när han nu kommer till oss) och kanske fyller de på med "kommer till oss i ord och Sakrament." Less is more! De goda prästerna kortar sammanhanget utan att inse det. Det de kompletterar bönen med, kunde de gott predika då och då. Men här fanns en tanke de glömde tänka. Tänker jag.
Så kommer bibelläsning. Ibland får jag veta vad Matteus skriver i sitt åttonde kapitel eller femtonde. Den sakupplysningen skulle förvåna Matteus för han har aldrig indelat sin text i kapitel. Det är ett medeltida påfund.
Värre blir det när epistelläsningen avslutas med orden "Så lyder Bibelns ord". Då förstår jag att den som läser håller mig för att vara en idiot - för det är ju en bibeltext som annonserats dessförinnan. Lite moloken blir jag dock när jag fattar att han inte läser för att Alzheimerförbundets lokalavdelning är på besök i högmässan. Läsaren säger så för att undvika proklamationen "Så lyder Herrens ord". Mann merkt die Absicht und wird verstimmt.
Ibland funderar jag över psalmvalet. Är det en trend att sätta andra psalmer än de svenskkyrkliga klassikerna för bestämda dagar? Jag tror att det i så fall är en okunskap med just det svenskkyrkliga. Präster och kantorer som kommer från andra samfund vet helt enkelt inte. Och så faller en del av de klassiska läropsalmerna bort, som en god vän i Uppsala påpekade för mig i veckan. Han har rätt.
På samma sätt blir det liturgiska agerandet gester men vad mer? Jag ser prästen med tassarna i luften men agerandet är inte liturgiskt genomtänkt. Är detta egentligen bättre än det var då prästen iförd svart kappa stod med knäppta händer i genitaliehöjd och såg fromsint belåten ut?
Är jag på en högmässa kl 10 och ska köra bil hem, kan jag understundom lyssna på predikan i radio. "Medelklassigt individprojekt" löd mitt bistra omdöme om det jag hörde. Det var kanske orättvist men hur många präster predikar egentligen evangelium i radio och tv? Eller över huvud taget? Går Jesus bra nuförtiden? Eller ska vi med Antje Jackelén på twitter på Pingstdagen be att hjärnan ska få vingar? Jag ser Asterix framför mig - men jag fattar att bönen redan är hörd. Många hjärnor har i det kyrkliga fått vingar och lättat, det fattar jag. Om nu prästexamen i Uppsala ägnades åt klimatfrågan, kan man fatta än mer. Gud hör bön!
På Pingstdagens afton kollade jag facebook. Det hade varit prästvigning och nu fick vi se selfies. Det kallas så, bilder av sådant som ser ut som leende, lallande idioter. Konstigt att präster en prästvigningsdag vill visa upp sig så, tänkte jag. Något har hänt. Det kan bara hända utan en allvarlig teologi om ämbetet. Allvarlig - inte som glädjens motsats utan som uttryck för det allvar som glädjen också förmår uttrycka.
Till livserfarenheterna för jag också gårdagens insikt att jag hade fel på varje punkt i mitt försök att beskriva kyrkoherdens ställning på blogginlägget Pingst i går. Varje! Det är en bravad. Man kunde tänka sig att jag haft rätt på någon liten, obetydlig punkt. Nej, helt fel var det.
Jag blev så tagen av detta förhållande att jag måste samla kraft och fundera över detta totala misslyckande som kanske, närmre besett, är en sån där välsignelse som kommer med baksidan först.
Men är det inte lite konstigt att vi i kyrkornas sakristior kan möta bilder på präster men inte på deras chefer kyrkorådsordförandena? Det tycks som en brist som nog måste åtgärdas.
Jag hör goda präster be bönen före det numera rätt rudimentära skriftermålet. "Rena, o Gud, våra hjärtan och samveten, så att din son när han kommer till oss ..." Det är en öppen bön - den styr både på det Jesus gör i högmässan och vad som sker när jag dör liksom när världens tid är förgången. De goda prästerna vill bli tydliga och skjuter in ett "nu" (när han nu kommer till oss) och kanske fyller de på med "kommer till oss i ord och Sakrament." Less is more! De goda prästerna kortar sammanhanget utan att inse det. Det de kompletterar bönen med, kunde de gott predika då och då. Men här fanns en tanke de glömde tänka. Tänker jag.
Så kommer bibelläsning. Ibland får jag veta vad Matteus skriver i sitt åttonde kapitel eller femtonde. Den sakupplysningen skulle förvåna Matteus för han har aldrig indelat sin text i kapitel. Det är ett medeltida påfund.
Värre blir det när epistelläsningen avslutas med orden "Så lyder Bibelns ord". Då förstår jag att den som läser håller mig för att vara en idiot - för det är ju en bibeltext som annonserats dessförinnan. Lite moloken blir jag dock när jag fattar att han inte läser för att Alzheimerförbundets lokalavdelning är på besök i högmässan. Läsaren säger så för att undvika proklamationen "Så lyder Herrens ord". Mann merkt die Absicht und wird verstimmt.
Ibland funderar jag över psalmvalet. Är det en trend att sätta andra psalmer än de svenskkyrkliga klassikerna för bestämda dagar? Jag tror att det i så fall är en okunskap med just det svenskkyrkliga. Präster och kantorer som kommer från andra samfund vet helt enkelt inte. Och så faller en del av de klassiska läropsalmerna bort, som en god vän i Uppsala påpekade för mig i veckan. Han har rätt.
På samma sätt blir det liturgiska agerandet gester men vad mer? Jag ser prästen med tassarna i luften men agerandet är inte liturgiskt genomtänkt. Är detta egentligen bättre än det var då prästen iförd svart kappa stod med knäppta händer i genitaliehöjd och såg fromsint belåten ut?
Är jag på en högmässa kl 10 och ska köra bil hem, kan jag understundom lyssna på predikan i radio. "Medelklassigt individprojekt" löd mitt bistra omdöme om det jag hörde. Det var kanske orättvist men hur många präster predikar egentligen evangelium i radio och tv? Eller över huvud taget? Går Jesus bra nuförtiden? Eller ska vi med Antje Jackelén på twitter på Pingstdagen be att hjärnan ska få vingar? Jag ser Asterix framför mig - men jag fattar att bönen redan är hörd. Många hjärnor har i det kyrkliga fått vingar och lättat, det fattar jag. Om nu prästexamen i Uppsala ägnades åt klimatfrågan, kan man fatta än mer. Gud hör bön!
På Pingstdagens afton kollade jag facebook. Det hade varit prästvigning och nu fick vi se selfies. Det kallas så, bilder av sådant som ser ut som leende, lallande idioter. Konstigt att präster en prästvigningsdag vill visa upp sig så, tänkte jag. Något har hänt. Det kan bara hända utan en allvarlig teologi om ämbetet. Allvarlig - inte som glädjens motsats utan som uttryck för det allvar som glädjen också förmår uttrycka.
Till livserfarenheterna för jag också gårdagens insikt att jag hade fel på varje punkt i mitt försök att beskriva kyrkoherdens ställning på blogginlägget Pingst i går. Varje! Det är en bravad. Man kunde tänka sig att jag haft rätt på någon liten, obetydlig punkt. Nej, helt fel var det.
Jag blev så tagen av detta förhållande att jag måste samla kraft och fundera över detta totala misslyckande som kanske, närmre besett, är en sån där välsignelse som kommer med baksidan först.
Men är det inte lite konstigt att vi i kyrkornas sakristior kan möta bilder på präster men inte på deras chefer kyrkorådsordförandena? Det tycks som en brist som nog måste åtgärdas.
söndag 8 juni 2014
Pingst
När jag var något yngre gällde den kyrkosociologiska regeln att den som visste varför Kyrkan firar pingst kunde räknas som kyrklig. Dåförtiden fanns också Annandag Pingst. Den är kvar som kyrklig helgdag och ska man se vilka församlingar som är kyrkligt medvetna, kollar man om de upprätthåller annandagsfirandet, tagit bort det eller ersatt det med något "mindre". En sak är ju att riksdagen bestämmer vilka allmänna helgdagar vi ska ha. Men det behöver inte ändra Kyrkans festår. Dock tycker jag det är lite trist med pingsten, som var en långhelg och lämplig för fest. Jag firade inte nationaldagen. Vad är det dom firar? 1806 års grundlag och Gustaf Vasa? Och hur firar man - en nationaldag utan nationalism, ser jag. Bristen på innehåll täcks med uppträdanden, eller? För detta avskaffades Annandag pingst. Hänryckt blir jag inte.
Jag blir inte hänryckt över den iver med vilken det ska fastslås att en kyrkoherde är en kyrkorådets ordförande underställd tjänsteman, likt kommun och landsting. Den ordningen har vi aldrig haft. Vården om kyrkan tar prästen och kyrkorådet gemensamt och med eget ansvar. Kyrkoherdens chefsansvar är numera klargjort. Kyrkoherden är chef också över kanslichefer och kyrkogårdschefer. Detta är chefslinjen.
När det gäller läran är kyrkoherden som alla präster fri - predikstolens frihet. Hur denna frihet utövas, kan biskop och domkapitel granska utifrån Bibel och bekännelse; Kyrkans lära - inte kyrkorådet.
Kykorådet kan inte sammanträda om prästen är förhindrad för prästen är en vital del i kyrkorådet. Det beror på, kan man förstå, att rådet var ett råd kring prästen i tidig kristen tid. Rådslaget var viktigare än beslut, om ni förstår vad jag menar. Det hör samman med Kyrkans beslutsmetod, definierad av biskop Gottfrid Billing: "vi övertygar varandra med goda argument". Den som vet det, behöver inte yra om vem som är chef över vem.
