Förkunna evangelium?

Överste Salander ringde i går  morse och klagade.
"Dom tror tydligen inte att jag finns. Inte Olofsson heller. Och ändå har vi med många säkra bevis visat att vi lever. Jag tror jag börjar förstå den apostoliska uppgivenheten. Här förs helt sammanhängande resonemang, med början i skrifterna och så landar det i samtidens förvånande och slutsatsen blir att det som ryktats om Jesus stämmer - men det bryr sig de flesta inte om. Resultatet blir den rena förnekelsen - också av folk som verkligen borde begripa bättre. Nu kom det en ny insikt om svepningen i Turin. Den är mer äkta än vad experterna trodde. Och du har din FRA-T-shirt. Ingenting hjälper. Jesus har inte uppstått och vi finns inte!"

Jag försökte trösta översten.
"Hur det än är, så in the long run, som det heter på ekumeniska, tog ju tron över. Handfast. Samtidens mångahanda religioner slogs ut och jag ska inte dra Harnack, som jag tenterat, för dig men visst är det värt att fundera över vad som i den kristna tron hade sådana kvaliteter att övertyga. Det som kom var något annat än myter och tomma spekulationer. Evangelisterna och apostlarna var folk man kunde lita på. Romarriket föll samman och det som består av det gamla riket förvaltar Kyrkan. Byråkrati och sådant, menar jag."

Översten tog sats:
"Jag tror dig. Nu är jag svensk medborgare, med i Svenska kyrkan, svensk officer och bor i Stockholm. Kan jag denna söndag ta mig till Storkyrkan och förutsätta att det är kristen tro jag får utlagd för mig."

Vad svarar man då?
"Jag vet inte. De flesta av oss kan inte på förhand veta. Som gubben sa: 'Jag befruktar det värsta' och det är nog det klokaste man kan säga efter den vecka som varit."

"Olofsson frågade om jag ville följa med ut i skärgården denna söndag. Han lägger ut tidig förmiddag, sa han."

"En del beskyddar kanske Gud genom att förhindra att de firar gudstjänst", sa jag.
Vad skulle jag säga? Den kristna gudstjänsten par preference är högmässan. Firas inte den, vad ska jag då fira? Vad är det för slappsvansar till präster som 80 år efter f Gunnars bok Kyrklig förnyelse inte fått ordning på gudstjänstlivet?
Jag nämnde inte för översten att trosbekännelsen möjligtvis lästes som vanligt om det nu inte skrivits någon annan, men det var till sist betydelselöst eftersom orden ingenting betyder i sak.
Varför skulle jag göra Salander ledsen? Han kunde få en trevlig dag i skärgården, kanske bort mot Rindö?

I går försökte jag rekapitulera debatten efter DN-artikeln.
Jag undrade först över hur Storkyrkans präster kunde betraktas som "ledande" - bara för att de skriver på DN Debatt? Sedan läste jag en del av uppställningarna för de fem. Pretentiöst och akademabelt var det som åstadkoms när det var som bäst. Annars mest avslöjande. Och jag kan bara upprepa:
Den enda rimliga förklaringen till det som nu händer, och som backas upp av ärkebiskop och kyrkokansli (vilka andra debattörer får en sådan officiell uppbackning?), är att det hänger samman med andra stridsfrågor.

Svenska kyrkan växlades verkligen in på gnostikers och svärmandars spår.
Nygren hade i sak inte fel, inte vi andra som upprepat påståendet och inte Ulla Carin Holm, som först beskrev skiljelinjen i sin avhandling. Vi som läste Rosemary Radford Ruether och Mary Daly ser också mönstret. Det finns hos biskop Spong och hos biskop Holloway för att ta några i högen. Rävarna äro sammanbundna i svansarna. Av detta blir ingen kyrkoväckelse och klokt folk, som på något sätt vill stå för kristen tro, blir osäkra om sitt medlemskap i Svenska kyrkan. Ledarskribenter här och var tycks markera rätt bestämt mot det som nu presenteras.

De entusiaster som är för detta nygamla koncept kan vi också läsa.
Från Norge berättar en svensk skribent om Norges Kristelige Studentforbund: "Aldrig i mitt liv har jag sett sådant brinnande engagemang inom områdena feminism, HBTQ-rättigheter, marxism och klimatfrågor som här, och få saker skänker mig så mycket hopp /s/om vetskapen att det inom ett par decennium är denna generation som är kyrkoherdar, domprostar och biskopar i Norge." Det Nya Jerusalem är rött, heter det träffande. Men är det nytt och är det Jerusalem?
http://www.politism.se/pitch/det-nya-jerusalem-ar-rott/#post-29960

Till pikanterierna i debatten hör vår gamle vän Micael Grenholm.
Hans mamma är kyrkosekreterare och hör till den kyrkliga ledningen, förstås. Micael skriver att det "bland ledarskapet finns oroväckande många synkretister" och utmanar de övriga kristna ledarna i Sverige att ta avstånd från Svenska kyrka och hålla Svenska kyrkan ute från det ekumeniska samarbetet. Det är en rolig tanke - men kanske oekonomisk med tanke på hur mycket pengar Svenska kyrkan pumpar in i det gemensamma/ekumeniska.
https://helapingsten.wordpress.com/2015/08/21/vagar-bibeltroende-kyrkor-ta-avstand-fran-svenska-kyrkan/

Den ekumenikansvarige i bunkern Chris Meakin fick till det i alla fall.
Det finns, skriver han, ingen officiellt fastslagen linje inom Svenska kyrkan om hur man ska se på andra religioner som vägar till Gud. Nåja, säger inte Svenska Kyrkans Bekännelseskrifter något i frågan? Hur som helst: "en vanlig hållning är att vi ska visa på Jesus som vägen till frälsning." Det där blev ju riktigt roligt! Det är inte bara denna blogg som är pigg, käck och munter.

Domprosten Ulfvebrand reder ut det komplicerade.
Är Jesus vägen? Domprosten är mig fortfarande skyldig en hänvisning till det ställe där Söderblom talar om flera vägar till Gud, men ger besked om Jesus-ordet om vägen. Lägg detta på minnet! "Fast det är ett anspråk som Johannesevangelisten har, och som han lägger i Jesu mun." Vad allt har evangelisterna inte lagt i munnen på stackars Jesus. Så vad sa Jesus egentligen? Är evangeliet heligt när allt kommer till allt eller en vacker kompilation?

Biskop före detta Johansson förkunnade i går, fick vi som följer honom på twitter veta.
"Lärjungarna struntade i vad Jesus sa och berättade vad han gjorde (Mark 7:36. Hoppas vi vågar göra detsamma. Min predikan idag på södra Öland."
Kul utläggning när Markus återger ett arameiskt ord, som lärjungarna uppenbart la på minne! De sparade det för bruk vid läsning och det lästes i går också på södra Öland, dvs nästan 2000 år senare. Men det betyder kanske ingenting?
Länge leve våra biskopar, våra själars herdar och vårdare.
Ska jag nu göra som lärjungarna och biskopen före detta Johansson manar, ska jag strunta i vad Jesus sa?
Det blir bara roligare och roligare i Svenska kyrkan, typ. men den som vill skriva satir i eller om Svenska kyrkan, blir alltmer uppgiven. Arbetslös, närmast.

Bra att Olofsson tog med sig Salander så att han den 12 söndagen efter Trefaldighet frälstes från kyrkobesök, inser jag.

Inga nihilister på våra gator!

Slagordet "Inga nazister på våra gator!" har jag haft svårt för just eftersom gatorna är "våra" - nazisternas också. Men ska det ropas så, är det väl lika bra att gå grundligt till väga och ropa "Inga nihilister på våra gator!" Nazismens grundläggande är just nihilismen.

Hermann Rauschning analyserade som bekant nazismen som det praktiska uttrycket för nihilism. Det är för nihilisten som makt blir rätt. Och om det kan vara svårt att veta vem som verkligen är nazist - och det är det i vår tid om ordet inte bara ska bli slagord, glosa för nazismen är på sitt sätt tidsbunden - kan vi tryggt veta att nihilisterna verkligen finns på våra gator, i våra medier, i vår riksdag. Det finns också nihilister i det kyrkliga, märkligt nog. Då finns det skäl att granska nihilismens ande.

Rauschning gjorde det. Han såg också nazismens moral. Lyssna!
"Alltid försvarar nazismen rätten, alltid är det trohet och heder det gäller. Dess moraliska patos är näst efter våldet det verksammaste medlet i den nationalsocialistiska propagandan. Med det ersätter den varje förnuftig argumentering. Därutinnan är den alltigenom revolution, att den alltid moraliserar, att den alltid liksom den stora franska revolutionen försvarar 'dygden' och att den är sentimental och gråtmild." (Hermann Rauschning, Nihilismens revolution. Natur och Kultur, Stockholm 1939 s 61)

Våldet kan de moderna nihilisterna inte bruka. Inte ännu. Men det moraliska patoset ser vi.
Konsekvenserna ser också Rauschning. "Låter man händelserna ha sin gång, komma det att resultera i ett folk, som är totalt utmattat, tror på ingenting, tvivlar på allt och är söndersmulat i atomer." (aa s 113) Det var så det blev i Tyskland. Det är så det kan kännas när nihilisterna håller på.

Hermann Rauschning ser alltså nazismens tankespår och ser att detta är vad revolutionen handlat om: nihilismens revolution. Vi kanske i vår tid ska tala om nihilismens reformism? Nihilismen tror inte på något mer än sitt eget och det är värdelöst. Det är själva finessen och konsekvensen blir en hållning bortom absoluta kategorier som ont och gott eller sanning och lögn. Makt är rätt. Om vi går runt "på våra gator"för att se nihilismen i praktiken, kan vi upptäcka mycket.

Om någon vill följa familjen Rauschnings öde genom hustruns berättelse läser man Anna Rauschning, Ingen återvändo, Bonniers, Stockholm 1942
Anna reflekterar över allt som hänt och alla faror de mött och skriver: Gud bor i djupet. (aa s 234)

Hon är klarsynt.
Fred mellan nazistregimen och den evangeliska kyrkan tog sig uttryck i "statliga" predikningar, "vilka på intet vis skilde sig från det munväder som man fick höra av partiledarna så snart de fick tag på en talarstol och en publik." (aa s 179).

Rörande är berättelsen om sonen Nupp, som kommer hem från Hitlerjugend och har fått problem när HJ-ungdomarna får lära sig att de inte ska bry sig om när föräldrarna börjar tala om Gud. Anna undrar vem de sätter i stället för Gud.
"Der Führer är vår Gud. Vi måste blint lyda allt han säger till oss. Vi måste dö för der Führer." (aa s 174) Och pojken som Nupp osammanhängande berättar om har anmält sin egen far, som satts i koncentrationslägret Sachsenhausen, får en utmärkelse och blir gruppledare i HJ. Nihilismen är ateistisk men inte utan egna gudar eller utan egen moral.

