fredag 23 mars 2018

I Sherwoodskogen

Min vän G rapporterade att Harriet Sherwood samlat uppgifterna i en artikel i The Guardian. Harriet ser inte bara skogen utan också träden i Sherwood. Hon kan luta sig emot Stephen Bullivant, religionssociolog och teolog i London. Bilden är entydig och de stöddiga romerska katolikerna, de som inhöstar alla framgångar och bortser från alla katastrofer i det egna kyrkosystemet, borde få ytterligare problem att hålla ifrån sig. Beskedet är glasklart: Christianity as default is gone. Den kristna tron är i Europa inte norm,  bärande värdering eller det som ska följas längre.

Varför? I åldrarna 16 till 29 år säger sig 91% i Tjeckien inte ha någon religion. Det är högst siffra i Europa. Därefter kommer Estland, Sverige och Nederländerna. Siffran för Sverige är 75%. 3 av 4.

I Storbritannien identifierar sig 7% i dessa åldrar som anglikaner, dvs till statskyrkan, det stabila systemet. 6% identifierar sig som muslimer. Professor Bullivant säger att religionen är moribund, ligger för döden. Kristendomen går inte längre från släkte till släkte. Det var just detta en lärare sa mig: "I de klasser jag undervisar ser jag att ni inte har några med er." Sådant är roligt för en präst att höra. En majoritet av dessa gymnasieelever är förstås döpta. Men en folkkyrka definieras av att den är familjekyrka och släktens kyrka, själva den andliga hemorten. Det är kört.

Fler siffror från Sverige: 45% i åldersspannet 16-29 år går aldrig i kyrkan och 70% ber aldrig. Den gamla paradgrenen "kyrkliga bortförklaringar" utövades formdomdags så, att folk trots allt bad. Procentsiffrorna visar läget i den svenska folkkyrkan. Vi ligger i samma härad som länder där en ateistisk stat gjort sitt bästa. Hur ska det förstås? På något annat sätt än som en väl genomförd kampanj att göra sig den kristna tron kvitt? Ska den tanken kopplas helt fri från ingenjörerna bakom samhällsbygget och skolreformerna? Stellan Arvidson t ex. Finns det inte en del frågor att ställa, som till sist styr in på hur Svenska kyrkan hanterar saken?

Nu ska det till undervisningsprogram och vi har nio år på oss att ordna saken, heter det i analyserna från Antjeborg. Det är faktiskt alls inte otro att förmoda att detta kommer att misslyckas. Ju mer Svenska kyrkan lägger sig platt för att inte utmana, desto färre unga kommer att lägga märke till Kyrkan. Iförd samma kulörer som bakgrunden och utan att röra sig går det inte att upptäcka vad denna folkkyrka har att komma med. Och den träder fram som hade den inget att komma med mer än MTD-religion. Den religionen förlöser ingen ungdomlig entusiasm. Den hanteras också i mötet med ungdomar på en teologiskt rätt elementär nivå, som ni vet. Präster undviker oftast ungdomsarbete på kvällstid och läger på liggunderlag.

En sak är att kristendomsundervisningen försvann. Vi talar 1960-tal men ska lika gärna tala 1919 års läroplan, den som gjorde kristendomen etisk. Professorn Oloph Bexell har påpekat att denna kristendomstyp är statlig, den svenska statens preferens av religionstyp. Hämtas på kyrkligdokumenation.nu och är måsteläsning för den som vill fortbilda sig.

Lika viktigt är nog att de gamla folkkyrkobiskoparna var idealister. Manfred Björkquist menade i ett ögonblick av klarsyn att den svenska skolan gav dopundervisning och detta var förutsättningen för barndop. De sista resterna av dopundervisningen i skolans form försvann när jag var konfirmand och det är trots allt ett tag sedan. Svenska kyrkan fortsatte döpa barn, unga präster försökte få till en ansvarig doppastoral (inspirerade av doparbetet i Paris inte minst), de gick hem till familjer, vänslades, döpte, bjöd in till söndagsskola och barntimmar, fick i de flesta fall lägga ner söndagsskolan och satsa på barntimmarna för att i tidens längd se att dagis och förskola betydde att utrymmet för barntimmar också försvann. Själv mödan att få in dopen i församlingens gudstjänst tycks mig inte över tid ha lyckats. Nu är det enskilda dop på lördagen som gäller. Prästen står där och varje familj får sin dopgudstjänst. Kunden bestämmer vart kusken ska köra. Och detta är förstås alls ingen strategi för att förstärka gudstjänstseden. Dopet ges en annan tolkning, blir ett familjeevent. När nu föräldrarna inte gift sig blir det ett bra tillfälle för två släkter att mötas. Det blir med nödvändighet  föga av dopundervisning men kanske lite social babysång. I vart fall blir det inte någon undervisning  när barnet fyllt 3 år... Konfirmationsfrekvensen, vi talar om något annat. Det finns i Svenska kyrkan inget fungerande kristen fostran-program.