I en mening har en kyrkorådsordförande ett särskilt ansvar - ansvaret att se till att kyrkoherden får den uppbackning som behövs. Det är som i SoldF (soldatinstruktionen, alltså, pultroner!): sköt chefen först. Chefens sovplats är iordningställd därför att chefen ska kunna fungera. Annars riskeras förbandets förmåga och egna säkerhet.
Nu har jag aldrig varit kyrkoherde utan alltid vetat vem som var min duglige chef (bortsett från de år då jag hade odugliga kyrkoherdar) - fast i 10 år var jag kyrkoherdarnas chef. Intet en kyrkorådsordförande, alltså utan kontraktsprosten.
Vad skulle Den Helige Ande tycka om en präst som är underställd folkviljan, ja, ni fattar själva! Under hymnen Veni, Sancte Spiritus har ju prästen beklätts med det ämbete som är Guds gåva till Kyrkan och buret just av Anden.
Vad gjorde folket då? Bad för sina präster, antar jag. Och betalar en lön så att församlingen kan ha en egen präst och inte bara grannförsamlingen få ha sin präst med kyrka, prästgård och alla tillhörande hus.
Frågan vilket får som skulle vara herdens chef, tycks i sammanhanget ha hamnat i bakgrunden. Prästen var tjänare, inte tjänsteman åt kyrkorådet!
Jag blir inte hänryckt över den iver med vilken det ska fastslås att en kyrkoherde är en kyrkorådets ordförande underställd tjänsteman, likt kommun och landsting. Den ordningen har vi aldrig haft. Vården om kyrkan tar prästen och kyrkorådet gemensamt och med eget ansvar. Kyrkoherdens chefsansvar är numera klargjort. Kyrkoherden är chef också över kanslichefer och kyrkogårdschefer. Detta är chefslinjen.
När det gäller läran är kyrkoherden som alla präster fri - predikstolens frihet. Hur denna frihet utövas, kan biskop och domkapitel granska utifrån Bibel och bekännelse; Kyrkans lära - inte kyrkorådet.
Kykorådet kan inte sammanträda om prästen är förhindrad för prästen är en vital del i kyrkorådet. Det beror på, kan man förstå, att rådet var ett råd kring prästen i tidig kristen tid. Rådslaget var viktigare än beslut, om ni förstår vad jag menar. Det hör samman med Kyrkans beslutsmetod, definierad av biskop Gottfrid Billing: "vi övertygar varandra med goda argument". Den som vet det, behöver inte yra om vem som är chef över vem.
I en mening har en kyrkorådsordförande ett särskilt ansvar - ansvaret att se till att kyrkoherden får den uppbackning som behövs. Det är som i SoldF (soldatinstruktionen, alltså, pultroner!): sköt chefen först. Chefens sovplats är iordningställd därför att chefen ska kunna fungera. Annars riskeras förbandets förmåga och egna säkerhet.
Nu har jag aldrig varit kyrkoherde utan alltid vetat vem som var min duglige chef (bortsett från de år då jag hade odugliga kyrkoherdar) - fast i 10 år var jag kyrkoherdarnas chef. Intet en kyrkorådsordförande, alltså utan kontraktsprosten.
Vad skulle Den Helige Ande tycka om en präst som är underställd folkviljan, ja, ni fattar själva! Under hymnen Veni, Sancte Spiritus har ju prästen beklätts med det ämbete som är Guds gåva till Kyrkan och buret just av Anden.
Vad gjorde folket då? Bad för sina präster, antar jag. Och betalar en lön så att församlingen kan ha en egen präst och inte bara grannförsamlingen få ha sin präst med kyrka, prästgård och alla tillhörande hus.
Frågan vilket får som skulle vara herdens chef, tycks i sammanhanget ha hamnat i bakgrunden. Prästen var tjänare, inte tjänsteman åt kyrkorådet!
lördag 7 juni 2014
Till det patetiskas försvar (eller: dom kan inte bättre!)
Biskop Johansson sjunger om inte på sista så på näst sista versen och snart nog ska det väljas biskop i Växjö stift. Namnförslag kan skickas in. Men vart tog tanken från förra biskopsvalet vägen att stiftet först skulle samlas till rådslag för att försöka förstå vilken framtid vi kallas att ta itu med? DÅ var det storsamlingar i Kalmar, Växjö och Jönköping och detta innan namn över huvud taget skulle lanseras. Fördelen med den modellen är att många får ett ord med i laget och att många får tala om de kyrkliga frågorna i ett sammanhang som är mer än församlingens kyrkkaffe.
Nu har dock kravspecifikationen kommit. Vad ska biskopen i Växjö stift vara?
* Samtids- och framtidsinriktad
* Tydlig, trygg och trovärdig
* Inspiratör
* Vår samlande kraft i stiftet och brobyggare i samhället
Duo negativa affirmant, heter det i andra sammanhang. När det gäller selektionsgruppen för biskopsval i Växjö stift gäller satsen Duo negativa confirmant. Eller på än mer latin Asinus asinum fricat. Eller på kökslatinet Les beaux esprits ses rencontrents. Jag kan inte fler sätt att uttrycka att detta finner jag debilt. Men, som en begåvad präst föreslog, väldigt bra på sitt sätt. Nu har vi sökprofiler som kan användas i det kyrkliga, i det kommunala och när landsting söker chefer.
Intressant att biskopen blivit brobyggare inte i det kyrkliga, där biskopen ska vara just pontifex (latin för brobyggare av pons, bro, och facere, göra). Nu blir Växjö stift relevant genom att ta över samhällsfrågorna och där agerar biskopen som brobyggare. Sådant gillar somliga politiker. Här är gudsstaten på G. Men hur dumt kan det bli?
Arma stift! Uppenbarligen har folk fått förtroende för arbetsuppgifter de helt enkelt inte klarar av. Det ska väl sägas i klartext. Är det ett bibelord eller ett ord från katekesen? "En alltför liten höna ska inte värpa alltför stora ägg, ity hon blir så sladdrig i stjärten."
Detta sagt kanske de patetiska punkterna ska försvaras. De som tänkte, gjorde så gott de kunde. Då blev det så här. Men vi är värda något bättre. Det som är bättre är mönstringen av folk till stora rådslag om det så kallade Läget. Vad ser vi avteckna sig de närmaste åren, dvs vilka uppgifter måste en biskop i Växjö stift hantera? Inspirationskrisen, gudstjänstlivets nedmontering, oförmågan till mission, de sjunkande siffrorna för det mesta, problemet att Svenska kyrkan blir ett egenintresse (främst för de anställda), bristen på teologisk reflektion, avsaknaden av en pastoralteologi för stiftet, undervisningskollapsen ....
Jag ska inte säga så mycket för jag har skrivit bok. Det gjorde jag tidigare också. Den stora berättelsen var på sin tid (2005) ett kraftfullt och positivt försök att visa vad som kan göras och försöka få igång ett samtal. Därav blev föga. Jag såg mönstret: förvärva, ärva, fördärva - och det är precis det som händer i stiftet. De väckelser som formade stiftet förvärvade något som kunde ärvas och som därefter fördärvas av människor som ständigt var upptagna men som egentligen inte fick något uträttat.
Rådslagen är till för att ta upp de verkliga frågorna, tala allvar - och avvisa det som är illvillig/orättvis kritik och peka på allt som fungerar så bra. "Called to account" hette när benediktinerna firade något storståtligt jubileum - gör räkenskap för din förvaltning. Det är i alla fall ett bibelord. Luk 16:2
Det värsta är inte att det går Svenska kyrkan illa.
Det värsta är oförmågan att hantera att det går illa.
Eller den bekymmerslösa hållningen att hantera situationen som om det inte var allvar.
Fast jag fattar att den som inte har någon aning om vad som borde göras, inte heller kan ställa frågor som antyder att något borde göras.
Verkar jag argsint? Jag är mer ledsen. Det hade inte behövt vara så här.
Nu har dock kravspecifikationen kommit. Vad ska biskopen i Växjö stift vara?
* Samtids- och framtidsinriktad
* Tydlig, trygg och trovärdig
* Inspiratör
* Vår samlande kraft i stiftet och brobyggare i samhället
Duo negativa affirmant, heter det i andra sammanhang. När det gäller selektionsgruppen för biskopsval i Växjö stift gäller satsen Duo negativa confirmant. Eller på än mer latin Asinus asinum fricat. Eller på kökslatinet Les beaux esprits ses rencontrents. Jag kan inte fler sätt att uttrycka att detta finner jag debilt. Men, som en begåvad präst föreslog, väldigt bra på sitt sätt. Nu har vi sökprofiler som kan användas i det kyrkliga, i det kommunala och när landsting söker chefer.
Intressant att biskopen blivit brobyggare inte i det kyrkliga, där biskopen ska vara just pontifex (latin för brobyggare av pons, bro, och facere, göra). Nu blir Växjö stift relevant genom att ta över samhällsfrågorna och där agerar biskopen som brobyggare. Sådant gillar somliga politiker. Här är gudsstaten på G. Men hur dumt kan det bli?
Arma stift! Uppenbarligen har folk fått förtroende för arbetsuppgifter de helt enkelt inte klarar av. Det ska väl sägas i klartext. Är det ett bibelord eller ett ord från katekesen? "En alltför liten höna ska inte värpa alltför stora ägg, ity hon blir så sladdrig i stjärten."