På Katedralakademins blogg gjorde domkyrkoprästen Ulf Lindgren några förtydliganden efter DN-artikeln (den utan belägg, ni minns).
http://blogg.svenskakyrkan.se/katedralakademin/2015/08/19/nagra-fortydliganden/

Genom bloggkonversationen inser vi att begreppet sanning blir rätt relativt, dvs bekännelsen lyder att "kristendom är min sanna religion" med en katolsk nunna som auktoritet: "Inget är sant eller falskt. Det viktiga är människors handlingar och vad de gör."
Det resonemang pastor Lindgren för, konkretiseras inkännande så: "Jag håller helt med dig om att min religion måste vara helt sann för mig. Men det betyder inte att den är sann för andra. Därför är frågan om sann och falsk inte så relevant." Exemplet blir Beethovens femte symfoni. Om den frågar vi inte om den är sann utan om den berör.

Jag tror ni förstår.
Den lilla detaljen att Beethoven aldrig utgett någon av sina symfonier för att uttrycka sanningen, kan vi bortse från. Det gjorde i alla fall Johannes om Jesus, har vi fått veta, när han la orden "Jag är vägen, sanningen och livet" i Jesu mun.... Men, om nu Söderblom ska dras fram, vad betyder det att kristendomen är uppenbarelsereligion och inte konstruktion?

Postmodernismen är grundläggande nihilistisk och a-intellektuell, förstås.
Och pastor Lindgren är religiös.

Ska vi gå ut på våra gator för at demonstrera och ropa: "Inga nihilister på våra gator!" - men inte heller då i radio, tv, tidningar, politik, vård, skola, omsorg, forskning och kyrkoliv mm?

Lite dysterhet men tacksamt ändå

Det är inte hemligt, meddelade han. I måndags var allas vår Torbjörn Lindahl ute med sin motorcykel. Bak en vägskylt stod en ren och lurpassade och klev ut rakt framför honom. Tobbe minns inte mer än att han nog han bromsa rätt bra. Han överlevde med fem knäckta revben, några fler skador som läker i sinom tid. Men allvarlig var händelsen. De fromma tackar nu Gud för beskydd och vakt.

Jag såg Vera i SvT1 i går. Min första fråga är då vilka anmälare, debattörer och domkapitelsledamöter som har alibi. I Norrland brukar det nämligen alltid stå en gubbe bakom en påkörd ren och kvittera ut kontantersättning. Gubban har puttat upp renen på vägen. Så vilka av Torbjörns vedersakare och domare har alibi. Frisören? Eller klippte han till? Vilka i domkyrkans arbetslag hade ledig måndag och kunde ta nya friska och anonyma initiativ? Vi som sett Vera vet att hon inte lämnat något åt slumpen.

Den som går i kyrkan i morgon kan väl tända ett ljus i ljusbäraren och tacka för vård och vakt kring Torbjörn. Tänk om han dött. Det hade nog anmälarna trots allt nog haft lite svårt med. De får tända två ljus.

Med knäckta revben är det inte så behagligt att skratta. Detta är enda skälet till att jag hoppas att Torbjörn inte är glad. Blommor vill han nog inte ha. Men folk i Luleå kan väl traska över med några flaskor vin och ett paket sugrör?

Granskningsrapport

I går eftermiddag blev den granskning som utförts på myndigheten färdig. Jag fick den och den torde vara av allmänt intresse.

----

Kn Niels Krogh                                                                              2015-08-21

Granskningsrapport dnr 9-847-15

Enligt order skulle vad som kunde misstänkas vara en operation riktad mot Svenska kyrkan i Luleå stift utredas. Ett brev från biskopen kunde fångas upp genom en av myndighetens sökposter i det s k filtret. Detta brev kan misstänkas vara icke autentiskt.

Min avdelning har sökt följa trådarna bakåt i fallet, men kommer inte särskilt långt. Den slutsats som rimligen kan dras är att en hackare varit i farten eller att en maskirovka genomförts. Syftet kan vara att försöka kartlägga de psykologiska reaktionerna på en biskops agerande, när biskopen låter det som sker bakom stängda dörrar bli känt. Det går inte, enligt vår mening, att helt bortse från att detta händer samtidigt som en estnisk säkerhetspolis av FSB tas tillfånga i Estland och förs till Ryssland. Det är för främmande makt av värde att kunna kartlägga psykologisk motståndskraft och analysera rörelserna i ett internt kyrkligt skeende. Särskilt viktigt blir detta i norra Sverige. Att händelserna i Luleå varit av intresse för främmande makt är fastställt sedan rysk statstelevision velat göra reportage om saken.

Avdelningen har, utifrån tanken att detta också är främmande makts intresse, följt upp bloggkommentarer. De fördelas, om man bortser från biskopens egen bedömning av brevet som "fabulerat och direkt lögnaktigt" samt "respektlöst" (omdömet inhämtat via spaning), gruppvis så:

1. De som är glada över biskopens agerande
Överraskande och för biskopen glädjande många tycks vara nöjda med att biskopen framträder självkritiskt.
2. De som kontrollerar uppgifterna med biskopen och med myndigheten
Här är en person särskilt aktiv och han har tidigare försökt följa FRA:s verksamhet med avseende på tystnadsplikten i själavården. Han menar sig veta hur myndigheten bedriver sitt arbete.
3. De som är kritiska och påstår sig veta vem som skrivit brevet
Här kan det mer handla om ryggmärgsreflexer, för det verkar inte troligt att dessa personer vet mer än myndigheten.
4. De som är kritiska, säger sig veta vem som skrivit brevet och hotar med anmälan
Problemet blir förstås att det är svårt att klarlägga varifrån texten kommer. Myndighetens slutsats torde bli att vi bevittnat en hackerattack och/eller en maskirovka. Det är inte första gången, men kanske första gången mot en biskop och då lite allvarligt att det är biskopen i det stift, som har många kontakter i Barentsregionen. Biskopen har i tjänsten bland annat varit i Murmansk.
5. De som är kritiska, säger sig veta vem som skrivit brevet och vill avkraga Torbjörn Lindahl, som inte alls tycks ha varit aktör i sammanhanget eller varna för konsekvenserna för honom
På avdelningen bedömer vi detta sista som det allvarliga. Här sätts utan vidare rättsregler ur spel och dom fälls mot en namngiven person utan rannsakan. Rättssäkerheten tycks inte särskilt stark i de kyrkliga miljöerna. Främmande makt kan av detta dra slutsatsen att, när det gäller det psykologiska försvaret i Sverige, utgör Svenska kyrkan en svag länk och därmed ett lämpligt mål för maskirovka.

Aktiv signalspaning mot främmande makt indikerar aktivitet riktad mot kyrkliga bloggar och mot Luleå stift de senaste dygnen.
Myndigheten bör ha med denna faktor när inriktningsbeslut angående den operativa verksamheten fortsatt fattas.

Enligt uppdrag
Niels Krogh
C avd Subv

Sändlista
Öv Olofsson
Öv Salander
Diariet

-----

Jag har läst att somliga bloggkommentatorer förnekar att överstarna Olofsson och Salander finns, trots att jag berättat hur vi umgåtts i sommar och till och med visat mig på bild från Vedborm i den t-shirt de gav mig. De som inte finns, kan förstås inte ge bort något som finns, det borde alla kunna fatta. Men begår inte överstarna tjänstefel? De räknar mig som en i firman och litar på att de enda informationer jag släpper är sådana som har bäring på mig. Själva uppfattar de sig nog fullgöra sin uppgift att försvara mig mot illviljans kolportörer. Det finns fördelar med kamrater i vapenrock. Band of Brothers!

Så går det till - ännu en läcka!

Överste Olofsson ringde plötsligt. Han ropade: "Kamrat i vapenrock!" Jag svarade saktmodigt att det var halvlånga jeans och kortärmad skjorta jag bar, men det struntade han i. "Vi har hittat något riktigt intressant, som du borde vara intresserad av. Ett mejl till kyrkoherde Ekhem i Malmö. Det handlar tydligen om en kurs där du ska föreläsa. Och vi känner ett visst behov efter Luleleaks och den maskirovka vi nu utreder på myndigheten att soulagera dig."
"Jag fattar ingenting. Skicka!" sa jag.

Jag begrep att Olofsson var upprörd.
Han hade sett något i den svenskkyrkliga - eller svenska - verkligheten som han nog helst inte ville se. Överste Olofsson är gammal scout, nämligen. Sjöscout.
Under eftermiddagen i går kom mejlet. Myndigheten hade tydligen maskerat adressfältet.
Jag läste.

-------- Originalmeddelande --------

Från: Jonas Persson

Datum:18-08-2015 17:03 (GMT+01:00)

Till: /maskeras FRA/

Kopia: Anders Ekhem

Rubrik: Kursdeltagande i tjänsten

Hej,

Jag fick i somras er ansökan om att få gå prästfortbildningen ”Att bygga vidare!” 5-6 oktober i tjänsten. Svaret är nej, jag vill inte att ni gör det i tjänsten. Ni får då lösa det på annat sätt. Det är inte helt okontroversiellt att delta som föreläsare på samma prästfortbildning som Dag Sandahl, den som tydligast (och råast) ifrågasatt Svenska kyrkan i Malmö. Jag vill att vi använder våra fortbildningsresurser till annat.

Vi har tidigare talat om lojal kritik. Det bekymrar mig inte, men Dag Sandahl är något helt annat.

Jonas Persson

Församlingsherde

Limhamn

Direkt: 040279151   _ͦ  Mobil: 0738005088

  

Postadress: Box 346, 201 23 Malmö   _ͦ  Besöksadress: Linnégatan 17, Limhamn

Växel: 040279000   _ͦ  www.svenskakyrkan.se/malmo

Då vet vi.

Vad ska jag tala om på denna prästfortbildning? Det jag bl a skrev avhandling om och drev i det s k Folkkyrkoprojektet: Kyrkan och folket. Platsen Bjärka Säby torde också borga för en ekumenisk öppenhet, kunde man tänka.

5-6 oktober var det alltså. Start kl 12 och första föredrag efter introduktion kl 13.30. Peter Bexell föreläser om Kyrkan och teologin. Sedan är det kaffe och så var det tänkt att det skulle handla om Kyrkan och folket. Efter vesper är kvällens ämne Kyrkan och kulturen med Berth Löndahl och så avslutar Peter Halldorf med en betraktelse under aftonbönen. Man kunde förstås tänka sig att detta skulle vara påläst folk som har något att säga. Och det blir inte sämre den 6 oktober när Niklas Adell föreläser om Kyrkan och staden och prosten Jakob Tronêt om Kyrkan och liturgin. Kursen avslutas kl 15 och då har det varit utrymme för ett par rejäla samtalspass. Som prästfortbildning tycks den styra in på väsentligheter.
Jag antar att man anmäler sig till Marco Aldén, Bunkeflo, om man efter denna inblick blir hågad.

Ni får säga vad ni vill om överstarna Olofsson och Salander men utan dem skulle vi ha väsentligen sämre inblick i det kyrkliga och de veta mindre om främmande makts manövrar i signalspaningsvärlden. Klarar ni er utan dessa inblickar? Självfallet om ni vill odla er andliga oskuld, men det tycks lite väl sent. 
Det blir ungefär som Groucho Marx, som förklarade att han kände Doris Day redan innan hon blev oskuld. 
Se och förstå varför en kyrka där somliga sätts upp på index har problem. Välförtjänt. Och märk kravet på lojalitet samt att jag uppenbarligen inte lever upp till det kravet. Har aldrig haft för avsikt heller.