Jag antar att vi hade rätt, vi som skrev kritiska böcker och artiklar på 1970-talet och därefter och förutspådde vad som skulle ske. Det kunde vara skäl att kolla vilka förslag vi gav, de där om att bygga nerifrån och ha en pastoral för en levande församling, och kanske också kolla om det vi skrev till någon del gick att genomföra. Den intensiva jakten på dem som tänkte fel i ämbetsfrågan resulterade också i, willingly nillingly, att analyser och lösningsförsök avfärdades. Det hade kunnat vara radikalt annorlunda i Svenska kyrkan om denna kreativitet tagits till vara och kättarjakterna begränsats. Systemet drev de tappra ut i Sherwoodskogen. Sheriffen i Nottingham (Snottingham egentligen, men det vill borgarna i Nottingham inte påminnas om) fick fritt fortsätta att förtrycka hederligt folk. Say no more!

Saken gäller en kulturkamp i Europa och i Sverige. Det finns mänskligt att döma inga förutsättningar att bedriva den. Saken gäller också en kyrkokamp. Den MTD-religion som utminuteras lockar inte till lärjungaskap.

Kan då andliga glödpunkter utgöra alternativ? Kanske. Kanske inte. När jag tänker på uppdelningen av mänskligheten i "Anywheres" och "Somewheres" blir jag orolig. De första kan sannerligen hamna precis var som helst och tror sig självständigt ha träffat genomtänkta val och inte bara fösts till ställningstaganden och ståndpunkter. Det är ett gigantiskt självbedrägeri att tänka så.  Kategorin "Somewheres" är nog det folk som har vett att fira gudstjänst och har förmåga att utifrån detta stora perspektiv betrakta världen. Om de som har denna vetskap blir alltför få, vem kan då hjälpa och hela vid världens sönderfall? (sv ps 57:4)

Över detta och annat ska jag fundera fram till påskdagen. Jag ska förkovra mig i fromhet också. Men grundhållningen när jag läser rapporterna från Sherwoodskogen med omnejd är klar. Det blir för lite uppståndelse när larmrapporterna kommer. De kyrkliga tycks liknöjda. Hur det än är, kunde det ju alltid ha varit värre.


61 kommentarer:

  1. När det gäller dopen har Jonas Bromander nämnt att det nu är vanligare med dop av barnen hos sambopar än bland gifta par. I sina intervjuer har han flera gånger stött på berättelser om hur kvinnan i ett förhållande ville att barnen skulle döpas men däremot inte mannen och att kompromissen då blev att mannen gick med på att gifta sig.
    Samme Bromander har på frågan vilken satsning på det kyrkliga livet som i förhållandet till insats givit störst utdelning i förhållande till arbetsinsatsen svarat konfirmationen. Ska en församling satsa på något så är det just konfirmationen som ger störst utdelning i förhållande till arbetsinsatsen. Mot den bakgrunden kan man fundera på vad det innebär att en allt större del av konfirmandarbetet inte längre bärs upp av präster, utan av pedagoger och assistenter som i många (men absolut inte alla) fall har en betydligt svagare personlig förankring i tron och kyrkans liv än prästerna. / Markus

    SvaraRadera
    Svar
    1. Pedagoger och assistenter kan ha olika mått av utbildning och kompetens. Det kan man säga om präster också. De har ibland ingen som helst pedagogisk utbildning. Och förstår sig inte alls på ungdomar.
      Jag tror det är ett feltänk att de flesta pedagoger och assistenter har en betydligt svagare förankring i tron och kyrkans liv. Ibland har de frikyrklig förankring, vilket man däremot kan diskutera.

      Radera
  2. I Polen definierar 87% av ungdomarna sig som kristna, i Lithauen 75%, i Portugal ca 70%, i Irland en bra bit över 60%, liksom Österrike och Slovakien.....det är absolut ingen skillnad mellan katolska och protestantiska länder!

    Antony

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu var frågan i The Guardian praktiken. Och ska vi förstå var Sverige befinner sig kan det goda landet Frankrike vara en bra värdemätare. I det gamla WP-blocket har förutsättningarna var lite annorlunda. Men är det OK för en romersk katolik att inte söndageligen gå i mässan, t ex?

      Radera
    2. En liten anekdot som kan spegla varför ungdomar i Polen, Litauen m.fl. länder går i kyrkan.

      Ett utsvävande kalas med ett antal unga polska män i en mindre polsk stad för ett par år sedan avslutades klockan fem på söndagsmorgonen med:
      "Men vi måste gå till kyrkan snart"
      "-Huu varför då"
      "Ja men där finns ju alla brudarna!"


      Bo Cavefors kanske vore intresserad av att ställa upp med ett performance?

      Radera
    3. Det verkar som om Bloggardag, igen, tappat bort min senaste kommentar?

      Antony

      Radera
    4. Nu har jag använt nådatiden för att efterforska Antonys kommentar. Den finns ingenstans. Så jag har inte tappat något.

      Radera
    5. Förmodligen fromt önsketänkande...