Detta sagt kanske de patetiska punkterna ska försvaras. De som tänkte, gjorde så gott de kunde. Då blev det så här. Men vi är värda något bättre. Det som är bättre är mönstringen av folk till stora rådslag om det så kallade Läget. Vad ser vi avteckna sig de närmaste åren, dvs vilka uppgifter måste en biskop i Växjö stift hantera? Inspirationskrisen, gudstjänstlivets nedmontering, oförmågan till mission, de sjunkande siffrorna för det mesta, problemet att Svenska kyrkan blir ett egenintresse (främst för de anställda), bristen på teologisk reflektion, avsaknaden av en pastoralteologi för stiftet, undervisningskollapsen ....
Jag ska inte säga så mycket för jag har skrivit bok. Det gjorde jag tidigare också. Den stora berättelsen var på sin tid (2005) ett kraftfullt och positivt försök att visa vad som kan göras och försöka få igång ett samtal. Därav blev föga. Jag såg mönstret: förvärva, ärva, fördärva - och det är precis det som händer i stiftet. De väckelser som formade stiftet förvärvade något som kunde ärvas och som därefter fördärvas av människor som ständigt var upptagna men som egentligen inte fick något uträttat.
Rådslagen är till för att ta upp de verkliga frågorna, tala allvar - och avvisa det som är illvillig/orättvis kritik och peka på allt som fungerar så bra. "Called to account" hette när benediktinerna firade något storståtligt jubileum - gör räkenskap för din förvaltning. Det är i alla fall ett bibelord. Luk 16:2
Det värsta är inte att det går Svenska kyrkan illa.
Det värsta är oförmågan att hantera att det går illa.
Eller den bekymmerslösa hållningen att hantera situationen som om det inte var allvar.
Fast jag fattar att den som inte har någon aning om vad som borde göras, inte heller kan ställa frågor som antyder att något borde göras.
Verkar jag argsint? Jag är mer ledsen. Det hade inte behövt vara så här.
fredag 6 juni 2014
Anti Antje?
Det är bäst att be att Gud ska bevara oss för våra vänner. Våra fiender klarar vi själva. Men nog måste man undra över Antjes vänner, som de vänliga seglorian-herrar som intervjuar och bekräftar bilden av henne. De är i praktiken mer anti Antje än vi andra, vi som mest är frågande. Dagens Seglora är ingen lyckosam medarbetare till Antje Jackelén.
Det enda som sägs av Antje om Jesus är en polemik mot påståendet att ärkebiskopskandidaterna inte kunde göra skillnad mellan Jesus och Mohammed. Ja, ni minns kanske att Kyrkans Tidning tog upp den fråga Eskil Franck ställt i sin bok. Det ska inte Antje alldeles säkert kritiseras för. Frågarna kanske styrde bort henne från sådana väsentligheter säger vi, som lärt oss tolka allt till det bästa.
I övrigt handlar intervjun, i fyra avsnitt, om annat än Jesus, Svenska kyrkan och Svenska kyrkans liv. Fast det är klart inledningsvis konstaterar seglorianerna att sedan Antje Jackelén valts med mer än 50% av rösterna återstod därefter "endast krutröken av den intensiva kritiken med en kvardröjande doft av bedagad trätlystnad".
Nu till samtalet "som speglar komplexiteten i en kristen tro och i en heterogen, motsägelsefull och månggestaltande kristen kyrka." Det låter något - men brukar pastor Carlsson och redaktören Irving verkligen själva på plats söndag förmiddag förvissa sig om detta heterogena och månggestaltande eller konstruerar de sig en föreställning?
Antje skulle vilja ha en debatt om andra teman än den debatt som var inför ärkebiskopsvalet, men det har varit positivt att den förts och ser att det inte är en poäng med att vi är överens om allting, säger hon. Detta tar jag till mig. Det är bra.
Sedan snubblar hon i första delen av samtalet in på frågan om orden, som ibland måste vara i karantän. Hon ser (avsnitt två) teologens uppdrag som att "tjäna orden". Då tvekar man väl något. Är inte i vart fall de prästvigdas uppgift att vara Ordets (Guds Ords) tjänare, Verbi Divini Minister står det på mitt prästbrev. Är glidningen i begrepp informationsbärande?
Detta sagt är tydligen Kyrkan ingen enhetlighet, vilket väl både är sant och falskt. Redaktören Irving ser Svenska kyrkan som en spretig rörelse. Kanske det. Men styrd av sin bekännelse, väl? Och därmed lätt att definiera? Eller?
Lite konstigt tycker jag att det blir när Antje spekulerar: "om inte den kristna teologin hade utvecklats så, hade den då kunnat bli den världsreligion den är?" sagt apropå Pelikans konstaterande om olika bilder av Kristus. Varför inte helt enkelt tala inkarnatoriskt? Kristus kom till sitt eget i alla olika kulturer - för han är Herre och tillvaron kom till genom honom? Och vart tog den Helige Ande, Hjälparen, vägen? Har inte Anden styrt Kyrkan till jordens yttersta gräns?
Pastor Carlsson går loss i avsnitt tre. Han "kan känna det fint med det dialektiska och komplementära förhållandet". Vad är det? spörjer vi med katekesens ord. Pastorn förklarar: "att lyssna på varandra". Det pretentiösa pratet har underhållningsvärde!
Men så blir Antje exemplifierande - och då är jag inte med. "Vi" har kunnat sitta med polisen och räddningstjänsten och samtala" - sånt har jag sett tidigare. Men de som förändrar är de på basplanet. Fråga Åke Talltorp i Linköping som varit präst i samverkan med både polis och räddningstjänst. Instinktivt fattar en erfaren församlingspräst att detta bordssittande föga har med verkligheten att skaffa.
Lika lite som när biskopen involverar näringslivet för att stärka den sociala samhörigheten i Malmö och Skåne. Har, det är min fråga, Antje Jackelén egentligen landat i verkligheten eller lever hon i de konstruktioner som går att leva där uppe? Jag som frågar har sett feomenet inte bara kyrkligt utan också militärt. Jag vet vad jag talar om. Och här blir jag rädd för den framtid som avtecknar sig. Ska vi få en överhetskyrka av annat slag nu? Den som umgås på chefsnivå och därmed tänker sig ha löst problem?
Antje styr därefter in mot de stora berättelserna.
Fast först ska frågan om var dialogens gränser går, ställas. Det gör Antje själv. "När måste man visa intolerans mot intoleransen?" Är verkligen den frågan vettig? Borde vi inte fråga hur en annan hållning är möjlig, en där det gemensamma samtalet med klinisk skärpa ställer fram frågor så radikalt att fördomar och intolerans inte får en chans?
Antje fokuserar på Kyrkans möjligheter. Det egendomliga blir då att församlingarna och de enskilda kristna osynliggörs. Men lika egendomligt är det schablonartade avfärdandet. Liberalteologi är en etikett för en teologi vid förra sekelskiftet (egentligen från 1830-talet med ett rejält avstamp på 1860-talet och därefter och vad den betydde kan man läsa i Edv. Rohdes lärda bok Svenska kyrkan omkring sekelskiftet, DS). Antje Jackelén menar att denna etikett inte "utan vidare" kan appliceras på teologin i dag.
Nej, inte utan vidare, det fattar jag. Men "med vidare" då? Kan man se att frågeställningarna faktiskt är desamma och svaren principiellt likartade då och nu?
Är det något, blir frågan, som Antje inte förmår uppfatta därför att hon inte befinner sig på tillräckligt långt avstånd från denna teologi? Och är liberalteologins motsats kyrkoteologi, inkarnatorisk teologi? Liberalteologi som, akademabel teologi, katederteologi i motsättning till altarteologi och kyrkfolksteologi? Man kan undra och fundera över teologiska vals konsekvenser i praktiken.
Vad betyder det då att Antje ser ärkebiskopsuppgiften vara att "leva och inspirera så att kyrkan är just kyrka"? Jag gillar målsättningen. "Det är i gudstjänsten som kyrkans puls slår", sägs och det är sant. Men vad betyder det alldeles konkret?
Jag ser inte ett enda ord om vad gudstjänsten gör med oss. Jag ser Antje uttrycka en producentkyrka som ska undervisa men intet om det kristna folket, Gudsfolket. Hos Antje ter sig folket vara objekt för den kyrkliga verksamheten och när hon är på en av sina otaliga konferenser konstaterar hon: "Jag var den enda teologen naturligtvis." Kanske. men det fanns möjligtvis några alldeles vanliga kyrkokristna där också, eller?
Detta sagt behöver den kristna berättelsen kommunikatörer och det behövs en barmhärtig samarier för klimatet som hamnat i diket, menar hon. Men vad betyder det? Varför försvinner människorna? Ett klimat kan inte hamna i något dike. Människor kan - var är de i denna berättelse?
"Vi som kyrka sitter på många viktiga ord i vår tid. Men hur öppnar vi de här skatterna?"
Jag är uppriktigt ledsen, men borde inte en ärkebiskop i en evangelisk kyrka veta det?
2 Tim 4:1-5 .
Anders Brogren har i SPT skrivit om Antje Jackeléns doktorsavhandling. Gå in på brogren.nu så hittar ni.
