Salander ringde i går kväll när jag var på hemväg efter minikyrkodagen i Kalmar, där dr Björn Fyrlund föreläste om Bloggardag. "Nöjsamt", kan man säga. Det sjöngs också om bloggeriet. Mikael Jervelind lovade att skicka över texten så att den kan komma på bloggen.
Salander var missnöjd. "Du skulle ha pressat Dietrich hårdare" sa han. Jag började försvara min försiktighet med att jag inte ville tubba någons tystnadsplikt. Salander avbröt: "Jag ringde honom nyss och frågade om han menade något mera än vad han sagt till dig." Han svarade: "Mein lieber Salander" jag tar det sammanfattningsvis, "i vår bransch hatar vi tillfälligheter så är det tillfälligheter att det slirar i uppgifterna kring Jackelén och tillfälligheter att DDR-biskopen prästviger det tyska paret? Men ni har väl en noggrann debatt kring ärkebiskopskandidaterna i Sverige just nu så frågetecken kring tillfälligheter ställs väl rakt ut och kandidaternas kompetenser viktas för fullt, antar jag."
"Det är väl just det vi inte har", svarade jag Salander. "Vilken liten förening som helst som ska välja styrelse har bättre persondiskussioner än Svenska kyrkan, som ska välja ärkebiskop. Men blev du klokare efter Dietrichs svar?" På den frågan svarade Salander nekande. Han hade tydligen inte heller pressat så hårt. Lite uppgiven blir jag allt. Vi ska tydligen av några som krattat manegen förses med en ärkebiskop som många av oss inte egentligen ens känner till. Hon kom på ett stipendium (som var ett stipendium för vad? ingen journalist har rett ut den saken). Kom hon verkligen till Uppsala - eller till Stockholm? Läste hon liksom blivande mannen egentligen (handen på hjärtat) kvällskurser på ITH? Varför säger hon då att hon kom till Uppsala om det var Stockholm hon kom till? Hon är doktor - och det har vi väl skäl att tänka att Werner Jeanrond föste fram henne men var hennes insatser så väldigt betydelsefulla? Professorstiteln är det som det är med. Och publikationslistan innehåller något som ter sig som översättningar av ett och samma verk. Tillfälligheter? I utfrågningarna har hon inte sagt något som avslöjar hennes lidelse för livet i församlingarna. Däremot har hon slirat och tänkt tyskt i teologin. Jag ser samma hållningar som effektivt tog död på den gamla kristna studentrörelsen som var KSF (och betydde något) och blev KRISS och nu tappat det mesta. Ingen påpekar att Eva Brunnes generalsekreterarskap var ett steg på vägen mot nedmontering men detta är det mönster jag ser: En teologi som inte kan bygga, bara föröda. Och beskeden från Lunds stift är minst sagt motsägelsefulla. Jackelén är mjuk och förstående - och som Krook på en och samma gång. Hon är mycket engagerad i stiftet - och samtidigt är hon väldigt mycket utomlands och svår att nå. Hur är det? Egentligen! På tisdag ska vi rösta.
Nomineringsvalet är ingen sådan röstning. Det är vårt sätt att få fram kandidater och procenten då, säger bara att en hög andel av de röstande vill ha med X eller Y. Det verkliga valet och diskussionen som föregår valet äger rum efter nomineringen och då ska vi ha alla kandidater som fått 5% av rösterna - och minst fem kandidater. I praktiken fick vi fyra. Det är inte bra. Det är under kyrkoordningens lägsta gräns.
Med Antje Jackelén svänger Svenska kyrkan från det evangeliska till det protestantiska, vi tappar en del av det vi haft och varit glada över. Hon är tysk i sitt teologiska tänkande. Jag hör till dem som alltså inte uppfattar att denna teologi kan bygga församling eller möta de handfasta, hårdhänta utmaningar som väntar Svenska kyrkan. Hon kan inte heller ena - exemplet Eva Hamberg är en allvarlig väckarklocka. Och många som röstar har bestämt sig för att inte se komplikationerna.
Roligast är som alltid Dagens Seglora. Barbro Matzols får sina fiskar varma eftersom hon bedriver negativ kampanj mot Antje Jackelén i Kyrkans Tidning. Det är, får man veta "besvärande" att - häng med nu! - Ragnar Persenius är ordförande i Berling Press, som driver Kyrkans Tidning och att Barbro Matzols sitter i samma styrelse. Har styrelsen för Berling Press tagit beslut att agera i ärkebiskopsvalet, alltså? Eller är det bara samsupet mellan Barbro och Ragnar? Men det upprörande tycks vara detta: "Att bedriva negativ kampanj mot den kandidat som är favorit i alla kyrkans stift utom två är komprometterande för en tidning som vill vara hela kyrkans tidning." Och seglorianerna upprepar att 51% av rösterna vid nomineringen tillfallit Antje. Då ska väl alla ha vett att hålla käft och hämta allyrerna? Det heter så. Allyrerna.
Saken då? Seglorianerna utnämner muslimerna till "kusiner i tron" så då vet vi hur man tänker - och att seglorianerna tänker fel. Som Carl Henrik Martling gjorde en gång i Kairo vie ett mötet med muslimer (sänt i egyptisk tv också) kan man säga: "Dear Cousins" och tala om Abraham - men det är inte ett samband i tron och släkten är värst ... Här slirar det just nu i Svenska kyrkan och då gäller frågan inte något som kan kallas "marginal". Frågan gäller vem Jesus är. Att påpeka det är inte att driva negativ kampanj. Det är att skapa klarhet. Svenska kyrkan löper nämligen i dessa dagar risken att få en ärkebiskop som påskyndar sammanbrottet. Det är det vi försöker fundera över. I detta vi inbegrips för stunden inte Dagens Seglora, som vet att mana oss andra att hålla käft.
Något av detta sa jag till Salander. "Gå runt i bloggosfären och kolla vad som skrivs om ärkebiskopsvalet, så kan vi kanske talas vid när vi äter buffé i Bygdegården i morgon efter högmässan. Om det inte kommer väldigt mycket folk, förstås. Vi kan väl också spekulera i hur länge Seglora Smedja klarar sig när nu underhållslinjerna förstörs."
söndag 13 oktober 2013
lördag 12 oktober 2013
Oberst Busse
Det regnade på Alexanderplats i torsdags så Dietrich Busse kom iförd regnkappa men när han tagit av sig den inne i Paulaner-tältet kunde majoren Barkevall se att han haft rätt. Busse hade blivit överste. Kyrkvaktmästare Sörman, med förflutet i flottan, var imponerad. Dietrich var glad att se oss alla igen och letar nu eget sommarhus på norra Öland. Vi ska se om vi kan hjälpa honom.
Efter att ha börjat på en måttligt stor öl drog översten fram komplikationerna. Han gjorde klart att något om Antje Jackelén kunde han bidra med. Hon är född Zöllner, kommer från Herdecke, föddes den 4 juni 1955. Föräldrar var Marianne och Werner.
Antje Zöllner kommer till Sverige den 7 april 1978 och gifter sig den 26 juni 1979 med Hubert Heinz Dieter Jackelen, född den 2 mars 1945 (under kriget, alltså). Han kommer från Herborn och flyttar till Sverige den 23 september 1964.
Oberst Busse såg bekymrad ut efter denna genomgång. "Es gibt einige Fragen", sa han. Vad gjorde Heinz i Sverige under perioden 1964-1978? Varför börjar han läsa teologi och får sin utbildning på ITH i Stockholm för att prästvigas av Lars Carlzon 1980?
Vad heter familjen? I Tyskland finns ingen familj Jackelén, namnet är ju inte tyskt. Busse såg bekymrad ut när han noterade att Heinz är tysk medborgare. "Så här långt kan jag berätta men en Staatbürger kan jag ju inte riktigt utreda och lämna resultatet till er - det skulle vara spioneri", sa han. "Ganz verstanden", sa vi och jag tror major Barkewall kompletterade med ett "Selbstverständlich".
Nå, uppsättningen frågor var dock av intresse, i varje fall i öltältet på Alex. Präst i Svenska kyrkan men inte svensk medborgare - Aleksander Radler von Weil /född 1944/ blev svensk medborgare 1997 i varje fall. Och namnet Jackelén - vad är det egentligen? Jag fick för mig att Busse hintade något där.
Ingen skugga över Antje Zöllner, som på ett stipendium kommer från Tübingen för att läsa teologi i Sverige. Men kommer hon verkligen till Uppsala? Eller kommer hon just till ITH i Stockholm? Och varför säger hon då att hon läste teologi i Uppsala? Jag lyssnar till presentationerna, läser publikationslistor och blir bara brydd. Professor är hon alltså inte och vilken akademisk meriteringen hon har enligt svensk standard har vi inte fått besked om. På publikationslistan på Svenska kyrkans hemsida finns sju böcker upptagna. Nr 2, 4, 5 och 6 tycks vara samma bok. Nr 1 är herdabrevet, nr 3 och 7 är mindre arbeten, om jag ser rätt. Som akademisk meritering är detta inte alldeles övertygande. Det är inget att säga något om - om det inte säga att med professor Jackelén får vi en som kan knyta Svenska kyrkan på nytt till akademien.
Jag säger inte att ärkebiskopsvalet borde skjutas upp. Jag säger att det finns fler frågor att ställa - och då har jag inte agit upp det uppenbara om en kristologi som är sanslös.Dr Martin Lembke har avslöjat ett sammelsurium av underlig kristologi i jackenlénsk tappning. Det borde vara förödande. Men någon vidare debatt om detta är det inte. Så vi får en ärkebiskop omgiven av frågetecken kring ämnen där vi famlar efter svar. När det är så, kan det snart visa sig att vi får svar - efter valet, efter intronisationen eller vardagsvis. Och det svenskkyrkliga kvittot på sådana svar är utträde.
Oberst Dietrich Busse försökte, fick jag för mig, meddela mig något som jag kanske missade. Han visste att jag visste att biskop Lars Carlzon prästvigt Jackeléns.
Under min tid i Berlin läste jag inte Dagens Seglora. Inte Kyrkans Tidning heller. Seglorianerna är upprörda över att det ställs frågor om Jackelén - men varför? Den som vann nomineringsvalet ska väl debatteras eller har seglorianerna någon annan tanke och någon annan avsikt?
Överste Busse var dock också under aftonens fortsättning, när han skyndat hem och bytt till civil klädsel "för jag kan inte gå på Oktoberfest i Berlin iförd uniform", aldrig över någon gräns när det handlar om militär tystnadsplikt. "Es gibt wohl Journalisten in Schweden", undslapp han sig mellan In München gibt's ein Hofbräuhaus och en defileringsmarsch.
Nu är det tid att ägna sig åt uppbrottsfrågor. Zum Wohl, som man säger.
Efter att ha börjat på en måttligt stor öl drog översten fram komplikationerna. Han gjorde klart att något om Antje Jackelén kunde han bidra med. Hon är född Zöllner, kommer från Herdecke, föddes den 4 juni 1955. Föräldrar var Marianne och Werner.
Antje Zöllner kommer till Sverige den 7 april 1978 och gifter sig den 26 juni 1979 med Hubert Heinz Dieter Jackelen, född den 2 mars 1945 (under kriget, alltså). Han kommer från Herborn och flyttar till Sverige den 23 september 1964.
Oberst Busse såg bekymrad ut efter denna genomgång. "Es gibt einige Fragen", sa han. Vad gjorde Heinz i Sverige under perioden 1964-1978? Varför börjar han läsa teologi och får sin utbildning på ITH i Stockholm för att prästvigas av Lars Carlzon 1980?
Vad heter familjen? I Tyskland finns ingen familj Jackelén, namnet är ju inte tyskt. Busse såg bekymrad ut när han noterade att Heinz är tysk medborgare. "Så här långt kan jag berätta men en Staatbürger kan jag ju inte riktigt utreda och lämna resultatet till er - det skulle vara spioneri", sa han. "Ganz verstanden", sa vi och jag tror major Barkewall kompletterade med ett "Selbstverständlich".
Nå, uppsättningen frågor var dock av intresse, i varje fall i öltältet på Alex. Präst i Svenska kyrkan men inte svensk medborgare - Aleksander Radler von Weil /född 1944/ blev svensk medborgare 1997 i varje fall. Och namnet Jackelén - vad är det egentligen? Jag fick för mig att Busse hintade något där.
Ingen skugga över Antje Zöllner, som på ett stipendium kommer från Tübingen för att läsa teologi i Sverige. Men kommer hon verkligen till Uppsala? Eller kommer hon just till ITH i Stockholm? Och varför säger hon då att hon läste teologi i Uppsala? Jag lyssnar till presentationerna, läser publikationslistor och blir bara brydd. Professor är hon alltså inte och vilken akademisk meriteringen hon har enligt svensk standard har vi inte fått besked om. På publikationslistan på Svenska kyrkans hemsida finns sju böcker upptagna. Nr 2, 4, 5 och 6 tycks vara samma bok. Nr 1 är herdabrevet, nr 3 och 7 är mindre arbeten, om jag ser rätt. Som akademisk meritering är detta inte alldeles övertygande. Det är inget att säga något om - om det inte säga att med professor Jackelén får vi en som kan knyta Svenska kyrkan på nytt till akademien.
Jag säger inte att ärkebiskopsvalet borde skjutas upp. Jag säger att det finns fler frågor att ställa - och då har jag inte agit upp det uppenbara om en kristologi som är sanslös.Dr Martin Lembke har avslöjat ett sammelsurium av underlig kristologi i jackenlénsk tappning. Det borde vara förödande. Men någon vidare debatt om detta är det inte. Så vi får en ärkebiskop omgiven av frågetecken kring ämnen där vi famlar efter svar. När det är så, kan det snart visa sig att vi får svar - efter valet, efter intronisationen eller vardagsvis. Och det svenskkyrkliga kvittot på sådana svar är utträde.
Oberst Dietrich Busse försökte, fick jag för mig, meddela mig något som jag kanske missade. Han visste att jag visste att biskop Lars Carlzon prästvigt Jackeléns.
Under min tid i Berlin läste jag inte Dagens Seglora. Inte Kyrkans Tidning heller. Seglorianerna är upprörda över att det ställs frågor om Jackelén - men varför? Den som vann nomineringsvalet ska väl debatteras eller har seglorianerna någon annan tanke och någon annan avsikt?
Överste Busse var dock också under aftonens fortsättning, när han skyndat hem och bytt till civil klädsel "för jag kan inte gå på Oktoberfest i Berlin iförd uniform", aldrig över någon gräns när det handlar om militär tystnadsplikt. "Es gibt wohl Journalisten in Schweden", undslapp han sig mellan In München gibt's ein Hofbräuhaus och en defileringsmarsch.
Nu är det tid att ägna sig åt uppbrottsfrågor. Zum Wohl, som man säger.
måndag 7 oktober 2013
Vemod IV
Plötsligt tog intervjun med Ragnar Persenius slut men jag tror jag hade sett tillräckligt. Ragnar är prästson och så blev han samhällsengagerad. Det kan man vara - men på Fjellstedtska i Uppsala? Han läste juridik ett år och for till Det Heliga Landet och drabbades av insikten om en prästkallelse. Varför vill3e prästsonen inte bli präst? Han tyckte inte att kyrkan var en bra arbetsplats. Vilka journalister som inte högg och undrade hur arbetsplatsen är nu och hakade på hans resonemang om Svenska kyrkan med plats för andras tro. Ragnar har dock handlagt utmönstringsprocesserna i juridisk ordning - så att det skaver mot svensk grundlag men idiotförklaringen som ska försäkras håller sig inom grundlagens ramar. Ragnar har använt sin begåvning för att fixa den lösningen och då tycker jag att stororden om inklusivitet blir svåra.