      Radera
  3. Jag har en fråga till alla: Kan en tro uppfattas vara genuin när det gäller en enskild person, om den största drivkraften är rädsla för straff om man inte tror? Dvs var Sverige mer kristet förr eller var svenskarna mer rädda för helvetet? Eller är det samma sak, då rädslan för helvetet ju förutsätter att man tror att det finns?

    Det synes mig i alla fall som det krävs en rädslekomponent för att få folk att "stanna kvar". Vad som händer muslimen som avfaller vet vi, och pater Joseph säger i en video att det "inte finns någon förlåtelse för den som inte tror på skärselden och avlaten" (besynnerligt). SvK har slutat att tala om detta. Samtidigt så hatar människor inte SvK längre som jag uppfattade att en del gjorde förr. Den utövar inte längre makt över människors liv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. I Sverige är vi inte mindre religiösa än förr. Religionen tar sig bara andra uttryck. "Sverige är mer unket religiöst än Saudiarabien", har det formulerats bland dissidenter. Värdegrunden pekå med dess över tid skiftande heligheter och gudomligheter dyrkas intensivt och blir förutsättningar för utkomst och anseende. Denna sekulära religion håller människorna i ett järngrepp. Ställer man sig utanför, hamnar man i det sekulära helvetet utanför folkgemenskapen: misstänkt, fritänkare, gudlös, ond, vederstygglig. Nog bleknar de flesta av rädsla inför risken att hamna i likkylen efter att ha dissekerats på obduktionsbordet av arbetsledning, kollegor, vänner, familj och kanske media?

      Anna träffar som så ofta rätt. Svenska Kyrkan står i huvudsak för det kunden/samhället ändå tror, och tillför föga. Den som inte har något att bidra med väcker heller ingen anstöt och hatas inte. Behövs inte heller. Sedan kan man fundera över om SvK lyckas svänga tillräckligt snabbt för att gestalta nästa fas i den folkliga, sekulära religionens utveckling. Det hatande som de välanpassade Antje och Modéus II nu utsätts för, tyder på att pekå-religionen ömsar skinn.

      Lars Jensen

      Radera
    2. Bra beskrivning av de kvävande pk-religionerna som härjar i vårt land. Svkys MTD-religion är en av dessa moraliska totalitära irrläror som leder människorna bort från Gud.

      Antony

      Radera
    3. Glöm inte att SvK numera omhuldas av det statsbärande partiet, och omtalas med aktning. Partiet har i kyrkan funnit en plattform för mera traditionellt religiöst stärkande av sin ställning, som vore det i Putinokratin i öster.

      /Reinhold

      Radera
  4. Det är en uppenbar kollaps för protestantismen, i Storbritannien är 10% av ungdomarna katoliker vilket är ganska exakt motsvarande andelen i hela befolkningen!

    Antony

    SvaraRadera
  5. De kyrkliga liknöjda?

    Kanske lik på sina håll? Och kanske inte vare sig så nöjda eller kyrkliga?

    Octavius

    SvaraRadera
  6. Svenska kyrkan får nu ligga som den bäddat. När kyrkan talar om för människor att det går an att leva hur som helst och tro vad som helst, allt går lika bra, är det väl inte konstigt att människor drar slutsatsen att man inte behöver kyrkan. Svenska kyrkan har spottat i kålen och får nu äta soppan. Den största förloraren är svenska folket.

    SvaraRadera
  7. Bäste dr Sandahl, vilket enormt arbete du läger ned för att få någon/några att fatta Sveks undergång, genom dess egen förskyllan. Tack! Jag ser dig som Sveks Leif GW Persson.
    Dagens krönika är en sorglig redogörelse, bl a över Sveks urvattning av kristendomens betydelse i ett kristet land. Flera viktiga frågor belyses i krönikan men den viktigaste frågan är ännu inte ställd: "Finns det någon kristen medborgare i Sverige som tror, att Svek står för ett tryggt skydd?"
    Ett par "Fader Gunnar" i varje stift, skulle nog inte vara så dumt, till att börja med.//Länsmansdjäveln

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tacket från //Ld är väl motiverat. En stark insats Dag Sandahl!

      Lars-Gunnar

      Radera
  8. Vi kanske tänker fel när vi funderar på hur många som behövs. Det ställs en biblisk fråga om vi är tillräckligt få. Det tar inte bort allvaret och ansvaret för präster att våga stå för sin övertygelse och öppet ställa sina frågor.

    SvaraRadera
  9. Den kristna kulturen i Europa är snart ett avslutat kapitel. Den börjar nu vackla också i Nordamerika. I de romersk-katolska delarna av Europa (med undantag för Frankrike) ser det fortfarande rätt hyfsat ut, men ytan är av allt att döma ganska tunn.

    Ju förr vi inser detta, förstår att de kristna (de som bekänner Kristus som Herre) har blivit en minoritet, och inriktar den kyrkliga verksamheten därefter, dess bättre. Företag med dålig marknadsanalys går snart i konkurs.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oh, att Göran Beijer blivit biskop i Stockholm i tid!
      /En from förhoppning

      Radera
    2. Göran Beijer är väl redan Stockholms, ende, lutherske biskop?!