Den öppna folkkyrkan där alla får plats och där det är högt i tak för kritik - glöm det. Nu har vi fått ännu ett bevis på hur det förhåller sig. På ett sätt blir detta allt mindre intressant. Det är uppenbart att den härskande klassen i Svenska kyrkan kommit långt i sin omgörning av kyrka och teologi. Några av oss har under årens lopp försökt varna för det men avfärdats. Jag kan bli hårdhjärtad nu och säga: Ät soppan!

Men jag får väl fortsätta bevisa min illojalitet genom att återge vad som faktiskt sker och hur det är i verkligheten. Alternativen kanske är tydliga. Antingen gå sin väg eller besätta drabbningsposterna. Jag ska tala med överstarna och efterhöra hur de ser saken. Jag frågar inte de präster som i decennier har hukat och hoppats på det bästa. De är väl fullt upptagna med att läsa DN-artikeln från Storkyrkans personal. Var Söderbloms budskap om att det finns flera vägar till Gud återfinns, har vi dock ännu inte fått veta.

Uppföljning i religionsfrågan

Vår gamle och avhållne vän Hans Ulfvebrand är omtänksam och hänvisar mig på Facebook till Söderblomcitatet i andra genomsedda upplagan av När stunderna växla och skrida. Jag kunde gå till förstaupplagan igen och ett direktcitat finns där, s 21. "Kristendomen är ej en graf att vårda, utan ett lif att lefva i världen." Vackert så - men detta var inte det citat jag undrade över. Jag ville veta  var beläggen för det som kallades "fullständigt unikt" fanns, nämligen att Söderblom hävdade att det inte bara fanns en enda väg till Gud.
Var finns detta citat?

Relischöst

Nu spänns Nathan Söderblom för ett märkligt ekipage vars påskrift är att det finns olika vägar till Gud. Jag undrar om ett belägg för påståendet att det finns fler vägar än en till Gud stämmer så som det utläggs. Gud har många vägar till oss, det förstår vi utifrån våra olika livsberättelser. Men det där med Jesus som vägen, sanningen och livet är väl lite svårt att komma runt också för en ärkebiskop för att inte tala om en påve? Lite märkligt blir det också när världskristenhetens möte i Stockholm tas som intäkt för ett världsreligionernas möte 90 år senare.

Vi får väl vänta på citaten som säger vad Söderblom påstås säga. Det kan mestadels bli intressant.
Ett svar har domprosten gett mig på Fejjan och det är en hänvisning till Söderbloms bok När stunderna växla och skrida, del 3 s 27, vilket jag tydde som Tredje samlingen s 27, Hugo Gebers förlag , Stockholm 1915, när jag tog fram boken kl 05.35 denna morgon. Där finns inte något sådant citat. Där heter det i stället: "Anden hämtar från Kristus, hvad han har att säga oss." På motsvarande sida i Fjärde samlingen, om en siffra blivit fel i hänvisningen, lätt hänt, avhandlar Söderblom bordsbönen, som vi tydligen ska be för "vi äro väl inga oskäliga djur". Så var finns det anförda citatet?

Nostra Aetate tog jag fram redan i går. Det påstås i artikeln att den romersk-katolska kyrkan för 50 år sedan proklamerade att det finns många olika vägar till Gud liksom att den Katolska kyrkan inte utgör den enda vägen. Utifrån detta dokument (!) påstås att Rom öppnat nya vägar till dialog med Svenska kyrkan!!!! Så vilken av religionerna räknas nu Svenska kyrkan in i - hinduism, buddism, islam eller judendom, dvs de religioner dokumentet nämner?

Det är en förbluffande inläsning av egna föreställningar i dokumentet från Andra Vatikankonciliet. Är Söderblom tolkad på samma sätt?
Vad säger dokumentet då?
Att Kyrkan med "sincere reverence" ser de olika religionerna som återspeglar en "ray" av den sanning som upplyser hela mänskligheten. Men Kyrkan måste förkunna Kristus som vägen, sanningen och livet. Joh 14:6.

Så var det och det var inte riktigt så som det kunde läsas i DN igår.
Jag kan inte komma till någon annan slutsats än att författarna på mycket fri hand plockar auktoriteter de vill ha med för sina syften, men att citaten är mer fritt hopkomna. I bästa syfte, självfallet. Men i alla fall.

Det sägs mer i DN-artikeln. "Varje gång en religiös ledare gör anspråk på att förmedla absoluta sanningar och påstår att religionen eller Gud kräver blind lydnad, då blir religionen ond."
Varje gång?
Hur handskas då judendom, kristendom och islam med berättelsen om Abrahams offer?Är det inte just blind lydnad Gud kräver? Och är det inte för en kristen en absolut sanning att döden är besegrad och Livet segrat när Jesus uppstått? Gör det kristendomen ond? Själva evangeliet ondskefullt?

Nu utmanas Svenska kyrkan.
"Vågar vi som kyrka högt förkunna att judar, kristna och muslimer vandrar mot samme Gud, var och en på sin väg, och att vi därför kan och bör samtala med, lära av och stötta varandra, utan att för den skull överge vår egen religiösa tradition."
Nu vågar vi nog inte förkunna det, vi som är präster, för så bekänner inte en evangelisk kyrka.

"Vi behöver visa att vi inte är i krig med varandra, att vi inte tävlar i tro med varandra, att vi alla längtar efter att i vår vardag få möta den Gud som är liv."
Men detta är en alltför grov polemik mot hållningar som "vi" inte intar. Bortsett från att en del muslimska krigare i Mellanöstern och Afrika uppfattar att de är i krig med det kristna västerlandet och skär halsen av kristna i Guds namn.
Sedan kan man ju fundera mycket över det där med att möta Gud i vår vardag. Det gör väl en kristen då och då men själva grejen är väl en annan. Vi möter Gud på söndagen, när han kommer till oss med liv och salighet i Ord och sakrament. Det är för den sakens skulle Storkyrkan i Stockholm uppförts.

Konkret leder artikelförfattarnas text till en fråga om att öppna församlingshemmen på fredagar så att muslimer utan egen bönelokal kan få be där.
Det är möjligtvis inte alldeles självklart att alla muslimer skulle vilja detta men varför församlingshemmen? I London öppnades en kyrka sedan de kristliga bilderna draperats med lakan. Kan det inte finnas plats i Storkyrkan så som jag motionerade i kyrkomötet för många år sedan, nämligen att göra Storkyrkan till multireligiös rikshelgdedom?

Själva går Storkyrkans personal före.
De har bjudit in företrädare för olika religiösa traditioner till några av höstens gudstjänster i Storkyrkan. "Tillsammans med dem kommer vi att reflektera över våra olika vägar till Gud och Guds olika vägar till oss."Jamen, det var väl ett bra förslag det där med att göra om Storkyrkan till en Storhelgedom.

Hade det inte varit för evangeliet i söndags hade jag nog utbrustit i ett "Jag tackar dig, Gud, att jag inte är religiös utan får vara kristen och genom dopet ditt barn." Nu får jag väl tacka lite mer obestämt för religiös är jag inte. Jag gör som aposteln Paulus. Jag håller mig till hedningarna.

Maskirovka

Överste Salander ringde nyss. Det kan vara möjligt att brevet från biskop Stiglund inte är autentiskt utan ett led i det som på ryska kallas maskirovka. Myndigheten kan inte på nuvarande stadium reda ut saken men det är inte omöjligt att brevet ska kopplas samman med den fråga rysk statstelevision ställde Torbjörn Lindahl om en intervju. Det visar, säger översten, i så fall på hur enkelt främmande makt kan ta över svenska institutioner och detta blir ett utomordentligt tydligt exempel på den nya krigföringen, den med specialförband, som kallas maskirovka.

Översten var noga med att påpeka att saken är svår att genomskåda. En text verkar autentisk och att en biskop skulle ångra tystnad eller vilja ta et mer resolut tag om herdestaven, ska väl inte i förstone ses som något omöjligt. Sa överste Salander.

Det återstår att se vad som händer. Myndigheten försöker kartlägga sammanhangen.

Tjuvläsa brev

Överste Salander hade instruerat några nyanställda kaptener som skulle introduceras i arbetet under sommaren och gett dem några arbetsuppgifter/övningsuppgifter för signalspanandet. Det var det gamla vanliga, men så hade han också berättat om det lite underhållande att bland sökorden lägga in mitt namn. I juni la han in Torbjörn Lindahls namn också och sa till kaptenerna att följa upp vad som kunde komma att skrivas i fallet. På så vis fick kaptenerna lite slumpvis tag på ett mejl från biskopen i Luleå till domprosten. Det är nyttigt att de nyanställda får öva på lite annat material, sådant vi måste kontrollera om det blir kritiska lägen, menar Salander. Oftast stannar det på Lovö men i söndags undrade Salander om jag ville läsa det. Det ville jag förstås. Då visste han inte riktigt vad det innehöll.

I går skickade myndigheten över materialet utan att ge mig några restriktioner för vad jag kunde publicera. Jag tycker brevet ger intressanta inblickar. Och något spännande från de högre sfärerna måste vi väl få oss till livs, när Dagens Seglora FORTFARANDE har sommarlov. De som pröjsat för den nyansats seglorianerna kommer med, kan se sig vara blåsta. Där skrivs ingenting. Så vad får de för pengarna, de som lyft in kyrkliga medel i icke-verksamheten? Här är det annorlunda. Inga kyrkliga medel och spännande informationer.
Nu till brevet!


Kära Charlotte!

     Välkommen tillbaka efter semestern. Nu har vi ärendet Torbjörn Lindahl att hantera. Det gör mig sorgsen och kritisk. Inte bara detta att en domkapitelsledamot uppenbarligen är runt på sociala medier och undergräver sin egen men också Domkapitlets trovärdighet. Hon gör sig jävig. Du kan inte heller delta i beslutet och då är det ett ersättarnas Domkapitel som sammanträder. Hur ska ett utslag uppfattas nu, vilket det än blir? Vilka är bundna av vänskapsband med de jäviga?

     Jag vill vara helt uppriktig. Jag tycker att du  har misskött den här historien. Jag sa inget när du förra året delade ut kondomer men fasar vid tanken på en manlig kyrkoherde som gett sin kvinnliga komminister en kondom och sagt "jag tycker du ska ha en sån här". Det var nog bra att kondomer inte delades ut i år. Men i juni månad stod du inte upp för Torbjörn fast vi alla förstod hur han drev med ett begrepp. Du svarade så undvikande och oklart att du gav utrymme för den kampanj vi nu ser. Och du har uppenbarligen inte alls ett arbetslag som präglas av gemensamma samtal och dialog. Det smärtar mig och får mig att ifrågasätta dig i in chefsroll som domprost. Är ansvaret för stort för dig? Är det din frikyrkliga uppväxt som hindrar dig från att förstå vad som händer i Svenska kyrkan, där nu också ärendet blivit kyrkopolitiskt. Du kunde med enkel klokhet ha stoppat detta för länge sedan genom att upprepa den uppenbara förklaringen: Torbjörn Lindahl granskar begreppet "fobi". Inget annat.  Chefen har ansvar att stå upp för de sina och stå upp mot sladdertackor i fikarummet, som konstruerar sig fiender. Görs inte det i tid, blir det som är trams till ett "ärende".