Jag gillar dock Ragnar. Som ärkebiskop skulle han hantera fögderiet om han inte bara slutar vara lågmält rolig och småironisk.
Ragnar berörde familjens förluster. Han har sett dalarna i det mänskliga livet och levt i dem. Sådan erfarenhet kan bli en välsignelse för en kyrka som får en sådan ärkebiskop.
Jag väntade på favoritorden - och de kom. "Problematiken är bara" och "Det bekymmersamma". Det bekymmersamma handlade väl egentligen om en kyrka där det inte finns ett Gudsfolk som bär och gestaltar tron. Han sa det mer snårigt men har sett "problematiken". Han var inte orolig för Kyrkan, dock. Det är Svenska kyrkan som folkkyrka som har stora problem och befinner sig i ett allvarligt läge.
Ragnars självbild fick mig at vackla i min stol - han var alltså den som ordnade frågan om dop och kyrkotillhörighet samt kyrka-stat-frågan. Vem hade trott det?
Varför är jag vemodig om jag nu uppfattar en stiftsbiskop som vet hur det är i församlingarna och ser verkliga brister i kyrkolivet? Därför att jag i likhet med den blindfödde har fått syn på ett och annat mera. Ragnars kallelser var ju också - Gud oräknad - äldre herrars vård och vakt. När han disputerade, var hans väg framåt banad. Det hördes i hyllningstalen från professorer och ärkebiskop Sundby. Så tog ärkebiskop Werkström Ragnar under sina vingars skugga. Det är enkelt - kanske alltför enkelt för att bara vara fråga om en Guds kallelse? Att Ragnar snarkar hårt, bör världen veta. Men han arbetar lika hårt och det skulle man kunna tycka var imponerande.
Eller handlar vemodet om att så mycket kunde varit så annorlunda i Svenska kyrkan om inte Ragnar och hans gäng satsat så mycket på att bevara det som var och är dömt till undergång. Förnyelsen skulle ha börjat då - för länge sedan. Ragnars analyser är ju inte nya. Det han säger, sa andra just för länge sedan. Men till Ragnars styrka hör att han skulle kunna förvalta ett stycke svenskkyrklig identitet - utan åthävor, kanske lite trist emellanåt men med trohet i tjänsten. Med Ragnar som ärkebiskop skulle Svenska kyrkan bevara sin evangeliska identitet och inte bli protestantisk. Och om han orädd lyckas lyfta sig i den Beatlesfrisyr han påstås ha, kan det bli något. Men vemodet återkommer. Är valet redan klart? Spelar det någon roll hur vi som lyssnar och funderar gör? Är det partiapparaterna som bestämmer? Är Svenska kyrkan ockuperad på så vis?
Vid gårdagens högmässa i Högby frågade flygvapenmajoren Barkevall om Busse inte blivit överste i våras. Det var hans minnesbild. Nu såg jag bara Dietrich civilklädd i somras och vet inte, inte Salander heller, tror jag. På torsdag ska jag fråga. Besked kommer!
Jag gillar dock Ragnar. Som ärkebiskop skulle han hantera fögderiet om han inte bara slutar vara lågmält rolig och småironisk.
Ragnar berörde familjens förluster. Han har sett dalarna i det mänskliga livet och levt i dem. Sådan erfarenhet kan bli en välsignelse för en kyrka som får en sådan ärkebiskop.
Jag väntade på favoritorden - och de kom. "Problematiken är bara" och "Det bekymmersamma". Det bekymmersamma handlade väl egentligen om en kyrka där det inte finns ett Gudsfolk som bär och gestaltar tron. Han sa det mer snårigt men har sett "problematiken". Han var inte orolig för Kyrkan, dock. Det är Svenska kyrkan som folkkyrka som har stora problem och befinner sig i ett allvarligt läge.
Ragnars självbild fick mig at vackla i min stol - han var alltså den som ordnade frågan om dop och kyrkotillhörighet samt kyrka-stat-frågan. Vem hade trott det?
Varför är jag vemodig om jag nu uppfattar en stiftsbiskop som vet hur det är i församlingarna och ser verkliga brister i kyrkolivet? Därför att jag i likhet med den blindfödde har fått syn på ett och annat mera. Ragnars kallelser var ju också - Gud oräknad - äldre herrars vård och vakt. När han disputerade, var hans väg framåt banad. Det hördes i hyllningstalen från professorer och ärkebiskop Sundby. Så tog ärkebiskop Werkström Ragnar under sina vingars skugga. Det är enkelt - kanske alltför enkelt för att bara vara fråga om en Guds kallelse? Att Ragnar snarkar hårt, bör världen veta. Men han arbetar lika hårt och det skulle man kunna tycka var imponerande.
Eller handlar vemodet om att så mycket kunde varit så annorlunda i Svenska kyrkan om inte Ragnar och hans gäng satsat så mycket på att bevara det som var och är dömt till undergång. Förnyelsen skulle ha börjat då - för länge sedan. Ragnars analyser är ju inte nya. Det han säger, sa andra just för länge sedan. Men till Ragnars styrka hör att han skulle kunna förvalta ett stycke svenskkyrklig identitet - utan åthävor, kanske lite trist emellanåt men med trohet i tjänsten. Med Ragnar som ärkebiskop skulle Svenska kyrkan bevara sin evangeliska identitet och inte bli protestantisk. Och om han orädd lyckas lyfta sig i den Beatlesfrisyr han påstås ha, kan det bli något. Men vemodet återkommer. Är valet redan klart? Spelar det någon roll hur vi som lyssnar och funderar gör? Är det partiapparaterna som bestämmer? Är Svenska kyrkan ockuperad på så vis?
Vid gårdagens högmässa i Högby frågade flygvapenmajoren Barkevall om Busse inte blivit överste i våras. Det var hans minnesbild. Nu såg jag bara Dietrich civilklädd i somras och vet inte, inte Salander heller, tror jag. På torsdag ska jag fråga. Besked kommer!
söndag 6 oktober 2013
Vemod III
Sent i går kväll fick jag tillfälle att se utfrågningen av Cristina Grenholm. Vilket fokus hade egentligen utfrågarna? Frågan varför någon är kristen kan förstås vara intressant. och till skillnad från Jackelén hade professor Grenholm (hon är professor i Karlstad efter att ha blivit docent i Uppsala) hade en historia hon ville sätta ord på. Svenska kyrkan och Svenska Missionskyrkan ingick i den historien. Sen sjunger hon och spelar krumhorn.
Utfrågarna fick henne att tala om "bibeltexternas mångtydighet" och det är i sanning ett mångtydigt begrepp. Många bottnar finns i Den Heliga Skrift, det kan man enkelt förstå. Och vi läser Skriften med Kyrkan, antar jag. Det är väl därför vi över huvud taget kan vara kristna - för så har tron traderats till oss. Hon gillar frågor som inte har givna svar, begrep jag. Borde man inte gilla frågorna som har de givna svaren lika mycket? De av Gud givna. Inte den ena typen av svar utan den andra.
Lite användbara schabloner dök upp. Har män vant sig vid att kvinnor kan tala förnuftigt? Så tänkte Cristina eftersom hon kunde uppfattas som kyligt resonerande.
Trovärdig är Cristina eftersom hon talar om det mänskliga livets tragedier inifrån. Hennes dalar i livet är något annat än motgångar. Det är det svarta, det smärtsamma. Hon har varit där. Till ärkebiskop ska man nog inte välja någon som aldrig varit där. Men erfarenheten av det mänskliga livet är inte allt vad en ärkebiskop behöver.
Cristina är inte präglad av församlingsprästeri, det märktes. Hon har mest suttit i kyrkbänken. Sedan Ruben Josefsons dagar har vi inte haft en sådan ärkebiskop, tror jag. Men kan man med framgång vara ärkebiskop utan den djupa rottråden ner i församlingsmyllan på det sätt som församlingsprästen har det - med entusiasm, glädje, oro, funderingar och handfasta problem att hantera?
Cristinas nästa stora fråga efter klimatet handlar om en högre konfliktnivå i världen när det handlar om religioner. Vad ska ärkebiskopen göra då? Möta över gränser och föra dialog - dvs just det Svenska kyrkan inte förmår göra inåt. Vem går på sådant tal? Charity begins at home. Samtalets styrka kan man besvärja sig till - men om man inte praktiserar samtalet i den egna kyrkan, vad är då det talet värt?
Cristina Grenholm vet något om ärkebiskopens vardagsarbete. Huruvida denna vardag skulle förändras fick vi inte veta. Journalisterna hakade inte på. Och av de stora konkreta utmaningarna blev det lite kort om brister i kommunernas ekonomi och en antydan att detta spiller över på Svenska kyrkan. Ungdomar är uppgivna - men kanske inte bara ungdomar. Jag lyssnade och tänkte: "Nuförtiden gäller utsagda fånigheter som teologi". Men är det verkligen sant att aporna är våra förfäder - så där rakt av och okvalificerat? Intervjuare och intervjuad framstod som rätt oinformerade.
Efter att ha sett intervjun bestämde jag mig för att läsa något riktigt uppiggande Jag började på Ola Ullstens memoarer. Om de aktuella frågorna är Kyrkans frågor är väl de gamla frågorna det också?
Jag kan förstå den som lämnar Svenska kyrkan efter att ha sett ärkebiskopskandidatintervjuer. Vad tror de egentligen och vad vill de bortom ordridåerna?
Utfrågarna fick henne att tala om "bibeltexternas mångtydighet" och det är i sanning ett mångtydigt begrepp. Många bottnar finns i Den Heliga Skrift, det kan man enkelt förstå. Och vi läser Skriften med Kyrkan, antar jag. Det är väl därför vi över huvud taget kan vara kristna - för så har tron traderats till oss. Hon gillar frågor som inte har givna svar, begrep jag. Borde man inte gilla frågorna som har de givna svaren lika mycket? De av Gud givna. Inte den ena typen av svar utan den andra.
Lite användbara schabloner dök upp. Har män vant sig vid att kvinnor kan tala förnuftigt? Så tänkte Cristina eftersom hon kunde uppfattas som kyligt resonerande.
Trovärdig är Cristina eftersom hon talar om det mänskliga livets tragedier inifrån. Hennes dalar i livet är något annat än motgångar. Det är det svarta, det smärtsamma. Hon har varit där. Till ärkebiskop ska man nog inte välja någon som aldrig varit där. Men erfarenheten av det mänskliga livet är inte allt vad en ärkebiskop behöver.
Cristina är inte präglad av församlingsprästeri, det märktes. Hon har mest suttit i kyrkbänken. Sedan Ruben Josefsons dagar har vi inte haft en sådan ärkebiskop, tror jag. Men kan man med framgång vara ärkebiskop utan den djupa rottråden ner i församlingsmyllan på det sätt som församlingsprästen har det - med entusiasm, glädje, oro, funderingar och handfasta problem att hantera?
Cristinas nästa stora fråga efter klimatet handlar om en högre konfliktnivå i världen när det handlar om religioner. Vad ska ärkebiskopen göra då? Möta över gränser och föra dialog - dvs just det Svenska kyrkan inte förmår göra inåt. Vem går på sådant tal? Charity begins at home. Samtalets styrka kan man besvärja sig till - men om man inte praktiserar samtalet i den egna kyrkan, vad är då det talet värt?
Cristina Grenholm vet något om ärkebiskopens vardagsarbete. Huruvida denna vardag skulle förändras fick vi inte veta. Journalisterna hakade inte på. Och av de stora konkreta utmaningarna blev det lite kort om brister i kommunernas ekonomi och en antydan att detta spiller över på Svenska kyrkan. Ungdomar är uppgivna - men kanske inte bara ungdomar. Jag lyssnade och tänkte: "Nuförtiden gäller utsagda fånigheter som teologi". Men är det verkligen sant att aporna är våra förfäder - så där rakt av och okvalificerat? Intervjuare och intervjuad framstod som rätt oinformerade.
Efter att ha sett intervjun bestämde jag mig för att läsa något riktigt uppiggande Jag började på Ola Ullstens memoarer. Om de aktuella frågorna är Kyrkans frågor är väl de gamla frågorna det också?
Jag kan förstå den som lämnar Svenska kyrkan efter att ha sett ärkebiskopskandidatintervjuer. Vad tror de egentligen och vad vill de bortom ordridåerna?
lördag 5 oktober 2013
Salander och Busse
Jag ringde inte Salander. Han ringde och berättade att han kontaktat Oberstleutnant Dietrich Busse, efter att ha läst min blogg. Busse skulle ringa mig i dag. "Bussige Busse", som Olofsson och Salander brukar kalla honom.
Salander var upprörd. Inte bara för att Jackelén öppet förnekat. Han hade spanat också. "Klart man ska få gå på middag", sa han. Men hur bjuder biskopen?
https://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1642&blogg=49024
"Förklarar detta vilka som krattar manegen för Jackelén?", sa Salander. Han hade också kollat upp http://blogg.klassiskbaptism.se/?p=2145
Därtill hade han pejl på att Heinz Jackelén var med i Seglora Smedjas understödjarkrets och påminde sig att just Lunds stift gav ett fett anslag till smedjan, Lund och Stockholm.
Jag förstod hans beslut att ringa Oberstleutnant Busse.
Dietrich ringde nu i kväll. Vi blev "Du" med varandra i somras. Han var väl införstådd med den svenska du-reformen 1968, tyskar är noga med detaljerna men jag minns inte om han hade rätt årtal men visste att Bror Rexed stod för reformen och därefter kallades Durex. Jag sa stillsamt att då använder vi den reformen. Oberstleutnant Busse konstaterade att detta underlättar. Dietrich, alltså. Nämnden jag att han hyr i Vedborm?
"Berlin ruft an!", ryade han som han brukar och så utbytte vi vänligheter och han refererade Salanders upprördhet. "Was wünschest Du?" frågade han. "Erklärungen", svarade jag. Det är för mycket jag inte får att gå ihop. Vem är biskop Jackelén? När kom hon till Sverige? Kom hon till Uppsala? När träffade hon sin man? "Sein Name?" frågade Dietrich. "Heinz". "Geboren?" "1945" sa jag. "Achso", sa Dietrich. Vi funderade över om också han läste i Uppsala - och varför. Stipendium? Dietrich undrade vilket stift de var prästvigda för och av vilken biskop. Jag svara att jag trodde att det var Stockholm och Lars Carlzon. "Der Vorsitzender?" ropade Dietrich. Och så är det ju. Ordföranden för vänskapsförbundet Sverige-DDR var biskop Carlzon. Varifrån kommer Heinz? Är det intressant i sammanhanget?
Det var uppenbart att Oberstleutnant Dietrich Busse aus Berlin blev intresserad av mycket.
"Wann kommst Du nach Berlin nächst´mal?" frågade han.
"Am Donnerstag", svarade jag.
"Dann treffen wir uns - wie gewöhnlich am Letzten Instans um Sieben Uhr", sa Busse. "Wo wohnst Du?" "In der nähe von Alexanderplatz", svarade jag. och så insåg jag att detta kan bara bli intressant. Tänk om man varit journalist och kunnat känna den journalistiska vittringen?
Jag skulle just avsluta samtalet med några vänliga fraser när Oberstleutnant Busse återtog: "Und der Radler ist zurück!?
"Was? frågade jag på mitt mest uppriktigt och oförställdt enfaldiga sätt.
"In Burträsk. Weisst Du doch nichts? Tschüss bis Donnerstag!"
Nu är bara frågan vilka journalister som scoopar innan jag hinner till Berlin och tillbaka.