      Antony

      Radera
    3. Antony, i Stockholm med omnejd fins 7-8 biskopar (med varierande goda skäl att se sig som sådana). Det är naturligtvis ett problem när kristenheten nu blir en minoritet. För att kunna överleva behöver man finna vägar till gemenskap och samverkan. Storebror kanske skall vara omtänksam, inte bara sträng, mot sina bröder.

      Radera
    4. +Göran, jag vet att det finns flera biskopar i Stockholmsområdet men du är väl den ende lutherske dito.

      Antony

      Radera
  10. Kanske kyrkan borde visa större engagemang i den vanliga människans praktiska liv?

    Varför inte visa omsorg om yngre, nykomna och äldre som desperat söker boende som de har råd med? Köpelägenhet är inget alternativ för dessa. Här kan avkastningen av Prästlönetillgångarnas skogar genom förändring av hur de kan fördelas ge möjlighet för kyrkan att bli aktör i ett område där omsorgen betyder mycket.

    Dessutom så skulle kyrkan kunna visa sin omsorg om HELA Guds skapelse bättre! Omsorgen om ett fungerande ekosystem väger lätt mot att kyrkan som ägare får utdelning från sina olika AB! Vad säger en verklig barnkonsekvensanalys om detta?
    Låt kyrkan bli föregångare genom att PLT sparar 20% av Gammalskogen som riksdagen talar om som ett behov!

    När något verkligen handfast görs kommer den vanliga människan att förstå att det finns verklig omsorg i vår kyrka.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tillgångarna är snabbt skingrade. De är våldsamt överskattade, och räcker i nuläget till kanske 40 veckors drift av SvK. Är skribenten ovan ett troll, eller möjligen seriös?

      Ryszard

      Radera
    2. Inget troll! Varför vill inte kyrkan bli en verklig aktör i välfärden?
      Det gäller för kyrkan att behålla dina medlemmar. Det gör man genom att bli av betydelse för individerna.
      Lite elakt skulle jag kunna säga det behövs bröd inte bara skådespel.

      Radera
    3. brnmora: På vilket sätt menar du att "inget handfast" görs? Har du hört talas om "diakoni"? Har du hört talas om kyrkor som håller nattöppet för hemlösa och romer så att de kan sova i kyrkan?

      Jag själv motsätter mig kravet att kyrkan ska ses som främst en välgörenhetsorganisation. Den är inte till för det. Den är till för de som utför välgörenhetsarbete eller annat arbete ska kunna "ladda sina batterier" och få förnyad kraft och inspiration att utföra det goda. Allt annat är en följd av att så har skett; Men kyrkans uppgift är inte att vara "en verklig aktör i välfärden". Utan att fylla på med det bränsle som krävs för att orka vara en aktör i allt som är gott.

      Radera
  11. Både kyrkokamp och kulturdito!

    -Ja, det behövs en kamp på både dessa fronter. Däri har bloggaren rätt. Svenska kyrkan har varit alldeles för passiv, rädd och hukande! Men utan Svenska kyrkans breda insatser, kan utvecklingen inte vändas. Vem eller vilka skall göra det i så fall?

    Sedan flera år har jag pläderat för en kyrklig offensiv, som måste mycket mer än hittills ske via medierna. Alltför många präster sitter på sina kontorsstolar utan att skriva artiklar och inlägg till lokaltidningarna, utan att via dem reagera mot allsköns dumheter, ondska och omoral och annat i samhället. Anordna debatter, utmana dumheten, låt kyrkans röst bli hörd, synlig genom dess företrädare, aktivera personalen och de förtroendevalda i församlingen, ty alla har - som jag har påpekat tidigare - en uppgift att omsätta Missionsbefallningens ord till handling!

    Alltså vad står kyrkan för? Vad vill kyrkan? Vilken roll skall de ha i vårt samhälle?
    Ämnena är många. Men målet är ett: sätt Svenska kyrkan på kartan igen i hela landet (där den ju finns men inte alltid syns). Här finns allt att vinna. Bara kyrkan vågar!

    Plats för lokala offensiv missionsprogram i församlingarna!
    Här måste KR och prästerskapet ta initiativ!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kverulera i lokaltidningen över omoral? Nä, det vänder ingen utveckling.

      Det handlar om att bygga församling. Fira en söndaglig mässa som man utan att rodna kan ta med grannen till. Hög- eller lågkyrkligt med klassisk förkunnelse och klassisk liturgi. Regelbunden bön i kyrkan, gärna tidebön. Varför kan inte ett arbetslag i en vanlig församling få till laudes och vesper i kyrkan varje dag?

      Evangelisationen sker sedan från människa till människa. Kom med och se!

      Om kyrkan inte förstår att det är gudstjänst och bön som är källan till all väckelse blir det aldrig något.

      Kyrkorådet kan börja med att komma till kyrkan varje söndag. Det är det minsta man kan begära av någon som menar sig kallad att styra i kyrkan.

