Världen äs så stor, så stor och den bör förstås utforskas. Svenska kyrkan har journaliststipendier, ser jag. Man ska vara journalist och intresserad... Saken gäller Tanzania och internationellt arbete. "Fokus är genusfrågor & #srhr." Det handlar om att Svenska kyrkan arbetar med lokala krafter i Tanzania för att stärka kvinnors rätt att äga sin kropp och sin framtid, får Bloggardag veta.
Nu ställer reflektionerna upp sig i dubbla led med rättning vänster, armbågs lucka samt 1.25 till ledet framför. Vad det avståndet kallades när jag begynte i krigsmakten får man inte säga längre.
Första reflektionen
Förr i världen, dvs t ex förra veckan, hade de fåkunniga tänkt att en studieresa för journalister till Tanzania skulle handla om vad den evangeliska kyrkan där egentligen tycker om samkönade vigslar och hur det är att "jobba" (som det heter) som biskop när det gång på gång måste invigas nya kyrkor på grund av väckelse. Frågor om prästbrist i denna situation kunde också vara intressanta.
Andra reflektionen
Genusfrågor i fokus – men vore det inte mer grundläggande just för en Svenska kyrkans studieresa att sätta Jesus-frågan i fokus? Skulle det egentligen inte vara mer utmanande? Och förvåna journalister, som därmed utifrån förvånade nya insikter skulle skriva annat än schablonartade bidrag? Det kunde bränna till i Sverige...
Tredje reflektionen
Det är självklart att kvinnors integritet ska värnas, men om vi tänker efter så har väl ingen av oss, ingen enda, någon som helst "rätt att äga sin kropp & framtid". Det de kallar rätten är bara nåd. En gång kommer min kropp att svika mig. Och framtiden? För somliga av oss ligger livet mer framför än framtiden. Bloggardag är inte dum i huvudet. Han kan ana att de som ordnar studieresan och själva följer med i tjänsten avser något annat. Men skriv det då!
Fjärde reflektionen
Som man ropar i skogen får man svar och de svar som de hugade och hågade journalisterna återkommer med, blir till artiklar vi får läsa om genusfrågor & #srhr. Srhr betyder sexuell och reproduktiv hälsa. Där bränner frågan om abort till för somliga...
Val av resmål och val av ämnen är av intresse för oss, medge det. Vad är det den som ordnar studieresan egentligen vill ha journalisterna att göra och vem bestämde det? Kyrkostyrelsen?
Lite bortom Antjeborg var det liv och rörelse i går. Sannolikt i Antjeborg också. Tänka sig att det utan begripliga skäl lämnas ut en maskad version av en handling som berör något som juristerna sagt nog inte är särskilt sannolikt. Nu har en välrenommerad advokatbyrå tagit sig an fallet. Men riktigt vad det går ut på, får vi inte veta. Ska Överklagandenämnden denna torsdag tvingas fatta ett snabbt beslut, för nog vill vi veta vad saken gäller innan det stora firandet? Med skära ballonger? Vad säger Kyrkostyrelsen? Vem tar det kyrkopolitiska ansvaret för att Svenska kyrkans medlemmar inte får någon insyn i en fråga som nog utan vidare ska vara transparent?
Antagligen har Bollebygds pastorat fattat hur detta kommer att fortsätta. Där ska, ser Bloggardag på hemsidan, förändringsarbetet förberedas under sommaren. Förberedas! I en mottagningsgudstjänst ska sedan kyrkohandboken välkomnas efter sommaren. I Bollebygds pastorat har man enligt Bloggardags mening bedömt situationen så, att de juridiska komplikationerna kan vara utredda först om ett drygt kvartal. De kloka kanske ska göra som Bollebygds pastorat, ingenting i pingst, förberedelser under sommaren och sedan ett välkomnande av kyrkohandboken därefter. Kan Bollebygd, kan alla. Då kan man passa på att välkomna Artos gudstjänstbok samtidigt!
Något hände tidigt denna morgon. I postlådan fanns ingen Torsdagsdepression. Bloggardag vacklade in med de andra tidningarna. Vad skulle nu hända med själva torsdagens mentala innehåll? Han prövade att kolla på nätet, men det är inte samma sak. Gud är god. I Östra Småland/Nyheterna hade kyrkokansliets Ewa Almqvist svarat på gårdagens lilla inlägg av Dag Sandahl. Torsdagen är som vanligt! Var verkligen beskedet Ewa gav sant? Får kyrkoherdar säga precis vad de vill?
http://www.ostrasmaland.se/debatt/kyrkoherdar-far-visst-saga-precis-vad-de-vill/
Bloggardag har beslutat sig för att inte ytterligare gräva ner sig i handboksfrågan men skrev svar till Ewa. Han grävde i går ner rosenplantor. -Luktar det rosor eller gubbsvett och deoderant? sporde Bloggardag. Svaret löd: -Sannolikt det sistnämnda. Precis så elaka eller sanningsenliga är människor. Vet dom inte det i Antjeborg. Bloggardag tröstade sig med gerbilungar och dvärghamsterungar. Gerbilungarna är sex stycken och hamsterungarna (i två kullar) fler än tio. Så har Bloggardag det. Idylliskt närmast. Det är då dribblandet i Antjeborg ljuder så skriande falskt.
Rosorna? I förrgår levererades ett lass jord. Ett lastbilslass med jord är trots allt rätt mycket jord som ska hävas ut. Bloggardag slet lite försiktigt med skyffeln. Då kom nya grannarna, frun och hennes bror, med skyfflar i hand. De är från Rumänien. -Vill du ha hjälp? Bloggardag skulle just svara på frågan och så här svenskt löd det: -Näe.. jo tack! Så löstes problemet snabbt och enkelt. Brodern berömde kvaliteten på jorden, han visste uppenbarligen vad han talade om. Jorden var nysållad och från en gård där besprutningsmedel och konstgödsel aldrig använts. Grannarna blir bjudna på festen när vi ska inviga rosenträdgården. Bloggardag log: -Det är ju ändå för er skull som rosorna blommar! Han är en riktig dansbanecharmör, Bloggardag. Det skulle man i förstone inte kunna tro. I Antjeborg tror ingen det.
Vill ni på nytt studera den maskade skrivelsen är det kyrkligdokumentation.nu som gäller. På så vis har ni ett problem att aktualisera vid förmiddagsfikat. Vad är det vi inte ska få veta? Ska misstänkt stöldgods bäras i procession på söndag? Kan präster och kyrkvärdar anmälas till åklagarkammaren misstänkta för häleri om de tar i boken och än mer om de bär den?
torsdag 17 maj 2018
onsdag 16 maj 2018
FLASH! Det finns en skrivelse FLASH!
Kyrkohandbokseländet fortsätter när Harald Göranssons barn, som i skrivelsen kallas "Arvtagarna" protesterar mot hanterandet av deras fars verk och riktar sig mot det som i skrivelsen kallas "Trossamfundet". Skrivelsen ska förhoppningsvis hamna på kyrkligdokumentation.nu under sen eftermiddag. Men vad nu?
Den uppmärksamme läsaren (här kallad "Läsaren") ser att alla väsentligheter har lagts under sekretess av juristerna i Antjeborg. Dels gäller det ett stycke på sidan 2, dels hela sidorna 8-10 samt bilagan nr 2. "Klassisk maskning", sa en i gebitet erfaren. "Trist" är det minsta Läsaren säger.
Juristerna uppträder som bolagsjurister för att skydda firman. Problematiken är bara den, att det är systemet som skyddar sig självt mot oss, vi som är med och vi som betalar.
Nu är Läsaren inte dum i huvudet utan tänker klart och redigt:
- Om det förhållit sig så som kansliet sagt till Kyrkostyrelsen att det sannolikt inte finns några problem med upphovsrätt och distribution, hade det inte varit något som helst problem att lägga ut skrivelsen i dess helhet. Endast om detta besked inte självklart och omedelbart håller, finns det skäl att dölja något i skrivelsen
Slutsatserna draga sig själva, menar Bloggardag, och undrar vad kyrkostyrelsens ledamöter nu säger och gör.
Det som Läsaren och Arvtagarna liksom Trossamfundet kan förstå, är att det har framgått att parterna tycks ense om att de musikaliska verken åtnjuter upphovsrättsligt skydd. Maskera klassiskt hur mycket ni vill – men detta är alltså det läge som alla tycks vara ense om.
Vad ni än har att dölja, låt oss få se hela skrivelsen och därefter bestämma hur vi gör på söndag. Tjuvgods vill vi väl inte befatta oss med. Jag tror vi vill höra vad Antje har att säga nu och det bör vara något mer än det sammanfattande omdömet "trist".
Verkar Bloggardag echaufferad? Visst. Transparens var grundkategori när Kyrkoordningen kom till. Har posk-aren Gårder någon särskild kallelse här?
Den uppmärksamme läsaren (här kallad "Läsaren") ser att alla väsentligheter har lagts under sekretess av juristerna i Antjeborg. Dels gäller det ett stycke på sidan 2, dels hela sidorna 8-10 samt bilagan nr 2. "Klassisk maskning", sa en i gebitet erfaren. "Trist" är det minsta Läsaren säger.
Juristerna uppträder som bolagsjurister för att skydda firman. Problematiken är bara den, att det är systemet som skyddar sig självt mot oss, vi som är med och vi som betalar.
Nu är Läsaren inte dum i huvudet utan tänker klart och redigt:
- Om det förhållit sig så som kansliet sagt till Kyrkostyrelsen att det sannolikt inte finns några problem med upphovsrätt och distribution, hade det inte varit något som helst problem att lägga ut skrivelsen i dess helhet. Endast om detta besked inte självklart och omedelbart håller, finns det skäl att dölja något i skrivelsen
Slutsatserna draga sig själva, menar Bloggardag, och undrar vad kyrkostyrelsens ledamöter nu säger och gör.
Det som Läsaren och Arvtagarna liksom Trossamfundet kan förstå, är att det har framgått att parterna tycks ense om att de musikaliska verken åtnjuter upphovsrättsligt skydd. Maskera klassiskt hur mycket ni vill – men detta är alltså det läge som alla tycks vara ense om.
Vad ni än har att dölja, låt oss få se hela skrivelsen och därefter bestämma hur vi gör på söndag. Tjuvgods vill vi väl inte befatta oss med. Jag tror vi vill höra vad Antje har att säga nu och det bör vara något mer än det sammanfattande omdömet "trist".
Verkar Bloggardag echaufferad? Visst. Transparens var grundkategori när Kyrkoordningen kom till. Har posk-aren Gårder någon särskild kallelse här?
Dumt i Antjeborg
kl 23.45 den 13 maj twittrade Antje om det extremistiska våldet i Indonesien. Hon fann det "trist". Detta utlöste en del kommentarer och ansenligt med hätska inlägg. Vad ska vi säga? "Trist" är nog inte ordet. Men är inte problemet just formen. Twitter är inte en god kommunikationsform för allvarliga ting, lika lite som jag tror man kan kondolera på Facebook. Och kl 23.45 finns det få att överlägga med om vilken form och vilka uttryck sorgen över hur det går till i världen ska formuleras. Det blev dumt i Antjeborg därför att Antje använde den kommunikationsform hon fått så mycket beröm för. Då klev hennes kritiker fram. Bloggardag häpnade över twitterflödet. Antje tycks ha sina hängivna motståndare. Bloggardag hör inte till dem. Han nöjer sig med att vara uppmärksam betraktare.
Själv förstår nog inte Antje att skilja på de kritiska betraktelserna och hätskheten hon möter. Det blåser kallt på toppen. Och en del av det hon råkar utför, är självförvållat: Sätta höga krav på arbetet med kyrkohandboken och sedan nödgas försvara och promota den svaga produkt allt resulterade i. Stå ansvarig för en sönderfallande organisation med en byråkrati som herrelös löper amok i Antjeborg – hur kul är det på en skala till 2? Bloggardag kan förstå att Antje hellre reser runt i världen och umgås med sådana som är trevliga och kallar henne "professor". Ansvariga för hennes elände är de som valt henne, förstås. Men inte bara de. Vilken skyldighet har medarbetare att hindra chefen att göra dumheter?
Detta är själva den grundläggande skyldigheten för medarbetarna, menar jag. I görligaste mån, om man ska vara exakt. Det effektiva sättet att sabotera för chefen är att le, leverera vänliga ord och betrakta sönderfallet. När en koloss på lerfötter faller, kan skådespelet betraktas. Under allt som fallit ner ligger då den före detta chefen. Det är bara att vänta och se. Medarbetaren kanske får obehag om chefen blir misslynt över att höra kritiska synpunkter. Svaret då är detta: "Jag säger till dig vad andra säger om dig. Vill du inte, så säg bara till." Dåliga chefer vill inte veta. Goda medarbetare kan säga: "Dixi et salvavi animam meam". Jag hör till dem som menar att leende illojalitet är vedervärdig. Kan inte chefen ta kritik, ska chefen inte vara chef. Och till ledarskap, om vi nu ska skilja melan kategorierna, hör att sortera de olika slag av kritik som hörs, skilja kverulans från konstruktivitet.
Så vad borde medarbetarna säga? "Sitt inte och skriv snabba inlägg på twitter. Du riskerar ärkebiskopsämbetets anseende. Sov på saken. Och kom ihåg att du blivit en magnet för arga kritiker. Vi borde ha ett seminarium med forskarna för att försöka förstå hur det kunde komma sig. Får du ta allt i en sönderfallande kyrkostruktur så kan det tänkas höra till jobbet. Men vad gör vi då?" Medge att Bloggardag här visar en väg framåt. Översåtars twittrande är inte bara ett plus, jämför Trump! Folk kan ju få för sig att översåtarna inte är slugare än sina inlägg. De kanske också undrar vad översåtarna egentligen sysslar med.
Då kan vi gå över till fler dumheter i Antjeborg. Pressmeddelandet om nya kyrkohandboken. Det finns förstås på kyrkligdokumentation.nu. Vi struntar för ögonblicket i det färdigskrivna pressmeddelandet, som klent begåvade kyrkoherdar (eller biskopar!) ska skriva under, som vore det deras egen begåvade mening. Man kan förstås skriva en insändare om det lokala bladet låter meddela, att "det är viktigt att många får vara med och forma gudstjänsten". Vad betyder det? Vad håller vi på att få? Och vad bottnar tanken i? Jo, denna: "Man ska kunna tala om Gud och sin tro med hjälp av olika bilder och uttryck." Farväl till tanken att Gud har något att säga oss. Vi talar om Gud och vår tro. MTD-religionen backar inte. Men fattar ni inte hur dumt detta blir, givet att kristen tro är uppenbarelsereligion, som Nathan Söderblom religionshistoriskt uttryckte saken.
Pressbilderna med flickor som lämnar över böclerna till ärkebiskopen, domprosten och organisten behöver inte nödvändigtvis föra tankarna till totalitära system, där små flickor får vara just den här sortens inslag. Vi forna tiders söndagsskolgossar vet också könsfördelningen. Det ska vara flickor i det kyrkliga och de ska visas upp. Det finns sådana som undrar vart killarna egentligenn tagit vägen. Men det är inte det bästa. Varför ska ärkebiskopen ta emot ett missale? Hon har ju suttit med och antagit det? Hur tänkte ni nu? Borde inte hon lämna sina böcker till flickorna i så fall?
Bloggardag njuter av det sanslösa i underlaget för pressmeddelande: "Svenska kyrkan rymmer många fromhetsriktningar och traditioner. Gudstjänsten är till för alla och är dessutom något vi gör tillsammans." Detta kan förstås med hjälp av en mening som föregår i detta underlag:
"Vi vill fira gudstjänster som uttrycker människors glädje, sorg, tvivel och tro, längtan och hopp – och de ska fungera lika bra för barn och unga som för vuxna, säger biskop/kyrkoherde xxxx."
Får ni i det lokala bladet läsa den texten, håll er undan en sådan prelat. Här är det MTD. Gud har egentligen ingen funktion. Jag är glad att några var kloka nog att reservera sig, givet att pressmeddelandet korrekt uttrycker vad kyrkohandboken går för. Och det gör det nog. Bara detta som kallas "budskapsförslag" borde vara nog för att ställa in all entusiasm på söndag. Vilka är det som låter sig luras egentligen?
Ska det talas om öppenhet, kanske brudparen av traditionellt slag, en man och en kvinna, ska erbjudas en variant där de i vigselgudstjänsten får vara just detta? Tänk om en journalist skulle få för sig att skriva en artikel om det könsneutrala och de könsliga då skulle få komma till tals? Då bleve det nog dumstrut på dom i Antjeborg.
Annars läste Bloggardag att Erik Lysén är "Internationell chef Svenska kyrkan". Bloggardag trodde i sin enfald att Lysén var chef för en avdelning. Vad går han på? Var köper han det? Tid för Frimodig kyrka att röja, menar jag.
Slut för i dag.
Tack för i dag.
Men kolla kyrkligdokumentation.nu
Själv förstår nog inte Antje att skilja på de kritiska betraktelserna och hätskheten hon möter. Det blåser kallt på toppen. Och en del av det hon råkar utför, är självförvållat: Sätta höga krav på arbetet med kyrkohandboken och sedan nödgas försvara och promota den svaga produkt allt resulterade i. Stå ansvarig för en sönderfallande organisation med en byråkrati som herrelös löper amok i Antjeborg – hur kul är det på en skala till 2? Bloggardag kan förstå att Antje hellre reser runt i världen och umgås med sådana som är trevliga och kallar henne "professor". Ansvariga för hennes elände är de som valt henne, förstås. Men inte bara de. Vilken skyldighet har medarbetare att hindra chefen att göra dumheter?
Detta är själva den grundläggande skyldigheten för medarbetarna, menar jag. I görligaste mån, om man ska vara exakt. Det effektiva sättet att sabotera för chefen är att le, leverera vänliga ord och betrakta sönderfallet. När en koloss på lerfötter faller, kan skådespelet betraktas. Under allt som fallit ner ligger då den före detta chefen. Det är bara att vänta och se. Medarbetaren kanske får obehag om chefen blir misslynt över att höra kritiska synpunkter. Svaret då är detta: "Jag säger till dig vad andra säger om dig. Vill du inte, så säg bara till." Dåliga chefer vill inte veta. Goda medarbetare kan säga: "Dixi et salvavi animam meam". Jag hör till dem som menar att leende illojalitet är vedervärdig. Kan inte chefen ta kritik, ska chefen inte vara chef. Och till ledarskap, om vi nu ska skilja melan kategorierna, hör att sortera de olika slag av kritik som hörs, skilja kverulans från konstruktivitet.
Så vad borde medarbetarna säga? "Sitt inte och skriv snabba inlägg på twitter. Du riskerar ärkebiskopsämbetets anseende. Sov på saken. Och kom ihåg att du blivit en magnet för arga kritiker. Vi borde ha ett seminarium med forskarna för att försöka förstå hur det kunde komma sig. Får du ta allt i en sönderfallande kyrkostruktur så kan det tänkas höra till jobbet. Men vad gör vi då?" Medge att Bloggardag här visar en väg framåt. Översåtars twittrande är inte bara ett plus, jämför Trump! Folk kan ju få för sig att översåtarna inte är slugare än sina inlägg. De kanske också undrar vad översåtarna egentligen sysslar med.
Då kan vi gå över till fler dumheter i Antjeborg. Pressmeddelandet om nya kyrkohandboken. Det finns förstås på kyrkligdokumentation.nu. Vi struntar för ögonblicket i det färdigskrivna pressmeddelandet, som klent begåvade kyrkoherdar (eller biskopar!) ska skriva under, som vore det deras egen begåvade mening. Man kan förstås skriva en insändare om det lokala bladet låter meddela, att "det är viktigt att många får vara med och forma gudstjänsten". Vad betyder det? Vad håller vi på att få? Och vad bottnar tanken i? Jo, denna: "Man ska kunna tala om Gud och sin tro med hjälp av olika bilder och uttryck." Farväl till tanken att Gud har något att säga oss. Vi talar om Gud och vår tro. MTD-religionen backar inte. Men fattar ni inte hur dumt detta blir, givet att kristen tro är uppenbarelsereligion, som Nathan Söderblom religionshistoriskt uttryckte saken.
Pressbilderna med flickor som lämnar över böclerna till ärkebiskopen, domprosten och organisten behöver inte nödvändigtvis föra tankarna till totalitära system, där små flickor får vara just den här sortens inslag. Vi forna tiders söndagsskolgossar vet också könsfördelningen. Det ska vara flickor i det kyrkliga och de ska visas upp. Det finns sådana som undrar vart killarna egentligenn tagit vägen. Men det är inte det bästa. Varför ska ärkebiskopen ta emot ett missale? Hon har ju suttit med och antagit det? Hur tänkte ni nu? Borde inte hon lämna sina böcker till flickorna i så fall?
Bloggardag njuter av det sanslösa i underlaget för pressmeddelande: "Svenska kyrkan rymmer många fromhetsriktningar och traditioner. Gudstjänsten är till för alla och är dessutom något vi gör tillsammans." Detta kan förstås med hjälp av en mening som föregår i detta underlag:
"Vi vill fira gudstjänster som uttrycker människors glädje, sorg, tvivel och tro, längtan och hopp – och de ska fungera lika bra för barn och unga som för vuxna, säger biskop/kyrkoherde xxxx."
Får ni i det lokala bladet läsa den texten, håll er undan en sådan prelat. Här är det MTD. Gud har egentligen ingen funktion. Jag är glad att några var kloka nog att reservera sig, givet att pressmeddelandet korrekt uttrycker vad kyrkohandboken går för. Och det gör det nog. Bara detta som kallas "budskapsförslag" borde vara nog för att ställa in all entusiasm på söndag. Vilka är det som låter sig luras egentligen?
Ska det talas om öppenhet, kanske brudparen av traditionellt slag, en man och en kvinna, ska erbjudas en variant där de i vigselgudstjänsten får vara just detta? Tänk om en journalist skulle få för sig att skriva en artikel om det könsneutrala och de könsliga då skulle få komma till tals? Då bleve det nog dumstrut på dom i Antjeborg.