Salander var upprörd. Inte bara för att Jackelén öppet förnekat. Han hade spanat också. "Klart man ska få gå på middag", sa han. Men hur bjuder biskopen?
https://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1642&blogg=49024
"Förklarar detta vilka som krattar manegen för Jackelén?", sa Salander. Han hade också kollat upp http://blogg.klassiskbaptism.se/?p=2145
Därtill hade han pejl på att Heinz Jackelén var med i Seglora Smedjas understödjarkrets och påminde sig att just Lunds stift gav ett fett anslag till smedjan, Lund och Stockholm.
Jag förstod hans beslut att ringa Oberstleutnant Busse.
Dietrich ringde nu i kväll. Vi blev "Du" med varandra i somras. Han var väl införstådd med den svenska du-reformen 1968, tyskar är noga med detaljerna men jag minns inte om han hade rätt årtal men visste att Bror Rexed stod för reformen och därefter kallades Durex. Jag sa stillsamt att då använder vi den reformen. Oberstleutnant Busse konstaterade att detta underlättar. Dietrich, alltså. Nämnden jag att han hyr i Vedborm?
"Berlin ruft an!", ryade han som han brukar och så utbytte vi vänligheter och han refererade Salanders upprördhet. "Was wünschest Du?" frågade han. "Erklärungen", svarade jag. Det är för mycket jag inte får att gå ihop. Vem är biskop Jackelén? När kom hon till Sverige? Kom hon till Uppsala? När träffade hon sin man? "Sein Name?" frågade Dietrich. "Heinz". "Geboren?" "1945" sa jag. "Achso", sa Dietrich. Vi funderade över om också han läste i Uppsala - och varför. Stipendium? Dietrich undrade vilket stift de var prästvigda för och av vilken biskop. Jag svara att jag trodde att det var Stockholm och Lars Carlzon. "Der Vorsitzender?" ropade Dietrich. Och så är det ju. Ordföranden för vänskapsförbundet Sverige-DDR var biskop Carlzon. Varifrån kommer Heinz? Är det intressant i sammanhanget?
Det var uppenbart att Oberstleutnant Dietrich Busse aus Berlin blev intresserad av mycket.
"Wann kommst Du nach Berlin nächst´mal?" frågade han.
"Am Donnerstag", svarade jag.
"Dann treffen wir uns - wie gewöhnlich am Letzten Instans um Sieben Uhr", sa Busse. "Wo wohnst Du?" "In der nähe von Alexanderplatz", svarade jag. och så insåg jag att detta kan bara bli intressant. Tänk om man varit journalist och kunnat känna den journalistiska vittringen?
Jag skulle just avsluta samtalet med några vänliga fraser när Oberstleutnant Busse återtog: "Und der Radler ist zurück!?
"Was? frågade jag på mitt mest uppriktigt och oförställdt enfaldiga sätt.
"In Burträsk. Weisst Du doch nichts? Tschüss bis Donnerstag!"
Nu är bara frågan vilka journalister som scoopar innan jag hinner till Berlin och tillbaka.
fredag 4 oktober 2013
Bryderi
Jag vet inte om jag ska ringa min vän överste Salander, som är polare med en underrättelseofficer i Berlin, Oberstleutnant Busse (som varit på norra Öland på semester flera gånger, hyr hus i Vedborm och går i kyrkan i Högby men jag har inte hans adress eller telefonnummer och Salander känner honom trots allt bättre). Antje Jackelén framstår som ett mysterium, nämligen.
Hon skrevs som Assistant Professor, det blev senare Associate Professor på stiftets hemsida men i Chicago heter det att hon är Adjunct Professor. Anders Stenström har också kollat upp hemsidan, ser jag. Men ingen av oss förstår vad vi läser och vi har ingen som kan bispringa oss med hjälp. Den etiopiske hoveunucken hade det lättare än vi! (Apg 8:30 ff).
Vilken är hennes meritering? Professor i svensk mening eller så är hon inte. Doktor i Lund, ja. Men hon torgförs som den stora akademikern - och det kan väl inte stämma? Hon kom till Uppsala för att läsa teologi - men varför heter det på hennes CV i Kyrkans Tidnings tappning "bland annat i Uppsala". Var det till Uppsala hon kom på det där stipendiet - eller? Var det 1977?
Bland hennes fem publikationer finns det tre böcker och två artiklar. Andra ärkebiskopskandidater presenterar böcker - förutom Dalman, som presenterar sin avhandling och sedan hänvisar just till ominösa artiklar.
Var återfinns hennes gedigna akademiska verksamhet på övligt sätt - så att man kan se och förstå? Jag menar, hon ska ju föra in det akademiska i Svenska kyrkan, sägs det.
Vad kan Oberstleutnant Busse göra för att skapa klarhet? Det vet jag inte. Det var därför jag tänkte att överste Salander kanske ska tillfrågas - men jag vet över huvud taget ingenting. Är det intressant? Hur det är så känns biskop Jackelén likväl lite - säg anonym. Trots allt. Det där med titlarna stör mig. Tar man tag i den ena, halkar den över till något annat men allt detta andra är något annat än det som sas när hon presenterades.
Kanske ska jag be Salander kolla upp om det finns något nytt i Radler-fallet, om han nu ändå talar med Oberstleutnant Busse?
Hon skrevs som Assistant Professor, det blev senare Associate Professor på stiftets hemsida men i Chicago heter det att hon är Adjunct Professor. Anders Stenström har också kollat upp hemsidan, ser jag. Men ingen av oss förstår vad vi läser och vi har ingen som kan bispringa oss med hjälp. Den etiopiske hoveunucken hade det lättare än vi! (Apg 8:30 ff).
Vilken är hennes meritering? Professor i svensk mening eller så är hon inte. Doktor i Lund, ja. Men hon torgförs som den stora akademikern - och det kan väl inte stämma? Hon kom till Uppsala för att läsa teologi - men varför heter det på hennes CV i Kyrkans Tidnings tappning "bland annat i Uppsala". Var det till Uppsala hon kom på det där stipendiet - eller? Var det 1977?
Bland hennes fem publikationer finns det tre böcker och två artiklar. Andra ärkebiskopskandidater presenterar böcker - förutom Dalman, som presenterar sin avhandling och sedan hänvisar just till ominösa artiklar.
Var återfinns hennes gedigna akademiska verksamhet på övligt sätt - så att man kan se och förstå? Jag menar, hon ska ju föra in det akademiska i Svenska kyrkan, sägs det.
Vad kan Oberstleutnant Busse göra för att skapa klarhet? Det vet jag inte. Det var därför jag tänkte att överste Salander kanske ska tillfrågas - men jag vet över huvud taget ingenting. Är det intressant? Hur det är så känns biskop Jackelén likväl lite - säg anonym. Trots allt. Det där med titlarna stör mig. Tar man tag i den ena, halkar den över till något annat men allt detta andra är något annat än det som sas när hon presenterades.
Kanske ska jag be Salander kolla upp om det finns något nytt i Radler-fallet, om han nu ändå talar med Oberstleutnant Busse?
Vemod II
Jamen, det kan bli en bloggkommentar också denna morgon. "Jag är häpen själver", som flickan från Östergötland sa.
I går kväll såg jag domprosten Johan Dalman av adliga ätten nr 1718, intervjuas. Han är en positiv person. Jag gillar Johan, som jag mött i några olika sammanhang åren igenom. Men nog är det vemodigt med en man som kan beskriva toppar i livet men där dalarna, när han känt sig "låg", handlar om en ungdomsgård han inte fick bygga, eftersom andra inte hängde på projektet. Och det är ett sedvanligt maktperspektiv. Jag har en idé och min brist är bristande tålamod med dom där som inte fattar att nu ska man hänga på. Det är en hållning som förvandlar den egna bristen ("tålamod är också mod") till dygd. Vem var det som sa: "Hans livs olycka var att han aldrig mött några olyckor?"
Svenska Kyrkans Unga är en organisation som omfattar 13000 medlemmar, många av dem i så släp ålder att de inte har en susning om ärkebiskopsvalet. Denna organisation levererar nu frågan om vilket hushållsredskap ärkebiskopskandidaten vill vara. "Lattevisp", svarade Johan. Det var bra. Vispa skum. Men kan verkligen Svenska kyrkan hålla på att vispa skum på mjölken? Är tron inte något som måste bli mer handfast?
Medlemssiffrorna dök upp eftersom de dyker ner. Johan hade skrivit under ett 30-tal utträden den senaste tiden. Men likväl skulle vi inte fastna i medlemssiffrorna, fick vi veta och så kom vad som närmast kan uppfattas vara en liten predikan om vad det nu var. Det minns jag inte riktigt - men det var positivt. Jag blev följaktligen vemodig.
"Kyrkans röst är din röst", hette det. Är inte en sådan sats exempel på en rolig halvsanning som inte blir en sanning?
Jag antar att Johan Dalman gått utbildning i ledarskap för jag tyckte mig känna igen en del plattityder från ledarskapsfilosofier och en del teknikalitetsgrepp från samma håll. Det håller säkert väl i Strängnäs, 11800 kyrkotillhöriga. Men i Führerbunkern Kyrkans Hus på Sysslomansgatan i Uppsala? Fast när det gäller trevlighetsfaktorn, vinner Johan alla mätningar. Han är adlig och en adelsman som vet att umgås i sälskapslivet. Sällskapet, tror jag. Timmermansorden? Juvenalerna, förstås.
Jag står frågande inför den journalistiska insatsen. Vad tänktes att väljarna skulle få veta för att kunna fatta beslut, egentligen?
I går kväll såg jag domprosten Johan Dalman av adliga ätten nr 1718, intervjuas. Han är en positiv person. Jag gillar Johan, som jag mött i några olika sammanhang åren igenom. Men nog är det vemodigt med en man som kan beskriva toppar i livet men där dalarna, när han känt sig "låg", handlar om en ungdomsgård han inte fick bygga, eftersom andra inte hängde på projektet. Och det är ett sedvanligt maktperspektiv. Jag har en idé och min brist är bristande tålamod med dom där som inte fattar att nu ska man hänga på. Det är en hållning som förvandlar den egna bristen ("tålamod är också mod") till dygd. Vem var det som sa: "Hans livs olycka var att han aldrig mött några olyckor?"
Svenska Kyrkans Unga är en organisation som omfattar 13000 medlemmar, många av dem i så släp ålder att de inte har en susning om ärkebiskopsvalet. Denna organisation levererar nu frågan om vilket hushållsredskap ärkebiskopskandidaten vill vara. "Lattevisp", svarade Johan. Det var bra. Vispa skum. Men kan verkligen Svenska kyrkan hålla på att vispa skum på mjölken? Är tron inte något som måste bli mer handfast?
Medlemssiffrorna dök upp eftersom de dyker ner. Johan hade skrivit under ett 30-tal utträden den senaste tiden. Men likväl skulle vi inte fastna i medlemssiffrorna, fick vi veta och så kom vad som närmast kan uppfattas vara en liten predikan om vad det nu var. Det minns jag inte riktigt - men det var positivt. Jag blev följaktligen vemodig.
"Kyrkans röst är din röst", hette det. Är inte en sådan sats exempel på en rolig halvsanning som inte blir en sanning?
Jag antar att Johan Dalman gått utbildning i ledarskap för jag tyckte mig känna igen en del plattityder från ledarskapsfilosofier och en del teknikalitetsgrepp från samma håll. Det håller säkert väl i Strängnäs, 11800 kyrkotillhöriga. Men i Führerbunkern Kyrkans Hus på Sysslomansgatan i Uppsala? Fast när det gäller trevlighetsfaktorn, vinner Johan alla mätningar. Han är adlig och en adelsman som vet att umgås i sälskapslivet. Sällskapet, tror jag. Timmermansorden? Juvenalerna, förstås.
Jag står frågande inför den journalistiska insatsen. Vad tänktes att väljarna skulle få veta för att kunna fatta beslut, egentligen?
torsdag 3 oktober 2013
Vemod I
Efter veckomässan njöt jag av promenaden HEM till prästgården, väl medveten att detta var min nästa sista veckomässa och att hemmet snart blir ett annat annorstädes. Det blir bra, det också. Men lite vemod smyger sig dagligdags in.
Råbiff från Rosas handel ("du hinner nog köpa råbiff här en gång till innan du flyttar") och tillbehör, var en god ingång till begluttandet av den första intervjun med ärkebiskopskandidater. Efter att ha sett eländet, hällde jag upp en stadig whisky. Journalistiskt - vart styrde det? Och den intervjuade - som inte mött några motgångar i livet mer än detta att hon fått en tjänst i Chicago!!! Sedan kom hon tillbaka som biskop i Lunds stift. Jag skriver så eftersom jag just läst Timur Vermes sanslöst roliga Hitlerbok Han är tillbaka. Leopard förlag. I klass med hundraåringen, säger jag bara.
Somligt var knepigt. Tillber muslimer och kristna samma Gud och hur är det med helvetet - enkla frågor för en kristlig gymnasistförening upphöjdes nu till nivå för att vi skulle få hjälp att välja ärkebiskop. Pinsamt. Och denna i Tyskland födda biskop Antje - kallad Bintje av de illasinnade - förpassade uppenbarligen Adolf Hitler till himlen. Jaja. Jag har läst Timur Vermes, skrev jag det?
Jungfrufödelsen var det vanliga blurrandet - vad betyder "alma" och vad är möjligt i den dåtida kulturen? Får jag hänvisa till min enfaldiga bok Jesus - motspänstig medmänniska? Jungfrufödelsen är ett biologiskt under med teologisk mening, ska det vara så hiskligt svårt att tänka?
På någon punkt fick jag tänka efter när Antje svarade. Hon var emot att församlingsborna skulle hanteras som konsumenter. När vi andra sa det, var det 1970-tal! Och när vi sa det - eller skrev det - fick vi skäll! Frågan om vilket köksredskap hon skulle vara borde jag gå förbi i barmhärtig tystnad - eftersom detta visar den verkliga nivån för reflektioner när Svenska kyrkan väljer ärkebiskop! Hon sa "vitlökspress". Det är ett sådant redskap där man pressar ut det man vill ha och slänger resten...
Välan, vilka frågor borde Antje Jackelén fått?
Kanske dessa:
Vilken plats i din kyrka i det mångkulturella har kvinnoprästmotståndare och homofober samt rasister - och varför?
Vilka erfarenheter av Svenska kyrkan har du egentligen?
Hur kom det sig att du fick en prästkallelse i denna kyrka och inte i den kyrka du hörde till i Tyskland?
Hur känns det att vara vald till biskop i Lunds stift på befordringsgrunden "kön"?
Hur var det i församlingstjänsten? Ni var två tjänsteinnehavare för att sköta församlingarna som inte längre finns; Gårdstånga, Holmby, Östra Strö, Skarhult och Borlunda-Steglinge. Det var enligt 1994 års matrikel 2582 kyrkotillhöriga som två präster skötte.
Hur lyckades ni?
Blev det någon väckelse?
Vad gjorde ni för nytt och progressivt - eller vegeterade ni bara och ägnade er åt annat än att bygga församling?
Och hur var det att då inte bo i sin landsbygdsförsamling? Gick det att bli ett med folket på plats? Hur gjorde ni då?
Som ett påhak kunde journalisterna frågat om hennes CV på Lunds stifts hemsida. När uppdaterades ditt CV senast? "Nyligen", hade det rätta svaret varit. Och då i redigerad form, till förmån för ärkebiskopskandidaten, som nu blivit Associate Professor. Fast frågorna om meritering kanske kvarstår. Inte minst som Kyrkans Tidning (vår viktigaste kyrkliga nyhetsförmedlare) nu vet att berätta att hon varit "biträdande professor" i Chicago.
Hade journalisterna verkligen velat veta, hade de också frågat: Vem har krattat manegen för dig?