     Nu har denna soppa blivit en kyrkopolitisk anrättning. Maria Johansson Bergs preciseringar av anklagelser är förfärliga. Hon står upp för en civilreligion, en religiös folkhemsideologi i modern tappning, och med den ska Svenska kyrkan erövras för att behålla sina medlemmar. Jag har aldrig sett det så tydligt tidigare. Jag blir rädd för den framtid som nu lagas för Svenska kyrkan. Här är den verkliga faran, men det tror jag inte stiftets präster fattar. Civilreligionens reformatörer sitter nu innanför murarna och tycker sig tydligen så säkra att de kan deklarera att de finns i alla beslutsfunktioner. Steg för steg ska förändringen genomföras och du, Charlotte, har varit ett verktyg för den förändring de vill se. De kräver lojalitet av de anställda för det nya programmet. Pridedeltagandet är en viktig del i denna förändring. Det präster lovat vid sin vigning är tydligen ett ingenting!

     Jag kan vara självkritisk också. Jag försökte uttala mig försiktigt och i Norrbottenskuriren kunde läsekretsen förstå, att jag menade att de ord Torbjörn använt "skapat väldigt mycket sorg och ilska bland folk, så mycket förstår man ju." Det var inte mycket till ord från en som har vigts till biskop i apostlarnas efterföljd. Varför kunde jag inte rakt av avfärda allt som rötmånadstrams? Jag vet ju att Torbjörn är en rejäl präst och rejäla präster ska kunna använda och ifrågasätta ord. Det hör till uppgiften som Guds Ords tjänare att också göra tjänst åt orden.  Jag är ledsen att Torbjörn inte fått den uppbackning han behövt av sin biskop och under min semester har jag funderat över min uppgift som biskop. Jag vill inte vara en biskop av det slaget som värmer sig vid kolelden och säger vad som måste sägas i det utsatta läget när man blir rädd. Men jag ser att jag blev en sådan. Det är faktiskt också en sorg.

     Vi får talas vid. Ska vi fatta beslutet att vi bör avgå, både du och jag?
     Din biskop
     Hans

Vad, Fan, håller du på med?

Jag måste få fråga. Att Djävulen håller på med djävulskap och Fan med fanskap är både biblisk och folklig insikt. Jag måste ändå få fråga: Vad, Fan, håller du på med just nu i Svenska kyrkan? Det kanske är det gamla vanliga men ibland får jag en förnimmelse att det gamla vanliga lagts på en högre nivå. Systematiserats. Blivit ordning på. ordningen i oordningen, alltså.

Jag vet självfallet att kampen inte förs mot människor, kött och blod, utan mot andemakter. Maria Johansson Berg, kyrkofullmäktiges ordförande i Luleå, ska alltså inte bli påhoppad. Men det klart att hennes texter och tankevärld måste granskas.

Ja, du vet förstås att hon i den allmänna yran passade på att anmäla Torbjörn Lindahl. Sedan skrev hon en insändare. Jag kan knappast begära att du ska kunna hålla ordning på allt så jag återger texten.

För att ta ansvar för Svenska kyrkan och de anställda har Svenska kyrkan fler än tusen anställda. En handfull representerar inte det förhållningssätt som lokal, regional och nationell ledning företräder.

Jag måste beundra fiffigheten, Här ställs ledningen fram precis som på den gamla goda tiden. Der Führer denkt für uns. Visserligen finns det väl mer än 20 000 anställda men det förändrar inte bilden av den lilla klicken, en handfull, mer än att en korrekt siffran skulle förstärka intrycket av försumbarhet. Men farlig ändå, förstås.
Från ditt perspektiv kanske komplikationen skulle vara om dessa handfulla finns i Guds hand, men varför bråka om detaljer?
Jag bråkar inte heller om det där att de är anställda för att ta ansvar för Svenska kyrkan. Också präster i Svenska kyrkan har avlagt sina löften för att vara präster i Kristi Kyrka. Djävulen finns i detaljerna, sägs det, fast kanske inte just i dessa detaljer? Vi går vidare och texten återges in extenso, stycke för stycke. Svenskan är inte formfulländad, men vad Fan?

Särskilt när det gäller likabehandlingsfrågor och värdegrundsfrågor. På nationell nivå drivs en fantastisk verksamhetsutveckling som är en betydande del för kvalitetssamhället Sverige. Med samma värderingar som övriga samhället och i samarbete med offentlig, ideell och privat sektor.

Samma värderingar? Men behövs Kyrkan då? Eller är det Kyrkans värderingar som styr samhället? Kristus är främst i vår lag i detta Sverige?
Hur är den fantastiska verksamhetsutvecklingen på nationell nivå? Fan vet. Själv har jag hamnat i beråd. Fan kanske skulle vilja ge besked? Texten nämner inte/handlar inte om Jesus i alla fall och det var väl, för då hade Fan blivit rasande och tittat på klockan och sett hur tiden rinner. Men det kan väl vara roligt om de fina på nationell nivå får beröm och kallas en betydande aktör för kvalitetssamhället Sverige. Ordtricksandet är värt att beundra. Kvalitetssamhället Sverige!

Att några anställda då öppet agerar mot kyrkans etiska riktlinjer och värdegrund får stora konsekvenser, för arbetskamrater och alla andra i församlingen. För att komma till rätta med det arbetar alla ansvariga med de verktyg som finns tillgängliga. Därutöver finns ett fantastiskt engagemang från privatpersoner som värnar om kyrkans möjligheter att vara viktig. Vi vrider och vänder på olika möjligheter tillsammans. De medel kyrkan har till sitt förfogande kommer från medlemmarna. Då måste verksamheten självklart vara trovärdig för dem alla.

Fan-tastiskt! Här skriver en socialdemokrat och låter som vad då? Pengen ska styra? Den som betalar, bestämmer vart kusken ska köra: Ja, patron! Och jag lägger märke till anklagelsen. Några anställda agerar öppet.
De uppträder som man uppträder i ett öppet samhälle och detta läggs dem till last. Naturligtvis får det konsekvenser och uppräkningen av de drabbade läser jag men saknar ett ord om Kyrkans Herre. Nå, handlingskraft ska visas.
Alla ansvariga arbetar med de verktyg som finns tillgängliga. Vilka verktyg är det? Anmälningar? Utköp? Har Maria Johansson Berg tömt verktygslådan om domkapitlet friar Torbjörn Lindahl? Eller? "Vi vrider och vänder på olika möjligheter tillsammans." Olika? Det låter hotfullt, som om det är något fanskap i görningen.

Trovärdighetsargumentet kom sist.
Det är fint för det är kraftfullt. En trovärdig kyrka är trovärdig inför dem som betalar. Men det vill jag för egen del deklarera, att en "kyrka" som inte i första rummet ska vara trovärdig inför sin Herre, är det mycket att tillhöra. Å andra sidan, varför skulle jag ge mig iväg, när jag faktiskt tror som Svenska kyrkan alltid har gjort och kan ta fram texter ur Skriften och bekännelsen, som visar att så är fallet. Har Svenska kyrkan ändrat sig eller har Svenska kyrkan ockuperats? Är Svenska kyrkan ockuperad är det ockupationsmakten som sänder sina meddelanden på svenska språket och på svenska våglängder.  Då gäller ett: "Varje meddelande om att motståndet skall uppges är falskt. Motstånd skall göras ständigt och i alla lägen." Jag citerade nu Om kriget kommer, 1952 års upplaga.

Jag ville kanske mer tala om för Fan hur jag ser på saken mer än fråga vad, Fan, du håller å med. För jag tror jag fattar. Du kör modellen "mer av samma". Och efter din natur blir det, men ta inte detta omdöme personligt, bara dumt. Det kan inte bli något annat.

Syndares gemenskap

Jag läste någonstans polemiken mot begreppet "syndares gemenskap" eftersom synden bryter sönder gemenskap. Jag övertygades inte. Kyrkan är de heligas gemenskap och syndares gemenskap. Polemiken är felaktig. Jag var tillbaka i min "gamla" församling, den som inte är "min" längre, dvs mitt ansvar, men som jag ber för då och då och där det finns människor jag håller av. Vigsel med fest i lördags. Högmässa i Högby och gudstjänst i Böda i går. Jag celebrerade mässan för första gången på 22 månader. Noga taget 21 månader och 3 veckor. Mer pensionär än präst, alltså. "Men predikar gör du varje dag", sa professor J och det är väl rätt. På gott och ont - men det gäller oss allihop.

Överste Salander var i Högby och överste Busse i Böda. Vi hann byta några ord. Salander sa att Olofsson ringt om intressant information från Luleå. Ville jag ha den? Vad tror ni jag svarade? Vi får se om den är av intresse på denna blogg. Wikileaks och Vatileaks har ni hört talas om. Kommer nu Luleleaks? I dag ska kamraterna samla ihop något att skicka över för Salanders semester är slut. Han körde från Öland efter lunch, pigg och fräsch. (Han hade ju inte heller varit på storståtligt bröllop.) Lite spännande är det allt när folk tror de kan skicka information via nätet och det är lika enkelt att läsa som ett vykort. Det fattar de nog inte. Men allt sker i nationens intresse.

Överste Busse såg allvarligt på mig och frågade: "Har du fått någon information om de hårda striderna i östra Ukraina denna vecka, de hårdaste på mycket länge?" Det hade jag inte. "Det pågår ett krig alldeles nära och det ska tydligen inte allmänheten känna till längre..." Jag delar överstens upprördhet. Är inte journalisterna till för att hålla oss informerade? Vad gör de i stället? Menar de att Ukrainakrisen börjar bli så svårfångad att den förlorat sitt underhållningsvärde - eller vad?

Jag lugnade mig med att gå till Kaffestugan i Böda, som haft en intensiv säsong. "Trötta efter allt slit?" frågade jag en av innehavarna. "Inte förrän jag sätter mig ner", blev svaret. Nu är det öppet i helgerna under augusti och sedan vid Skördefesten. Åk till Öland! Jag åkte därifrån. På vägen funderade jag över blogg och bloggkommentarer.

Jag stryker alla kommentarer som inte undertecknas med minst signatur. Efter domkapitelsanmälningar för blogginlägg ska nog somliga passa sig för att uppge nummer och namn, i varje fall om de är kyrkoanställda och kyrkokritiska. Men signatur ska det vara. Jag kan läsa en del roliga kommentarer som borde fått vara med - men tyvärr! Det räcker inte att vara anonym.
Jag har raderat några kommentarer som inte för någon sakfråga framåt men vill förstås att det ska vara ett pågående vitalt samtal på denna blogg där värdeomdömen får liva framställningen - men det är också det enda de gör /fritt efter Hägerström/.