Annars läste Bloggardag att Erik Lysén är "Internationell chef Svenska kyrkan". Bloggardag trodde i sin enfald att Lysén var chef för en avdelning. Vad går han på? Var köper han det? Tid för Frimodig kyrka att röja, menar jag.
Slut för i dag.
Tack för i dag.
Men kolla kyrkligdokumentation.nu
tisdag 15 maj 2018
Klipp till frimodigt!
Hört talas om den kristliga mähä-ismen? Det är prisad hållning att ta vad skit som helst i tanke att detta är det kristliga. Jesus gjorde dock inte alltid så. Inte apostlarna heller. Så jag tror hållningen är helt felaktig. Förljugen. Ibland står de kristna upp. Som nu?
I kyrkostyrelsen är socialdemokraterna den stora gruppen. Detta parti drar igång en kampanj mot religiösa friskolor med parollen: "Skolan ska få barn att tänka – inte tro." Jag känner igen tankemodellen. "Tro får du göra i kyrkan". Det är en korkad tankemodell, tanklös närmast. Det var Kyrkan som byggde universiteten eftersom tron vill veta. I grunden tänkte Kyrkan att allt hör ihop och att kunskap kunde systematiseras för att vi skulle förstå mer om Guds verk – och mer om Guds osynliga egenskaper. Rom 1:19-20. Det var inte idioterna som blev kristna. De var de som ville veta mer; de nyfikna, de vetgiriga. Det dessa vidsynta kunde, universitetsutbildade som de blev, gick sedan att använda för att organisera kungamakt och stat på samma sätt som klerkerna organiserat kyrkostrukturerna. Vi byggde inte bara landet. Vi byggde Europa på ruinerna av det romerska riket.
Nu är det tid för uppgörelse med Sverigesocialdemokraterna inte bara i flykting/migrationsfrågan och Löfvens tal om att Sverigedemokraterna har en annan människosyn. Nu ansluter han ju till SD-hållningarna – så vad då med människosyn? SD är ett högerparti, det är en sak. Det uppstod i glappet när moderaterna flyttade sig mot mitten. Det var en politisk utmaning, som dåvarande socialdemokraterna kunde skött väsentligen bättre och mer lyhört och analytiskt gjort begåvade framtidsanalyser. Så blev det inte. Det är uppenbart alltför länge sedan Tage Erlander höll sina dagliga seminarieövningar med sina pojkar! Seminariekulturen är mer bildande än reklambolagens frenetiska sätt att formulera slagord. Så blev det Sverigesocialdemokraterna med ett reklambolag som man själva äger!
I kyrkostyrelsen häckar sossar, kanske av det tidigare slaget (det är svårt att veta vad partimedlemmarna gör när partiet vänder). Frimodig kyrka och POSK får väl kräva att frågan om tro och tanke tas upp innan övriga frågor behandlas på nästa styrelsesammanträde. Gör räkenskap för er förvaltning! Nu vill vi veta på vilka premisser vi sitter i samma kyrkliga styrelse.
Håller ni oss, du Margareta Winberg t ex, som tankemässigt slappa eller helt inkompetenta när vi tror?
Tror ni att vi inte kan tänka och att det därför vi tror?
Ska vi då sitta i kyrklig samlingsregering med er eller ska vi gestalta konflikten? Ge klara besked? Hur tänker ni om tron?
Missa inte: vi uttrycker vår misstro när vi frågar. Ett valår ska man inte bara vara försiktig med orden (Palme). Vi måste pröva vad orden står för. Och vi behöver inte vara kyrkokristna docenter för att uppfatta den personliga förolämpningen när tanke ställs mot tro i er lilla kampanj.
Så ungefär. Det kan bli en intressant timme i kyrkostyrelsen. I vart fall kommer den inte att bli trist.
https://twitter.com/BiskopAntje/status/995918102188654592
Samma förolämpning om oss som tror men inte uppfattas kunna tänka kan med fördel aktualiseras på Pingstdagen. Röstsiffrorna i gudstjänstutskottet var i de teologiskt undermåliga ställningstagandena 8-7. Sossar i block och ÖKA därtill. Här faller talet om stor enighet. Det blev annorlunda i plenum. Det beror på att posk-arna lät lura sig. Det är med en majoritet bestående av ett politiskt parti, som i sina politiska ställningstaganden håller oss som tror att Jesus är Herren vara slappa i tanken. Detta är en personlig förolämpning av varje gudstjänstfirare, också av dem som röstar S! Tar ni verkligen sådant? De som hånar tron i friskoledebatten röstade igenom kyrkohandboken, det är saken på söndag.
Vi kyrkokristna. som direkt avvisar talet att kristendom är en religion utan idogt hävdar, att vi gör den korrekta verklighetsbeskrivningen och att den som beskriver världen utan att tänka och tala om Gud far vilse (Romarbrevet igen!), behöver inte förfalla till kristlig mähä-ism mot det personligt oförsynta. Men Jesus fick ju ta en del? Jo, men vi är faktiskt kyrkokristna i en demokratisk stat där vi har tanke-, tro, åsikts- och insiktsfrihet. Det sista betyder forskningsfrihet! Vi tar ingen skit. Allra minst från Makten! När vi ser ett tidigare folkrörelseparti förfalla och bli överhet och åsiktsproducent med egen reklambyrå uppifrån, i grunden en apparat för Makt, då upplivas vi till kraftfull opposition. Inte mot partiet utan mot de tanklösa. Detta är i djupaste mening en respektfull hållning inför svensk socialdemokrati men inte inför Sverigesocialdemokraterna.
Varför blir det så här illa?
De insiktslösa är lössen i arbetarrörelsens fana. Skaka lössen ur fanan!
Nu återstår frågan hur livligt det blir på nästa kyrkostyrelsesammanträde när denna grundläggande profilfråga får inleda dagens arbete. Klipp till frimodigt! Och vad ska Antje säga, stackars Antje. För hon är väl med på sammanträdet och inte ute och reser?
Vill ni veta något annat som det skvallras om?
Från familjen Göransson lär det ha kommit en ny skrivelse med frågan om hur kyrkohandboken kunnat sändas ut innan upphovsrättsfrågorna är lösta. I Antjeborg fortsätter problemen. Handläggaren är sjuk. Av oro? Som det heter på ålderdomshemmet: "Ropa inte hej förrän du hoppat över bäckenet!"
Fattar ni vad som hävdas? Kyrkohandboken är resultatet av lagbrott. Detta ska somliga fira på söndag. Fram med den nya skrivelsen så att alla kan bilda sig en uppfattning. Klipp till frimodigt en gång till! Jag kan förstå om man i Antjeborg vill fördröja att skrivelsen blir känd till nästa vecka. Tänk om Schottenius får tag i skrivelsen och DN gör en insats. Då blir det smolk i glädjebägaren. Skrivelsen bör alltså hållas undan till efter festen. Låt inte det tricket lyckas, sa överste Olofsson när han tipsade. Glöm nu inte var ni läste detta om brevet först. Vad vore den kyrkliga världen utan överstarna, förresten?
Bloggardag såg denna morgon att Dag Sandahl skrivit ett inlägg i Östra Småland/Nyheterna. "Starka känslor" hette det i bildtexten. Mer än så, menar Bloggardag. Uppbragthet är mer existentiellt än bara något känslomässigt. Det är kropp, själ och ande!
http://www.ostrasmaland.se/debatt/kyrkohandboken-gor-gammal-prast-uppbragt/
I kyrkostyrelsen är socialdemokraterna den stora gruppen. Detta parti drar igång en kampanj mot religiösa friskolor med parollen: "Skolan ska få barn att tänka – inte tro." Jag känner igen tankemodellen. "Tro får du göra i kyrkan". Det är en korkad tankemodell, tanklös närmast. Det var Kyrkan som byggde universiteten eftersom tron vill veta. I grunden tänkte Kyrkan att allt hör ihop och att kunskap kunde systematiseras för att vi skulle förstå mer om Guds verk – och mer om Guds osynliga egenskaper. Rom 1:19-20. Det var inte idioterna som blev kristna. De var de som ville veta mer; de nyfikna, de vetgiriga. Det dessa vidsynta kunde, universitetsutbildade som de blev, gick sedan att använda för att organisera kungamakt och stat på samma sätt som klerkerna organiserat kyrkostrukturerna. Vi byggde inte bara landet. Vi byggde Europa på ruinerna av det romerska riket.
Nu är det tid för uppgörelse med Sverigesocialdemokraterna inte bara i flykting/migrationsfrågan och Löfvens tal om att Sverigedemokraterna har en annan människosyn. Nu ansluter han ju till SD-hållningarna – så vad då med människosyn? SD är ett högerparti, det är en sak. Det uppstod i glappet när moderaterna flyttade sig mot mitten. Det var en politisk utmaning, som dåvarande socialdemokraterna kunde skött väsentligen bättre och mer lyhört och analytiskt gjort begåvade framtidsanalyser. Så blev det inte. Det är uppenbart alltför länge sedan Tage Erlander höll sina dagliga seminarieövningar med sina pojkar! Seminariekulturen är mer bildande än reklambolagens frenetiska sätt att formulera slagord. Så blev det Sverigesocialdemokraterna med ett reklambolag som man själva äger!
I kyrkostyrelsen häckar sossar, kanske av det tidigare slaget (det är svårt att veta vad partimedlemmarna gör när partiet vänder). Frimodig kyrka och POSK får väl kräva att frågan om tro och tanke tas upp innan övriga frågor behandlas på nästa styrelsesammanträde. Gör räkenskap för er förvaltning! Nu vill vi veta på vilka premisser vi sitter i samma kyrkliga styrelse.
Håller ni oss, du Margareta Winberg t ex, som tankemässigt slappa eller helt inkompetenta när vi tror?
Tror ni att vi inte kan tänka och att det därför vi tror?
Ska vi då sitta i kyrklig samlingsregering med er eller ska vi gestalta konflikten? Ge klara besked? Hur tänker ni om tron?
Missa inte: vi uttrycker vår misstro när vi frågar. Ett valår ska man inte bara vara försiktig med orden (Palme). Vi måste pröva vad orden står för. Och vi behöver inte vara kyrkokristna docenter för att uppfatta den personliga förolämpningen när tanke ställs mot tro i er lilla kampanj.
Så ungefär. Det kan bli en intressant timme i kyrkostyrelsen. I vart fall kommer den inte att bli trist.
https://twitter.com/BiskopAntje/status/995918102188654592
Samma förolämpning om oss som tror men inte uppfattas kunna tänka kan med fördel aktualiseras på Pingstdagen. Röstsiffrorna i gudstjänstutskottet var i de teologiskt undermåliga ställningstagandena 8-7. Sossar i block och ÖKA därtill. Här faller talet om stor enighet. Det blev annorlunda i plenum. Det beror på att posk-arna lät lura sig. Det är med en majoritet bestående av ett politiskt parti, som i sina politiska ställningstaganden håller oss som tror att Jesus är Herren vara slappa i tanken. Detta är en personlig förolämpning av varje gudstjänstfirare, också av dem som röstar S! Tar ni verkligen sådant? De som hånar tron i friskoledebatten röstade igenom kyrkohandboken, det är saken på söndag.
Vi kyrkokristna. som direkt avvisar talet att kristendom är en religion utan idogt hävdar, att vi gör den korrekta verklighetsbeskrivningen och att den som beskriver världen utan att tänka och tala om Gud far vilse (Romarbrevet igen!), behöver inte förfalla till kristlig mähä-ism mot det personligt oförsynta. Men Jesus fick ju ta en del? Jo, men vi är faktiskt kyrkokristna i en demokratisk stat där vi har tanke-, tro, åsikts- och insiktsfrihet. Det sista betyder forskningsfrihet! Vi tar ingen skit. Allra minst från Makten! När vi ser ett tidigare folkrörelseparti förfalla och bli överhet och åsiktsproducent med egen reklambyrå uppifrån, i grunden en apparat för Makt, då upplivas vi till kraftfull opposition. Inte mot partiet utan mot de tanklösa. Detta är i djupaste mening en respektfull hållning inför svensk socialdemokrati men inte inför Sverigesocialdemokraterna.
Varför blir det så här illa?
De insiktslösa är lössen i arbetarrörelsens fana. Skaka lössen ur fanan!
Nu återstår frågan hur livligt det blir på nästa kyrkostyrelsesammanträde när denna grundläggande profilfråga får inleda dagens arbete. Klipp till frimodigt! Och vad ska Antje säga, stackars Antje. För hon är väl med på sammanträdet och inte ute och reser?
Vill ni veta något annat som det skvallras om?
Från familjen Göransson lär det ha kommit en ny skrivelse med frågan om hur kyrkohandboken kunnat sändas ut innan upphovsrättsfrågorna är lösta. I Antjeborg fortsätter problemen. Handläggaren är sjuk. Av oro? Som det heter på ålderdomshemmet: "Ropa inte hej förrän du hoppat över bäckenet!"
Fattar ni vad som hävdas? Kyrkohandboken är resultatet av lagbrott. Detta ska somliga fira på söndag. Fram med den nya skrivelsen så att alla kan bilda sig en uppfattning. Klipp till frimodigt en gång till! Jag kan förstå om man i Antjeborg vill fördröja att skrivelsen blir känd till nästa vecka. Tänk om Schottenius får tag i skrivelsen och DN gör en insats. Då blir det smolk i glädjebägaren. Skrivelsen bör alltså hållas undan till efter festen. Låt inte det tricket lyckas, sa överste Olofsson när han tipsade. Glöm nu inte var ni läste detta om brevet först. Vad vore den kyrkliga världen utan överstarna, förresten?
Bloggardag såg denna morgon att Dag Sandahl skrivit ett inlägg i Östra Småland/Nyheterna. "Starka känslor" hette det i bildtexten. Mer än så, menar Bloggardag. Uppbragthet är mer existentiellt än bara något känslomässigt. Det är kropp, själ och ande!
http://www.ostrasmaland.se/debatt/kyrkohandboken-gor-gammal-prast-uppbragt/
måndag 14 maj 2018
Kyrkovetenskaplig exkursion
Så här i vårens tid uppskattar studenter att få göra exkursioner. Bloggardag vill inte vara sämre. Nu ger vi oss ut i det kyrkovetenskapliga landskapet för att omsorgsfullt jaga fake news och vanföreställningar.
Demokratin i kyrkan
Kyrkofullmäktige är en del av samhällets politiska system, konstaterade Göran Gustafsson i undersökningen Mellan religion och politik (Lund 1977 s 235). Att 12% av fullmäktigeledamöterna i Stockholms stift var ateister var förstås en omständighet som debatterades när boken kom (Gustafsson s 163). I Svensk Kyrkotidning hade det också förts en omfattande debatt om demokratiseringen i mitten av 1970-talet. Den sammanfattades i en bok som Bengt Wadensjö gav ut, Demokratin i kyrkan (Stockholm 1976). Avsikten med SKT:s artikel serie var "dels att söka analysera vad motsättningarna och misstron bottnar i, djupast sett, dels att samråda om hur de skall övervinnas på bästa sätt." Wadensjö s 7) Den som påstår att det inte funnits en sådan debatt, har helt enkelt fel. Motsättningar och misstro!
Grundproblemet analyserar Einar Billing i Kyrka och stat i vårt land i detta nu (Stockholm 1942), föredraget han höll vid Västerås stifts prästmöte 1937. Gustaf Wingren gav ut aktstycket i en andra upplaga, Eingar Billing, Den svenska folkkyrkan (Stockholm 1963). Wingren skrev i förordet: "Vi svenskar borde, långt mer än som sker, läsa dokument från vårt begynnande 1900-tal, särskilt dokument rörande kyrkosynen. Sikten var i vissa stycken mycket klarare då än den är nu." (aa s 8)
1937 är problemen för kyrkolivet i Tyskland en varningsklocka för Billing. Alltför dyrt köpt är den folkkyrkans yttre universalitet som köps blott på bekostnad av ett försvagande av den kristligt religiösa halten" (aa 1963 s 155). Detta är sagt mot bakgrund av statliga reformkrav på kyrkoläran.
Om denna konflikt kan man läsa i CA Hessler, Statskyrkodebatten (Stockholm 1964, s 319) om man inte ger sig på KG Hammars avhandling, Liberalteologi och kyrkopolitik (Lund 1972) för att se sambanden. Hessler menar att tjugo år efter Billing reses kravet av Stockholms-Tidningens kyrkoreporter Nils-Gösta Ekman och socialdemokraten Arndt Johansson från Falun, en tidningsman han också, på anpassning efter folkmeningen för att folkkyrkan ska bli folkkyrka. Så tänkte inte Billing. Här är ett problem. De nya folkkyrkomännen föredrar att gå förbi demokratiproblemet om gränsdragning efter att ha nämnt det.
Vill någon ta till sig en kort och begåvad genomgång av demokratifrågan kan Thomas Ekstrands bok Folkkyrkans gränser, Verbum, Stockholm 2002, s 122-127, särskilt s 126 rekommenderas. Där finns frågor att ta sig an!
Indirekta val
Det gamla systemet innebar val lokalt. Sedan rullade det på. POSK är en grupp som numera driver det kravet. Det står i överensstämmelse med vad de klassiska folkkyrkoteologerna lärde. Skillnaden är förstås att efter beslutet år 1982 har politiker fritt tillträde till läroavgöranden. Gamla folkkyrkoteologer hade svimmat om de förstått detta för det fall de inte redan dött. Och det har de.
Läran fastställs
Olov Hartman kritiserade socialetikerna (Nils-Gösta Ekman närmast eftersom han skrivit en bok, Kyrkan nollställd, Stockholm 1960) i tidningen Vår Kyrka (1961 nr 8):
En kyrka kan inte förneka sin historia och förbli kyrka: "Skär av henne från rötterna – sen är hon andlig massaved."
Ordet och bekännelsen behöver tolkas, kanske kompletteras men ingen har rätt att ändra något. "Detta skulle vara våld på kyrkan, inte ett beslut i kyrkan. Det skulle strid mot ämnet för kyrkliga överläggningar." (VK 1961 nr 8) .
Citatet räcker för att förstå frågans komplexitet. Eller med Gottfrid Billings svar på frågan hur beslut fattas i Kyrkan: "Vi övertygar varandra med goda argument." Det betyder att det egentligen är receptionsprocessen som avgör beslutens halt. Tror det troende folket detta som nu sägs med stöd i Skriften och bekännelsen? Frågan är högaktuell med ny kyrkohandbok. Kyrkomöten kan besluta. Praktiken avgör.
Myten om läronämnden
Ett sätt att hantera läroprocessen i det demokratiska kyrkomötet var att inrätta en läronämnd. Det ändrar inte att det i grunden är Kyrkomötet som menar sig besluta också i lärofrågor. Det var just detta som var poängen med det nya kyrkomötet, det som beslöts år 1982. Så som socialetikerna tänkt, så blev det. Man kan läsa Dag Sandahls avhandling, Folk & Kyrka (Stockholm 1986). Ragnar Ekström pekar i sammahanget på den nyare teologiska forskningen och de ekumeniska kontakterna som bidrag för kyrkliga överläggningar om bekännelsen. Ni läser väl Meddelande från Laurentiistiftelsen 1959:3 s 1f? Annars läser man Ekströms gediga prästmötesavhandling, Gudsfolk och folkkyrka (Lund 1964).
Att det nuvarande s k kyrkomötet tar beslut i lärofrågor är den nya kyrkohandboken ett lysande exempel på. Här fastställs läran. Så blir det som det blir. Gud blir vår moder... Skulle inte detta räcka som argument för att Kyrkomötet menar sig ha beslutsmakt i lärofrågor så sök efter begreppet "bekännelsemässiga implikationer" när administrativa beslut har fattats.
Folket i folkkyrkan
Folket i folkkyrkan får inta bli herrar i sin Herres Kyrka, det är det hela. Här finns sedermera ärkebiskop Brilioths anklagelse "riktad mot den latenta, passiva kyrksamhetens talrika representanter". Yngve Brilioth, Kyrkokristendom, Stockholm 1935, s 135. För Brilioth är ett grundläggande problem namnkristendomen, den som inte praktiserar kyrkogång.
Hanterandet av en majoritet som blev minoritet
En sak är frågan om ämbetet. I Svenska kyrkan är löftesbrotten också en avgörande och moraliskt tvivelaktig komponent. 1958 blir ett gränsår men sannerligen inte det enda. Vägen bort från det Svenska kyrkan beslutat och regeringen nödgats instämma i, har varit konsekvent och tagit steg för steg, den senaste steget i kyrkomötet 2017. Med lögnen som vapen och sveket som verktyg är det träffande uttryck som använts för att beskriva förhållandet.
Att stå världen emot – en kristens kallelse
Det står var och en fritt att läsa Einar Billing eller Yngve Brilioth eller bådadera. Om man nu ska hålla sig inom Svenska kyrkans gränsmärken. De enda som har en hum om vad dessa skrev är de högkyrkliga. Fundera över det! Jag anar svaret. Så är också Bloggardag mer inkulturerad i Svenska kyrkan än självaste ärkebiskopen.
Till sist
Kyrkolivet är en intellektuell miljö. Också.
Demokratin i kyrkan
Kyrkofullmäktige är en del av samhällets politiska system, konstaterade Göran Gustafsson i undersökningen Mellan religion och politik (Lund 1977 s 235). Att 12% av fullmäktigeledamöterna i Stockholms stift var ateister var förstås en omständighet som debatterades när boken kom (Gustafsson s 163). I Svensk Kyrkotidning hade det också förts en omfattande debatt om demokratiseringen i mitten av 1970-talet. Den sammanfattades i en bok som Bengt Wadensjö gav ut, Demokratin i kyrkan (Stockholm 1976). Avsikten med SKT:s artikel serie var "dels att söka analysera vad motsättningarna och misstron bottnar i, djupast sett, dels att samråda om hur de skall övervinnas på bästa sätt." Wadensjö s 7) Den som påstår att det inte funnits en sådan debatt, har helt enkelt fel. Motsättningar och misstro!