Stalltips. Antje Jackelén blir ärkebiskop - utan besvärande frågor, utan analys av hennes svar. Men de verkliga frågorna om Svenska kyrkans framtid har inte ställts till henne. Hur hon tänker sig hantera dem, har vi ingen aning om. Här skulle journalister känna sitt ansvar att skaffa väljarna klarhet.
Råbiff från Rosas handel ("du hinner nog köpa råbiff här en gång till innan du flyttar") och tillbehör, var en god ingång till begluttandet av den första intervjun med ärkebiskopskandidater. Efter att ha sett eländet, hällde jag upp en stadig whisky. Journalistiskt - vart styrde det? Och den intervjuade - som inte mött några motgångar i livet mer än detta att hon fått en tjänst i Chicago!!! Sedan kom hon tillbaka som biskop i Lunds stift. Jag skriver så eftersom jag just läst Timur Vermes sanslöst roliga Hitlerbok Han är tillbaka. Leopard förlag. I klass med hundraåringen, säger jag bara.
Somligt var knepigt. Tillber muslimer och kristna samma Gud och hur är det med helvetet - enkla frågor för en kristlig gymnasistförening upphöjdes nu till nivå för att vi skulle få hjälp att välja ärkebiskop. Pinsamt. Och denna i Tyskland födda biskop Antje - kallad Bintje av de illasinnade - förpassade uppenbarligen Adolf Hitler till himlen. Jaja. Jag har läst Timur Vermes, skrev jag det?
Jungfrufödelsen var det vanliga blurrandet - vad betyder "alma" och vad är möjligt i den dåtida kulturen? Får jag hänvisa till min enfaldiga bok Jesus - motspänstig medmänniska? Jungfrufödelsen är ett biologiskt under med teologisk mening, ska det vara så hiskligt svårt att tänka?
På någon punkt fick jag tänka efter när Antje svarade. Hon var emot att församlingsborna skulle hanteras som konsumenter. När vi andra sa det, var det 1970-tal! Och när vi sa det - eller skrev det - fick vi skäll! Frågan om vilket köksredskap hon skulle vara borde jag gå förbi i barmhärtig tystnad - eftersom detta visar den verkliga nivån för reflektioner när Svenska kyrkan väljer ärkebiskop! Hon sa "vitlökspress". Det är ett sådant redskap där man pressar ut det man vill ha och slänger resten...
Välan, vilka frågor borde Antje Jackelén fått?
Kanske dessa:
Vilken plats i din kyrka i det mångkulturella har kvinnoprästmotståndare och homofober samt rasister - och varför?
Vilka erfarenheter av Svenska kyrkan har du egentligen?
Hur kom det sig att du fick en prästkallelse i denna kyrka och inte i den kyrka du hörde till i Tyskland?
Hur känns det att vara vald till biskop i Lunds stift på befordringsgrunden "kön"?
Hur var det i församlingstjänsten? Ni var två tjänsteinnehavare för att sköta församlingarna som inte längre finns; Gårdstånga, Holmby, Östra Strö, Skarhult och Borlunda-Steglinge. Det var enligt 1994 års matrikel 2582 kyrkotillhöriga som två präster skötte.
Hur lyckades ni?
Blev det någon väckelse?
Vad gjorde ni för nytt och progressivt - eller vegeterade ni bara och ägnade er åt annat än att bygga församling?
Och hur var det att då inte bo i sin landsbygdsförsamling? Gick det att bli ett med folket på plats? Hur gjorde ni då?
Som ett påhak kunde journalisterna frågat om hennes CV på Lunds stifts hemsida. När uppdaterades ditt CV senast? "Nyligen", hade det rätta svaret varit. Och då i redigerad form, till förmån för ärkebiskopskandidaten, som nu blivit Associate Professor. Fast frågorna om meritering kanske kvarstår. Inte minst som Kyrkans Tidning (vår viktigaste kyrkliga nyhetsförmedlare) nu vet att berätta att hon varit "biträdande professor" i Chicago.
Hade journalisterna verkligen velat veta, hade de också frågat: Vem har krattat manegen för dig?
Stalltips. Antje Jackelén blir ärkebiskop - utan besvärande frågor, utan analys av hennes svar. Men de verkliga frågorna om Svenska kyrkans framtid har inte ställts till henne. Hur hon tänker sig hantera dem, har vi ingen aning om. Här skulle journalister känna sitt ansvar att skaffa väljarna klarhet.
onsdag 2 oktober 2013
Klent med bloggandet
Risken är uppenbar att det blir klent med bloggande ett tag. Flyttbestyr tar tid och så ska arbete skötas därtill. Men ett och annat kanske kan komma. De som har svårt för att gå till dagens id utan att ha läst Bloggardag, ska bereda sig på mödosamma morgnar. De som älskar att hata en daglig dos från Bloggardag, får älska att hata något annat som komplement. Men ärkebiskopsvalet ska jag följa och kommentera när det ger sig.
Dygden att tänka själv, som prisas understundom, är dock ingen svenskkyrklig dygd. Den som inte ropar med dem som blev biskopar, ställs åt sidan. Varför ska vi då inte fortsättningsvis lyda de biskopar som avlats fram inomm det episkopala systemets ram med just de egenskaper ni ville ha? Det är den basala frågan.
I det militära systemet finns det en nivå där korpraler, furirer, sergeanter och fanjunkare tänker för oss. Inte för inte fanns det vid I11:s kasernvakt ett förråd med anslaget "Huvudförråd". Det var, påstod prosten Pehr, och ingen vill väl påstå att prosten Pehr narrades, där beväringarna vid inryckning lämnade in sina huvuden för att vi muck får dem tillbaka. Något liknande kan tänkas gälla biskopar. De blir bättre när de pensionerats. Gäller det komministrar också? On the contrary! De blir värre då.
Dygden att tänka själv, som prisas understundom, är dock ingen svenskkyrklig dygd. Den som inte ropar med dem som blev biskopar, ställs åt sidan. Varför ska vi då inte fortsättningsvis lyda de biskopar som avlats fram inomm det episkopala systemets ram med just de egenskaper ni ville ha? Det är den basala frågan.
I det militära systemet finns det en nivå där korpraler, furirer, sergeanter och fanjunkare tänker för oss. Inte för inte fanns det vid I11:s kasernvakt ett förråd med anslaget "Huvudförråd". Det var, påstod prosten Pehr, och ingen vill väl påstå att prosten Pehr narrades, där beväringarna vid inryckning lämnade in sina huvuden för att vi muck får dem tillbaka. Något liknande kan tänkas gälla biskopar. De blir bättre när de pensionerats. Gäller det komministrar också? On the contrary! De blir värre då.
tisdag 1 oktober 2013
Innan jag tittar
Jag har inte haft tillfälle att se dagens ärkebiskopskandidatförhör. Jag har bedrivit arbete. Noga taget mer än åtta timmar. Egentligen har under dessa åtta timmar intet utförts till båtnad för Guds rike. Det har rört sig om yta. Mest yta i alla fall. Men jag klagar inte!
Nu återstår väl att följa utfrågningarna. Jag beväpnar mig med en uppsättning frågor:
1. Vad säger äb-kandidaten om Svenska kyrkans läge? Är det en analys värd att ta på allvar eller blir det till ideologisk onani?
2. Vad säger äb-kandidaten om Jesus och Muhammed? Blir båda profeter och därmed egentligen ingen Frälsaren?
3. När låter äb-kandidaten trovärdig - kan jag känna igen trons hårda fakta i det som sägs?
4. När och på vilket sätt sjunger äb-kandidaten med änglarna, dvs säger det för stunden lämpliga?
5. Hur speglas äb-kandidatens kännedom om hur det står till på Svenska kyrkans bas-plan, församlingen?
6. Hur framkommer det att äb-kandidaten är en person lämpad att föra den stora organisationen Svenska kyrkan och oss alla in i en ljusnande framtid?
7. Själv reflekterar jag förstås över äb-kandidatens utbildning, tidigare tjänster mm mm. Hur märks det att äb-kandidaten och jag delar erfarenheter från livet i Svenska kyrkan? Eller märks det inte? Har äb-kandidaten klarat sig undan det som är svårt för församlingsprästen eller det som är svårt för människan?
Jag undrar om jag inte ska vänta med att titta på utfrågningarna ett tag. Det ska ju fortfarande utföras lite arbete - förhoppningsvis till båtnad för Guds rike.
Nu återstår väl att följa utfrågningarna. Jag beväpnar mig med en uppsättning frågor:
1. Vad säger äb-kandidaten om Svenska kyrkans läge? Är det en analys värd att ta på allvar eller blir det till ideologisk onani?
2. Vad säger äb-kandidaten om Jesus och Muhammed? Blir båda profeter och därmed egentligen ingen Frälsaren?
3. När låter äb-kandidaten trovärdig - kan jag känna igen trons hårda fakta i det som sägs?
4. När och på vilket sätt sjunger äb-kandidaten med änglarna, dvs säger det för stunden lämpliga?
5. Hur speglas äb-kandidatens kännedom om hur det står till på Svenska kyrkans bas-plan, församlingen?
6. Hur framkommer det att äb-kandidaten är en person lämpad att föra den stora organisationen Svenska kyrkan och oss alla in i en ljusnande framtid?
7. Själv reflekterar jag förstås över äb-kandidatens utbildning, tidigare tjänster mm mm. Hur märks det att äb-kandidaten och jag delar erfarenheter från livet i Svenska kyrkan? Eller märks det inte? Har äb-kandidaten klarat sig undan det som är svårt för församlingsprästen eller det som är svårt för människan?
Jag undrar om jag inte ska vänta med att titta på utfrågningarna ett tag. Det ska ju fortfarande utföras lite arbete - förhoppningsvis till båtnad för Guds rike.
Brist på pansarbrigadchefer i Svenska kyrkan
Jag måste höra till kategorin "lyckliga män". Om jag som pojke fattat vad jag får vara med om, hade min lycka varit obegränsad. Jag sover med en foxterrier i knävecket och en 5 månader gammal kooikervalp på huvudkudden. I går kväll andades hon lite snörvlande rakt in i mitt öra. Lycka! Att jag just när jag skulle somna /i halvdvalan, ni vet/ vaknade av snörvlandet, kunde av de oförstående betraktas som olycka. Icke! LYCKA.
Det kunde jag behöva. Jag läste Dagens Seglora och fick av en präst i Malmö veta att Frimodig kyrka inte delar Kyrkans värdegrund. Det är ett tema att återkomma till. Inte minst som jag nu utsätts för vänligheter av journalister som ska avskedsintervjua och vänligheter från aKF, som ordnar minikyrkodag. Fler vänligheter tycks vara i faggorna. Då finns risken att en präst i Malmö kommer att befinnas stå där som en enkel kyrkopolitiskt betingad lögnare.
Annars har jag funderat över Kyrkans Hus i Uppsala - och kanske över annat kansliarbete. Varför lyfter det aldrig? Idéer mals ner till oigenkännlighet, drivkraften och skaparglädjen försvinner i en grottekvarn av trivialiteter och kvar blir en uppsättning tjänster. Det som åstadkoms gör ingen församlingspräst glad. "Dela tro - dela liv" -är satsningen för 60 miljoner, som stiftsstyrelserna engagerats i. Det jag nu ser rapporteras, fyller mig inte med de känslor jag får av två hundar i sängen, om jämförelsen tillåts. Egentligen är min tanke att det som händer i Kyrkans Hus skulle fylla mig med den sortens känslor. Jag tror att de som hatar hundar också kan följa min tanke.
Vad är det som saknas? Kanaske ska det uppfattas vara tal i egen sak, men likväl. Före försvarsministern blev landshövding i Kalmar och skulle gå i pension. Tre avskedsmiddagar och kontraktsprosten (som var jag) kunde inte komma. Tag emot min ursäkt! Så lyckligt blev det att inbjudan förnyades till middagen med militärerna, för landshövdingen var också Civilbefälhavare i Milo Syd. Alltså kom generalen milochefen samt krigs-FO-bef och en överste från Eksjö, som jag vi ett rätt legendariskt tillfälle skjutit och en drös andra gamla kamrater - chefen för Kalmar regemente inte minst. Vid presentationen sa landshövdingen om mig: "Svenska kyrkans pansarbrigadchef" och tillade "en jävligt trevlig kille". Alla knektar begrep - och vem vill påstå att en landshövding narras?
Pansarbrigaden drar igenom och skapar förutsättningar för markstridarna. Den är överlägsen genom sin styrka/hastighet, rörlighet och eldkraft. Den tvingar fienden att reorganisera och därmed tappar fienden i slagkraft. En stridsvagn kan inte göra detta - den är ett lätt bekämpat mål, ett faktum som Anders Wejryd mer än en gång missat för han är den där pansarkillen som i övermod kör fram sin vagn och möter en markstridare med ett pansarskott. Anders har inte lärt sig hur de andra vagnarna ska skydda honom. Ni har sett det upprepade gånger, t ex när han i radio (hörbarhet 5) bytte fot från partnerskap till enkönat äktenskap. Det var ett skolexempel på misslyckad pansarstrategi.
Chefen för pansarbrigaden ser till att han har ordnad försörjning och sätter upp offensiva mål. Han har skaffat sig underrättelser om svårigheter och gärna om var fiendens förråd finns. När han vet, sätter han sin brigad på rull för att göra det han vill ha utfört. Brigadchefen är den som på lägsta nivå kan sätta mål för krigföringen. Mentalt duger det inte att brigadchefen väntar in alla andras beslut - då händer ingenting. Däremot måste han få de andra med sig, de som ska följa upp pansarattacken. Det kräver också en del, som kasernofficerare inte utan vidare levererar.
Då går det nog att förstå analysen att det just nu råder brist på pansarbrigadchefer i Svenska kyrkan. Vilka skapar de betingelser som de gillar att leva med och som Kyrkan gillar att leva med? Det är frågan.
Nu frågar vän av ordning: "Kan det vara så att vi saknar pansarbrigadchefer i Svenska kyrkan eftersom vi inte har några pansarbrigader?" Ett dystert svar skulle kunna vara att det kan vara så. Är Svenska kyrkan en kyrka som saknar rörlighet och kraft och inte lyckas kraftsamla till något, så är det ett förband med lågt stridsvärde. I sådana förband är en vanlig hållning att de som vill något, kastar man skit på. Som på brigadgeneralen de Gaulle, han som så självklart hade fel 1940 .... Så gick det som det gick med Frankrike, som säkrat sina gränser med Maginotlinjen.
I dag kan man följa utfrågningarna inför ärkebiskopsvalet. Man och man - själv måste jag bedriva arbete. Jag får väl kolla i efterhand. Min enda fråga är denna: "Säger ärkebiskopskandidaten något annat eller något otydligare om Jesus och Kyrkan än söndagsskolfröken?" Blir svaret oklart, håller jag mig till söndagsskolfröken. Konstigare än så är det inte. Ska söndagsskolfröken också räknas in bland de pansarbrigadchefer Svenska kyrkan höll sig med - eller räknas BatC eller KompC i vart fall? Det är också betydelsefullt - och fint.
Det kunde jag behöva. Jag läste Dagens Seglora och fick av en präst i Malmö veta att Frimodig kyrka inte delar Kyrkans värdegrund. Det är ett tema att återkomma till. Inte minst som jag nu utsätts för vänligheter av journalister som ska avskedsintervjua och vänligheter från aKF, som ordnar minikyrkodag. Fler vänligheter tycks vara i faggorna. Då finns risken att en präst i Malmö kommer att befinnas stå där som en enkel kyrkopolitiskt betingad lögnare.
