Överste Olofsson ringde kl 7. Hans vaktpass var tydligen slut då. Han ville uppenbarligen mest lufta sin häpenhet.
- Du fattade att kyrkostyrelsen undvek att fatta ett beslut utan nöjde sig med något som skulle kunna komma att anses "sannolikt". Är det inte sanslöst?
Jag sa inte emot.
- Givet omständigheterna. Är det inte ett Mi(S)sale Svenska kyrkan ny fått med MTD-snits på materialet inklusive (C)anonbönerna? Vem som är basalt svenskkyrklig vill ha detta?
Också översten vet att vara pigg, käck och munter. När det gäller kyrkohandboksarbetet har det mesta som kunnat gå fel också gått fel. Gårdagskvällen som ni kunde avnjuta på Lovö visade just detta. Beslutsfattareliten undviker fatta beslut. men låtsas att allt sannolikt är helt i sin ordning. Så illa är det. Jag tänkte nu ge ännu en interiör.
Svenska kyrkan organiserar ihop med Lutherska Världsförbundet, Brot für die Welt och Evangelische Akademie zu Berlin just i Berlin en konferens mot populismen. Ansatsen tycks programmatisk: Churches as Agents for Justice and against Populism. Kan man här ana det etablerade mönstret? Eliterna står upp mot det som kallas populism. Det är smärre problem om organisationer, där eliten samlat sig, också organiserar sitt intresse att stå populismen emot. Och vems rättvisa talar vi om? Men kan en folkkyrka som Svenska kyrkan bestämma sig för at vara emot populismen och kan populismen inte vara rättvis? Var togs ett sådant genomgripande policybeslut att enrollera Svenska kyrkan för denna agenda? Inte i kyrkomötet, inte i kyrkostyrelsen. Var?
Min vän Anders Reinholdsson och jag, två trotjänare i beslutsfattarbranschen, ville vara med på konferensen och erbjöd våra tjänster. Konferensen var stort annonserad men inbjudan krävdes. Det borde inte vara så svårt att få en sådan, när Svenska kyrkan är medarrangör. Vi tillskrev generalsekreteraren och föreslog att vi skulle få i uppdrag att följa konferensen och skriva henne en analys av vad vi såg och hörde. Det var uppenbart att vår ansats var kritiskt konstruktiv. Vi såg förstås risken att ideologiska intressenter ville driva en agenda som var ett maktpolitiskt ställningstagande. Eliternas uppror. Christopher Lasch beskrev saken så i sin bok Eliternas uppror och sveket mot demokratin (SNS 2 uppl 2006, 1 uppl på svenska 1995, den amerikanska året innan och då var Lasch död). "De nya eliterna, och i synnerhet de intellektuella, är samtidigt arroganta och osäkra och betraktar massorna med en blandning av förakt och rädsla". (aa s 27) Lasch kan låta som Marx: Marknaden omformar obönhörligt varje institution efter sin avbild (s 82), men Lasch är en övertygad amerikansk liberal. Han menar att populismen är "demokratins autentiska röst". (s 88) Jaha, och Svenska kyrkan ska då organisera en konferens mot populismen?
Göran Greider och Åsa Lindeborg har publicerat Populistiska manifestet (Natur & Kultur 2018). Boken är ett hastverk och borde ha skrivits färdig innan publicering. Författarna är emot högerpopulismen och efterlyser en vänsterns populism. Detta konstaterande räcker för att fråga Svenska kyrkan på vilket sätt denna är "against populism" så pass att konferens ordnas för särskilt inbjudna (och utan besvärande transparens).
På ett äldreboende i Ingelstad, Växjö kommun, drogs sacketterna till kaffet in. Sötningsmedlet ska de boende själva betala fortsättningsvis beslöts. Är det populism att protestera? I dag meddelas att nämndens ordförande ändrat beslutet. Är han då populist? Eller när bankkontoren i Löttorp och Mörbylånga på Öland läggs ner, är det populism att gå med protestlistor? Är det populism att i Moheda i Småland författa ett upprop där vi kräver "full bemanning" på vårdcentralen? (Jag skrev på med tvekan och förklarade att jag för egen del helst ville ha nykter bemanning.) Är det populism att inte riktigt acceptera att det som kallas globalisering ska ödelägga landsbygden och fösa folk till städer av för populisten rätt oklara skäl? Är det populism att ifrågasätta beslut som kallas demokratiska, men som egentligen är parlamentariska och bortom folklig kontroll?
För en folkkyrka just kunde man tänka sig att det funnes en rejäl beredskap att uppfatta just de (miss)förhållanden populisterna vänder sig emot och kanske bidra till en analys av vad som bör göras. Hur eller hur, tänker man så är det rätt orimligt att vara med och ordna en konferens "against populism" och det hjälps inte att det sjungs en vers om "Justice".
Antje ska samtala den bayerske biskopen som presenteras som "Prof. Dr" Heinrich Bedford-Strohm (på tyska) men om situationen i Sverige berättar kyrkokansliets pastor Almut Bretschenider-Felzmann på engelska, konferensspråket. Hon är ordinerad i Tyskland, men bor nu med familj i Sverige. Ska hon uppfattas tala för den globaliserade eliten, den som står populismen emot? Inte vet jag. Jag känner icke den kvinnan. Bara en veritabel fähund skulle göra en lustig poäng av hennes tyska medborgarskap och det är bara samma fähund som skulle påpeka att de som företräder den stolta nationen Sverige vid konferensen båda har tysk bakgrund. Därtill skulle endast samma veritabla fähund försöka locka fram svenska skratt över detta förhållande. Bloggardag kräver nu lite anständighet av de skrattlystna.
Medge att det hade varit av värde för generalsekreteraren att få en insiktsfull rapport om konferensen som underlag för viktiga frågor om det politiska, det som inte är partipolitik men riskerar att bli partisk politik på hög nivå.
Det blev inte så som vi föreslagit. Inte ens efter påstötningar svarade generalsekreteraren på mejlen. Hotbilden är tydlig. En folkkyrka enrolleras i ett projekt som har en spets riktad mot det vanliga folk som eliterna föraktar. Detta kommer inte, aldrig någonsin, att medges. Just därför hade en kritiskt konstruktiv rapport behövts. Nu förstår alla den tysta förutsättningen för vårt konstruktiva förslag, den att generalsekreteraren inte skulle uppfattas höra till just denna elit och därför inte vilja ha några kritiska frågor ställda om konferensen. Var vårt antagande härvidlag felaktigt?
Nu fick alltså de två som beredvilligt anmält sitt intresse inget svar. De begärde ingen ersättning för sin möda, bara kostnaderna täckta och det betydde resa och logi. Det andra stod arrangörerna för (vad kostar konferensen Svenska kyrkan?) Om generalsekreteraren svarat, att hon inte hade dessa extra medel kunde arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse, Frimodig kyrka och Kyrklig samling hosta upp slantarna. Det fick trotjänarna veta tyckte de före detta beslutsfattartrotjänarna uppfattade detta löfte som uttryck för insiktsfull klokskap. Det finns de som vill veta mer om den framtid som avtecknar sig i nuet. Bidragsgivarna hade förstås fått varsin kopia av rapporten om bara de två hågade fått en inbjudan.
Den enda rimliga hållningen när det handlar om populism är att lyssna på vad populisterna har att säga, förstå den politiska/sociala verklighet de beskriver och kritiskt värdera de lösningar som förs fram för också populister kan ta miste, men gör det inte alltid. Den korta sammanfattningen av detta förhållningssätt ges i Cas Mudde och Cristóbal Rovira Kaltwasser, Populism – A Very Short Introduction, Oxford 2017. Populismen är antingen ett hot mot den representativa demokratin (Rosanvallon) eller "demokratiseringen av demokratin" (Laclau) läser vi i boken, som väl beskriver de två positionerna (aa s 79). Argumenten spaltas upp (s 83 men det faktum som återges (s 112) om Tyskland där undervisning blir universalmedlet mot populism kanske inte skulle motivera en konferens just i Berlin, om man nämligen inte har en agenda.
Jag fortsatte mitt förberedelsearbete inför konferensen med Matthew d'Anconas bok Post Truth (2017) samt min gamle vän Terry Eagletons Culture (2016). Det var väl inte helt bortkastat på mig, några insikter skärptes. Men de lärda referenserna blev till ingen nytta genom en rapport från Reinholdsson och Sandahl till generalsekreteraren. Hon föredrog ignoratian. Det är, skulle Terry Eagleton kunna uppfatta det som, ett vanligt förhållningssätt: ideologisk blindhet (Eagleton aa s 52). Kanske d'Anconas påpekande också är relevant. "Post-Truth is, first and foremost, an emotional phenomenon." (s 126) Detta sagt av en författare som vill instruera sina läsare att slå tillbaka. D'Anconas övertygelse är att det går att undvika apatin och därför slå tillbaka. Men vi måste välja (s 5 och s 146 samt 148).
Insikterna radar upp sig fast vi objudna inte får åka på konferens. Vem berättar vilka från Sverige som blev? Torsdagsdepressionen? Och vem berättar hur antipopulismen utfaller?
torsdag 5 april 2018
onsdag 4 april 2018
Kvällsandakt
Andakt kommer av tyskans "andenken" och när överste Olofsson ringde för avstämning om aftonen fanns det anledning att tänka efter och mycket att tänka på "Du har aldrig varit på ett så underligt styrelsesammanträde", trumpetade Olofsson utan återhållen munterhet.
"Kvällen slöt med att kyrkostyrelsen konstaterade att det sannolikt inte fanns några hinder och så släppte man frågan till generalsekreteraren. När härvan alltså fortsätter är det hon som offras!"
Jag visste inte vad jag skulle säga. Kyrkostyrelsen tar ställning genom att inte ta ställning och springer ifrån eget ansvar! Sanslöst. I tingsrätten står stackars generalsekreteraren, inte Antje. Olofsson var på bettet. "Vi hör hur S och C håller ihop och klyftan går egentligen mellan de partipolitiska och de icke-partipolitiska."
Jag förstod att själva grundproblemet med goda skäl förbisågs. Härvan började ju med att Svenska kyrkan hävdade upphovsrätt. "Hur var det med den saken", frågade jag. Olofsson skrattade. Juristerna som städslats från Stockholm menade att eftersom materialet fanns i en SOU när 1986 års handbok kom till, kunde upphovsrätt icke hävdas. Den saken kan i högsta grad diskuteras. Staten kan egentligen inte ta över upphovsrätten. Den hör till författare och tonsättare. Att dessa idealistiskt inte hävdat sin rätt utan uppfattat att de gjort tjänst för Guds rike genom sina kunskaper och sin begåvning är en sak. Den blir ett problem först när någon hävdar att deras upphovsrätt egentligen är någon annans, statens eller Svenska kyrkans.
"Hur blir det med ett missale på annat förlag, det som varit ordningen i decennier?" Olofsson skrattade. "Kyrkostyrelsen följer biskoparna. Det ska vara texterna i sin helhet utan inskott."
Jag ska inte säga att jag häpnade. Men jag påpekade med allt saktmod för översten att gudstjänstförnyelsen har dessa andra missalen att tacka för att gudstjänstförnyelse alls kunnat ske. "Vi är alltså tillbaka i läget före Vaticanum II" och situationen när biskop Lindström konfiskerade ett missale." Översten skrattade. "Den kyrkliga förnyelsens bästa tid är nu!" utbrast han. Så är det naturligtvis. 50 år efter 1968 är det en lust att leva. Systembevararna i S och C kan besluta vad de vill. "Dunka i bordet, domare! Vi har bara våra bojor att förlora. Herdeansvar kräver ibland mod att stå sektmentaliteterna emot. Nu står striden mot MTD-religionen som en liturgisk strid. Bättre kan det inte bli." Sa jag. Detta mitt ståndpunktstagande ska inte enbart skyllas på min lingondricka från Frankrike. Det kan vara så att den som hört om uppståndelsen inte rädes uppståndelse.
Kom som vanligt ihåg var ni först fick denna information!
Bloggardag sköter ett demokratiskt uppdrag, det att värna transparensen. Det är ju oss gudstjänstfirare saken angår.
"Kvällen slöt med att kyrkostyrelsen konstaterade att det sannolikt inte fanns några hinder och så släppte man frågan till generalsekreteraren. När härvan alltså fortsätter är det hon som offras!"
Jag visste inte vad jag skulle säga. Kyrkostyrelsen tar ställning genom att inte ta ställning och springer ifrån eget ansvar! Sanslöst. I tingsrätten står stackars generalsekreteraren, inte Antje. Olofsson var på bettet. "Vi hör hur S och C håller ihop och klyftan går egentligen mellan de partipolitiska och de icke-partipolitiska."
Jag förstod att själva grundproblemet med goda skäl förbisågs. Härvan började ju med att Svenska kyrkan hävdade upphovsrätt. "Hur var det med den saken", frågade jag. Olofsson skrattade. Juristerna som städslats från Stockholm menade att eftersom materialet fanns i en SOU när 1986 års handbok kom till, kunde upphovsrätt icke hävdas. Den saken kan i högsta grad diskuteras. Staten kan egentligen inte ta över upphovsrätten. Den hör till författare och tonsättare. Att dessa idealistiskt inte hävdat sin rätt utan uppfattat att de gjort tjänst för Guds rike genom sina kunskaper och sin begåvning är en sak. Den blir ett problem först när någon hävdar att deras upphovsrätt egentligen är någon annans, statens eller Svenska kyrkans.
"Hur blir det med ett missale på annat förlag, det som varit ordningen i decennier?" Olofsson skrattade. "Kyrkostyrelsen följer biskoparna. Det ska vara texterna i sin helhet utan inskott."
Jag ska inte säga att jag häpnade. Men jag påpekade med allt saktmod för översten att gudstjänstförnyelsen har dessa andra missalen att tacka för att gudstjänstförnyelse alls kunnat ske. "Vi är alltså tillbaka i läget före Vaticanum II" och situationen när biskop Lindström konfiskerade ett missale." Översten skrattade. "Den kyrkliga förnyelsens bästa tid är nu!" utbrast han. Så är det naturligtvis. 50 år efter 1968 är det en lust att leva. Systembevararna i S och C kan besluta vad de vill. "Dunka i bordet, domare! Vi har bara våra bojor att förlora. Herdeansvar kräver ibland mod att stå sektmentaliteterna emot. Nu står striden mot MTD-religionen som en liturgisk strid. Bättre kan det inte bli." Sa jag. Detta mitt ståndpunktstagande ska inte enbart skyllas på min lingondricka från Frankrike. Det kan vara så att den som hört om uppståndelsen inte rädes uppståndelse.
Kom som vanligt ihåg var ni först fick denna information!
Bloggardag sköter ett demokratiskt uppdrag, det att värna transparensen. Det är ju oss gudstjänstfirare saken angår.
Extraflash om handboken: Dramatik!
Överste Salander ringde nyss. Det är dramatik eller kalabalik i kyrkostyrelsen och Salander var osäker på var det hela skulle landa. Styrelsen kan i nuläget inte riktigt besluta sig för vad som bör göras. Fortfarande gäller att kyrkohandboken "sannolikt" kan distribueras men om detta räcker för ett beslut får styrelsen att tveka. Just nu ges inget uppdrag till generalsekreteraren. Vart ska deta barka vart? frågade överste Olofsson. "Det går på pumpen, det går på pumpen!", sa jag. Välan. Vi får se. Hösta möjliga kvalitet på dramatiken i kyrkostyrelsen är det nog ändå.
Tacka inte mig!
Mitt i matlagningen hörde överste Salander av sig. På Lovö hade kamraterna hämtat information från kyrkostyrelsens sammanträde och fann goda skäl att föra den vidare. Det är lustigt att kyrkostyrelsen tror att deras sammanträdeslokal inte kan tappas. Överstarna Olofsson och Salander hade ju alltid koll på mig och än mer koll när jag inte sitter i lokalen. Snabb info alltså. Jag inser att jag får en myckenhet cred för snabb nyhetsförmedling men efter att ha petat i mig lite oxfilé med tillbehör och hällt den småländska lingondrickan i kroppen, vi kallar den småländsk fast den nog egentligen var fransk och lingonen alls inga lingon, slog mig samvetet. Jag vill inte pråla med lånta fjädrar. Tacka överstarna och deras medhjälpare.
Efter några glas av den där pseudolingondrickan och stimulerad av kaninen Molles besök i mitt rum, kaxig krabat den kaninen, känner jag det revolutionära växa i bröstet. Ska verkligen Margareta Winberg och jag vara överens i kyrkohandboksfrågan? Tror inte det. Och satt Wanja, med i Berlings styrelse, och fattade beslut den här gången också? Som ordföranden så träffande uttryckte saken: Det är rätt att göra uppror! Nu skriver jag inte mer. Molle gör uppror i mitt arbetsrum! Nu ska han ut. Jag behöver inte alltid anpassa mig, är den tanke jag slås av.
Efter några glas av den där pseudolingondrickan och stimulerad av kaninen Molles besök i mitt rum, kaxig krabat den kaninen, känner jag det revolutionära växa i bröstet. Ska verkligen Margareta Winberg och jag vara överens i kyrkohandboksfrågan? Tror inte det. Och satt Wanja, med i Berlings styrelse, och fattade beslut den här gången också? Som ordföranden så träffande uttryckte saken: Det är rätt att göra uppror! Nu skriver jag inte mer. Molle gör uppror i mitt arbetsrum! Nu ska han ut. Jag behöver inte alltid anpassa mig, är den tanke jag slås av.
Flash! Sannolikt inga problem Flash!
Kyrkostyrelsen har informerats om läget när det gäller kyrkohandboken och kyrkostyrelsen konstaterar efter slutsatser som extern expertis gett att "distributionen av Kyrkohandbok för Svenska kyrkan del I sannolikt kan ske utan att detta står i strid med upphovsrättslagen". Alltså beslutar kyrkostyrelsen att generalsekreteraren ska vidta åtgärder i enlighet med kyrkostyrelsens ställningstagande.
Glöm inte var ni läste detta först!
Nu återstår att se vad som sägs när ett annat förlag vill ge ut kyrkohandboken.
Varför tänker jag på Harrisburg, Tage Danielsson och begreppet "sannolikt"?
Glöm inte var ni läste detta först!
Nu återstår att se vad som sägs när ett annat förlag vill ge ut kyrkohandboken.
Varför tänker jag på Harrisburg, Tage Danielsson och begreppet "sannolikt"?
Sorpresa con Pasqua: Kyrkohandboken
Jag hade planerat för en kyrkohandboksfrågefri stilla vecka, men då och då droppade ny information in. Jag läste handlingar som hämtats upp från "slasken", arbetsanteckningar från kyrkohandboksarbetet. Då var det svårt att hålla sig i stillhet också om veckan var stilla. I slasken finns material kyrkostyrelsen aldrig fått se. Vad avtecknar sig där?
Materialet är omfattande och består av minnesanteckningar. I juni månad 2010 rapporteras om ett nytt organisationsläge. Direktor Cristina Grenholm har nu det övergripande ansvaret för kyrkohandboksarbetet och detta arbete bedrivs i en projektorganisation. Den gamla organisationen skrotas och den tidigare handläggaren drar. Det blir i stället en styrgrupp som agerar: Cristina Grenholm, ordförande, Inga-Lena Arvidsson, Anne-Louise Eriksson, Boel Hössjer Sundman och Karin Sarja, sekreterare. Nu blir det breda kommunikativa insatser. Borta tycks besök i stift och kontrakt vara liksom bollande av idéer med nya uppslag. Sommaren 2010 diskuteras tryckning av handboksförslag. Ingenting om upphovsrättsfrågor, kan man konstatera. Den så kallade referensgruppen är dock ute på besök och försäkrar att handboksarbetet inte bara bedrivs av fem damer på kansliet... I Kyrkostyrelsen förs inga djuplodande samtal/överläggningar om kyrkohandboken. Frågan har ju anförtrotts en ledningsgrupp. Det finns sådana som inte riktigt är nöjda med denna tingens ordning.
Upphovsrättsfrågan var den som förra veckan brände till. På Svenska kyrkans hemsida förklaras problemen med upphovsrättsfrågorna med hänvisning till två personer. Lite värre är nog läget, när nu Cecilia Göransson bidrar med frågor om musiken. Det kanske är musikfrågorna som är de riktigt komplicerade. Stor oreda under himmelen. Och den nya informationen om nya komplikationer kom in efter au:s sammanträde, det tror jag bör noteras. Det finns nog inte tid att hinna reda ut alla turerna och då kan beslut om distribution inte rimligen fattas. Så fort det petas i härvan tycks nya problem dyka upp. Lätt är det inte.
Familjen Göransson har rådfrågat en advokat och, håll i er, den kyrkliga rättsavdelningen har också en advokat att konsultera! "Läget är så allvarligt att advokat måste inkallas" som Blenda Jonsson i Kalmar sa när det var kyrkoherdeval. Vad som än kan sägas, det som sades till styrelsen för mer än ett år sedan om att alla frågor om upphovsrätt var utklarade var helt enkelt inte sant!
Det visar sig alltså inte heller vara riktigt rätt, som rättschefen gjorde gällande, att saken gäller ett par nattvardsböner av namngivna präster. Saken gäller också musik och från den webbaserade versionen har mycket material lyfts bort i väntan på Godot. Denna Fjärdedag påsk tycks föga klarlagt och om jag hör rätt finns det än fler frågetecken. Jag är uppriktigt bekymrad och lika uppriktigt besviken. En styrelse måste få korrekta besked och utredningsarbetet måste arbeta för att – utreda! Nu sker detta utredande brådstörtat och under stress. Hur ska styrelsen kunna veta att det beslutsunderlag den får är juridiskt invändningsfritt? Den har ju fått fel information tidigare! Och om det blir processer? Vi talar om bötesstraff eller fängelse upp till två år. Den här typen sv stöld ser alltså lagstiftaren allvarligt på.
Styrelsen ska sammanträda torsdag och fredag. Bokdistributionen är stoppad tills vidare, men ser jag rätt på hemsidan tycks planen vara att styrelsen ska fatta beslut som får igång ekipaget igen. Styrelsen kan förstås dra ner kepsen och hoppas på låga skadestånd och måttliga böter. Till Antjes tal om att "inget annat än högsta kvalitet" gäller, fogas nu rättschefens ord att det "inte får råda något tvivel kring de upphovsrättsliga frågorna i relation till kyrkohandboken". En sådan insikt borde omöjliggöra en kyrkopolitisk/maktpolitisk lösning av de rättsliga frågorna. Väljer majoriteten den vägen, vill det till att reservera sig. Annars blir man väl personligt ansvarig för ett beslut där bötesstraff eller fängelse riskeras.