Grundproblemet analyserar Einar Billing i Kyrka och stat i vårt land i detta nu (Stockholm 1942), föredraget han höll vid Västerås stifts prästmöte 1937. Gustaf Wingren gav ut aktstycket i en andra upplaga, Eingar Billing, Den svenska folkkyrkan (Stockholm 1963). Wingren skrev i förordet: "Vi svenskar borde, långt mer än som sker, läsa dokument från vårt begynnande 1900-tal, särskilt dokument rörande kyrkosynen. Sikten var i vissa stycken mycket klarare då än den är nu." (aa s 8)
1937 är problemen för kyrkolivet i Tyskland en varningsklocka för Billing. Alltför dyrt köpt är den folkkyrkans yttre universalitet som köps blott på bekostnad av ett försvagande av den kristligt religiösa halten" (aa 1963 s 155). Detta är sagt mot bakgrund av statliga reformkrav på kyrkoläran.
Om denna konflikt kan man läsa i CA Hessler, Statskyrkodebatten (Stockholm 1964, s 319) om man inte ger sig på KG Hammars avhandling, Liberalteologi och kyrkopolitik (Lund 1972) för att se sambanden. Hessler menar att tjugo år efter Billing reses kravet av Stockholms-Tidningens kyrkoreporter Nils-Gösta Ekman och socialdemokraten Arndt Johansson från Falun, en tidningsman han också, på anpassning efter folkmeningen för att folkkyrkan ska bli folkkyrka. Så tänkte inte Billing. Här är ett problem. De nya folkkyrkomännen föredrar att gå förbi demokratiproblemet om gränsdragning efter att ha nämnt det.
Vill någon ta till sig en kort och begåvad genomgång av demokratifrågan kan Thomas Ekstrands bok Folkkyrkans gränser, Verbum, Stockholm 2002, s 122-127, särskilt s 126 rekommenderas. Där finns frågor att ta sig an!
Indirekta val
Det gamla systemet innebar val lokalt. Sedan rullade det på. POSK är en grupp som numera driver det kravet. Det står i överensstämmelse med vad de klassiska folkkyrkoteologerna lärde. Skillnaden är förstås att efter beslutet år 1982 har politiker fritt tillträde till läroavgöranden. Gamla folkkyrkoteologer hade svimmat om de förstått detta för det fall de inte redan dött. Och det har de.
Läran fastställs
Olov Hartman kritiserade socialetikerna (Nils-Gösta Ekman närmast eftersom han skrivit en bok, Kyrkan nollställd, Stockholm 1960) i tidningen Vår Kyrka (1961 nr 8):
En kyrka kan inte förneka sin historia och förbli kyrka: "Skär av henne från rötterna – sen är hon andlig massaved."
Ordet och bekännelsen behöver tolkas, kanske kompletteras men ingen har rätt att ändra något. "Detta skulle vara våld på kyrkan, inte ett beslut i kyrkan. Det skulle strid mot ämnet för kyrkliga överläggningar." (VK 1961 nr 8) .
Citatet räcker för att förstå frågans komplexitet. Eller med Gottfrid Billings svar på frågan hur beslut fattas i Kyrkan: "Vi övertygar varandra med goda argument." Det betyder att det egentligen är receptionsprocessen som avgör beslutens halt. Tror det troende folket detta som nu sägs med stöd i Skriften och bekännelsen? Frågan är högaktuell med ny kyrkohandbok. Kyrkomöten kan besluta. Praktiken avgör.
Myten om läronämnden
Ett sätt att hantera läroprocessen i det demokratiska kyrkomötet var att inrätta en läronämnd. Det ändrar inte att det i grunden är Kyrkomötet som menar sig besluta också i lärofrågor. Det var just detta som var poängen med det nya kyrkomötet, det som beslöts år 1982. Så som socialetikerna tänkt, så blev det. Man kan läsa Dag Sandahls avhandling, Folk & Kyrka (Stockholm 1986). Ragnar Ekström pekar i sammahanget på den nyare teologiska forskningen och de ekumeniska kontakterna som bidrag för kyrkliga överläggningar om bekännelsen. Ni läser väl Meddelande från Laurentiistiftelsen 1959:3 s 1f? Annars läser man Ekströms gediga prästmötesavhandling, Gudsfolk och folkkyrka (Lund 1964).
Att det nuvarande s k kyrkomötet tar beslut i lärofrågor är den nya kyrkohandboken ett lysande exempel på. Här fastställs läran. Så blir det som det blir. Gud blir vår moder... Skulle inte detta räcka som argument för att Kyrkomötet menar sig ha beslutsmakt i lärofrågor så sök efter begreppet "bekännelsemässiga implikationer" när administrativa beslut har fattats.
Folket i folkkyrkan
Folket i folkkyrkan får inta bli herrar i sin Herres Kyrka, det är det hela. Här finns sedermera ärkebiskop Brilioths anklagelse "riktad mot den latenta, passiva kyrksamhetens talrika representanter". Yngve Brilioth, Kyrkokristendom, Stockholm 1935, s 135. För Brilioth är ett grundläggande problem namnkristendomen, den som inte praktiserar kyrkogång.
En sak är frågan om ämbetet. I Svenska kyrkan är löftesbrotten också en avgörande och moraliskt tvivelaktig komponent. 1958 blir ett gränsår men sannerligen inte det enda. Vägen bort från det Svenska kyrkan beslutat och regeringen nödgats instämma i, har varit konsekvent och tagit steg för steg, den senaste steget i kyrkomötet 2017. Med lögnen som vapen och sveket som verktyg är det träffande uttryck som använts för att beskriva förhållandet.
Att stå världen emot – en kristens kallelse
Det står var och en fritt att läsa Einar Billing eller Yngve Brilioth eller bådadera. Om man nu ska hålla sig inom Svenska kyrkans gränsmärken. De enda som har en hum om vad dessa skrev är de högkyrkliga. Fundera över det! Jag anar svaret. Så är också Bloggardag mer inkulturerad i Svenska kyrkan än självaste ärkebiskopen.
Till sist
Kyrkolivet är en intellektuell miljö. Också.
söndag 13 maj 2018
Vanföreställningar
En del föreställningar måste det kanske röjas i av det enkla skälet att de är vanföreställningar. Den egentliga frågan om demokrati i kyrkan ska skiljas från frågan hur maktapparater kan bemäktiga sig kyrkoapparaten i egna intressen.
Det gamla sättet var principiellt kyrkligt tänkt. Det troende folket (i princip de döpta, konfirmerade och myndiga) röstar till den lokala nivån, antingen genom en konkret hörbar röst på en kyrkstämma eller med en röstsedel i ett kyrkofullmäktigeval. Det kunde få till följd att kyrkofullmäktige uppfattades ha ekonomiska frågor om hand medan kyrkorådet var det särskilda organet för Kyrkan inre liv, fromsinthet om ni vill. Kyrkofullmäktige- institutionen är en företeelse från 1930-talet, valdes kyrkofullmäktige i de stora städerna partipolitiskt. I mindre sammanhang skedde mandatfördelningen efter styrkan i valet till kommunfullmäktige och så sattes enhetslistor samman. Urvalet i kyrkorådet styrdes lite annorledes. Där placerades de som var intresserade "för saken", som det kunde heta. Fullmäktige hanterade ekonomi och byggnader, tänkte man. Inte trons frågor.
Kyrkstämman var det annorlunda med. Där visste de som samlades vilka som var kyrkliga. Vi behöver inte diskutera hur en kyrkstämma skulle kunna organiseras med röstning inom högmässans ram (så har det aldrig varit!). Däremot måste vi obetingat fundera över den partipolitiska makten över Svenska kyrkan och möjligheten att använda/missbruka Svenska kyrkan som en plattform för egen ideologi. Här är problemet och det är efter 1982 skärpt.
Här kan MTD-religionen aldrig stå emot. Praktiserad kristen tro kan. Principiellt i alla fall. När Deutsche Christen tar över i Tyskland kan en Bekännelsekyrka organiseras. Det gick så bra från 1933/34 att nazisterna förbjöd denna identitetstydliga Kyrka 1937.
Problemet med den välintegrerade kyrkostrukturen är att den blir beroende av sin omvärld. Omvärlden är bibliskt sett just "världen med dess väsende". Kring detta problem fördes samtal på 1950-talet i Svenska kyrkan. Det kan man läsa något om i doktorsavhandlingar. Skillnaden från då till nu är att de som förordade att kyrkomötet skulle ha auktoritet att fastställa kyrkans bekännelse var få och uppfattades som extrema. Bekännelsen var det givna och om den röstades inte.
Det skulle bli annorlunda genom 1982 års kyrkomötesreform. I klartext: en generation senare genomfördes något som tidigare varit otänkbart. I en välskriven reservation skrev de kloka sig fria. De som sällar sig till dessa reservanter, varav de flesta är döda men några lever också i vår tid, står trygga mot alla pretentiösa kyrkomötesbeslut efter den nya ordningen. I andliga frågor (de som rör bekännelse, gudstjänstböcker mm) saknar det nuvarande kyrkomötet auktoritet, det är den grundläggande reformatoriska hållningen och vårt samtida problem.
Vi måste få en ordning med kyrkligaa val efter den tidigare modellen. Direktval i församlingen, indirekta därefter. Det är möjligt att kyrkstämman blir ett alternativ om 10-15 år givet at det blir som det sägs, att 1/3 av medlemmarna försvinner. En kyrka med 4 miljoner medlemmar kanske måste ha en beslutskostym därefter? Om Nordölands församling består av 1200 medlemmar med dominans för 70+ – vilken form behövs då för att styra och styra så att engagemang stimuleras och tas tillvara? Moheda pastorat med 1800 i tre församlingar efter motsvarande minskning – hur ska det fungera? Finns det några som är beredda att axla ansvaret? Samtidigt sätter sig då partiernas företrädare för att styra Svenska kyrkan nationellt och på stiftsnivå. Detta håller inte.
Det finns de som begär realistiska alternativ till den valordning som nu är som vore den av Gud given. Den sortens folk kommer inte att ge sig. Nyckelorden är "realistisk" eller "verkligheten" men detta är högst personliga kategorier. Det som inte stämmer med förförståelsen blir då definitionsmässigt helt fel. Detta går att säga om man inte läst Kuhn om vetenskapens revolutionära struktur. Allt kommer att bli mycket överraskande om det nu är realistiskt att tänka sig att realisterna lever då i det stora sönderfallets tid. Stora system faller stort. Det vi nu har, kommer inte att bestå.
Ämbetsfrågan får många att hoppa högt. Frågan är inte vad som skulle hända om Svenska kyrkan sa nej till kv*nnl*g* pr*st*r, en majoritet av medlemmarna säger ju redan i praktiken nej till allt vad präster heter genom att bojkotta söndagens gudstjänst. Frågan är varför vi ska acceptera att 1958 års kyrkomötes beslut med samvetsklausul och allt inte ska respekteras. Det är detta som hänt. Vilket är då svaret?
Den frågan ska med fördel ställas till de präster som – oss emellan – har föga aning om vad ämbetsfrågan gäller. De har helt enkelt inte läst på om själva prästämbetet. Om det beror på intellektuell oförmåga/lättja eller på den djupgående insikten att detta är något man ska passa sig för, låter vi vara osagt.
Bland motståndarna, de kallas så, finns det kanske skäl att följa den allmänna debatten om manligt och kvinnligt just nu. En del tycks inte längre vara riktigt så som det sagts. Nu ställs frågor av typ: Vad är moderskap? Är män djur? Är män (som grupp) mer formella och kvinnor (som grupp) mer relationella? Vad säger pridandet om manligt och kvinnligt och hur är det med det tredje könet? Också den som försökt förstå den teologiska frågan om ämbetet behöver förstå de samhällsfrågor som var klangbotten för riksdagsbeslutet 1958.
Hur är det därtill med talet om fienden som går omkring som ett rytande lejon och söker vem han må uppsluka? Är insikten om det pågående kriget verklighet för gudstjänstfirarna? Eller lever de i vanföreställningen att vi i det kyrkliga ägnar oss åt något ofarligt tidsfördriv? Jodå. Det gör vi. Givet att vi ägnar oss åt MTD-religion. Blir det tal om kristendom är situationen en annan. Kom ihåg Lucia!
Låter Bloggardag bister igen? Han överlade på nytt med Dag Sandahl, som sa: -Jag läser Torsdagsdepressionen på nätet och möter en som heter Jorméus. Han finner det oroande att insamlingsresultaten minskar och Sida-bidragen ökar. Men det ju just detta jag sa för snart 30 år sedan! Samtiden är onödig. Det hade kanske varit klokare om ni lyssnat på de högkyrkliga, de ni avfärdade? Den där exkluderande linjen mot somliga kostar mycket för alla. Och då är det kanske tid för Frimodig kyrka och andra att besinna ordet: Det är rätt att göra uppror. Eller i varje fall bedriva så mycket opposition att någon frimodig sagt ett vänligt ord om den framtid som är vår kallelse och därmed inte spelar med samtidigheten. Om Frimodig kyrka inte opponerar i denna tid, hur gestaltar sig framtiden då?
Det gamla sättet var principiellt kyrkligt tänkt. Det troende folket (i princip de döpta, konfirmerade och myndiga) röstar till den lokala nivån, antingen genom en konkret hörbar röst på en kyrkstämma eller med en röstsedel i ett kyrkofullmäktigeval. Det kunde få till följd att kyrkofullmäktige uppfattades ha ekonomiska frågor om hand medan kyrkorådet var det särskilda organet för Kyrkan inre liv, fromsinthet om ni vill. Kyrkofullmäktige- institutionen är en företeelse från 1930-talet, valdes kyrkofullmäktige i de stora städerna partipolitiskt. I mindre sammanhang skedde mandatfördelningen efter styrkan i valet till kommunfullmäktige och så sattes enhetslistor samman. Urvalet i kyrkorådet styrdes lite annorledes. Där placerades de som var intresserade "för saken", som det kunde heta. Fullmäktige hanterade ekonomi och byggnader, tänkte man. Inte trons frågor.
Kyrkstämman var det annorlunda med. Där visste de som samlades vilka som var kyrkliga. Vi behöver inte diskutera hur en kyrkstämma skulle kunna organiseras med röstning inom högmässans ram (så har det aldrig varit!). Däremot måste vi obetingat fundera över den partipolitiska makten över Svenska kyrkan och möjligheten att använda/missbruka Svenska kyrkan som en plattform för egen ideologi. Här är problemet och det är efter 1982 skärpt.
Här kan MTD-religionen aldrig stå emot. Praktiserad kristen tro kan. Principiellt i alla fall. När Deutsche Christen tar över i Tyskland kan en Bekännelsekyrka organiseras. Det gick så bra från 1933/34 att nazisterna förbjöd denna identitetstydliga Kyrka 1937.
Problemet med den välintegrerade kyrkostrukturen är att den blir beroende av sin omvärld. Omvärlden är bibliskt sett just "världen med dess väsende". Kring detta problem fördes samtal på 1950-talet i Svenska kyrkan. Det kan man läsa något om i doktorsavhandlingar. Skillnaden från då till nu är att de som förordade att kyrkomötet skulle ha auktoritet att fastställa kyrkans bekännelse var få och uppfattades som extrema. Bekännelsen var det givna och om den röstades inte.
Det skulle bli annorlunda genom 1982 års kyrkomötesreform. I klartext: en generation senare genomfördes något som tidigare varit otänkbart. I en välskriven reservation skrev de kloka sig fria. De som sällar sig till dessa reservanter, varav de flesta är döda men några lever också i vår tid, står trygga mot alla pretentiösa kyrkomötesbeslut efter den nya ordningen. I andliga frågor (de som rör bekännelse, gudstjänstböcker mm) saknar det nuvarande kyrkomötet auktoritet, det är den grundläggande reformatoriska hållningen och vårt samtida problem.
Vi måste få en ordning med kyrkligaa val efter den tidigare modellen. Direktval i församlingen, indirekta därefter. Det är möjligt att kyrkstämman blir ett alternativ om 10-15 år givet at det blir som det sägs, att 1/3 av medlemmarna försvinner. En kyrka med 4 miljoner medlemmar kanske måste ha en beslutskostym därefter? Om Nordölands församling består av 1200 medlemmar med dominans för 70+ – vilken form behövs då för att styra och styra så att engagemang stimuleras och tas tillvara? Moheda pastorat med 1800 i tre församlingar efter motsvarande minskning – hur ska det fungera? Finns det några som är beredda att axla ansvaret? Samtidigt sätter sig då partiernas företrädare för att styra Svenska kyrkan nationellt och på stiftsnivå. Detta håller inte.
Det finns de som begär realistiska alternativ till den valordning som nu är som vore den av Gud given. Den sortens folk kommer inte att ge sig. Nyckelorden är "realistisk" eller "verkligheten" men detta är högst personliga kategorier. Det som inte stämmer med förförståelsen blir då definitionsmässigt helt fel. Detta går att säga om man inte läst Kuhn om vetenskapens revolutionära struktur. Allt kommer att bli mycket överraskande om det nu är realistiskt att tänka sig att realisterna lever då i det stora sönderfallets tid. Stora system faller stort. Det vi nu har, kommer inte att bestå.
Ämbetsfrågan får många att hoppa högt. Frågan är inte vad som skulle hända om Svenska kyrkan sa nej till kv*nnl*g* pr*st*r, en majoritet av medlemmarna säger ju redan i praktiken nej till allt vad präster heter genom att bojkotta söndagens gudstjänst. Frågan är varför vi ska acceptera att 1958 års kyrkomötes beslut med samvetsklausul och allt inte ska respekteras. Det är detta som hänt. Vilket är då svaret?
Den frågan ska med fördel ställas till de präster som – oss emellan – har föga aning om vad ämbetsfrågan gäller. De har helt enkelt inte läst på om själva prästämbetet. Om det beror på intellektuell oförmåga/lättja eller på den djupgående insikten att detta är något man ska passa sig för, låter vi vara osagt.
Bland motståndarna, de kallas så, finns det kanske skäl att följa den allmänna debatten om manligt och kvinnligt just nu. En del tycks inte längre vara riktigt så som det sagts. Nu ställs frågor av typ: Vad är moderskap? Är män djur? Är män (som grupp) mer formella och kvinnor (som grupp) mer relationella? Vad säger pridandet om manligt och kvinnligt och hur är det med det tredje könet? Också den som försökt förstå den teologiska frågan om ämbetet behöver förstå de samhällsfrågor som var klangbotten för riksdagsbeslutet 1958.
Hur är det därtill med talet om fienden som går omkring som ett rytande lejon och söker vem han må uppsluka? Är insikten om det pågående kriget verklighet för gudstjänstfirarna? Eller lever de i vanföreställningen att vi i det kyrkliga ägnar oss åt något ofarligt tidsfördriv? Jodå. Det gör vi. Givet att vi ägnar oss åt MTD-religion. Blir det tal om kristendom är situationen en annan. Kom ihåg Lucia!
Låter Bloggardag bister igen? Han överlade på nytt med Dag Sandahl, som sa: -Jag läser Torsdagsdepressionen på nätet och möter en som heter Jorméus. Han finner det oroande att insamlingsresultaten minskar och Sida-bidragen ökar. Men det ju just detta jag sa för snart 30 år sedan! Samtiden är onödig. Det hade kanske varit klokare om ni lyssnat på de högkyrkliga, de ni avfärdade? Den där exkluderande linjen mot somliga kostar mycket för alla. Och då är det kanske tid för Frimodig kyrka och andra att besinna ordet: Det är rätt att göra uppror. Eller i varje fall bedriva så mycket opposition att någon frimodig sagt ett vänligt ord om den framtid som är vår kallelse och därmed inte spelar med samtidigheten. Om Frimodig kyrka inte opponerar i denna tid, hur gestaltar sig framtiden då?
lördag 12 maj 2018
Blicka framåt, glöm det som är och det som var!
Den som läst boken Gökboet minns kanske hur Stora Syster ler mot patienten för att komma överens om reglerna. Patienten ler tillbaka. Båda vet att kriget har börjat. Så tänker jag när jag manas att se framåt. Jag ser ju hellre hur allt hänger ihop. Det mesta gör nämligen det, logiskt. Också det befängda har sitt logiska sammanhang. Men då är det bättre att se detta faktiska än drömma sig bort i något som kan tänkas. Men om det tänks efter tycks denna dröm särskilt trolig, givet att man ser sig tillbaka och ser sammanbrottets logik. "Det går åt helvete, förstår du väl!". Det var Olov Hartmans analys när han granskade Ingmar Ströms hållningar och handlingsplaner. Vi befinner oss i den avundsvärda positionen att vi kan jämföra hur det troddes och tänktes i Svenska kyrkan då och vad som sedan kom att följa och bli vårt nu.
Låt oss se framåt och glömma vad som varit. I vart fall för stunden.
Så heter det när POSK ska kommunicera den nya kyrkohandboken.
Se framåt mot att vi ber till Gud vår fader och vår moder? Se framåt mot eukaristiska böner som är språkligt undermåliga och i sin teologi alls inte evangeliska och/eller katolska. Se framåt och glömma vad revisorerna sa om processsen liksom glömma vilka aktiva val den lilla inflytelserika gruppen i Antjeborg gjort? Se framåt och... SPT ställer frågan vad som gagnar Guds rike och det blir i sammanhanget på sitt försiktiga sätt en revolutionär maning. Den som insupit något som kan kallas "svenskkyrklighet" med modersmjölken vet att inte glömma det som har varit och kan just därför blicka framåt.
Act Alliance är tydligen ett formidabelt misslyckande. Det betyder att vi som alls inte trodde denna konstruktion har fått rätt. Vad säger missionsförbundaren Lysén då? Mer av samma men utstofferat blir hans hållning. Det ska heta Act Svenska kyrkan eller act Svenska kyrkan, det är inte bestämt." t-et" kan gestaltas som ett kors. Vad säger Kyrkostyrelsen? Kyrkostyrelsen tyckte att detta var klokt sagt och kunde ta beslutet vid sittande sammanträde. Och Frimodig kyrka? Nu ska vi vara solidariska och se framåt. Frimodig kyrka, med plats i kyrkostyrelsen, menade sig inte skaffa rådrum för att prata om de verkliga problemen när det gäller Svenska kyrkan. Beslut om en månad skulle bli detsamma. Själva grundproblemet lämnas olöst för kosmetiska förändringar, i grunden meningslösa även om det läggs 27 miljoner på dem.