      /Laikos

      Radera
    2. Inte en dag, inte ett ämne utan att den evige dilettanten utan budskap känner sig "manad" att ta till orda. Trixaren och slentrian-tyckaren Dikes "kamp" gäller bara en sak: rätten till galopperande arvode - absolut inget annat.

      Nej, låt svenska "kyrkan" gå hädan i frid utan ytterligare inblandning av dess förstörare Dike och hans giriga komprometterade roffaranhang.

      Sandahl! Det är mer än hög tid att sätta Dike i karantän på bloggen med tanke på allt det tvivelaktiga förflutna som framkommit de senaste dagarna. /John

      Radera
    3. Du har helt rätt, Laikos! All denna "vi ska göra-lära", om det så handlar om insändare eller bostäder, leder bara fel. Det blir bara gärningslära där man utelämnar Den Helige Ande och nyttar ingenting till. Det är trots allt Han som ska göra jobbet - med våra händer, om vi är villiga att lyssna.

      En invändning har jag dock mot din kommentar: Glöm inte gammalkyrkligheten; den lever fortfarande. :-)

      Radera
    4. BOD kan väl inte vara okunnig om att man nuförtiden har pastorat, där man i församlingarna har Församlingsråd. Där kan finna praktiserande kristna. Och dessa vet att Jesus har gett sin Missionsbefallning. Men problemet inträder när nämna råd ska äska pengar, för då gör de det hos Fullmäktige via KR. Och där sitter många (demokratiskt valda!) politiker som är f d kommunalpolitiker och sådana som inte fått plats inom kommunen. Och min erfarenhet efter att ha suttit bland politiker i ca 25 år att man inte förstår skillnaden mellan Kyrka och kyrka, utan kyrkan är för många av dem något man kan glömma sitt paraply i.
      Stig W

      Radera
    5. Har ni något bättre alternativ, Laikos och Elisabeth!

      -Medan mina kritiker redan börjat dricka gravöl över Svenska kyrkan, avfärdar Laikos och Elisabeth mina förslag. De anser tydligen att ingen kyrklig offensiv behövs, inget kyrkligt mod, inga kyrkoföreträdare i samhällsdebatten!

      Var och en blir salig på sin tro, heter det. Men herrskapet står tomhänt vad gäller eget förslag. Vilket är Laikos och Elisabeths alternativ?

      Och vem, Elisabeth, har påstått att Den Helige Ande skall utelämnas i den offensiv jag föreslår? Inte jag i varje fall. Det är ju för att göra människor medvetna om Anden som en offensiv behövs. Och jag vidhåller att präster och förtroendevalda måste ut i samhällsdebatten och missionera.

      Har ni något emot det? Och Laikos bör inte vara ironisk mot kyrkoråden. Vad vinner signaturen och kyrkan på det?

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    6. Snälla BOD - Vi har alla läst Dina "offensiva förslag". Men - vem skall genomföra dem? Och varför? Entusiasmen saknas hos alla oss som redan - formellt och/eller andligt - har lämnat SvK (till följd av ämbets- och/eller äktenskapsreformen eller av andra skäl, t.ex. den övriga totala följsamheten gentemot en sekulariserad partiapparat - s,m, fp eller c lika). Flertalet "förtroendevalda" (dock säkert inte Du) tycks ju sakna intresse för SvK:s tro, bekännelse och "kärnverksamhet" (dvs. inre mission och gudstjänstliv), men vara desto mer intresserade av olika parti-/lokalpolitiska utspel. Detta samtidigt som "Gud och Jesus" hamnar i skymundan. Jag har ingen lösning på detta dilemma (och jag själv lämnade ju SvK redan på 1960-talet), men Du borde väl kunna inse att problemen inte beror av någon brist på hurtiga tillrop./Paul

      Radera
    7. Bengt Olof,
      ingen människa kommer till tro på Kristus genom att läsa insändare i samhällsfrågor.

      Det enda som råder bot på situationen är flitigt gudstjänstfirande, flitig bibelläsning och flitig bön om väckelse bland Sveriges folk. Då kommer också Den Helige Ande att leda oss rätt.

      Radera
    8. Bengt Olof är en personlighet som inte upphör att fascinera. Här presenterar Laikos ett alternativ. Strax därefter menar Bengt Olof att han står "tomhänt vad gäller eget förslag".

      Dock menar jag att Bengt Olof har rätt i att man inte skall dricka gravöl förrän någon är död. Vi får ge oss till tåls ännu något decennium!

      Radera
    9. Underskattning, Elisabeth!

      -Du underskattar medierna, Elisabeth. Jag påminner om att en prästs predikan i kyrkan lyssnas av kanske 20-40 personer. Men om han gestaltar den i en tidningsartikel, når och läses den av 100 eller 1.000 gånger fler personer. Läsarna får den på köksbordet, samma läsare som inte går i kyrkan.