Det enda som sägs av Antje om Jesus är en polemik mot påståendet att ärkebiskopskandidaterna inte kunde göra skillnad mellan Jesus och Mohammed. Ja, ni minns kanske att Kyrkans Tidning tog upp den fråga Eskil Franck ställt i sin bok. Det ska inte Antje alldeles säkert kritiseras för. Frågarna kanske styrde bort henne från sådana väsentligheter säger vi, som lärt oss tolka allt till det bästa.
I övrigt handlar intervjun, i fyra avsnitt, om annat än Jesus, Svenska kyrkan och Svenska kyrkans liv. Fast det är klart inledningsvis konstaterar seglorianerna att sedan Antje Jackelén valts med mer än 50% av rösterna återstod därefter "endast krutröken av den intensiva kritiken med en kvardröjande doft av bedagad trätlystnad".
Nu till samtalet "som speglar komplexiteten i en kristen tro och i en heterogen, motsägelsefull och månggestaltande kristen kyrka." Det låter något - men brukar pastor Carlsson och redaktören Irving verkligen själva på plats söndag förmiddag förvissa sig om detta heterogena och månggestaltande eller konstruerar de sig en föreställning?
Antje skulle vilja ha en debatt om andra teman än den debatt som var inför ärkebiskopsvalet, men det har varit positivt att den förts och ser att det inte är en poäng med att vi är överens om allting, säger hon. Detta tar jag till mig. Det är bra.
Sedan snubblar hon i första delen av samtalet in på frågan om orden, som ibland måste vara i karantän. Hon ser (avsnitt två) teologens uppdrag som att "tjäna orden". Då tvekar man väl något. Är inte i vart fall de prästvigdas uppgift att vara Ordets (Guds Ords) tjänare, Verbi Divini Minister står det på mitt prästbrev. Är glidningen i begrepp informationsbärande?
Detta sagt är tydligen Kyrkan ingen enhetlighet, vilket väl både är sant och falskt. Redaktören Irving ser Svenska kyrkan som en spretig rörelse. Kanske det. Men styrd av sin bekännelse, väl? Och därmed lätt att definiera? Eller?
Lite konstigt tycker jag att det blir när Antje spekulerar: "om inte den kristna teologin hade utvecklats så, hade den då kunnat bli den världsreligion den är?" sagt apropå Pelikans konstaterande om olika bilder av Kristus. Varför inte helt enkelt tala inkarnatoriskt? Kristus kom till sitt eget i alla olika kulturer - för han är Herre och tillvaron kom till genom honom? Och vart tog den Helige Ande, Hjälparen, vägen? Har inte Anden styrt Kyrkan till jordens yttersta gräns?
Pastor Carlsson går loss i avsnitt tre. Han "kan känna det fint med det dialektiska och komplementära förhållandet". Vad är det? spörjer vi med katekesens ord. Pastorn förklarar: "att lyssna på varandra". Det pretentiösa pratet har underhållningsvärde!
Men så blir Antje exemplifierande - och då är jag inte med. "Vi" har kunnat sitta med polisen och räddningstjänsten och samtala" - sånt har jag sett tidigare. Men de som förändrar är de på basplanet. Fråga Åke Talltorp i Linköping som varit präst i samverkan med både polis och räddningstjänst. Instinktivt fattar en erfaren församlingspräst att detta bordssittande föga har med verkligheten att skaffa.
Lika lite som när biskopen involverar näringslivet för att stärka den sociala samhörigheten i Malmö och Skåne. Har, det är min fråga, Antje Jackelén egentligen landat i verkligheten eller lever hon i de konstruktioner som går att leva där uppe? Jag som frågar har sett feomenet inte bara kyrkligt utan också militärt. Jag vet vad jag talar om. Och här blir jag rädd för den framtid som avtecknar sig. Ska vi få en överhetskyrka av annat slag nu? Den som umgås på chefsnivå och därmed tänker sig ha löst problem?
Antje styr därefter in mot de stora berättelserna.
Fast först ska frågan om var dialogens gränser går, ställas. Det gör Antje själv. "När måste man visa intolerans mot intoleransen?" Är verkligen den frågan vettig? Borde vi inte fråga hur en annan hållning är möjlig, en där det gemensamma samtalet med klinisk skärpa ställer fram frågor så radikalt att fördomar och intolerans inte får en chans?
Antje fokuserar på Kyrkans möjligheter. Det egendomliga blir då att församlingarna och de enskilda kristna osynliggörs. Men lika egendomligt är det schablonartade avfärdandet. Liberalteologi är en etikett för en teologi vid förra sekelskiftet (egentligen från 1830-talet med ett rejält avstamp på 1860-talet och därefter och vad den betydde kan man läsa i Edv. Rohdes lärda bok Svenska kyrkan omkring sekelskiftet, DS). Antje Jackelén menar att denna etikett inte "utan vidare" kan appliceras på teologin i dag.
Nej, inte utan vidare, det fattar jag. Men "med vidare" då? Kan man se att frågeställningarna faktiskt är desamma och svaren principiellt likartade då och nu?
Är det något, blir frågan, som Antje inte förmår uppfatta därför att hon inte befinner sig på tillräckligt långt avstånd från denna teologi? Och är liberalteologins motsats kyrkoteologi, inkarnatorisk teologi? Liberalteologi som, akademabel teologi, katederteologi i motsättning till altarteologi och kyrkfolksteologi? Man kan undra och fundera över teologiska vals konsekvenser i praktiken.
Vad betyder det då att Antje ser ärkebiskopsuppgiften vara att "leva och inspirera så att kyrkan är just kyrka"? Jag gillar målsättningen. "Det är i gudstjänsten som kyrkans puls slår", sägs och det är sant. Men vad betyder det alldeles konkret?
Jag ser inte ett enda ord om vad gudstjänsten gör med oss. Jag ser Antje uttrycka en producentkyrka som ska undervisa men intet om det kristna folket, Gudsfolket. Hos Antje ter sig folket vara objekt för den kyrkliga verksamheten och när hon är på en av sina otaliga konferenser konstaterar hon: "Jag var den enda teologen naturligtvis." Kanske. men det fanns möjligtvis några alldeles vanliga kyrkokristna där också, eller?
Detta sagt behöver den kristna berättelsen kommunikatörer och det behövs en barmhärtig samarier för klimatet som hamnat i diket, menar hon. Men vad betyder det? Varför försvinner människorna? Ett klimat kan inte hamna i något dike. Människor kan - var är de i denna berättelse?
"Vi som kyrka sitter på många viktiga ord i vår tid. Men hur öppnar vi de här skatterna?"
Jag är uppriktigt ledsen, men borde inte en ärkebiskop i en evangelisk kyrka veta det?
2 Tim 4:1-5 .
Anders Brogren har i SPT skrivit om Antje Jackeléns doktorsavhandling. Gå in på brogren.nu så hittar ni.
torsdag 5 juni 2014
Tribalism
I dag firar arvfienden sin nationaldag och hurrar taktfast tre gånger. Det är så det går till i Danmark.
När jag väl skrattat färdigt ska jag strax fortsätta denna tankegång.
I Östran har Ulf Carlsson lockat med sig prosten Wänehag till det gamla krematoriet och hittat - en kulturminnesmärkt predikstol! Inte den från Birgittakyrkan dock - men den från S:t Johannes. Fanns inte lika kulturminnesmärkta knäfall i källaren också? Blir det roligt eller blir det roligt?
Peter Wänehag är hoppfull. Han tror inte att Birgittakyrkans predikstol, som man inte hittat, är destruerad. Det tror jag. Då måste man beställa en ny. Med journalistiskt gillande kan Östran citera församlingsherden Loi Stefansson i Linköping, som var präst i Birgittakyrkan och karaktäriserar predikstolen som ful och oanvändbar. Den ställdes in i den s k kyrkladan för 24 år sedan. Men då var den inte på plats när Birgittakyrkan kulturminensmärktes, alltså. har det någon betydelse? Predikstolen finns inte kvar i ladan, sägs det. Allt talar för att den är destruerad. Eller flyttad och inredd som sommarstuga någonstans.
Vad händer med den upphittade predikstolen från S.t Johannes? Länsstyrelsen kommer förstås att kräva att den baxas tillbaka till sin plats i en kyrka som väl är 37 år gammal. Men minnesmärkt, förstås. Tänk att det finns kyrkor som blir gamla innan de hunnit bli gamla. Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå.
Men nu till arvfienderna. Den brittiske ambassadör som skulle avsluta sin tjänstgöring i Köpenhamn beskrev danskarna inte som ett folk utan som en stam, "a tribe". Det kan man skratta åt för helt fel är det inte. Men har inte tribalismen spridit sig?
I morgon ska det firas nationaldag i ett Sverige som kanske inte längre är ett samhälle, dvs en enhet med samanhållning, en gemensam värdegrund och hyfsat gemensamma värderingar. Så var det - men är det så? Jag tänker inte på talet om det mångkulturella, inte heller på vad jag ser i bladen att det är olikheterna som firas på nationaldagen, vilket torde vara motsats till det som menas med att vara en nation. Jag tänker på värderingskollapsen.
Stad mot land och städernas värderingar mot landsbygden, kanske hör dit. Visserligen ser vi samma utbud i media men det tycks mig som om städernas folk ser sig lite förmer än de som blivit kvar på landsbygden. Jag ser identiteter markeras utifrån kön eller sexualitet. Jag ser egenintresssen definieras på ett sätt som gör att dessa intressen blir mer än privata, de blir kravfyllt publika. Jag ser en nation av självupptaget tyckande utan besvärande krav på belägg och referenser till det som tycks. Jag ser ett politiskt liv som inte byggs nerifrån, av folkrörelser utan blir projekt uppifrån - politik som distribueras till medborgarna med sofistikerad managementkonwledge. Den ena stammen vill vinna fördelar på den andra stammens bekostnad.
