Humanisten Olofsson (avtalspensionär, född 1948) släppte etiketten "kristen" hösten 2010. Det var andra gången. Första gången var några år in på 60-talet då han var i 14-årsåldern. Nu menar Olofsson "att man inte kan kalla sig kristen om man inte tror på Gud, ett liv efter döden och att Jesus uppstod från döden." Jag läste alltså inte bara Olofssons kommentar på blogginlägget Humanisten Olofsson utan gick vidare till gustafsvideoblogg. Då kan man enkelt se att Olofsson framträder som ateist, en ateist av det där sedvanliga slaget - bakgrund i en frikyrklig uppväxtmiljö. Han behåller dock lärdomen från sin "frispråkiga och ganska oblyga frikyrkliga uppfostran" att "den relativa fåkunnigheten aldrig är en ursäkt att hålla tyst när det finns saker som engagerar från djupet av ens hjärta."
Jag blir inte imponerad. I min svenskkyrkliga uppfostran - eller vad det nu var som styrde - gällde det att läsa på, skaffa belägg och pröva resonemang. "Vetenskap och beprövad erfarenhet" kan hållningen sammanfattas. Det blir bara dumt annars.
Man behöver inte vara imponerad av gubbjäklar i 64-årsåldern, det måste öppet deklareras. Är de pratsamma, finns det ytterligare skäl till försiktighet. Och här ska kanske en smiley in? :-) Men i sak - varför lägga tid på att ropa över en avgrund - "ljusårs avstånd"? Ateisten Olofsson gör det? Varför? All hans möda med det egna jaget som referens - vad blir det av det? Han har nämligen bestämt sig för att när det slås fast vad Kyrkan lär, så är det ett uttryck för - självsäkerhet! Han ställer i ett blogginlägg den lätt retoriska frågan: "Kanske måste man träda helt utanför alla kyrkliga lojaliteter och ramar för att bli fri att på ett ärligt och levande sätt dela med sig hur man är berörd av påskdramat." Noga taget kan man faktiskt göra just detta i gemenskap med apostlar och trons folk i alla tider. Och det har sin poäng att stå solidariskt samman med detta folk. Fokus flyttas från känslor till erfarenhet, gemensam erfarenhet.
Ateisten Olofsson har snickrat sitt eget filosofiska torn där han kunnat sätta sig. Jag kan omfatta honom med sympati. 12 år gammal tog han sitt första steg på otrons väg när han inte ville vara med på förbönsmötet i missionskyrkan i Dalarna, där det var vinterläger. Det hade jag kanske också gjort i det läget -men mitt sammanhang var inte förbönsmöte i Missionskyrkan utan ett mer stimulerande svenskkyrkligt sammanhang. Jag kunde också släppt tron i tonåren - men hade kanske inte försökt få ihop en ateistisk teologi med det som är kristendom. Varför håller Carl Gustaf Olofsson på med sådant? Den enda förklaring jag kan se, är att han är ett bönebarn. Någon anförvant - hans mamma? - bad för hans eviga väl. Därför kan han inte släppa alla frågorna. Vad ska man göra i den situationen? Skaffa sig en soul-friend, en hyfsad präst, och ge kristen tro en chans under en sammanhängande tid när man allra främst ska ta reda på vad trons folk säger, fira gudstjänst och ta gudstjänsten till sig och så prata med sin soul-friend - mer om det man upptäcker än om det man i förväg tänkt ut. Ateisten Olofsson har nämligen tänkt ut mycket. Det är vettigare att sluta spjärna mot udden, eller hur detta heter nuförtiden.
'Udden' - grekiska kéntron - spetsen på oxdrivarens stav. Den stickande påminnelsen om den utstakade vägen och målet, som inte kan negligeras.
SvaraRaderaI modern grekiska centrum - stadsmitt. Väghänvisningar i krisens Grekland kryllar av 'kentron'-skyltar.
Kanske inte bara "ateisten"(Tror F-n verkligen det?) Olofsson mår väl av att svänga in mot centrum, i stället för detta tröstlösa, ja uppenbarligen osaliga, irrande i en hopplös periferi??
Per S
Det hedrar dig att du varit inne på ”Gustafs videoblogg” och läst på. Jag blir förundrad över hur väldigt väl insatt du tycks vara när det gäller avhoppade frikyrkobarn. Lite lätt sårad, men mest road, av ditt omdöme ”en ateist av det där sedvanliga slaget” begrundar jag denna lilla törn mot mitt ego. Jag ska framöver verkligen anstränga mig för att hitta dessa ateistiska, teologiengagerade frikyrkoavhoppare.
SvaraRaderaJag vill ta upp en viktig sakfråga i din blogg "Ateisten Olofsson". När det gäller en person med din teologiska bildning och kompetens blir jag lite lätt chockad över ditt norchalanta och okunniga (???) sätt att använda begreppet ”otro”. När du utifrån det du läst om min bakgrund skriver ”12 år gammal tog han sitt första steg på otrons väg” så tycks både Luthers och Paulus utläggningar om tro och otro vara okända för dig. Läs t.ex. Rom. 1:18-32 med en extra betoning på verserna 28-31. (textavsnitten hittas lätt på www.bibeln.se). Paulus beskriver där vältaligt vad han menar att otron gör med en människa. Som en beskrivning av mig, Christer Sturmark eller Rickard Dawkins så har Paulus fel så det dånar om det. Men jag har alltmer kommit att luta åt tanken att Paulus kanske var något viktigt på spåren som lata kristna teologer, förkunnare och bibelutläggare gjort sitt bästa för att dölja.
Ditt enligt min mening ytliga och trivilala sätt att använda begreppet ”otro” (tyvärr är du väldigt långt ifrån ensam om det) kan sättas emot mitt hemsnickrade försök att förstå detta med tro och otro från ett existentiellt, ateistiskt perspektiv i texten ”Kapitel 6. Existentiell tro” (kan googlas). Hur okristlig denna text än kan anses vara tar jag en sida av såväl Paulus, Luther som kristen erfarenhet på allvar på ett sätt som du inte gör. Åtminstone inte när dina fingrar löper alltför lätt och motståndslöst över tangentbordet.
Hälsningar,
Carl Gustaf Olofsson