      Gud och Den Helige Ande skall finnas i samhällsfrågor. Du, kyrkan och alla vi andra måste se och respektera realiteterna i dagens samhälle och värld. En sådan är att just nå människorna med kyrkans budskap om rätt och sanning, ont och gott, solidaritet och egoism och allt annat som innefattas i Ordet och den grund som den västerländska demokratiska civilisationen är byggd på.

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    10. Käre Bengt Olof!

      Jag får tydligen ta det igen. Mitt alternativ till prästers insändarskrivande och deltagande i samhällsdebatten är att bygga levande församlingar där man utan att rodna kan bjuda med sig sin granne.

      Den enda kristna kulturen är den där Herrens folk samlas på Herrens dag i Herrens hus, med Herrens folk vid Herrens bord.

      Utifrån denna grund, mötet med Herren Jesus i Ord och Sakrament, kan sedan kyrkfolket engagera sig på alla möjliga sätt i samhället. Politik, fackförbund, miljörörelse, hembygdsförening, idrotten, you name it. De får gärna skriva insändare om det behövs.

      Men det är inte grunden. Det startar på knä vid altaret. Bara där kan Gud nå djupen i en människa som verkligen förvandlar henne.

      Jag håller med Sofia Lilly Jönsson som skrev på Twitter (ungefär) att det enda sättet att rädda Svenska kyrkan är att mura in sig i tornet på en landsortskyrka och vägra komma ut innan kyrkorådet lovat turas om att leda Laudes och Vesper varje dag.

      /Laikos

      Radera
  12. Chris Forsne myntar i en krönika begreppet 'kristna ateister'. Dessa blir, menar hon, avgörande för Europas framtid:

    https://ledarsidorna.se/2017/03/kristna-ateister-avgor-europas-framtid/

    Det finns mycket kvar av kristendomen, även efter tron. /smun

    SvaraRadera
  13. Skolreformerna har onekligen inneburit mycket för kristendomens bortdöende. Att nu söka förbjuda kristna friskolor är endast konsekvent. Religionskunskap förmedlad av okunniga vuxennärvaror blir en förstärkning av de tendenser som ändå finns. Min lärare i religionskunskap under högstadiet hade förutom sin FM en TK om 4,5 år i bagaget. Min lärare i religion på gymnasiet förutom sin FL en TD. Sådana lärare existerar inte längre. Det vidlåder ett löjets skimmer över kristendom och kyrka. Islam får däremot alltid, tillsammans med en västerländsk bild av buddhism, en vänlig, urskuldande och folkuppfostrande behandling.

    Jag har nu under sex terminer besökt ett studentspex. Varje termin skrivs en ny story. De grova skämten om pilska nunnor, pedofila präster, Jesus gående på vattnet etc uppskattas alltid av publiken. Genomgående finns representanter för kristendom med. Alltid löjliga, ibland onda. De obligatoriska gliringarna mot SD, rassar och homofober är talrika.

    Det som helt lyser med sin frånvaro är elefanten i rummet, islam. Om det skulle drivas med "mussar", skulle få eller ingen jubla. En skamsen tystnad över brottet mot det passande skulle lägra sig över salongen. Om gliringar om Muhammed och hans efterföljares av religionen godkända pedofili skulle förekomma, bleve resultatet anmälan, troligen dom för regissörsgrupp och ansvarig, nedstängning av spexet, mediadrev och ursäkter och avståndstaganden. Risken för våld och uppmärksamhet i den muslimska världen, med fara för svensk ekonomi skall inte underskattas.

    Ett exempel så gott som något på vart vi är på väg.

    PP

    SvaraRadera
    Svar
    1. Varför inte göra i skolan som i många andra länder? En veckotimme med protstantisk/katolsk trosundervisning med konfessionella lärare. Muslimer får på sitt håll sitt. Ickereligiösa filosofi/etik.

      Vår religionskunskap påminner alltför mycket om det gamla östblockets "vetenskapliga ateism" som utminuterades i skolväsendet.

      Skallagrim

      Radera
  14. Råd i Sherwoodskogen:
    Ta rygg på 1. Broder Tuck - sorglösheten.
    Och 2. Jungfru Marion - den villkorslösa kärleken.
    Och varför inte: 3. Robin Hood själv - djärvheten. Och pricksäkerheten.

    LG

    SvaraRadera
  15. Svenska kyrkan är snart borta. Det är bara att inse. Men kristen tro kommer att finnas kvar till den yttersta dagen om Jesus finner några troende. Och det gör han nog. Inte så många, kanske i små underjordiska grupper. Gud behöver inte kyrkan. Men vi behöver undervisning och sakrament och den apostoliska successionen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Svky kommer säkerligen att fortsätta som ett gnostiskt postkristet samfund flera generationer framöver, men kristen tro förs vidare i den Katolska kyrkan och hennes ortodoxa systerkyrkor i Sverige.