Samma sak i Svenska kyrkan. Jag tar inte detaljerna, men vi ser ett "vi" mot "dom" och detta "vi" definieras av ett tal om att "vi inte vill skilja mellan ett vi och ett dom"! Men, men, men... nog vet alla i Svenska kyrkan vilka "dom andra" är. Ska vi inte börja kalla detta vad det är - tribalism.
Viktigast är förstås den stam som blir dominerande normsändare. Till den ska man helst ansluta sig. Ska vi kanske inte tala så mycket om politisk korrekthet, PK, utan mer börja definiera stamtillhörigheter? Det kunde bli rätt roligt, inte minst som vi också kan beskriva vad som kännetecknar de olika stammarna.
Tappa dock inte problemet. Vi lever i ett samhälle som allt mindre är ett samhälle, en sammanhållning kring en uppsättning gemensamma värderingar. Hur kommer sig det? Möjligtvis därav att den kraft som höll ihop stammarna och gjorde dem till ett folk, står på avskrivning. Kyrkan, alltså. Sekularisering är en process på många plan. Också så att något sammanhållet fragmentariseras. När det händer, kommer alltid något annat. Nu tribalismen.
Tillägg:
Ulf kan man läsa på nätet!
http://ostran.se/NYHETER/Kalmar/Jakten-paa-den-foersvunna-predikstolen-gaar-vidare
När jag väl skrattat färdigt ska jag strax fortsätta denna tankegång.
I Östran har Ulf Carlsson lockat med sig prosten Wänehag till det gamla krematoriet och hittat - en kulturminnesmärkt predikstol! Inte den från Birgittakyrkan dock - men den från S:t Johannes. Fanns inte lika kulturminnesmärkta knäfall i källaren också? Blir det roligt eller blir det roligt?
Peter Wänehag är hoppfull. Han tror inte att Birgittakyrkans predikstol, som man inte hittat, är destruerad. Det tror jag. Då måste man beställa en ny. Med journalistiskt gillande kan Östran citera församlingsherden Loi Stefansson i Linköping, som var präst i Birgittakyrkan och karaktäriserar predikstolen som ful och oanvändbar. Den ställdes in i den s k kyrkladan för 24 år sedan. Men då var den inte på plats när Birgittakyrkan kulturminensmärktes, alltså. har det någon betydelse? Predikstolen finns inte kvar i ladan, sägs det. Allt talar för att den är destruerad. Eller flyttad och inredd som sommarstuga någonstans.
Vad händer med den upphittade predikstolen från S.t Johannes? Länsstyrelsen kommer förstås att kräva att den baxas tillbaka till sin plats i en kyrka som väl är 37 år gammal. Men minnesmärkt, förstås. Tänk att det finns kyrkor som blir gamla innan de hunnit bli gamla. Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå.
Men nu till arvfienderna. Den brittiske ambassadör som skulle avsluta sin tjänstgöring i Köpenhamn beskrev danskarna inte som ett folk utan som en stam, "a tribe". Det kan man skratta åt för helt fel är det inte. Men har inte tribalismen spridit sig?
I morgon ska det firas nationaldag i ett Sverige som kanske inte längre är ett samhälle, dvs en enhet med samanhållning, en gemensam värdegrund och hyfsat gemensamma värderingar. Så var det - men är det så? Jag tänker inte på talet om det mångkulturella, inte heller på vad jag ser i bladen att det är olikheterna som firas på nationaldagen, vilket torde vara motsats till det som menas med att vara en nation. Jag tänker på värderingskollapsen.
Stad mot land och städernas värderingar mot landsbygden, kanske hör dit. Visserligen ser vi samma utbud i media men det tycks mig som om städernas folk ser sig lite förmer än de som blivit kvar på landsbygden. Jag ser identiteter markeras utifrån kön eller sexualitet. Jag ser egenintresssen definieras på ett sätt som gör att dessa intressen blir mer än privata, de blir kravfyllt publika. Jag ser en nation av självupptaget tyckande utan besvärande krav på belägg och referenser till det som tycks. Jag ser ett politiskt liv som inte byggs nerifrån, av folkrörelser utan blir projekt uppifrån - politik som distribueras till medborgarna med sofistikerad managementkonwledge. Den ena stammen vill vinna fördelar på den andra stammens bekostnad.
Samma sak i Svenska kyrkan. Jag tar inte detaljerna, men vi ser ett "vi" mot "dom" och detta "vi" definieras av ett tal om att "vi inte vill skilja mellan ett vi och ett dom"! Men, men, men... nog vet alla i Svenska kyrkan vilka "dom andra" är. Ska vi inte börja kalla detta vad det är - tribalism.
Viktigast är förstås den stam som blir dominerande normsändare. Till den ska man helst ansluta sig. Ska vi kanske inte tala så mycket om politisk korrekthet, PK, utan mer börja definiera stamtillhörigheter? Det kunde bli rätt roligt, inte minst som vi också kan beskriva vad som kännetecknar de olika stammarna.
Tappa dock inte problemet. Vi lever i ett samhälle som allt mindre är ett samhälle, en sammanhållning kring en uppsättning gemensamma värderingar. Hur kommer sig det? Möjligtvis därav att den kraft som höll ihop stammarna och gjorde dem till ett folk, står på avskrivning. Kyrkan, alltså. Sekularisering är en process på många plan. Också så att något sammanhållet fragmentariseras. När det händer, kommer alltid något annat. Nu tribalismen.
Tillägg:
Ulf kan man läsa på nätet!
http://ostran.se/NYHETER/Kalmar/Jakten-paa-den-foersvunna-predikstolen-gaar-vidare
onsdag 4 juni 2014
Mentalitet
I biskop Tor Andraes knä har en av mina kusiner suttit och sonen, överstelöjtnant Anders Andrae på I 11, var handläggare för militär frågor på domkapitlet i Växjö, så lite nära kan jag tycka mig vara biskopen. Han var lärd, akademiledamot och så. Samt nu närmast bortglömd utom bland islamkännare, som återvänder till hans arbeten. Jag bestämde mig för att läsa om ett kapitel i hans bok Det osynligas värld, Lindblads, Uppsala 1933. Vad menade biskopen händer när folk slutar gå i kyrkan?
"Aldrig ha våra kyrkor varit rymligare, varmare, bekvämare än nu. Aldrig har man nedlagt mera medveten omsorg på deras konstnärliga prydnad och utsmyckande. Aldrig har där ljudit så skön musik, aldrig har där hållits så tankeväckande och formfulländade predikningar. Och ändå ser det ut som om kyrkorna aldrig haft så ringa dragningskraft. Fem eller sex av hundra svenskar, endast tre av hundra stockholmare, besöka söndagens högmässogudstjänst." (boken s 217)
5-6% eller i sämsta fall 3%. Det var något. Biskopen skulle veta hur det är nu! Eller inte, kanske.
Biskopen vill inte utkräva någons ansvar för det som skett men ser församlingar som trycks ner under sin ansvarskänsla: "Det är ofta verkligt synd om de små menigheter, som i okyrkliga bygder med seg men hopplös trohet samlas kring det övergivna altaret." Märk nu, detta är analysen för 81 år sedan. Biskopen förstår att problemet är att den ensamma måste bära det som gemenskapen skulle bära. Gemenskapen har en väldig makt över oss, menar han. "En upplevelse blir alltså mera värd, när den delas av många." När en sångkör sjunger och inget finns att anmärka på framträdandet men publiken är fåtalig, kommer de få som kommit för att lyssna på kören att skämmas över att de är så få.
"Lyftning, hänförelse, gripenhet hör särskilt gemenskapen till och är en nådegåva." (boken s 230)Biskopen blir kritisk mot att känslan inte kommer till sin rätt i gudstjänsten. "Predikan blir därefter. Den har mycket att säga till förståndet men litet till hjärtat, den väcker eftertanke men icke hänförelse. Den har många frågetecken men få utropstecken." (boken s 231)
Var landar biskopen? Han vill mana fram den gemensamma sången: "Jag vet blott, att människorna blir fattigare, livet mera grått, när den gemensamma sången tystnar." (boken s 234)
Jag blev nog besviken men slås av en insikt varför mitt pysslande med mina böcker tar tid. Vilken bra ansats biskopen har och så lite biskopen egentligen har att säga om hur de få gudstjänstfirarna ska se på sin uppgift som ljus och salt. Folk ska sjunga psalmer.
Vi befinner oss i tiden några år före den pastorala högkyrklighetens gudstjänstförnyelse. Men då kan man fatta vad högkyrkligheten ville och lite vad den åstadkom. Den gav ett nytt gudstjänstmedvetande. Att fira gudstjänst är mer än att sjunga psalmer. Hur djupt gick den insikten? Inte tillräckligt. 25 år efter Andraes bok bedrevs kättarjakt på det pastorala program som hade kunnat förnya Svenska kyrkan genom en kyrklig förnyelse. Som den visa kvinnan sa: "Ni har spottat i kålen. Nu kan ni äta soppan!"
Vill man läsa förordet till Inget för någon, så finns det på Gaudetes hemsida. Jag tror man klickar på boken för att komma vidare. Där finns också bokens disposition. Den verkar faktiskt inte ointressant.
Ni tror att jag ska hänvisa så att ni enkelt kan trycka på en ikon och hamna rätt? Ånej, här får man anstränga sig i sökandet efter sanning och sammanhang!