Annars har jag funderat över Kyrkans Hus i Uppsala - och kanske över annat kansliarbete. Varför lyfter det aldrig? Idéer mals ner till oigenkännlighet, drivkraften och skaparglädjen försvinner i en grottekvarn av trivialiteter och kvar blir en uppsättning tjänster. Det som åstadkoms gör ingen församlingspräst glad. "Dela tro - dela liv" -är satsningen för 60 miljoner, som stiftsstyrelserna engagerats i. Det jag nu ser rapporteras, fyller mig inte med de känslor jag får av två hundar i sängen, om jämförelsen tillåts. Egentligen är min tanke att det som händer i Kyrkans Hus skulle fylla mig med den sortens känslor. Jag tror att de som hatar hundar också kan följa min tanke.
Vad är det som saknas? Kanaske ska det uppfattas vara tal i egen sak, men likväl. Före försvarsministern blev landshövding i Kalmar och skulle gå i pension. Tre avskedsmiddagar och kontraktsprosten (som var jag) kunde inte komma. Tag emot min ursäkt! Så lyckligt blev det att inbjudan förnyades till middagen med militärerna, för landshövdingen var också Civilbefälhavare i Milo Syd. Alltså kom generalen milochefen samt krigs-FO-bef och en överste från Eksjö, som jag vi ett rätt legendariskt tillfälle skjutit och en drös andra gamla kamrater - chefen för Kalmar regemente inte minst. Vid presentationen sa landshövdingen om mig: "Svenska kyrkans pansarbrigadchef" och tillade "en jävligt trevlig kille". Alla knektar begrep - och vem vill påstå att en landshövding narras?
Pansarbrigaden drar igenom och skapar förutsättningar för markstridarna. Den är överlägsen genom sin styrka/hastighet, rörlighet och eldkraft. Den tvingar fienden att reorganisera och därmed tappar fienden i slagkraft. En stridsvagn kan inte göra detta - den är ett lätt bekämpat mål, ett faktum som Anders Wejryd mer än en gång missat för han är den där pansarkillen som i övermod kör fram sin vagn och möter en markstridare med ett pansarskott. Anders har inte lärt sig hur de andra vagnarna ska skydda honom. Ni har sett det upprepade gånger, t ex när han i radio (hörbarhet 5) bytte fot från partnerskap till enkönat äktenskap. Det var ett skolexempel på misslyckad pansarstrategi.
Chefen för pansarbrigaden ser till att han har ordnad försörjning och sätter upp offensiva mål. Han har skaffat sig underrättelser om svårigheter och gärna om var fiendens förråd finns. När han vet, sätter han sin brigad på rull för att göra det han vill ha utfört. Brigadchefen är den som på lägsta nivå kan sätta mål för krigföringen. Mentalt duger det inte att brigadchefen väntar in alla andras beslut - då händer ingenting. Däremot måste han få de andra med sig, de som ska följa upp pansarattacken. Det kräver också en del, som kasernofficerare inte utan vidare levererar.
Då går det nog att förstå analysen att det just nu råder brist på pansarbrigadchefer i Svenska kyrkan. Vilka skapar de betingelser som de gillar att leva med och som Kyrkan gillar att leva med? Det är frågan.
Nu frågar vän av ordning: "Kan det vara så att vi saknar pansarbrigadchefer i Svenska kyrkan eftersom vi inte har några pansarbrigader?" Ett dystert svar skulle kunna vara att det kan vara så. Är Svenska kyrkan en kyrka som saknar rörlighet och kraft och inte lyckas kraftsamla till något, så är det ett förband med lågt stridsvärde. I sådana förband är en vanlig hållning att de som vill något, kastar man skit på. Som på brigadgeneralen de Gaulle, han som så självklart hade fel 1940 .... Så gick det som det gick med Frankrike, som säkrat sina gränser med Maginotlinjen.
I dag kan man följa utfrågningarna inför ärkebiskopsvalet. Man och man - själv måste jag bedriva arbete. Jag får väl kolla i efterhand. Min enda fråga är denna: "Säger ärkebiskopskandidaten något annat eller något otydligare om Jesus och Kyrkan än söndagsskolfröken?" Blir svaret oklart, håller jag mig till söndagsskolfröken. Konstigare än så är det inte. Ska söndagsskolfröken också räknas in bland de pansarbrigadchefer Svenska kyrkan höll sig med - eller räknas BatC eller KompC i vart fall? Det är också betydelsefullt - och fint.
måndag 30 september 2013
Käpprätt
Motionen att också komministrar och diakoner som ska bli arbetsledare måste underteckna en försäkran att de ska tjänstgöra med andra oavsett kön, bifalls av utskottet. Det är en idiotförklaring. Den träffar inte vad saken gäller - och jag har i alla tider tjänstgjort med andra inom vigningstjänsten oavsett kön. Likväl träffar den förstås vad saken gäller, för utsorteringen fungerar. Nå, hjälpligt. En hel uppsättning prästkandidater och präster har skrivit på, de första för att få bli prästvigda, de senare för att få bli kyrkoherdar. De har dock den icke längre godkända synen på präst- och biskopsämbetet - men det är en uppfattning man kan trolla med. Bara man gör som dom säger, får man tro vad man vill.
Lite tröttande är förstås renlärighetsnitet och en del präster kanske skulle dra den enkla slutsatsen att kyrkoherden får skaffa sig annan semestervikarie. Till arbetsledare får man plocka de något mindre meriterade i somliga fall. "Inte mest meriterad men tillräckligt meriterad", brukar det heta när man väljer second rate.
Riktigt varför man ska låta sig hunsas av kyrkopolitiker av Bo Hansons sort, fattar jag kanske inte. Men jag är öppen för konstruktiva förslag för att öka mitt vetande på just denna punkt. Jag har varit arbetsledande komminister. Vari har de praktiska svårigheterna bestått? Svara mig innan jag ska avtackas!
Skulle man ta frågan till facket. Inte KyrkA i så fall. I Kyrkfack nr 4/2013 krävs jämställdhet fullt ut. Bror Holm fattade i ett fall inte vad problemet gällde men han fick höra att det fanns kvinnoprästmotstånd i församlingen. "Det gav återverkningar på en rad andra områden", säger fackordföranden. Det kan jag tänka mig - men det borde kanske föranleda ett fack att mer djupgående ta tag i problemen - pluralis! - på de svenskkyrkliga arbetsplatserna? Det skulle ju kunna vara så att fenomenet" kvinnoprästmotstånd" används för att komma undan de verkliga problemen - eller att sakfrågan är so obearbetad/oreflekterad att den skrämmer. Plats för frågor!
I Kyrkfack får vi också möta Karin Karlström, psykolog med arbete på Saco. Sitt ner och läs följande. Stå inte upp. Ni kan skada er allvarligt om ni svimmar och ramlar.
"Jag blev förvånad över att manliga kollegor i flera fall inte vill ta nattvarden när en kvinna delar ut den. Det är överraskande att det får förekomma. Det är ett tydligt diskriminerande beteende som det går att ta på och som borde vara möjligt att hantera. Det är ju också en arbetsmiljöfråga."
Sockenbandet försvann 1860! Man måste inte gå till nattvarden i den egna församlingen. Men tanken att nattvardstvånget ska återinföras, fascinerar. Den som tillhör KyrkA finansierar både ordföranden och Saco-psykologen. Hur kul kan den insikten vara?
Lite tröttande är förstås renlärighetsnitet och en del präster kanske skulle dra den enkla slutsatsen att kyrkoherden får skaffa sig annan semestervikarie. Till arbetsledare får man plocka de något mindre meriterade i somliga fall. "Inte mest meriterad men tillräckligt meriterad", brukar det heta när man väljer second rate.
Riktigt varför man ska låta sig hunsas av kyrkopolitiker av Bo Hansons sort, fattar jag kanske inte. Men jag är öppen för konstruktiva förslag för att öka mitt vetande på just denna punkt. Jag har varit arbetsledande komminister. Vari har de praktiska svårigheterna bestått? Svara mig innan jag ska avtackas!
Skulle man ta frågan till facket. Inte KyrkA i så fall. I Kyrkfack nr 4/2013 krävs jämställdhet fullt ut. Bror Holm fattade i ett fall inte vad problemet gällde men han fick höra att det fanns kvinnoprästmotstånd i församlingen. "Det gav återverkningar på en rad andra områden", säger fackordföranden. Det kan jag tänka mig - men det borde kanske föranleda ett fack att mer djupgående ta tag i problemen - pluralis! - på de svenskkyrkliga arbetsplatserna? Det skulle ju kunna vara så att fenomenet" kvinnoprästmotstånd" används för att komma undan de verkliga problemen - eller att sakfrågan är so obearbetad/oreflekterad att den skrämmer. Plats för frågor!
I Kyrkfack får vi också möta Karin Karlström, psykolog med arbete på Saco. Sitt ner och läs följande. Stå inte upp. Ni kan skada er allvarligt om ni svimmar och ramlar.
"Jag blev förvånad över att manliga kollegor i flera fall inte vill ta nattvarden när en kvinna delar ut den. Det är överraskande att det får förekomma. Det är ett tydligt diskriminerande beteende som det går att ta på och som borde vara möjligt att hantera. Det är ju också en arbetsmiljöfråga."
Sockenbandet försvann 1860! Man måste inte gå till nattvarden i den egna församlingen. Men tanken att nattvardstvånget ska återinföras, fascinerar. Den som tillhör KyrkA finansierar både ordföranden och Saco-psykologen. Hur kul kan den insikten vara?
lördag 28 september 2013
Ajournerat
Kyrkomötet är ajournerat och vardagen tar vid. Det är lite hektiskt och blir en kort kommentar - eller tre!
1.
I ett utskott skulle det betraktas och bedjas. Det var inkännande för det handladen om hur kristna trakasseras världen över. Fast inte i Sverige. Här var alla fria. Jag tänkte i mitt stilla sinne: "Här är en person som medverkat till särbestämmelser för somliga kristna och upprätthåller ett system som gör skillnad på arbetskraften. De havliga får de högre lönerna och pensionerna. Detta uppfattar inte beslutsfattaren och skull det påpekas, skulle hon bli mycket upprörd. Logiken är enkel: Det förekommer inte trakasserier mot kristna i Sverige av det enkla skälet att det inte förekommer trakasserier. Hon hade varit med länge, sa hon. 27 år. Särbestämmelserna har hon fattat, sålunda.
Eftersom utskotten fått tid över skulle Dela tro - dela liv presenteras. Det var en bra presentation. Jag insåg. Vi har ett "vi häruppe i kanslierna och ni där nere"-perspektiv i Svenska kyrkan som smittar av sig på allt. Strukturerna sitter fast. Ärkebiskopar har ett visst ansvar för det men KG Hammar var ju hellre profet på skilda arenor än han gjorde de konstruktiva analyserna av det administrativa arbetet, det han kallade "apparaten". Det är på de högre höjderna man frågar: "Hur tänker vi nytt och framåt?". Det är en idealistisk fråga. Måste inte frågan vara er inspirerad av en tysk doktor, som bodde på Dean Street i London? Alltså: "Vilken verklighet där Kyrkan lever på basplan kräver vilket slag av förändring i tanke och praxis?" Ungefär så. Verkligheten skapar betingelserna för tänkandet.
2.
Frågan om biskop Jackeléns akademiska status försöker jag få klarhet i. Nu är hon associate professor i presentationerna. På Lunds stifts hemsida hävdas att hon var professor - men det är hon väl inte? Inte efter Bologna-standard, eller hur man ska uttrycka saken. Reefat el Sayed hade ingen doktorshatt. Det har Antje Jackelén - med vad hände efter hennes doktorsgrad. Föregicks de tjänster/titlar hon fick av en meritering vars halt kan bedömas också efter europeisk måttstock? Är hon egentligen som en docent vid det universitet där hon en gång disputerade fast hon inte är docent där?
Tf kyrkoherde i Gårdstånga pastorat har hon varit. Hur var det där? Kanske gick det inte så bra, kan den kritiske läsaren tänka. Pastoratet är nedlagt. Hur kom sig det?
Annars är det upplagt för att Antje ska ta hem valet redan i första omgången.
Vem har krattat manegen?
3.
I Ölandsbladet finns en annons idag. Efter högmässan, där jag avskedspredikar (tårar, tårar!), bjuds det på lunch i Bygdegården. Anmälan senast den 8 oktober till församlingsexp 0485 20008. Jag nämner saken bara i förbigående men fattar att kyrkorådet inte tror att församlingshemmet riktigt räcker till. Jaja. Jag ska i alla fall anmäla mig.
1.
I ett utskott skulle det betraktas och bedjas. Det var inkännande för det handladen om hur kristna trakasseras världen över. Fast inte i Sverige. Här var alla fria. Jag tänkte i mitt stilla sinne: "Här är en person som medverkat till särbestämmelser för somliga kristna och upprätthåller ett system som gör skillnad på arbetskraften. De havliga får de högre lönerna och pensionerna. Detta uppfattar inte beslutsfattaren och skull det påpekas, skulle hon bli mycket upprörd. Logiken är enkel: Det förekommer inte trakasserier mot kristna i Sverige av det enkla skälet att det inte förekommer trakasserier. Hon hade varit med länge, sa hon. 27 år. Särbestämmelserna har hon fattat, sålunda.
Eftersom utskotten fått tid över skulle Dela tro - dela liv presenteras. Det var en bra presentation. Jag insåg. Vi har ett "vi häruppe i kanslierna och ni där nere"-perspektiv i Svenska kyrkan som smittar av sig på allt. Strukturerna sitter fast. Ärkebiskopar har ett visst ansvar för det men KG Hammar var ju hellre profet på skilda arenor än han gjorde de konstruktiva analyserna av det administrativa arbetet, det han kallade "apparaten". Det är på de högre höjderna man frågar: "Hur tänker vi nytt och framåt?". Det är en idealistisk fråga. Måste inte frågan vara er inspirerad av en tysk doktor, som bodde på Dean Street i London? Alltså: "Vilken verklighet där Kyrkan lever på basplan kräver vilket slag av förändring i tanke och praxis?" Ungefär så. Verkligheten skapar betingelserna för tänkandet.
2.
Frågan om biskop Jackeléns akademiska status försöker jag få klarhet i. Nu är hon associate professor i presentationerna. På Lunds stifts hemsida hävdas att hon var professor - men det är hon väl inte? Inte efter Bologna-standard, eller hur man ska uttrycka saken. Reefat el Sayed hade ingen doktorshatt. Det har Antje Jackelén - med vad hände efter hennes doktorsgrad. Föregicks de tjänster/titlar hon fick av en meritering vars halt kan bedömas också efter europeisk måttstock? Är hon egentligen som en docent vid det universitet där hon en gång disputerade fast hon inte är docent där?
Tf kyrkoherde i Gårdstånga pastorat har hon varit. Hur var det där? Kanske gick det inte så bra, kan den kritiske läsaren tänka. Pastoratet är nedlagt. Hur kom sig det?
Annars är det upplagt för att Antje ska ta hem valet redan i första omgången.
Vem har krattat manegen?
3.
I Ölandsbladet finns en annons idag. Efter högmässan, där jag avskedspredikar (tårar, tårar!), bjuds det på lunch i Bygdegården. Anmälan senast den 8 oktober till församlingsexp 0485 20008. Jag nämner saken bara i förbigående men fattar att kyrkorådet inte tror att församlingshemmet riktigt räcker till. Jaja. Jag ska i alla fall anmäla mig.
fredag 27 september 2013
Svarta fanor!
Vid universitetet spelar Svenska kyrkans flaggor i den klara höstdagen. Kyligt men soligt. Säsongens första is såg jag på morgonen i går. Entusiastiskt arbete i utskotten. Guds rike är på färde. Vad allt positivt hade jag inte kunnat skriva för att pigga upp läsekretsen. Då hade jag blivit populär för skönljugeriet gör en populär.