I alla repliker vi fått läsa på Bloggardag är ett drag genomgående. I diskussionen förs personliga meningar och tyckanden fram och det där att Kyrkan har en egen mening om ämbete eller sakrament försvinner i fjärran. Man tycker själv. Vad är det vi förlorat? Förmågan att ta till oss vad som tänkts tidigare? Kanske. Den viktiga frågan är inte "vad tycker jag nu?" utan frågan om vad Kyrkan kommit fram till. Vad är Kyrkan i det sammanhanget? Påven? Vilken påve? Den romerske eller den koptiske eller kanske patriarken i Konstantinopel? Luther? Men inte Melanchton? Inte Calvin, förstås. Ärkebiskopen? Vilken? De ekumeniska koncilierna? Kyrkornas Världsråd? Nog blir det förvirrat men inte värre än att man därmed kan finna goda anledningar till samtal. Det där att övertyga varandra med goda argument - och hämta de goda argumenten från Kyrkans förråd. Grundtanken är den enkla att Guds mysterier är mysterier i samma mening som i kriminalromanen. Det går att nysta upp sammanhanget bara vi får tag på en ledtråd. Och det är just då som fördomar blir så besvärliga. Det vet alla som läst romaner om brott och poliser som klantar till det hela därför at de vägrar se sammanhangen.

Komplikationen att många av oss på djupet är oense om trons sanningsfrågor ska jag inte ta upp nu. Bara lite. Vi behövde en sen kvällspromenad och gick till en pub på söder. Vid en stillsam pilsner samtalade vi. Vid ett bord i närheten satt ett gäng damer i något skiftande åldrar. Efterhand begrep vi att vi överhörde ett gäng som läste religionsvetenskap i Stockholm. Hur vi hamnade i samtal med det glada gänget minns jag inte. Vi tänkte på många sätt olika, så mycket fattade jag. Det var många år sedan. Nu torde kanske de flesta av damerna vara prästvigda och i tjänst i Svenska kyrkan. Frågan "vilka äro dessa och varifrån komma de?" är en i sammanhanget välmotiverad fråga. Ställ den! "Hur och när fick pastorn sin prästkallelse och vad gjorde pastorn dessförinnan? Vad är det innersta i prästtjänsten, menar pastorn?"

Tro mig, det kan mestadels bara bli intressant, men möjligtvis kan det då visa sig att det just här inte är tal om en syndarnas gemenskap. För det finns, medges, syndare som självvalt hamnar utanför. Deras projekt är ett egenprojekt, inte mera. Och då ska vi inte tala om syndares gemenskap.

 

Alternativet?

Kyrkoherden i Lindesberg, Sören Trygg, skrev en debattartikel om de krångliga regler som skymmer kyrkans budskap och var egentligen ute efter de arbetsuppgifter som tar tid och kraft från det egentliga ansvarsområdet. Församlingarnas grundläggande uppgifter har blivit lidande på grund av den sammanträdesbörda inte minst kyrkoherden har. Många dokument ska fram och dessa ska processas. Trygg efterlyste samordning. Samtidigt berättade han hur man i andra kyrkor skrattar åt Svenska kyrkans organisations- och policyhysteri. När hinner ni förkunna evangelium, har man frågat, och kyrkoherden har skämts.

Sammanfattningsvis är detta en helt förfärande debattartikel. Och många kan känna igen sig. Tror jag.

Jag satt med den nyinköpta båten på släp och hann tänka lite.
Kan det vara så enkelt att vi får hela den väldiga organisations- och policysatsningen JUST DÄRFÖR att folk egentligen inte vill ha det vi kommer dragande med och att alla vet det. Firmans produkt är osäljbar men något måste arbetstiden ägnas åt och därför är det alldeles konsekvent att det nu produceras gigantiska planer och formuleras policies för alla upptänkliga områden, numera enligt önskan också om chemtrails?

Jag kanske inte ska strö salt i sår men nog är det så att alla i Svenska kyrkan inte söndagligen återfinns i församlingens gudstjänst. Det gör inte ens pensionerade biskopar, anförtrodde Caroline Krook oss. Men hur många procent av de anställda  vet egentligen vad firman tillverkar?
Då blir alternativet att försöka tillverka det folk vill ha.
Annars återstår bara fortsatt reträtt med personalnedskärningar och katastrofal ekonomi.

I bakgrunden finns en gammal undersökning. Den kom fram till att svenska folket relaterar till Svenska kyrkan, inte till den lokala församlingen. Jag antar att denna insikt gav oss fokus på just Svenska kyrkans grafiska profil. Det var inte längre Knäckebröhults församling utan Svenska kyrkan i Knäckebröhult. Med ett så övergripande perspektiv på det lokala, blev det lokala inte lika självklart angeläget och själva firmans ärende blev motsvarande otydligt.

 Det har under 80 år funnits alternativ och boken presenteras i sin tredje upplaga. Gunnar Rosendal, Kyrklig förnyelse, Gaudete förlag. Nu finns i boken ett förord och en studieplan som dr Braw skrivit. Jag var tveksam till att boken skulle ges ut på nytt. Finns de kvar som kan förstå ärendet och förstå detta ärende också efter 80 år? Är risken den att den kyrkliga förnyelsen uppfattas ha stannat i växten och bliivt repristinerande? Vi får se. Kanske kan den fungera som en fjärran spegel. Gunnar Rosendal tänkte nytt i det sammanhang där han stod och det nya han tänkte var förnyelse, inte  något främmande.

Själv ska jag denna söndag fira mässa och predika i mitt gamla öländska sammanhang. I går vigde jag i Böda och festade i Torp (Byxelkrok) därefter. Kul är bara förnamnet! Och oxfilé med potatisgratäng var anpassat, sa brudgummen, till  att det var hantverkare och bönder på kalaset. Jag räknar med att överste Salander dyker upp i Högby kyrka innan hans semester nu avslutas med färd tillbaka till Stockholm från Vedborm. Jag tror översten varit upptagen av sommarstugeägarens mångahanda och inte är så kyrkligt uppdaterad. Det får bli ändring på det.

m/s Fobbe

Det köptes båt i går och drogs hem. Nå, det var jag som gjorde det efter att ha saknat en vardagsbåt i rederiets flotta, en sådan som motsvarar vad vi hade när jag var barn och inte bara större båtar.  Lite barnslig glädje, alltså. Och barnbarnen gladde sig. Ska det inte köpas en badring och dra efter båten?

Men vad ska båten heta, det var frågan. När jag drog hem den till lantegendomen, för det är Helgasjöns vatten båten ska befara, funderade jag över namn. Thor är upptaget. Helga hette den uråldriga träekan när jag var barn. Den höggs upp och nästa roddbåt införskaffades. Den hette Helge II och de romerska siffrorna fanns målade på stäven. "Varför heter båten Helga Fyrkant?", frågade barnen från Ör då.  Morbror Helge köpte en mindre båt med 6-hästars motor, som han kallade "Heka" i ett försök att innovativt  knyta an till namnskicket. Den stora motorbåten heter fortfarande Gloria Mundi. Men denna? Jag funderade när jag satt i bilen. Mitt förslag var inte så dumt. Fob som i homofob borde ingå i namnet. Fob = fri, obunden. Det träffar väl rätt båtlivet? m/s Foben? Men Torbjörn Lindahl borde hedras. m/s Tobbe? Det är nog att ta i. Hur vore m/s Fobbe?

Nu återstår väl den så kallade receptionsprocessen. Det gäller att få ett beslut förankrat. Om receptionsprocessen, dvs folkets eller familjens "ja" till ett beslut, misslyckas, måste vi börja från början. Det här sättet at fatta beslut är Kyrkans sätt. "Vi övertygar varandra med goda argument" - och fungerar inte övertygandet, så kör vi fast. Ingen stor sak i det. Vi litar på att löftet om Anden som Hjälparen är på riktigt.

Hur ska jag göra nu?
Det rimliga är förstås att deklarera namnbeslutet och förklara ordet fritt. Då blir det plats för invändningar, argumenterande och kanske känslor. Sådant tar tid och det är inte säkert att processen kan kontrolleras.

Det politiskt framgångsrika sättet är ett annat.
Jag kallar båten Fobbe i alla sammanhang, allra mest när budskapet är positivt: "Barn, ska vi ut på sjön med Fobbe?" eller "Vill ni åka med Fobbe på upptäcksfärd till några obebodda öar?" eller "Vill någon åka i badringen bakom Fobbe?" Namnet nöts in närmast försåtligt och så är de unga och jag överens, dvs jag har fått det som jag ville trots ett kanske massivt motstånd bland språkkänsliga eller båtlivsvårdande (båtar har kvinnliga namn).

Men nu slår eftertankens kranka blekhet mig. Kan jag bli anmäld till domkapitlet för att båten heter "Fobbe" med en tydlig hänvisning till homofobi och händelserna i Luleå? Namnet skulle kunna komma att tolkas homofobt med tanke på att Tobbe har skrivit homofoba uttalanden och anmälts för detta. Hur vet jag detta? Det vet jag genom den norrländska pressen. I Norrland tror journalisterna att det är homofobt att säga sig mena att äktenskapet är till för man och kvinna. Och det tror ju jag också. Så enkelt är det att bli homofob, så vad med en båt som heter m/s Fobbe?

Att en välvillig lutheran, en sådan som tyder allt till det bästa, skulle försöka säga att ordstammen fob betyder fri, obunden är förstås tänkbart. Skulle i så fall en homofob vara en sådan som är fri och obunden till det nya och ideologiskt styrda språkbruket? Tanken svindlar.

Tänk vad ett båtköp kan ställa till det.
Nästa lika mycket som Torbjörns redovisade fobier. Men är det inte lite underligt att de långsamttalande Kalix-borna inte fått till en anmälan mot Tobbe för hans Kalixfobi? Nåt lurt är det.

Chanslös

I somras var jag i Gdansk och ute på Westerplatte för att på plats diskutera försvarsstrid i kustmiljö med en brigadspanare (infanterist). 12 timmar behövde försvararna hålla ut sedan skulle förstärkning komma. Chefen hängde ut vit flagg men den togs omedelbart ner och försvaret höll en vecka. Utan förstärkning. Motståndet sabbade den tyska krigsplanen och störde en mängd funktioner som syftat till ett enkelt övertagande av Polen. Så gick det inte. Men visst var försvarsstyrkan chanslös. Ändå kämpade den. Kan man lära något av detta?

Kanske kan man lära sig en motståndshållning, dvs en hållning som förstår vad som kan hända och fattar vad som kommer att hända. Jag läste en intressant artikel om att jag tänker som jag talar. Urinvånarna i Queensland talar inte om höger eller vänster utan om väderstreck. Svenskar har en egocentrisk världsbild. Stenen ligger inte i norr utan till höger om mig. Språket begränsar min tanke.

Detta tror jag gärna men värre ändå. Språket införs för att fånga in mig. När jag antagit de nya orden är jag fångad i det tankemönster som skulle bibringas mig.

Ta ordet stolthet - pride. Det betyder stolthet men är i kristet sammanhang ett komplicerat begrepp. Stolthet tar inte sikte på oss, där är stoltheten utestängd. Vi har vår stolthet i Kristus. I stället för prideparad går vi i procession bakom korset fram till altaret. Det är i högsta grad en omvänd prideparad. Men det ska vi inte låtsas om. Vi ska låtsas att de kristna backar upp den andra prideparaden, den med de många deltagarna, glittret, glamouren och de bligande åskådarmassorna. Det verkar nog lite patetiskt om någon betraktar de kristna på avstånd. Men de är chanslösa. Man får inte ens skoja med begreppet "fobi" utan att bli ett ärende för domkapitlet. Och finessen är uppenbar. Sjukdomsbegreppet fobi ska appliceras på andra och så ska vi tänka att det är något fel på dom som inte tänker som alla andra. Det totalitära slår igenom - och det fungerar, som vi såg när Kyrkans Tidnings chefredaktör gillade pride på alla håll och kanter. De som är för en materialistisk historieskrivning kanske ska börja fundera över den så kallade rosa ekonomin. Intresset ljuger inte. I Smålandsposten fick vi veta att det är "många vinster med en bra hbtq-ekonomi" och då handlade det om ekonomisk tillväxt.

