måndag 27 augusti 2012

Om att minnas

Prosten Johnny Hagberg har fått sin festskrift - och det är ett storståtligt och festligt verk, som får läsas i omgångar. Kyrka, kultur, historia Jag bläddrade när jag gick igenom två veckors postskörd men kunde inte låta bli att läsa fader Caesarius, som fyndigt beskriver stencilåldern. Det är de stencilerade bladens tid - från Rundbrev om kyrklig förnyelse och framåt. Minnesbilderna blir personliga mer än analytiska så nog skulle det finnas goda skäl för någon med informationsintresse att ta sig an och beforska just ämnesområdet "kyrkliga stenciler" på 1960 och 70-talen. Då kunde man lägga till att den religionsosiologiska forskningen i hög grad var en stencilverksamhet genom Religionssociologiska Institutets verksamhet. Problemet är förstås att många av de stencilerade bladen försvinner. Några förtänksamma kanske sparar i garderoberna men om arvingarna förstår vilket kulturarv som kan dväljas i en stökig garderob, det är mer oklart. På UB i Lund finns i varje fall Pro Orthodoxia, PO. Men finns alla Rundbreven där eller saknas några? Jag minns inte. Stenciler betydde ju inget krav på så kallade pliktexemplar till Kungliga biblioteket och de klassiska universitetsbiblioteken.

Riktig förstahandskännedom om PO har inte Caesarius. "Det var Växjöstiftarna i Lund kring Dag Sandahl" som uttryckte sig i bladet, heter det. Och då blir det pinsamt - för mig. PO var ingen krets kring mig. Tidningen kom till därför att medicinaren Anders Thelin och teologerna Lars Aldén, Thommy Hägg och - tror jag utan att kolla - Peter Bexell ville formulera sig. Var året 1964? - jag kollar fortfarande inte. Senare tog Christer Pahlmblad, Niklas Adell och Gösta Hallonsten hand om bladet. Själv kom jag med i redaktionen några år i slutet av 60-talet. Där var då Christian Braw och Kerstin Nilsson, t ex.

Kretsarna var inte kretsar kring Dag Sandahl, som väl var. Kretsarna var inte så mycket till kretsar heller utan mycket mer intellektuella gemebnskaper. Anders Thelin bodde inte på Laurentiistiftelsen men det gjorde Thommy Hägg, en alltför tidigt död vän som jag fortfarande kan sakna och skulle vilja tala om tidens skeenden med precis som tidigare. Lars Aldén håller jag av inte minst därför att han är så kunnig och strukturerad men också vänsäll - det heter så. Och Peter Bexell har lärt mig mycket mer än han förstår. Han var den äldre kamraten som läste och reflekterade. Jag tror han drog upp spår för tänkande, läsande och andligt liv som jag följt och vill följa. Svenska kyrkan har, skamligt nog, inte använt honom efter hans kompetens. Gösta Hallonsten, Niklas Adell och Christer Pahlmblad var också viktiga för mig - och har varit också åren efter PO. Niklas främst därför att vi arbetat mest ihop med olika projekt. Gösta blev kvar i Lund och Christer hade tjänster i stiftet men återvände till Lund och sist till universitetet. Ibland kan jag om dem som om såmånga andra med ärkebiskopen säga: "Ni är så deprimerande dugliga!"

Kretsar kring mig var de dock inte men jag var glad att få möta dem och vara enig och oenig med dem - i bästa högkyrkliga tradition. Oeniga? Ja, för som Christer Pahlmblad förträffligt formulerat saken: "Den dag vi inte kan säga varandra sanningen, är det ute med oss."

Pro Orthodoxia, då? Jag inser att stencilerade blad har sin tid och inser att med den prästvigningspolitik vi nu har är det inte läge för unga, frispråkiga, uppkäftiga teologer som skriver blad. Nu gäller det att huka sig. Och jag tror mig sakna en ung prästgeneration som kritiskt skulle hantera min generation av präster men göra det inom samma tanketradition och markjera att vi gamlingar var stoffilitiet. Nu får stoffilerna själva odla sin upproriskhet. Nå, det kan vi väl klara, ärrade kämpar i det upproriska som vi är.

Samtidigt sörjer jag. Den tid är inte mer där Niklas Adell mästerligt stod vid brännare och Gestetnermaskin, det som på tyska heter Vervielfälltungsapprat. Själv blev jag aldrig ritkig vän med det kletiga eländet men vemodet finns där likväl. Svunnen tid!

Semestern är slut. När jag inte var här i församlingen, blev det faktiskt ett mässfall. De två prästvikarierna blev sjuka - och det visar hur utsatta vi trots allt är.