Det är inte klokt. Grundproblemet är att hela den folkrörelsestruktur som Lutherhjälpen och SKM var är borta. Det kyrkfolk som paketerade fastebössor och de som engagerade sig för SKM med missionsauktioner och som visste vilken kyrkoårstid som hörde med vilken insamlingstid finns inte längre. Utan kyrkfolk stannar Svenska kyrkan. Det blir en apparat som blir beroende av att få bidrag och kan leva på tanken att kyrkor är bra på socialt och internationellt arbete. Färre gudstjänster gör sitt.
Ormesberga kyrka måste vara ett typexempel. Där drogs in rätt bra kollekter sett till invånarantalet under insamlingsperioderna. Nu var där inte en enda gudstjänst söndag förmiddag. Det blev inga kollekter alls. Detta kunde styrelsen övervägt och sagt att ett namnbeslut tas inte förrän vi frågat forskarna om vad de ser av framtid för allt vad insamlingar heter i det nu konkurrensutsatta läget. Är det för den delen så nödvändigt att ha egna kyrkliga organisationer om människor ändå ger frikostigt? Nog finns det mycket att rannsaka. Inte minst som många under lång tid varit tveksamma, inte minst folk i Frimodig kyrka. Så vad säger FK? "Nu ska vi ser framåt!"
(Jag har fortfarande inte läst reservationerna om upphovsrättseländet eller detta att Artos fick "nej", men det är kanske en annan sak). Verkar Bloggardag bister? Det är ett intet mot vad Dag Sandahl är! Men Kyrkostyrelsen kan vara nöjd. Enighet gäller. Utan eftertanke.
Varför är Dag Sandahl bister? Redan förra århundradet ställde han frågorna om det internationella arbetets bas när gåvorna minskade och anslagen ökade. Var fanns folkrörelsen? Den dog ut. Och för Dag Sandahls del gäller att han till det internationella antagligen ger 1% av vad hans morsa gav. Till SKUT ger han inte en krona. Det handlar helt enkelt om tillit. Där den saknas, vill man inte ge något bidrag. Varför skulle Dag Sandahl vilja ge bidrag till abortverksamhet, till exempel? Eller ens ge bidrag till ett system som aldrig skulle anställa honom i någon funktion? Vill de inte ha honom ska de inte ha hans pengar, tänker han. Och våndas över kyrkoavgiften! Bloggardag vet hur Dag Sandahl tänker eftersom tanken verbaliserats, noterat för dem som undrar.
Vad handlar de sjunkande bidragen alltså om? Bristande tillit. Den gamla generationen är borta, den som närmast instinktivt uppfattade vad en fastekampanj var. Missionsivern? Den upprätthölls av missionärer med föredrag till ljusbilder. Sådana gives icke mer. Vi talar om försvunna folkrörelsemodeller/kyrkfolksrörelser! Kvar blir en organisation som uppifrån ska tända entusiasm med hjälp av ett nytt namn och en ny logga. Act Svenska kyrkan. Högst begripligt och entusiasmerande? Engelska och svenska i oskön förening. Agera. Svenska kyrkan var Yngve Kalins förslag.Ni behöver inte bekymra er. Kyrkostyrelsen tänker åt er. Beslutet är fattat. Nu ska ni blicka framåt. Men riktigt hur den där loggan ska se ut, vet ingen ännu. Inte ens Kyrkostyrelsen. I Kyrkostyrelsen fattas visa beslut. Blicka framåt!
Låt oss se framåt och glömma vad som varit. I vart fall för stunden.
Så heter det när POSK ska kommunicera den nya kyrkohandboken.
Se framåt mot att vi ber till Gud vår fader och vår moder? Se framåt mot eukaristiska böner som är språkligt undermåliga och i sin teologi alls inte evangeliska och/eller katolska. Se framåt och glömma vad revisorerna sa om processsen liksom glömma vilka aktiva val den lilla inflytelserika gruppen i Antjeborg gjort? Se framåt och... SPT ställer frågan vad som gagnar Guds rike och det blir i sammanhanget på sitt försiktiga sätt en revolutionär maning. Den som insupit något som kan kallas "svenskkyrklighet" med modersmjölken vet att inte glömma det som har varit och kan just därför blicka framåt.
Act Alliance är tydligen ett formidabelt misslyckande. Det betyder att vi som alls inte trodde denna konstruktion har fått rätt. Vad säger missionsförbundaren Lysén då? Mer av samma men utstofferat blir hans hållning. Det ska heta Act Svenska kyrkan eller act Svenska kyrkan, det är inte bestämt." t-et" kan gestaltas som ett kors. Vad säger Kyrkostyrelsen? Kyrkostyrelsen tyckte att detta var klokt sagt och kunde ta beslutet vid sittande sammanträde. Och Frimodig kyrka? Nu ska vi vara solidariska och se framåt. Frimodig kyrka, med plats i kyrkostyrelsen, menade sig inte skaffa rådrum för att prata om de verkliga problemen när det gäller Svenska kyrkan. Beslut om en månad skulle bli detsamma. Själva grundproblemet lämnas olöst för kosmetiska förändringar, i grunden meningslösa även om det läggs 27 miljoner på dem.
Det är inte klokt. Grundproblemet är att hela den folkrörelsestruktur som Lutherhjälpen och SKM var är borta. Det kyrkfolk som paketerade fastebössor och de som engagerade sig för SKM med missionsauktioner och som visste vilken kyrkoårstid som hörde med vilken insamlingstid finns inte längre. Utan kyrkfolk stannar Svenska kyrkan. Det blir en apparat som blir beroende av att få bidrag och kan leva på tanken att kyrkor är bra på socialt och internationellt arbete. Färre gudstjänster gör sitt.
Ormesberga kyrka måste vara ett typexempel. Där drogs in rätt bra kollekter sett till invånarantalet under insamlingsperioderna. Nu var där inte en enda gudstjänst söndag förmiddag. Det blev inga kollekter alls. Detta kunde styrelsen övervägt och sagt att ett namnbeslut tas inte förrän vi frågat forskarna om vad de ser av framtid för allt vad insamlingar heter i det nu konkurrensutsatta läget. Är det för den delen så nödvändigt att ha egna kyrkliga organisationer om människor ändå ger frikostigt? Nog finns det mycket att rannsaka. Inte minst som många under lång tid varit tveksamma, inte minst folk i Frimodig kyrka. Så vad säger FK? "Nu ska vi ser framåt!"
(Jag har fortfarande inte läst reservationerna om upphovsrättseländet eller detta att Artos fick "nej", men det är kanske en annan sak). Verkar Bloggardag bister? Det är ett intet mot vad Dag Sandahl är! Men Kyrkostyrelsen kan vara nöjd. Enighet gäller. Utan eftertanke.
Varför är Dag Sandahl bister? Redan förra århundradet ställde han frågorna om det internationella arbetets bas när gåvorna minskade och anslagen ökade. Var fanns folkrörelsen? Den dog ut. Och för Dag Sandahls del gäller att han till det internationella antagligen ger 1% av vad hans morsa gav. Till SKUT ger han inte en krona. Det handlar helt enkelt om tillit. Där den saknas, vill man inte ge något bidrag. Varför skulle Dag Sandahl vilja ge bidrag till abortverksamhet, till exempel? Eller ens ge bidrag till ett system som aldrig skulle anställa honom i någon funktion? Vill de inte ha honom ska de inte ha hans pengar, tänker han. Och våndas över kyrkoavgiften! Bloggardag vet hur Dag Sandahl tänker eftersom tanken verbaliserats, noterat för dem som undrar.
Vad handlar de sjunkande bidragen alltså om? Bristande tillit. Den gamla generationen är borta, den som närmast instinktivt uppfattade vad en fastekampanj var. Missionsivern? Den upprätthölls av missionärer med föredrag till ljusbilder. Sådana gives icke mer. Vi talar om försvunna folkrörelsemodeller/kyrkfolksrörelser! Kvar blir en organisation som uppifrån ska tända entusiasm med hjälp av ett nytt namn och en ny logga. Act Svenska kyrkan. Högst begripligt och entusiasmerande? Engelska och svenska i oskön förening. Agera. Svenska kyrkan var Yngve Kalins förslag.Ni behöver inte bekymra er. Kyrkostyrelsen tänker åt er. Beslutet är fattat. Nu ska ni blicka framåt. Men riktigt hur den där loggan ska se ut, vet ingen ännu. Inte ens Kyrkostyrelsen. I Kyrkostyrelsen fattas visa beslut. Blicka framåt!
fredag 11 maj 2018
Böneutropet – klokt och välbetänkt!
Böneutropet var klokt och välbetänkt. Det har Modéus II sagt, så det måste vara sant. Men Bloggardag funderar. Beslutet togs ju utifrån miljölagstiftningen, det vill säga på ett enkelt tekniskt sätt. Ett beslut som handlade om decibel. Det handlade lika lite om religionsfrihet som när en skogsarbetare jobbar med motorsågen, en glassbil kör runt eller en konsert anordnas med popmusik, som de kallar det. Motsvarande skulle också gälla dragspelsmusik via högtalare. Det som möjligtvis var klokt och välbetänkt var att avföra frågan och hantera den utifrån bullersynpunkt. Så var det i denna värld, som är i synd fallen.
I Modei II-världen blev det glädje och det var tvunget att skriva i ett skriftligt uttalande så att allmogen kunde få besked. Beslutet visar att religionsfriheten gäller brett i vår land, skrev han. Men, ursäkta en yngling, det var just denna frågeställning det var så angeläget att undvika.
Nu finns det sannolikt i Växjö kommun fler beslut som miljönämnd och polis kan ägna sig åt. Det kommer väl fler skriftliga uttalanden, där någon använder en anställning i Svenska kyrkan för att få fart på sitt genomslag opinionsmässigt. Och i oträngt läge. Kan vi få ett uttalande vad Modéus II tänker om alla p-böter som utfärdades i Växjö, när Lakers skulle firas? Kunde det kanske komma ett ord om nåd som i lyckliga yror (som vid firande av ett SM-guld) borde gå före parkeringsvakternas nit? Kosta vad det kosta vill för kommunen.
Fortfarande återstår att förstå vad böneutropet innebär. Är det en orimlig tanke att det uttrycker att detta området är muslimskt? En stadsdel i Växjö, alltså, det område som ropet når ut över. Kommunalrådet Tenje tänjer nog inte på sanningen när hon varnar för skärpt segregation. Själv har jag varnats för att köra Mörners väg. "Man vet inte vad som händer." Det är som i Harlem in the good old days. Om detta är hållningen i Växjö, är det väl en risk att biskopen genom att uttala sig i målet spelar högt med sin auktoritet?
Självklart är ett enda böneutrop alldeles för lite. Normaliteten är fem bönerop per dygn och det betyder 35 bönerop per vecka när programmet är fullt utbyggt. Inte ens 4 minuter per gång, det ska inte vara så mycket att bråka om. Att det pågår en tillvänjningsprocess, som innebär att de som ogillar utropen flyttar, är givet. Så på sikt? Växjö får en muslimsk stadsdel. Segregationen blir ett formaliserat faktum. Själva tankemodellen är helt begriplig.
Sekulariserade svenskar? Fattar ingenting, men kan häpna vakna en morgon av beskedet att den lokala puben stängt och att barnet kommer hem från förskolan med budskapet att "fläskkött är dåligt". Tro inte att jag fablar. Jag citerar barnbarnet då 4 år. Han är 16 numera.
Kyrkreträtten? Jag säger bara exponetialfunktionen. Har Bloggardag så väldiga matematiska kunskaper? Gud sänder oss hjälp! 1 – 2 – 4 – 8 – 16 – 32. Längre behöver vi inte gå. Men då kunde Modéus II få frågan efter vilken formel klockklangen i Växjö stift minskar. Överste Salander gillar att räkna så och plåga sin biktfader med insikter just från högre militära skolor. Så vilket är svaret?
Det är här vår vän Eva Nordung-Byström kommer oss till hjälp. Visserligen är det mesta i hennes artikel om framtidens Härnösands stift ointressant.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/nu-ritas-framtidens-karta-over-harnosands-stift
Det mest intressanta med det stiftet är ginen Härnö. Den bör avprovas liksom också en del andra sorter av lokalt slag från andra delar av den svenska folkkyrkans territorium: Svensk Gin, och den norska Harahorn (vi räknar bort unionsupplösningen och förbrödras!). När det gäller tonic, vänd er med förtroende till prosten Bertil Göranzon i Falkenberg för rådgivning.
Bloggardag finner det dock klokt och välbetänkt att ge framtidsprognosen: 2030 har medlemsantalet i detta extremt folkkyrkliga stift sjunkit med 1/3. Vad skulle Arne Palmquist ha sagt? Kunde han fått ur sig att så måste det bli när högkyrkligheten inte blomstrar? Hur ska Eva lösa detta? Genom att rita om kartan. Ett enda må jag säga, på Försvarshögskolan har Eva aldrig gått. Den som där föreslagit att kartan skulle ritas om för att hantera verkligheten, hade haft föga framgång. Bloggardag är inte hemfallen till överord.
Nyckelordne är utvärdering och denna görs i höst. En synpunkt tror jag verkligen på. "Det lokala ledarskapet har avgörande betydelse för hur väl ett nytt pastorat fungerar." Sant. Och så hålls vi med kyrkoherdar vars främsta merit är att de är havliga. Klart att det går åt helvete, som den fromme Olov Hartman insåg redan 1956. Han menade det, jag upprepar mig, bokstavligt. Hur hanterar stiftet detta? Stiftet ger ledarstöd!
Fråga en erfaren stridsdomare/förbandsinstruktör/blågul och svaret blir enkelt: Den som inte har egenskaperna, får dem inte genom ledarstöd. När ni rensat bort begåvningar på den debila frågan, gäller ett: Ni har spottat i kålen, ät soppan!
"Nu är Guds tid", skriver Eva. Hon kan redan nu se konturerna av framtidens kyrka. Det är strongt. De där profeterna med syner fanns också i Gamla testamentet. Vad är det för kyrka? Den är buren, håll i er, "av både anställda och ideella medarbetare som omgärdas av en stödjande och ändamålsenlig organisation." Ingenstans i texten stod något om Jesus. Kan det vara så att inte bara apostlarna utan också Frälsaren själv säger ett gemensamt: "Blev det så lite? Då blir det bara mindre och mindre." Frälsaren kunde till och med ha skrattat och sagt: "Rita en ny karta!"
När Frälsaren kollar klippet med ett av hans lokala platsombud i Eskilstuna, blir han kanske inte överraskad med lite ledsen. Tänk att fryntliga platsombud kan ha en sådan effekt! Böneutrop å ena sidan, platsombudet för den tro som övervinner världen i djupa tankar på sin gräsmatta. Det var alltså tveksamt om det på det stället fanns mycket gräs, det var det mest bibliska Bloggardag kunde inhämta.
Prästen: ”Därför går jag inte i kyrkan på Kristi himmelsfärd”
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/sormland/prasten-darfor-gar-jag-inte-i-kyrkan-pa-kristihimmelsfard
Bloggardag känner alienationen. Den hanteras denna fredag med en brunch han är bjuden till. Och denna morgonväkt ska det grävas rosenrabatt i storformat. Gud signe grävmaskinisten och hans bror! Denna välsignelse förklarar blogginlägg i ottan.
I Modei II-världen blev det glädje och det var tvunget att skriva i ett skriftligt uttalande så att allmogen kunde få besked. Beslutet visar att religionsfriheten gäller brett i vår land, skrev han. Men, ursäkta en yngling, det var just denna frågeställning det var så angeläget att undvika.
Nu finns det sannolikt i Växjö kommun fler beslut som miljönämnd och polis kan ägna sig åt. Det kommer väl fler skriftliga uttalanden, där någon använder en anställning i Svenska kyrkan för att få fart på sitt genomslag opinionsmässigt. Och i oträngt läge. Kan vi få ett uttalande vad Modéus II tänker om alla p-böter som utfärdades i Växjö, när Lakers skulle firas? Kunde det kanske komma ett ord om nåd som i lyckliga yror (som vid firande av ett SM-guld) borde gå före parkeringsvakternas nit? Kosta vad det kosta vill för kommunen.
Fortfarande återstår att förstå vad böneutropet innebär. Är det en orimlig tanke att det uttrycker att detta området är muslimskt? En stadsdel i Växjö, alltså, det område som ropet når ut över. Kommunalrådet Tenje tänjer nog inte på sanningen när hon varnar för skärpt segregation. Själv har jag varnats för att köra Mörners väg. "Man vet inte vad som händer." Det är som i Harlem in the good old days. Om detta är hållningen i Växjö, är det väl en risk att biskopen genom att uttala sig i målet spelar högt med sin auktoritet?
Självklart är ett enda böneutrop alldeles för lite. Normaliteten är fem bönerop per dygn och det betyder 35 bönerop per vecka när programmet är fullt utbyggt. Inte ens 4 minuter per gång, det ska inte vara så mycket att bråka om. Att det pågår en tillvänjningsprocess, som innebär att de som ogillar utropen flyttar, är givet. Så på sikt? Växjö får en muslimsk stadsdel. Segregationen blir ett formaliserat faktum. Själva tankemodellen är helt begriplig.
Sekulariserade svenskar? Fattar ingenting, men kan häpna vakna en morgon av beskedet att den lokala puben stängt och att barnet kommer hem från förskolan med budskapet att "fläskkött är dåligt". Tro inte att jag fablar. Jag citerar barnbarnet då 4 år. Han är 16 numera.
Kyrkreträtten? Jag säger bara exponetialfunktionen. Har Bloggardag så väldiga matematiska kunskaper? Gud sänder oss hjälp! 1 – 2 – 4 – 8 – 16 – 32. Längre behöver vi inte gå. Men då kunde Modéus II få frågan efter vilken formel klockklangen i Växjö stift minskar. Överste Salander gillar att räkna så och plåga sin biktfader med insikter just från högre militära skolor. Så vilket är svaret?
Det är här vår vän Eva Nordung-Byström kommer oss till hjälp. Visserligen är det mesta i hennes artikel om framtidens Härnösands stift ointressant.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/nu-ritas-framtidens-karta-over-harnosands-stift
Det mest intressanta med det stiftet är ginen Härnö. Den bör avprovas liksom också en del andra sorter av lokalt slag från andra delar av den svenska folkkyrkans territorium: Svensk Gin, och den norska Harahorn (vi räknar bort unionsupplösningen och förbrödras!). När det gäller tonic, vänd er med förtroende till prosten Bertil Göranzon i Falkenberg för rådgivning.
Bloggardag finner det dock klokt och välbetänkt att ge framtidsprognosen: 2030 har medlemsantalet i detta extremt folkkyrkliga stift sjunkit med 1/3. Vad skulle Arne Palmquist ha sagt? Kunde han fått ur sig att så måste det bli när högkyrkligheten inte blomstrar? Hur ska Eva lösa detta? Genom att rita om kartan. Ett enda må jag säga, på Försvarshögskolan har Eva aldrig gått. Den som där föreslagit att kartan skulle ritas om för att hantera verkligheten, hade haft föga framgång. Bloggardag är inte hemfallen till överord.
Nyckelordne är utvärdering och denna görs i höst. En synpunkt tror jag verkligen på. "Det lokala ledarskapet har avgörande betydelse för hur väl ett nytt pastorat fungerar." Sant. Och så hålls vi med kyrkoherdar vars främsta merit är att de är havliga. Klart att det går åt helvete, som den fromme Olov Hartman insåg redan 1956. Han menade det, jag upprepar mig, bokstavligt. Hur hanterar stiftet detta? Stiftet ger ledarstöd!
Fråga en erfaren stridsdomare/förbandsinstruktör/blågul och svaret blir enkelt: Den som inte har egenskaperna, får dem inte genom ledarstöd. När ni rensat bort begåvningar på den debila frågan, gäller ett: Ni har spottat i kålen, ät soppan!
"Nu är Guds tid", skriver Eva. Hon kan redan nu se konturerna av framtidens kyrka. Det är strongt. De där profeterna med syner fanns också i Gamla testamentet. Vad är det för kyrka? Den är buren, håll i er, "av både anställda och ideella medarbetare som omgärdas av en stödjande och ändamålsenlig organisation." Ingenstans i texten stod något om Jesus. Kan det vara så att inte bara apostlarna utan också Frälsaren själv säger ett gemensamt: "Blev det så lite? Då blir det bara mindre och mindre." Frälsaren kunde till och med ha skrattat och sagt: "Rita en ny karta!"
När Frälsaren kollar klippet med ett av hans lokala platsombud i Eskilstuna, blir han kanske inte överraskad med lite ledsen. Tänk att fryntliga platsombud kan ha en sådan effekt! Böneutrop å ena sidan, platsombudet för den tro som övervinner världen i djupa tankar på sin gräsmatta. Det var alltså tveksamt om det på det stället fanns mycket gräs, det var det mest bibliska Bloggardag kunde inhämta.
Prästen: ”Därför går jag inte i kyrkan på Kristi himmelsfärd”
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/sormland/prasten-darfor-gar-jag-inte-i-kyrkan-pa-kristihimmelsfard
Bloggardag känner alienationen. Den hanteras denna fredag med en brunch han är bjuden till. Och denna morgonväkt ska det grävas rosenrabatt i storformat. Gud signe grävmaskinisten och hans bror! Denna välsignelse förklarar blogginlägg i ottan.
torsdag 10 maj 2018
Meta i grumligt vatten?
Denna dag, när metet lockar, sitter jag tydligen inte i Guds hus. Det beror inte på naturlig fromhet, sådan som kan utövas med metspö i näven. Det beror djupast sett på att Bloggardag saknar tålamod att meta. Då är det enklare att gå och få anrättningen serverad av kyrkoherde G. Faktiskt utan mässa och utanför kyrkorummet. Denna dag lockar dock till mete i det teologiskt grumliga vatten där heretikerna tycks simma.