Jag kan ta den märkliga fest som ska avhållas i Kalmar som exempel. Nu ska det firas at Kalmar stift las ner eller gick upp i Växjö stift. För hundra år sedan var detta ingenting att fira - men vem bryr sig. Biskopen ska tala om att tillåta särdrag och att hålla ihop. Ska biskopen då tala om hur högkyrkligheten i H län är ett särdrag att ta vara på och utveckla så att de som står i denna stabila kyrkotradition får höra till med bevarad integritet? Det mäktar han nog inte. Så bjuds på buffé (gratis) samt seminarier om tron. Det är kanske inte så dumt. Men nu var dete tt problem. Kalmarsund Pride skulle avhållas samma lördag och då ser det illa ut att Svenska kyrkan ägnar sig åt sitt eget, det där emd tron. Hur lösa detta dilemma? De var chanslösa men klarade av konststycket. "Trons utmaningar - om att vara trogen Gud och sig själv" blev ämnet. Parentesen talar tydligt: "med anledning av Kalmarsund pride". Alltså inte därför att skaen i sig är viktig. Det fattar den teologiskt medvetne för i trons sammanhang hade det knappast stoppats in ett "och", detta sammanbindningsord som så ofta blir särskiljande. Gustaf Wingren m fl har pekat på förhållandet. Kan någon vara trogen sig själv som inte är trogen Gud? Fundera! Men det intressanta kanske inte är detta utan insikten om att Kalmar Stifts Bibelsällskap, Kalmar Stifts Diakonikrets och Kalmar pastorat var chanslösa.

Ska Torbjörn Lindahl räknas in i kategorin chanslösa? Jag undrar för jag såg i Norrbottens-Kuriren 12 aug att det finns hopp om hbtq-arbete i Boden trots att RFSL säger nej. Det hände i våras men, hast Du mir gesehen, Kuriren får ihop det. Det är denna verklighet (som kallas "skandalen") att präster har en rad kränkande åsikter som "i förlängningen stoppat Svenska kyrkans ambitioner i Boden att bli hbtq-certifierad". Torbjörn Lindahl, som är en hederlig person, förstår inte detta samband. Han har rätt. Det finns förstås inte men det finns verkligen "i förlängningen". Tiden är ett ingenting. Kausalitetssamband föreligger inte omedelbart men "i förlängningen". Alltså kan något som skrivs i juni månad 2015 ha bäring på något som hände i våras och i tideningen är det fallet Lindahl som är bakgrunden.

Vem är chanslös? Journalisten som ska fylla en tidning? Läsaren som vilseleds? Torbjörn Lindahl som ska slåss mot spöken, som inte finns men är verkliga ändå? Eller helt enkelt sanningen. Lever vi i ett sammanhang där Sanningen är chanslös? För en kyrkokristen är det inte en helt omöjlig analys. Ska vi ägna oss åt lite demonologi?
Kanske.
För då vet vi att det sanningslösas tid är kort och därför intensiv.

Min möda

Jag tänkte blogga om mina kyrkomötesmotioner, men kan väl vidga perspektivet något. Politiseringen i betydelsen partipolitiseringen är tydlig. Det egendomliga har hänt att kyrkostyrelseledamöter skriver motioner. Den gamla ordningen var att angelägna frågor avhandlades gemensamt i styrelsen och så kunde styrelsen agera. Om styrelsen inte ville, kunde det väl skrivas en motion. Jag tror aldrig det hände. Svenska kyrkan styrs av en samlingsregering, som socialdemokrat Carl Erik Lundgren brukade framhålla. Nu läggs motioner fram i ämnen som styrelsen inte tagit upp. Jag behöver inte värdera saken här, bara peka på en förändring.

Förändringar sker med små steg. Som när ledamöter placeras vid sammanträdesbord, nu gruppvis med ersättarna vid borden bakom respektive. Bra eller dåligt? Jag värderar inte, men noterar förändringen som uttrycker grupptänkande. Satt inte ledamöterna förut efter det antal år man suttit med eller hur gammal man var? Som biskopsmötet, alltså.
På samma sätt i stiftsfullmäktige i Växjö, som nu placeras efter en princip hämtad från kommunfullmäktige i Växjö med styrelseledamöter och gruppledare längst fram. Jag vet inte vad det säger, men något säger det. Förut satt ledamöterna ordnade efter valkrets, nu efter grupper. Ska detta kallas något annat än politisering? Kom då på vad det ska kallas!

Tillbaka till kyrkomötet.
Socialdemokraternas motioner undertecknas visst alla av gruppledaren Burell, ledamot av kyrkostyrelsen, och så får några andra också skriva på. Är det en god ordning med partimotioner av detta slag? Det tycker inte de mindre grupperna, de som inte är så inställda på att traska patrull bakom en ledare. Det gamla kyrkomötets signum var att samtal kunde föras på ett annat sätt än i riksdagen, kanske ni minns.

Frimodig kyrka har som vanligt åstadkommit några motioner, som har det gemensamt att de tycks begåvade. "Också en blind kan få korn på en höna", som prosten Edwall så klokt formulerade förhållandet.

Jag skrev till sist en motion i flyktingfrågan. Jag tror att styrelsen vill ha ansvaret lagt i stiften men det blir inte riktigt rättvist. Flyktingmottagandet finns inte överallt utan stift med glesbygd får ta ett särskilt stort ansvar. Då ska Svenska kyrkan som sådan, alltså också stockholmare, vara med och ställa upp. Nu kostar barmhärtigheten och det får den göra samtidigt som debatten vad som är en rimlig flyktingpolitik måste föras - och det överallt inom Festung Europa.

Jag pillade också ihop en motion om solidaritet med samtidens martyrer och ville se Annandag Jul detta år som en stor gudstjänstdag. Det betyder att gudstjänstscheman måste göras om. Det tycker jag bara ska bli roligt för det är nödvändigt att i denna martyrtid ta upp de medkristnas lidande.

Jag skrev en motion att vi behöver underlag för rådslag om Svenska kyrkans vägval. Temat har varit uppe. Växjö pastorat går minus 40.5% när det handlar om gudstjänstbesök 1995-2012. Den som vill och har en sådan böjelse kan räkna ut motsvarande procenttal för Svenska kyrkan. Det var 7 603 841 gudstjänstbesök och blev förra året 4 278 947. Vad är det i procent? Om detta måste vi slå råd på Svenska kyrkans alla nivåer. Fram med material!

Jag tänkte till och - efter att ha talat med en av kumpanerna från Anno Dazumal - skrev jag en kort motion om att vi bör utreda huvudmannaskapet för begravningsväsendet. Vare sig vi vill eller inte, kommer denna fråga upp. Hur vill vi själva ha det då? Utred!

Och så kyrkohandboken. Det är alls inte så bråttom som det sägs men den debatten är förlorad innan den börjat. Låt oss i stället få igång ett studiearbete om gudstjänsten samtidigt som remissarbetet fortgår. Bara kunskap kan rädda oss från att göra om misstaget när 1811 års handbok kom till, dvs en handbok som mer speglar sin tid än Guds evighet. Jag skrev det inte så. Men jag tänker så.

Oss emellan vet jag egentligen inte varför man ska möda sig och skriva kyrkomötesmotioner, som mångordigt kommer att avslås. Inför kyrkohistorien? Men kommer någon att bry sig om Svenska kyrkans sönderfall i framtida forskning för att fråga inte bara hur det blev utan också hur det annars kunde ha blivit. Antagligen inte.

Apropå sönderfallet startade morgonen lyckligt med en hund i knävecket och en vid huvudkudden, nogsamt påpasslig när jag skulle vakna och därmed kunna bli kliad. Så fint kan jag ha det. Och så steg jag upp och gick min lilla vandring till postlådan (rätt!) för att vittja dagens fångst. Kyrkans Tidning var där och därmed blev detta en dag med torsdagsdepression. Caroline Krook anförtror oss att "knappast ens pensionerade biskopar" går i kyrkan varje söndag och att det är en lättnad för församlingarna att slippa kravet på gudstjänst varje söndag. Hon firar gudstjänst i kyrkan för sig själv och är inte beroende av om det är få eller fullsatt. Nähä. Och tidningens chefredaktör - var hittade man henne? Vad hon gillar och hyllar kan läsas för att skaffa inblickar i avdelningen snusförnumstigheter.

Torbjörn Lindahl-ärendet uppmärksammades i KT. Maria Johansson Berg uttalar sig. Då lär man sig mycket om en kyrkopolitikers tankevärld, om nu inte ordet "tanke" är att ta i i detta sammanhang. Men är det inte konstigt att Lindahl inte särskilt kritiseras för sin kalixfobi? Den sårar väl dem som bor i Kalix och talar så långsamt men ingen ställer upp till Kalix-bornas försvar. Anmäl Lindahl igen för detta det riktigt lömska angrepp på en utsatt minoritet. Och Kalix ingår i Luleå stift. Vad säger biskopen?

Margit Sahlin hade rätt

Att Margit blev utnämnd till kyrkoherde för 45 år sedan skulle firas i somras. Jag förstod inte riktigt varför. Allt var ju politiskt kannstöperi. Regeringen behövde något att vattna ut utnämningen av Bertil Gärtner till biskop i Göteborg och att det betydde att Helge Fosséus, den uppenbart mer meriterade, skulle ställas åt sidan var pinsamt. Nå, det blev Margit, som alls inte var så populär som hon nu ska göras. Ingmar ström hörde inte till hennes uppbackare och andra klagade över att det alltid var konflikter kring sahlinarna. Nu märker ni att jag lyssnat på skvallret. Och det har jag. Men Margit var min vän och räknade mig till sina, tack vare Morsan, förstås. Hon var inte min vän oreserverat som somliga andra för Margit hade en evne till att spela fult när det gagnade hennes syften.  Eftersom hennes syften var ädla, kunde det passera, kanske. Men ibland tyckte somliga av oss att hon gick för långt. Gunnar Hultgren och jag, för att nämna två. Hultgren? Ja, ärkebiskopen alltså. De som läst boken Kyrklig Splittring kan sätta sig in i sammanhanget.

Men Margit hade rätt - och får rätt!
Hon ville egentligen inte ha kvinnor in i det maskulina prästämbetet utan sökte en annan form. Det markerade hon /självsvåldigt/ genom utformningen av prästdräkten för kvinnliga präster. Den såhg mer ut som en ordensdräkt än en kaftan och några år senare insåg ett antal kvinnliga präster att det förhöll sig så och valde att kaftaniseras. Det ändrar ingenting. Vi får nu i prästämbetets form en annan kyrkotjänst än det sacerdotala. Det är tänkvärt inte minst eftersom Margit just sökte något sådant.

I decennier har vi sett reportagen om kvinnlig präster som blev präster därför att de ville möta människor och de var lämpliga som präster just därför att de gillade att möta människor. Föga sägs om altartjänst. Det är belysande.