Vad kan Kyrkostyrelsen göra på egen hand med en kyrkohandbok som kyrkomötet och ingen annan instans antagit när problemen radar upp sig? Kan styrelsen ta bort texter/melodier? Nej, det kan inte ses ett redigeringsarbete utan är ingripande åtgärder. Är den vettigaste lösningen någon annan än att ändra kungörelsen, dvs låta 1986 års handbok gälla fortsättningsvis, glömma det där med Pingstdagen och ta sig an frågorna på nytt? Detta beslut skulle styrelsen kunna försvara inför Kyrkomötet. Prestigeförlusten får bäras med saktmod.
Det som ställde till allt var ju anspråket att Svenska kyrkan skulle ha upphovsrätten. Om kansliet i stället sagt att "här är den nya kyrkohandboken och vill någon använda materialet går det bra, alltså det som gällt som god sed i Svenska kyrkan gäller fortfarande. Vi räknar med arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelses bidrag till gudstjänstförnyelsen också för framtiden" hade problemet inte uppstått. När "copyright" och upphovsrätt hävdades var detta minst sagt korkat. Svenska kyrkan får ägna sig åt att lösa problem den själv har skapat. Och med "den själv" avses naturligtvis kansliet i Antjeborg.
Jag studerar Facebook. Där ställs frågan om det blir någon kyrkohandbok till pingst. Det är förunderligt och märkligt hur mycket av entusiasm som gått förlorad i hela denna process och nu kulminerar i ett liturgiskt missmod. Haveri på haveri eller Haveri upphöjt till 2? Jag vet inte.
När Bloggardag tänker, och det sker på daglig basis, ter det sig det mesta vad gäller kyrkohandboken förbryllande. Går det inte att klarlägga vad som juridiskt gäller så att Kyrkostyrelsen har något att förhålla sig till? Antingen finns det en upphovsrätt (och den varar väl 70 år) eller så finns den inte. Risken är förstås att en stressad styrelsemajoritet bestämmer sig för att strunta i det juridiska.
På nätet anges den 5 april som ett datum då materialet släpps ut. Det är då kyrkostyrelsen sammanträder. Hur det blir med distributionen av böcker tycks mer oklart, men jag antar alltså att tanken är att kyrkostyrelsen ska köra på. Det tror jag är oklokt. Menar styrelsens styrande, den lilla klicken, att "störst går först" och att en rättegång mot Svenska kyrkan – med 8 miljarder kronor som resurs – ter sig otänkbar, för det är bara några få personer som står denna gigant emot? Jag säger "David och Goliath". Jag kunde också tala om den undergrävda moraliska auktoriteten, när stöldgodset ska bäras fram i högtidlig processon. Det kan finnas samvetsömma präster som i lokalförsamlingen vägrar detta och som får understöd av gudstjänstfirarna. Det liksom skiter sig. "Es scheisset sich". Och det är hoppfullt om det blir så. Givet att det juridiska inte är utklarat, solklart och invändsningsfritt. Det får inte råd något tvivel, som rättschefen sa. Inte något!
I korthet: På ett sätt är det beslut styrelsen kan fatta enkelt. Tidsschemat omprövas. 1986 års handbok får fortsatt användas medan alla frågor blir utredda/lösta. De tryckta böckerna ligger kvar på lagret och inget behöver läggas ut på webben. När problemen är lösta, släpps allt material. Det kan betyda att kyrkomötet i höst får fatta nya beslut. Kyrkohandboken kanske i så fall tas i bruk till pingst 2019. Inget annat än högsta möjliga kvalitet duger ju, har det sagts. Och därmed avsågs inte högsta möjliga kvalitet på debaclet.
Materialet är omfattande och består av minnesanteckningar. I juni månad 2010 rapporteras om ett nytt organisationsläge. Direktor Cristina Grenholm har nu det övergripande ansvaret för kyrkohandboksarbetet och detta arbete bedrivs i en projektorganisation. Den gamla organisationen skrotas och den tidigare handläggaren drar. Det blir i stället en styrgrupp som agerar: Cristina Grenholm, ordförande, Inga-Lena Arvidsson, Anne-Louise Eriksson, Boel Hössjer Sundman och Karin Sarja, sekreterare. Nu blir det breda kommunikativa insatser. Borta tycks besök i stift och kontrakt vara liksom bollande av idéer med nya uppslag. Sommaren 2010 diskuteras tryckning av handboksförslag. Ingenting om upphovsrättsfrågor, kan man konstatera. Den så kallade referensgruppen är dock ute på besök och försäkrar att handboksarbetet inte bara bedrivs av fem damer på kansliet... I Kyrkostyrelsen förs inga djuplodande samtal/överläggningar om kyrkohandboken. Frågan har ju anförtrotts en ledningsgrupp. Det finns sådana som inte riktigt är nöjda med denna tingens ordning.
Upphovsrättsfrågan var den som förra veckan brände till. På Svenska kyrkans hemsida förklaras problemen med upphovsrättsfrågorna med hänvisning till två personer. Lite värre är nog läget, när nu Cecilia Göransson bidrar med frågor om musiken. Det kanske är musikfrågorna som är de riktigt komplicerade. Stor oreda under himmelen. Och den nya informationen om nya komplikationer kom in efter au:s sammanträde, det tror jag bör noteras. Det finns nog inte tid att hinna reda ut alla turerna och då kan beslut om distribution inte rimligen fattas. Så fort det petas i härvan tycks nya problem dyka upp. Lätt är det inte.
Familjen Göransson har rådfrågat en advokat och, håll i er, den kyrkliga rättsavdelningen har också en advokat att konsultera! "Läget är så allvarligt att advokat måste inkallas" som Blenda Jonsson i Kalmar sa när det var kyrkoherdeval. Vad som än kan sägas, det som sades till styrelsen för mer än ett år sedan om att alla frågor om upphovsrätt var utklarade var helt enkelt inte sant!
Det visar sig alltså inte heller vara riktigt rätt, som rättschefen gjorde gällande, att saken gäller ett par nattvardsböner av namngivna präster. Saken gäller också musik och från den webbaserade versionen har mycket material lyfts bort i väntan på Godot. Denna Fjärdedag påsk tycks föga klarlagt och om jag hör rätt finns det än fler frågetecken. Jag är uppriktigt bekymrad och lika uppriktigt besviken. En styrelse måste få korrekta besked och utredningsarbetet måste arbeta för att – utreda! Nu sker detta utredande brådstörtat och under stress. Hur ska styrelsen kunna veta att det beslutsunderlag den får är juridiskt invändningsfritt? Den har ju fått fel information tidigare! Och om det blir processer? Vi talar om bötesstraff eller fängelse upp till två år. Den här typen sv stöld ser alltså lagstiftaren allvarligt på.
Styrelsen ska sammanträda torsdag och fredag. Bokdistributionen är stoppad tills vidare, men ser jag rätt på hemsidan tycks planen vara att styrelsen ska fatta beslut som får igång ekipaget igen. Styrelsen kan förstås dra ner kepsen och hoppas på låga skadestånd och måttliga böter. Till Antjes tal om att "inget annat än högsta kvalitet" gäller, fogas nu rättschefens ord att det "inte får råda något tvivel kring de upphovsrättsliga frågorna i relation till kyrkohandboken". En sådan insikt borde omöjliggöra en kyrkopolitisk/maktpolitisk lösning av de rättsliga frågorna. Väljer majoriteten den vägen, vill det till att reservera sig. Annars blir man väl personligt ansvarig för ett beslut där bötesstraff eller fängelse riskeras.
Vad kan Kyrkostyrelsen göra på egen hand med en kyrkohandbok som kyrkomötet och ingen annan instans antagit när problemen radar upp sig? Kan styrelsen ta bort texter/melodier? Nej, det kan inte ses ett redigeringsarbete utan är ingripande åtgärder. Är den vettigaste lösningen någon annan än att ändra kungörelsen, dvs låta 1986 års handbok gälla fortsättningsvis, glömma det där med Pingstdagen och ta sig an frågorna på nytt? Detta beslut skulle styrelsen kunna försvara inför Kyrkomötet. Prestigeförlusten får bäras med saktmod.
Det som ställde till allt var ju anspråket att Svenska kyrkan skulle ha upphovsrätten. Om kansliet i stället sagt att "här är den nya kyrkohandboken och vill någon använda materialet går det bra, alltså det som gällt som god sed i Svenska kyrkan gäller fortfarande. Vi räknar med arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelses bidrag till gudstjänstförnyelsen också för framtiden" hade problemet inte uppstått. När "copyright" och upphovsrätt hävdades var detta minst sagt korkat. Svenska kyrkan får ägna sig åt att lösa problem den själv har skapat. Och med "den själv" avses naturligtvis kansliet i Antjeborg.
Jag studerar Facebook. Där ställs frågan om det blir någon kyrkohandbok till pingst. Det är förunderligt och märkligt hur mycket av entusiasm som gått förlorad i hela denna process och nu kulminerar i ett liturgiskt missmod. Haveri på haveri eller Haveri upphöjt till 2? Jag vet inte.
När Bloggardag tänker, och det sker på daglig basis, ter det sig det mesta vad gäller kyrkohandboken förbryllande. Går det inte att klarlägga vad som juridiskt gäller så att Kyrkostyrelsen har något att förhålla sig till? Antingen finns det en upphovsrätt (och den varar väl 70 år) eller så finns den inte. Risken är förstås att en stressad styrelsemajoritet bestämmer sig för att strunta i det juridiska.
På nätet anges den 5 april som ett datum då materialet släpps ut. Det är då kyrkostyrelsen sammanträder. Hur det blir med distributionen av böcker tycks mer oklart, men jag antar alltså att tanken är att kyrkostyrelsen ska köra på. Det tror jag är oklokt. Menar styrelsens styrande, den lilla klicken, att "störst går först" och att en rättegång mot Svenska kyrkan – med 8 miljarder kronor som resurs – ter sig otänkbar, för det är bara några få personer som står denna gigant emot? Jag säger "David och Goliath". Jag kunde också tala om den undergrävda moraliska auktoriteten, när stöldgodset ska bäras fram i högtidlig processon. Det kan finnas samvetsömma präster som i lokalförsamlingen vägrar detta och som får understöd av gudstjänstfirarna. Det liksom skiter sig. "Es scheisset sich". Och det är hoppfullt om det blir så. Givet att det juridiska inte är utklarat, solklart och invändsningsfritt. Det får inte råd något tvivel, som rättschefen sa. Inte något!
I korthet: På ett sätt är det beslut styrelsen kan fatta enkelt. Tidsschemat omprövas. 1986 års handbok får fortsatt användas medan alla frågor blir utredda/lösta. De tryckta böckerna ligger kvar på lagret och inget behöver läggas ut på webben. När problemen är lösta, släpps allt material. Det kan betyda att kyrkomötet i höst får fatta nya beslut. Kyrkohandboken kanske i så fall tas i bruk till pingst 2019. Inget annat än högsta möjliga kvalitet duger ju, har det sagts. Och därmed avsågs inte högsta möjliga kvalitet på debaclet.
tisdag 3 april 2018
Sorpresa con Pasqua: Antje vs Maria Schottenius
Det är lite märkligt att Antje uppfattas som en stor teolog. Det kan bero på att hon torgförts som en sådan. Men de som läste hennes publikationslista såg den inte som alldeles imponerande. Samma bok gick runt som fyra, för den gavs ut i lite olika versioner på olika språk. Hennes forksningsresultat tycktes för dessa akademiker inte ha flutit in i någon lärobok eller anförts som epokgörande i något akademiskt arbete. För dem framstod hon som en vanlig teologie doktor från Lund, inte mer, inte mindre. Så fick hon tjänster i Chicago. Ämnesområdet var "religion" och syftet med denna vetenskap var att visa kompatibiliteten mellan naturvetenskap och religion och kanske främst religionens plausibilitet när det handlar om naturvetenskap. Läkarbarn behöver inte bli så upphetsade av detta. De kan vara uppvuxna i en miljö där kristen tro och naturvetenskap aldrig sågs som motsatser.
Antjes avhandling granskades förresten av prosten Anders Brogren. Denna granskning uppskattades inte av Antje.
http://brogren.nu/recensioner/jackelen_1.pdf
http://brogren.nu/recensioner/jackelen_2.pdf
Så ställdes allvarliga frågor om och till Svenska kyrkan av Maria Schottenius i DN den 26 mars.
https://www.dn.se/kultur-noje/maria-schottenius-kyrkan-maste-tala-tydligare-om-tron-pa-mirakler/
Antje uppfattade att denna Marias krönika inbjöd "till djupare reflektion". Det betyder i klartext att Antje inte egentligen önskar ta upp Marias utmaningar. Magistralt heter det att "det är oklart vilken empirisk bevisning Schottenius bygger på". Så säger de skitviktiga, inte de resonerande. Och en ärkebiskop skulle med lilltån varsna vad saken gäller. Inte Antje emellertid: "Jag har sett forskning som pekar i en annan riktning." Vilken forskning då – om vi ska reflektera djupare? Källhänvisningar!
https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/antje-jackelen-kyrkans-symboliska-tolkning-av-mirakel-ar-inget-nytt/
Antjes sätt att använda ord är alltid informationsbärande. Det heter "forskning eller forskningen", "teologin" och "religionen" i Antjes tankevärld. Här möter vi absoluter i ental! Nu fick sålunda kulturredaktören ett ord uppifrån att fundera över. Eller fick hon? Är inte Maria Schottenius sedan skolåren erfaren i hur en klassföreståndare kan använda sin översåtliga position för att döda samtal och känner hon inte igen metoden?
Antje tar fram mystik som motsats till etik som om det var detta saken gällde. Det kan imponera – men på vem? Hon inskränker frågan till mystiken när Maria frågat om själva materialiteten. Det gick jag inte på ens i går, 2 april. Inte idag heller. Inte ens i morgon när det är fader Gunnar Rosendals födelsedag. Frågan ställdes hur det är med mirakler. Hur är det? Sådant ger inte Antje besked om.
"Det finns dock goda skäl att ifrågasätta uppdelningen mellan objektiv-fysiskt och subjektiv-symboliskt", skriver Antje.Vilka dessa skäl är, anges inte. Men uppdelningen är Antjes konstruktion, inte Marias frågeställning. Den har det goda med sig, att när Antje sedan ska lägga ut texten kan hon undvika fakticitetsfrågorna. Hon tar sin tillflykt till mäster Eckhart. Han har inte minst genom den oförglömlige Erwin Bischofberger blivit känd i en svensk kontext, heter det. Då blir jag mer lokalpatriot än jag själv vill vidgå, men nog är det lektor Bertil Brisman i Kalmar, som gjort det mesta för att Eckharts texter ska bli kända och detta i början på 1960-talet. Hans Hof doktorerade på mäster ett tiotal år tidigare och det där med mystiken har till exempel Christian Braw skrivit doktorsavhandling och mera om. Han är doktor i Lund och docent i Åbo. Utifrån Bishofbergers auktoritet för så Antje ett resonemang om förnuftet som sträcker sig vidare mot det transcendenta. Förhållandet är så självklart att det inte är värt många ord. Minsta barn tänker så och det är ett mänskligt sätt att tänka. Men det var inte detta Marias invändningar gällde.
Julens mysterium blir ett mysterium i hjärtat och inte heller detta är så mycket att säga om mer än upprepa fakticitetsfrågan, hur denna process började. På samma sätt med påskens under och graven. Antje skriver: "Blicken i den tomma graven är ofrånkomlig." Jaha. Jag antar att hon menar blicken in i den. Graven var alltså tom. Skulle vi kunna få ett svar var denna kropp, som varit där och varit död, nu befinner sig? Eller är det blicken som blir poängen? Fokusförflyttningen går inte någon frågvis förbi.
Antje vecklar ut resonemangen genom att veckla in dem. Hon talar text. Det är alls inte så att man från början förstod bibeltexterna bokstavligt och först i nutid börjat tolka symboliskt eller metaforiskt. Klart inte. Den fyrfaldiga bibelutläggningen var utläggningsprincip. Luther röjde lite i detta när den bokstavliga läsningen försummades (om detta finns en värdefull utläggning i Dag Sandahls bok Sann myt, Norstedts 1990, vill jag minnas). Frågan gällde dock inte i första hand bibeltexter utan frågan om mirakler och om de är sanna. Var det så som det berättas? Den frågan undviker Antje att djupare reflektera över. Hon är uppenbart inte formad av erfarenheter som församlingspräst. Hennes hållning är en annan:
"Både rationell praxisorientering och intuitiv andlighet finns och behövs." Var får hon allt ifrån? Men fortfarande: Detta var inte Schottenii fråga och problemställning, den som alltså enligt Antje är oklar när det handlar om empirisk bevisning! Om någon nu finner Antje pinsam, träder Bloggardag upp till hennes försvar. Det är så här hon tänker och det var detta tänkande som valdes både i Lund och Uppsala.
Att Antje skulle sluta med en vers om språk, bönens språk och handlingens, och föra en apologi om "ett bildat offentligt samtal om tro och religion" kunde man veta. Hon talar som Modéus II, à la Mode. Hon framträder som bildad när hon vill tala om sin enhet, den mellan mystik och etik. Och det gick jag inte på. Hon vägrade ordrikt och omsorgsfullt att ta samtalet med Maria Schottenius. Hon vägrade uppfatta de problem Maria sett. Och det märkliga är knappast att Marias undran inte bara är hennes egen. Hennes frågor är motiverade och högst rimliga.
Antjes problem blir alltmer tydliga. Det är lite synd om henne, tycker Bloggardag. Att exponera oförmåga i DN må så vara. Men fortfarande finns det läskunnigt kyrkfolk, sådana som kan reflektera djupare också. Somligt som flera kulturella läsare av DN uppskattar, går inte hem hos dem som varit med i den kyrkliga gymnasiströrelsen. Heja Maria!
Vad ska stackars Bloggardag svara om någon från detta gymnasialt bildade kyrkfolk träder fram och frågar:
- Vi hålls med en dussindoktor i teologi som från Antjeborg talar för oss alla och utvecklar sin tyska idealistiska teologi. Det är något annat än den sakramentala materialitet vi står för, en hållning skild från det där med profeter som talar och profetior som uppfylls med Jesus. Det hon för fram är en gudsrikestanke i stället för det Guds rike som redan kommit. Vi är inte ett i tron med henne. Varför ska vi ha det så?
Bloggardag har lärt sig av fältmarskalken Mannerheim att i lägen som dessa se vänlig ut men avstå från att svara. Fast ett "heja Maria!" kan Bloggardag ånyo undslippa sig. Det är ett oklanderligt men faktiskt ställningstagande.
Antjes avhandling granskades förresten av prosten Anders Brogren. Denna granskning uppskattades inte av Antje.
http://brogren.nu/recensioner/jackelen_1.pdf
http://brogren.nu/recensioner/jackelen_2.pdf
Så ställdes allvarliga frågor om och till Svenska kyrkan av Maria Schottenius i DN den 26 mars.
https://www.dn.se/kultur-noje/maria-schottenius-kyrkan-maste-tala-tydligare-om-tron-pa-mirakler/
Antje uppfattade att denna Marias krönika inbjöd "till djupare reflektion". Det betyder i klartext att Antje inte egentligen önskar ta upp Marias utmaningar. Magistralt heter det att "det är oklart vilken empirisk bevisning Schottenius bygger på". Så säger de skitviktiga, inte de resonerande. Och en ärkebiskop skulle med lilltån varsna vad saken gäller. Inte Antje emellertid: "Jag har sett forskning som pekar i en annan riktning." Vilken forskning då – om vi ska reflektera djupare? Källhänvisningar!
https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/antje-jackelen-kyrkans-symboliska-tolkning-av-mirakel-ar-inget-nytt/
Antjes sätt att använda ord är alltid informationsbärande. Det heter "forskning eller forskningen", "teologin" och "religionen" i Antjes tankevärld. Här möter vi absoluter i ental! Nu fick sålunda kulturredaktören ett ord uppifrån att fundera över. Eller fick hon? Är inte Maria Schottenius sedan skolåren erfaren i hur en klassföreståndare kan använda sin översåtliga position för att döda samtal och känner hon inte igen metoden?
Antje tar fram mystik som motsats till etik som om det var detta saken gällde. Det kan imponera – men på vem? Hon inskränker frågan till mystiken när Maria frågat om själva materialiteten. Det gick jag inte på ens i går, 2 april. Inte idag heller. Inte ens i morgon när det är fader Gunnar Rosendals födelsedag. Frågan ställdes hur det är med mirakler. Hur är det? Sådant ger inte Antje besked om.
"Det finns dock goda skäl att ifrågasätta uppdelningen mellan objektiv-fysiskt och subjektiv-symboliskt", skriver Antje.Vilka dessa skäl är, anges inte. Men uppdelningen är Antjes konstruktion, inte Marias frågeställning. Den har det goda med sig, att när Antje sedan ska lägga ut texten kan hon undvika fakticitetsfrågorna. Hon tar sin tillflykt till mäster Eckhart. Han har inte minst genom den oförglömlige Erwin Bischofberger blivit känd i en svensk kontext, heter det. Då blir jag mer lokalpatriot än jag själv vill vidgå, men nog är det lektor Bertil Brisman i Kalmar, som gjort det mesta för att Eckharts texter ska bli kända och detta i början på 1960-talet. Hans Hof doktorerade på mäster ett tiotal år tidigare och det där med mystiken har till exempel Christian Braw skrivit doktorsavhandling och mera om. Han är doktor i Lund och docent i Åbo. Utifrån Bishofbergers auktoritet för så Antje ett resonemang om förnuftet som sträcker sig vidare mot det transcendenta. Förhållandet är så självklart att det inte är värt många ord. Minsta barn tänker så och det är ett mänskligt sätt att tänka. Men det var inte detta Marias invändningar gällde.
Julens mysterium blir ett mysterium i hjärtat och inte heller detta är så mycket att säga om mer än upprepa fakticitetsfrågan, hur denna process började. På samma sätt med påskens under och graven. Antje skriver: "Blicken i den tomma graven är ofrånkomlig." Jaha. Jag antar att hon menar blicken in i den. Graven var alltså tom. Skulle vi kunna få ett svar var denna kropp, som varit där och varit död, nu befinner sig? Eller är det blicken som blir poängen? Fokusförflyttningen går inte någon frågvis förbi.