Må vara att det där med höst, sol och is var sant - men samtidigt slås jag av insikten hur orättvisa vi är mot 1905 års ryska präster församlade till kyrkomöte för att klara ut frågan om de liturgiska färgerna samtidigt som de första skotten small och verkligheten störde kyrkomötet. Vi har hånat dem. Men hur mycket bättre är det för oss? Gudstjänstlivet i siffror över tid pekar mot katastrof. Det talar inte gudstjänstutskottet om. Många som brukat gå i kyrkan på söndagen, har lagt av. Stiftsadjunkten för gudstjänstfrågor i något stift går inte i kyrkan på söndagen. De flesta anställda i Svenska kyrkan går inte. Alla ledamöter i kyrkomötet går inte. Gudstjänstutskottet rättar sina egna texter i stället för att tala om sådant. Och nu gäller det stora framtagandet av en ny kyrkohandbok ....
Den svenskkyrkliga verkligheten som ett problem att lösa står lägre på agendan än samtidens politiska frågor. Bra eller dåligt? Men vad ska vi med den berömda relevansen till om vi inte är relevanta i det som har med Frälsaren att göra?
Analyserna av det kyrkliga läget tenderar att bli till önsketänkande om hur bra det nog likväl är. Och säger någon emot, blir det stor veklagan. Det måste vara bra för hur skulle det annars vara?
Jag fattar väl att bara den som ser krisen kan ha någon idé om hur den ska hanteras och vilka prioriteringar som ska göras. Ser man inte krisen, kan man inte se behoven av lösningar - det är självklart. Men det är inte självklart att den som ser krisen orkar arbeta med lösningar - det är lika självklart.
Hur hanteras bristen på krismedvetande? I goda kamraters sällskap. Hur det än är, Frimodig kyrka har det roligare. Alltid! Men borde det inte vara tid för de allt svartare fanorna nu? Eller tänker jag fel? Är den färggranna yttre ståten ett direkt svar på och ett sätt att hantera motgångar. Ju värre, desto ståtligare, praktfullare!
Jag får väl analysera ärkebiskopskandidaternas självpresentationer nästa vecka. Där finns ett och annat att fundera över. Läs på Svenska kyrkans hemsida. Eller studera Kyrkans Tidning. Jag läste med förnöjsamhet en bloggkommentar här som tog upp att valet av ärkebiskop på Svenska kyrkans tyskspråkiga hemsida tycktes avgjort och väntade en korrigering på hemsidan. Den har inte kommit. Så nu vet vi att de manliga kandidaterna är ute i ogjort väder. Det står mellan Antje och Cristina: "Häufig gestellte Fragen zur Wahl der Erzbischöfin 2013. Ärkebiskop i femininum på tyska, alltså.
Man får inte roligare än man gör sig. Men då får man rätt roligt, va?
I de svarta fanornas tid gäller ett: Keep up the good Spirit!
Må vara att det där med höst, sol och is var sant - men samtidigt slås jag av insikten hur orättvisa vi är mot 1905 års ryska präster församlade till kyrkomöte för att klara ut frågan om de liturgiska färgerna samtidigt som de första skotten small och verkligheten störde kyrkomötet. Vi har hånat dem. Men hur mycket bättre är det för oss? Gudstjänstlivet i siffror över tid pekar mot katastrof. Det talar inte gudstjänstutskottet om. Många som brukat gå i kyrkan på söndagen, har lagt av. Stiftsadjunkten för gudstjänstfrågor i något stift går inte i kyrkan på söndagen. De flesta anställda i Svenska kyrkan går inte. Alla ledamöter i kyrkomötet går inte. Gudstjänstutskottet rättar sina egna texter i stället för att tala om sådant. Och nu gäller det stora framtagandet av en ny kyrkohandbok ....
Den svenskkyrkliga verkligheten som ett problem att lösa står lägre på agendan än samtidens politiska frågor. Bra eller dåligt? Men vad ska vi med den berömda relevansen till om vi inte är relevanta i det som har med Frälsaren att göra?
Analyserna av det kyrkliga läget tenderar att bli till önsketänkande om hur bra det nog likväl är. Och säger någon emot, blir det stor veklagan. Det måste vara bra för hur skulle det annars vara?
Jag fattar väl att bara den som ser krisen kan ha någon idé om hur den ska hanteras och vilka prioriteringar som ska göras. Ser man inte krisen, kan man inte se behoven av lösningar - det är självklart. Men det är inte självklart att den som ser krisen orkar arbeta med lösningar - det är lika självklart.
Hur hanteras bristen på krismedvetande? I goda kamraters sällskap. Hur det än är, Frimodig kyrka har det roligare. Alltid! Men borde det inte vara tid för de allt svartare fanorna nu? Eller tänker jag fel? Är den färggranna yttre ståten ett direkt svar på och ett sätt att hantera motgångar. Ju värre, desto ståtligare, praktfullare!
Jag får väl analysera ärkebiskopskandidaternas självpresentationer nästa vecka. Där finns ett och annat att fundera över. Läs på Svenska kyrkans hemsida. Eller studera Kyrkans Tidning. Jag läste med förnöjsamhet en bloggkommentar här som tog upp att valet av ärkebiskop på Svenska kyrkans tyskspråkiga hemsida tycktes avgjort och väntade en korrigering på hemsidan. Den har inte kommit. Så nu vet vi att de manliga kandidaterna är ute i ogjort väder. Det står mellan Antje och Cristina: "Häufig gestellte Fragen zur Wahl der Erzbischöfin 2013. Ärkebiskop i femininum på tyska, alltså.
Man får inte roligare än man gör sig. Men då får man rätt roligt, va?
I de svarta fanornas tid gäller ett: Keep up the good Spirit!
torsdag 26 september 2013
Ren reklam
I dagens Kyrkans Tidning finns annonsen om prästtjänster på Öland. Tjänsten i Nordölands församling skulle kunna locka den som vill vara församlingspräst, för biskop Bonnier understryker att det är så trevliga människor där. Han har sommarhus där, så han vet. Jag håller med. Jag frågade fd komministern i Borgholm varför ingen ville vara präst på norra Öland för de människor jag älskar. "För att de inte träffat dem", blev svaret. Man kan ha mycket glädje av tjänsten i Nordölands församling och bli till glädje också. Det är kanske viktigare - men det första är inte oviktigt.
Högmässa i Högby kyrka och i varje fall en mässa eller gudstjänst till i Böda, Källa eller Persnäs. Sommaren behöver vi får mer hjälp med, förstås. Men när det bara är vi utan sommarölänningar och turister kan en hel del bli gjort. Studier, förstås. Konfirmanderna och drabanter ska ha sitt. Den idoga frivilligverksamheten är främst diakonens ansvar men prästen får visa upp sig. Vi bygger församling och framtid. En hel del musik har församlingen.
Det verkar som om prästen i Nordölands församling kan bli arbetsledande komminister för allt från Köpingsvik och norröver - men då blir det i ett distrikt med tre prästtjänster.
Det som är extra roligt är att nordölänningar gärna är med på idéer om upptåg. Jag hoppas det beror på att vårt gudstjänstliv är centralt och vet man var centrum är, kan man bygga ut mot marginalerna. Vi behöver förstås vara en aktiv del av lokalsamhället - och det är vi.
Sommarverksamheten vill vi bygga ut till vänstiftet - i norra Tyskland och i Oxford. Tysk och engelsk sommarpräst ett par veckor i augusti står på önskelistan. Cookham är vår vänförsamling så brush up your English!
Problem? Norra Öland är Sveriges sydligaste glesbygd, som blir tio gånger så välbefolkad på sommaren. Vi har 4-6 kyrkor (beroende på om vi räknar in S:t Olofs kapell i Byxelkrok och Källa gamla kyrka blir det 6 sommartid) och det är på ett sätt tilltaget i överkant för 1850 kyrkotillhöriga. Vi har en rejäl dos begravningar. Oftast har prästen ingenting att göra kvällstid under vinterhalvåret, bortsett från kyrkorådet, som blir församlingsrådet. Vi är inte utan möten med människolivets tragedier. Men när jag nu slutar är det med vemod. Jag kommer att sakna Nordölands församling och människorna där. Jag skulle vilja ha en arbetsvillig präst som tar vid, förvaltar en del av församlingens goda och förnyar annat med förstånd.
Komministertjänsten i Borgholm är också ledig. Borgholm har allt en småstad kan erbjuda - och så den brusande sommaren med alla turister. Om den tjänsten vet jag mindre, men kyrkan ligger mitt i byn med några medarbetare i arbetslaget som verkligen vill något. "Det går att göra massor", sägs det och jag tror det stämmer.
Kanske en annons inte lockar utan det är handplockningsmetoden som gäller. Jag vet inte. Men vill man prata med folk på norra Öland kan man väl ringa mig nästa vecka (efter kyrkomötet) så ska jag lämna telefonnummer till folk att prata med. Annars ringer man folket som nämns i annonsen.
En gång lockades jag att söka tjänsten - och jag har inte ångrat mig. Den som inte då och då ska till Växjö och Uppsala på styrelseuppdrag slipper en del körande fast jag tror att det varit viktigt att jag suttit med där och kunnat beskriva hur det ser ut vid Svenska kyrkans bas.
När jag sökte, hade jag ett antal år kvar till pensionen. Det är inte så dumt. Men en ung präst kan också söka - frågan är bara barnens skolgång som inte är ett problem till och med åk 9. Men sedan är det Kalmar som gäller och eget boende. Det finns sådana 16-åringar som gillar att få flytta hemifrån då.
Varför inte söka - och utvecklas som präst i en levande församling?
Högmässa i Högby kyrka och i varje fall en mässa eller gudstjänst till i Böda, Källa eller Persnäs. Sommaren behöver vi får mer hjälp med, förstås. Men när det bara är vi utan sommarölänningar och turister kan en hel del bli gjort. Studier, förstås. Konfirmanderna och drabanter ska ha sitt. Den idoga frivilligverksamheten är främst diakonens ansvar men prästen får visa upp sig. Vi bygger församling och framtid. En hel del musik har församlingen.
Det verkar som om prästen i Nordölands församling kan bli arbetsledande komminister för allt från Köpingsvik och norröver - men då blir det i ett distrikt med tre prästtjänster.
Det som är extra roligt är att nordölänningar gärna är med på idéer om upptåg. Jag hoppas det beror på att vårt gudstjänstliv är centralt och vet man var centrum är, kan man bygga ut mot marginalerna. Vi behöver förstås vara en aktiv del av lokalsamhället - och det är vi.
Sommarverksamheten vill vi bygga ut till vänstiftet - i norra Tyskland och i Oxford. Tysk och engelsk sommarpräst ett par veckor i augusti står på önskelistan. Cookham är vår vänförsamling så brush up your English!
Problem? Norra Öland är Sveriges sydligaste glesbygd, som blir tio gånger så välbefolkad på sommaren. Vi har 4-6 kyrkor (beroende på om vi räknar in S:t Olofs kapell i Byxelkrok och Källa gamla kyrka blir det 6 sommartid) och det är på ett sätt tilltaget i överkant för 1850 kyrkotillhöriga. Vi har en rejäl dos begravningar. Oftast har prästen ingenting att göra kvällstid under vinterhalvåret, bortsett från kyrkorådet, som blir församlingsrådet. Vi är inte utan möten med människolivets tragedier. Men när jag nu slutar är det med vemod. Jag kommer att sakna Nordölands församling och människorna där. Jag skulle vilja ha en arbetsvillig präst som tar vid, förvaltar en del av församlingens goda och förnyar annat med förstånd.
Komministertjänsten i Borgholm är också ledig. Borgholm har allt en småstad kan erbjuda - och så den brusande sommaren med alla turister. Om den tjänsten vet jag mindre, men kyrkan ligger mitt i byn med några medarbetare i arbetslaget som verkligen vill något. "Det går att göra massor", sägs det och jag tror det stämmer.
Kanske en annons inte lockar utan det är handplockningsmetoden som gäller. Jag vet inte. Men vill man prata med folk på norra Öland kan man väl ringa mig nästa vecka (efter kyrkomötet) så ska jag lämna telefonnummer till folk att prata med. Annars ringer man folket som nämns i annonsen.
En gång lockades jag att söka tjänsten - och jag har inte ångrat mig. Den som inte då och då ska till Växjö och Uppsala på styrelseuppdrag slipper en del körande fast jag tror att det varit viktigt att jag suttit med där och kunnat beskriva hur det ser ut vid Svenska kyrkans bas.
När jag sökte, hade jag ett antal år kvar till pensionen. Det är inte så dumt. Men en ung präst kan också söka - frågan är bara barnens skolgång som inte är ett problem till och med åk 9. Men sedan är det Kalmar som gäller och eget boende. Det finns sådana 16-åringar som gillar att få flytta hemifrån då.
Varför inte söka - och utvecklas som präst i en levande församling?
onsdag 25 september 2013
Förbannelsen
Kyrkomötet bjuder på - just det - möten. Kamraterna i Frimodig kyrka bjuder på analyser, repliker och uppkast. "Uppkast" kallas på modern svenskkyrkligt språk för "provtänk" och är något fint. Frimodig kyrka provtänker febrilt med ledfrågan "Kan det verkligen vara så?" Till det kommer repliker från andra kamrater i kyrkomötet. Som den om stiftsadjunkten för gudstjänstfrågor som berättat att han inte firar gudstjänst på söndagen. Skulle jag återge detta sakförhållande i något ekumeniskt sammanhang, skulle folk svimma. Det ÄR naturligtvis alldeles orimligt. Eller "abderitiskt" som man numera säger.
Kamraterna i Frimodig kyrka sköter sig. Inte bara så att Fredrik Sidenvall insåg att han måste ta upp den fariseiska psalm som skulle inleda kyrkomötet - "Som sådden förnimmer" - för den saken var det inte sörjt för trots att drottningen och kronprinsessan var på plats. Frimodig kyrka räddar situationen!" Men kamraterna kommer också med de allvarliga analyserna. Är det faktum att det blir så tråkigt i kyrkomötet tecknet på att kyrkomötet drabbats av en förbannelse. När något är välsignat blir det roligt - i alla sammanhang och på alla plan. I kyrkomötet växlas så mycket ner till ren tråkighet, till meningslöshet och till tröttsam pratsamhet. Detta utförs visserligen sällsport glatt entusiastiskt - men icke desto mindre är det tröttande trist i botten. Vem gitter höra att allt står väl till - allra mest i den talandes hemförsamling. No problems seen!
Till det kommer det trista beskedet att "EGENTLIGEN" är det som någon frågat efter i en motion redan utfört. "Vi gör det hela tiden!" heter det - vad saken än gäller. Och det är, som den gammaltestamentlige profeten påpekat, det kända förhållandet att allt står väl till.
Förnekelse är mänsklig grundhållning, menar den mystiska kvinnliga läkaren i Fan Browns bok Inferno. Det kan inte vara illa, det måste vara annorlunda och minsta tecken på framgång blir något att yvas över. Det är som den präst som på 1970-talet pratade om den nya kormattan som exempel på förnyelse i kyrkan. Kris hanteras bäst genom att förnekas, sålunda.
Men jag beundrar dock de tappra ledamöterna av kyrkomötet. Så mycket meningslösheter som de baxar fram och tillbaka utan att förtröttas - det är en gärning som imponerar. Men vad skulle hända om hela den kyrkliga beslutsapparaten användes i Guds rikes tjänst? Det skulle i varje fall bli roligt för då skulle företaget vara välsignat.
Vad uttrycker detta blogginlägg? Författarens kyrkomötesdepression.
