Den emninente teologen Olofsson hörde av sig. Han räds en förväxling och förnekar släktskap med Rune Pär Olofsson, Clark Olofsson, Tumba-Tarzan och Carl Gustaf Olofsson. Teologen Olofsson beundrar jag oreserverat. Jag håller honom inte för att vara felfri men han är en intellektuellt stimulerande vän. Jag läser honom gärna och lyssnar till honom. Hans bok Fullkornstro har 110 deltagare läst och diskuterat. Ibland var den svår, sas det. Jag tror den repliken visar hur illa vi undervisat våra församlingar. Jag försöker tjata lite om att det var Kyrkan som behövde universiteten eftersom tron vill veta och jag undrar om jag inte vid skolavslutningen i Högby ska påpeka att ungar går i skolan eftersom präster slogs för bildningen på 1800-talet och i väldigt många fall fick präösten ta striden mot folkets företrädare, stora och mindre stora bönder och folk som självklart insåg att något annat än vattna djur och hantera rovdriften behövde man inte kunna. Rovdriften innefattade sådd, kanske vattning, rensning, upptagning och avblastning av rovor, förstås.
På min tid lärde magister Rubin i Moheda att tjänsteman på engelska hette clerk. Det skulle vi skriva i vår lilla blå glosbok från Gransholms bruk (nedlagt, låg i Öja socken utanför Växjö). Han kunde kanske ha påpekat att ordet kom till därför att statsförvaltningens folk hämtades bland clerici, de kyrkliga byråkraterna. Olavus Petri som var diakon blev motsvarande i Stockholm. När det är mode att hantera trons folk som idioter är det idiotiskt att inte säga emot. Vi doktorerar inte i vidskepelse eller svartkonster när vi blir teologie doktorer. Det vi skrivit, kan andra fakulteter ha nytta av. Även om jag knappast förmår uppfatta att Svenska kyrkan varit angelägen att hämta hem vad jag forskat om och forskat fram. I handböckerna finns dock forskningsresultaten och citeras därifrån. Man får vara glad för det lilla. Som ärkebiskopen Werkströms ord om teologen Olofsson: "Vi använder inte Folke efter kompetens." Det var sant och jag upprepar gärna repliken för den berättar inte bara om hur det är utan också om hur det kunde ha varit. Utsorteringen har varit verklig och får effekter.
Carl Gustaf Olofsson har återkommit med en replik. Nu är han upprörd över Paulus. Fenomenet Olofsson är inte okönt i teologihistorien. Han läser Bibeln som fan själv. Han läser in vad han förstår. Han upprörs inte bara över apostelns ord om "deras tankemöda ledde dem ingenstans" utan över orden om hur världen lever. Läsningen av Paulus, som beskrivet tillståndet i världen, en kultur eller en bittert gjord erfarenhet i en plågad värld, blir för Carl Gustaf Olofsson en beskrivning av hans eget prudentliga och småborgerliga liv. Han är inte tanklös, trolös, kärlekslös, hjärtlös. Inte Richard Dawkins heller. Han är antagligen inte ens uppfinningsrik i det onda. Intresseklubben noterar. Men bara intresseklubben. Till den hör inte jag. Avfallna frikyrkliga är inte särskilt intressanta. Men jag medger att bönebarn är. Vad blir det av Carl Gustaf Olofsson om bitarna faller på plats? Några av oss borde verkligen blir hans förebedjare. Och vad skulle hända om Fenomenet Olofsson undervisades av Teologen Olofsson och ville veta mer än vad han tror sig veta?
Ja, Folke T Olofsson är både en duktig och allround teolog, författare och präst. Jag är glad över att vi frimicklare använder honom efter förtjänst… Folke har undervisat kristna ledare i både Uppsala, Wien och Moskva. Och gör det med en i svensk akademi alltför rar (om ens befintlig – har vi så många fler systematiska teologer, som sysslar med trons grundfrågor, än densamme? ) kombination av eminent kunskap i både den allmännerliga kristna tron och en passion för att förmedla densamma. Kanske vi inte är så frimicklande i alla fall ;) Heder åt Docent Folke!
SvaraRaderaDetta är första gången jag för egen maskin hittat en färsk Dagblogg om Olofsson. Nu visserligen om två Olofsson. Innan har jag blivit tipsad. Jag känner mig hedrad av förväxlingsrädslan av en så prominent person som Folke T. Olofsson.
SvaraRaderaDet var kanske synd att jag i mitt svar i kommentarsfältet till bloggen ”Ateisten Olofsson” glömde nämna att det fanns ett lite längre svar på ”Gustafs videoblogg”. Rubriken är ”Otro och frikyrkoateister”. Då hade det kanske blivit tydligare att min upprördhet primärt gällde ditt slarviga och i mina ögon okunniga sätt att använda det teologiska nyckelordet ”otro” - och att jag refererade till Paulus primärt för att peka på ditt slarv. Till saken hör att jag inte bara avfärdar Paulus, som du raljant menar att jag gör. Det antyds en annan läsart i min kommentar som dock framgår tydligare i det längre svaret på min egen blogg. Ta gärna teologen Folke T. Olofsson till hjälp, det tycks behövas, och skriv en text som något sånär tydligt förklarar en genuint kristen syn på innebörden i begreppen ”tro” och ”otro”. Ni borde ha kapacitet, åtminstone tillsammans, att bryta den förhärskande teologiska, kyrkliga och sekulära ytligheten kring dessa begrepp. Då kanske jag äntligen skulle bli befriad från min sannolikt grovt självöverskattande föreställning att texten "Kapitel 6. Existentiell tro" har en tyngd och angelägenhet som sträcker sig långt utanför kyrkans väggar och förhärskande teologier.
Hälsningar
Carl Gustaf Olofsson
Varför dog Jesus på ett kors. Var det för att tala om att Gud älskar oss och det skall göra oss försonliga mot Gud. Det blir sk. subjektiv försoning och bruten rättsordning, enligt Gustaf Aulén.
SvaraRadera