Antje vecklar ut resonemangen genom att veckla in dem. Hon talar text. Det är alls inte så att man från början förstod bibeltexterna bokstavligt och först i nutid börjat tolka symboliskt eller metaforiskt. Klart inte. Den fyrfaldiga bibelutläggningen var utläggningsprincip. Luther röjde lite i detta när den bokstavliga läsningen försummades (om detta finns en värdefull utläggning i Dag Sandahls bok Sann myt, Norstedts 1990, vill jag minnas). Frågan gällde dock inte i första hand bibeltexter utan frågan om mirakler och om de är sanna. Var det så som det berättas? Den frågan undviker Antje att djupare reflektera över. Hon är uppenbart inte formad av erfarenheter som församlingspräst. Hennes hållning är en annan:
"Både rationell praxisorientering och intuitiv andlighet finns och behövs." Var får hon allt ifrån? Men fortfarande: Detta var inte Schottenii fråga och problemställning, den som alltså enligt Antje är oklar när det handlar om empirisk bevisning! Om någon nu finner Antje pinsam, träder Bloggardag upp till hennes försvar. Det är så här hon tänker och det var detta tänkande som valdes både i Lund och Uppsala.
Att Antje skulle sluta med en vers om språk, bönens språk och handlingens, och föra en apologi om "ett bildat offentligt samtal om tro och religion" kunde man veta. Hon talar som Modéus II, à la Mode. Hon framträder som bildad när hon vill tala om sin enhet, den mellan mystik och etik. Och det gick jag inte på. Hon vägrade ordrikt och omsorgsfullt att ta samtalet med Maria Schottenius. Hon vägrade uppfatta de problem Maria sett. Och det märkliga är knappast att Marias undran inte bara är hennes egen. Hennes frågor är motiverade och högst rimliga.
Antjes problem blir alltmer tydliga. Det är lite synd om henne, tycker Bloggardag. Att exponera oförmåga i DN må så vara. Men fortfarande finns det läskunnigt kyrkfolk, sådana som kan reflektera djupare också. Somligt som flera kulturella läsare av DN uppskattar, går inte hem hos dem som varit med i den kyrkliga gymnasiströrelsen. Heja Maria!
Vad ska stackars Bloggardag svara om någon från detta gymnasialt bildade kyrkfolk träder fram och frågar:
- Vi hålls med en dussindoktor i teologi som från Antjeborg talar för oss alla och utvecklar sin tyska idealistiska teologi. Det är något annat än den sakramentala materialitet vi står för, en hållning skild från det där med profeter som talar och profetior som uppfylls med Jesus. Det hon för fram är en gudsrikestanke i stället för det Guds rike som redan kommit. Vi är inte ett i tron med henne. Varför ska vi ha det så?
Bloggardag har lärt sig av fältmarskalken Mannerheim att i lägen som dessa se vänlig ut men avstå från att svara. Fast ett "heja Maria!" kan Bloggardag ånyo undslippa sig. Det är ett oklanderligt men faktiskt ställningstagande.
måndag 2 april 2018
Sorpresa con Pasqua: Modéus II har blivit religiös
Modéus II hävdade på Påskafton i tidningen Barometern/OT att "religiösa människor får inte avfärdas som dumma". Då undrar de upplysta självfallet: Varför inte det? I Smålandskomposten hade Modei II:s text fått rubriken "Vi behöver ett vuxet samtal om religion". Fortfarande kanske man skulle vilja veta varför och vad som driver Modéus II att slå vakt om religionen just. Asaläran är till exempel en religion. Avfärdades inte den som en dumhet? Bara för att fråga.
http://www.barometern.se/debatt/fredrik-modeus-religiosa-manniskor-far-inte-avfardas-som-dumma/
Redaktören Mats Andersson i Kalmar fann det "riktigt trevligt" att i anledning av "en trevlig helg med god mat och mycket godis" publicera biskops Modéus påsktankar. "En väldigt bra och tänkvärd påskkrönika." Fast, det kan jag säga som läst den, föga sägs om verkligheten. Vi får dock en skön själs bekännelse: "Som troende kristen går jag dessa dagar in i trons centrum; Kristi död och uppståndelse." Hade docenten Bengt Lidforss i Lund läst detta, hade han frågat a) finns det andra kristna än troende och b) går inte en biskop in i trons centrum alla dagar, är det inte detta som är själva tron och dessutom biskopens välbetalda syssla? Nu är Bengt Lidforss död, så Modéus II slipper den sortens invändningar. Och förresten handlar artikeln om religion, som sagt, inte om det som hände och blev till en "trevlig helg".
Han tycks lite upphetsad, Modéus II: "Förlegade uppfattningar om Svenska kyrkans hållning till homosexualitet och kvinnor som präster lever kvar." På vilket sätt är dessa uppfattningar förlegade? Det rycker allt i Bengt Lidforss lik nu! Hur många som företräder den sortens förlegade uppfattningar finns bland pålästa präster i Växjö stift? Och borde inte Modéus II ha ett svar på hur "dessa generaliseringar om missförstånd om religion" alls kan vara möjliga? Kan det bero på att själva Frågan använts som verktyg för att komma åt somliga?
Ska jag förstöra den trevliga helgen genom att räkna upp ett antal präster som faktiskt i Svenska kyrkan hävdar vad som påstås att Svenska kyrkan inte hävdar? Hävdar och hävdar, en del smyger sig undan också. "Det finns manliga präster som inte tar mig i hand, men det fokuserar jag inte på", som kyrkoherden i Alvesta Elisabet Cárcamo Storm visste att berätta i samma nummer av Smålandskomposten. Hon är född 1 april. Say no more! Men om denna uppgift sprids i samma tidning och samma dag som Modéus II undrar, kan vi säga att svaret har uppenbarats. Folk får besked och vet därmed mer än Modéus II.
Hur många avvisar undrar Bloggardag (för att visa sin undrande natur) att det skulle vara mer förlegat att verkligen ha dessa uppfattningar än till exempel vara av uppfattningen att Gud själv kallat Modéus II att vara biskop och inte partierna? Om det nu ska jagas förlegade uppfattningar, menar jag. För på vilket sätt ingrep Gud i t ex biskopsvalet? Lade sig Gud över huvud taget i eller är den tanken, som vi säger, förlegad? Vilka förlegade uppfattningar om detta utväljande för sittande på en biskopsstol och ordningar som upprätthålls med skrudar och later finns det? Är en biskop egentligen någonting speciellt eller är det en förlegad uppfattning det också?
Bloggardag konkluderar: Så var det alltså religionen Modéus II ville slå ett slag för i den trevliga påskens tid och i stiftets högertidningar. Han börjar låta som Antje (och Antje lät i DN i något som skulle vara svar till Maria Schottenius så att någon präst trodde hon skämtade aprillo, men detta får vi återkomma till). Varför blir det så viktigt för de kristna att kämpa för religion? Hävdar inte de kristna att judendomen med alla stora löften faktiskt missade när Messias kom, fast alla tecknen fanns att se med egna ögon? Hävdar de inte också att djup ropar till djup och att religionssamtal kan föras, men när allt kommer till allt så avvisas islam som villolära? Den bekänner nämligen inte Jesus som Herren. Den bekännelsen är just den kristna trons poäng eller har varit. Kan den vara förlegad så att kristendomen numera hävdar att det är förlegat att tänka att Jesus sa, att ingen kommer till Fadern som inte tar vägen genom honom – eller är detta numera ett fromt men dock påhitt? Förhåller det sig på samma sätt att det är förlegat att tänka att Jesus sa att han är vägen, sanningen och livet? Om det är förlegat, är förklaringen då att någon som kallade sig Johannes långt senare hittade på att Jesus sagt så? Man vill gärna veta.
Lite brydd hade Bengt Lidforss varit – men också rätt uppmuntrad – när han sett en religiös ledare (biskop) beskrivit situationen så, att det de troende är många och att de är "kritiskt tänkande, rationella människor med vitt skilda uppfattningar, med i grunden en religiös tro." De religiösa hör samman tydligen oavsett vitt skilda uppfattningar och håller ihop Det är nog därför alla måste hjälpas åt för att motarbeta "den religiösa beröringsskräcken"? Religiös beröringsskräck kan betyda vad orden säger. Antagligen avser Modéus II något annat, nämligen skräcken att beröra religion. Han leds till denna slutsats efter att ha presenterat 15 miljoner gudstjänstbesök och så kör han fram barn, unga och diakoni för att visa Svenska kyrkans oerhörda betydelse. Herre, du var förr ditt folk nådig! Att gudstjänststatistiken för alls inte länge sedan var 25 miljoner och att denna då låga siffra bekymrade ärkebiskop Werkström, ska vi inte låtsas om. Huvudgudstjänsten drar ihop 4 miljoner.
Modéus II har förstått av en doktorsavhandling och en licenciatuppsats att skolans religionsundervisning sker utifrån ett distanserat förhållningssätt. Det har vi andra förstått sedan länge. Jag upprepar: KU-tjejerna kom och frågade om de inte av religiösa skäl kunde begära befrielse från religionskunskapen. Detta skedde för flera decennier sedan. Modéus II har kommit fram till att "religiösa människor bör inte bemötas som ett homogent kollektiv". Men är det inte just detta som sker när de kristna ska motas in i det religiösa facket? Vore det inte bättre men mer dumdristigt att ta upp kampen mot den imbecilla sekularismen och dess än mer imbecilla följder?
Det finns skäl att ställa frågan vad Modéus II kunde ha fått ur sig så här i påskens tid om han valt att inte skriva om religion just. Om han inte velat riskera anseende (och karriär) kunde han skrivit mer fromsint, för det finns sådant en biskop kan skriva även om inte så många förstår det och än färre bryr sig om det. Gudstjänstsiffrorna Modéus II publicerade var ju snudd på vilseledande för allt var inräknat.
Nu kan man också kolla hans påskhälsning på Växjö stifts hemsida. Ni som vet att analysera, nog är detta MTD-religion så det smäller om det. Uppmärksamheten vänds från Jesus till oss. Och jag kan bara konstatera att Modéus II och jag alls inte är ett i tro. Han är nämligen religiös. Det är inte jag.
Kolla själva. Det låter fromt men lockar ingen till efterföljelse och lärjungaskap. Om ni inte tror mig så läs som motbild Bonhoeffer, som gjorde upp med denna obarmhärtiga borgerliga religion, som rätteligen ska kallas MTD.
https://www.svenskakyrkan.se/vaxjostift
Visst kan man förstå att Modéus II inte förmådde skriva eller säga det som Frimodig kyrkas bönenätverk fick be och som ter sig som en annan hållning, en påskhållning. Bara som ett exempel, Helge! Och Helge, vi har det gemensamt att vi inte är religiösa. Vi nöjer oss inte med något annat än The Real Thing.
http://www.barometern.se/debatt/fredrik-modeus-religiosa-manniskor-far-inte-avfardas-som-dumma/
Redaktören Mats Andersson i Kalmar fann det "riktigt trevligt" att i anledning av "en trevlig helg med god mat och mycket godis" publicera biskops Modéus påsktankar. "En väldigt bra och tänkvärd påskkrönika." Fast, det kan jag säga som läst den, föga sägs om verkligheten. Vi får dock en skön själs bekännelse: "Som troende kristen går jag dessa dagar in i trons centrum; Kristi död och uppståndelse." Hade docenten Bengt Lidforss i Lund läst detta, hade han frågat a) finns det andra kristna än troende och b) går inte en biskop in i trons centrum alla dagar, är det inte detta som är själva tron och dessutom biskopens välbetalda syssla? Nu är Bengt Lidforss död, så Modéus II slipper den sortens invändningar. Och förresten handlar artikeln om religion, som sagt, inte om det som hände och blev till en "trevlig helg".
Han tycks lite upphetsad, Modéus II: "Förlegade uppfattningar om Svenska kyrkans hållning till homosexualitet och kvinnor som präster lever kvar." På vilket sätt är dessa uppfattningar förlegade? Det rycker allt i Bengt Lidforss lik nu! Hur många som företräder den sortens förlegade uppfattningar finns bland pålästa präster i Växjö stift? Och borde inte Modéus II ha ett svar på hur "dessa generaliseringar om missförstånd om religion" alls kan vara möjliga? Kan det bero på att själva Frågan använts som verktyg för att komma åt somliga?
Ska jag förstöra den trevliga helgen genom att räkna upp ett antal präster som faktiskt i Svenska kyrkan hävdar vad som påstås att Svenska kyrkan inte hävdar? Hävdar och hävdar, en del smyger sig undan också. "Det finns manliga präster som inte tar mig i hand, men det fokuserar jag inte på", som kyrkoherden i Alvesta Elisabet Cárcamo Storm visste att berätta i samma nummer av Smålandskomposten. Hon är född 1 april. Say no more! Men om denna uppgift sprids i samma tidning och samma dag som Modéus II undrar, kan vi säga att svaret har uppenbarats. Folk får besked och vet därmed mer än Modéus II.
Hur många avvisar undrar Bloggardag (för att visa sin undrande natur) att det skulle vara mer förlegat att verkligen ha dessa uppfattningar än till exempel vara av uppfattningen att Gud själv kallat Modéus II att vara biskop och inte partierna? Om det nu ska jagas förlegade uppfattningar, menar jag. För på vilket sätt ingrep Gud i t ex biskopsvalet? Lade sig Gud över huvud taget i eller är den tanken, som vi säger, förlegad? Vilka förlegade uppfattningar om detta utväljande för sittande på en biskopsstol och ordningar som upprätthålls med skrudar och later finns det? Är en biskop egentligen någonting speciellt eller är det en förlegad uppfattning det också?
Bloggardag konkluderar: Så var det alltså religionen Modéus II ville slå ett slag för i den trevliga påskens tid och i stiftets högertidningar. Han börjar låta som Antje (och Antje lät i DN i något som skulle vara svar till Maria Schottenius så att någon präst trodde hon skämtade aprillo, men detta får vi återkomma till). Varför blir det så viktigt för de kristna att kämpa för religion? Hävdar inte de kristna att judendomen med alla stora löften faktiskt missade när Messias kom, fast alla tecknen fanns att se med egna ögon? Hävdar de inte också att djup ropar till djup och att religionssamtal kan föras, men när allt kommer till allt så avvisas islam som villolära? Den bekänner nämligen inte Jesus som Herren. Den bekännelsen är just den kristna trons poäng eller har varit. Kan den vara förlegad så att kristendomen numera hävdar att det är förlegat att tänka att Jesus sa, att ingen kommer till Fadern som inte tar vägen genom honom – eller är detta numera ett fromt men dock påhitt? Förhåller det sig på samma sätt att det är förlegat att tänka att Jesus sa att han är vägen, sanningen och livet? Om det är förlegat, är förklaringen då att någon som kallade sig Johannes långt senare hittade på att Jesus sagt så? Man vill gärna veta.
Lite brydd hade Bengt Lidforss varit – men också rätt uppmuntrad – när han sett en religiös ledare (biskop) beskrivit situationen så, att det de troende är många och att de är "kritiskt tänkande, rationella människor med vitt skilda uppfattningar, med i grunden en religiös tro." De religiösa hör samman tydligen oavsett vitt skilda uppfattningar och håller ihop Det är nog därför alla måste hjälpas åt för att motarbeta "den religiösa beröringsskräcken"? Religiös beröringsskräck kan betyda vad orden säger. Antagligen avser Modéus II något annat, nämligen skräcken att beröra religion. Han leds till denna slutsats efter att ha presenterat 15 miljoner gudstjänstbesök och så kör han fram barn, unga och diakoni för att visa Svenska kyrkans oerhörda betydelse. Herre, du var förr ditt folk nådig! Att gudstjänststatistiken för alls inte länge sedan var 25 miljoner och att denna då låga siffra bekymrade ärkebiskop Werkström, ska vi inte låtsas om. Huvudgudstjänsten drar ihop 4 miljoner.
Modéus II har förstått av en doktorsavhandling och en licenciatuppsats att skolans religionsundervisning sker utifrån ett distanserat förhållningssätt. Det har vi andra förstått sedan länge. Jag upprepar: KU-tjejerna kom och frågade om de inte av religiösa skäl kunde begära befrielse från religionskunskapen. Detta skedde för flera decennier sedan. Modéus II har kommit fram till att "religiösa människor bör inte bemötas som ett homogent kollektiv". Men är det inte just detta som sker när de kristna ska motas in i det religiösa facket? Vore det inte bättre men mer dumdristigt att ta upp kampen mot den imbecilla sekularismen och dess än mer imbecilla följder?
Det finns skäl att ställa frågan vad Modéus II kunde ha fått ur sig så här i påskens tid om han valt att inte skriva om religion just. Om han inte velat riskera anseende (och karriär) kunde han skrivit mer fromsint, för det finns sådant en biskop kan skriva även om inte så många förstår det och än färre bryr sig om det. Gudstjänstsiffrorna Modéus II publicerade var ju snudd på vilseledande för allt var inräknat.
Nu kan man också kolla hans påskhälsning på Växjö stifts hemsida. Ni som vet att analysera, nog är detta MTD-religion så det smäller om det. Uppmärksamheten vänds från Jesus till oss. Och jag kan bara konstatera att Modéus II och jag alls inte är ett i tro. Han är nämligen religiös. Det är inte jag.
Kolla själva. Det låter fromt men lockar ingen till efterföljelse och lärjungaskap. Om ni inte tror mig så läs som motbild Bonhoeffer, som gjorde upp med denna obarmhärtiga borgerliga religion, som rätteligen ska kallas MTD.
https://www.svenskakyrkan.se/vaxjostift
Visst kan man förstå att Modéus II inte förmådde skriva eller säga det som Frimodig kyrkas bönenätverk fick be och som ter sig som en annan hållning, en påskhållning. Bara som ett exempel, Helge! Och Helge, vi har det gemensamt att vi inte är religiösa. Vi nöjer oss inte med något annat än The Real Thing.
Med Påskens vittne vill vi gå ut i världen och förkunna din Uppståndelse, och att du är den Levande mitt ibland oss idag som kallar till tro och helgelse. Kom och möt oss med din närvaro och förvandla våra hjärtan genom ditt Ord. Tänd i oss, genom den helige Ande, trons glöd och eld.
Herre, du som alltid lever i din kyrka, led henne genom den helige Ande in i hela sanningen
Kristus är Uppstånden!
Ja, han är sannerligen Uppstånden!
söndag 1 april 2018
Sorprsesa con Pasqua: Uppståndelse!
Kristus är uppstånden!
Det är högtid för oss som inte nöjer oss med att vara religiösa utan vill se Verkligheten som den verkligen är. Kristus är uppstånden. Det får sina bestämda konsekvenser och de är många samt genomgripande.
Till uppståndelsen denna dag hör att boken En annan Kyrka. Svenska kyrkan speglad genom Kyrklig samling och Kyrklig samling speglad genom Svenska kyrkan (Gaudete) är på G, som det heter. Releasedatum har bestämts. Detta motiverar några funderingar om forskningsprocessen, den som alltid tycks gå från död till liv. Nå, i varje fall innehåller en hel del nära döden-upplevelser. Det är därför releasepartyn blir så livfulla.
God forskning överraskar alltid forskaren. Det var inte riktigt så som alla tänkte, inte så som man tänkte i sin tid och sin historia (om saken gäller historieforskning). Det visar sig vara annorlunda än den ”gängse” bilden ger vid handen. De samtida fördomarna utmanas. Om det inte vore så, skulle all forskning egentligen vara meningslös och kunde enklast ersättas av ideologiproduktion. Det finns forskare som tror sig göra stordåd på det viset. De skriver för att visa att de haft rätt hela tiden. Deras forskning är uppvisning utifrån ett enkelt schema: 1. Jag ska göra detta och detta 2. Jag gör detta och detta och 3. Nu har jag gjort detta och detta och allt visade sig stämma för det var precis detta som jag hela tiden trott. Om detta finns ett att säga: Intresseklubben noterar.
Ska Svenska kyrkans 1900-tal beforskas är det igenvuxet sly av bestämda fördomar som ska röjas. Vi tror oss nämligen veta hur det var. Då får vi inte heller veta. När vi går till läggen träder däremot en annan tid men också en annan verklighet fram. Vi ser nu det de inte såg i sin tid genom att se vad de såg och förbisåg då. Sammanhangen står fram och gestaltar verkligen sammanhang. Enskildheter blir detaljer eller mer än detaljer i en helhet, ett skeende.
Inte sällan kör en forskare fast och ett problem gnager därför att forskaren har på känn att något viktigt ligger gömt bakom det forskaren tänker. Det finns minst ett lager till att frilägga. Dagar när det är så känns mödosamma. Men så kan det lossna, närmast överraskande. En replik, en hänvisning till något att läsa och kanske då från någon som alla inte är informerad om forskarens funderande, ger den nya infallsvinkeln och det är bara att nysta i en tråd och se vad som då kommer fram. Samma mekanism kan visa sig när läsning från en bok självklart hakar i en annan bok och ger nya insikter. För en kristen är detta inspiration i kvalificerad mening.
Annars sitter forskaren med det tidsödande att läsa, försöka förstå och med tiden försöka få struktur på en undersökning samt få text ur maskineriet. Det är då de läsande vännerna blir så betydelsefulla.
Jag fick ett öppet uppdrag att skriva om Kyrklig samling kring Bibeln och bekännelsen. Det dröjde inte länge förrän jag såg att Kyrklig samling faktiskt inte uträttat så mycket. Det beror på dess funktion som samarbetsråd för andra organisationer. Det var i dessa det egentliga arbetet skulle utföras. För att ”högkyrkligheten” alls skulle kunna bidra, behövde bönegemenskaperna skapa en organisation. Det blev arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse. Kyrklig samling med biskop Bo Giertz som ordförande kom till för att hålla ihop bekännelserörelsen i vid mening och förvalta den svenskkyrkliga normalitet, som varit den rådande fram till det beslut riksdagen överprövade, dvs fattade ett beslut på egen hand år 1958. Det fanns människor med olika bakgrund som insåg vad de hade gemensamt och ville ta vara på det.
Mönstret är därefter genomgående. Bo Giertz är kyrkodiplomaten, men det finns mer aktivistiska ledamöter i Kyrklig samling. De mer radikala som domprosten GA Danell eller för den delen Gunnar Rosendal /egentligen utanför samlingens konkreta arbete/ vill utmana och står för det mindre diplomatiska. Denna dubbelhet kännetecknar Kyrklig samling och blir en förutsättning för samlingens fortlevnad. Utan de radikala hade kyrkodiplomaterna varit förlorade. Samtidigt är det rörelserna i Kyrklig samling men också Kyrklig samling som återkommande talar för vikten av samtal i Svenska kyrkan. Den kyrkopolitiska majoriteten gör det aldrig. Den pressar i stället sin motpart till reträtter och har tillgång till viktiga maktinstrument, inte minst en utnämningspolitik som syftar till att marginalisera dem som tänker på det tidigare sättet.
De kommunikativa missbedömningarna har jag skrivit om i boken liksom om de olösta frågorna, men detta kan den intresserade läsaren själv se när boken ges ut och avfiras den 29 maj kl 13 på Laurentiistiftelsen i Lund.
