Manifestation

Det var manifestation i Kalmar. Det mer frikyrkliga stuket har bättre högtalare. Psalmsången var svag och leddes av en Pouzanenchor från Kalmar. Kul - men klent. Och liturgin fungerar inte för de vanliga svaren kan de frikyrkliga på Stortorget inte. Koncentrationen är kanske inte den bästa. Man kan fira mässa och äta glass under tiden men också småprata. Jag moraliserar inte. Man är mans gamman, heter det i Havamal. Det är roligt att träffas.

Lite besynnerligt dock. Har man motorcykel och skinnställ är det ett plus. Då ska man t ex ta sig i procession från Larmtorget till Stortorget och parkera cyklarna där. En kyrkoherde i rött skinnställ ledde skaran som brummade iväg. Sannolikt är det hela fromhetsbefrämjande men när jag sporde om jag kunde skaffa cab och köra nedcabbat med andra kompisar nästa år blev svaret lite svävande. Är den förfärande sanningen den, att motorcykeln är svaret på en fördom att kristna inte kan åka motorcykel och nu ska den fördomen utrotas eller - än värre - såg jag svaret på min önskan om en lagom omvänd MC-klubb gå i uppfyllelse?

När en kommunistisk kommunalpolitiker två gånger i bön från podiet tackade för att vi får leva i en demokrati, log jag. Hon syftade förstås på proletariatets diktatur. Annars var bedjandet mångordigt - på ett sätt som jag fått för mig att vår Frälsare varnat för. Knox hölls fram som auktoritet. Jojo. Det reformerta fick plats, inte Luther. Tänkte jag.

I bönens form tackades också för ekumeniken - med en intressant definition. Ekumenik är numera mångfald och olikheter och man har valt att vara glada över detta. Bad inte Jesus om enhet?
Och så var det mässfirande på nästa torg. Präster dansade och hoppade och kom för denna insats på bild i tidningen. Tänk att präster kan hoppa! Men enhet - vad tänker folket på torget om mässan? Är det sakramental realism - är det just som biskopen säger därframme - eller på något mer symboliskt vis?

Jag hoppas att jag inte låter syrlig - jag iakttog och funderade och sjöng då och då. Jag pratade med vänner också. Syster Kerstin bad tackbönen efter mässan och det gav en slags igenkännandets trygghet - i åratal har jag hört det vara just så och pensionerade diakonissor låter inte pensionen hindra dem, om man så säger. De gör som de alltid har gjort. Det gillar jag. Men när det blir lite liturgisk utgestaltning ser jag en skillnad. Högkyrkligheten är mer kroppslig än den utstofferade kyrklighet som tagit sig upp. En högkyrklig präst rör vid materien, talar till brödet och vinet. Liturgisk praxis är också teologi, tänker en högkyrklig präst.

Till sist for jag hemåt. Frågan ställdes: Varför manifesterar man en dag när folk inte är på stan? Det var lätt att parkera i Kalmar i går. Och var var det vanliga svenskkyrkliga folket? Biskopen firade främst mässa för frikyrkliga, tror jag. Vackert så - men lite komplicerat för den som vill tänka och förstå.

Sedan skulle det firas nationaldag. Invandrarna hade kallats in för att sjunga och dansa. De gläds över Gustaf Vasas intåg i Stockholm - eller vad det nu är vi firar. Själv är jag mer sur över beslutet om nationaldagen som helgdag, för det beslutet sabbade pingsthelgen. Var det för att påminna om den saken som prästerna bar röda stolor och biskopen röd mässhake - eller var detta bara för att det skulle vara snyggt?

På kvällen var det mässa i Högby kyrka. Som vanligt på onsdagar, alltså. Hemma bäst!