"Aldrig ha våra kyrkor varit rymligare, varmare, bekvämare än nu. Aldrig har man nedlagt mera medveten omsorg på deras konstnärliga prydnad och utsmyckande. Aldrig har där ljudit så skön musik, aldrig har där hållits så tankeväckande och formfulländade predikningar. Och ändå ser det ut som om kyrkorna aldrig haft så ringa dragningskraft. Fem eller sex av hundra svenskar, endast tre av hundra stockholmare, besöka söndagens högmässogudstjänst." (boken s 217)
5-6% eller i sämsta fall 3%. Det var något. Biskopen skulle veta hur det är nu! Eller inte, kanske.
Biskopen vill inte utkräva någons ansvar för det som skett men ser församlingar som trycks ner under sin ansvarskänsla: "Det är ofta verkligt synd om de små menigheter, som i okyrkliga bygder med seg men hopplös trohet samlas kring det övergivna altaret." Märk nu, detta är analysen för 81 år sedan. Biskopen förstår att problemet är att den ensamma måste bära det som gemenskapen skulle bära. Gemenskapen har en väldig makt över oss, menar han. "En upplevelse blir alltså mera värd, när den delas av många." När en sångkör sjunger och inget finns att anmärka på framträdandet men publiken är fåtalig, kommer de få som kommit för att lyssna på kören att skämmas över att de är så få.
"Lyftning, hänförelse, gripenhet hör särskilt gemenskapen till och är en nådegåva." (boken s 230)Biskopen blir kritisk mot att känslan inte kommer till sin rätt i gudstjänsten. "Predikan blir därefter. Den har mycket att säga till förståndet men litet till hjärtat, den väcker eftertanke men icke hänförelse. Den har många frågetecken men få utropstecken." (boken s 231)
Var landar biskopen? Han vill mana fram den gemensamma sången: "Jag vet blott, att människorna blir fattigare, livet mera grått, när den gemensamma sången tystnar." (boken s 234)
Jag blev nog besviken men slås av en insikt varför mitt pysslande med mina böcker tar tid. Vilken bra ansats biskopen har och så lite biskopen egentligen har att säga om hur de få gudstjänstfirarna ska se på sin uppgift som ljus och salt. Folk ska sjunga psalmer.
Vi befinner oss i tiden några år före den pastorala högkyrklighetens gudstjänstförnyelse. Men då kan man fatta vad högkyrkligheten ville och lite vad den åstadkom. Den gav ett nytt gudstjänstmedvetande. Att fira gudstjänst är mer än att sjunga psalmer. Hur djupt gick den insikten? Inte tillräckligt. 25 år efter Andraes bok bedrevs kättarjakt på det pastorala program som hade kunnat förnya Svenska kyrkan genom en kyrklig förnyelse. Som den visa kvinnan sa: "Ni har spottat i kålen. Nu kan ni äta soppan!"
Vill man läsa förordet till Inget för någon, så finns det på Gaudetes hemsida. Jag tror man klickar på boken för att komma vidare. Där finns också bokens disposition. Den verkar faktiskt inte ointressant.
Ni tror att jag ska hänvisa så att ni enkelt kan trycka på en ikon och hamna rätt? Ånej, här får man anstränga sig i sökandet efter sanning och sammanhang!
tisdag 3 juni 2014
Nu kan det sägas
Boken Inget för någon släpps onsdagen den 11 juni i Uppsala. Det är en kyrkokritik av det slag som är svenskkyrklig tradition sedan mer än ett sekel. Men det jag skriver om var inte situationen för biskoparna Ullman, Eklund eller Cullberg. De hade inte ens i sina värsta mardrömmar kunnat tro att Svenska kyrkan skulle hamna där den nu befinner sig. Biskopar kunde fordomdags fundera över den dåliga kyrkogången - bara 5-6% av befolkningen gick i kyrkan, noterade biskop Andrae. Att somliga församlingar skulle ligga på siffror kring 0.2% var ett för fördåtidens biskopar obekant förhållande. Tanken att någon skulle få för sig att kyrkorådets ordförande var prästens chef hade de funnit befängd.
Jag har läst samtidsdokumenten om en kyrka på reträtt och gör konkreta nedslag i den svenskkyrkliga verkligheten. Jag försöker förstå ärkebiskopsskiftena 1914 och 2014. Jag hade god hjälp av biskopen Koskinens framställning av Antje Jackelén och frågar om den stämmer, t ex.
För att liva upp stämningarna trycks också några bloggposter. Jag valde inte vilka. Yngve Kalin och Björn Fyrlund kollade och valde. Kanske, skriver jag i inledningen, skriver jag samma bok en gång till - för temat om Svenska kyrkan har jag tagit upp tidigare. Om det är samma bok igen är det i varje fall samma bok på ett annat sätt. Eller så är det en bok som säger att den kyrkliga oppositionen inte tänker låta sig hängas i tysthet. Titeln? "Den som vill vara allt för alla blir till sist inget för någon." Och skriver man en kritisk bok om Svenska kyrkan kan man nog räkna med att den i sig fungerar som en upphetsningsfaktor. Det är inte så svårt att förstå. Förlaget är Gaudete.
Det är väl väldigt värdefullt att det kommer en bok som gör att vi har ett utgångsmaterial när vi vid ett ärkebiskopsskifte vill diskutera Svenska kyrkan? En fördel är kanske också att det som står i böcker knappast kan anmälas till domkapitlet, alldeles bortsett från den nesa Växjö domkapitel råkade ut för. Om jag inte får medalj för boken kanske jag i alla fall får dalj?
Blir biskoparna upphetsade?
Biskopar läser inte böcker. De har inte tid. Däremot uttalar de sig - numera i twitter-form. 140 tecken, det är biskopsformatet. Och då kan de diskutera andra saker än dem diskussionen gäller. Eva Brunne sa mera på Facebook - och låtsades som om Svenska kyrkans kyrkomöte skulle kunna göra annat än mycket preliminära ställningstaganden innan det Svenska kyrkan sagt blir vad Kyrkan säger. Man kan faktiskt inte påstå att Kyrkans huvudlinje är enkönade äktenskap. Den reformatoriska finessen att Kyrkan kan stå emot kyrkosystemet kanske skulle hållas fram? Blev det så att det var biskoparna som förlorade mest på Uppdrag Gransknings bögbotarprogram, ett program vars titel visade sig inte ha någon täckning i programmet? Den som lever får se.
Nu kan det också sägas: jag gillar att läsa kommentarerna på Bloggardag. Uppfriskande gräl och upplivande insikter är inte att förakta. Inte heller är jag ointresserad av uppvisade fördomar - men jag tänker bli hårdare. Kommentarerna ska på något begripligt sätt knyta till de ämnen jag tar upp. Detta är ju en web-log, en dagbok i detta format. Den är alltid pigg, käck och munter - samt preliminär. Dagboksanteckningar som andra får läsa och kommentera men inte ett åsiktsforum. Ja, ni vet och förstår.
Jag håller med om att samtalet skulle underlättas om folk inte skriver anonymt. Signatur kan man kosta på sig, tänk ut något ni anonyma. Jag vet att det finns en risk med att träda fram med sina meningar. Det är ett förhållande jag ogillar för jag vill det öppna samtalet. Signaturer får gå.
Ni får gräla. Men i sak. Och alltid som en kommentar till de ämnen bloggen handlar om. Undantaget är ett: boken Inget för någon får man gärna diskutera här.
När ni har läst den!
Förresten har jag tillägnat boken Nordölands församling. Församlingar ska gå vidare och inte ägna sig åt gamla präster men gamla präster bär alltid sina församlingar med sig. Mer än man kanske kan förstå.
Jag har läst samtidsdokumenten om en kyrka på reträtt och gör konkreta nedslag i den svenskkyrkliga verkligheten. Jag försöker förstå ärkebiskopsskiftena 1914 och 2014. Jag hade god hjälp av biskopen Koskinens framställning av Antje Jackelén och frågar om den stämmer, t ex.
För att liva upp stämningarna trycks också några bloggposter. Jag valde inte vilka. Yngve Kalin och Björn Fyrlund kollade och valde. Kanske, skriver jag i inledningen, skriver jag samma bok en gång till - för temat om Svenska kyrkan har jag tagit upp tidigare. Om det är samma bok igen är det i varje fall samma bok på ett annat sätt. Eller så är det en bok som säger att den kyrkliga oppositionen inte tänker låta sig hängas i tysthet. Titeln? "Den som vill vara allt för alla blir till sist inget för någon." Och skriver man en kritisk bok om Svenska kyrkan kan man nog räkna med att den i sig fungerar som en upphetsningsfaktor. Det är inte så svårt att förstå. Förlaget är Gaudete.
Det är väl väldigt värdefullt att det kommer en bok som gör att vi har ett utgångsmaterial när vi vid ett ärkebiskopsskifte vill diskutera Svenska kyrkan? En fördel är kanske också att det som står i böcker knappast kan anmälas till domkapitlet, alldeles bortsett från den nesa Växjö domkapitel råkade ut för. Om jag inte får medalj för boken kanske jag i alla fall får dalj?
Blir biskoparna upphetsade?