Kl 13 hälsas välkommen och därefter blir det ett författarsamtal om boken. Mingel därpå på gräsmattan eller i Sällskapsrummet. Lund står för det lundensiskt akademabla, stiftelsen för den skånska gästfriheten (även om det är förlaget som står för drickat!). I Lund finns också bokhandeln Arken, som alltid besöks förstås.
Kl 13 hälsas välkommen och därefter blir det ett författarsamtal om boken. Mingel därpå på gräsmattan eller i Sällskapsrummet. Lund står för det lundensiskt akademabla, stiftelsen för den skånska gästfriheten (även om det är förlaget som står för drickat!). I Lund finns också bokhandeln Arken, som alltid besöks förstås.
Förlagschefen på Gaudete förslog att den 29 maj skulle vara en ”Reunion och Release”. Det betyder att folk tar sig till Lund för att träffas lika mycket som för att vara med om boksläppet. Kul idé. Sådana idéer är jag alltid för.
Mer om boken?
Jag upprepar ett enda: Ingen ska tro sig veta vad som står i boken utan att ha läst den. Och den är ansenligt tjock, men skriven så att läsaren ska kunna hoppa in lite här och var och ändå få en hum om vad allt handlar om.
Boken är min, men projektet är Kyrklig samlings. Det öppna mandatet innebar att jag fritt kunde forska och skriva men dra nytta av en projektgrupp. I den ingick Björn Fyrlund, Yngve Kalin och Anders Reinholdsson. Under arbetets gång har jag blivit överraskad och sett sådant som tidigare inte varit helt lätt att se och förstå.
Är boken till någon nytta? Den ger perspektiv och de som vill fundera över Svenska kyrkan och tänka över framtidsfrågor har en del att hämta. Tror jag.
Hann jag i all uppståndelse nämna att Jesus har uppstått, hurra, hurra...
Hann jag i all uppståndelse nämna att Jesus har uppstått, hurra, hurra...
lördag 24 mars 2018
Dödshjälp
Är det oproblematiskt om en kristen håller med ateister och agnostiker om att dödshjälp bör införas? Jag menar, vi säger ju till Gud att "min tid står i dina händer". Det gör väl inte ateister och agnostiker? Vi tänker väl också att Gud ville mig, därför finns jag till. Tänker ateister och agnostiker så? Vi tänker att Gud har en uppgift som passar för mig livet igenom och när jag fullgjort den, får jag dö. Så tänker väl inte ateister och agnostiker?
Flyttar man frågan om dödshjälp från att vara en läkarfråga till att bli en medborgarfråga, ser jag komplikationer. Är jag gammal kan det förstås vara ett samhällsintresse att bli av med mig utan att jag upptar en dyr vårdplats något år eller några månader extra. Och om jag kunde falla under en abortindikation eller alls ingen när jag just kommit till, varför skulle det vara annorlunda när jag är gammal?
Brott mot femte budet är det att tänka "du behövs inte", lärde vi konfirmanderna. Det gällde aktiviteter på skolgården lika väl som bland kompisarna. Vi håller ihop, det var grundhållningen. Kan det vara så, att förslagen om dödshjälp illustrerar hur det är i ett samhälle av vårt slag, ett samhälle där somliga människor inte behövs? Eller illustreras bara rädslan för livet, en rätt naturlig hållning om det är en dödskultur vi lever i. Rädslan för livet gestaltas som en rädsla för smärta och för det svåra. Kanske handlar det också om rädslan att behöva se livets meningslösheter. Eller den grundläggande rädslan att kläs av och föras dit jag inte vill. Det hävdas förresten att vi är mer rädda för döden än någonsin.
Kan det vara så att den praktiserade gudlösheten ger detta resultat? Räddhågan är grundhållning och det finns inte längre något kristet hopp inför döden, inga goda repliker att ta till sig från söndagens gudstjänst, inga erfarenheter av en from person som ska dö och kan tycka att detta ska bli en intressant upplevelse, nämligen att få se det hon trodde. Anders Brogren har på sin hemsida lagt ut sin prästmötesavhandling och där finns beskrivningen från två dödsbäddar. Jag säger inte att den som inte läst måste läsa. Jag säger bara att dessa sidor hör till de märkligaste man kan läsa.
Skulle vi än mer eftertryckligt säga, att sekulariseringen är obarmhärtig mot människor för den har inga livsperspektiv? Borde vi ställa riktigt allvarliga frågor hur det kommer sig att människor är mer rädda för döden än någonsin, om nu professor Ingemar Engström har rätt i det påståendet. (Vi måste dö i en tid som gjort det lätt att leva. Understreckare. SvD 20 mars)
Naturligtvis kan man diskutera vilken skillnad det är mellan läkarassisterad frivillig dödshjälp och detta att en patient ber att få "pallativ seditering" eller slutar att äta och dricka. Men här är väl den egentliga skillnaden mellan dem som bestämt sig för att det inte är någon skillnad och oss som menar att det är en skillnad. Varför har vi inte lärt församlingarna att sjunga sv ps 622 på Erssons melodi? Den som kan sjunga psalmen drar inte ut på döendet men skyndar inte heller på det. När jag känner att det är nog och min kropp vet det, kan jag vara tacksam för att få somna och i sömnen vänta döden.
En kyrkokristen vet att sjunga och sjunga också mot döden!
Alltså är jag emot när Carl Reinhold Bråkenhielm och Tuulikki Koivunen Bylund gör gemensam sak i dödshjälpsfrågan med ateister och agnostiker. Eller är jag emot? Är jag inte närmast för att vi får veta hur de tänker? På punkt efter punkt visar det sig att vi inte bara är oense på en punkt. Tänker jag MTD-religion hör väl dödshjälpen till det terapeutiska och deismens tanke är ju att Gud finns men aldrig lägger sig i förrän vi verkligen behöver det. Då ordnar han allt för oss. Orden sagda till tröst för de ängslade blir till garantier för de tvärsäkra. Här ger oss den augustinska medvetenheten under 400-talet i augustinermunkens erfarenheter från 1500-talet en del att fundera över. Vi är alls inte ense i Svenska kyrkan. Det är då för väl!
Annika Borg förförde mig förresten. Hon skrev i Axess om Agenda 2030 och Svenska kyrkans insatser. Där återges vad Svenska kyrkan tror, tror jag. Jag förfördes och tittade under dryga 3 minuter på bidraget. Jag kände det som ett gott bidrag till lidandet. Ska Antje ställas till ansvar? Eller händer det bara och vi står på de gröna ängarna och betraktar tillvaron idogt idisslande? Som kor men inte Kyrkans kor?
https://www.svenskakyrkan.se/agenda2030
Förresten konstaterade John Nilsson i januari månad år 1939 att reduceringen av kristendomskunskapen fortskridit så långt att denna kunskap "numera uppfyller mycket stora krav ifråga om enkelhet och torftighet". Församlingsbladet nr 4/1939 s 49. Jag har sålunda som ni förstår verkligen kollat Svenska kyrkans agendafilm.
Nu stundar Palmsöndag och Stilla veckan. Bloggardag förfaller till fromhetsövningar. Det blir, Deo volente, nya blogginlägg i syfta att skapa uppståndelse som en effekt av Uppståndelsen när Bloggardag eftertryckligt firat den. Men det dröjer till Påskdagens morgon är det tänkt. Då ska som en påskhälsning avslöjas när boken En annan Kyrka releasas.
Flyttar man frågan om dödshjälp från att vara en läkarfråga till att bli en medborgarfråga, ser jag komplikationer. Är jag gammal kan det förstås vara ett samhällsintresse att bli av med mig utan att jag upptar en dyr vårdplats något år eller några månader extra. Och om jag kunde falla under en abortindikation eller alls ingen när jag just kommit till, varför skulle det vara annorlunda när jag är gammal?
Brott mot femte budet är det att tänka "du behövs inte", lärde vi konfirmanderna. Det gällde aktiviteter på skolgården lika väl som bland kompisarna. Vi håller ihop, det var grundhållningen. Kan det vara så, att förslagen om dödshjälp illustrerar hur det är i ett samhälle av vårt slag, ett samhälle där somliga människor inte behövs? Eller illustreras bara rädslan för livet, en rätt naturlig hållning om det är en dödskultur vi lever i. Rädslan för livet gestaltas som en rädsla för smärta och för det svåra. Kanske handlar det också om rädslan att behöva se livets meningslösheter. Eller den grundläggande rädslan att kläs av och föras dit jag inte vill. Det hävdas förresten att vi är mer rädda för döden än någonsin.
Kan det vara så att den praktiserade gudlösheten ger detta resultat? Räddhågan är grundhållning och det finns inte längre något kristet hopp inför döden, inga goda repliker att ta till sig från söndagens gudstjänst, inga erfarenheter av en from person som ska dö och kan tycka att detta ska bli en intressant upplevelse, nämligen att få se det hon trodde. Anders Brogren har på sin hemsida lagt ut sin prästmötesavhandling och där finns beskrivningen från två dödsbäddar. Jag säger inte att den som inte läst måste läsa. Jag säger bara att dessa sidor hör till de märkligaste man kan läsa.
Skulle vi än mer eftertryckligt säga, att sekulariseringen är obarmhärtig mot människor för den har inga livsperspektiv? Borde vi ställa riktigt allvarliga frågor hur det kommer sig att människor är mer rädda för döden än någonsin, om nu professor Ingemar Engström har rätt i det påståendet. (Vi måste dö i en tid som gjort det lätt att leva. Understreckare. SvD 20 mars)
Naturligtvis kan man diskutera vilken skillnad det är mellan läkarassisterad frivillig dödshjälp och detta att en patient ber att få "pallativ seditering" eller slutar att äta och dricka. Men här är väl den egentliga skillnaden mellan dem som bestämt sig för att det inte är någon skillnad och oss som menar att det är en skillnad. Varför har vi inte lärt församlingarna att sjunga sv ps 622 på Erssons melodi? Den som kan sjunga psalmen drar inte ut på döendet men skyndar inte heller på det. När jag känner att det är nog och min kropp vet det, kan jag vara tacksam för att få somna och i sömnen vänta döden.
En kyrkokristen vet att sjunga och sjunga också mot döden!
Alltså är jag emot när Carl Reinhold Bråkenhielm och Tuulikki Koivunen Bylund gör gemensam sak i dödshjälpsfrågan med ateister och agnostiker. Eller är jag emot? Är jag inte närmast för att vi får veta hur de tänker? På punkt efter punkt visar det sig att vi inte bara är oense på en punkt. Tänker jag MTD-religion hör väl dödshjälpen till det terapeutiska och deismens tanke är ju att Gud finns men aldrig lägger sig i förrän vi verkligen behöver det. Då ordnar han allt för oss. Orden sagda till tröst för de ängslade blir till garantier för de tvärsäkra. Här ger oss den augustinska medvetenheten under 400-talet i augustinermunkens erfarenheter från 1500-talet en del att fundera över. Vi är alls inte ense i Svenska kyrkan. Det är då för väl!
Annika Borg förförde mig förresten. Hon skrev i Axess om Agenda 2030 och Svenska kyrkans insatser. Där återges vad Svenska kyrkan tror, tror jag. Jag förfördes och tittade under dryga 3 minuter på bidraget. Jag kände det som ett gott bidrag till lidandet. Ska Antje ställas till ansvar? Eller händer det bara och vi står på de gröna ängarna och betraktar tillvaron idogt idisslande? Som kor men inte Kyrkans kor?
https://www.svenskakyrkan.se/agenda2030
Förresten konstaterade John Nilsson i januari månad år 1939 att reduceringen av kristendomskunskapen fortskridit så långt att denna kunskap "numera uppfyller mycket stora krav ifråga om enkelhet och torftighet". Församlingsbladet nr 4/1939 s 49. Jag har sålunda som ni förstår verkligen kollat Svenska kyrkans agendafilm.
Nu stundar Palmsöndag och Stilla veckan. Bloggardag förfaller till fromhetsövningar. Det blir, Deo volente, nya blogginlägg i syfta att skapa uppståndelse som en effekt av Uppståndelsen när Bloggardag eftertryckligt firat den. Men det dröjer till Påskdagens morgon är det tänkt. Då ska som en påskhälsning avslöjas när boken En annan Kyrka releasas.
fredag 23 mars 2018
I Sherwoodskogen
Min vän G rapporterade att Harriet Sherwood samlat uppgifterna i en artikel i The Guardian. Harriet ser inte bara skogen utan också träden i Sherwood. Hon kan luta sig emot Stephen Bullivant, religionssociolog och teolog i London. Bilden är entydig och de stöddiga romerska katolikerna, de som inhöstar alla framgångar och bortser från alla katastrofer i det egna kyrkosystemet, borde få ytterligare problem att hålla ifrån sig. Beskedet är glasklart: Christianity as default is gone. Den kristna tron är i Europa inte norm, bärande värdering eller det som ska följas längre.
Varför? I åldrarna 16 till 29 år säger sig 91% i Tjeckien inte ha någon religion. Det är högst siffra i Europa. Därefter kommer Estland, Sverige och Nederländerna. Siffran för Sverige är 75%. 3 av 4.
I Storbritannien identifierar sig 7% i dessa åldrar som anglikaner, dvs till statskyrkan, det stabila systemet. 6% identifierar sig som muslimer. Professor Bullivant säger att religionen är moribund, ligger för döden. Kristendomen går inte längre från släkte till släkte. Det var just detta en lärare sa mig: "I de klasser jag undervisar ser jag att ni inte har några med er." Sådant är roligt för en präst att höra. En majoritet av dessa gymnasieelever är förstås döpta. Men en folkkyrka definieras av att den är familjekyrka och släktens kyrka, själva den andliga hemorten. Det är kört.
Fler siffror från Sverige: 45% i åldersspannet 16-29 år går aldrig i kyrkan och 70% ber aldrig. Den gamla paradgrenen "kyrkliga bortförklaringar" utövades formdomdags så, att folk trots allt bad. Procentsiffrorna visar läget i den svenska folkkyrkan. Vi ligger i samma härad som länder där en ateistisk stat gjort sitt bästa. Hur ska det förstås? På något annat sätt än som en väl genomförd kampanj att göra sig den kristna tron kvitt? Ska den tanken kopplas helt fri från ingenjörerna bakom samhällsbygget och skolreformerna? Stellan Arvidson t ex. Finns det inte en del frågor att ställa, som till sist styr in på hur Svenska kyrkan hanterar saken?
Nu ska det till undervisningsprogram och vi har nio år på oss att ordna saken, heter det i analyserna från Antjeborg. Det är faktiskt alls inte otro att förmoda att detta kommer att misslyckas. Ju mer Svenska kyrkan lägger sig platt för att inte utmana, desto färre unga kommer att lägga märke till Kyrkan. Iförd samma kulörer som bakgrunden och utan att röra sig går det inte att upptäcka vad denna folkkyrka har att komma med. Och den träder fram som hade den inget att komma med mer än MTD-religion. Den religionen förlöser ingen ungdomlig entusiasm. Den hanteras också i mötet med ungdomar på en teologiskt rätt elementär nivå, som ni vet. Präster undviker oftast ungdomsarbete på kvällstid och läger på liggunderlag.
En sak är att kristendomsundervisningen försvann. Vi talar 1960-tal men ska lika gärna tala 1919 års läroplan, den som gjorde kristendomen etisk. Professorn Oloph Bexell har påpekat att denna kristendomstyp är statlig, den svenska statens preferens av religionstyp. Hämtas på kyrkligdokumenation.nu och är måsteläsning för den som vill fortbilda sig.
Lika viktigt är nog att de gamla folkkyrkobiskoparna var idealister. Manfred Björkquist menade i ett ögonblick av klarsyn att den svenska skolan gav dopundervisning och detta var förutsättningen för barndop. De sista resterna av dopundervisningen i skolans form försvann när jag var konfirmand och det är trots allt ett tag sedan. Svenska kyrkan fortsatte döpa barn, unga präster försökte få till en ansvarig doppastoral (inspirerade av doparbetet i Paris inte minst), de gick hem till familjer, vänslades, döpte, bjöd in till söndagsskola och barntimmar, fick i de flesta fall lägga ner söndagsskolan och satsa på barntimmarna för att i tidens längd se att dagis och förskola betydde att utrymmet för barntimmar också försvann. Själv mödan att få in dopen i församlingens gudstjänst tycks mig inte över tid ha lyckats. Nu är det enskilda dop på lördagen som gäller. Prästen står där och varje familj får sin dopgudstjänst. Kunden bestämmer vart kusken ska köra. Och detta är förstås alls ingen strategi för att förstärka gudstjänstseden. Dopet ges en annan tolkning, blir ett familjeevent. När nu föräldrarna inte gift sig blir det ett bra tillfälle för två släkter att mötas. Det blir med nödvändighet föga av dopundervisning men kanske lite social babysång. I vart fall blir det inte någon undervisning när barnet fyllt 3 år... Konfirmationsfrekvensen, vi talar om något annat. Det finns i Svenska kyrkan inget fungerande kristen fostran-program.
Jag antar att vi hade rätt, vi som skrev kritiska böcker och artiklar på 1970-talet och därefter och förutspådde vad som skulle ske. Det kunde vara skäl att kolla vilka förslag vi gav, de där om att bygga nerifrån och ha en pastoral för en levande församling, och kanske också kolla om det vi skrev till någon del gick att genomföra. Den intensiva jakten på dem som tänkte fel i ämbetsfrågan resulterade också i, willingly nillingly, att analyser och lösningsförsök avfärdades. Det hade kunnat vara radikalt annorlunda i Svenska kyrkan om denna kreativitet tagits till vara och kättarjakterna begränsats. Systemet drev de tappra ut i Sherwoodskogen. Sheriffen i Nottingham (Snottingham egentligen, men det vill borgarna i Nottingham inte påminnas om) fick fritt fortsätta att förtrycka hederligt folk. Say no more!
Saken gäller en kulturkamp i Europa och i Sverige. Det finns mänskligt att döma inga förutsättningar att bedriva den. Saken gäller också en kyrkokamp. Den MTD-religion som utminuteras lockar inte till lärjungaskap.
Kan då andliga glödpunkter utgöra alternativ? Kanske. Kanske inte. När jag tänker på uppdelningen av mänskligheten i "Anywheres" och "Somewheres" blir jag orolig. De första kan sannerligen hamna precis var som helst och tror sig självständigt ha träffat genomtänkta val och inte bara fösts till ställningstaganden och ståndpunkter. Det är ett gigantiskt självbedrägeri att tänka så. Kategorin "Somewheres" är nog det folk som har vett att fira gudstjänst och har förmåga att utifrån detta stora perspektiv betrakta världen. Om de som har denna vetskap blir alltför få, vem kan då hjälpa och hela vid världens sönderfall? (sv ps 57:4)
Över detta och annat ska jag fundera fram till påskdagen. Jag ska förkovra mig i fromhet också. Men grundhållningen när jag läser rapporterna från Sherwoodskogen med omnejd är klar. Det blir för lite uppståndelse när larmrapporterna kommer. De kyrkliga tycks liknöjda. Hur det än är, kunde det ju alltid ha varit värre.
Varför? I åldrarna 16 till 29 år säger sig 91% i Tjeckien inte ha någon religion. Det är högst siffra i Europa. Därefter kommer Estland, Sverige och Nederländerna. Siffran för Sverige är 75%. 3 av 4.
I Storbritannien identifierar sig 7% i dessa åldrar som anglikaner, dvs till statskyrkan, det stabila systemet. 6% identifierar sig som muslimer. Professor Bullivant säger att religionen är moribund, ligger för döden. Kristendomen går inte längre från släkte till släkte. Det var just detta en lärare sa mig: "I de klasser jag undervisar ser jag att ni inte har några med er." Sådant är roligt för en präst att höra. En majoritet av dessa gymnasieelever är förstås döpta. Men en folkkyrka definieras av att den är familjekyrka och släktens kyrka, själva den andliga hemorten. Det är kört.
Fler siffror från Sverige: 45% i åldersspannet 16-29 år går aldrig i kyrkan och 70% ber aldrig. Den gamla paradgrenen "kyrkliga bortförklaringar" utövades formdomdags så, att folk trots allt bad. Procentsiffrorna visar läget i den svenska folkkyrkan. Vi ligger i samma härad som länder där en ateistisk stat gjort sitt bästa. Hur ska det förstås? På något annat sätt än som en väl genomförd kampanj att göra sig den kristna tron kvitt? Ska den tanken kopplas helt fri från ingenjörerna bakom samhällsbygget och skolreformerna? Stellan Arvidson t ex. Finns det inte en del frågor att ställa, som till sist styr in på hur Svenska kyrkan hanterar saken?
Nu ska det till undervisningsprogram och vi har nio år på oss att ordna saken, heter det i analyserna från Antjeborg. Det är faktiskt alls inte otro att förmoda att detta kommer att misslyckas. Ju mer Svenska kyrkan lägger sig platt för att inte utmana, desto färre unga kommer att lägga märke till Kyrkan. Iförd samma kulörer som bakgrunden och utan att röra sig går det inte att upptäcka vad denna folkkyrka har att komma med. Och den träder fram som hade den inget att komma med mer än MTD-religion. Den religionen förlöser ingen ungdomlig entusiasm. Den hanteras också i mötet med ungdomar på en teologiskt rätt elementär nivå, som ni vet. Präster undviker oftast ungdomsarbete på kvällstid och läger på liggunderlag.
En sak är att kristendomsundervisningen försvann. Vi talar 1960-tal men ska lika gärna tala 1919 års läroplan, den som gjorde kristendomen etisk. Professorn Oloph Bexell har påpekat att denna kristendomstyp är statlig, den svenska statens preferens av religionstyp. Hämtas på kyrkligdokumenation.nu och är måsteläsning för den som vill fortbilda sig.
Lika viktigt är nog att de gamla folkkyrkobiskoparna var idealister. Manfred Björkquist menade i ett ögonblick av klarsyn att den svenska skolan gav dopundervisning och detta var förutsättningen för barndop. De sista resterna av dopundervisningen i skolans form försvann när jag var konfirmand och det är trots allt ett tag sedan. Svenska kyrkan fortsatte döpa barn, unga präster försökte få till en ansvarig doppastoral (inspirerade av doparbetet i Paris inte minst), de gick hem till familjer, vänslades, döpte, bjöd in till söndagsskola och barntimmar, fick i de flesta fall lägga ner söndagsskolan och satsa på barntimmarna för att i tidens längd se att dagis och förskola betydde att utrymmet för barntimmar också försvann. Själv mödan att få in dopen i församlingens gudstjänst tycks mig inte över tid ha lyckats. Nu är det enskilda dop på lördagen som gäller. Prästen står där och varje familj får sin dopgudstjänst. Kunden bestämmer vart kusken ska köra. Och detta är förstås alls ingen strategi för att förstärka gudstjänstseden. Dopet ges en annan tolkning, blir ett familjeevent. När nu föräldrarna inte gift sig blir det ett bra tillfälle för två släkter att mötas. Det blir med nödvändighet föga av dopundervisning men kanske lite social babysång. I vart fall blir det inte någon undervisning när barnet fyllt 3 år... Konfirmationsfrekvensen, vi talar om något annat. Det finns i Svenska kyrkan inget fungerande kristen fostran-program.
