Humanisten Olofsson

Styrelseledamoten i Humanisterna i Kalmar län (som alltså inte säkert är humanistiskt bildade, skolade eller ens humana men knepet är detsamma som när ett gäng centerpartister och andra organiserade sig som "folkkyrkogruppen" i kyrkomötet; man lägger beslag pån ett honnörsord för egen del) Carl Gustaf Olofsson skrev i Barometern/OT den 31 maj att han stödde den nya skollagen. Det handlar förstås om skolavslutningar i kyrkan. Olofsson har läst Antje Jackeléns herdabrev, i vart fall i utdrag. Det handlar om Luk 10:5-12 där Jesus skickar sina lärjungar med uppdraget att hälsa människorna med frid. Kan det kränka?

Humanisten Olofsson läser Bibeln och ser att den som avvisar friden kan vänta ett öde värre än det Sodom och Gomorra utsattes för. Olofsson ser Jesus fälla en brutal kollektiv dom och anklagar Jackelén för "ett vanligt kristet fenomen: selektiv bibelläsning." Så kommer Olofssons slutsats: "Man skulle kunna säga att genom att förbjuda religiösa/kristna inslag på skolavslutningen befrias kyrkan och prästerna från att indirekt förkunna dessa hårda domsord från Jesus över barn och föräldrar som är avvisande till kristen tro." Mycket ska man höra! Fast den som varit med ett tag har hört liknande tongångar tidigare ... Vi befriar!

Olofsson vill i stället ha en värdig avslutning - som jag, när jag såg rubriken i tidningen, först trodde var en plädering för dödshjälp! Nå, en värdig avslutning: en "som skolan utformar och som rymmer livets djup gemensamma för alla människor och som pekar framåt mot en global gränsöverskridande värld, i kyrkan eller annan lokal, är en mycket bättre lösning."

Ska det på min gravsten stå: He could not gladly suffer fools? Nu har jag varit på resor och kanske sluppit en del av den återkommande skolavslutningsdebatten - materialet som Kyrkans Hus åstadkom gjorde mig för den delen inte glad - men när ska vi få möta intelligenta ateister? Olofssons plädering är en sekulariserad lösning som helt beror på Kyrkans förkunnelse. Han skulle inte tänka i kategorier som det gemensamma och det globala om inte evangeliet förkunnats och byggt kultur. Det vet han inte om. Sekulariseringen betydde att man tog bort värdegrunden men värderingarna finns i någon mening kvar och formar idealen. Men eftersom Olofsson et consortes - HUmanisterna! -  inte längre förstår originalet, talar de sig varma för den blekare kopian. Det står honom fritt. Vi lever i ett på papperet fritt land.

Olofsson uppträder också som fundamentalistisk bibelutläggare. Han uppfattar nu att han gjort en stor exegetisk insats genom att jaga ett vanligt kristet fenomen. Men han har inte gjort utgångspunkten klar för sig. Jesus uttalar inga domsord. Han säger egentligen bara att det finns en utväg ur det rådande eländet. Ta livbåten nu eller drunkna. Ska det kallas domsord? Är det inte närmast att se som konsumentupplysning?

Olofsson kunde sätta sig och fundera över världen. Jag har de senaste dagarna läst  1300 sidor om Raoul Wallenberg. Det är en läsning som kan fylla en med dysterhet. Så mycket ondska, så många fördomar, så mycket illvilja, så många medlöpare och tigare, så många försiktiga och så mycket av maktspel där en människas liv inte är värt något. Världen är fallen. Eländet är verkligt och Kyrkan är kallad att visa på utvägen, Den som inte tar emot friden, har träffat ett eget val. Vill man inte ha med Gud att göra, slipper man.

Jag kunde å denna dag när den svenska flaggan med korset tecknat smattrar i den öländska vinden kanske avrunda med det Olofsson uppfattar vara kollektiva domsord. Det kunde räcka med tio rättfärdiga för att Sodom och Gomorra skulle skonas. Finns det tio rättfärdiga i församlingen som lever ett sådant liv att de andra räddas? Detta är den allvarliga frågan - på ljusårs avstånd från humanisten Olofssons lilla hemmasnickrade tankevärld.