Biskopar läser inte böcker. De har inte tid. Däremot uttalar de sig - numera i twitter-form. 140 tecken, det är biskopsformatet. Och då kan de diskutera andra saker än dem diskussionen gäller. Eva Brunne sa mera på Facebook - och låtsades som om Svenska kyrkans kyrkomöte skulle kunna göra annat än mycket preliminära ställningstaganden innan det Svenska kyrkan sagt blir vad Kyrkan säger. Man kan faktiskt inte påstå att Kyrkans huvudlinje är enkönade äktenskap. Den reformatoriska finessen att Kyrkan kan stå emot kyrkosystemet kanske skulle hållas fram? Blev det så att det var biskoparna som förlorade mest på Uppdrag Gransknings bögbotarprogram, ett program vars titel visade sig inte ha någon täckning i programmet? Den som lever får se.
Nu kan det också sägas: jag gillar att läsa kommentarerna på Bloggardag. Uppfriskande gräl och upplivande insikter är inte att förakta. Inte heller är jag ointresserad av uppvisade fördomar - men jag tänker bli hårdare. Kommentarerna ska på något begripligt sätt knyta till de ämnen jag tar upp. Detta är ju en web-log, en dagbok i detta format. Den är alltid pigg, käck och munter - samt preliminär. Dagboksanteckningar som andra får läsa och kommentera men inte ett åsiktsforum. Ja, ni vet och förstår.
Jag håller med om att samtalet skulle underlättas om folk inte skriver anonymt. Signatur kan man kosta på sig, tänk ut något ni anonyma. Jag vet att det finns en risk med att träda fram med sina meningar. Det är ett förhållande jag ogillar för jag vill det öppna samtalet. Signaturer får gå.
Ni får gräla. Men i sak. Och alltid som en kommentar till de ämnen bloggen handlar om. Undantaget är ett: boken Inget för någon får man gärna diskutera här.
När ni har läst den!
Förresten har jag tillägnat boken Nordölands församling. Församlingar ska gå vidare och inte ägna sig åt gamla präster men gamla präster bär alltid sina församlingar med sig. Mer än man kanske kan förstå.
måndag 2 juni 2014
Arena för en agenda
I stad efter stad ska det vara prideparader. Det betyder arbete för eventmakare och möjligheter för sponsorer att visa upp sig. Den rosa ekonomin är inte betydelselös. Det finns också en rosa makt att tysta dem som bryter mot normen, den rosa normen. Om detta kan man ha synpunkter om man är demokrat. Samtidigt odlas berättelserna om utanförskap. De träffar kanske några - men vi som aldrig haft svårt med att en del av våra vänner har en annan läggning (vad än begreppet betyder) är väl inte riktigt beredda att definiera dem som ett eget folk? De är väl grundläggande som vi andra? Men jag tror mig veta hur marschen genom institutionerna går till och vilka som syftar till att bli nya herrar. Det är en process bortom den där det förs öppen debatt, åsikter bryts och minoriteter skyddas, ja omhuldas!
Ändå är detta inte det för stunden mest märkliga. Det är i stället att Svenska kyrkan i stad efter stad blir stolt sponsor och en arena för denna agenda. Jag skulle kunna vilja veta hur mycket svenskkyrkliga pengar och hur mycket arbetstid som satsas på detta engagemang. Det får vi nog aldrig veta. Och så fascineras jag av uppställningen. Svenska kyrkan är med och ordnar seminarier och Roxberg turnerar land och rike runt. De verkar inte vara så många, de som gör tjänst på arenan. Dessutom ska det vara regnbågsmässor. Högmässan som regnbågsmässan, församlingens huvudgudstjänst blev också den en arena för denna agenda.
Nu vandrar vi i historiens boningar och manar fram biskoparna. Ärkebiskop Werkström stod för en annan linje. Det var den kyrkliga linje som manade kristna att söka sin kallelse och några hade en kallelse till celibat. Kanske var den egentligen mer uppmuntrande än dömande och den visste att skilja mellan skapelsen, där allt var gott, och det som kom sedan, som i vart fall var melerat. Den kyrka som nu pridemanifesterar stod för en annan hållning och det var så också för tio år sedan. Det går fort nu. Kyrkoherden i Karlskrona skrev 2005 på listan mot välsignelse av partnerskap och är nu med och sponsrar samt ordnar regnbågsmässa i den av Gud henne anförtrodda församlingen. Vi är rätt långt från det som gällde nyligen.
Vad är det som gör att Svenska kyrkan blir arena för denna agenda där RFSL är en drivande kraft? Gemensamt intresse? Nja, då skulle ju RFSL:s sexualpolitiska program kunna vara Svenska kyrkans - men det går väl inte? Hur överens ska man egentligen vara för att manifestera ihop? Kan Svenska kyrkan manifestera därför att de kyrkliga låtsas en annan agenda än den som priderörelsen står för? Hur är det då med urskiljningsförmågan, den profetiska?
Har alla fattat att jag diskuterar agendan, inget annat. Och funderar över den arena Svenska kyrkan tillhandahåller. För, handen på hjärtat, en motsvarande satsning på att med brett deltagande manifestera Jesus landet runt, kan man inte tänka sig. Här ser ni vad jag funderar över. Nåt lurt är det.
Varje kyrka har ett budskap. Sitt eget eller någon annans.
Ändå är detta inte det för stunden mest märkliga. Det är i stället att Svenska kyrkan i stad efter stad blir stolt sponsor och en arena för denna agenda. Jag skulle kunna vilja veta hur mycket svenskkyrkliga pengar och hur mycket arbetstid som satsas på detta engagemang. Det får vi nog aldrig veta. Och så fascineras jag av uppställningen. Svenska kyrkan är med och ordnar seminarier och Roxberg turnerar land och rike runt. De verkar inte vara så många, de som gör tjänst på arenan. Dessutom ska det vara regnbågsmässor. Högmässan som regnbågsmässan, församlingens huvudgudstjänst blev också den en arena för denna agenda.
Nu vandrar vi i historiens boningar och manar fram biskoparna. Ärkebiskop Werkström stod för en annan linje. Det var den kyrkliga linje som manade kristna att söka sin kallelse och några hade en kallelse till celibat. Kanske var den egentligen mer uppmuntrande än dömande och den visste att skilja mellan skapelsen, där allt var gott, och det som kom sedan, som i vart fall var melerat. Den kyrka som nu pridemanifesterar stod för en annan hållning och det var så också för tio år sedan. Det går fort nu. Kyrkoherden i Karlskrona skrev 2005 på listan mot välsignelse av partnerskap och är nu med och sponsrar samt ordnar regnbågsmässa i den av Gud henne anförtrodda församlingen. Vi är rätt långt från det som gällde nyligen.
Vad är det som gör att Svenska kyrkan blir arena för denna agenda där RFSL är en drivande kraft? Gemensamt intresse? Nja, då skulle ju RFSL:s sexualpolitiska program kunna vara Svenska kyrkans - men det går väl inte? Hur överens ska man egentligen vara för att manifestera ihop? Kan Svenska kyrkan manifestera därför att de kyrkliga låtsas en annan agenda än den som priderörelsen står för? Hur är det då med urskiljningsförmågan, den profetiska?
Har alla fattat att jag diskuterar agendan, inget annat. Och funderar över den arena Svenska kyrkan tillhandahåller. För, handen på hjärtat, en motsvarande satsning på att med brett deltagande manifestera Jesus landet runt, kan man inte tänka sig. Här ser ni vad jag funderar över. Nåt lurt är det.
Varje kyrka har ett budskap. Sitt eget eller någon annans.
söndag 1 juni 2014
Påven gillar fotboll
Klart att en påve från Argentina gillar fotboll. Men hade han beundrat Anders Piltz som gör öppet mål. Inte elegant som fotboll betraktat men mål blir det. Och han är inte biskop, bara biskopsvikarie. Detta sagt kanske påven ändå klappar om biskopsvikarien och säger: "Bra gjort, grabben!" Vem gör inte det? De svenska biskoparna förstås, de som med sänkta huvuden noterar målet.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/biskopsvikarie-lagt-av-uppdrag-granskning_3614908.svd
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/biskopsvikarie-lagt-av-uppdrag-granskning_3614908.svd
Wejryd måste avgå
Nu reses kraven på att Wejryd måste avgå. Han försvarade inte prästerna i Uppdrag Granskning. Visserligen nuddade han vid sammanhanget att prästerna försökte svara mot de frågor konfidenten i det fejkade samtalet ställde, men sedan gled han. Han manade till anmälningar. Alltså måste han avgå nu. Han har missat i sin uppgift som ärkebiskop.
Jag vill försvara Anders Wejryd. Ni ska inte begära att han ska lyfta sig i håret. Han blir ingen annan därför att en tv-kamera sätts honom under näsan. Han är den han är och kan det han kan. Somligt annat kan han inte. För det han kan, har han valts till biskop och sedermera ärkebiskop. "Försvara Wejryd!" utbrister jag. Ställ inga krav som går utöver naturen.
Värre är det med andra i episkopatet. Jag kollar de approberade bloggarna.
Det förutsägbara repliken står Tuulikki Koivunen Kouivunen Bylund för. Haha! Jag förutsåg detta: "Här (i Härnösands stift DS) har vi viktigare saker att be för." Kul replik när det kommer en konfident och säger sig ha problem: "Här i Härnösands stift har vi viktigare saker att be för än dina små problem. Piss off!" Vilka andra problem får man inte uppfatta sig ha just i Härnösands stift utan att avfärdas? Så vad ber man för i stiftet? Framför allt tackar man tydligen för att så många har kommit ut ur garderoben. Som garderobsblomman kanske, som kom ut ur garderoben och hade blivit en fikus.