Jag antar att vi hade rätt, vi som skrev kritiska böcker och artiklar på 1970-talet och därefter och förutspådde vad som skulle ske. Det kunde vara skäl att kolla vilka förslag vi gav, de där om att bygga nerifrån och ha en pastoral för en levande församling, och kanske också kolla om det vi skrev till någon del gick att genomföra. Den intensiva jakten på dem som tänkte fel i ämbetsfrågan resulterade också i, willingly nillingly, att analyser och lösningsförsök avfärdades. Det hade kunnat vara radikalt annorlunda i Svenska kyrkan om denna kreativitet tagits till vara och kättarjakterna begränsats. Systemet drev de tappra ut i Sherwoodskogen. Sheriffen i Nottingham (Snottingham egentligen, men det vill borgarna i Nottingham inte påminnas om) fick fritt fortsätta att förtrycka hederligt folk. Say no more!
Saken gäller en kulturkamp i Europa och i Sverige. Det finns mänskligt att döma inga förutsättningar att bedriva den. Saken gäller också en kyrkokamp. Den MTD-religion som utminuteras lockar inte till lärjungaskap.
Kan då andliga glödpunkter utgöra alternativ? Kanske. Kanske inte. När jag tänker på uppdelningen av mänskligheten i "Anywheres" och "Somewheres" blir jag orolig. De första kan sannerligen hamna precis var som helst och tror sig självständigt ha träffat genomtänkta val och inte bara fösts till ställningstaganden och ståndpunkter. Det är ett gigantiskt självbedrägeri att tänka så. Kategorin "Somewheres" är nog det folk som har vett att fira gudstjänst och har förmåga att utifrån detta stora perspektiv betrakta världen. Om de som har denna vetskap blir alltför få, vem kan då hjälpa och hela vid världens sönderfall? (sv ps 57:4)
Över detta och annat ska jag fundera fram till påskdagen. Jag ska förkovra mig i fromhet också. Men grundhållningen när jag läser rapporterna från Sherwoodskogen med omnejd är klar. Det blir för lite uppståndelse när larmrapporterna kommer. De kyrkliga tycks liknöjda. Hur det än är, kunde det ju alltid ha varit värre.
torsdag 22 mars 2018
Antagonistisk motsättning till gnostikerna
Kyrkan uppfattade att motsättningen till gnostikerna var antagonistisk. Det betyder en motsättning med motsatta intressen som står emot varandra och inte kan kompromissas bort. Det är liksom kört.
Vi ser denna motsättning i historiens ljus, när alla oklarheter försvunnit. Det var svårare då när läroskillnaderna handlade om ting som syntes vara små och kanske utan betydelse. Ska kristologin hänga på en bokstav bara? Men det gjorde den. Och Kyrkan som varit en minoritet medan sekten varit majoritet och kunnat skicka iväg de olämpliga, Athanasius t ex, stod fram och hennes bekännelse efter uppgörelserna bekräftades i Confessio Augustana. Så tryggt att vi slapp ge oss in i denna dogmatiska konflikt utan tryggt kan njuta frukterna av tidigare generationer kristnas möda. Eller kan vi?
Från Försvarshögskolan har jag med mig en del viktiga insikter. Inte minst den hur svårt det är att göra bedömningar av läget när det blir skymning. Drar det mot krig och är detta den utmaning vi ska svara på utan att själva agera så att vi ställer till med kriget? Vad avser den andra makten att uppnå? Vilka kan vi lita på? Finland? Nato? Vilka förband ska vi smygmobilisera, men kalla det att vi genomför särskilda övningar och när är det avgörande ögonblicket, det som långsamt kommer flygande och sätter sig men sedan snabbt lyfter, när vi måste beordra allmän mobilisering? Det är genom saktfärdighet med detta allt omvälvande beslut som de försiktiga då regerar eller inte alls agerar. Det är då de inledande missgreppen tas. Det gäller att tolka tidens tecken och se vad motparten är ute efter, inte hur vi välvilligt tolkar allt till det bästa.
Hur har MTD-religionen etablerats innanför kyrkmurarna?
Naturligtvis på klassiskt sätt:
Utbildning. Vi får religionsvetenskapligt utbildade präster. Fortbildningen fördjupar sällan teologin men förstärker innevarande ideologiska trender, kan man misstänka. Det är i så fall logiskt. HBTQ-fortbildning har vi väl alla varit på? Det jag minns från den var främst obenägenheten att stimulera ifrågasättanden.
Prästvigningsstopp infördes 1993/1994. De som kyrkosystemet inte önskade, skulle inte prästvigas. Därmed sekulariserades hela tanken på kallelse från Gud. Prästeriet hanterades som ett jobb.
Befordringsstopp har i omgångar införts. Biskopar kunde bara en viss sort bli. Systemet spred sig och formaliserades med att en idiotförklaring skulle skrivas på. För biskop Lars Eckerdal var detta orimligt. I Göteborgs stift behövde ingen skriva på något. Det blev med tiden annorlunda.
Åsiktsregistrering har fungerat återkommande och första steget har varit misstänkliggörande och förtal. Vid prästvalen visste alla vilka de omöjliga var. Tredjegångstillsättningar, dvs utnämning efter sakliga meriter, fanns som en möjlighet. Men var det tal om denna möjlighet, fanns alltid media till hands för att driva kampanj och få den sökande att inse hur orimlig arbetssituationen skulle bli.
Besättande av strategiska nyckelpositioner i beslutsapparat och på kanslier är förstås en självklarhet.
Maktutövning genom partipolitisering hör till bilden och detta leder också till det nya fenomenet: politisering. Det går att använda Svenska kyrkan som ideologisk kraft. Inget nytt i detta, men ett problem. Själva gestaltandet av denna maktutövning sker också så, att de som i egentlig mening inte har någon kyrklig förankring, ändå ställs ut som hade de. Och med uppdrag i beslutsapparaten och middagar avätna hos biskopar så ser de plötsligt kyrkliga ut...
Innehållsförändringen varsnar inte de flesta och det kanske främst beror på att de flesta har vaga idéer om vad kristen tro är. Det ger möjligheter att modellera en tro av MTD-typ och det är alls inte överraskande att människor gillar det moralistiska, det terapeutiska och den känsla som är religiös.
Vi som varit med ett tag har talat om innehållsliga men hanterbara förskjutningar inom ett sammanhållet kristet system, sådana man kan diskutera och argumentera för och emot. Det handlade om mer än så. Jag menar att det är detta vi ser nu. Och biskop Nygren hade rätt i sin analys av Svenska kyrkan som växlade in på främmande spår. Förfärande är hur konsekvent och omedvetet det hela tuffat på under 60 år.
Om det då är så att motsättningen är antagonistisk och inte en sådan som ryms inom vanlig kyrklig diversifiering, vad bör då göras? Det kan ni fundera över. Finns gnostikerna på plats i Svenska kyrkan just nu?
Denna torsdag letar jag i Torsdagsdepressionen efter bidrag från Pontus Håkansson, den grävande reportern. Han har slutat. Lite trist. Snart dröjer blott ett eko, hos dem som blivit kvar, sjunger vi med sv ps 489.
Några teman i bladet noterade jag. På ledarplats en uppenbar kritik av partipolitiseringen, därtill två sidor om arvoden (Rydaholm står ut med att inte ha arvoden utan de förtroendevalda gör ideella insatser, ni förstår att det är en församling att gilla! Timmy Leijens (S) försvar för de 303 000:- han uppbär, gillar jag också: "Det är en skälig ersättning annars skulle jag inte ha den", transfrågan kommer upp (intersexvariation), i det som kallas Eftertanke (var finns själva tanken då?) ska vi ta rygg på Jesus, frågan ställs om moderater är välkomna i Svenska kyrkan (nu är det inte frågan om kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*, moderater förklaras vara välkomna, men twitterkonto tycks besvärliga) och så handboksfrågan, (kritiken mot Antje för att hon håller sig undan denna heta fråga blir alltmer tydlig). Linköpings stift väljer bort flygresor (ingen tycks bry sig om att skogen bara i Kalmar län tar hand om 150 miljoner ton koldioxid, vilket motsvarar 840 resor med flyg tur och retur till Thailand för varje länsinvånare. Några av dem bor just i Linköpings stift).
Det finns dock några som har större anledning att bli deprimerade denna torsdag. Det tycks som om deras verklighetsuppfattning på punkt efter punkt massakreras. Tala om Torsdagsdepression!
Vi ser denna motsättning i historiens ljus, när alla oklarheter försvunnit. Det var svårare då när läroskillnaderna handlade om ting som syntes vara små och kanske utan betydelse. Ska kristologin hänga på en bokstav bara? Men det gjorde den. Och Kyrkan som varit en minoritet medan sekten varit majoritet och kunnat skicka iväg de olämpliga, Athanasius t ex, stod fram och hennes bekännelse efter uppgörelserna bekräftades i Confessio Augustana. Så tryggt att vi slapp ge oss in i denna dogmatiska konflikt utan tryggt kan njuta frukterna av tidigare generationer kristnas möda. Eller kan vi?
Från Försvarshögskolan har jag med mig en del viktiga insikter. Inte minst den hur svårt det är att göra bedömningar av läget när det blir skymning. Drar det mot krig och är detta den utmaning vi ska svara på utan att själva agera så att vi ställer till med kriget? Vad avser den andra makten att uppnå? Vilka kan vi lita på? Finland? Nato? Vilka förband ska vi smygmobilisera, men kalla det att vi genomför särskilda övningar och när är det avgörande ögonblicket, det som långsamt kommer flygande och sätter sig men sedan snabbt lyfter, när vi måste beordra allmän mobilisering? Det är genom saktfärdighet med detta allt omvälvande beslut som de försiktiga då regerar eller inte alls agerar. Det är då de inledande missgreppen tas. Det gäller att tolka tidens tecken och se vad motparten är ute efter, inte hur vi välvilligt tolkar allt till det bästa.
Hur har MTD-religionen etablerats innanför kyrkmurarna?
Naturligtvis på klassiskt sätt:
Utbildning. Vi får religionsvetenskapligt utbildade präster. Fortbildningen fördjupar sällan teologin men förstärker innevarande ideologiska trender, kan man misstänka. Det är i så fall logiskt. HBTQ-fortbildning har vi väl alla varit på? Det jag minns från den var främst obenägenheten att stimulera ifrågasättanden.
Prästvigningsstopp infördes 1993/1994. De som kyrkosystemet inte önskade, skulle inte prästvigas. Därmed sekulariserades hela tanken på kallelse från Gud. Prästeriet hanterades som ett jobb.
Befordringsstopp har i omgångar införts. Biskopar kunde bara en viss sort bli. Systemet spred sig och formaliserades med att en idiotförklaring skulle skrivas på. För biskop Lars Eckerdal var detta orimligt. I Göteborgs stift behövde ingen skriva på något. Det blev med tiden annorlunda.
Åsiktsregistrering har fungerat återkommande och första steget har varit misstänkliggörande och förtal. Vid prästvalen visste alla vilka de omöjliga var. Tredjegångstillsättningar, dvs utnämning efter sakliga meriter, fanns som en möjlighet. Men var det tal om denna möjlighet, fanns alltid media till hands för att driva kampanj och få den sökande att inse hur orimlig arbetssituationen skulle bli.
Besättande av strategiska nyckelpositioner i beslutsapparat och på kanslier är förstås en självklarhet.
Maktutövning genom partipolitisering hör till bilden och detta leder också till det nya fenomenet: politisering. Det går att använda Svenska kyrkan som ideologisk kraft. Inget nytt i detta, men ett problem. Själva gestaltandet av denna maktutövning sker också så, att de som i egentlig mening inte har någon kyrklig förankring, ändå ställs ut som hade de. Och med uppdrag i beslutsapparaten och middagar avätna hos biskopar så ser de plötsligt kyrkliga ut...
Innehållsförändringen varsnar inte de flesta och det kanske främst beror på att de flesta har vaga idéer om vad kristen tro är. Det ger möjligheter att modellera en tro av MTD-typ och det är alls inte överraskande att människor gillar det moralistiska, det terapeutiska och den känsla som är religiös.
Vi som varit med ett tag har talat om innehållsliga men hanterbara förskjutningar inom ett sammanhållet kristet system, sådana man kan diskutera och argumentera för och emot. Det handlade om mer än så. Jag menar att det är detta vi ser nu. Och biskop Nygren hade rätt i sin analys av Svenska kyrkan som växlade in på främmande spår. Förfärande är hur konsekvent och omedvetet det hela tuffat på under 60 år.
Om det då är så att motsättningen är antagonistisk och inte en sådan som ryms inom vanlig kyrklig diversifiering, vad bör då göras? Det kan ni fundera över. Finns gnostikerna på plats i Svenska kyrkan just nu?
Denna torsdag letar jag i Torsdagsdepressionen efter bidrag från Pontus Håkansson, den grävande reportern. Han har slutat. Lite trist. Snart dröjer blott ett eko, hos dem som blivit kvar, sjunger vi med sv ps 489.
Några teman i bladet noterade jag. På ledarplats en uppenbar kritik av partipolitiseringen, därtill två sidor om arvoden (Rydaholm står ut med att inte ha arvoden utan de förtroendevalda gör ideella insatser, ni förstår att det är en församling att gilla! Timmy Leijens (S) försvar för de 303 000:- han uppbär, gillar jag också: "Det är en skälig ersättning annars skulle jag inte ha den", transfrågan kommer upp (intersexvariation), i det som kallas Eftertanke (var finns själva tanken då?) ska vi ta rygg på Jesus, frågan ställs om moderater är välkomna i Svenska kyrkan (nu är det inte frågan om kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*, moderater förklaras vara välkomna, men twitterkonto tycks besvärliga) och så handboksfrågan, (kritiken mot Antje för att hon håller sig undan denna heta fråga blir alltmer tydlig). Linköpings stift väljer bort flygresor (ingen tycks bry sig om att skogen bara i Kalmar län tar hand om 150 miljoner ton koldioxid, vilket motsvarar 840 resor med flyg tur och retur till Thailand för varje länsinvånare. Några av dem bor just i Linköpings stift).
Det finns dock några som har större anledning att bli deprimerade denna torsdag. Det tycks som om deras verklighetsuppfattning på punkt efter punkt massakreras. Tala om Torsdagsdepression!
onsdag 21 mars 2018
Peta i getingboet
Jag börjar med ett nedslag på twitter bara för att visa hur uppdaterad jag är. Modern på gränsen till postmodern, kunde man tänka. Då hittar jag tre av översåtarnas tankar på Jungfru Mariae Bebådelsedag.
Modéus II konstaterar att Marias "ja" handlar också om oss; vi kallas till tjänst för Guds rike.
Åke Bonnier noterade att Maria gav Jesus till världen. Här hajade jag till. Var det inte just detta Gud gjorde? Han sände sin son. Men påpekar jag detta, avfärdas saken som felfinneri. Nå, vi får också ge Jesus till världen i varje livsval i varje ögonblick, skriver Åke. Och då får den Jesuscentrerade Maria inspirera oss!
Antje noterar att Maria vågar säga ja och lita på löftet. "Aptiten på livet är större än rädslan att det kan bli fel", blir slutsatsen. Ungefär som med kyrkohandboksarbetet, förstår jag.
Är Maria alltså förvandlad till trampolin? Vi stampar av hos Maria för att prata om något annat, inte om människoblivandets mysterium eller om henne utan mer om människovarandets alla uppgifter. Då blir Maria mera en moralisk förebild än min Frälsares Moder och Vår Fru. Är detta ett evangelium för mellanskikt och medelklass, de där med aptit på livet? Och är det inte en doft av lag att vi får ge Jesus till världen? "Får ge" betyder väl på vanlig svenska "ska ge"?
Kunde inte en from präst säga, att det enda du behöver är att vila i Gud, resten kommer att ge sig och när du gav Jesus vidare till andra, märkte du det inte ens själv. Det är just så det ska vara. Mt 25:31-46. Fundera kan man alltid. Det där Jönköpingsperspektivet tror jag att jag ogillar. Av evangeliet blir nu något vi ska göra. Marias "ja" blir vår arbetsuppgift. Sånt gillar man i Jönköping, staden där de rättfärdiga bor. Samt därtill några orättfärdiga, som jag uppskattar, och dessutom många djur. Tyck inte att jag är orättvis. Jag är döpt i dåvarande Bymarkens kapell, numera Dag Sandahl Memorial Chapel.
Varför ska vi i mars fira Internationella kvinnodagen, men inte stanna hos Maria i beundran, stum eller uttryckt som lovsång? Är hon inte en förebild just därför att hon ingenting gör, bara låter sig hanteras? Jag säger inte att MTD-religionen inte är from. Det är den förstås. Min fråga gäller om jag ser exempel på en gnostisk teologi, som tog gestalt i Svenska kyrkan och därefter och därför resulterar i självklara tankemönster och beteenden. Det verkar vara den gamla kyrkokristendomen men tittar man noga, ser man accentförskjutningarna. De kan tyckas små, men är avdrifter. Var och en som har elementär vana vid båtliv, vet vad avdrift resulterar i.
Hamnar den som gör en teologisk analys av "det som hörs" i Svenska kyrkan i getingboet? Säkert. I allt tal om fridfull försonlighet döljer sig den kraftfulla aggressiviteten. Inte blir det hela blidare av en genomgång av kyrkostatistiken.
Analyschefen Pernilla Jonsson har gått i skola i Alvesta och är en både kompetent och vänlig person. Hon har det inte så lätt för dels vet hon att vi kommer att tappa en miljon medlemmar tidigare än fram till år 2030, dels har hon till uppgifte att inte ta modet från kyrkoorganisationen. Det är därför, antar jag, som hon lyfter fram att vi har ett stort antal medlemmar mellan 22 och 31 år. Denna grupp måste vi lyckas hålla kvar. Hur tänker hon? Jag gissar att hon menar, att här är personer som får barn, som döps och så stärks kyrkorelationen. Kan hon mena något annat? "Puckeln" i befolkningsstatistiken brukar man väl tala om och missar Svenska kyrkan den, då accentueras problemen. Så det är nio avgörande år för att bromsa medlemstappet, inser jag. Då drar jag slutsatsen, att Svenska kyrkan inte har kapacitet att göra det.
Jag kan inte räkna, men om det dör ungefär 120 000 personer per år och att, säg, 80% av dem tillhör Svenska kyrkan, finns här ett betydande medlemstapp. Under år 2018 ska då Svenska kyrkan hittills ha förlorat 20 000 medlemmar genom döden. Rätt många tog också beslutet att lämna Svenska kyrkan utan att dö först. Det kan man också göra. De var under årets första två månader 5502. 1346 trädde in. Har Svenska kyrkan sålunda ett medlemstal under 6 miljoner just nu? Ännu en miljongräns passerad? Jag håller före att det är så. Då bör hemsidans text ändras. Där uppges 6.1 miljoner medlemmar. Hur vore det att helt enkelt skriva "under 6 miljoner medlemmar men Sveriges största medlemsorganisation". Då bleve väl alla glada. Fast finns det en prognos vilket år medlemstalet bör hamna under 5 miljoner?
Får detta dramatiska medlemstapp påpekas utan att ilskna getingar går till attack? Och utan att icke-kausala samband upprepas? Jag är likväl inte riktigt färdig med att peta i getingboet: Kyrkohandboken!
I kyrkohandboken finns ett antal citat som inte i alla delar överensstämmer med Bibel 2000. Man får inte ändra i texten. Vad händer nu? Protesterar Bibelsällskapet?
I kyrkohandboken förekommer en förkortad version av Missale Romanums påskprefation. För detta har icke tillstånd veterligt begärts av Katolska liturgiska nämnden. Ska Antje ringa Frasse, telefon VAT 69 och be om användartillstånd?
Som det heter i de ekumeniska kretsarna: "Now the shit really hits the fan." Rimma på det, Dike! Och hur reagerar getingarna på denna information? Sticker informationsbäraren, som själv vägrar sticka?
Modéus II konstaterar att Marias "ja" handlar också om oss; vi kallas till tjänst för Guds rike.
Åke Bonnier noterade att Maria gav Jesus till världen. Här hajade jag till. Var det inte just detta Gud gjorde? Han sände sin son. Men påpekar jag detta, avfärdas saken som felfinneri. Nå, vi får också ge Jesus till världen i varje livsval i varje ögonblick, skriver Åke. Och då får den Jesuscentrerade Maria inspirera oss!
Antje noterar att Maria vågar säga ja och lita på löftet. "Aptiten på livet är större än rädslan att det kan bli fel", blir slutsatsen. Ungefär som med kyrkohandboksarbetet, förstår jag.
Är Maria alltså förvandlad till trampolin? Vi stampar av hos Maria för att prata om något annat, inte om människoblivandets mysterium eller om henne utan mer om människovarandets alla uppgifter. Då blir Maria mera en moralisk förebild än min Frälsares Moder och Vår Fru. Är detta ett evangelium för mellanskikt och medelklass, de där med aptit på livet? Och är det inte en doft av lag att vi får ge Jesus till världen? "Får ge" betyder väl på vanlig svenska "ska ge"?
Kunde inte en from präst säga, att det enda du behöver är att vila i Gud, resten kommer att ge sig och när du gav Jesus vidare till andra, märkte du det inte ens själv. Det är just så det ska vara. Mt 25:31-46. Fundera kan man alltid. Det där Jönköpingsperspektivet tror jag att jag ogillar. Av evangeliet blir nu något vi ska göra. Marias "ja" blir vår arbetsuppgift. Sånt gillar man i Jönköping, staden där de rättfärdiga bor. Samt därtill några orättfärdiga, som jag uppskattar, och dessutom många djur. Tyck inte att jag är orättvis. Jag är döpt i dåvarande Bymarkens kapell, numera Dag Sandahl Memorial Chapel.
Varför ska vi i mars fira Internationella kvinnodagen, men inte stanna hos Maria i beundran, stum eller uttryckt som lovsång? Är hon inte en förebild just därför att hon ingenting gör, bara låter sig hanteras? Jag säger inte att MTD-religionen inte är from. Det är den förstås. Min fråga gäller om jag ser exempel på en gnostisk teologi, som tog gestalt i Svenska kyrkan och därefter och därför resulterar i självklara tankemönster och beteenden. Det verkar vara den gamla kyrkokristendomen men tittar man noga, ser man accentförskjutningarna. De kan tyckas små, men är avdrifter. Var och en som har elementär vana vid båtliv, vet vad avdrift resulterar i.