Kamraterna i Frimodig kyrka sköter sig. Inte bara så att Fredrik Sidenvall insåg att han måste ta upp den fariseiska psalm som skulle inleda kyrkomötet - "Som sådden förnimmer" - för den saken var det inte sörjt för trots att drottningen och kronprinsessan var på plats. Frimodig kyrka räddar situationen!" Men kamraterna kommer också med de allvarliga analyserna. Är det faktum att det blir så tråkigt i kyrkomötet tecknet på att kyrkomötet drabbats av en förbannelse. När något är välsignat blir det roligt - i alla sammanhang och på alla plan. I kyrkomötet växlas så mycket ner till ren tråkighet, till meningslöshet och till tröttsam pratsamhet. Detta utförs visserligen sällsport glatt entusiastiskt - men icke desto mindre är det tröttande trist i botten. Vem gitter höra att allt står väl till - allra mest i den talandes hemförsamling. No problems seen!
Till det kommer det trista beskedet att "EGENTLIGEN" är det som någon frågat efter i en motion redan utfört. "Vi gör det hela tiden!" heter det - vad saken än gäller. Och det är, som den gammaltestamentlige profeten påpekat, det kända förhållandet att allt står väl till.
Förnekelse är mänsklig grundhållning, menar den mystiska kvinnliga läkaren i Fan Browns bok Inferno. Det kan inte vara illa, det måste vara annorlunda och minsta tecken på framgång blir något att yvas över. Det är som den präst som på 1970-talet pratade om den nya kormattan som exempel på förnyelse i kyrkan. Kris hanteras bäst genom att förnekas, sålunda.
Men jag beundrar dock de tappra ledamöterna av kyrkomötet. Så mycket meningslösheter som de baxar fram och tillbaka utan att förtröttas - det är en gärning som imponerar. Men vad skulle hända om hela den kyrkliga beslutsapparaten användes i Guds rikes tjänst? Det skulle i varje fall bli roligt för då skulle företaget vara välsignat.
Vad uttrycker detta blogginlägg? Författarens kyrkomötesdepression.
tisdag 24 september 2013
Die Kartoffelfrage
Die Kartoffelfrage är frågan som är en het potatis. Det börjar bli dags att ställa den. Vad med en kvinnlig ärkebiskop?
Jag kan strunta i de motsägande beskeden att Antje Jackelén dels är mjuk och förstående, dels av typ Caroline Krook, vilket jag uppfattar vara motsatsen till "mjuk och förstående". Men nog vore det av värde att få veta wie es eigentlich gewesen ist, inte bara som fraser utan som fakta.
Jag skulle gärna få veta vilka som bestämde att Antje ska fram och manegen krattas för henne. Vad hette reklambyrån som gav henne opinionsbildarpris och vad är det priset egentligen värt? Ingick priset i kampanjen "kratta manegen" - det skulle jag vilja veta. Men mest av allt skulle jag vilja få besked om vem hon är (bakgrund mm, flytt till Sverige därför att, prästkallelse just i Svenska kyrkan därför att?) - och vilken hennes akademiska meritering är. Det yras om att vi med henne som ärkebiskop får en kyrklig koppling till akademien igen. "Men hallå!", ropar alla teologie docenter och doktorer och så undrar vi vilken akademisk meritering Antje Jackelén har.
Teologie doktor efter avlagda prov är hon i Lund - men sedan? Docent vid ett svenskt universitet är hon inte. Vad en Assistant Professor i Chicago är, kan jag inte veta så där utan vidare. Associate Professor är hon alltså inte - så vad är meriteringen värd? Det borde man kunna få besked om. Kan man inte få besked om den saken utan att folk blir arga över frågan, är ilskan informationsbärande, tror jag.
Biskopen Jackeléns pastorala erfarenhet kanske vi också skulle få veta mer om. Skaffade hon sig en prästtjänst av det slag som gav utrymme att skriva avhandling på arbetstid? Jag fick frågan. Jag kunde inte svara. Och blir någon arg för att man frågar, är ilskan informationsbärande.
Ändå är detta mer preludier till den verkligt viktiga förändringen i Svenska kyrkan när - jag skriver inte om - vi får en kvinnlig ärkebiskop. Det orsakar, som det heter i England, "some canonical problems". Hos oss händer det, att den apostoliska successionen försvinner, steg efter steg. Om vi inte funderar över de stift som redan skulle kunna uppfattas ha defekt apostolisk succession så drabbar ärkebiskopsvalet i rask takt Växjö år 2015 och Västerås, därefter Karlstad, Visby, Strängnäs, Göteborg och så stift efter stift. Den apostoliska successionen bevarades med ett nödrop på 1500-talet, nu avskaffas den. Svenska kyrkans gamla position som en ekumenisk brobyggarkyrka förloras och ekumeniskt kan vi närmast hålla oss till den tyska protestantismen - med dess annorlunda andliga historia - och naturligtvis TEC, den episkopala kyrkan i USA. Svenska kyrkan blir mer protestantisk än tidigare och mindre evangelisk-katolsk. Tysken Norman, som fördrevs från Sverige på 1500-talet, ville en annan mer tysk reformation än de svenska teologerna. Är vi tillbaka i ett läge som Norman skulle gillat? Svenska kyrkan blir protestantisk, inte reformatorisk. Vill vi det?
Vem kommer att berätta för väljarna att detta ärkebiskopsval styr på vad Svenska kyrkan är och vill vara, får ekumeniska konsekvenser och förändrar Svenska kyrkans ekumeniska läge.
Die Kartoffelfrage är alla frågor som kan sorteras in under kategorin "het potatis". Nu är några av dem ställda. Och det är väl lika bra att de ställs nu - av oss. I andra kyrkor ställer man dem och försöker bedöma hur man ska umgås med Svenska kyrkan fortsättningsvis. Det är de försiktiga som säger "some canonical problems". Andra konstaterar att snart är det bara Missionsprovinsen som bevarar Svenska kyrkans apostoliska succession. Det är för somliga av oss en märklig insikt.
Jag kan strunta i de motsägande beskeden att Antje Jackelén dels är mjuk och förstående, dels av typ Caroline Krook, vilket jag uppfattar vara motsatsen till "mjuk och förstående". Men nog vore det av värde att få veta wie es eigentlich gewesen ist, inte bara som fraser utan som fakta.
Jag skulle gärna få veta vilka som bestämde att Antje ska fram och manegen krattas för henne. Vad hette reklambyrån som gav henne opinionsbildarpris och vad är det priset egentligen värt? Ingick priset i kampanjen "kratta manegen" - det skulle jag vilja veta. Men mest av allt skulle jag vilja få besked om vem hon är (bakgrund mm, flytt till Sverige därför att, prästkallelse just i Svenska kyrkan därför att?) - och vilken hennes akademiska meritering är. Det yras om att vi med henne som ärkebiskop får en kyrklig koppling till akademien igen. "Men hallå!", ropar alla teologie docenter och doktorer och så undrar vi vilken akademisk meritering Antje Jackelén har.
Teologie doktor efter avlagda prov är hon i Lund - men sedan? Docent vid ett svenskt universitet är hon inte. Vad en Assistant Professor i Chicago är, kan jag inte veta så där utan vidare. Associate Professor är hon alltså inte - så vad är meriteringen värd? Det borde man kunna få besked om. Kan man inte få besked om den saken utan att folk blir arga över frågan, är ilskan informationsbärande, tror jag.
Biskopen Jackeléns pastorala erfarenhet kanske vi också skulle få veta mer om. Skaffade hon sig en prästtjänst av det slag som gav utrymme att skriva avhandling på arbetstid? Jag fick frågan. Jag kunde inte svara. Och blir någon arg för att man frågar, är ilskan informationsbärande.
Ändå är detta mer preludier till den verkligt viktiga förändringen i Svenska kyrkan när - jag skriver inte om - vi får en kvinnlig ärkebiskop. Det orsakar, som det heter i England, "some canonical problems". Hos oss händer det, att den apostoliska successionen försvinner, steg efter steg. Om vi inte funderar över de stift som redan skulle kunna uppfattas ha defekt apostolisk succession så drabbar ärkebiskopsvalet i rask takt Växjö år 2015 och Västerås, därefter Karlstad, Visby, Strängnäs, Göteborg och så stift efter stift. Den apostoliska successionen bevarades med ett nödrop på 1500-talet, nu avskaffas den. Svenska kyrkans gamla position som en ekumenisk brobyggarkyrka förloras och ekumeniskt kan vi närmast hålla oss till den tyska protestantismen - med dess annorlunda andliga historia - och naturligtvis TEC, den episkopala kyrkan i USA. Svenska kyrkan blir mer protestantisk än tidigare och mindre evangelisk-katolsk. Tysken Norman, som fördrevs från Sverige på 1500-talet, ville en annan mer tysk reformation än de svenska teologerna. Är vi tillbaka i ett läge som Norman skulle gillat? Svenska kyrkan blir protestantisk, inte reformatorisk. Vill vi det?
Vem kommer att berätta för väljarna att detta ärkebiskopsval styr på vad Svenska kyrkan är och vill vara, får ekumeniska konsekvenser och förändrar Svenska kyrkans ekumeniska läge.
Die Kartoffelfrage är alla frågor som kan sorteras in under kategorin "het potatis". Nu är några av dem ställda. Och det är väl lika bra att de ställs nu - av oss. I andra kyrkor ställer man dem och försöker bedöma hur man ska umgås med Svenska kyrkan fortsättningsvis. Det är de försiktiga som säger "some canonical problems". Andra konstaterar att snart är det bara Missionsprovinsen som bevarar Svenska kyrkans apostoliska succession. Det är för somliga av oss en märklig insikt.
måndag 23 september 2013
Fredsfrågan och yt-tänkarna
Det var, men såg inte så imponerande ut för de höga militärerna i Högby kyrka i går var civilklädda. Nu är församlingen rätt van vid celebriteter på besök så ingen krumbuktade sig. Vi firade högmässa och hade vårt vanliga ståfika med plats för gemensam vänlighet. Jag meddelade att det drar mot kyrkomöte, som nog är rätt mycket bortkastade pengar detta år. Vi har ju inga ärenden av vikt och värde att ta upp! Men jag tar mig dit, förstås. Om inte annat så för att avnjuta senaste nytt. Läs: kyrkligt skvaller.
De höga militärerna ingår ju som en del i Sveriges stora fredsrörelse. Vad man än säger, så har den varit framgångsrik ändå tills politikerna fick för sig att svenskt krig ska bedrivas i Afghanistan. Vad är det för fel på Danmark? Eller Norge? Klassiska arvfiender, som ligger på närmre håll! Nu är stora delar av denna svenska fredsrörelse avvecklad - på ett sätt som för tankarna till 30-talet. Visste ni att USA då hade ett försvar av samma storlek som Holland? Storbritannien hade nedrustat kraftfullt och det fanns inga politiska möjligheter att rusta upp eftersom 1. fredsrörelsen aldrig skulle tillåta det och 2. Hitler skulle kunna bli retad.
Att läsa Dagens Seglora och Eskil Jonsson blir som att återgå till ett engelskt 1930-tal. Det är en "större skandal" att rikskollekten till Liv och fred och Kristna Fredsrörelsen tagits bort. Men togs den inte bort därför att rörelserna har pengar? "Den kristna tron på fred och rättvisa" skriver Eskil Jonsson om. Vad är det för tro? Jag tror att världen är fallen och då blir det inte mycket med fred och rättvisa.
"Som förvaltare av Guds nåd, fred och rättvisa delar faktiskt kyrkan tro även med andra religioner", heter det. Det tror jag inte ett ögonblick. Däremot menar jag att frågorna om fred och rättvisa - fast kanske hellre rättvisa och fred - är allmänmänskliga.
Talet om Svenska kyrkans profetiska roll skulle jag gärna tro om jag inte visste hur det är. Svenska kyrkan kan knappast stoltsera med att vara en grundläggande hederlig kyrka - eller menar ni det? Sveket är vapen och lögnen är verktyg i de kyrkopolitiska frågorna. Nog vet vi allihop? Några gillar det. Många tiger. Själv ogillar jag det.
Eskil Jonsson kastar nu lystna blickar på församlingsråden. "Ropen efter fred och rättvisa i världen borde då få bli en viktig angelägenhet för lokala församlingar." Tänk om det blir så? Plats för upprop, resolutioner och pennfäktande om fredsfrågan i stället för samtal och beslut om församlingens verkliga och svåra frågor? Jag ser frestelsen. I stället för svåra lokala överväganden om strategier, kan man tala om de stora frågorna och när man gör det, kan man känna sig trovärdig och markera hur profetisk Svenska kyrkan nu blivit. Och medan gräset växer, dör kon.
Det behövs människor som har Svenska kyrkan kär och som just därför vågar vara profeter, dvs skilja mellan sanning och lögn också i de lokala frågorna. Om miljön, freden och rättvisan kommer dessa de profetiska att säga: "Må nåden komma och denna världen förgås!" Deras perspektiv är lite större. Det blir så för dem som tänker evighet. Och det märkliga är att de trots allt inte är ointresserade av världen. Det beror på att deras profetiska uppgift är en kallelse från Gud. Inte bara manér eller ord som det låter något om. Värna Svenska kyrkan mot yt-tänkarna!
Nu ska jag snart flyga i luften och skita ner lite miljö. Men hav tröst! Svenska kyrkan klimatkompenserar, så det gör ingenting.
De höga militärerna ingår ju som en del i Sveriges stora fredsrörelse. Vad man än säger, så har den varit framgångsrik ändå tills politikerna fick för sig att svenskt krig ska bedrivas i Afghanistan. Vad är det för fel på Danmark? Eller Norge? Klassiska arvfiender, som ligger på närmre håll! Nu är stora delar av denna svenska fredsrörelse avvecklad - på ett sätt som för tankarna till 30-talet. Visste ni att USA då hade ett försvar av samma storlek som Holland? Storbritannien hade nedrustat kraftfullt och det fanns inga politiska möjligheter att rusta upp eftersom 1. fredsrörelsen aldrig skulle tillåta det och 2. Hitler skulle kunna bli retad.
Att läsa Dagens Seglora och Eskil Jonsson blir som att återgå till ett engelskt 1930-tal. Det är en "större skandal" att rikskollekten till Liv och fred och Kristna Fredsrörelsen tagits bort. Men togs den inte bort därför att rörelserna har pengar? "Den kristna tron på fred och rättvisa" skriver Eskil Jonsson om. Vad är det för tro? Jag tror att världen är fallen och då blir det inte mycket med fred och rättvisa.
"Som förvaltare av Guds nåd, fred och rättvisa delar faktiskt kyrkan tro även med andra religioner", heter det. Det tror jag inte ett ögonblick. Däremot menar jag att frågorna om fred och rättvisa - fast kanske hellre rättvisa och fred - är allmänmänskliga.
Talet om Svenska kyrkans profetiska roll skulle jag gärna tro om jag inte visste hur det är. Svenska kyrkan kan knappast stoltsera med att vara en grundläggande hederlig kyrka - eller menar ni det? Sveket är vapen och lögnen är verktyg i de kyrkopolitiska frågorna. Nog vet vi allihop? Några gillar det. Många tiger. Själv ogillar jag det.
Eskil Jonsson kastar nu lystna blickar på församlingsråden. "Ropen efter fred och rättvisa i världen borde då få bli en viktig angelägenhet för lokala församlingar." Tänk om det blir så? Plats för upprop, resolutioner och pennfäktande om fredsfrågan i stället för samtal och beslut om församlingens verkliga och svåra frågor? Jag ser frestelsen. I stället för svåra lokala överväganden om strategier, kan man tala om de stora frågorna och när man gör det, kan man känna sig trovärdig och markera hur profetisk Svenska kyrkan nu blivit. Och medan gräset växer, dör kon.