Jag lärde mig frågan av dr H i Lund. Han ställde den till Antje utan att få något riktigt svar. Frågan löd: Var befinner sig nu den döda Jesu kropp som då låg i graven?
Om uppståndelsen styr på uppståndelse i våra hjärtan och den inre erfarenheten av livsglädje, say no more, så återstår en fakticitetsfråga som denna. Vad säger prästerna? Finns det ens ett rätt svar numera? Jag menar, uppstigen till himlen, sittande på Gud Faderns högra sida kanske är en metafor? Eller förhåller det sig verkligen så, att den uppståndna kropp, som bär DNA från Maria, på sin från de döda uppståndna rumpa, sitter på Faderns högra sida? När han visar sina händer, är de då sårmärkta? "Frågar man honom då vad det är för sår han har på kroppen, så svarar han: "Dem fick jag hemma hos mina vänner." (Sak 13:6) Och frågar man om det inte är så att det förgängliga måste ikläda sig oförgänglighet – vilket blir svaret?
Det kan visa sig att kristologiska frågor denna Kristi Himmelsfärds Dag blir mer revolutionära än vi först trodde. Vi kanske inte alls tror och tänker lika i Svenska kyrkan? Har 300-talets heresier blivit moderna och dagsaktuella igen? Går inte Antje i par med Nestorius, kättaren? Man kan om man läst och sett för många deckare eller lite dogmhistoria få för sig det. Borde det förvåna om världen blir äldre och äldre och därmed närmare sitt slut? Är det då inte högkonjunktur för förvillelser och förförelser? Bloggardag undrar. Drar det liksom ihop sig inför slutstriden?
Den lärde vännen svarade tentativt om Antjes utsaga i predikan.
https://www.svenskakyrkan.se/nyheter/pedikan-i-the-holy-trinity-church-i-warszawa
Det hon utlägger kan vara ett uttryck för "extra calvinisticum". Vem är jag att säga emot? Antje kommer från en unierad kyrka. I det reformert påverkade blir det fint och fromt, men inte materiellt sakramentalt. Finare än så! Mer upphöjt än det jordiska! Men Bloggardag skulle vilja återföra hela frågeställningen till 300-talets kristologiska strider. Vi kan vara oeniga om småttigheter, men det kan visa sig att det som kallades just "småttigheter" visade sig vara spår till avgörande skillnader, skillnaden mellan Athanasius och majoriteten, dvs katolsk tro som minoritet..
Bloggardag läste §7 Om beskaffenheten af föreningen emellan den gudomliga och menskliga naturen i gudamenniskans person. Det är alltså biskopen Björlings dogmatik, Den Christeliga Dogmatiken, andra delen, tredje avdelningen, Beijers förlag i Stockholm, 1875. Björling går emot den nestorianska ensidigheten, som håller det gudomliga och det mänskliga hos Frälsaren så åtskilda att de inte kan ingå någon verklig förening. Så var ju tydligt fallet i Antjes predikan.
Fäderna gjorde några bestämningar som avvisade irrläror. Föreningen är inte verbalis, ett talesätt, inte betingad av tron, mystica, men inte heller moralis, så som mellan två vänner. Nej så här är det: vere et realis, personalis et perichoristica samt perpetuo durans.
Nu blev Bloggardag så stimulerad att han tog fram Hollazius, Examinis Theologici, Johann Heinr. Russwormium, Rostock och Lepizig 1725. I första bandet reder Hollazius ut frågorna och drar en gräns mot det metaforiska, s 350ff. Vill någon nöja sig med ett enda bibelord kan Bloggardag föreslå Kol 2:9. Men saken är kristallklar.
Björling är också tydlig med att läran om communicatio idiomatum inte bara handlar om nattvardsläran. Den egentliga betydelsen handlar om tron på försoningens fulla giltighet. Kristus är Gud och människa och kan därmed vara vår försonare. Den kristologiska irrläran står fram klart när det till synes fromt och fint hävdas: "Jesus needs to leave behind all physical and material restraints once and for all. In order to be close to each and every one of us, he needed to be taken away from the physical world. No longer incarnated in a human body. Instead (sic! DS) a presence in word and sacrament and throuóugh the Holy Spirit in the church and in the world." Hollazius men också Björling skulle uppfatta irrläran. Den är igenkännlig också i 300-talets kristologiska strider. Så här uttrycks en heresi. Metar man i detta grumliga vatten dyker det upp en ful fisk, skulle Hollazius konstatera. Konkordieformlen (art VIII) menar detsamma och stöder sig på konciliet i Chalcedon.
V.S.B. eller Q.E.D.
Alla som gnäller över att kyrkliga strider ägnas åt småttigheter har nu fått sitt lystmäte. Ingenting slår en kristologisk strid!
Fråga alltså prästerna idag! Håller de ihop Kristi två naturer eller glider de som Antje i kalvinistisk/zwingliansk riktning och hamnar i heresier? Bekänner de communicatio idiomatum? Vet kommunikatörerna vad detta grundläggande begrepp om kommunikation innebär? Vågar någon fråga pastorn?
Det kan dock denna festdag visa sig svårt att hitta en högmässa. Gökottor och utomhusgudstjänster gives. Bloggardag missade årets kosläpp, men i Rydaholm finns det chans att lyssna på ljudet från hornboskap. Horda Musikkår blåser på. Som ersättning för att Jesus kommer till mig i mässan denna dag kanske detta ändå inte är så dumt?
Hur ska Bloggardag i övrigt fira att gerbilerna fått ungar i natt? Tre har jag, ensam djurskötare, sett. Men jag vill inte lysa in i boet och räkna om det är fler i den lilla gerbilhögen.
Jag lärde mig frågan av dr H i Lund. Han ställde den till Antje utan att få något riktigt svar. Frågan löd: Var befinner sig nu den döda Jesu kropp som då låg i graven?
Om uppståndelsen styr på uppståndelse i våra hjärtan och den inre erfarenheten av livsglädje, say no more, så återstår en fakticitetsfråga som denna. Vad säger prästerna? Finns det ens ett rätt svar numera? Jag menar, uppstigen till himlen, sittande på Gud Faderns högra sida kanske är en metafor? Eller förhåller det sig verkligen så, att den uppståndna kropp, som bär DNA från Maria, på sin från de döda uppståndna rumpa, sitter på Faderns högra sida? När han visar sina händer, är de då sårmärkta? "Frågar man honom då vad det är för sår han har på kroppen, så svarar han: "Dem fick jag hemma hos mina vänner." (Sak 13:6) Och frågar man om det inte är så att det förgängliga måste ikläda sig oförgänglighet – vilket blir svaret?
Det kan visa sig att kristologiska frågor denna Kristi Himmelsfärds Dag blir mer revolutionära än vi först trodde. Vi kanske inte alls tror och tänker lika i Svenska kyrkan? Har 300-talets heresier blivit moderna och dagsaktuella igen? Går inte Antje i par med Nestorius, kättaren? Man kan om man läst och sett för många deckare eller lite dogmhistoria få för sig det. Borde det förvåna om världen blir äldre och äldre och därmed närmare sitt slut? Är det då inte högkonjunktur för förvillelser och förförelser? Bloggardag undrar. Drar det liksom ihop sig inför slutstriden?
Den lärde vännen svarade tentativt om Antjes utsaga i predikan.
https://www.svenskakyrkan.se/nyheter/pedikan-i-the-holy-trinity-church-i-warszawa
Det hon utlägger kan vara ett uttryck för "extra calvinisticum". Vem är jag att säga emot? Antje kommer från en unierad kyrka. I det reformert påverkade blir det fint och fromt, men inte materiellt sakramentalt. Finare än så! Mer upphöjt än det jordiska! Men Bloggardag skulle vilja återföra hela frågeställningen till 300-talets kristologiska strider. Vi kan vara oeniga om småttigheter, men det kan visa sig att det som kallades just "småttigheter" visade sig vara spår till avgörande skillnader, skillnaden mellan Athanasius och majoriteten, dvs katolsk tro som minoritet..
Bloggardag läste §7 Om beskaffenheten af föreningen emellan den gudomliga och menskliga naturen i gudamenniskans person. Det är alltså biskopen Björlings dogmatik, Den Christeliga Dogmatiken, andra delen, tredje avdelningen, Beijers förlag i Stockholm, 1875. Björling går emot den nestorianska ensidigheten, som håller det gudomliga och det mänskliga hos Frälsaren så åtskilda att de inte kan ingå någon verklig förening. Så var ju tydligt fallet i Antjes predikan.
Fäderna gjorde några bestämningar som avvisade irrläror. Föreningen är inte verbalis, ett talesätt, inte betingad av tron, mystica, men inte heller moralis, så som mellan två vänner. Nej så här är det: vere et realis, personalis et perichoristica samt perpetuo durans.
Nu blev Bloggardag så stimulerad att han tog fram Hollazius, Examinis Theologici, Johann Heinr. Russwormium, Rostock och Lepizig 1725. I första bandet reder Hollazius ut frågorna och drar en gräns mot det metaforiska, s 350ff. Vill någon nöja sig med ett enda bibelord kan Bloggardag föreslå Kol 2:9. Men saken är kristallklar.
Björling är också tydlig med att läran om communicatio idiomatum inte bara handlar om nattvardsläran. Den egentliga betydelsen handlar om tron på försoningens fulla giltighet. Kristus är Gud och människa och kan därmed vara vår försonare. Den kristologiska irrläran står fram klart när det till synes fromt och fint hävdas: "Jesus needs to leave behind all physical and material restraints once and for all. In order to be close to each and every one of us, he needed to be taken away from the physical world. No longer incarnated in a human body. Instead (sic! DS) a presence in word and sacrament and throuóugh the Holy Spirit in the church and in the world." Hollazius men också Björling skulle uppfatta irrläran. Den är igenkännlig också i 300-talets kristologiska strider. Så här uttrycks en heresi. Metar man i detta grumliga vatten dyker det upp en ful fisk, skulle Hollazius konstatera. Konkordieformlen (art VIII) menar detsamma och stöder sig på konciliet i Chalcedon.
V.S.B. eller Q.E.D.
Alla som gnäller över att kyrkliga strider ägnas åt småttigheter har nu fått sitt lystmäte. Ingenting slår en kristologisk strid!
Fråga alltså prästerna idag! Håller de ihop Kristi två naturer eller glider de som Antje i kalvinistisk/zwingliansk riktning och hamnar i heresier? Bekänner de communicatio idiomatum? Vet kommunikatörerna vad detta grundläggande begrepp om kommunikation innebär? Vågar någon fråga pastorn?
Det kan dock denna festdag visa sig svårt att hitta en högmässa. Gökottor och utomhusgudstjänster gives. Bloggardag missade årets kosläpp, men i Rydaholm finns det chans att lyssna på ljudet från hornboskap. Horda Musikkår blåser på. Som ersättning för att Jesus kommer till mig i mässan denna dag kanske detta ändå inte är så dumt?
Hur ska Bloggardag i övrigt fira att gerbilerna fått ungar i natt? Tre har jag, ensam djurskötare, sett. Men jag vill inte lysa in i boet och räkna om det är fler i den lilla gerbilhögen.
onsdag 9 maj 2018
Åke och nassarna
Åke Bonnier vill förbjuda nazismen. "Det finns inget demokratiskt skäl att tillåta nazismens existens i Sverige!" Just för nazister ska demonstrationstillstånd vägras och organisationsmöjligheter kraftfullt begränsas. Grundlagen ska ändras för att detta syfte ska kunna uppnås. På frågan varför just nazismen, blir svaret att dessa är "direkt destruktiva". Andra grupper tar Åke inte ställning till i sitt uttalande. Åkes uttalande har till 95% mötts av gillande, meddelar han. Vad nu det betyder...
Till skillnad från Västtyskland kriminaliserades inte nazism i Sverige. Däremot kunde tidigare nazister i mängd återgå till statliga anställningar och detta med mindre problem i Östtyskland, tycks det. Naturligtvis fanns nazismen kvar på så vis, men dold. Oviljan att förbjuda i Sverige berodde på en farhåga att börjar en stat förbjuda, brukar fortsättning följa. Nazismen skulle i stället bemötas genom att folk visste vad saken gällde. Nu blev det lite si och så med detta. Det blev statsminister Göran Persson medveten om och startade informationskampanjen "Om detta må ni berätta" och såg till att Forum för levande historia kom till. Det kommer också en strid ström av böcker om nationalsocialismen. Ska inte detta förstås som en tilltro till argument och klokskap, alltså en hållning som är för det "demos" som styr, "kratein"?
Men nazismen började oansenligt och växte sig till något starkt under Weimarrepubliken! Visst, men det som kallades "den tyska fascismen" utomlands kom till på grund av historiska omständigheter. Antisemitismen var för den delen inte nazistisk utan allmängods i Polen, Tyskland och Österrike (och i Sverige och England!) Något mycket omvälvande måste inträffa om det i Sverige ska kunna finnas en verklig jordmån för nazism, dvs nationell socialism, högerrevolution. Annars har nazismen också i Tredje rikets dagar varit en obetydlig politisk rörelse i Sverige. Som rörelse alltså. Inte som maktfaktor. Undfallenhet och gillande gällde hos ämbetsmän och högre officerare samt en och annan styckjunkare.
Argumentet mot förbud är att ingen vet var förbudsivern tar slut.
I Sverige har vi en lag om hets mot folkgrupp. Också den får besynnerliga konsekvenser då och då. Ska lagen reglera om någon säger "Säga vad man vill om Führern, men det var en bra karl", som folkskollärarinnan i Småland sa i början av 1950-talet på en lektion. Det var dumt då och skulle det sägas nu vore det minst lika dumt. Det vet väl folk utan att det behöver bestraffas? Vad ska man säga om Stalin då? Får man säga att "Stalin var en bra karl för han visste att hantera de kristna hycklarna på ett resolut sätt?"
I vems intresse är det att förbjuda somligt? Bloggardag undrar.
Alternativet till förbud är självfallet att omintetgöra basen för nazism och detta är i första hand ett politiskt arbete. Det förutsätter att politik hålls i ära, politiker är respekterade och att politiken levererar en välfärdsstat. När det utanför ICA Grytan i förrgår efter partiledardebatten utfärdades omdömet "Dom är idioter hela bunten, den ende man kan rösta på är Åkesson", hajade Bloggardag till. Nog borde vi då söka anledningen till ett sådant påstående, inte omedelbart avfärda det. Eller ska vi förbjuda folk att säga så fula saker om partiledarna i Sverige med Åkesson som enda undantag? Vilka erfarenheter av partiledare har alltså dessa medborgare skaffat sig? Vad är det de ser som föranleder idiotförklaringen?
Vill någon läsa nyutkomna skildringar om vidrigheter i Tredje riket så kasta er över Rolf Tardells nya bok Kvinnorna i Ravensbrück (Ekerlids Förlag) eller den bok Harald Stutte och Günther Lucks ställde samman med vittnesmål, Hitlers bortglömda barnarmé (Lind & Co) alla andra böcker att förtiga. Jag antar att polemiken mot nazisterna ska vara tvåfaldig: Repetitiv när det handlar om Tredje riket och resonerande när det gäller de missförhållanden nazisterna ser i samtiden och vill göra något åt. Att bemöta nazister med att skandera slagord och ringa i kyrkklockor verkar rätt improduktivt. Jaga Sverigedemokrater likaså. De uppfattas ju som för veka numera. Och Sverigesocialdemkoraterna står väl för samma restriktiva politik när det handlar om migranter och därmed samma människosyn? Är det något Bloggardag fått om bakfoten?
Tillbaka till förbudsivraren.
Borde inte Åke ställas inför följdfrågorna om vilka fler han vill förbjuda.
Tycker Åke Bonnier att kv*nn*pr*stm*st*nd borde förbjudas i Sverige?
Tycker han att Bonnieroperan med Nationalteatern borde förbjudas att framföras?
Tycker han verkligen att kommunismen inte ska förbjudas?
Tycker han som en gång statsminister Göran Persson att det ska vara förbjudet att tala illa om Sverige utomlands?
Tycker han klimatförnekelse ska förbjudas?
Tycker han att förnekelse av att Jesus är Herren ska förbjudas?
Hur ska en tillräckligt omfattande lagstiftning för förbud av allt man kan tycka illa om egentligen se ut och vilka ska straffsatserna vara?
Om Åke ville utveckla sina synpunkter kunde det bli ett riktigt intressant bidrag till aktiviteterna detta valår. Och givetvis till frågan om vilka friheter en biskop ska ta sig. En Marahrens i Hannover är nog inte Åke trots allt. Eller kan Åke tänka sig att prästvigda de kandidater som kyrkosystemet inte vill ha, som biskopen i Hannover då gjorde som en insats för Bekännelsekyrkan och i klar opposition till Deutsche Christen, det kyrkobärande partiet?
Ni ville höra några synpunkter på att muslimerna får böneutropa varje fredag kl 13.00.00 till 13.03.45? En dag i veckan. Ljudnivån begränsad så att den utomhus inte är högre än vad en motorsåg låter på en meters avstånd.
Modéus II måste vara glad över denna seger för religionsfriheten. Och så pågår Pridefestival i Växjö med Svenska kyrkan först på plan. Kommentarerna får anstå. Muslimerna är mot pridandet men för böneutropen. Prideentusiasterna är också för böneutrop. Lite förbryllande är också detta. Vad ska förbjudas då? Om ett samhälle definieras av att man håller samman, tycks det inte riktigt som om det gamla samhället och den tidigare sammanhållningen består. Bloggardag ska fundera på saken.
Till skillnad från Västtyskland kriminaliserades inte nazism i Sverige. Däremot kunde tidigare nazister i mängd återgå till statliga anställningar och detta med mindre problem i Östtyskland, tycks det. Naturligtvis fanns nazismen kvar på så vis, men dold. Oviljan att förbjuda i Sverige berodde på en farhåga att börjar en stat förbjuda, brukar fortsättning följa. Nazismen skulle i stället bemötas genom att folk visste vad saken gällde. Nu blev det lite si och så med detta. Det blev statsminister Göran Persson medveten om och startade informationskampanjen "Om detta må ni berätta" och såg till att Forum för levande historia kom till. Det kommer också en strid ström av böcker om nationalsocialismen. Ska inte detta förstås som en tilltro till argument och klokskap, alltså en hållning som är för det "demos" som styr, "kratein"?
Men nazismen började oansenligt och växte sig till något starkt under Weimarrepubliken! Visst, men det som kallades "den tyska fascismen" utomlands kom till på grund av historiska omständigheter. Antisemitismen var för den delen inte nazistisk utan allmängods i Polen, Tyskland och Österrike (och i Sverige och England!) Något mycket omvälvande måste inträffa om det i Sverige ska kunna finnas en verklig jordmån för nazism, dvs nationell socialism, högerrevolution. Annars har nazismen också i Tredje rikets dagar varit en obetydlig politisk rörelse i Sverige. Som rörelse alltså. Inte som maktfaktor. Undfallenhet och gillande gällde hos ämbetsmän och högre officerare samt en och annan styckjunkare.
Argumentet mot förbud är att ingen vet var förbudsivern tar slut.
I Sverige har vi en lag om hets mot folkgrupp. Också den får besynnerliga konsekvenser då och då. Ska lagen reglera om någon säger "Säga vad man vill om Führern, men det var en bra karl", som folkskollärarinnan i Småland sa i början av 1950-talet på en lektion. Det var dumt då och skulle det sägas nu vore det minst lika dumt. Det vet väl folk utan att det behöver bestraffas? Vad ska man säga om Stalin då? Får man säga att "Stalin var en bra karl för han visste att hantera de kristna hycklarna på ett resolut sätt?"
I vems intresse är det att förbjuda somligt? Bloggardag undrar.
Alternativet till förbud är självfallet att omintetgöra basen för nazism och detta är i första hand ett politiskt arbete. Det förutsätter att politik hålls i ära, politiker är respekterade och att politiken levererar en välfärdsstat. När det utanför ICA Grytan i förrgår efter partiledardebatten utfärdades omdömet "Dom är idioter hela bunten, den ende man kan rösta på är Åkesson", hajade Bloggardag till. Nog borde vi då söka anledningen till ett sådant påstående, inte omedelbart avfärda det. Eller ska vi förbjuda folk att säga så fula saker om partiledarna i Sverige med Åkesson som enda undantag? Vilka erfarenheter av partiledare har alltså dessa medborgare skaffat sig? Vad är det de ser som föranleder idiotförklaringen?
Vill någon läsa nyutkomna skildringar om vidrigheter i Tredje riket så kasta er över Rolf Tardells nya bok Kvinnorna i Ravensbrück (Ekerlids Förlag) eller den bok Harald Stutte och Günther Lucks ställde samman med vittnesmål, Hitlers bortglömda barnarmé (Lind & Co) alla andra böcker att förtiga. Jag antar att polemiken mot nazisterna ska vara tvåfaldig: Repetitiv när det handlar om Tredje riket och resonerande när det gäller de missförhållanden nazisterna ser i samtiden och vill göra något åt. Att bemöta nazister med att skandera slagord och ringa i kyrkklockor verkar rätt improduktivt. Jaga Sverigedemokrater likaså. De uppfattas ju som för veka numera. Och Sverigesocialdemkoraterna står väl för samma restriktiva politik när det handlar om migranter och därmed samma människosyn? Är det något Bloggardag fått om bakfoten?
Tillbaka till förbudsivraren.
Borde inte Åke ställas inför följdfrågorna om vilka fler han vill förbjuda.
Tycker Åke Bonnier att kv*nn*pr*stm*st*nd borde förbjudas i Sverige?
Tycker han att Bonnieroperan med Nationalteatern borde förbjudas att framföras?
Tycker han verkligen att kommunismen inte ska förbjudas?
Tycker han som en gång statsminister Göran Persson att det ska vara förbjudet att tala illa om Sverige utomlands?
Tycker han klimatförnekelse ska förbjudas?
Tycker han att förnekelse av att Jesus är Herren ska förbjudas?
Hur ska en tillräckligt omfattande lagstiftning för förbud av allt man kan tycka illa om egentligen se ut och vilka ska straffsatserna vara?