Hamnar den som gör en teologisk analys av "det som hörs" i Svenska kyrkan i getingboet? Säkert. I allt tal om fridfull försonlighet döljer sig den kraftfulla aggressiviteten. Inte blir det hela blidare av en genomgång av kyrkostatistiken.
Analyschefen Pernilla Jonsson har gått i skola i Alvesta och är en både kompetent och vänlig person. Hon har det inte så lätt för dels vet hon att vi kommer att tappa en miljon medlemmar tidigare än fram till år 2030, dels har hon till uppgifte att inte ta modet från kyrkoorganisationen. Det är därför, antar jag, som hon lyfter fram att vi har ett stort antal medlemmar mellan 22 och 31 år. Denna grupp måste vi lyckas hålla kvar. Hur tänker hon? Jag gissar att hon menar, att här är personer som får barn, som döps och så stärks kyrkorelationen. Kan hon mena något annat? "Puckeln" i befolkningsstatistiken brukar man väl tala om och missar Svenska kyrkan den, då accentueras problemen. Så det är nio avgörande år för att bromsa medlemstappet, inser jag. Då drar jag slutsatsen, att Svenska kyrkan inte har kapacitet att göra det.
Jag kan inte räkna, men om det dör ungefär 120 000 personer per år och att, säg, 80% av dem tillhör Svenska kyrkan, finns här ett betydande medlemstapp. Under år 2018 ska då Svenska kyrkan hittills ha förlorat 20 000 medlemmar genom döden. Rätt många tog också beslutet att lämna Svenska kyrkan utan att dö först. Det kan man också göra. De var under årets första två månader 5502. 1346 trädde in. Har Svenska kyrkan sålunda ett medlemstal under 6 miljoner just nu? Ännu en miljongräns passerad? Jag håller före att det är så. Då bör hemsidans text ändras. Där uppges 6.1 miljoner medlemmar. Hur vore det att helt enkelt skriva "under 6 miljoner medlemmar men Sveriges största medlemsorganisation". Då bleve väl alla glada. Fast finns det en prognos vilket år medlemstalet bör hamna under 5 miljoner?
Får detta dramatiska medlemstapp påpekas utan att ilskna getingar går till attack? Och utan att icke-kausala samband upprepas? Jag är likväl inte riktigt färdig med att peta i getingboet: Kyrkohandboken!
I kyrkohandboken finns ett antal citat som inte i alla delar överensstämmer med Bibel 2000. Man får inte ändra i texten. Vad händer nu? Protesterar Bibelsällskapet?
I kyrkohandboken förekommer en förkortad version av Missale Romanums påskprefation. För detta har icke tillstånd veterligt begärts av Katolska liturgiska nämnden. Ska Antje ringa Frasse, telefon VAT 69 och be om användartillstånd?
Som det heter i de ekumeniska kretsarna: "Now the shit really hits the fan." Rimma på det, Dike! Och hur reagerar getingarna på denna information? Sticker informationsbäraren, som själv vägrar sticka?
tisdag 20 mars 2018
Kyrkohandbokssituationen, en dyster betraktelse
Med det digitala kan man nästan vänta att Torsdagsdepressionen inte hinner läka uit förrän den får en påspädning. Nu kom den i går. Jag har alltså hamnat i det alls inte okända läget, att denna depression blivit en del av min natur och något som jag uppskattar. Jag faller självklart också i den vanliga fällan att gärna tala om mitt tillstånd i tanke att alla är intresserade av det. Fenomenet är en slags uppiggande men nedslående, nedslående men uppiggande klerikal hospitalisering. När alltså Pontus Håkansson slog till igen var jag idel intresse.
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/ersattningsfragan-kan-vara-lost-upphovsratten-under-fortsatt-utredning
Var det inte att bra att ersättningsfrågan "kan vara" löst? Jo, rättsavdelningens juristers tidigare stöddiga framträdande har avlösts av ett ödmjukt: "vi har fått ändra oss lite". Det betyder på vanlig svenska att de fått acceptera de villkor som tidigare resolut avvisades och nu är det en hög nivå som gäller. Detaljer får vi inte veta. Men det tycks som om Alis, Administration av Litterära rättigheter i Sverige, menar att ersättningsnivåerna som tillämpats i åratal är orimligt låga. Jag kan inte minnas att ersättningsnivåerna kritiserats sedan det väl blivit en överenskommelse. Den gjordes när Bertil Werkström var ärkebiskop. Han satt kvar i den gamla föreställningsvärlden att den poetiska nådegåvan inte var en inkomstkälla så mycket som en tjänst åt Gud, inte minst när det handlade om gudstjänst.
Detta var dock inte det mest intressanta i nyhetsförmedlingen. Inte ens uppgiften att Svenska kyrkan inte varit i kontakt med Alis, fast jag noterade uppgiften med ett något höjt ögonbryn. Mitt högra. Nej, det är som vanligt professor Ekenberg och docenten Pahlmblad som släpas ut på denna dramatiska teaters stora scen.
Jag ser till min stilla häpnad, att "vi" inte heller haft kontakt med Ekenberg och Pahlmblad "ännu". Det där "ännu" förmår jag uppskatta. Tiden går. Tempus fugit, som de lärda herrarna skulle säga. Deras brev kom väl för 6-7 veckor sedan. Men ingen kontakt ännu. Kyrkostyrelsen är dock informerad om deras skrivelser. Vad sa styrelsen då? Nöjer den sig med konstaterandet att "det har dragit ut på tiden lite"? Lutar sig styrelsen mot det faktum att det är "vissa mellanrum" mellan sammanträdena, nästa kommer 5-6 april vill jag minnas? Vad ska vi andra säga, när vi får beskedet att "man får ha respekt för att saker tar tid och att vi ännu inte kan säga mer." Har inte juristerna i så fall sagt onödigt mycket hittills? Som till exempel det där om att det fanns några problem!
Analysen av det rättsliga läget är inte klar och det är alldeles för många steg kvar för att rättschefen ska kunna svara på frågan om det krävs kyrkomötesbeslut för att stryka texter ur handboken. Aha! Så först dras hela kyrkohandboksfrågan igenom det kyrkliga beslutsmaskineriet med arbetsgrupp, remisser och allt, besked lämnas i Kyrkostyrelsen att upphovsrättsfrågorna är lösta, förslag läggs, gudstjänstutskottet tar sig an det hela och så fattas ett kyrkomötesbeslut, som Antje till sist hyllar. Ingen bråkar mer än att reservationer inlämnas. POSK har sällat sig till kyrkohandboksentusiasterna. Utbildningar genomförs i stiften och besked lämnas att böckerna ska börja distribueras den 12 mars. Redan den 1 februari gavs besked om copyright, ett besked som ändrades. Och efterhand togs de hittills ifrågasatta bort från nätet. Saken är rimligtvis den, att ingen annan instans än ett kyrkomöte kan ändra beslutet. Hur skulle det kunna vara så? Det är ingrepp i innehåll, inte bara redaktionella korrigeringar vi talar om.
Nu finns det tusentals tryckta böcker klara för distribution förra veckan men, säger rättschefen, det är likväl möjligt att göra förändringar i kyrkohandboken om vi skulle komma dithän att man inte blir överens om upphovsrätten. Min vän G satt i sina penséer och undrade om kyrkokansliets personal skulle få till uppgift att dra ut sidor ur de tryckta böckerna innan distributionen kommer igång. Hans överslagsberäkning gav vid handen att detta utrivande av sidor bara tar någon vecka om alla hjälps åt. "Vi kan inte nöja oss med annat än högsta kvalitet", hette det. Det gäller att dra ut sidor utan att det blir fult i boken. Kan ingen fråga var böckerna förvaras och ta en bild innan sidor ska rivas ut? Det kanske inte är så bråttom. Inget kan väl hända förrän efter kyrkostyrelsens sammanträde i april?
Det rättsliga läget är hur som helst inte allvarligt i meningen att "det är för tidigt att kunna ha en uppfattning om det". Blir man inte lite orolig då? Rättsavdelningen säger sig inte ens ha klarlagt om det föreligger en upphovsrätt. Men finns det en sådan och man inte kommer överens med de författare man inte ens talat med, "måste vi ta hänsyn till det".
Min vän G och min vän förlagschefen är båda undrande över hanteringen. Upphovsrättsfrågorna är Prio Ett i förlagsvärlden. Det får inte bli fel för det kostar ohyggligt med pengar då. Därför ska upphovsrättsfrågorna vara lösta innan en bok trycks. I det aktuella fallet har texterna redan publicerats på webben. Prislapp? Hur blir det förresten med mkitt utlovade bokexemplar? Kan jag få ett med just de texter jag varit med om när de antogs och som jag reserverade mig mot? Eller går jag miste om boken om det blir en annan?
Hur kunde det bli så här? Hela kyrkohandboksprojektet är en sorglig uppställning av problem i varierade former. Det som hände när kyrkokansliet hävdade upphovsrätt utlöste den senaste kalabaliken. Detta är självförvållat av kyrkokansliet.
Jag återkommer dock gärna till frågan hur det är möjligt att göra förändringar i kyrkohandboken. När kyrkomötet antagit den kan väl ingen mindre auktoritet än kyrkomötet förändra den och det tar så lång tid att också beslutet om när den nya kyrkohandboken ska börja gälla måste omprövas. Kan kyrkostyrelsen på egen hand ändra ikraftträdandedatum till Första söndagen i Advent? Det har ju, som det heter, "dragit ut på tiden lite". Och kyrkohandboken kommer tilltufsad som gåva till församlingarna. Sidor utdragna? Eller alla böckerna makulerade och nya tryckta? Det tar sin tid.
Allt detta beror,jag upprepar, på kyrkokansliets stöddighet. Hade det liturgiska matreialet uppfattats vara allmän egendom, hade inget hänt. Då hade vi fått ett missale till, precis som det varit under decennier.
Biskoparna har också yttrat sig till kyrkokansliet. dnr KS 2018-0228, KS 208-0229. Det är ett yttrande som avvisar det som sålunda varit vanligt i det liturgiska arbetet, för nu måste varje återgivning av kyrkohandboken i sin helhet överensstämma med den av kyrkomötet antagna. Inskjutna tillägg tillåts inte. Detta var den hållning biskop Martin Lindström praktiserade på 1960-talet. Den fungerade inte ens då. Friherre Barnekow skällde ut biskopen, som hade beslagtagit missalet på Laurentiistiftelsen. Vill ni läsa hur det gick till bakom kulisserna, läser ni Sven O. Berglund, Laurentiistiftelsen i brytningstid, Meddelanden från Kyrkohistoriska arkivet i Lund. Ny följd 3, Lund 2000 (uppsök sockenbiblioteket). Ni kan läsa sidorna 151-162 och häpna men kanske också fatta.
I årtionden har gudstjänstlivet stimulerats av missalen från Noteria och Artos. arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse har stått som uppdragsgivare för utgivandet. Vi vet alla att just detta ville kyrkokansliet komma åt. Kanslisterna får nu understöd av biskoparna. Det är bara dumt. Ibland ska biskopar ha vett att vissla och tyckas obekymrade, inte minst de som vet att bortom det kyrkopolitiskt korrekta finns det präster från just denna förnyade svenskkyrklighet som gjort hängivna insatser för det liturgiska förnyelsearbetet i sina församlingar. Vad som helst går för sig tydligen i Gustaf Vasa och Storkyrkan men den kyrkliga förnyelsen ska hållas under skarp observation... Det kanske blir så här grobianartat när Antje (§49 i biskopsmötets protokoll 2018) berättar att hon deltagit i ett primatmöte. Eller är allt bara ett enkelt apspel det som vi bevittnar när vi följer kyrkohandboksdebaclet?
Vore jag kommandora på Torsdagsdepressionen skulle jag skicka en fotograf att ta en bild av travarna med missalen som ligger på något lager men som inte kan distribueras. En bild säger mer än tusen ord. En stor bild på sidan 1 kunde bli en framsida att minnas.
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/ersattningsfragan-kan-vara-lost-upphovsratten-under-fortsatt-utredning
Var det inte att bra att ersättningsfrågan "kan vara" löst? Jo, rättsavdelningens juristers tidigare stöddiga framträdande har avlösts av ett ödmjukt: "vi har fått ändra oss lite". Det betyder på vanlig svenska att de fått acceptera de villkor som tidigare resolut avvisades och nu är det en hög nivå som gäller. Detaljer får vi inte veta. Men det tycks som om Alis, Administration av Litterära rättigheter i Sverige, menar att ersättningsnivåerna som tillämpats i åratal är orimligt låga. Jag kan inte minnas att ersättningsnivåerna kritiserats sedan det väl blivit en överenskommelse. Den gjordes när Bertil Werkström var ärkebiskop. Han satt kvar i den gamla föreställningsvärlden att den poetiska nådegåvan inte var en inkomstkälla så mycket som en tjänst åt Gud, inte minst när det handlade om gudstjänst.
Detta var dock inte det mest intressanta i nyhetsförmedlingen. Inte ens uppgiften att Svenska kyrkan inte varit i kontakt med Alis, fast jag noterade uppgiften med ett något höjt ögonbryn. Mitt högra. Nej, det är som vanligt professor Ekenberg och docenten Pahlmblad som släpas ut på denna dramatiska teaters stora scen.
Jag ser till min stilla häpnad, att "vi" inte heller haft kontakt med Ekenberg och Pahlmblad "ännu". Det där "ännu" förmår jag uppskatta. Tiden går. Tempus fugit, som de lärda herrarna skulle säga. Deras brev kom väl för 6-7 veckor sedan. Men ingen kontakt ännu. Kyrkostyrelsen är dock informerad om deras skrivelser. Vad sa styrelsen då? Nöjer den sig med konstaterandet att "det har dragit ut på tiden lite"? Lutar sig styrelsen mot det faktum att det är "vissa mellanrum" mellan sammanträdena, nästa kommer 5-6 april vill jag minnas? Vad ska vi andra säga, när vi får beskedet att "man får ha respekt för att saker tar tid och att vi ännu inte kan säga mer." Har inte juristerna i så fall sagt onödigt mycket hittills? Som till exempel det där om att det fanns några problem!
Analysen av det rättsliga läget är inte klar och det är alldeles för många steg kvar för att rättschefen ska kunna svara på frågan om det krävs kyrkomötesbeslut för att stryka texter ur handboken. Aha! Så först dras hela kyrkohandboksfrågan igenom det kyrkliga beslutsmaskineriet med arbetsgrupp, remisser och allt, besked lämnas i Kyrkostyrelsen att upphovsrättsfrågorna är lösta, förslag läggs, gudstjänstutskottet tar sig an det hela och så fattas ett kyrkomötesbeslut, som Antje till sist hyllar. Ingen bråkar mer än att reservationer inlämnas. POSK har sällat sig till kyrkohandboksentusiasterna. Utbildningar genomförs i stiften och besked lämnas att böckerna ska börja distribueras den 12 mars. Redan den 1 februari gavs besked om copyright, ett besked som ändrades. Och efterhand togs de hittills ifrågasatta bort från nätet. Saken är rimligtvis den, att ingen annan instans än ett kyrkomöte kan ändra beslutet. Hur skulle det kunna vara så? Det är ingrepp i innehåll, inte bara redaktionella korrigeringar vi talar om.
Nu finns det tusentals tryckta böcker klara för distribution förra veckan men, säger rättschefen, det är likväl möjligt att göra förändringar i kyrkohandboken om vi skulle komma dithän att man inte blir överens om upphovsrätten. Min vän G satt i sina penséer och undrade om kyrkokansliets personal skulle få till uppgift att dra ut sidor ur de tryckta böckerna innan distributionen kommer igång. Hans överslagsberäkning gav vid handen att detta utrivande av sidor bara tar någon vecka om alla hjälps åt. "Vi kan inte nöja oss med annat än högsta kvalitet", hette det. Det gäller att dra ut sidor utan att det blir fult i boken. Kan ingen fråga var böckerna förvaras och ta en bild innan sidor ska rivas ut? Det kanske inte är så bråttom. Inget kan väl hända förrän efter kyrkostyrelsens sammanträde i april?
Det rättsliga läget är hur som helst inte allvarligt i meningen att "det är för tidigt att kunna ha en uppfattning om det". Blir man inte lite orolig då? Rättsavdelningen säger sig inte ens ha klarlagt om det föreligger en upphovsrätt. Men finns det en sådan och man inte kommer överens med de författare man inte ens talat med, "måste vi ta hänsyn till det".
Min vän G och min vän förlagschefen är båda undrande över hanteringen. Upphovsrättsfrågorna är Prio Ett i förlagsvärlden. Det får inte bli fel för det kostar ohyggligt med pengar då. Därför ska upphovsrättsfrågorna vara lösta innan en bok trycks. I det aktuella fallet har texterna redan publicerats på webben. Prislapp? Hur blir det förresten med mkitt utlovade bokexemplar? Kan jag få ett med just de texter jag varit med om när de antogs och som jag reserverade mig mot? Eller går jag miste om boken om det blir en annan?
Hur kunde det bli så här? Hela kyrkohandboksprojektet är en sorglig uppställning av problem i varierade former. Det som hände när kyrkokansliet hävdade upphovsrätt utlöste den senaste kalabaliken. Detta är självförvållat av kyrkokansliet.
Jag återkommer dock gärna till frågan hur det är möjligt att göra förändringar i kyrkohandboken. När kyrkomötet antagit den kan väl ingen mindre auktoritet än kyrkomötet förändra den och det tar så lång tid att också beslutet om när den nya kyrkohandboken ska börja gälla måste omprövas. Kan kyrkostyrelsen på egen hand ändra ikraftträdandedatum till Första söndagen i Advent? Det har ju, som det heter, "dragit ut på tiden lite". Och kyrkohandboken kommer tilltufsad som gåva till församlingarna. Sidor utdragna? Eller alla böckerna makulerade och nya tryckta? Det tar sin tid.
Allt detta beror,jag upprepar, på kyrkokansliets stöddighet. Hade det liturgiska matreialet uppfattats vara allmän egendom, hade inget hänt. Då hade vi fått ett missale till, precis som det varit under decennier.
Biskoparna har också yttrat sig till kyrkokansliet. dnr KS 2018-0228, KS 208-0229. Det är ett yttrande som avvisar det som sålunda varit vanligt i det liturgiska arbetet, för nu måste varje återgivning av kyrkohandboken i sin helhet överensstämma med den av kyrkomötet antagna. Inskjutna tillägg tillåts inte. Detta var den hållning biskop Martin Lindström praktiserade på 1960-talet. Den fungerade inte ens då. Friherre Barnekow skällde ut biskopen, som hade beslagtagit missalet på Laurentiistiftelsen. Vill ni läsa hur det gick till bakom kulisserna, läser ni Sven O. Berglund, Laurentiistiftelsen i brytningstid, Meddelanden från Kyrkohistoriska arkivet i Lund. Ny följd 3, Lund 2000 (uppsök sockenbiblioteket). Ni kan läsa sidorna 151-162 och häpna men kanske också fatta.
I årtionden har gudstjänstlivet stimulerats av missalen från Noteria och Artos. arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse har stått som uppdragsgivare för utgivandet. Vi vet alla att just detta ville kyrkokansliet komma åt. Kanslisterna får nu understöd av biskoparna. Det är bara dumt. Ibland ska biskopar ha vett att vissla och tyckas obekymrade, inte minst de som vet att bortom det kyrkopolitiskt korrekta finns det präster från just denna förnyade svenskkyrklighet som gjort hängivna insatser för det liturgiska förnyelsearbetet i sina församlingar. Vad som helst går för sig tydligen i Gustaf Vasa och Storkyrkan men den kyrkliga förnyelsen ska hållas under skarp observation... Det kanske blir så här grobianartat när Antje (§49 i biskopsmötets protokoll 2018) berättar att hon deltagit i ett primatmöte. Eller är allt bara ett enkelt apspel det som vi bevittnar när vi följer kyrkohandboksdebaclet?
Vore jag kommandora på Torsdagsdepressionen skulle jag skicka en fotograf att ta en bild av travarna med missalen som ligger på något lager men som inte kan distribueras. En bild säger mer än tusen ord. En stor bild på sidan 1 kunde bli en framsida att minnas.
måndag 19 mars 2018
Quid haec ad nos?
"Vad angår det oss?" Frågan dök upp på latin när jag tog till mig gudstjänstproduktionen i radio och tv. I Horda var högmässan först kl 18.
Utbudet i tv var rakt av tråkigt. Säkert fin musik och duktig kör, men utbudet gladde inte. Jag fattade inte förrän i efterhand att det var Örebro Kammarkör som gick loss och detta i Betelkyrkan, där de flesta av Kammarkörens medlemmar inte är medlemmar! Och så den där predikoformen där Maria blir modell för alla andra som har det svårt. Berättelsen befriar!
Det finns goda skäl att inte vara frikyrklig, insåg jag, och det var ett glatt budskap så gott som något, för vi blir oftast glada när våra fördomar uppfylls. Prästkrage ståtade pastorn med. Say no more! Men vad angick det som sades eller sjöngs mig egentligen, handen på hjärtat? Det behöver inte vara pastorns och Kammarkörens fel. Det kan, rein theoretisch, vara fel på min helgelse och fromhet också. Men då får man väl vara glad över det jag kunde glädjas åt i alla fall.
I radio var det Lutherska Missionsförsamlingen och en psykoterapeut som förkunnade. Det blir som det blir, MTD-stuk med fokus på det terapeutiska. Luther hade inte känt sig hemma i den gudstjänsten, men tydligt känt igen doften av lagförkunnelse, Vad trodde predikanten på? En "ordlös längtan" och finessen var tydligen Guds närvaro i oss. Man skulle stå upp, hörde jag och lyssna på en text och avlösningen var också uppenbarligen en noga angiven text. Båda från Bibeln. Det är gudstjänst som litteraturseminarium eller litteraturseminarium som gudstjänst. Ordet "text" liksom bibelangivelser vid läsningarna borde förbjudas. Vi läser inte text, vi lyssnar till Guds levande Ord, Ordet händer med oss när vi hör det. Det är därför aldrig "textställe" ska anges när Skrifren läses i gudstjänst. De som vill veta, får kolla i psalmboken eller fråga efteråt!
Om jag uppfattade hur orden föll, tror jag inte bara att församlingen skulle "läsa" trosbekännelsen (varför det?) och så sades "jungfru Maria", inte "jungfrun". Ska man söka fel, kommer man att finna. Eller finns det en tanke bakom? Till sist läste alla tillsammans välsignelsen. Det är väl också fromt men i sammanhanget poänglöst. Då har jag inte kommenterat att sv ps 15 sjöngs "till Guds ära". Hoppas att Gud blev glad över uppmärksamheten. Men skulle det inte, rent hypotetiskt, kunna uppfattas så, att det mesta i psalmen sjungs oss till tröst och att vi sjunger i egenintresse? Det skulle väl kunna komma att uppfattas som gott nog?