Några erfarenheter av högmässor med andra präster under semestern kan jag fundera över. Jag väste i bänken: "Detta är en kyrkoherde, en sådan jag inte får bli." Kyrkoherden agerade och förkunnade som en prästpraktikant ute för första gången. Hur kan det bli så? Han måste ändå ha varit präst i 25 år - och kyrkoherde i 10, tror jag. När man säger nej till somliga präster, får man andra - det är detta som är det verkliga problemet:- beslutens konsekvenser.

8 kommentarer:

  1. En som också borde få en festskrif nån gång är Christer Pahlmblad, han var en mycket betydelsefull predikant och själasörjare i Lund under sin tid som föreståndare på Laurentiistiftelsen. Fö var det väl några där som på 90-talet försökte ge ut nått liknande av stencilerad skrift men det hela stöp efter ett kort tag. Fö är väl citatet av Pahlmblad utmärkt och borde få mer genomslagskraft! / Magnus Olsson

    SvaraRadera
  2. Det är alltid olyckligt, om tangentstakningar och bristfällig kontrolläsning drabbar sällsynta fackuttryck och utrikiska glosor.

    'Vervielfältigungsapparat' var det nog avsett att bli.

    Om reformationen var renässansen i kyrklig tappning, var väl stencilrörelsen 68-vågen i det kyrkliga. I båda fallen ungdomliga proteströrelser. Och där sitter de nu: Åldrade radikala och vissa av dem skäms inte ens för att vara konservativa i ordets bästa och mest subversiva bemärkelse.

    Per S

    SvaraRadera
  3. Rundbrev om Kyrklig förnyelse finns arkiverade i aKF:s arkiv.

    SvaraRadera
  4. Det är något fel med underkännandet av alla som inte gjort som jag. För jag har också gjort fel.
    Det är obegripligt att Dag i ett tredje gifte kan jämföra sig med dem som ännu kämpar och kanske kämpat hela vägen. Om nu somliga ska underkännas gäller detsamma författaren själv. Tjernoschevskijs fråga Vad bör göras är också död. Själva förutsättningen för den politik som menar sig kunna peka ut riktning och analysera - att alla skulle befinna sig i samma rum och acceptera samma naturlagar - är borta. Den grupp som gör så går under. Världen är större.
    Vad som hänt är ju att den som ville driva ett helt kyrkligt program - har blivit en partigrupp. Av strategiska skäl.
    Det skulle hedra sällskapet om de som kört ner så pass i diket klev av och uppmanade andra att hålla sig på vägen.

    SvaraRadera
  5. Tack för denna bloggen! Tack vare Google fattar jag bättre och skrev ett eget "Grattis" till Johnny Hagberg.
    http://www.gunnelsplats.wordpress.com

    SvaraRadera
  6. Nej, vi skulle nog inte kunna hantera din generation, i alla fall inte på det frispråkiga och uppkäftiga sättet som så många av er genetation var/är bra på.

    Både hos mig själv och andra unga präster tycker jag mig se både en kärlek till er generation, men också ett avståndstagande. Kärleken till er växer ur den kämpaglöd och fasta övertygelse som finns hos er. Er vilja att troget följa Herren utan kompromisser.

    Avståndstagandet består bland annat i den omsorg om oss unga präster och prästkandidater som många gånger uteblivit från er generation. Ansvaret anser jag ligga hos fäder att skaffa andliga barn, inte så mycket hos andliga barn att skaffa andliga fäder. Många fäder har inte vetat hur de ska hantera ett barn med prästkallelse, och många barn har själva i sin osäkerhet dragit sig för att anförtro sig åt en fader. I osäkerheten och utsattheten är det inte upproriskhet och kaxighet som lockar. Snarare är det de stilla i er generation som lockar, men som är svårare att upptäcka om man inte har förmånen att leva i deras närhet.

    Till sist, jag skulle vilja ha mer av upproriskhet och kaxighet. I alla fall skulle jag vilja ha modet att oftare släppa fram den, då den många gånger lever inombords och där snarare bryter än bygger upp. För att komplicera det ytterligare skulle jag också vilja ha mer av visheten att avgöra när det är bättre att ta en nedbrytning inombords än att släppa ut den och bryta ner omgivningen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Synnerligen intressant kommentar som väcker min respekt. Hoppas den får ett bra svar/ Magnus Olsson

      Radera
    2. Håller med! Jag för min del var så framåt som ung, att jag sökte mig till äldre, som fick bli andliga fäder och mödrar mest frikyrkopastorer från olika samfund och en kvinna soldat i Frälsningsarmen. Bittra kristna är inget föredöme.

      Radera