Om Åke ville utveckla sina synpunkter kunde det bli ett riktigt intressant bidrag till aktiviteterna detta valår. Och givetvis till frågan om vilka friheter en biskop ska ta sig. En Marahrens i Hannover är nog inte Åke trots allt. Eller kan Åke tänka sig att prästvigda de kandidater som kyrkosystemet inte vill ha, som biskopen i Hannover då gjorde som en insats för Bekännelsekyrkan och i klar opposition till Deutsche Christen, det kyrkobärande partiet?
Ni ville höra några synpunkter på att muslimerna får böneutropa varje fredag kl 13.00.00 till 13.03.45? En dag i veckan. Ljudnivån begränsad så att den utomhus inte är högre än vad en motorsåg låter på en meters avstånd.
Modéus II måste vara glad över denna seger för religionsfriheten. Och så pågår Pridefestival i Växjö med Svenska kyrkan först på plan. Kommentarerna får anstå. Muslimerna är mot pridandet men för böneutropen. Prideentusiasterna är också för böneutrop. Lite förbryllande är också detta. Vad ska förbjudas då? Om ett samhälle definieras av att man håller samman, tycks det inte riktigt som om det gamla samhället och den tidigare sammanhållningen består. Bloggardag ska fundera på saken.
tisdag 8 maj 2018
Tre veckor
Det är, ber Bloggardag att få meddela, nervöst för en författare när boken ska komma. Om den ska komma. Klaffar alla moment i processen? Blir den tryckt som den ska och fungerar transporterna efter plan? Logistik är inte alldeles enkelt att få ihop. Översten, Chefen för Kungl. Kronobergs regemente, Thor Cavallin meddelade, att allt som kan gå fel, också går fel och detta vid sämsta möjliga tidpunkt. Dock är vi så långt i processen att releasen kan gå av stapeln precis som det är sagt. Deo volente.
Tisdagen den 29 maj kl 13 på Laurentiistiftelsen i Lund.
Boken kostar då, sägs det, 200:-
För en inbunden bok om 520 sidor med, håll i er, märkband, är det inte ett dåligt pris. Det kommer att höjas. Men någonstans måste det börjas.
Programmet blir ett välkomnande och därefter ägnar vi en dryg halvtimme åt att introducera boken. Teol dr Björn Fyrlund ska fråga författaren, grilla honom kanske (minns Laurentius!). Detta ser Bloggardag mycket fram emot. Det kan ge stoff för en ny blogpost. Om boken är hyfsat bra, får det väl sägas som det sades om författarens Jesus-bok: "Bra bok, fel författare." Se på de kristna hur de älskar varandra, tänker Bloggardag.
När vi tröttnat på att sitta i kyrkan och lyssna, tar vi oss ut i solskenet och minglar eller in i Sällskapsrummet och minglar om vädret skulle visa sig vara oväder. Boken kan köpas och något finns väl att hälla i glas och därefter i strupe. Vi går inte vidare vad det gäller detaljer om dryckens vidare färd ut i det fria igen. Men vi vet.
Förlagschefen talade för reunion i Lund. Kul för en del att vända tillbaka. Ta dock inte med ett litet barn på dryga året, knacka på och gå in i studentrummet, peka på sängen och säg till barnet: "Här kom du till!" En sådan replik gör studenten som numera bor i rummet konsternerad. Å andra sidan har syster Märta helt riktigt konstaterat, att förnamn skiftar, men efternamn består. Och en klok student gav sin syster en ansökningsblankett till stiftelsen i födelsedagspresent.
Minglandet kommer att vara självgående, inser jag. Men när det börjar klinga av och folk vill ge sig iväg, är det förstås bokhandeln Arken som kan locka. Det är mångas mödor som gör att denna bokhandel överlevt och nu expanderat också till Uppsala. Att den började med några lådor böcker från Diak/Verbum, som Gösta Hallonsten utminuterade, ska hållas i minne. I begynnelsen tog sig Gunnel och Jan-Olof Hagander till London för att spana teologiska böcker och i huset där Arken först låg, snickrade många. Åke Talltorp hörde till dem. Han var praktisk teolog i ordets alla meningar, klargjordes vid minnestecknandet förra månaden. Bredvid Arken ligger för övrigt också en domkyrka. Finessen med en bokhandel handlade om priser men också för dem som gjorde arbetspass om kvalificerad fortbildning och självklart om teologisk heuristisk yra för många av oss. Det är mycket man kan förstå bara genom att lägga märke till vilka böcker som utges. Några köpte vi och läste dessutom.
Boken En annan Kyrka då? Den är frukten av forskarmöda och innehåller ett och annat som inte skrivits eller påpekats tidigare. Den gör samband tydliga och ändrar några perspektiv. Som det ska vara, alltså. Frågar man författaren varför det tog sådan tid att få boken klar, svarar han att det kan höra samman med mödan. Somligt under efterkrigstiden är sorglig läsning när det handlar om Svenska kyrkan. Ingen ska tro sig veta vad som står i boken innan den är läst, men Bloggardag har ibland tillgodogjort sig några forskningsresultat. Lite spill från verkstaden har återfunnits här.
Tre veckor kvar. Författaren har försökt animera ett par kyrkoherdar att göra en kyrkodag i buss för arbetslag och kyrkfolk. Man plockar upp folk längs vägen och i bussen är det tid för kortföredrag (i aktuella kyrkliga frågor), seminarier och samtal. Tidig lunch på Ekerödsrasten eller motsvarande? Och så release. På hemvägen kanske någon gladlynt präst kan berätta skrönor eller läsa högt ur herdaminnen? Allsång höves deltagarna, men ett antal timmar och samtal ger rätt mycket av pluseffekter. På hemvägen kan man utmana folket med frågan vad vi vill se av förnyelse i vår församling? Skriv ett papper och det kan bli ett användbart framtidsdokument i stort och smått.
Bloggardag vågar sig inte på det miljövänliga projektet att ordna kyrktåg, men det beror på att från norra Öland går inga tåg längre. Det kanske går fler bussar från andra håll till Lund? Pigga kontraktsprostar och kyrkoherdar kan bestämma att en sådan satsning är billig och berikande.Var och en får betala sin lunch men pastoraten eller kontraktet står för bussen, för wienerbröd till det medhavda i termos från något församlingshem och kanske en macka på hemvägen.
Tre veckor kvar. En del av nöjet som väntar är givetvis att planera för det roliga. Människor mer än böcker, förstås. Men i alla fall! Öppet för alla är det! Jag förmodar att en hel del intressanta människor kommer, så antyds i vart fall. Och boken ska finnas på plats. Författaren har lugnats på den punkten av förlagschefen.
Tisdagen den 29 maj kl 13 på Laurentiistiftelsen i Lund.
Boken kostar då, sägs det, 200:-
För en inbunden bok om 520 sidor med, håll i er, märkband, är det inte ett dåligt pris. Det kommer att höjas. Men någonstans måste det börjas.
Programmet blir ett välkomnande och därefter ägnar vi en dryg halvtimme åt att introducera boken. Teol dr Björn Fyrlund ska fråga författaren, grilla honom kanske (minns Laurentius!). Detta ser Bloggardag mycket fram emot. Det kan ge stoff för en ny blogpost. Om boken är hyfsat bra, får det väl sägas som det sades om författarens Jesus-bok: "Bra bok, fel författare." Se på de kristna hur de älskar varandra, tänker Bloggardag.
När vi tröttnat på att sitta i kyrkan och lyssna, tar vi oss ut i solskenet och minglar eller in i Sällskapsrummet och minglar om vädret skulle visa sig vara oväder. Boken kan köpas och något finns väl att hälla i glas och därefter i strupe. Vi går inte vidare vad det gäller detaljer om dryckens vidare färd ut i det fria igen. Men vi vet.
Förlagschefen talade för reunion i Lund. Kul för en del att vända tillbaka. Ta dock inte med ett litet barn på dryga året, knacka på och gå in i studentrummet, peka på sängen och säg till barnet: "Här kom du till!" En sådan replik gör studenten som numera bor i rummet konsternerad. Å andra sidan har syster Märta helt riktigt konstaterat, att förnamn skiftar, men efternamn består. Och en klok student gav sin syster en ansökningsblankett till stiftelsen i födelsedagspresent.
Minglandet kommer att vara självgående, inser jag. Men när det börjar klinga av och folk vill ge sig iväg, är det förstås bokhandeln Arken som kan locka. Det är mångas mödor som gör att denna bokhandel överlevt och nu expanderat också till Uppsala. Att den började med några lådor böcker från Diak/Verbum, som Gösta Hallonsten utminuterade, ska hållas i minne. I begynnelsen tog sig Gunnel och Jan-Olof Hagander till London för att spana teologiska böcker och i huset där Arken först låg, snickrade många. Åke Talltorp hörde till dem. Han var praktisk teolog i ordets alla meningar, klargjordes vid minnestecknandet förra månaden. Bredvid Arken ligger för övrigt också en domkyrka. Finessen med en bokhandel handlade om priser men också för dem som gjorde arbetspass om kvalificerad fortbildning och självklart om teologisk heuristisk yra för många av oss. Det är mycket man kan förstå bara genom att lägga märke till vilka böcker som utges. Några köpte vi och läste dessutom.
Boken En annan Kyrka då? Den är frukten av forskarmöda och innehåller ett och annat som inte skrivits eller påpekats tidigare. Den gör samband tydliga och ändrar några perspektiv. Som det ska vara, alltså. Frågar man författaren varför det tog sådan tid att få boken klar, svarar han att det kan höra samman med mödan. Somligt under efterkrigstiden är sorglig läsning när det handlar om Svenska kyrkan. Ingen ska tro sig veta vad som står i boken innan den är läst, men Bloggardag har ibland tillgodogjort sig några forskningsresultat. Lite spill från verkstaden har återfunnits här.
Tre veckor kvar. Författaren har försökt animera ett par kyrkoherdar att göra en kyrkodag i buss för arbetslag och kyrkfolk. Man plockar upp folk längs vägen och i bussen är det tid för kortföredrag (i aktuella kyrkliga frågor), seminarier och samtal. Tidig lunch på Ekerödsrasten eller motsvarande? Och så release. På hemvägen kanske någon gladlynt präst kan berätta skrönor eller läsa högt ur herdaminnen? Allsång höves deltagarna, men ett antal timmar och samtal ger rätt mycket av pluseffekter. På hemvägen kan man utmana folket med frågan vad vi vill se av förnyelse i vår församling? Skriv ett papper och det kan bli ett användbart framtidsdokument i stort och smått.
Bloggardag vågar sig inte på det miljövänliga projektet att ordna kyrktåg, men det beror på att från norra Öland går inga tåg längre. Det kanske går fler bussar från andra håll till Lund? Pigga kontraktsprostar och kyrkoherdar kan bestämma att en sådan satsning är billig och berikande.Var och en får betala sin lunch men pastoraten eller kontraktet står för bussen, för wienerbröd till det medhavda i termos från något församlingshem och kanske en macka på hemvägen.
Tre veckor kvar. En del av nöjet som väntar är givetvis att planera för det roliga. Människor mer än böcker, förstås. Men i alla fall! Öppet för alla är det! Jag förmodar att en hel del intressanta människor kommer, så antyds i vart fall. Och boken ska finnas på plats. Författaren har lugnats på den punkten av förlagschefen.
måndag 7 maj 2018
Ett ihåligt rör
Låt oss vara tydliga. Det spelar ingen roll om det är en diktator eller en folkmajoritet som ställer sig över Uppenbarelsen och bestämmer vad som är kristen tro. Bekännelsekyrkan hade rätt. Den formulerade sig reformatoriskt: Bibel och bekännelse. I senare ekumeniska överläggningar har begreppet "bekännnelse" också kunnat förstås som "Tradition", men det betyder inte att de evangeliska slirar på ordningen. Kristen tro är "uppenbarelsereligion" om man nu ska tala som en professor i teologiska prenotationer. Demokratin är i övrigt värd att ställa grundfrågor om. Det vet den som denna morgon läst Carl Rudbecks understreckare i ämnet, Konsten att lära folket hur det borde rösta.
https://www.svd.se/konsten-att-lara-folket-hur-det-borde-rosta
Går man till Gunther Mais bok Die Weimarer Republik, C.H. Beck 2009, beskrivs den revolutionära situationen i Tyskland. Först har vi revolutionen uppifrån; statsbyråkratins, militärens, kyrkornas, skolornas och universitetens. Den fungerade inte när matroserna gjorde uppror i Kiel och provisoriska revolutionsregeringar upprättades. I maj månad för 99 år sedan slogs revolutionen i München ner. Över 1000 döda och 1200 döda i motsvarande uppgörelse i Berlin, då Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht mördades. Landwehr Kanal, ni minns. Återstod att genomföra en författningsrevolution. Arma tyska folk. Först fyra års krig, som följdes av sex år av kvalificerad efterkrigstid.
Den nya ordningen var ingen parlamentsdiktatur, Parlamentet stod på flera sätt under presidenten. Till presidenten återfördes makten. Presidenten var starkare än riksdagen, som Mai påpekar. (aa s 29). Det resulterade i att parlamentet misstroddes. Folkviljan uppfattades företrädas på andra eller i vart fall fler sätt än via parlamentet. Det är kanske inte så överraskande. Politisk instablitet rådde i Europa, också i England, Schweiz och Sverige, påpekar Mai.
Folkfront som i Frankrike? Motsättningarna mellan socialdemokrater och kommunister var för djupa i Tyskland. Skulle Franz von Papen, Alfred Hugenberg eller Adolf Hitler då ta över? von Papen och Hugenberg var agrarpolitiskt orienterade, minns att riksdagsdebatten i januari 1933 handlade om import från Sverige och Nederländerna av vitkål, tomater och ost. Det gällde att värna det tyska jordbruket. Adolf Hitler stod för industrialisering och framsteg. Nu går det att förstå storfinansens stöd för Hitler. 30 januari 1933 var Hitler kansler, von Papen vicekansler och Hugenberg näringsminister. I juli 1933 fick Hugenberg gå och i juli 1934 von Papen. Resten är, som man säger, historia.
Varför denna utläggning? Mest för att peka på att styresformen i Tyskland inte uppfattades som så avvikande. Tänk Mussolinis korporativa stat och fundera på demokratins genombrott, kvinnlig rösträtt i Sverige (som för första gången kunde utövas i ett kyrkoval, vilket vi ska minnas när reformen firas nästa år). Det är inte på grund av demokrati eller parlamentarism som Kyrkan bestått tusen år i Sverige. Kyrkan är något i sig själv, sui generis, och det betyder att Kyrkan i egentligen mening inte är något i sig själv utan något genom Anden. Petar någon i styresformen och nonchalerar den kyrkliga identiteten, också om en sådan nonchalans skulle kodifieras i en kyrkolag eller kyrkoordning, har den ytterligt begränsat värde kyrkligt sett. Ingendera kyrkosystemet i Tyskland var demokratiskt. Några andra identitetsmarkörer fanns. De kyrkliga!
Det var detta som markerades genom Bekännelsekyrkan i Tyskland. Det var denna markering som ledde till att präster avsattes eller hölls tillbaka. Deutsche Christen tog hand om kyrkostyret. Några andra skulle inte finnas med i det framgångskoncept för tusen år framåt i Tyskland som nu lagades till. Vi sitter med facit i hand och vet hur det gick. Det visste de inte då.
De som kunde stå emot och komma ut i ljuset efter 1945 var de som haft den inre kompassen, som inte spelat med. En del medspelare kom då också ut och förklarade att de modigt gjort motstånd fast i tysthet. Men modigt! Det som gjorde att somliga kunde stå emot kanske handlar om psykologiska faktorer, en böjelse att inte böja sig, men än mer tror Bloggardag på att de hade sin trygghet utanför sig själva. De hade levt Kyrkans liv med nådemedel och allt och formats av det.
Jag avnjöt en prästerlig diskussion om vad som kännetecknar en regelbunden gudstjänstdeltagare. Det religionssociologiska svaret var en gång i månaden. Ett annat svar styrde på känslan: den som upplever sig vara en regelbunden gudstjänstbesökare är det. Tänkvärt. Ingendera alternativet håller om det blir förföljelsetider. Då är det regelbundna söndag efter söndag som är det avgörande, det som skapat identitet och medvetenhet. Om Jesus nu kommer i sockenkyrkan för att möta mig, vill jag väl vara där? Söndagen är för en kyrkokristen gudstjänstdag och det enkla kravet är att den kristna gudstjänsten firas: högmässan. Då krävs rätt lite, Ordet, sakramentet. Och för att sakramentsfirandet inte ska kunna ifrågasättas krävs lite präst, lite bröd och lite vin. Äkta alltihop! Go for Security!
Denna långa utläggning bara för att demonstrera ett ihåligt rör. "Men, lektorn, är inte alla rör ihåliga?" Svaret kännen I: "I denne klassen kan en inte vara tydlig nock."
Annars tar jag ut satsdelar i Antjes i går hållna predikan i Warszawa.
https://www.svenskakyrkan.se/nyheter/pedikan-i-the-holy-trinity-church-i-warszawa
"What a privilege to participate in this powerful stream of prayers that, for thousands of years, has given som much light and life to the world!"
Subjekt och predikat? Subjektet är böneflödet. Vad gör det? Predikatet, alltså? Ger ljus och liv till världen. Är det inte, tänker Bloggardag i lutherskt nit, något annat som ger ljus och liv, nämligen evangeliet, och bönen är att svara på detta? Det Antje säger verkar alltför religiöst för Bloggardag. Bön är ju inte bara en judisk och kristen livshållning. Många ber. Men allt detta bedjande ger inte ljus och liv. Så är inte Bloggardag religiös heller.
Detta var en knepighet. Värre blir det när Antje, doktor i systematisk teologi, förfaller till ren heresi, kätteri. Hon sa – och Bloggardag läser innantill som han lärt sig redan i småskolan: "No longer incarnated in a human body". Det är Jesus hon talar om. Kyrkan bekänner ett: inkarnationen består. Jordiskt stoft sitter på Faderns högra sida. Bloggardag måste nog ringa docenten O för att få ett namn på själva kätteriet. Vi har en heretiker på ärkebiskopsstolen, klockrent! Är det dags för lärostrid? Vi är grundläggande oeniga, heretikerna och vi andra. Athanasius och den athanasianska trosbekännelsen mot arianer och marcioniter, hur låter det?
Allt detta som en insikt om ett ihåligt rör och andra ihåligheter. "Fatta, morfar!" som barnbarnet Alma säger.
https://www.svd.se/konsten-att-lara-folket-hur-det-borde-rosta
Går man till Gunther Mais bok Die Weimarer Republik, C.H. Beck 2009, beskrivs den revolutionära situationen i Tyskland. Först har vi revolutionen uppifrån; statsbyråkratins, militärens, kyrkornas, skolornas och universitetens. Den fungerade inte när matroserna gjorde uppror i Kiel och provisoriska revolutionsregeringar upprättades. I maj månad för 99 år sedan slogs revolutionen i München ner. Över 1000 döda och 1200 döda i motsvarande uppgörelse i Berlin, då Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht mördades. Landwehr Kanal, ni minns. Återstod att genomföra en författningsrevolution. Arma tyska folk. Först fyra års krig, som följdes av sex år av kvalificerad efterkrigstid.
Den nya ordningen var ingen parlamentsdiktatur, Parlamentet stod på flera sätt under presidenten. Till presidenten återfördes makten. Presidenten var starkare än riksdagen, som Mai påpekar. (aa s 29). Det resulterade i att parlamentet misstroddes. Folkviljan uppfattades företrädas på andra eller i vart fall fler sätt än via parlamentet. Det är kanske inte så överraskande. Politisk instablitet rådde i Europa, också i England, Schweiz och Sverige, påpekar Mai.
Folkfront som i Frankrike? Motsättningarna mellan socialdemokrater och kommunister var för djupa i Tyskland. Skulle Franz von Papen, Alfred Hugenberg eller Adolf Hitler då ta över? von Papen och Hugenberg var agrarpolitiskt orienterade, minns att riksdagsdebatten i januari 1933 handlade om import från Sverige och Nederländerna av vitkål, tomater och ost. Det gällde att värna det tyska jordbruket. Adolf Hitler stod för industrialisering och framsteg. Nu går det att förstå storfinansens stöd för Hitler. 30 januari 1933 var Hitler kansler, von Papen vicekansler och Hugenberg näringsminister. I juli 1933 fick Hugenberg gå och i juli 1934 von Papen. Resten är, som man säger, historia.
Varför denna utläggning? Mest för att peka på att styresformen i Tyskland inte uppfattades som så avvikande. Tänk Mussolinis korporativa stat och fundera på demokratins genombrott, kvinnlig rösträtt i Sverige (som för första gången kunde utövas i ett kyrkoval, vilket vi ska minnas när reformen firas nästa år). Det är inte på grund av demokrati eller parlamentarism som Kyrkan bestått tusen år i Sverige. Kyrkan är något i sig själv, sui generis, och det betyder att Kyrkan i egentligen mening inte är något i sig själv utan något genom Anden. Petar någon i styresformen och nonchalerar den kyrkliga identiteten, också om en sådan nonchalans skulle kodifieras i en kyrkolag eller kyrkoordning, har den ytterligt begränsat värde kyrkligt sett. Ingendera kyrkosystemet i Tyskland var demokratiskt. Några andra identitetsmarkörer fanns. De kyrkliga!
Det var detta som markerades genom Bekännelsekyrkan i Tyskland. Det var denna markering som ledde till att präster avsattes eller hölls tillbaka. Deutsche Christen tog hand om kyrkostyret. Några andra skulle inte finnas med i det framgångskoncept för tusen år framåt i Tyskland som nu lagades till. Vi sitter med facit i hand och vet hur det gick. Det visste de inte då.
De som kunde stå emot och komma ut i ljuset efter 1945 var de som haft den inre kompassen, som inte spelat med. En del medspelare kom då också ut och förklarade att de modigt gjort motstånd fast i tysthet. Men modigt! Det som gjorde att somliga kunde stå emot kanske handlar om psykologiska faktorer, en böjelse att inte böja sig, men än mer tror Bloggardag på att de hade sin trygghet utanför sig själva. De hade levt Kyrkans liv med nådemedel och allt och formats av det.