Har jag egentligen bevittnat hur predikan skiftat form och mer blivit vittnesbörd om egna upplevelser och ett försök att nå mina upplever? "Tröstat, lärt, förmanat och varnat" är jag inte säker på är kategorier som träffar denna förkunnelsevariant. Är det då över huvud taget predikan? Jag ska alls inte hetsa upp er med att nämna ämbetsfrågan, men i djupet av min svarta själ när jag en misstanke, att här har något hänt också. En sekt med gott om plats för MTD, som är själva grejen, budskapet. Då kan det inte predikas på det gamla anspråksfulla sättet. Det finns ju ingen lära att förkunna men väl känslor och hållningar att förvalta.
I Betelkyrkan i Örebro men också i Lutherska Missionsförsamlingen i Göteborg var det många andra som sjöng och församlingen lyssnade. Det hör kanske till det egenartade när gudstjänst produceras för mediebruk. Jag kan numera försvara denna form som inte måste leda till passivitet, om man som i en Evensong kan följa körens sång i sin Book of Common Prayer. Men här? Ave Maria av Gounod och Bach är ett vederstyggligt stycke som ofelbart ger begravningsvibbar.
Hur var det då i Horda? Bortsett från att värmepannan inte skött sig (och då är det kallt att sitta men jag har varit med om värre både kyrkligt och militärt) gick kyrkoherden klart och tydligt igenom autenciteten i evangeliet. Lukas hade kollat storyn och den stämde med den röda linjen för evangeliet fanns också i Gamla testamentet, det hade de första kristna kläm på. För Gud är ingenting omöjligt var budskapet vi fick med oss. Det tyckte jag var bra att påminnas om. Det kan inte sägas nog ofta. Och så var det goda psalmer för just denna dag. Jag uppfattade att det fanns platser kvar i Horda kyrksal, men kyrkoherden fick svar från församlingen där han kunde förvänta sig svar. Tidigare hade det varit högmässa (rättas: gudstjänst!) med kör i Rydaholm. Kantorn tycktes nöjd med dagen. Egentligen var det inga konstigheter utan en vanlig väl genomförd svenskkyrklig högmässa. Får ting i kristenheten slår den. Jag vet vad jag talar om. Jag har sett det andra också.
Nå, om det varit en uselt genomförd högmässa – vad ska då det gudstjänstfirande folket säga och göra? Inte som de säger och gör nu, dvs intet, intet, intet. Den som inte protesterar mot usel förkunnelse eller klen liturgi eller ett kyrkoliv utan katolicitetsmarkörer men inte heller med de svenskkyrkliga markörerna, är medskyldig. Det är rätt att göra uppror, kräva att kyrkfolket får det Svenska kyrkan ska stå för efter sin bekännelse och vad kyrkfolket betalar för att få höra alltså. Nå, om folket som betalar vill höra något annat? Då är detta illegitimt eftersom det är heretiskt.
Vad skulle hända om någon under predikan ställer sig upp och påpekar att det som sagts verkligen är en heresi? Jag vågar inte tänka tanken, men jag frestas svårt att tänka den. Är den gudstjänstfirande församlingen bara en bräkande fårskock eller myndiga kristna? Fråga Dietrich Bonhoeffer. Nå, protesten kanske inte ska höras under predikan men vid kyrkkaffet, i samtal med predikanten och via en anmälan till domkapitlet? Det jag hörde i tv och radio kan vi strunta i. Det var faktiskt inte Svenska kyrkan.
Utbudet i tv var rakt av tråkigt. Säkert fin musik och duktig kör, men utbudet gladde inte. Jag fattade inte förrän i efterhand att det var Örebro Kammarkör som gick loss och detta i Betelkyrkan, där de flesta av Kammarkörens medlemmar inte är medlemmar! Och så den där predikoformen där Maria blir modell för alla andra som har det svårt. Berättelsen befriar!
Det finns goda skäl att inte vara frikyrklig, insåg jag, och det var ett glatt budskap så gott som något, för vi blir oftast glada när våra fördomar uppfylls. Prästkrage ståtade pastorn med. Say no more! Men vad angick det som sades eller sjöngs mig egentligen, handen på hjärtat? Det behöver inte vara pastorns och Kammarkörens fel. Det kan, rein theoretisch, vara fel på min helgelse och fromhet också. Men då får man väl vara glad över det jag kunde glädjas åt i alla fall.
I radio var det Lutherska Missionsförsamlingen och en psykoterapeut som förkunnade. Det blir som det blir, MTD-stuk med fokus på det terapeutiska. Luther hade inte känt sig hemma i den gudstjänsten, men tydligt känt igen doften av lagförkunnelse, Vad trodde predikanten på? En "ordlös längtan" och finessen var tydligen Guds närvaro i oss. Man skulle stå upp, hörde jag och lyssna på en text och avlösningen var också uppenbarligen en noga angiven text. Båda från Bibeln. Det är gudstjänst som litteraturseminarium eller litteraturseminarium som gudstjänst. Ordet "text" liksom bibelangivelser vid läsningarna borde förbjudas. Vi läser inte text, vi lyssnar till Guds levande Ord, Ordet händer med oss när vi hör det. Det är därför aldrig "textställe" ska anges när Skrifren läses i gudstjänst. De som vill veta, får kolla i psalmboken eller fråga efteråt!
Om jag uppfattade hur orden föll, tror jag inte bara att församlingen skulle "läsa" trosbekännelsen (varför det?) och så sades "jungfru Maria", inte "jungfrun". Ska man söka fel, kommer man att finna. Eller finns det en tanke bakom? Till sist läste alla tillsammans välsignelsen. Det är väl också fromt men i sammanhanget poänglöst. Då har jag inte kommenterat att sv ps 15 sjöngs "till Guds ära". Hoppas att Gud blev glad över uppmärksamheten. Men skulle det inte, rent hypotetiskt, kunna uppfattas så, att det mesta i psalmen sjungs oss till tröst och att vi sjunger i egenintresse? Det skulle väl kunna komma att uppfattas som gott nog?
Har jag egentligen bevittnat hur predikan skiftat form och mer blivit vittnesbörd om egna upplevelser och ett försök att nå mina upplever? "Tröstat, lärt, förmanat och varnat" är jag inte säker på är kategorier som träffar denna förkunnelsevariant. Är det då över huvud taget predikan? Jag ska alls inte hetsa upp er med att nämna ämbetsfrågan, men i djupet av min svarta själ när jag en misstanke, att här har något hänt också. En sekt med gott om plats för MTD, som är själva grejen, budskapet. Då kan det inte predikas på det gamla anspråksfulla sättet. Det finns ju ingen lära att förkunna men väl känslor och hållningar att förvalta.
I Betelkyrkan i Örebro men också i Lutherska Missionsförsamlingen i Göteborg var det många andra som sjöng och församlingen lyssnade. Det hör kanske till det egenartade när gudstjänst produceras för mediebruk. Jag kan numera försvara denna form som inte måste leda till passivitet, om man som i en Evensong kan följa körens sång i sin Book of Common Prayer. Men här? Ave Maria av Gounod och Bach är ett vederstyggligt stycke som ofelbart ger begravningsvibbar.
Hur var det då i Horda? Bortsett från att värmepannan inte skött sig (och då är det kallt att sitta men jag har varit med om värre både kyrkligt och militärt) gick kyrkoherden klart och tydligt igenom autenciteten i evangeliet. Lukas hade kollat storyn och den stämde med den röda linjen för evangeliet fanns också i Gamla testamentet, det hade de första kristna kläm på. För Gud är ingenting omöjligt var budskapet vi fick med oss. Det tyckte jag var bra att påminnas om. Det kan inte sägas nog ofta. Och så var det goda psalmer för just denna dag. Jag uppfattade att det fanns platser kvar i Horda kyrksal, men kyrkoherden fick svar från församlingen där han kunde förvänta sig svar. Tidigare hade det varit högmässa (rättas: gudstjänst!) med kör i Rydaholm. Kantorn tycktes nöjd med dagen. Egentligen var det inga konstigheter utan en vanlig väl genomförd svenskkyrklig högmässa. Får ting i kristenheten slår den. Jag vet vad jag talar om. Jag har sett det andra också.
Nå, om det varit en uselt genomförd högmässa – vad ska då det gudstjänstfirande folket säga och göra? Inte som de säger och gör nu, dvs intet, intet, intet. Den som inte protesterar mot usel förkunnelse eller klen liturgi eller ett kyrkoliv utan katolicitetsmarkörer men inte heller med de svenskkyrkliga markörerna, är medskyldig. Det är rätt att göra uppror, kräva att kyrkfolket får det Svenska kyrkan ska stå för efter sin bekännelse och vad kyrkfolket betalar för att få höra alltså. Nå, om folket som betalar vill höra något annat? Då är detta illegitimt eftersom det är heretiskt.
Vad skulle hända om någon under predikan ställer sig upp och påpekar att det som sagts verkligen är en heresi? Jag vågar inte tänka tanken, men jag frestas svårt att tänka den. Är den gudstjänstfirande församlingen bara en bräkande fårskock eller myndiga kristna? Fråga Dietrich Bonhoeffer. Nå, protesten kanske inte ska höras under predikan men vid kyrkkaffet, i samtal med predikanten och via en anmälan till domkapitlet? Det jag hörde i tv och radio kan vi strunta i. Det var faktiskt inte Svenska kyrkan.
söndag 18 mars 2018
Oredlighet i journalistik och kyrkoliv
De aktuella debatterna gav två journalistiska insatser att fundera över. Först var det Joakim Carlsson. Hans insatser som ledarskribent fick en mångårig socialdemokratisk prenumerant att säga upp prenumerationen eftersom hans kristendomskritik inte bara var svepande utan djupt okunnig. Nu slår han fast att det inte finns någon anledning att religiösa sammanslutningar ska få driva skolor. Kul. Hela det allmänna skolväsendet emanerar ur prästernas ansvarstagande för folks läs- och skrivkunnighet och detta var också dopundervisning. Han har ock fattat att "religiösa sammanslutningar" driver skolor för att påverka barnen. "Det ska de inte få göra på skoltid." Men saken gäller vad som ska ske schemalagt och det är reglerat. Därtill kommer komplikationen, att det kan vara föräldrar som vill ha en annan skolform för sina barn. Eller ungarna själva, som insett ett och annat.
Min yngsta dotter fick på högstadiet ägna sig åt Marilyn Monroe på religionskunskapstiden. Läraren tyckte att det var bättre. De knepade och knåpade i grupparbeten och riktigt vad det blev av det hela, vet jag inte. Å andra sidan var det samme lärare som några år tidigare bedrev religionskunskapsundervisning på ett sätt som gjorde att ett par tjejer i KU Norrliden frågade ledarna om det var möjligt att av religiösa skäl befrias från religionskunskapen? Läraren visste alls inte vad han pratade om.
Lika intressant var religionskunskapsläraren på gymnasiet, som idogt drev tanken att Jesus kommit till via den tempelprostitution som bedrevs i Jerusalem och var son till en präst. "Skulle jag inta vara där min fader bor"-resonemanget. Han begärde därtill att gymnasisten, vars pappa var präst, skulle kommentera denna hans undervisningsinsats. Jag tror att jag återgett det resoluta svaret tidigare, men det är så bra att det kan komma i repris: "Du är tamejfan inte riktigt klok", sa prästdottern. Det direkta innebörden är klar. Den teologiska innebär att den onda makten skulle få ta den unga gymnasisten för det fall det förhölle sig på ett annat sätt än hon sa, dvs att läraren gav uttryck för klokskap. Vi måste vara noga med orden.
Man kan förstå om somliga föräldrar med mod och håg i barm inte riktigt tycker att dessa lärarinsatser håller måttet. Själv la jag mig inte i det hela. Jag menar att elever själva får ta dusterna med lärarkåren. Det gjorde vi. Och minns prosten F:s lärarinna som i början på 1950-talet sa till sina elever: "Säga vad man vill, men Führern var en bra karl." Det händer mycket i det allmänna skolväsendet. Greklektorn vi hade var för överstarnas kupp i Grekland, kungjorde sin glädje och möttes till sin förvåning av gymnasisternas protester. Året var 1967. Det var vid det tillfället överste Cavallin på Kungl. Kronobergs regemente, som varit och turistat i Grekland och följt kuppen från sitt hotellrum, skrev i Smålandskomposten och prisade det sätt som den militära operationen genomförts på.
Smålndskompostens reportar Jens Nielsen och Lena Karlsson skriver ett reportage om att böneutrop i Kungsmarken, Karlskrona, är utan dramatik. Det vet Islamiska kulturföreningens ordförande att berätta. Han är ledsen över att det protesteras i Växjö: "De som vill hindra våra bönerop ser oss inte som människor med en tro." Det kan man säga. Så vad ska man säga om kyrkklockor i Saudi-Arabien eller Egypten? Men vore det inte enklare att försöka definiera vad motsättningen gäller, dvs ta reda på innebörden i offentliga böneutrop och proklamationer? Förhåller det sig så, att det område där böneutropet hörs är muslimskt? Tänker muslimer så?
Det var ändå inte här jag studsade utan för en mening mitt i artikeln: "Smålandspostens insändarsidor har fyllts flera gånger om med åsikter för och mot och kommunens miljöförvaltning fick vidta åtgärder för att skydda sin personal mot hätska medborgarkontakter." Det sista om hur en förvaltning måste skyddas mot medborgarna noterar jag endast, kommenterar inte. Men det där med att insändarsidorna fyllts flera gånger om är i verkligheten inte sant. Jag har klippt samtliga insändare i tidningen och sparat i en mapp. Det är möjligt att insändarredaktörens inkorg fyllts men i tidningen har det under en månads tid varit som mest fyra inlägg en och samma dag (27 febr).
Om jag inte samlat debatten, hade jag nog gått på påståendet. Det har varit nyhetsartiklar, ledarartiklar, radio- och tv-inslag, dvs debatt. Hur skulle jag enkelt kunna sortera vad som varit den stora debatten på insändarsidor och vad som varit annat? Kan det förhålla sig så, att journalisterna visar sig ungefär lika okunniga som vi andra, med undantag för den del av befolkningen som klippt debatten och lagt den i en mapp? För till läggen har alltså journalisterna inte gått!
Verkar jag vara en vemodig skolastiker? Jag hoppas det.Skolastikens debattideal måste tjatas in.
Föerst säger du ditt, sedan ska jag med andra ord upprepa vad du sagt, du ska godkänna mitt referat annars får jag göra ett nytt försök och först därefter, när vi vet vad vi menar, kan debatten börja. Vi kallar detta medeltidens lärda värd. Där finns i vår tid en hel del att lära.
Kanske borde vi tillägga att år 1968, detta märkesår, borde betraktas som ett framgångsår för skolastiken och det ifrågasättande som berodde på en kombination av läsande och gjorda erfarenheter? Det var och är rätt att göra uppror. Inte minst mot dumheten.
Låt oss nu denna första dag i 2018 års julfirande, själva ursprunget liksom, använda 68-kunskaperna och analysera vad vi får vara med om. Vad säger predikanten om bebådelsen? Vad säger predikanten inte? Glider predikanten undan själva påståendet, att Frälsarens tillblivelse var annorlunda? Förklarar predikanten såg gott det går själva den övernaturliga bördens innebörd? Där fick jag till det! Är detta en dag när man ska ha papper och penna till hands under predikan för att korrekt få med oredligheter och kunna diskutera därefter? Går MTD-religionen i öppen dag denna JMB-dag? Korta vittnesmål kan rymmas i kommentarsfältet!
Min yngsta dotter fick på högstadiet ägna sig åt Marilyn Monroe på religionskunskapstiden. Läraren tyckte att det var bättre. De knepade och knåpade i grupparbeten och riktigt vad det blev av det hela, vet jag inte. Å andra sidan var det samme lärare som några år tidigare bedrev religionskunskapsundervisning på ett sätt som gjorde att ett par tjejer i KU Norrliden frågade ledarna om det var möjligt att av religiösa skäl befrias från religionskunskapen? Läraren visste alls inte vad han pratade om.
Lika intressant var religionskunskapsläraren på gymnasiet, som idogt drev tanken att Jesus kommit till via den tempelprostitution som bedrevs i Jerusalem och var son till en präst. "Skulle jag inta vara där min fader bor"-resonemanget. Han begärde därtill att gymnasisten, vars pappa var präst, skulle kommentera denna hans undervisningsinsats. Jag tror att jag återgett det resoluta svaret tidigare, men det är så bra att det kan komma i repris: "Du är tamejfan inte riktigt klok", sa prästdottern. Det direkta innebörden är klar. Den teologiska innebär att den onda makten skulle få ta den unga gymnasisten för det fall det förhölle sig på ett annat sätt än hon sa, dvs att läraren gav uttryck för klokskap. Vi måste vara noga med orden.
Man kan förstå om somliga föräldrar med mod och håg i barm inte riktigt tycker att dessa lärarinsatser håller måttet. Själv la jag mig inte i det hela. Jag menar att elever själva får ta dusterna med lärarkåren. Det gjorde vi. Och minns prosten F:s lärarinna som i början på 1950-talet sa till sina elever: "Säga vad man vill, men Führern var en bra karl." Det händer mycket i det allmänna skolväsendet. Greklektorn vi hade var för överstarnas kupp i Grekland, kungjorde sin glädje och möttes till sin förvåning av gymnasisternas protester. Året var 1967. Det var vid det tillfället överste Cavallin på Kungl. Kronobergs regemente, som varit och turistat i Grekland och följt kuppen från sitt hotellrum, skrev i Smålandskomposten och prisade det sätt som den militära operationen genomförts på.
Smålndskompostens reportar Jens Nielsen och Lena Karlsson skriver ett reportage om att böneutrop i Kungsmarken, Karlskrona, är utan dramatik. Det vet Islamiska kulturföreningens ordförande att berätta. Han är ledsen över att det protesteras i Växjö: "De som vill hindra våra bönerop ser oss inte som människor med en tro." Det kan man säga. Så vad ska man säga om kyrkklockor i Saudi-Arabien eller Egypten? Men vore det inte enklare att försöka definiera vad motsättningen gäller, dvs ta reda på innebörden i offentliga böneutrop och proklamationer? Förhåller det sig så, att det område där böneutropet hörs är muslimskt? Tänker muslimer så?
Det var ändå inte här jag studsade utan för en mening mitt i artikeln: "Smålandspostens insändarsidor har fyllts flera gånger om med åsikter för och mot och kommunens miljöförvaltning fick vidta åtgärder för att skydda sin personal mot hätska medborgarkontakter." Det sista om hur en förvaltning måste skyddas mot medborgarna noterar jag endast, kommenterar inte. Men det där med att insändarsidorna fyllts flera gånger om är i verkligheten inte sant. Jag har klippt samtliga insändare i tidningen och sparat i en mapp. Det är möjligt att insändarredaktörens inkorg fyllts men i tidningen har det under en månads tid varit som mest fyra inlägg en och samma dag (27 febr).
Om jag inte samlat debatten, hade jag nog gått på påståendet. Det har varit nyhetsartiklar, ledarartiklar, radio- och tv-inslag, dvs debatt. Hur skulle jag enkelt kunna sortera vad som varit den stora debatten på insändarsidor och vad som varit annat? Kan det förhålla sig så, att journalisterna visar sig ungefär lika okunniga som vi andra, med undantag för den del av befolkningen som klippt debatten och lagt den i en mapp? För till läggen har alltså journalisterna inte gått!
Verkar jag vara en vemodig skolastiker? Jag hoppas det.Skolastikens debattideal måste tjatas in.
Föerst säger du ditt, sedan ska jag med andra ord upprepa vad du sagt, du ska godkänna mitt referat annars får jag göra ett nytt försök och först därefter, när vi vet vad vi menar, kan debatten börja. Vi kallar detta medeltidens lärda värd. Där finns i vår tid en hel del att lära.
Kanske borde vi tillägga att år 1968, detta märkesår, borde betraktas som ett framgångsår för skolastiken och det ifrågasättande som berodde på en kombination av läsande och gjorda erfarenheter? Det var och är rätt att göra uppror. Inte minst mot dumheten.
Låt oss nu denna första dag i 2018 års julfirande, själva ursprunget liksom, använda 68-kunskaperna och analysera vad vi får vara med om. Vad säger predikanten om bebådelsen? Vad säger predikanten inte? Glider predikanten undan själva påståendet, att Frälsarens tillblivelse var annorlunda? Förklarar predikanten såg gott det går själva den övernaturliga bördens innebörd? Där fick jag till det! Är detta en dag när man ska ha papper och penna till hands under predikan för att korrekt få med oredligheter och kunna diskutera därefter? Går MTD-religionen i öppen dag denna JMB-dag? Korta vittnesmål kan rymmas i kommentarsfältet!
lördag 17 mars 2018
Klerkerna
Magister Nils Rubin lärde oss i folkskolan att kontorist på engelska hette "clerk". Däremot gick han aldrig igenom varför det hette så. Varför inte "officer"? De späda eleverna frågade inte heller. Vi lärde oss. Perry Anderson (i boken Den absoluta statens framväxt) var den som långt senare aktualiserade frågan och besvarade den. Det var klerker, de läs- och skrivkunniga samt i kyrkliga administrativa frågor erfarna, som fick ta statens affärer om hand. I Sverige Olaus Petri som ett lysande exempel på karriärväg från kyrka till stat. I England kan man se det motsvarande. Clerk alltså!
Be mig inte återge boken Klerkernas förräderi, men detta är vad saken handlar om. En rätt nära vän i Varberg uppfattar mobiliteten i mellanskiktet, det mellanskikt som i det kyrkliga blir just klerker. Det går helt enkelt inte att lita på dem.
Kristen Bortom Gud med kyrkoherden i Gustaf Vasa (en svensk troshjälte!) Åke Nordström är mer än typisk.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/kan-man-vara-kristen-bortom-gud
Nu handlar det inte om att tro på Gud, för det är en laggärning. Rörelsen Kristen Bortom Gud åberopar sig förstås på Bibeln. Det var kyrkofäderna helt på det klara med: heretiker gör alltid så. Och välkomnande är de. Vi får söka en sanning i berättelser om händelser utan att (behöva) se dem som historiska händelser. Det som återges har egentligen inte hänt, men det händer när vi läser och talar om fenomenen. För att göra detta tros-språng reser tydligen folk långa vägar. Till Stiockholm från Uppsala och Västerås!