Biskop Persenious vet hur det är. Man kan inte välja sexuell orientering och nu är det något som "tycks förekomma" bakom slutna dörrar. Ragnar, gick du på det hela, som var en "set-up"? Jag kräver av biskopar att de ska ha urskiljningens nådegåva. Hur ska de annars kunna vara biskopar? Låt dig inte luras - och läs Lodalen/Tudor så du får handledning i lesbiskt sex. Men oss emellan - vem tror du haft mest själavård med s k vanligt kristet folk? Du eller Bertil Murray? I en kommentar till Radio P4 svarar Ragnar Persenius "Sorgligt tycker jag" på ett påstående som "framkommer i kvällens Uppdrag Granskning", nämligen att "en präst i Svenska kyrkan säger sig kunna 'bota' homosexuella." Nu påstods aldrig detta. Så vad är sorgligt då?
Nyhetsförmedlingen ger oss mera. Åke Bonnier har kommit på att Gud har skapat människan, inte den heterosexuella människan. Det är begåvat på en nivå att ett sådant biskopsuttalande gjort lycka i syföreningssammanhang som fromt och förståndigt, men ingen annanstans. Till vad skapades man och kvinna och vilken var uppgiften? Ska det talas om vad Gud skapar ska inte komplikationerna därefter fokuseras, skulle man kunna säga.
Biskopen upprepar också att prästen har tystnadsplikt men inte konfidenten. Det är en halvsanning. Prästen har lagstadgad tystnadsplikt och konfidenten en moralisk tystnadsplikt just för att prästen är helt bunden till tystnad. Man talar inte om vad som sagts under biktens insegel med andra.
Åke Bonnier tar upp ett exempel, som tydligen ska uppfattas vara aktuellt i sammanhanget. "Om du säger att en viss grupp människor inte har samma värde och börjar sortera ut - då ska man ha nolltolerans och vara tydligt (sic) med att det strider mot Svenska Kyrkans lära." P4 Sjuhärad har intervjuat. Men har någon av prästerna i Uppdrag Granskning sorterat ut? Nej. Varför ska de då smetas på denna fiktion?
Thomas Söderberg tänker också djupt. Han är inte beredd "att skilja ut en homosexualitet från heterosexualitet". Detta är en syn som vuxit fram i Västerås stift. "Det här har ju varit en process i kyrkan såväl som i samhället, så det handlar nog inte om att vara politiskt korrekt utan i grunden om en människosyn." Det vill jag naturligtvis gärna tro och säger: Hjälp min otro!
Här är de biskopsuttalanden jag mött efter programmet. Ingen tryckte nu på att vi egentligen vet föga om vad som sas i de samtal som ligger under tystnadsplikten. Vi hör några repliker och kan inte se den logiska följden med "frågor och svar". Ett vet vi. Konfidenten är ute efter att avslöja att präster vill bota bögar. Han är inte ute efter ett samtal i största allmänhet. Hur styr detta samtalet? Biskoparna kunde grottat ner sig i den intressanta frågan ett ögonblick och sagt något om vad de tycker om fejkade själavårdssamtal med syfte att komma åt dem som på förhand definierats som misshagliga.
Biskoparna kunde också talat allvarligt och sagt vad som varit läget för Uppdrag Gransknings team om 1686 års Kyrkolag gällt utan inskränkningar.
"Utkommer något sådant av prästen eller någon, som står på lur, det skall aldrig äga vitsord, och en sådan lurant skall, ävensom prästen, straffas [till livet]."
1686 års KL, kap 7 §2
Inte äga vitsord - det kunde kanske domkapitlen ha i minne om det kommer in anmälningar mot prästerna i programmet.
Lite tråkigt dock om prästerna skulle halshuggits fordomdags för att de inte fattat att en kamera fanns i väskan. Kanske hade de benådats. Men knappast luranten. Det kan man fundera över. Sådant Uppdrag Granskning höll på med var belagt med dödsstraff enligt 1686 års kyrkolag, så allvarligt var det.
Om någon då invänder att det hela bara var fejk, blir förstås svaret: "Säg det till en domare på 1690-talet!"
Hur mycket jag än vill försvara Wejryd fruktar jag emellertid att han måste avgå. De andra biskoparna sitter kvar. Tills vidare.
Jag vill försvara Anders Wejryd. Ni ska inte begära att han ska lyfta sig i håret. Han blir ingen annan därför att en tv-kamera sätts honom under näsan. Han är den han är och kan det han kan. Somligt annat kan han inte. För det han kan, har han valts till biskop och sedermera ärkebiskop. "Försvara Wejryd!" utbrister jag. Ställ inga krav som går utöver naturen.
Värre är det med andra i episkopatet. Jag kollar de approberade bloggarna.
Det förutsägbara repliken står Tuulikki Koivunen Kouivunen Bylund för. Haha! Jag förutsåg detta: "Här (i Härnösands stift DS) har vi viktigare saker att be för." Kul replik när det kommer en konfident och säger sig ha problem: "Här i Härnösands stift har vi viktigare saker att be för än dina små problem. Piss off!" Vilka andra problem får man inte uppfatta sig ha just i Härnösands stift utan att avfärdas? Så vad ber man för i stiftet? Framför allt tackar man tydligen för att så många har kommit ut ur garderoben. Som garderobsblomman kanske, som kom ut ur garderoben och hade blivit en fikus.
Biskop Persenious vet hur det är. Man kan inte välja sexuell orientering och nu är det något som "tycks förekomma" bakom slutna dörrar. Ragnar, gick du på det hela, som var en "set-up"? Jag kräver av biskopar att de ska ha urskiljningens nådegåva. Hur ska de annars kunna vara biskopar? Låt dig inte luras - och läs Lodalen/Tudor så du får handledning i lesbiskt sex. Men oss emellan - vem tror du haft mest själavård med s k vanligt kristet folk? Du eller Bertil Murray? I en kommentar till Radio P4 svarar Ragnar Persenius "Sorgligt tycker jag" på ett påstående som "framkommer i kvällens Uppdrag Granskning", nämligen att "en präst i Svenska kyrkan säger sig kunna 'bota' homosexuella." Nu påstods aldrig detta. Så vad är sorgligt då?
Nyhetsförmedlingen ger oss mera. Åke Bonnier har kommit på att Gud har skapat människan, inte den heterosexuella människan. Det är begåvat på en nivå att ett sådant biskopsuttalande gjort lycka i syföreningssammanhang som fromt och förståndigt, men ingen annanstans. Till vad skapades man och kvinna och vilken var uppgiften? Ska det talas om vad Gud skapar ska inte komplikationerna därefter fokuseras, skulle man kunna säga.
Biskopen upprepar också att prästen har tystnadsplikt men inte konfidenten. Det är en halvsanning. Prästen har lagstadgad tystnadsplikt och konfidenten en moralisk tystnadsplikt just för att prästen är helt bunden till tystnad. Man talar inte om vad som sagts under biktens insegel med andra.
Åke Bonnier tar upp ett exempel, som tydligen ska uppfattas vara aktuellt i sammanhanget. "Om du säger att en viss grupp människor inte har samma värde och börjar sortera ut - då ska man ha nolltolerans och vara tydligt (sic) med att det strider mot Svenska Kyrkans lära." P4 Sjuhärad har intervjuat. Men har någon av prästerna i Uppdrag Granskning sorterat ut? Nej. Varför ska de då smetas på denna fiktion?
Thomas Söderberg tänker också djupt. Han är inte beredd "att skilja ut en homosexualitet från heterosexualitet". Detta är en syn som vuxit fram i Västerås stift. "Det här har ju varit en process i kyrkan såväl som i samhället, så det handlar nog inte om att vara politiskt korrekt utan i grunden om en människosyn." Det vill jag naturligtvis gärna tro och säger: Hjälp min otro!
Här är de biskopsuttalanden jag mött efter programmet. Ingen tryckte nu på att vi egentligen vet föga om vad som sas i de samtal som ligger under tystnadsplikten. Vi hör några repliker och kan inte se den logiska följden med "frågor och svar". Ett vet vi. Konfidenten är ute efter att avslöja att präster vill bota bögar. Han är inte ute efter ett samtal i största allmänhet. Hur styr detta samtalet? Biskoparna kunde grottat ner sig i den intressanta frågan ett ögonblick och sagt något om vad de tycker om fejkade själavårdssamtal med syfte att komma åt dem som på förhand definierats som misshagliga.
Biskoparna kunde också talat allvarligt och sagt vad som varit läget för Uppdrag Gransknings team om 1686 års Kyrkolag gällt utan inskränkningar.
"Utkommer något sådant av prästen eller någon, som står på lur, det skall aldrig äga vitsord, och en sådan lurant skall, ävensom prästen, straffas [till livet]."
1686 års KL, kap 7 §2
Inte äga vitsord - det kunde kanske domkapitlen ha i minne om det kommer in anmälningar mot prästerna i programmet.
Lite tråkigt dock om prästerna skulle halshuggits fordomdags för att de inte fattat att en kamera fanns i väskan. Kanske hade de benådats. Men knappast luranten. Det kan man fundera över. Sådant Uppdrag Granskning höll på med var belagt med dödsstraff enligt 1686 års kyrkolag, så allvarligt var det.
Om någon då invänder att det hela bara var fejk, blir förstås svaret: "Säg det till en domare på 1690-talet!"
Hur mycket jag än vill försvara Wejryd fruktar jag emellertid att han måste avgå. De andra biskoparna sitter kvar. Tills vidare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)