Jag avnjöt en prästerlig diskussion om vad som kännetecknar en regelbunden gudstjänstdeltagare. Det religionssociologiska svaret var en gång i månaden. Ett annat svar styrde på känslan: den som upplever sig vara en regelbunden gudstjänstbesökare är det. Tänkvärt. Ingendera alternativet håller om det blir förföljelsetider. Då är det regelbundna söndag efter söndag som är det avgörande, det som skapat identitet och medvetenhet. Om Jesus nu kommer i sockenkyrkan för att möta mig, vill jag väl vara där? Söndagen är för en kyrkokristen gudstjänstdag och det enkla kravet är att den kristna gudstjänsten firas: högmässan. Då krävs rätt lite, Ordet, sakramentet. Och för att sakramentsfirandet inte ska kunna ifrågasättas krävs lite präst, lite bröd och lite vin. Äkta alltihop! Go for Security!
Denna långa utläggning bara för att demonstrera ett ihåligt rör. "Men, lektorn, är inte alla rör ihåliga?" Svaret kännen I: "I denne klassen kan en inte vara tydlig nock."
Annars tar jag ut satsdelar i Antjes i går hållna predikan i Warszawa.
https://www.svenskakyrkan.se/nyheter/pedikan-i-the-holy-trinity-church-i-warszawa
"What a privilege to participate in this powerful stream of prayers that, for thousands of years, has given som much light and life to the world!"
Subjekt och predikat? Subjektet är böneflödet. Vad gör det? Predikatet, alltså? Ger ljus och liv till världen. Är det inte, tänker Bloggardag i lutherskt nit, något annat som ger ljus och liv, nämligen evangeliet, och bönen är att svara på detta? Det Antje säger verkar alltför religiöst för Bloggardag. Bön är ju inte bara en judisk och kristen livshållning. Många ber. Men allt detta bedjande ger inte ljus och liv. Så är inte Bloggardag religiös heller.
Detta var en knepighet. Värre blir det när Antje, doktor i systematisk teologi, förfaller till ren heresi, kätteri. Hon sa – och Bloggardag läser innantill som han lärt sig redan i småskolan: "No longer incarnated in a human body". Det är Jesus hon talar om. Kyrkan bekänner ett: inkarnationen består. Jordiskt stoft sitter på Faderns högra sida. Bloggardag måste nog ringa docenten O för att få ett namn på själva kätteriet. Vi har en heretiker på ärkebiskopsstolen, klockrent! Är det dags för lärostrid? Vi är grundläggande oeniga, heretikerna och vi andra. Athanasius och den athanasianska trosbekännelsen mot arianer och marcioniter, hur låter det?
Allt detta som en insikt om ett ihåligt rör och andra ihåligheter. "Fatta, morfar!" som barnbarnet Alma säger.
söndag 6 maj 2018
Nödrätten
Boken Das kirchliche Notrecht, seine Theorie und seine Anwendung im Kirchenkampf 1933-1937 av Christian Luther (Vandenhoeck & Ruprecht in Göttingen) kom 1969 och ingår i serien Arbeiten zur Geschchte des Kirchenkampfes som nummer 21. Bloggardag vet hur man inleder en blogpost för att få alla på tårna!
Den i Berlin inköpta boken (ett fynd i en liten teologisk boklåda i Nicolaiviertel) är inte helt genomläst för den är detaljrik. Författarens idé är att beskriva hur de olika landskyrkorna tänker och agerar när nazisterna tar över kyrkosystemet. Det betyder att han ska se skillnader i argumentationen också om dessa skillnader inte nödvändigtvis påverkar att det finns en gemensam bekännelsekyrka. Mest häpen tycks författaren vara över att det är preussarna som går i första ledet. Till preussarna räknas några av de bemärkta, Bonhoeffer, Dibelius och Niemöller till exempel.
Det är förresten viktigt att påpeka att bekännelsekyrkan inte var särskilt stor i somliga landskyrkor. En präst muttrade till mig när vi mötes i Barmen år 1984 och fira det kyrkliga motståndet 50 år tidigare: "Ni ska inte tro att vi var så många. Vi var 19 präster. Jag är den ende som finns kvar." I boken illustreras prästförflyttningarna. År 1933 var prästerna i bekännelsekyrkan i Lübeck 14, 6 var neutrala och 7 tillhörde Deutsche Christen. År 1936 var prästerna i bekännelsekyrkan 7, de neutrala 4 och de i DC 14. Det kan vara bra att veta. Goebbels sa att kaftanbärarna var små och krypande. Sedan blev det krig och då kom det till borgfred mellan prästerna. Dessförinnan kunde de olämpliga pensioneras bort. Under kriget kunde bekännelsekyrkan knappast alls hålla offentliga gudstjänster, heter det.
Grundmodellen när prästerna tänkte sig att Kyrkan är något annat än folkmajoritet/politisk majoritet och underställd folkviljan/den politiska viljan var att skilja mellan lagen och rätten. Det finns en rätt som står över lagen. Därför kan en bekännelsekyrka organiseras utifrån övertygelsen att Kyrkan endast kan byggas på Bibelns och bekännelsens grund. Alltså finns det en nödrätt när biskopar och kyrkosystem vänder sig mot evangeliet. Det visste de tyska teologerna även om begreppet "nödrätt" inte fanns hos reformatorerna. Det finns en gudomlig rätt att bryta mot kyrkoordning, menade professor Hirsch redan 1933 och det skrev han till stöd för Deutsche Christen för Hirsch var nazist. Nödrätten värnade var det var att vara Kyrka, hette det när teologiska fakulteten i Münster uttalade sig. Så här kom teologi till uttryck. Psaltaren 37:28 uttryckte grundinsikt!
Ekonomiskt var måttet för avgiften till bekännelsekyrkan satt till 10% av kyrkoskatten. Och det fanns exempel på orealistiska framtidsplaner men främst ett bekymmer hur prästkandidater skulle kunna bli vigda när kyrkosystemet tagits över av nazisterna. Ni förstår. Biskop August Marahrens i Hannover, pålitlig antinazist, vigde men ser jag rätt fanns det horder av prästkandidater som fick göra något annat. Och efterhand fick de väl gå ut i kriget.
Jag lärde mig att skillnaderna mellan det lutherska, det reformerta och det unierade upprätthölls i bekännelsekyrkan. Intressant. Jag ska fortsätta läsa i boken.
Jag såg förresten att Antje i Torsdagsdepressionen trädde upp till kyrkohandbokens försvar, ja, kanske inte så mycket till försvar som till angrepp mot okunniga och delvis illvilliga rapporter om kyrkohandboksarbetet och dess inkluderande språk. De goda samtal som Svenska kyrkan fick föra stärkte den ekumeniska vänskapen, skriver hon. Det betyder i klartext att de som menade detsamma världen över höll ihop och skickade varandra goda hälsningar på tjänstetid. Inget annat.
Antje vet också berätta att en ordensperson vid den katolska biskopskonferensen i Indien tilltalade Gud precis som i den nya kyrkohandboken "Gud, vår fader och vår moder...." Bloggardag som rannsakar hjärtan och njurar tror att Antje därmed ser saken som avgjord. Det borde hon inte göra. Det finns tokigt ordensfolk, tro mig. Som en biskop anförtrodde mig om ett kloster: "There are some real bitches in there." Bortsett från detta blir den gud som konstrueras alltid frommare än Gud som är Fader och Son och Helig Ande. Här gick skiljelinjen mellan Bekännelsekyrkan och Deutsche Christen: Uppenbarelsen eller uppfinningsrikedomen, arvet eller fördärvet!
Är det förresten inte konstigt att så fort Bloggardag mödar sig genom att läsa den kyrkliga överhetens texter, blir så många arga? På Bloggardag, pigg, käck och munter!
Den i Berlin inköpta boken (ett fynd i en liten teologisk boklåda i Nicolaiviertel) är inte helt genomläst för den är detaljrik. Författarens idé är att beskriva hur de olika landskyrkorna tänker och agerar när nazisterna tar över kyrkosystemet. Det betyder att han ska se skillnader i argumentationen också om dessa skillnader inte nödvändigtvis påverkar att det finns en gemensam bekännelsekyrka. Mest häpen tycks författaren vara över att det är preussarna som går i första ledet. Till preussarna räknas några av de bemärkta, Bonhoeffer, Dibelius och Niemöller till exempel.
Det är förresten viktigt att påpeka att bekännelsekyrkan inte var särskilt stor i somliga landskyrkor. En präst muttrade till mig när vi mötes i Barmen år 1984 och fira det kyrkliga motståndet 50 år tidigare: "Ni ska inte tro att vi var så många. Vi var 19 präster. Jag är den ende som finns kvar." I boken illustreras prästförflyttningarna. År 1933 var prästerna i bekännelsekyrkan i Lübeck 14, 6 var neutrala och 7 tillhörde Deutsche Christen. År 1936 var prästerna i bekännelsekyrkan 7, de neutrala 4 och de i DC 14. Det kan vara bra att veta. Goebbels sa att kaftanbärarna var små och krypande. Sedan blev det krig och då kom det till borgfred mellan prästerna. Dessförinnan kunde de olämpliga pensioneras bort. Under kriget kunde bekännelsekyrkan knappast alls hålla offentliga gudstjänster, heter det.
Grundmodellen när prästerna tänkte sig att Kyrkan är något annat än folkmajoritet/politisk majoritet och underställd folkviljan/den politiska viljan var att skilja mellan lagen och rätten. Det finns en rätt som står över lagen. Därför kan en bekännelsekyrka organiseras utifrån övertygelsen att Kyrkan endast kan byggas på Bibelns och bekännelsens grund. Alltså finns det en nödrätt när biskopar och kyrkosystem vänder sig mot evangeliet. Det visste de tyska teologerna även om begreppet "nödrätt" inte fanns hos reformatorerna. Det finns en gudomlig rätt att bryta mot kyrkoordning, menade professor Hirsch redan 1933 och det skrev han till stöd för Deutsche Christen för Hirsch var nazist. Nödrätten värnade var det var att vara Kyrka, hette det när teologiska fakulteten i Münster uttalade sig. Så här kom teologi till uttryck. Psaltaren 37:28 uttryckte grundinsikt!
Ekonomiskt var måttet för avgiften till bekännelsekyrkan satt till 10% av kyrkoskatten. Och det fanns exempel på orealistiska framtidsplaner men främst ett bekymmer hur prästkandidater skulle kunna bli vigda när kyrkosystemet tagits över av nazisterna. Ni förstår. Biskop August Marahrens i Hannover, pålitlig antinazist, vigde men ser jag rätt fanns det horder av prästkandidater som fick göra något annat. Och efterhand fick de väl gå ut i kriget.
Jag lärde mig att skillnaderna mellan det lutherska, det reformerta och det unierade upprätthölls i bekännelsekyrkan. Intressant. Jag ska fortsätta läsa i boken.
Jag såg förresten att Antje i Torsdagsdepressionen trädde upp till kyrkohandbokens försvar, ja, kanske inte så mycket till försvar som till angrepp mot okunniga och delvis illvilliga rapporter om kyrkohandboksarbetet och dess inkluderande språk. De goda samtal som Svenska kyrkan fick föra stärkte den ekumeniska vänskapen, skriver hon. Det betyder i klartext att de som menade detsamma världen över höll ihop och skickade varandra goda hälsningar på tjänstetid. Inget annat.
Antje vet också berätta att en ordensperson vid den katolska biskopskonferensen i Indien tilltalade Gud precis som i den nya kyrkohandboken "Gud, vår fader och vår moder...." Bloggardag som rannsakar hjärtan och njurar tror att Antje därmed ser saken som avgjord. Det borde hon inte göra. Det finns tokigt ordensfolk, tro mig. Som en biskop anförtrodde mig om ett kloster: "There are some real bitches in there." Bortsett från detta blir den gud som konstrueras alltid frommare än Gud som är Fader och Son och Helig Ande. Här gick skiljelinjen mellan Bekännelsekyrkan och Deutsche Christen: Uppenbarelsen eller uppfinningsrikedomen, arvet eller fördärvet!
Är det förresten inte konstigt att så fort Bloggardag mödar sig genom att läsa den kyrkliga överhetens texter, blir så många arga? På Bloggardag, pigg, käck och munter!
lördag 5 maj 2018
Frasiga tal
Nu serveras biskopars och översåtars frasiga tal och vi sätter glada i oss anrättningarna. Frasiga är de ju. Men är de sanna?
Årets förnyarpris, för att börja där, gick till Bergsjöns församling. Nu minns ni reklambyråns agenda för kommunikation: Dela ut pris för att skapa uppmärksamhet för er själva och era kompisar.
Jag har en kompis som bor i Lilla Edet. Han kanske kan ordna ett sponsoravtal, vi tillsätter en priskommitté och så utdelas priset till "Årets klerikala skitpratare". Eller varför inte månadens eller veckans? Det beror, jag ska fråga min kompis, på hur omfattande sponsringen kan bli.
Förnyarpriset delas ut av Torsdagsdepressionen tillsammans med Gotlands kyrkvecka och Visby domkyrkoförsamling. Ständigt denne Hermansson, som förresten är kompis just med kyrkoherden i Bergsjön. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Jag ska tala med min kompis i Lilla Edet!
Puristen påpekar att detta frasiga inte var tal men väl skrift. Jag svarar: Nu ska vi inte förfalla till formalistisk småsinthet. Frasigt tal kan också vara tal i skrift, dvs talrika ord.
Ta Antje till exempel. Bloggardag satt bredvid två uppskattade vänner på den öppna delen av konferensen mot populism i Berlin. Hade det varit någon med den undersökande journalistiken hade Antje ställts inför ett antal frågor:
* Du talade om troll och trollfabrik samt fake news. Nättrollet är en person som skriver i syfte att provocera fram känslomässiga svar, gräl eller ofruktbara diskussioner som inte leder någon vart, läser vi på Wikipedia. Kan du mer explicit förklara och exemplifiera med vad du ser trollen göra?
* Du sa att dessa troll fanns inuti kyrkan och förde fram, förstod Bloggardag, ovederhäftig och osaklig kritik. Kan du ge oss några konkreta namn på dessa inomkyrkliga troll? Vad är det i deras kritik du ogillar så mycket att du måste "zäuberisera" dem?
* Tycker du att det är i sin ordning att du utomlands och ekumeniskt beskriver din kyrka som ett tillhåll för troll – eller har du tidigare tydligt fört fram den kritiken i Svenska kyrkan och gjort den inte bara begriplig utan igenkänd som saklig?
* Hur ställer du dig själv till kritik av den överhet du själv utgör? Kritisk?
* Förresten, när vi ändå frågar, vad kostade Svenska kyrkans eget engagemang vid konferensen?
* Varför beskriver du kritiken mot politisering i termer som får oss att förstå att du menar att kritiken har en politisk hemvist och agenda, underförstått "till höger"? Har du inte hört en kritik som handlar om substansförlust och kyrklig anpasslighet, för att inte säga just populism, som är teologisk och har sin spets mot dig och dina kompisar?
* Vilka kritiker lär du dig i dagsläget mest av?
Denna sista fråga är inte så dum som du tror, Antje. Det var biskop Bo Giertz som deklarerade att våra meningsmotståndare alltid har rätt på någon punkt. Det är vårt ansvar att hitta den punkten. Det motiverar en avslutande fråga i detta lilla samtal:
* På vilken punkt har du uppfattat att de inomkyrkliga kritikerna (de idogt arbetande trollen i fabriken) har rätt?
Nu tror jag ingen undersökande journalist på Torsdagsdepressionen kommer att ställa frågor av detta slag. Frågorna behöver inte vara utan intresse för det.
När det gäller frasigt tal har Bloggardag hållit en frestelse från sig, nämligen att nagelfara vad Antje hade som avslutning i sin kulturella insats i Torsdagsdepressionen. Det var mycket tal om vår svaghet, våra begränsningar, vår bekvämlighet, vår rådvillhet och brist på mod och ropa Kyrie eleison. Vi skulle hålla fast vid Jesus och visionen om Guds rike.
http://www.kyrkanstidning.se/teologi/kronika-kristna-kan-inte-lata-bli-att-engagera-sig
Bloggardag, vars fromhet är av den mer fryntliga sorten, tycker att det är fascinerande att se hur mänsklig svaghet ska hissas som ett segel ihop med fromhetens storsegel, men också lite intressant att se att Guds rike nu blivit en vision och inte något som kommit och är mitt ibland oss. Detta är en hållning som tycks from och fin men lite sorglig samtidigt för den är så osakramental. Finns det inte ett vardagligare sätt att uppfatta och leva sin kallelse? En hållning av typ "med alla mina begränsningar så kallar du mig, rustar mig, sänder mig-hållningen"? Men vad förstår väl jag gamla fnask, sa domprostinnan i Linköping.
Hde det varit någon kräm med Torsdagsdepressionen hade inblickar i Sveriges Kristna Råd levererats. Där bedrivs nedskärningsarbete, men det tycks lite oklart varför det blivit så. Ska vi inte få veta vilka problemen alldeles konkret är? Det är väl ändå vi som betalar kalaset?
Antje gled undan frågan om det finns oenighet om vad SKR ska göra. Antje sa att det betoningar var olika. Var alla överens i sak då? Baptisten Wiborn talade däremot ut. Vi förstod att de ortodoxa inte gillade det Svenska kyrkan och Equmeniakyrkas representanter ville köra. Så nu avvecklas projekt. Då kanske en del av migrationsarbetet kan avvecklas när vi fått förslag från Sverigesocialdemokraterna?
Det var väl frasigt tal när den nya migrationspolitiken presenterades även om socialdemokraterna inte sa att vi nu anammat Sverigedemokraternas människosyn och gör upp med vår tidigare öppet erkända naivitet. Centrala mottagningar, koncentrationsmottagningar alltså. Gränskontroller. Resoluta tag för att bli av med dem som inte ska vara i landet. Har Svenska kyrkan, Antje och SKR några meningar om detta? Är det inte rätt uppenbart att den nya trygga migrationspolitik som förelås alls inte är något sådant som Svenska kyrkan eller SKR pläderat för? Så vad med frasigt tal? Vad det inte just frasigt det blev?
Den resoluta verkligheten är en annan. Minns var ni läste detta först!
Årets förnyarpris, för att börja där, gick till Bergsjöns församling. Nu minns ni reklambyråns agenda för kommunikation: Dela ut pris för att skapa uppmärksamhet för er själva och era kompisar.
Jag har en kompis som bor i Lilla Edet. Han kanske kan ordna ett sponsoravtal, vi tillsätter en priskommitté och så utdelas priset till "Årets klerikala skitpratare". Eller varför inte månadens eller veckans? Det beror, jag ska fråga min kompis, på hur omfattande sponsringen kan bli.
Förnyarpriset delas ut av Torsdagsdepressionen tillsammans med Gotlands kyrkvecka och Visby domkyrkoförsamling. Ständigt denne Hermansson, som förresten är kompis just med kyrkoherden i Bergsjön. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Jag ska tala med min kompis i Lilla Edet!
Puristen påpekar att detta frasiga inte var tal men väl skrift. Jag svarar: Nu ska vi inte förfalla till formalistisk småsinthet. Frasigt tal kan också vara tal i skrift, dvs talrika ord.
Ta Antje till exempel. Bloggardag satt bredvid två uppskattade vänner på den öppna delen av konferensen mot populism i Berlin. Hade det varit någon med den undersökande journalistiken hade Antje ställts inför ett antal frågor:
* Du talade om troll och trollfabrik samt fake news. Nättrollet är en person som skriver i syfte att provocera fram känslomässiga svar, gräl eller ofruktbara diskussioner som inte leder någon vart, läser vi på Wikipedia. Kan du mer explicit förklara och exemplifiera med vad du ser trollen göra?
* Du sa att dessa troll fanns inuti kyrkan och förde fram, förstod Bloggardag, ovederhäftig och osaklig kritik. Kan du ge oss några konkreta namn på dessa inomkyrkliga troll? Vad är det i deras kritik du ogillar så mycket att du måste "zäuberisera" dem?
* Tycker du att det är i sin ordning att du utomlands och ekumeniskt beskriver din kyrka som ett tillhåll för troll – eller har du tidigare tydligt fört fram den kritiken i Svenska kyrkan och gjort den inte bara begriplig utan igenkänd som saklig?
* Hur ställer du dig själv till kritik av den överhet du själv utgör? Kritisk?
* Förresten, när vi ändå frågar, vad kostade Svenska kyrkans eget engagemang vid konferensen?
* Varför beskriver du kritiken mot politisering i termer som får oss att förstå att du menar att kritiken har en politisk hemvist och agenda, underförstått "till höger"? Har du inte hört en kritik som handlar om substansförlust och kyrklig anpasslighet, för att inte säga just populism, som är teologisk och har sin spets mot dig och dina kompisar?
* Vilka kritiker lär du dig i dagsläget mest av?
Denna sista fråga är inte så dum som du tror, Antje. Det var biskop Bo Giertz som deklarerade att våra meningsmotståndare alltid har rätt på någon punkt. Det är vårt ansvar att hitta den punkten. Det motiverar en avslutande fråga i detta lilla samtal:
* På vilken punkt har du uppfattat att de inomkyrkliga kritikerna (de idogt arbetande trollen i fabriken) har rätt?
Nu tror jag ingen undersökande journalist på Torsdagsdepressionen kommer att ställa frågor av detta slag. Frågorna behöver inte vara utan intresse för det.
