Gud bevare! Om hopeahuippu

Vi talar om Voiden Huiput, årets höjdpunkter i den finska designvärlden. 884 kvinnliga präster i Finland har fått möjlighet att köpa en nydesignad prästdräkt. Det var den som fick priset med motivering: "Dräkten ger det kvinnliga prästerskapet efterlängtat syre, värme, mänsklighet, ändamålsenlighet och kvinnlighet. Utgångspunkten för förnyelsen var onekligen väldigt begränsad men genom framgången tar kyrkan ett steg mot det moderna samhället."

Det var tidigare kläderna som gjorde mannen. Nu är det dräkten som gör den kvinnliga prästen.

Jag läste citatets första mening och möttes av kommentaren "Skojar du?". Så det kan bli! Jag skojade inte. Jag läste innantill. Men varför ska det bli så löjligt när det kommer till kvinnliga präster? Efterlängtat syre kommer med dräkten! Värme och mänsklighet sitter i klädtrasan - men var det inte det gudomliga prästeriet kom till för? Ändamålsenlighet och kvinnlighet - men vad med det kvinnliga egentligen? Det borde analyseras ett varv till för antingen är poängen att det kvinnliga ska ha plats just i prästeriet eller annars är poängen att könet är irrelevant. Det kan man fundera över när vi ser könsfördelningen vid prästvigningar.

Själv har jag varit i England. Där finns det kvinnliga präster. Man ska nog inte låtsas om att många av de kvinnliga prästerna är rekorderliga tanter och att de gestaltar den gamla kyrkliga tantkulturen men numera iförda prästskjortor av skiftande kulörer. En hade ansvar för en Coffee-Church och det var inte alls dumt men mer kaffe än kyrka, kanske - om man med "Kyrka" avser något som har med egentliga sakrament att göra. Ingen vågar ta i den kyrkliga transformationen, den som gjort Kyrkan till kvinnokultur - och den processen har gamla anor. När jag var ung präst och gick på hembesök i området tillsammans med diakonissan öppnade mannen dörren och ropade in i lägenheten till frun: "Det är från kyrkan. Det är till dig."

Är det i verkligheten så att när Kyrkan marginaliserats tillräckligt så kan man ha kvinnor som präster eller är det så att med kvinnor som präster marginaliseras Kyrkan? Inte vet jag. Men kvinnokulturer är ett intressant forskningsfält. Och mäns utmarsch ur den kyrkliga sfären uppmärksammades mindre än den kvinnliga inmarschen, där kvinnor bevars kunde få fina uppgifter som ordförande i kyrkoråd mm mm. Men vad med män?

Jag hör till dem som tror att evangeliet är lika angeläget för kvinnor som för män.
Jag hör till dem som vill bygga en församling där alla kan vara med och där vi inte har kultur på det ena könets villkor.
Jag var med redan innan 1958. Jag såg den kyrkliga kvinnokulturen redan då. Den har stärkts genom att professionaliseras.
Är fenomenet värt att tala om - eller är vi prisgivna till ett sammanhang där de kvinnliga prästerna få syre och kvinnlighet av sin prästdräkt och framgången att designa klädtrasan innebär att "kyrkan tar ett steg mot det moderna samhället"? Herre, du var förr ditt folk nådig!

Som vanligt funderar jag mest över det faktum att så lite gjorts för att teologiskt erövra ämbetsreformen från år 1958. Det politiska beslutet låtsas vara teologiskt. Inte blir det bättre när jag läser kyrkoledningens stolta toleransdeklarationer i Kyrkans Tidning. Tala om Torsdagsdepression. Jag ser att det är till att vara läppalätt kreativ när det gäller att formulera den verklighet många av oss vet inte är. Alla vet vilka frågor som inte får ställas. Gud bevare den som ställer frågan om hur stor procent av kvinnor i Sverige som är lesbiska och ber att få motsvarande siffra för kvinnliga präster i Svenska kyrkan. Än mindre får man nog fråga om lesbiska nätverk, karriärbefrämjande miljöer.

Men hur gör man med den nya finska prästdräkten om man är lesbisk? Den ger ju kvinnlighet.