      Antony

      Radera
  16. Förr så var det en del av den svenska självbilden (och nationalismen) att man var kristen. Idag tillhör det självbilden att en svensk är modern och sekulariserad. I många av länderna i östra Europa så tillhör det fortfarande självbilden (och nationalismen) att man är katolik eller ortodox. Kyrklighet av denna sort, den som främst är en kulturell identitetsmarkör, håller dock sällan i längden. Det går att jämföra hur privatreligiositeten i kristen kontext (t.ex. bön hemma men inte gudstjänst i kyrkan på söndag) tycks förutsätta att ett inte alltför ringa antal är kyrkokristna. Blir de kyrkokristna däremot privatreligiösa blir de privatreligiösa i sin tur religiöst indifferenta är åtminstone mitt intryck. / Markus

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var då det:

      http://runeberg.org/svda/1941/0044.html

      Lars Jensen

      Radera
  17. BOD,

    som skrivet många gånger. Innan SVeK kan missionera med någon trovärdiget måste den själv bestämma sig för vad den skall vara.

    Idag är den en födkrok för politruker. Sådana som anses vara i vardande och andra avdankade man velat hitta en reträttplats åt samtidigt som man som politiskt parti slipper ta kostnaden. Den fär "medlemmarna" ta.

    Den är också en inte obetydlig aktör inom det PK:a och gör onekligen en hel del positiva insatser för vissa grupper. Om det alltid är det rätta vill jag inte diskutera här. (Prioriteringar kan alltid diskuteras och än mera när prioriteringarna är rent politiska.)

    Det rent läromässiga måste man bestämma sig för.
    Apostolisk kristendom? (Helt klart är det inte vad SVeK med få undantag bekänner sig till utan en salig blandning av gnostisism, synkretism och ren sekularisism).

    Det är värt att påminna sig men tydligen okänt för våra havliga biskopar tillsatta av våra politruker att Jesu missionsbefallning gäller hans bud och inte något egenkomponerat via politrukiska sk demokratiska majoritetsbeslut.

    Den kristna läran, den apostoliska, är något Jesus befaller oss att sprida ty det är bara dem Jesus befullmäktigade. Allt annat som antingen går emot denna eller "bara" utesluter "ovälkomna" bud är något annat än kristendom.

    Jesus lämnade inte Kyrkan försvarslös. Han gav dem hjälparen, den Helige Ande men har SVeK någonsin refererat till den Helige Ande? Nej samtliga avsteg och omformningar har varit politrukiska och handlat om vad som är PK och haft "tidsandan" som ledstjärna.
    (Vem eller vad som idag ligger bakom tidsandan kanske vore värt en extra tanke.

    Den Helige Ande ligger knappast bakom exempelsevis förslaget att ta ner kors och dölja kristna symboler för att inte störa eventuellt besökande muslimer.

    Den Helige Ande ligger heller knappast bakom politrukernas val av biskopar och andra "högre" prelater där minsta, (största?), gemensamma nämnare kan konstateras vara att de skyr apologi och att deras "representanter" hellre vill berömmas av sina akademiska meriter än av att av kyrkfolket ses som kristna.

    Nej, nog skulle även jag önska missionering men som det står till inom SVeK idag har de inget att missionera om, dvs om vi med mission menar kristen mission. SVeK med sina politruker och havliga prelater måste först bestämma sig för om det är kristendom de vill sprida eller något allmänreligiöst till intet förpliktande men som låter bra och kan accepteras även av den sekulariserade omgivningen.

    Tyvärr är det ingen väg till frälsning. Ingen apostel frågade efter vad världen tyckte utan efter vad som var sanning. Inget tjafs i stil med ja,ja vi tycker ju så -åtminstone är det vad vi hittills fått lära oss att säga men det är klart om vi jämkar lite så kanske vi båda kan komma överens?

    Nej, den kristne som försöker med sådan taktik han går dels stå tills svars för att han svikit evangeliet och sin uppgift, dels också stå till svars för att ha förlett den andre så att också han /hon går förlorad.

    SVeK´s prelater och politruker borde betänka detta i sin maktlystnad och tro på att apologi kan exkluderas bara man skaffar sig majoritet för det man vill främja-här tidsandan och vad som för tillfället är PK.

    //HH

    SvaraRadera
  18. Nåja, även om jag också tror att SvK:s dagar är räknade, så ger det nog ett alltför negativt intryck att bara titta på utvecklingen bland ungdomar. När hen blir gammal, blir ju t.o.m. f-n religiös (enligt ett vanligt talesätt). Jag minns också en rysk biskop under sovjettiden, som vid ett Sverigebesök (med en galghumoristisk glimt i ögat) påpekade att "ni tror att en människas tro och kyrksamhet avgörs i tonåren; men hos oss sker detta i 60-årsåldern" (som pensionär, dvs. efter 65 resp. 60 års ålder kunde man ju gå i kyrkan utan att riskera repressalier från parti och arbetsgivare)./Paul

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, men jag undrar om man i så fall inte burit med sig tron genom livet. Vid pensionen kan mycket förverkligas som tidigare varit omöjligt eller svårt. För att kyrksamhet skall bli följden, måste det dels finnas en församlingsgemenskap, dels ett utbud värt att delta i. Bådadera är sällsynta i Svenska Kyrkan idag. Dessutom måste kommunikationer och tidsåtgång stämma. Sedan har vi problemet med att kanske endast en make har "religiösa behov". Den andra parten vill kanske använda söndagsmorgnar till något annat. Under alla omständigheter krävs både tur och kunskaper för att hitta rätt. Och om tron bland de unga befinner sig i nedgång, vad bär man då med sig till mera framskriden ålder?