Vi har alltså fått kvinnliga präster som är duktiga på många områden. Undervisning, barn och familj, förskola, omsorg, omvårdnad, counselling, administration och församlingsutveckling. Det är bra. Frågan är om de inte fullgör sin egentliga kallelse inom prästämbetets ram med konsekvens att det prästerliga ställs på undantag. Det spelar inte så stor roll. Få vet numera vad en präst egentligen ska göra. Och följdriktigt frågar också få efter just det.

Vad ville Margit?
Margit höll front mot ett utpräglat karitativt diakonat. Det fattar jag, för detta var alls inte hennes kallelse. Hon lyckades aldrig uppfatta att diakoni kunde vara så mycket mer - politisk diaskoni, kulturdiakoni mm mm. Hon sökte något hon anat i ordensväsendet och vad var Sparreholm och Österskär där Sta Katharinastiftelsen huserade som inte ett sökande efter ordensliv? Margit ville ha ett ordentligt böne- och gudstjänstliv. Det försvann när hon blev frontfigur för just de intressen som alls inte velat följa henne 1938 eller 1946. Vilka ska klandras? Sannolikt var det biskoparna som inte såg till att förverkliga bredden av kallelser, den bredd som gjort Svenska kyrkan riktigt intressant.

Vad hände med ämbetsreformen? Det kan man fundera över. Är ämbetsreformen en parallell till beslutet om enkönad vigsel. Beslut fattas om ett utvidgat äktenskapsbegrepp som omintetgör det kristna äktenskapet, för det ska vara en ordning efter Guds vilja - och just den saken återstår att bevisa, för att uttrycka sig försiktigt. I ämbetsreformen samlas allt så att det som specifikt hör prästämbetet till försvinner i allt det mångahanda. Alla kallelser som Gud ger ska kokas ner eller stöpas om i en enda form -prästämbetet. Det är närmast idiotiskt och får konsekvenser. Bland annat den, att en vuxen som plötsligt vill ta den kristna tron på allvar, uppfattas ha en prästkallelse.

I går hade jag på mig en prästskjorta. Jag kunde uppfattas ha något att göra som präst. Och så överraskades jag av ett besked, att jag räddat livet på någon. Det hade jag faktiskt inte en aning om. Jag misstror inte beskedet, varför skulle jag. Men jag kan bara förstå saken så att Gud använde ett rätt otjänligt verktyg och verktyget fattade inte. Det kanske också handlar om vad prästämbetet är. En syssla för dem som fattar dåligt. Men så ska de ju egentligen mest sköta altaret - och det kan en läskunnig 9-åring göra, som Ola Isacsson påpekat. Det riktigt kvalificerade kanske andra ska sköta, de som fattar?

Nu kan det som vill göra testet.
Hur många kvinnliga präster återfinns på specialtjänster, på planerartjänster (inkl kyrkoherdetjänster), på stiftstjänster, i byråkratierna, på skolor och universitet och bland övriga? Uppgifterna torde finnas att få i matrikeln. Vad säger detta? Och detta behöver inte kommenteras förrän ni räknat!

Symbolkraften?

En Edvard Hollertz skrev ledare i Smålandsposten i dag. "Svenska kyrkan tar landsbygden för given" hette den - och handlade om att prästgårdarna är sålda och med dem den tydliga närvaron. Svenska kyrksn borde se som sin uppgift att vara på landsbygden. "Om inte annat för symbolkraften. I stället har de (obs! DS) undergrävt möjligheten att vara tydligt lokalt närvarande när prästgårdarna sålts. Då kanske det inte är konstigt att kyrkan tappar medlemmar."

Analysen är minst sagt bristfällig. Det är sant att den lokala närvaron är viktig men det gäller också närvaron i det som kallas problemområden. Det är också sant att kyrkan tappar medlemmar på landsbygden - fegvägen. Inte så att folk modigt begär utträde ur Svenska kyrkan. De dör. Några nya flyttar inte in för arbetstillfällena finns någon annanstans. Och det är trots allt inte Svenska kyrkans fel.

Vad med prästgårdar?
Jag har bott i prästgård i sex år. Det var ingen ekonomisk hit. Det var det en gång i tiden men sedan kom fogdarna i Kopparbergs län och skulle taxera upp förmånen att bo i prästgård. Det var en förmån. Prästlönerna var låga men hyran var också låg. Å andra sidan var prästgården i många fall en representationsbostad och det fanns pastorsexpedition i huset, som folk kunde få för sig att besöka på rätt udda tider när Svenska kyrkan hade folkbokföringen om hand. Och präster är snälla och utfärdar intyg också sen kvällstid eller i arla morgonstund... Eller så är de inte snälla, men inser att det är kört om inte "kyrkan" ger god service. Dåförtiden fanns det också en oavlönad prästfru som skötte marktjänst och kanske hade barnverksamhet och söndagsskola. Sedan kom en annan tid med yrkesarbetande kvinnor. Det blev komplicerat för präster att sitta på landet när arbetstillfällena för frun fanns i tätorten. Och så var det det där att somliga präster utan prästgård kunde köpa hus och casha hem medan de i prästgård fortsatte betala utan att ha något annat att satsa på eget boende när pensionen närmade sig.

Närvaro på landsbygden? Den är borta, det är sant. Inte bara och inte främst så att präster inte bir i prästgården utan så att gudstjänstlivet utarmats. Och det är kanske sant att vi ser ett "prästyrke i förändring" men det är en myt att prästgårdarna var traditionella mötesplatser. Så var det före församlingshemmen, kanske. Men det är rätt länge sedan. Med en stor prästgård kunde prästen eller prästfamiljen ordna lite fester för  besökande - men få kunde eller ville ha 48 eller 64 uppsättningar kaffekoppar, fat, assietter och skedar. Glöggparty var enklare och en stor prästgård sväljer lätt 50 minglande.

Tillbaka till pengarna.
Hyran prästerna betalar är för låg för att ägandet ska gå med vinst. Jojo. Man ska väl betala för ett normalboende, 140kvm, tror jag. Skulle jag betalat vad prästgården kostade skulle det gått mer än 8000:-. Kanske 16 000 om det räcker. Skulle pastoratet gått med vinst hade månadshyran fått ligga kring 20 000. Tror jag. Uppvärmningen gick på 80 000 per år. Fastighetsskötsel och reparationer var inte gratis. Verandan höll på att glida bort från huset och skulle kosta 300 000 att renovera. Minst. Taket läckte. Det kostar minst lika mycket att ordna. Bara som en illustration. Det kan vara värt denna kostnad bara man kan ställa den i relation till vilka värden som ska komma ut av investeringen.

Och så detta "de". Svenska kyrkan är "de".
Morsning och good bye!

Det var en uselt tänkt ledartext, insåg jag denna morgon och det inte bara därför att en tvestjärt kröp över sidan och jag var tvungen att öppna fönstret och kasta ut den. Men några poänger hade kunnat lyftas fram. Den om närvaro och frågan om var präster möter sitt folk. Det gör de först och främst i gudstjänsterna och kanske, men inte säkert, i församlingshemmet för det kan vara så att församlingshemmet avyttrats. Möter prästerna folket i affären? Jo, men då är vi inne i tätorterna eller på stormarknaderna i städerna. Så var kan präster möta människor i övrigt? Hembesök. Och skulle jag få önska vore det att vi hottade upp de församlingshem vi ska ha kvar så att de blir mötesplatser. Men det har jag skrivit om i andra sammanhang. Det kunde vara skäl för Svenska kyrkan att fundera lite vidare - om "de" har intresse.

Chemtrails

Cornelia Dahlberg har i kyrkomötet ingen grupptillhörighet. Hon är, antar jag, som Axel W Karlsson, fd SD. I en motion till kyrkomötet tar hon upp frågan om chemtrails, alltså förekomsten av inblandning av aluminium, barium och strontium i flygplanens kondens i syfte att motverka uppvärmningen av jorden. Denna förekomst förnekas kraftfullt av myndigheterna och i Sverige råder tystnad. Den som tar upp problemet idiotförklaras. Men vem vill inte ha goda konspirationer att fundera över?

Dahlberg förklarar:
"Eftersom kyrkan både vill inkludera alla samt ta miljöhoten på allvar så vill jag uppmana Kyrkomötet att uppmärksamma både denna häxprocess samt det eventuella hotet och inte böja sig för det politiska etablissemanget. Det kanske är svårt eftersom kyrkan till stor del styrs av detsamma, men jag anser att Svenska kyrkan bör ta dessa människors oro på allvar genom att våga se även på de efterforskningar som inte gillas av nämnda etablissemang i symbios med vår skattefinansierade media."

Nu räcker inte denna förklaring. Dahlberg föreslår konkret att en oberoende vetenskapligt arbetande utredning ska tillsättas (av Kyrkomötet, antar jag, DS) och att ännu en utredning "angående varför en del människor eventuellt uppfattar sig som exkluderad av kyrkan pga specifika åsikter". Vad det kan det vara? Jo, exempelvis "iakttagarna av förändringarna i vårt luftrum samt även människorna som anser nuvarande politiskt vållade massinvandring vara inhuman."

Nog har Kyrkomötet fått något att bita i.
Må vara att Dahlberg går några steg längre när hon för upp konspirationsteorin på agendan - men avviker hon så påtagligt från andra politiker som vill ha upp klimat- och miljöfrågor? Kyrkomötet blir arena för all ackumulerad snällism.

Jag läste lite på Dahlbergs blogg. Ett återkommande tema tycks vara vad saker och ting kostar. Det är inte utan att jag funderar över vad denna motion kostar i reda pengar - den tekniska hanteringen, handläggande, utskottsarbete, förhandlingar i plenum och beslut. Men främst funderar jag över vilket styrsystem vi fått i Svenska kyrkan där en motion som denna blir möjlig. Det blir liksom groteskt när tanken att alla ska inkluderas får till följd att ingen och inget kan tas på allvar. Och vilken kyrkosyn avtecknas - den statsabsolutistiska eller ayatollornas värld! Kyrkan tar vid där staten och myndigheterna sviker eller sviktar!

Men en gång till: hur avviker Dahlberg från vad andra politiker vill använda kyrkomötet till? Mer av samma - ja, det fattar jag. Är det just det som är problemet. Nu blir det inte tydligt. Det blir övertydligt.

För egen del är jag tacksam att jag 1982 reserverade mig mot konstruktionen av det nya kyrkomötet. Det var förresten på den frågan Svenska Kyrkans Fria Synod kom till. Synoden och dess folk var en resurs Svenska kyrkan inte förmådde ta till vara. Gnäll inte, engagera er nu i frågan om chemtrails. Ni har spottat i kålen. Ät upp kålsoppan.

Arma Svenska kyrka. Det hette att motionerna till kyrkomötet visade bredd. "Spretade" hade man kanske kunnat säga. Och ville man vara noga och på humör att sortera, kunde man försöka lägga motionerna i olika högar - allmänpolitiska för sig, idiotiska för sig, sådana som handlar om Svenska kyrkans problem för sig och sådana som handlar om tron för sig. Ni kan kolla hur ni skulle vilja sortera. Motionerna finns på svenskakyrkan.se/kyrkomotet.