Det frågas i rubriken i Torsdagsdepressionen om man kan vara kristen bortom Gud? Jag undrar ett. Kan man vara människa bortom Gud? Jag tror ju på mitt grovhuggna sätt att Gud har skapat mig och alla människor och gett mig en hel del i skapelsen. Är inte denna stabila tro på Gud i mitt eget ett faktamässigt sant ställningstagande?
Kyrkoherden och hans vapendragare Tomas Walch står upp för en icke-teistisk kristendom och denna kristendom är själva poängen. Alla inkluderas och det där med trosutsagor, dogmer, är i egentlig mening rätt ointressant. Vi är existentiella tillsammans. och därmed inkluderade.
Jag tänker inte bli upprörd. Jag konsterar att detta är en konsekvent MTD-religiös tolkning eller en förfalskning som borde bli ett fall för Konsumentombudsmannen. Den går lite längre än den etablerade MTD-religionen, men i denna ligger utgångspunkten. Herrarna drar resonemanget ett steg längre. "Vad begriper väl jag, gamla fnask?" som farmor sa. Men, farmor, jag fattar. De tänker sig, som de stöddigt deklarerar, ta uppdraget att "vara alla sina medlemmars andliga stödjepunkt på fullaste allvar". Jag kan för egen del öppet förklara, att med kyrkoherden i Gustaf Vasa har jag alls ingen andlig gemenskap. Varför skulle jag? Har biskopen i Stockholms stift? Har domprosten? Har biskop Beijer? Har Den Ranghögste?
Lite underhållande, jag finner inget bättre ord, blir nu Svenska kyrkans ideologiska vakt- och renhållning mot kv*nn*pr*stm*tst*n*rn*. Här återfinns vi som är döpta i Svenska kyrkan och sedan barnsben genomgått den normalkyrkliga utbildningen. Vi har läst Lillklassen (eller fåt den läst för oss) och Sveriges Barn. Mot oss var det viktigt att markera. Inte mot kyrkoherden i Gustaf Vasa. Och med detta stolta projekt Kristen Bortom Gud blir det som Frälsaren säger: Må det ske med dig som du har sagt. Vi andra tillber inkarnationens mysterium i julnatten och inser somligt om våra egna liv just därför!
Människor och tro brukar också vara en fyndgruva. Petra Carlsson la ut det lutherska. För Luther var allt nåd och det betyder att utrymmet för att tolka och tänka på egen hand är stort. Det kan man säga givet att man alls inte gett sig in i vad Martin Luther ägnade sig åt och alls inte fundera över hans bibelbruk. Detta är en ikonisk Luther som återges, vilken endast återspeglar en klerks känsloliv. Petra Carlsson var faktiskt pastorsadjunkt i Kalmar. Jag tror hon avbröt tjänstgöringen i förtid. Kanske fann hon inte församlingsarbete och möte med vanliga människor meningsfullt nog? Det hon nu återger i radio för den svenska allmogen är dock inte sant, bottnar inte i vetenskap och beprövad forskning. Hon har inte läst Öberg helt enkelt. Eller Hardt. Eller Sasse, Prenter eller ens Nygren? För Luther, bibelprofessorn, är nåden materialiserad. Gud låter sig bli känd. Vi har fått Den Heliga Skrift och gudstjänsten är på riktigt. Vi tramsar inte med det sakramentala utan litar på att det orden säger verkligen är Verklighet.
Nu vet vi att vi inte är överens om vad kyrkokristendom är. Men Svenska kyrkan har tydligt beskrivit sin identitet. Det är bara att kolla den beskrivningen med det som öppet bekänns och dra slutsatsen. Jag är innanför i dogmatisk mening. Det är bara kyrkopolitiskt klerkerna försöker låtsas något annat. Men klerkerna går inte att lita på, konstaterar min rätt nära vän i Varberg.
I går läste jag ett försök att komma åt vår vän Olle Burell.
http://www.varldenidag.se/debatt/skolborgarradets-stangningskrav-oforenligt-med-hans-kyrkouppdrag/reprco!cyVWcSJpCMEhPJDRiRbOEA/
Skribenten ifrågasatte om Burells politik att stoppa uthyrningen av lokaler till kristna skolor var förenligt med hans kyrkopolitiska uppdrag. Skribenten var häpen över att Burells två världar kolliderar. Detta tycktes uppröra skribenten. Vi andra, som alltid tänkt att det handlat om skilda världar, förmådde inte dela skribentens upprördhet utan ville närmast säga: Välkommen i de insiktsfullas klubb. Så här är det med dem som kallat förtroendevalda i Svenska kyrkan. Face realities! Kommer skribenten nu att inse, att det finns ett grundläggande fel i det svenskkyrkliga styrsystemet när fenomen som Burell agerar?
I Canterbury fick jag förresten John Butlers bok The Red Dean of Canterbury, biografin om Hewlett Johnson. Det var han som besökte kamrat Stalin, kamrat Krusse, ordförande Mao, kamrat Castro samt umgicks med Andropov, Malenkov m fl. Ni förstår. Den engelska underrättelsetjänsten höll et öga på domprosten, förstår jag. Är detta en så rolig läsning att den ska undvikas i passionstid? Pacifisten Johnson umgicks med sedermera fältmarskalken Montgomery bara för att peka på domprostens sällskapsliv.
Be mig inte återge boken Klerkernas förräderi, men detta är vad saken handlar om. En rätt nära vän i Varberg uppfattar mobiliteten i mellanskiktet, det mellanskikt som i det kyrkliga blir just klerker. Det går helt enkelt inte att lita på dem.
Kristen Bortom Gud med kyrkoherden i Gustaf Vasa (en svensk troshjälte!) Åke Nordström är mer än typisk.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/kan-man-vara-kristen-bortom-gud
Nu handlar det inte om att tro på Gud, för det är en laggärning. Rörelsen Kristen Bortom Gud åberopar sig förstås på Bibeln. Det var kyrkofäderna helt på det klara med: heretiker gör alltid så. Och välkomnande är de. Vi får söka en sanning i berättelser om händelser utan att (behöva) se dem som historiska händelser. Det som återges har egentligen inte hänt, men det händer när vi läser och talar om fenomenen. För att göra detta tros-språng reser tydligen folk långa vägar. Till Stiockholm från Uppsala och Västerås!
Det frågas i rubriken i Torsdagsdepressionen om man kan vara kristen bortom Gud? Jag undrar ett. Kan man vara människa bortom Gud? Jag tror ju på mitt grovhuggna sätt att Gud har skapat mig och alla människor och gett mig en hel del i skapelsen. Är inte denna stabila tro på Gud i mitt eget ett faktamässigt sant ställningstagande?
Kyrkoherden och hans vapendragare Tomas Walch står upp för en icke-teistisk kristendom och denna kristendom är själva poängen. Alla inkluderas och det där med trosutsagor, dogmer, är i egentlig mening rätt ointressant. Vi är existentiella tillsammans. och därmed inkluderade.
Jag tänker inte bli upprörd. Jag konsterar att detta är en konsekvent MTD-religiös tolkning eller en förfalskning som borde bli ett fall för Konsumentombudsmannen. Den går lite längre än den etablerade MTD-religionen, men i denna ligger utgångspunkten. Herrarna drar resonemanget ett steg längre. "Vad begriper väl jag, gamla fnask?" som farmor sa. Men, farmor, jag fattar. De tänker sig, som de stöddigt deklarerar, ta uppdraget att "vara alla sina medlemmars andliga stödjepunkt på fullaste allvar". Jag kan för egen del öppet förklara, att med kyrkoherden i Gustaf Vasa har jag alls ingen andlig gemenskap. Varför skulle jag? Har biskopen i Stockholms stift? Har domprosten? Har biskop Beijer? Har Den Ranghögste?
Lite underhållande, jag finner inget bättre ord, blir nu Svenska kyrkans ideologiska vakt- och renhållning mot kv*nn*pr*stm*tst*n*rn*. Här återfinns vi som är döpta i Svenska kyrkan och sedan barnsben genomgått den normalkyrkliga utbildningen. Vi har läst Lillklassen (eller fåt den läst för oss) och Sveriges Barn. Mot oss var det viktigt att markera. Inte mot kyrkoherden i Gustaf Vasa. Och med detta stolta projekt Kristen Bortom Gud blir det som Frälsaren säger: Må det ske med dig som du har sagt. Vi andra tillber inkarnationens mysterium i julnatten och inser somligt om våra egna liv just därför!
Människor och tro brukar också vara en fyndgruva. Petra Carlsson la ut det lutherska. För Luther var allt nåd och det betyder att utrymmet för att tolka och tänka på egen hand är stort. Det kan man säga givet att man alls inte gett sig in i vad Martin Luther ägnade sig åt och alls inte fundera över hans bibelbruk. Detta är en ikonisk Luther som återges, vilken endast återspeglar en klerks känsloliv. Petra Carlsson var faktiskt pastorsadjunkt i Kalmar. Jag tror hon avbröt tjänstgöringen i förtid. Kanske fann hon inte församlingsarbete och möte med vanliga människor meningsfullt nog? Det hon nu återger i radio för den svenska allmogen är dock inte sant, bottnar inte i vetenskap och beprövad forskning. Hon har inte läst Öberg helt enkelt. Eller Hardt. Eller Sasse, Prenter eller ens Nygren? För Luther, bibelprofessorn, är nåden materialiserad. Gud låter sig bli känd. Vi har fått Den Heliga Skrift och gudstjänsten är på riktigt. Vi tramsar inte med det sakramentala utan litar på att det orden säger verkligen är Verklighet.
Nu vet vi att vi inte är överens om vad kyrkokristendom är. Men Svenska kyrkan har tydligt beskrivit sin identitet. Det är bara att kolla den beskrivningen med det som öppet bekänns och dra slutsatsen. Jag är innanför i dogmatisk mening. Det är bara kyrkopolitiskt klerkerna försöker låtsas något annat. Men klerkerna går inte att lita på, konstaterar min rätt nära vän i Varberg.
I går läste jag ett försök att komma åt vår vän Olle Burell.
http://www.varldenidag.se/debatt/skolborgarradets-stangningskrav-oforenligt-med-hans-kyrkouppdrag/reprco!cyVWcSJpCMEhPJDRiRbOEA/
Skribenten ifrågasatte om Burells politik att stoppa uthyrningen av lokaler till kristna skolor var förenligt med hans kyrkopolitiska uppdrag. Skribenten var häpen över att Burells två världar kolliderar. Detta tycktes uppröra skribenten. Vi andra, som alltid tänkt att det handlat om skilda världar, förmådde inte dela skribentens upprördhet utan ville närmast säga: Välkommen i de insiktsfullas klubb. Så här är det med dem som kallat förtroendevalda i Svenska kyrkan. Face realities! Kommer skribenten nu att inse, att det finns ett grundläggande fel i det svenskkyrkliga styrsystemet när fenomen som Burell agerar?
I Canterbury fick jag förresten John Butlers bok The Red Dean of Canterbury, biografin om Hewlett Johnson. Det var han som besökte kamrat Stalin, kamrat Krusse, ordförande Mao, kamrat Castro samt umgicks med Andropov, Malenkov m fl. Ni förstår. Den engelska underrättelsetjänsten höll et öga på domprosten, förstår jag. Är detta en så rolig läsning att den ska undvikas i passionstid? Pacifisten Johnson umgicks med sedermera fältmarskalken Montgomery bara för att peka på domprostens sällskapsliv.
fredag 16 mars 2018
4 D
Överstarna ringde i går kväll. De hade uppenbarligen för lite att göra, men var roade av Kyrkostyrelsens uppförandekod och över att denna intighet utan sanktionsmöjligheter ska utvärderas av generalsekreteraren vart fjärde år samt föreläggas styrelsen igen. "Har dom för lite att göra?" undrade överste Olofsson helt försynt. Jag kunde inte riktigt svara på den frågan. I stället undrade jag hur överstarna hade det.
Jag fick klart för mig att de följde Internet Research Agency i S:t Petersburg. "Olginotrollen", fick jag ur mig. Det imponerade på överstarna förstod jag. "Visste du att trollfabriken kallas så?" sa Salander. "80 anställda och en månadsbudget på 10 miljoner svenska kronor", fläskade jag till med då. Men helt ödmjukt fick jag förklara, att det var nervgasen mot Mr Skripal i Salisbury, headline i London också förra veckan, som gjort att jag kollat lite extra och försökt lära mig hur trollen hanterar bortförklarandet av det inträffade. Det är genom en sinnrik 4D-teknik: dismiss, distort, distract, dismay. Om 80 personer nu bestämmer sig för att bibringa mig deras eller den ryska regimens verklighetsuppfattning, kan jag känna mig lite ansatt. I Ryssland får allmänheten veta att det är USA som begått attentatet i Salisbury för att kasta skulden på Ryssland. Det går jag kanske inte riktigt på. Men kampanjer som styr vad jag ska uppfatta av det politiska – och vad jag inte ska lägga märke till – är det svårare med. Allt detta sa jag inte till överstarna. Men en suck att jag förstår lite mer av det apokalyptiska fick jag ur mig.
Dismiss, Distort, Distract, Dismay.
Dismiss betyder avfärda, distort förvränga, distract distrahera och dismay förfära. Det är snyggare på engelska så lägg 4 D på minne. Så här jobbar trollen på nätet, det nät som bland annat i fastetiden besjungs som "frestarens garn". Se till att sköta er kyrkogång. Det är när vi söndag förmiddag stiger in i Kyrkans livsflöde som vi får tillgång till motmedlen. Motmedlen i en post-truth tid måste vara, och nu citerar jag Matthew d'Ancona, "emotionally intelligent as well as rigorously rational" (Post-Truth, s 126). Då tänker jag Psaltaren! Och högmässan!
Olignotrollen använder annars tekniken att styra på person. Har inte politikern X blivit trött, tappat greppet? Mönstret går igen både om Merkel och May. Lite snygga men diffusa skandaler hör också dit. Och det går inte riktigt att få grepp om vad saken gäller. Jag blir fundersam. Det är något annat med sakkritik än detta underminerande utan sakskäl. Så vad kan hända i den svenska valrörelsen? Jag förstod att överstarna var lika bekymrade som jag. I grund och botten handlar det just precis om grund och botten, om politiska rörelser som inte (längre) står på fast mark bland människor och hämtar upp erfarenheter för att förädla dem till politiskt ansvarstagande.
Annars är det dr Tomas Appelqvist som bekymrat mig genom att klarsynt analysera snacket från Antjeborg. Han ställde frågan om bristen på teologiska argument och beskrev motparten till systemförsvararna: "Vi andra kan däremot konstatera att det mesta tyder på att Herren redan tagit sin hand från detta projekt och vi hoppas därför att kyrkans ledning låter kraven på ett tillägg och en friare användning av handbokens innehåll vinna gehör."
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/herren-har-redan-tagit-sin-hand-fran-detta-projekt
Den ecklesiastika ryggmärgsreflexen (givet att det finns ryggrad i systemet) är att avvisa frågeställningen som orimlig. Herren har verkligen inte tagit sin hand från detta projekt utan välsignar, välsignar och välsignar oupphörligen. Kritiken avvisas: "En del tråkigheter har de kyrkohandboksfientliga ställt till med. I det längsta försökte vi nonchalera dem, men nu måste vi göra slut på deras dumheter med hårda juridiska argument. Det är snart ordnat och så löper distributionen som den ska." Vi fattar vad som menas. Men frågan Tomas ställer är värd en reflektion. Tänk om Herren själv verkligen ogillar kyrkohandboksarbetet, hur skulle det kunna markeras från Hans sida? Verkar inte en mängd missöden och en negativ revisionsrapport vara sådana där tecken att ta vara på?
Nu är det verkliga problemet att det för kyrkostyrelsen är som för tvestjärten som krupit in i örat. Den kan inte vända utan måste äta sig igenom hela hjärnan. Det är sant. Jag har redan som barn hört det av en som själv har berättat det. Och om tvestjärten tagit sig i i det kyrkliga örat, slutar det illa för den kyrkliga organismen. Vända kan tvestjärten inte! Och entusiasmen inför kyrkohandboken svalnar bland alla som är svenskkyrkligt normalbegåvade.
Tomas antyder att det finns fler svårigheter som väntar bakom knuten. Jag vet inte vad han vet, men jag förmodar precis detsamma. Det kommer verkligen fler problem efterhand och distributionen är fortsatt hotad. Jag skriver det enkelt här och utan detaljer. Men jag har det på känn. Om folket i det kyrkliga huset lägger örat till marken kan handläggarna på gott indianvis höra buffelhjorden rusa närmare och närmare.
Min vän G är på gott humör. Han hann ladda ner alla pdf-filerna innan utsorteringen och har alltså en komplett samling (inklusive de olagliga filerna). Kolla Antikrundan framöver så stiger han fram för att få sina nedladdningar värderade. Om hela projektet havererar i grund, är de värda en hel del.
I dag får Bloggardag ägna sig åt kroppsvård. Frisyren är vildvuxen och förläggaren ropar på att få en bild till baksidan av boken. Jag kan väl inte se ut som en English Sheepdog då?
Jag fick klart för mig att de följde Internet Research Agency i S:t Petersburg. "Olginotrollen", fick jag ur mig. Det imponerade på överstarna förstod jag. "Visste du att trollfabriken kallas så?" sa Salander. "80 anställda och en månadsbudget på 10 miljoner svenska kronor", fläskade jag till med då. Men helt ödmjukt fick jag förklara, att det var nervgasen mot Mr Skripal i Salisbury, headline i London också förra veckan, som gjort att jag kollat lite extra och försökt lära mig hur trollen hanterar bortförklarandet av det inträffade. Det är genom en sinnrik 4D-teknik: dismiss, distort, distract, dismay. Om 80 personer nu bestämmer sig för att bibringa mig deras eller den ryska regimens verklighetsuppfattning, kan jag känna mig lite ansatt. I Ryssland får allmänheten veta att det är USA som begått attentatet i Salisbury för att kasta skulden på Ryssland. Det går jag kanske inte riktigt på. Men kampanjer som styr vad jag ska uppfatta av det politiska – och vad jag inte ska lägga märke till – är det svårare med. Allt detta sa jag inte till överstarna. Men en suck att jag förstår lite mer av det apokalyptiska fick jag ur mig.
Dismiss, Distort, Distract, Dismay.
Dismiss betyder avfärda, distort förvränga, distract distrahera och dismay förfära. Det är snyggare på engelska så lägg 4 D på minne. Så här jobbar trollen på nätet, det nät som bland annat i fastetiden besjungs som "frestarens garn". Se till att sköta er kyrkogång. Det är när vi söndag förmiddag stiger in i Kyrkans livsflöde som vi får tillgång till motmedlen. Motmedlen i en post-truth tid måste vara, och nu citerar jag Matthew d'Ancona, "emotionally intelligent as well as rigorously rational" (Post-Truth, s 126). Då tänker jag Psaltaren! Och högmässan!
Olignotrollen använder annars tekniken att styra på person. Har inte politikern X blivit trött, tappat greppet? Mönstret går igen både om Merkel och May. Lite snygga men diffusa skandaler hör också dit. Och det går inte riktigt att få grepp om vad saken gäller. Jag blir fundersam. Det är något annat med sakkritik än detta underminerande utan sakskäl. Så vad kan hända i den svenska valrörelsen? Jag förstod att överstarna var lika bekymrade som jag. I grund och botten handlar det just precis om grund och botten, om politiska rörelser som inte (längre) står på fast mark bland människor och hämtar upp erfarenheter för att förädla dem till politiskt ansvarstagande.
Annars är det dr Tomas Appelqvist som bekymrat mig genom att klarsynt analysera snacket från Antjeborg. Han ställde frågan om bristen på teologiska argument och beskrev motparten till systemförsvararna: "Vi andra kan däremot konstatera att det mesta tyder på att Herren redan tagit sin hand från detta projekt och vi hoppas därför att kyrkans ledning låter kraven på ett tillägg och en friare användning av handbokens innehåll vinna gehör."
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/herren-har-redan-tagit-sin-hand-fran-detta-projekt
Den ecklesiastika ryggmärgsreflexen (givet att det finns ryggrad i systemet) är att avvisa frågeställningen som orimlig. Herren har verkligen inte tagit sin hand från detta projekt utan välsignar, välsignar och välsignar oupphörligen. Kritiken avvisas: "En del tråkigheter har de kyrkohandboksfientliga ställt till med. I det längsta försökte vi nonchalera dem, men nu måste vi göra slut på deras dumheter med hårda juridiska argument. Det är snart ordnat och så löper distributionen som den ska." Vi fattar vad som menas. Men frågan Tomas ställer är värd en reflektion. Tänk om Herren själv verkligen ogillar kyrkohandboksarbetet, hur skulle det kunna markeras från Hans sida? Verkar inte en mängd missöden och en negativ revisionsrapport vara sådana där tecken att ta vara på?
Nu är det verkliga problemet att det för kyrkostyrelsen är som för tvestjärten som krupit in i örat. Den kan inte vända utan måste äta sig igenom hela hjärnan. Det är sant. Jag har redan som barn hört det av en som själv har berättat det. Och om tvestjärten tagit sig i i det kyrkliga örat, slutar det illa för den kyrkliga organismen. Vända kan tvestjärten inte! Och entusiasmen inför kyrkohandboken svalnar bland alla som är svenskkyrkligt normalbegåvade.
Tomas antyder att det finns fler svårigheter som väntar bakom knuten. Jag vet inte vad han vet, men jag förmodar precis detsamma. Det kommer verkligen fler problem efterhand och distributionen är fortsatt hotad. Jag skriver det enkelt här och utan detaljer. Men jag har det på känn. Om folket i det kyrkliga huset lägger örat till marken kan handläggarna på gott indianvis höra buffelhjorden rusa närmare och närmare.
Min vän G är på gott humör. Han hann ladda ner alla pdf-filerna innan utsorteringen och har alltså en komplett samling (inklusive de olagliga filerna). Kolla Antikrundan framöver så stiger han fram för att få sina nedladdningar värderade. Om hela projektet havererar i grund, är de värda en hel del.
I dag får Bloggardag ägna sig åt kroppsvård. Frisyren är vildvuxen och förläggaren ropar på att få en bild till baksidan av boken. Jag kan väl inte se ut som en English Sheepdog då?
torsdag 15 mars 2018
Aska! Nu är det väck Aska!
"Aska!" är väl resultatet av blixt och dunder, svavel och en del annat. Under förmiddagen skedde utrensningen av det olämpliga kyrkohandboksmaterialet. Varningen att den låg kvar skrevs här i går morse. Nu vet vi arbetstakten i Kyrkans hus. Och dröjsmålet kommer att kosta pengar. Hur mycket? Det vet vi inte. Men pengafrågan brukar inte vara det största problemet och är det inte nu heller.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)