      PP

      Radera
    2. Jo, PP, naturligtvis har Du rätt; det är mycket som måste stämma. Vad jag konkluderar, är att det sovjetiska sättet att försöka utrota kyrkan och kristendomen var rätt misslyckat (även om det nutida "marknadsekonomiska" Ryssland tycks lyckas bättre), medan den svenska metoden med infiltration och maktövertagande (under vänskaplig täckmantel) tycks ha haft större framgång./Paul

      Radera
  19. Förhoppning, Paul?

    -Svenska kyrkans dagar räknade, tror Du. Är det kanske en förhoppning, eller tror Du det på allvar?
    Den mer än tusenåriga kyrkan med nu 6 miljoner tillhöriga, skall snart dö?

    Perspektiven och Din verklighetsförankring synes mig ha påtagliga brister, Paul! Och jag ser inte att Du kommer att fälla en tår och djupt beklaga kyrkans räknade dagar.

    Därigenom lär alla vi andra oss att Svenska kyrkan inte bara har vänner.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. BENGT OLOF!
      Kontakta Mörrums Skola och boka in tider för att tala folkkyrka med tusenårsperspektiv både framåt och bakåt med högstadieeleverna!
      Kanske lär sig både elever och du något? /smun

      Radera
    2. Du också, smun?

      -Gärna det. Kommer du också och lyssnar och lär?

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    3. Gör du det, så kommer jag gärna till massakern ... /smun

      Radera
  20. Nej, BOD, det är absolut ingen förhoppning! Jag är döpt, uppvuxen och konfirmerad i SvK (där min far var präst), och jag valde t.o.m. gymnasium i tanke att även jag skulle bli präst i SvK. MEN - så kom då beslutet i ämbetsfrågan, som fattades av riksdagen, MOT KYRKOMÖTETS VILJA! Jag beklagar detta djupt (och har nog också fällt en och annan tår över det, i synnerhet som det följdes av en rad andra beslut som också står i strid mot Bibel och bekännelse), och det ledde naturligtvis till att mitt liv tog en annan vändning. Jag är fortfarande en stor vän till SvK sådan hon var på min fars tid; jag hade naturligtvis önskat henne en helt annan framtid, men - jag måste ju nu finna mig i att hon befinner sig i sekulära politikers våld. Och detta är anledningen till att jag väntar mig (men absolut INTE önskar) att hennes dagar är räknade. Medlemsstatistiken visar ju att mina farhågor är befogade; arvet från den "mer än tusenåriga kyrkan" har nu gått vidare till andra (kanske mer ursprungliga) arvtagare./Paul

    SvaraRadera
    Svar
    1. Delar både din uppfattning om och i princip sympatiska inställning till Svenska Kyrkan, Paul! /smun

      Radera
  21. Nu, bäste Bloggardag, finns chansen till ett årsvikariat som kh i södra Tyskland. Du skulle kunna göra en verklig insats.
    https://www.svenskakyrkan.se/ledigajobb?aguid=BA7D57F8A35D4178AF1E57EDD66693DB

    SvaraRadera
  22. Nu är jag här! Innehållet i min kommentar talar för sig självt.

    /utan signatur

    SvaraRadera
  23. Det gläder mig, Paul!

    -Ja, Ditt svar är glädjande. Men varför hävdar Du att det förekommer infiltration och maktövertagande i kyrkan, och att den är i "politikerns våld". Jag upprepar det jag erinrat om här för flera veckor sedan: att kyrkan redan 1958 och långt tidigare har en beslutsorganisation, som byggde på de politiska partierna. Det fanns knappast andra alternativ i valen ån just partierna.
    Du får inte vara så konspiratorisk i tänkandet, käre Paul!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, politiska partier i kyrkan är ett sent men accelererande fenomen. Startpunkt kan sägas vara lagen om kyrkofullmäktige på 1930-talet och verklig genomslag fick partipolitiseringen först 1983. Centraliseringen och stordriften har främjat partierna än mer de senare åren. / Markus

      Radera
  24. Snälla BOD - Problemet är väl att de allra flesta (alla?) politiska partier har en EGEN - helt sekulär - agenda som INTE utgår från vad som är bäst för den kristna tron eller för SvK - utifrån dess egen natur. I stället försöker man "utifrån" (hur många kyrkopolitiker återfinns reguljärt i söndagens gudstjänst?) påverka kyrkan i en riktning som gynnar det egna partiet. Jag glömmer aldrig när jag nominerades till kyrkovalet, trots att jag hade utträtt ur SvK (valberedningen hade alltså inte ens kontrollerat om jag var valbar!)./Paul

    SvaraRadera