Jag har skrivit motioner. Den gamla ordningen var den att ledamöter av styrelsen skulle avhålla sig från motionsskrivande. Vi konstaterade att den regeln inte behöver gälla ersättare, som ju inte har förslagsrätt i styrelsen. Nytt för året är att socialdemokraterna i kyrkostyrelsen engagerat sig i frågan om vigselskyldigheten. Där kan man dock mer lita på folkpartisterna som vill införa denna skyldighet rakt av medan socialdemokraterna nöjer sig med skyldigheten för den som ska prästvigas.

Nu får Gud i så fall hålla till godo med att endast kalla sådana till präster som 1. tror 1958 års riksdagsbeslut om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst (ett beslut som avskaffades 1982!) och 2. tror att äktenskapet också av Gud är tänkt enkönat. Var det inte lättare för Gud förr i världen - eller hur ska vi uppfatta saken?

Väl bekomme!

Det uppstod ett litet samtal efter David Thurfjells bok Det gudlösa folket, Molin & Sorgenfrei AKADEMISKA, Stockholm 2015 på temat att det är svårt att träda fram som kristen. Man blir betraktad som lite udda och lite mindre vetande. Det är töntigt att vara kristen och några av replikerna i boken beskriver rädslan att placeras in "i det kristna facket". Ivar Arpi fick i ett ledarstick sammanfatta: "Att vara kristen har i Sverige så låg status att till och med präster skäms." (SvD 7 aug)Hatbrotten mot kristna anmäls nu mer och det ska enligt Karin Wiborn bero på att "vi har insett att vi inte behöver ta skit hursomhelst helt enkelt". Jag undrar det. Jag tror det i hög grad beror på att vi får hit konflikten mellan kristna och muslimer. Hur många medlemmar i Svenska kyrkan anmäler hatbrott?

Ska jag låtsas förvånad över att de kristna betraktas som skit? Inte om jag läst vad Frälsaren och hans apostlar försökt få mig att förstå. Det blir inte bättre för det. Men begripligare. Den billiga nåden är dyr och lärjungaskapet kräver något. När det kostar på att vara kristen får de kristna uppfatta den kostnaden som en belöning och vara glada. Vi hör dock till en motståndsrörelse och motståndsrörelser möter motstånd. Det är själva grejen.

Nu finns det ett motstånd mot de kristna som de själva sett till att skapa. Det kan vi just nu strunta i. Dumma finns det överallt. Men det finns något i den kristna tron som utmanar och ställer till det. Så i romarriket i den första martyrtiden, så i det franska 1700-talet, så i Nazityskland, så i Sovjetunionen, så i Kina, så i Afrika och så i den innevarande martyrtiden i IS-områden och där Boko Haram med flera härjar. Islamister vet var de har de kristna och vill just därför inte ha dem. På sitt sätt är det märkligt att vi inte utbildats eller utbildat våra församlingar i konsten att vara motståndsrörelse. Men det förklaras av att motståndet fick bäras av några få i Svenska kyrkan, de bortdefinierade. De medkristna blev motkristna till dem för de var finare. Men så kommer en dag då de bortdefinierade inte längre är intressanta mål. Då kan de vänligt säga till de motkristna i Svenska kyrkan: "Nu får ni pröva på hur det är. Väl bekomme! Ni blir också definierade som något ni i all mänsklig svaghet dock inte är. Men är ni definierade så, är ni sådana! Ni kommer inte undan."

Det är lite underhållande när intervjupersoner i Thurfjells bok menar att den, får jag kalla det "svenskkyrkliga pinsamheten", kommer sig av att detta inte är tillräckligt annorlunda (s 193). Det finns en folkkyrklighet som blir den präktiga varianten av mainstreamkulturen, menar intervjupersonen Hilda. Lovisa, som är präst, måste ibland stänga av andakter i radio. Det blir för pinsamt. (aa s 184)

Margareta lyssnar på P1 men slår över till P2 söndag förmiddag. Hon vill inte lyssna på någon gudstjänst. Det kunde jag ha respekt för. Jag lyssnar inte själv. Men Margareta är en dam med bestämda fördomar. Hon lämnade Svenska kyrkan när synoden kom till. "De utnämner sig själva och sin sort som de enda sanna människorna, det var droppen. Jag blir uppröd, jag blir fortfarande upprörd." (aa s 78).

Må vara att Thurfjell intervjuar folk på Söder i Stockholm och det blir begränsat när det kommer till klass och klassintressen, kan jag tänka. Men hur dumt kan det bli? Går en reflekterande person på vilka utminuterade fördomar som helst? Jag finner henne dum och så inser jag, hon är ett offer för dumheten och orkar själv inte skaffa sig ett bredare sakunderlag. Varför skulle hon? Offer, alltså. Hon var klar över vad vi som bildade synoden ville och det hon var klar över var en helt falsk föreställning som hon fortfarande emotionellt drivs av. Det gällde oss då. Det gäller fler nu för nu är det "de kristna" som kan avfärdas på samma sätt och det finns ingen motståndskraft. Bara i kvardröjande kyrkliga områden kan en präst få en förstasida där han benämns "skandalpräst"men tanken på att fler präster är likadana, fast de inte träder fram, ligger nära till hands. Om en manlig präst är "bra" beror det på att han avviker från vad präster generellt är. Detta är inget nytt. Jan Carlquist berättade om ett samtal han upplevt.
- Vad jobbar du med?
- Jag är präst.
- Det kunde man inte tro.
"Tänk", sa Jan, "om man haft en rörmokare hemma i källaren och sagt att 'det kunde man inte tro att du är rörmokare', då hade man fått rörtången i huvudet. Det som är en oförskämdhet i alla andra sammanhang är en komplimang när det handlar om präster. Ju mindre människor har med präster att göra vardagsvis, desto mer kommer främlingskapet att tillta och med dem fördomarna att blomstra.
Då hade de motkristna behövt oss andra, de väl- och bortdefinierade, sådana som de motkristna kan avgränsa sig från och säga sig alls inte vara sådana. Nu får de ta smällen själva. Eller inte? De kanske kan leva i en anpassad kyrklig verklighet där inget blir pinsamt längre utan allt ligger rätt i tiden? Men då talar vi inte kristendom. Då talar vi civilreligion.

Detta skrivet 10 söndagen efter Trefaldighet, den som hade temat "Förspillda tillfällen" och var en allvarlig söndag men som nu heter "Nådens gåvor". Det är en söndag när Jesus inte längre gråter och inte heller förkastas, som han brukade göra på gamla 10 s e Tref.

Vad händer?

Jag har fått lära mig att religionssociologen Will Herberg visat att sekulariseringen lett till att de väletablerade samfunden i USA "övergav sina övergripande anspråk och anpassade sig själva till ett övergripande profant värdesystem." Jag citerar den nyutkomna Kyrkan och idrotten under 2000 år, red Martin Nykvist och Alexander Maurits, Universus 2015, s 329.

Ni kan få ett liknande resonemang från Karel Dobbelaere från samma sida i boken. Kyrkor anpassar sig till den sekulariserade världen, överger religionens essentiella frågor - nämligen den om en transcedental verklighet - och antar en samverkande roll i det sekulära samhället, bland annat genom att bidra med ett socialt-etiskt ledarskap även utanför samfundets gränser. Bokens redaktörer pekar så på Svenska kyrkans samarbete med idrottsrörelsen, t ex genom konfirmationsläsning tillsammans med en idrottsförening.

Sekularisering är en process inom Svenska kyrkan. Den kännetecknas av små ideologiska förskjutningar. Och allt är helt begripligt och sker i vällovligt syfte. Vi kunde läsa det i anmälan mot Torbjörn Lindahl, den anonyma från den 5 augusti (kyrkligdokumentation.nu om ni inte har saken present för er). Där sammanfattas Svenska kyrkans grundläggande värderingar, så som anmälaren uppfattat dem: alla människors lika värde, religionsdialog och samarbete. Jag uppfattar anmälaren som tidstypisk och på ett sätt ett offer för sådant som Svenska kyrkan velat förmedla. En tolerant och välmenande kyrka som vill alla väl genom att vara öppen för allt och alla. Fan må ta den som ruckar på denna bild, för att nu i teologiska termer beskriva den traktan som de välsinnade har i sådana utsatta lägen som när det handlar om ifrågasättande.

Det intressanta med sekularisering är att den fortgår under ytan. Mycket ser ut som vanligt men det är under det vanliga som förändringen sker. Präster fortsätter viga precis som vanligt fast äktenskapsbegreppet blivit ett helt annat. Tjänsteorganisationen förses med kyrkoherdar och komministrar, precis som vanligt, fast synen på ämbetet egentligen är en annan. Grundläggande kristna begrepp framstår alltmer som obegripliga, förstås. Hur skulle det kunna vara annorlunda och då gäller det att minimalisera för att hitta någon kontantyta. Tänker man. Skulle någon vilja maximalisera med helkristendom, katolicitet, handlar det om en vi måste avgränsa mot, etikettera, marginalisera för att eliminera.

De fina ägnar sig förvisso åt pilgrimsvandringar och annonserar om saken. Stockholms stift annonserar gudstjänstutbudet i DN och SvD. I går fick vi veta att "alla är delar av samma kropp". Så är det nog inte riktigt för kristen tro. Det hela är betydligt mer konkret - det handlar sakramentalt om att få del av samma kropp, Kristus, sedan vi fogats in i den kroppen, som är Kristus/Kyrkan. Vilken är den "kropp" som "alla" är en del av? Om nu alla ska betyda alla som i begreppet "alla människor"? Något exklusivt kristet har plattats ut till något som låter bra men som inte är riktigt sant.
Och så den leende pilgrimen i Svenska kyrkans annons, ett lysande exempel på vad Herberg och Dobbelaere beskriver: "Vandrandet har hjälpt mig att hitta ljuset i mig själv. Jag har anat vem jag är hela livet, men inte vågat se det förut." Jaha. Ljuset i mig själv - se upp, säger Frälsaren så att det ljuset inte egentligen är mörker, om jag fattat saken rätt. Så fattar inte Stockholms stift saken: "Gå en omväg i sommar. Pilgrimsvandra och möt dig själv." Det låter fint men är en annan hållning än till exempel denna, bara för att belysa sammanhanget: "Gå en omväg i sommar. Gå i kyrkan och möt Gud." Det vore att maxa och saken nu gäller att minimalisera.

Så vad händer när Svenska kyrkan profilerar sig i annonserna? Mer än att det kostar betydande belopp, förstås? Det händer väl att Kyrkan blir religiös. På sin tid stod KG Hammar som ung präst upp emot en sådan hållning. Så vad händer och vad har hänt genom de små stegens tyranni?

Jag läser tidningar i dag också och ser att Niloy Chakrabarti i Dhaka höggs ihjäl av några okända, som misstänks vara hängivet religiösa.
Brottet?
Han bloggade och bloggade förargelseväckande. Kanske hade 5-6 personer reagerat, tillsammans eller sporrade av varandra. Jag vet inte. Men mekanismen fascinerar. Bloggaren uttalade förgripligheter och skulle tystas. De religiösa ska man uppenbart passa sig för. Tänk om sådana stämningar skulle komma till Sverige?   Axel Oxenstierna sa: "I Norrland hava vi vårt Indien". Bangladesh uppfattade den gode Axel som Indien dåförtiden. Och Norrland nu?