Det behövs människor som har Svenska kyrkan kär och som just därför vågar vara profeter, dvs skilja mellan sanning och lögn också i de lokala frågorna. Om miljön, freden och rättvisan kommer dessa de profetiska att säga: "Må nåden komma och denna världen förgås!" Deras perspektiv är lite större. Det blir så för dem som tänker evighet. Och det märkliga är att de trots allt inte är ointresserade av världen. Det beror på att deras profetiska uppgift är en kallelse från Gud. Inte bara manér eller ord som det låter något om. Värna Svenska kyrkan mot yt-tänkarna!
Nu ska jag snart flyga i luften och skita ner lite miljö. Men hav tröst! Svenska kyrkan klimatkompenserar, så det gör ingenting.
söndag 22 september 2013
Underskatta aldrig Jan Frithiof!
Jan Frithiof är fd kyrkoherde i Ljungby, Kronobergs län, fd domkapitelsveteran, fd kyrkomötesledamot mm mm. Han ser blid ut. Han uppträder belevat Han hör till de lågmält omtänksamma. Men låt inte lura er. Han är farlig för han är hederlig och en sån där omtänksam som kan tänka. Han tar tid på sig och tänker några varv - men så händer något. Som nu.
Ni minns kanske lagmannen Jörn Jacobsson, domkapitelsledamot i Lund. Olofsson och Salander spanade lite på honom år 2011 när de var överstelöjtnanter, kunde jag berätta.
Parentes: För en halvtimme sedan ringde överste Salander. "Jag förstod att du vaknat", inledde han. Salander satt i bil på väg till norra Öland efter att på uppdrag flackat mellan London och Washington ett par varv och hade annan tid i kroppen, sa han, vilket betydde att han kunde få mycket gjort på efternatten. Hans fru bestämde att nu får det bli en rejäl vilopaus, hyrde hus på norra Öland så nu har de vecka här, Skördefesten inklusive. Slappardagar med promenader, läsning, slötittande på tv när Öland höstar. Salander meddelade att med lite flyt skulle han hinna till högmässan i Högby. Han skulle lite senare ringa och meddela översten Olofsson att han - enligt bloggkommentatorer - inte finns. Det är det ultimata för folk enrollerade i säkerhetstjänst. Salander hade roligt. När folk får veta hur det är, tror de det inte och de tror inte att säkerhetsfolk plockar fram relevant information. Likväl betalar de skatt för kalaset. Slut på parentesen.
Tillbaka till Jacobsson. Det var han som förhörde kyrkoherde Jan-Erik Appell när Appell av Lunds domkapitel skulle förklaras obehörig att utöva prästämbetet i Svenska kyrkan. Han ville utröna Appells föreningstillhörigheter och önskade att Appell skulle lämna Svenska kyrkan, för då var alla problem med att få honom obehörig lösta.
Jan Frithiof anmäler nu till både JO och JK det inträffade. En svensk domare agerar polis, åklagare och domare i ett ärende som får väldiga konsekvenser. Detta är rättsvidrigt. Och en domare begår brott mot grundlagen. Vi har föreningsfrihet i vårt land - och Kyrkliga förbundet, Johanneskoinonian och Missionsprovinsen är föreningar, inte registrerade trossamfund.
Professorn i straffrätt Kerstin Berglund har, som ni kanske minns, påpekat det olämpliga i att en domare utreder, skriver förslag till beslut och fattar beslut i domkapitlet. Frithiof menar nu att lagman Jacobsson gjort sig skyldig till "ett synnerligen allvarligt tjänstefel och därigenom skadat förtroendet för det svenska domstolsväsendet". Och den erfarne domkapitelsledamoten konstaterar också att den som anklagas inför Jacobsson inte haft rätt till något biträde.
Jacobsson har väl problem, får man hoppas. Men det har Svenska kyrkan också. För Jan Frithiof sätter fingret på den ömma punkten, att Svenska kyrkan inte har någon rimlig rättsordning.
Går Jörn Jacobsson fri? JO och JK är inga kompisdomstolar. Och ingendera har något intresse att hålla Svenska kyrkan om ryggen eller sopa de kyrkliga skandalerna under matten. Det här kan bara bli intressant att följa.
Saken kommer säkert att uppmärksammas inte bara av Kyrkans Tidning, vår viktigaste kyrkliga nyhetsförmedlare. Norra Skåne har väl all anledning att ta upp saken liksom Kristianstadbladet för det är där Jacobsson dömer. Kan nordskåningarna ha förtroende för domstolsväsendet i Hässleholm, det är den lokala frågan. Jackeléns domkapitel går väl inte riktigt oskatt ur det hela heller. Hur agerade hon själv i fallet? Omtänksamt? Teologiskt reflekterande? Eller mer av modell Panzer, Stahl oder wenigstens Eisen?
Som sagt, underskatta aldrig Jan Frithiof.
Ni minns kanske lagmannen Jörn Jacobsson, domkapitelsledamot i Lund. Olofsson och Salander spanade lite på honom år 2011 när de var överstelöjtnanter, kunde jag berätta.
Parentes: För en halvtimme sedan ringde överste Salander. "Jag förstod att du vaknat", inledde han. Salander satt i bil på väg till norra Öland efter att på uppdrag flackat mellan London och Washington ett par varv och hade annan tid i kroppen, sa han, vilket betydde att han kunde få mycket gjort på efternatten. Hans fru bestämde att nu får det bli en rejäl vilopaus, hyrde hus på norra Öland så nu har de vecka här, Skördefesten inklusive. Slappardagar med promenader, läsning, slötittande på tv när Öland höstar. Salander meddelade att med lite flyt skulle han hinna till högmässan i Högby. Han skulle lite senare ringa och meddela översten Olofsson att han - enligt bloggkommentatorer - inte finns. Det är det ultimata för folk enrollerade i säkerhetstjänst. Salander hade roligt. När folk får veta hur det är, tror de det inte och de tror inte att säkerhetsfolk plockar fram relevant information. Likväl betalar de skatt för kalaset. Slut på parentesen.
Tillbaka till Jacobsson. Det var han som förhörde kyrkoherde Jan-Erik Appell när Appell av Lunds domkapitel skulle förklaras obehörig att utöva prästämbetet i Svenska kyrkan. Han ville utröna Appells föreningstillhörigheter och önskade att Appell skulle lämna Svenska kyrkan, för då var alla problem med att få honom obehörig lösta.
Jan Frithiof anmäler nu till både JO och JK det inträffade. En svensk domare agerar polis, åklagare och domare i ett ärende som får väldiga konsekvenser. Detta är rättsvidrigt. Och en domare begår brott mot grundlagen. Vi har föreningsfrihet i vårt land - och Kyrkliga förbundet, Johanneskoinonian och Missionsprovinsen är föreningar, inte registrerade trossamfund.
Professorn i straffrätt Kerstin Berglund har, som ni kanske minns, påpekat det olämpliga i att en domare utreder, skriver förslag till beslut och fattar beslut i domkapitlet. Frithiof menar nu att lagman Jacobsson gjort sig skyldig till "ett synnerligen allvarligt tjänstefel och därigenom skadat förtroendet för det svenska domstolsväsendet". Och den erfarne domkapitelsledamoten konstaterar också att den som anklagas inför Jacobsson inte haft rätt till något biträde.
Jacobsson har väl problem, får man hoppas. Men det har Svenska kyrkan också. För Jan Frithiof sätter fingret på den ömma punkten, att Svenska kyrkan inte har någon rimlig rättsordning.
Går Jörn Jacobsson fri? JO och JK är inga kompisdomstolar. Och ingendera har något intresse att hålla Svenska kyrkan om ryggen eller sopa de kyrkliga skandalerna under matten. Det här kan bara bli intressant att följa.
Saken kommer säkert att uppmärksammas inte bara av Kyrkans Tidning, vår viktigaste kyrkliga nyhetsförmedlare. Norra Skåne har väl all anledning att ta upp saken liksom Kristianstadbladet för det är där Jacobsson dömer. Kan nordskåningarna ha förtroende för domstolsväsendet i Hässleholm, det är den lokala frågan. Jackeléns domkapitel går väl inte riktigt oskatt ur det hela heller. Hur agerade hon själv i fallet? Omtänksamt? Teologiskt reflekterande? Eller mer av modell Panzer, Stahl oder wenigstens Eisen?
Som sagt, underskatta aldrig Jan Frithiof.
lördag 21 september 2013
Något riktigt tungt
Jag hade tänkt skriva om Dagens Seglora - och det kan bli så - men i morgonväkten ringde översten Olofsson. Han hade läst en kommentar till spaningsrapporten och sa med fast stämma: - Hälsa du dina vänner bloggläsarna , och de andra också för den delen, att skämt är det men ett skämt är det inte. Signalspaningen är ett trubbigt instrument som blottlägger just nätverk men ska man komma åt vad som sägs, är det avlyssning som gäller. FRA har inte samma möjligheter som NSA för ett samarbete av det slaget skulle Sinu aldrig tillåta. Riktigt lika bra som CIA och FBI skulle inte heller våra poliser Kling och Klang hantera situationen. Hälsa det! Och lägg till att förnekelsen är en grundläggande mänsklig hållning inför oväntade, olämpliga eller oönskade upplysningar.
Det var väl så klara besked att alla kan fundera vidare på egen hand. Skandal under uppsegling är det nog inte. Här seglas redan för fulla segel och alla tycks nöjda.
Låt oss övergå till Dagens Seglora fast i tidigare versioner. Jag ska inte kommentera slagordet "inga nazister i våra kyrkor" bara notera att kyrkorna alltså inte ska stå öppna för alla. Det var väl fel då när jag ledde begravningsgudstjänster för två gamla nazister i kyrkor i Kalmar. Inga nazister i våra kyrkor! Men ska kommunister få komma? Miljöfascister? Ska abortmotståndare, homofober, rasister och kvinnoprästmotståndare få komma? Får uttalade ateister titta in? Och vem bestämmer vilka som får komma? Bortom slagorden "en kyrka öppen frö alla" ryms uppenbarligen undantag, oklart hur långt de sträcker sig.
Arne Carlsson - Helle-ersättningen - är klar över sakförhållandet. 19 september manas vi att ta kampen mot den dolda fascismen. "De besökstrogna kyrkopartiernas strategi i kyrkovalet har öppnat kyrkan för samhällets högerextrema och främlingsfientliga krafter." Hur då? "Genom att döma ut de politiska partiernas engagemang i kyrkovalet öppnade man för extremgruppernas inflytande i kyrkans beslutande organ." Det var inte mycket rätt här, må man säga.
Vi tar om det från början. 1. Socialdemokraternas traktan efter direktval skulle få den konsekvensen sa Lars Ekblad och i min ringhet också jag. Detta avvisade Torgny Larsson. Det fanns ingen sådan fara. Nu vet vi hur det gick. Politisk oförmåga till korrekt analys gav SD den plattform partiet traktade efter och med kyrkovalet som bas kunde partiet vinna nya framgångar. Glöm inte hur det faktiskt var. Berätta det.
2. Kritiken gäller inte det Carlsson förmår uppfatta. Partipolitiskt engagerade behövs i de olika kyrkliga styrorganen. Det är politiska partier som inte har där att göra - lika lite som i fotbollsförening, golfklubb eller frimärksamlarklubben.
Missionsförbundaren Arne Carlsson yrar stort om Svenska kyrkan, Det är en kyrka vars "teologi och tradition speglaer en kamp mot dessa mörka krafter /främlingsfientlighet och fördomar, nazister och högerextrema DS/ i sin historia." Hur långt tillbaka? Till Gustaf II Adolf eller bara till biskop J.A. Eklund och biskop Sam Stadener? Men vill gärna veta? Nu värnar Svenska kyrkan de fattiga, är internationellt engagerad, bygger solidariska nätverk, deltar i religionsdialog, bekämpar antisemitism och islamfobi samt erbjuder asylsökande och papperslösa skydd. Det är då ingen måtta på allt vad Arne Carlsson ser. Svenska kyrkan är en kyrka "som söker sina helgonförebilder i personer som Oscar Romero, Gustavo Gutierrez (båda romerska katoliker, DS), Raoul Wallenberg (kyrkokristen? DS) och Dietrich Bonhoeffer (politiskt konservativ höger, DS)
Det är när jag läser uppräkningar av detta slag jag inser att vi ska tyda och tolka allt till det bästa. Arne Carlsson går på riktigt tunga grejer. Det förklarar de högt från verkligheten svävande analyserna. Kan ingen säga till honom att de där tunga grejerna är farliga? Lättöl i fortsättningen. Som mest!
Det var väl så klara besked att alla kan fundera vidare på egen hand. Skandal under uppsegling är det nog inte. Här seglas redan för fulla segel och alla tycks nöjda.
Låt oss övergå till Dagens Seglora fast i tidigare versioner. Jag ska inte kommentera slagordet "inga nazister i våra kyrkor" bara notera att kyrkorna alltså inte ska stå öppna för alla. Det var väl fel då när jag ledde begravningsgudstjänster för två gamla nazister i kyrkor i Kalmar. Inga nazister i våra kyrkor! Men ska kommunister få komma? Miljöfascister? Ska abortmotståndare, homofober, rasister och kvinnoprästmotståndare få komma? Får uttalade ateister titta in? Och vem bestämmer vilka som får komma? Bortom slagorden "en kyrka öppen frö alla" ryms uppenbarligen undantag, oklart hur långt de sträcker sig.
Arne Carlsson - Helle-ersättningen - är klar över sakförhållandet. 19 september manas vi att ta kampen mot den dolda fascismen. "De besökstrogna kyrkopartiernas strategi i kyrkovalet har öppnat kyrkan för samhällets högerextrema och främlingsfientliga krafter." Hur då? "Genom att döma ut de politiska partiernas engagemang i kyrkovalet öppnade man för extremgruppernas inflytande i kyrkans beslutande organ." Det var inte mycket rätt här, må man säga.
Vi tar om det från början. 1. Socialdemokraternas traktan efter direktval skulle få den konsekvensen sa Lars Ekblad och i min ringhet också jag. Detta avvisade Torgny Larsson. Det fanns ingen sådan fara. Nu vet vi hur det gick. Politisk oförmåga till korrekt analys gav SD den plattform partiet traktade efter och med kyrkovalet som bas kunde partiet vinna nya framgångar. Glöm inte hur det faktiskt var. Berätta det.
2. Kritiken gäller inte det Carlsson förmår uppfatta. Partipolitiskt engagerade behövs i de olika kyrkliga styrorganen. Det är politiska partier som inte har där att göra - lika lite som i fotbollsförening, golfklubb eller frimärksamlarklubben.
Missionsförbundaren Arne Carlsson yrar stort om Svenska kyrkan, Det är en kyrka vars "teologi och tradition speglaer en kamp mot dessa mörka krafter /främlingsfientlighet och fördomar, nazister och högerextrema DS/ i sin historia." Hur långt tillbaka? Till Gustaf II Adolf eller bara till biskop J.A. Eklund och biskop Sam Stadener? Men vill gärna veta? Nu värnar Svenska kyrkan de fattiga, är internationellt engagerad, bygger solidariska nätverk, deltar i religionsdialog, bekämpar antisemitism och islamfobi samt erbjuder asylsökande och papperslösa skydd. Det är då ingen måtta på allt vad Arne Carlsson ser. Svenska kyrkan är en kyrka "som söker sina helgonförebilder i personer som Oscar Romero, Gustavo Gutierrez (båda romerska katoliker, DS), Raoul Wallenberg (kyrkokristen? DS) och Dietrich Bonhoeffer (politiskt konservativ höger, DS)
Det är när jag läser uppräkningar av detta slag jag inser att vi ska tyda och tolka allt till det bästa. Arne Carlsson går på riktigt tunga grejer. Det förklarar de högt från verkligheten svävande analyserna. Kan ingen säga till honom att de där tunga grejerna är farliga? Lättöl i fortsättningen. Som mest!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)