När det gäller frasigt tal har Bloggardag hållit en frestelse från sig, nämligen att nagelfara vad Antje hade som avslutning i sin kulturella insats i Torsdagsdepressionen. Det var mycket tal om vår svaghet, våra begränsningar, vår bekvämlighet, vår rådvillhet och brist på mod och ropa Kyrie eleison. Vi skulle hålla fast vid Jesus och visionen om Guds rike.
http://www.kyrkanstidning.se/teologi/kronika-kristna-kan-inte-lata-bli-att-engagera-sig
Bloggardag, vars fromhet är av den mer fryntliga sorten, tycker att det är fascinerande att se hur mänsklig svaghet ska hissas som ett segel ihop med fromhetens storsegel, men också lite intressant att se att Guds rike nu blivit en vision och inte något som kommit och är mitt ibland oss. Detta är en hållning som tycks from och fin men lite sorglig samtidigt för den är så osakramental. Finns det inte ett vardagligare sätt att uppfatta och leva sin kallelse? En hållning av typ "med alla mina begränsningar så kallar du mig, rustar mig, sänder mig-hållningen"? Men vad förstår väl jag gamla fnask, sa domprostinnan i Linköping.
Hde det varit någon kräm med Torsdagsdepressionen hade inblickar i Sveriges Kristna Råd levererats. Där bedrivs nedskärningsarbete, men det tycks lite oklart varför det blivit så. Ska vi inte få veta vilka problemen alldeles konkret är? Det är väl ändå vi som betalar kalaset?
Antje gled undan frågan om det finns oenighet om vad SKR ska göra. Antje sa att det betoningar var olika. Var alla överens i sak då? Baptisten Wiborn talade däremot ut. Vi förstod att de ortodoxa inte gillade det Svenska kyrkan och Equmeniakyrkas representanter ville köra. Så nu avvecklas projekt. Då kanske en del av migrationsarbetet kan avvecklas när vi fått förslag från Sverigesocialdemokraterna?
Det var väl frasigt tal när den nya migrationspolitiken presenterades även om socialdemokraterna inte sa att vi nu anammat Sverigedemokraternas människosyn och gör upp med vår tidigare öppet erkända naivitet. Centrala mottagningar, koncentrationsmottagningar alltså. Gränskontroller. Resoluta tag för att bli av med dem som inte ska vara i landet. Har Svenska kyrkan, Antje och SKR några meningar om detta? Är det inte rätt uppenbart att den nya trygga migrationspolitik som förelås alls inte är något sådant som Svenska kyrkan eller SKR pläderat för? Så vad med frasigt tal? Vad det inte just frasigt det blev?
Den resoluta verkligheten är en annan. Minns var ni läste detta först!
fredag 4 maj 2018
Dalevirr om folkkyrkan
Dalevi i Karlstad är ingen biskop Eklund, det är det minsta man kan säga. Nu virrar han till det för sig teologiskt och det behövde inte Bloggardag ha några synpunkter på om det inte vore så att Dalevi sprider sina virrigheter. Klart att en häpen allmoge blir förvirrad då.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/tala-med-stolthet-om-folkkyrkan
Jag kanske kan strunta i utmaningen, han kallar den "utmaning", om attraktiva bokbord, gratismaterial om kristen tro och öppna kyrkorum. Han vill dessutom ha söndagens predikan tryckt, det vore något! Några av oss har redan gjort allt detta och en del därtill. Samt erövrat någon liten del av kyrkogården som en plats där viktiga ting händer och dit folk kommer också för att vara med om sådant. Nu är Sören expert på undervisning.
Det första var roligare. Svenska kyrkan ska bejaka sina teologiska rötter. Det blir riktigt roligt när missionsförbundaren talar ut! Men takterna sitter i. Svenska kyrkans teologiska rötter, sammanvävda med det svenska välfärdssamhället ska bejakas. Här är det mycket som inte definierats och hade Dalevi gjort det, hade resonemanget fallit samman. Vad ärv älfärdssamhället? När började det byggas?
De teologiska rötterna är något annat än det sammanhang Dalevi vuxit upp i. Talet om öppenhet låter något, men det är talet från bönhuset, inte från lokalförsamlingen. En kyrka som måste tala om hur öppen den är, är inte öppen. Den som inte talar om öppenheten uppfattar den som självklar. Det var inte den bristande öppenheten som var problem för Billing eller Eklund. Billing såg i Västerås stift, det mest sekulariserade, att folk inte ville komma och några av dem som tidigare velat komma startade nu missionsförsamlingar, som programmatiskt var slutna. Waldenström hånade kyrkoystemet. Han var from. Tillsammans med de andra fromma störtade de fram till nattvardsbordet i Helga Tref så att det åtminstone skulle bli ett rent nattvardsbord. Waldenström påpekade också att de flesta som satt i fängelse var medlemmar i Svenska kyrkan samt att en kyrkosyn där församlingsgränsen gick vid stadens dike var en orimlighet. Detta vände Eklund på och gjorde till en poäng. Kyrkan famnar från strand till strand. Billing påpekade också, och det brukar man i folkkkyrkliga sammanhang inte citera, att det inte finns något som är så illa som en illa skött folkkyrkoförsamling. Minns då att i Billings folkkyrkotanke är prästen en förebedjare vid kyrkböckerna och ber för alla i socknen. Dessa folkkyrkliga rötter är dock icke Dalevis.
Det leder honom till slutsatsen att "vi måste komma ifrån en syn på församlingslivet som innebär att det enda som räknas är den gudstjänstfirande församlingen på söndagen.En sådan syn kan endast komplettera, inte ersätta, den folkkyrkliga kyrkovisionen." Gå och läs Eklund, Dalevi! Läs hans kulturkritik eller anförandet vid stiftsmötet (det första) i Kalmar. Men jag fattar. I Karlstads stift är det tydligt vad som måste ske när det inte längre finns ett gudstjänstfirande folk. Då måste Kyrkan bli en apparat som producerar och distribuerar och håller emot när det handlar om människor som på plats vill något mera. I brist på kyrkfolk måste folket jagas och självklart motiveras att betala avgifterna. Märker ni inte alltmer att de flesta också bland aktiva medlemmar är rätt passiva? För att inte tala om vad de passiva är!
Den förekommande nåden blev den förkomna nåden och vi som talade om sådant kunde läsa Bonhoeffer. Den förekommande nåden var dock en kritik mot Waldenströms tanke på mottagen nåd. Bådadera var ensidiga, det borde redas ut. Men det svenskkyrkliga var dock i grund och botten nådekristendomen och denna insikt gav nattvardsväckelse. Jag talar nu om något annat än lata präster som under stora åthävor utför en minimal insats med mässan, några enkla förutsägbara ord och ingen reflektion om vad som ställs fram eller vad prästen gör (och inte gör) i mässan. Den syn vi måste komma ifrån är synen på församlingen som Guds folk på platsen med centrum i söndagens högmässa och kallelser i vardagen. Hej och hå! Jag säger inget om det. Eftersom folkkyrkoprästerna alsrig lyckas samla folket får det bli så här. Och Dalevi är väl inte i första hand känd som en pastoralteologiskt medveten församlingspräst och förnyare, va?
Biskop Wadensjö gick från en aftonbön i en kyrka i Växjö stift. Han sa: "Något sådant här har vi inte i hela Karlstads stift." Narrades biskopen? Den församlingen präglades av en högkyrklig, katolsk spiritualitet och praxis, just detta som Svenska kyrkan nekat sig. Återstår att gestalta organisationen och virra till resonemang om att Justinus Martyren menade att människan kan vara kristen även om hon aldrig hört talas om Jesus. Detta är en slutsats som den gamle martyren kanske ändå inte riktigt skulle dra av hans insikt om Logos spermatikos, det utsådda ordet.
Sören Dalevi gör insatser med podd, krönikor i lokaltidningarna och undervisningsmaterial, för vi veta. Som en bättre stiftsadjunkt, alltså. Det är när de fina kristna gör sådant vi med stolthet tydligen kan tala om folkkyrkan. Vi mer i synd och värld förfarna än gamla missionsförbundare tycker det hela ter sig patetiskt men fullt begripligt. Kyrkan är en organisation och som alla organisationer med medlemmar ska styrelsen kommunicera. Vi tänker också på skriftens ord: "En alltför liten höna, ska inte värpa alltför stora ägg, ity hon blir så sladdrig i stjärten."
Bloggardag ser alltmer en kyrka i förfall. Det beror inte på att han hör vad folk menar. Det beror på att han innantill läser vad Dalevi med många flera skriver och säger. De virrar till det mesta. Torsdagsdepressionen bär tidende till den arme Bloggardag, som får veta att Billing och Eklund levde inte "ett homogent samhälle". Det skulle de inte utan vidare hålla med om och när Bloggardag är på det humöret undrar han om det samhälle vi lever i inte är väldigt mycket mer homogent och kontrollerat. Underskatta inte massmedier som förmedlar inte verklighet utan nden bild av verkligheten vi ska ha. Minns att Bloggardag återvänt från forna DDR, bonde- och arbetarstaten som inspirerade till det moderna svenska skolväsendet.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/tala-med-stolthet-om-folkkyrkan
Jag kanske kan strunta i utmaningen, han kallar den "utmaning", om attraktiva bokbord, gratismaterial om kristen tro och öppna kyrkorum. Han vill dessutom ha söndagens predikan tryckt, det vore något! Några av oss har redan gjort allt detta och en del därtill. Samt erövrat någon liten del av kyrkogården som en plats där viktiga ting händer och dit folk kommer också för att vara med om sådant. Nu är Sören expert på undervisning.
Det första var roligare. Svenska kyrkan ska bejaka sina teologiska rötter. Det blir riktigt roligt när missionsförbundaren talar ut! Men takterna sitter i. Svenska kyrkans teologiska rötter, sammanvävda med det svenska välfärdssamhället ska bejakas. Här är det mycket som inte definierats och hade Dalevi gjort det, hade resonemanget fallit samman. Vad ärv älfärdssamhället? När började det byggas?
De teologiska rötterna är något annat än det sammanhang Dalevi vuxit upp i. Talet om öppenhet låter något, men det är talet från bönhuset, inte från lokalförsamlingen. En kyrka som måste tala om hur öppen den är, är inte öppen. Den som inte talar om öppenheten uppfattar den som självklar. Det var inte den bristande öppenheten som var problem för Billing eller Eklund. Billing såg i Västerås stift, det mest sekulariserade, att folk inte ville komma och några av dem som tidigare velat komma startade nu missionsförsamlingar, som programmatiskt var slutna. Waldenström hånade kyrkoystemet. Han var from. Tillsammans med de andra fromma störtade de fram till nattvardsbordet i Helga Tref så att det åtminstone skulle bli ett rent nattvardsbord. Waldenström påpekade också att de flesta som satt i fängelse var medlemmar i Svenska kyrkan samt att en kyrkosyn där församlingsgränsen gick vid stadens dike var en orimlighet. Detta vände Eklund på och gjorde till en poäng. Kyrkan famnar från strand till strand. Billing påpekade också, och det brukar man i folkkkyrkliga sammanhang inte citera, att det inte finns något som är så illa som en illa skött folkkyrkoförsamling. Minns då att i Billings folkkyrkotanke är prästen en förebedjare vid kyrkböckerna och ber för alla i socknen. Dessa folkkyrkliga rötter är dock icke Dalevis.
Det leder honom till slutsatsen att "vi måste komma ifrån en syn på församlingslivet som innebär att det enda som räknas är den gudstjänstfirande församlingen på söndagen.En sådan syn kan endast komplettera, inte ersätta, den folkkyrkliga kyrkovisionen." Gå och läs Eklund, Dalevi! Läs hans kulturkritik eller anförandet vid stiftsmötet (det första) i Kalmar. Men jag fattar. I Karlstads stift är det tydligt vad som måste ske när det inte längre finns ett gudstjänstfirande folk. Då måste Kyrkan bli en apparat som producerar och distribuerar och håller emot när det handlar om människor som på plats vill något mera. I brist på kyrkfolk måste folket jagas och självklart motiveras att betala avgifterna. Märker ni inte alltmer att de flesta också bland aktiva medlemmar är rätt passiva? För att inte tala om vad de passiva är!
Den förekommande nåden blev den förkomna nåden och vi som talade om sådant kunde läsa Bonhoeffer. Den förekommande nåden var dock en kritik mot Waldenströms tanke på mottagen nåd. Bådadera var ensidiga, det borde redas ut. Men det svenskkyrkliga var dock i grund och botten nådekristendomen och denna insikt gav nattvardsväckelse. Jag talar nu om något annat än lata präster som under stora åthävor utför en minimal insats med mässan, några enkla förutsägbara ord och ingen reflektion om vad som ställs fram eller vad prästen gör (och inte gör) i mässan. Den syn vi måste komma ifrån är synen på församlingen som Guds folk på platsen med centrum i söndagens högmässa och kallelser i vardagen. Hej och hå! Jag säger inget om det. Eftersom folkkyrkoprästerna alsrig lyckas samla folket får det bli så här. Och Dalevi är väl inte i första hand känd som en pastoralteologiskt medveten församlingspräst och förnyare, va?
Biskop Wadensjö gick från en aftonbön i en kyrka i Växjö stift. Han sa: "Något sådant här har vi inte i hela Karlstads stift." Narrades biskopen? Den församlingen präglades av en högkyrklig, katolsk spiritualitet och praxis, just detta som Svenska kyrkan nekat sig. Återstår att gestalta organisationen och virra till resonemang om att Justinus Martyren menade att människan kan vara kristen även om hon aldrig hört talas om Jesus. Detta är en slutsats som den gamle martyren kanske ändå inte riktigt skulle dra av hans insikt om Logos spermatikos, det utsådda ordet.
Sören Dalevi gör insatser med podd, krönikor i lokaltidningarna och undervisningsmaterial, för vi veta. Som en bättre stiftsadjunkt, alltså. Det är när de fina kristna gör sådant vi med stolthet tydligen kan tala om folkkyrkan. Vi mer i synd och värld förfarna än gamla missionsförbundare tycker det hela ter sig patetiskt men fullt begripligt. Kyrkan är en organisation och som alla organisationer med medlemmar ska styrelsen kommunicera. Vi tänker också på skriftens ord: "En alltför liten höna, ska inte värpa alltför stora ägg, ity hon blir så sladdrig i stjärten."
Bloggardag ser alltmer en kyrka i förfall. Det beror inte på att han hör vad folk menar. Det beror på att han innantill läser vad Dalevi med många flera skriver och säger. De virrar till det mesta. Torsdagsdepressionen bär tidende till den arme Bloggardag, som får veta att Billing och Eklund levde inte "ett homogent samhälle". Det skulle de inte utan vidare hålla med om och när Bloggardag är på det humöret undrar han om det samhälle vi lever i inte är väldigt mycket mer homogent och kontrollerat. Underskatta inte massmedier som förmedlar inte verklighet utan nden bild av verkligheten vi ska ha. Minns att Bloggardag återvänt från forna DDR, bonde- och arbetarstaten som inspirerade till det moderna svenska skolväsendet.
torsdag 3 maj 2018
Berlin, torsdag
De kom till den konferens som Svenska kyrkan är med och anordnar i Berlin. Inte så att prosten Reinholdsson och hans kumpan fick höra vad som sades på konferensen, men två timmars inblick kunde de få. Bloggardag anslöt. Bloggardag fick klart för sig att det var väldigt försiktigt med konferensen. Inte bara så att det bara var somliga inbjudna, Svensk kyrkan företräddes av en äldste i Metodistkyrkan som kom från Österrike och en präst från Gotha i före detta DDR (en högst förtjusande kvinna som både prosten R med flera fick hälsa på) samt två andra. Alla var stambokförda i det kyrkliga huset i Antjeborg. Antje och Heinz var också på plats.
Nu vet Bloggardag hur illasinnat läsekretsen frågar:
- Vad kostade Svenska kyrkans engagemang?
- Hur valdes representationen ut?
- Och för den delen, är Berlin en lämplig plats för konferenser över huvud taget? Har det inte hållits påfallande många konferenser som visat sig katastrofala just i Berlin? Wannsee och Potsdam, andra delar av staden att förtiga.
Den här sortens tarvliga frågor sätter Bloggardag sig över.
Vi var emot populismen, den saken var klar. Antje var tydlig också i sitt påpekande att P-na var fyra. I Bloggardags ungdom höll sig flickor på resa med tre P: Pass, pengar och piller. Antje hade alltså fyra: populism, polarisering, protektionism, och postsanning (Post-Truth). Detta ledde henne till slutsatsen att hon var kritisk mot kritikerna. Prosten Reinholdsson hördes konstatera att kritikerna fick mycket kritik. Antje står för sig själv och därför blir kritik jobbig för henne. Kyrkohandboksdebaclet illustrerar. Är inte Antje egentligen väldigt isolerad? Också från det vanliga kyrkolivet! Bloggardag uppfattade att Antje uppfattade illasinnad populism också i den kritik som kommer inifrån "kyrkan", inte bara utifrån.
Politiseringen är inget problem för Antje. Det finns en trollfabrik och vad det innebar fattade publiken vad hon menade med. Angreppen kommer inifrån och utifrån. Hur står vi emot? Vi tar vårt avstamp i FN-stadgan. menade Antje. Här kom prosten Reinholdsson på sig själv ("min skuld, min skuld, min stora skuld" hördes han muttra) med att mena att allt detta var aningen genant. Världsbilden är fullt begriplig. Det finns en politisk klass, ett mellanskikt, som är under attack.
Antje nämnde inte att SD sitter i kyrkostyrelsen men inte heller särskilt mycket om att kyrkosystemet i Sverige som är partipolitiskt dominerat. Det hade nog annars överraskat konferensdeltagarna att höra.
Sammanfattningsvis?
Det verkade som om konferensdeltagarna var emot populismen och i Tyskland och Sverige var det högerpopulismen. Biskopen från Bayern, Heinrich Bedford-Strohm, nämnde AfD särskilt, alla förstod. Men få försökte förstå de erfarenheter "vanligt folk" har. Bloggardag vet varför. De som åker på konferenser är inte de präster som "lebenslang" suttit hemma i köken hos "vanligt folk" och talat om livet och tron. När vanliga församlingspräster vet vad församlingsborna ställer för frågor blir detta folk i konferenssammanhang och för den kyrkliga ledningen ett folkslag, som de finkristna måste varna för. Pöbel sålunda. Mellanskiktet förnekar sig aldrig.
Bloggardag ska försöka animera sina vänner att skriva en bättre analys än denna från konferenslivet i Berlin, men medge att detta räcker rätt långt. Och fortsättningsvis ska det till en klassanalys för att förstå vad som utspelar sig i det kyrkliga livet. Annars är tyskar som de är. Det är titlar som gäller. Antje var professor och ärkebiskop därtill, mer professor än biskop om presentationen åhördes nogsamt.
Denna morgon ska Bloggardag samla ihop sig. Tomflaskor pantades redan i går så det återstår mest att resa hemåt. Personalen på Bräuhaus Georg vinkade med handdukar när Bloggardag gick mot hotellet. Bloggardag vilade något på Zum Nussbaum och funderade över applåderna biskopen Bedford-Strohm fick när han banande kapitalismen. Vi var i gamla DDR, tänkte Bloggardag.
Nu vet Bloggardag hur illasinnat läsekretsen frågar:
- Vad kostade Svenska kyrkans engagemang?
- Hur valdes representationen ut?
- Och för den delen, är Berlin en lämplig plats för konferenser över huvud taget? Har det inte hållits påfallande många konferenser som visat sig katastrofala just i Berlin? Wannsee och Potsdam, andra delar av staden att förtiga.
Den här sortens tarvliga frågor sätter Bloggardag sig över.
Vi var emot populismen, den saken var klar. Antje var tydlig också i sitt påpekande att P-na var fyra. I Bloggardags ungdom höll sig flickor på resa med tre P: Pass, pengar och piller. Antje hade alltså fyra: populism, polarisering, protektionism, och postsanning (Post-Truth). Detta ledde henne till slutsatsen att hon var kritisk mot kritikerna. Prosten Reinholdsson hördes konstatera att kritikerna fick mycket kritik. Antje står för sig själv och därför blir kritik jobbig för henne. Kyrkohandboksdebaclet illustrerar. Är inte Antje egentligen väldigt isolerad? Också från det vanliga kyrkolivet! Bloggardag uppfattade att Antje uppfattade illasinnad populism också i den kritik som kommer inifrån "kyrkan", inte bara utifrån.
Politiseringen är inget problem för Antje. Det finns en trollfabrik och vad det innebar fattade publiken vad hon menade med. Angreppen kommer inifrån och utifrån. Hur står vi emot? Vi tar vårt avstamp i FN-stadgan. menade Antje. Här kom prosten Reinholdsson på sig själv ("min skuld, min skuld, min stora skuld" hördes han muttra) med att mena att allt detta var aningen genant. Världsbilden är fullt begriplig. Det finns en politisk klass, ett mellanskikt, som är under attack.
Antje nämnde inte att SD sitter i kyrkostyrelsen men inte heller särskilt mycket om att kyrkosystemet i Sverige som är partipolitiskt dominerat. Det hade nog annars överraskat konferensdeltagarna att höra.
Sammanfattningsvis?
Det verkade som om konferensdeltagarna var emot populismen och i Tyskland och Sverige var det högerpopulismen. Biskopen från Bayern, Heinrich Bedford-Strohm, nämnde AfD särskilt, alla förstod. Men få försökte förstå de erfarenheter "vanligt folk" har. Bloggardag vet varför. De som åker på konferenser är inte de präster som "lebenslang" suttit hemma i köken hos "vanligt folk" och talat om livet och tron. När vanliga församlingspräster vet vad församlingsborna ställer för frågor blir detta folk i konferenssammanhang och för den kyrkliga ledningen ett folkslag, som de finkristna måste varna för. Pöbel sålunda. Mellanskiktet förnekar sig aldrig.
Bloggardag ska försöka animera sina vänner att skriva en bättre analys än denna från konferenslivet i Berlin, men medge att detta räcker rätt långt. Och fortsättningsvis ska det till en klassanalys för att förstå vad som utspelar sig i det kyrkliga livet. Annars är tyskar som de är. Det är titlar som gäller. Antje var professor och ärkebiskop därtill, mer professor än biskop om presentationen åhördes nogsamt.
Denna morgon ska Bloggardag samla ihop sig. Tomflaskor pantades redan i går så det återstår mest att resa hemåt. Personalen på Bräuhaus Georg vinkade med handdukar när Bloggardag gick mot hotellet. Bloggardag vilade något på Zum Nussbaum och funderade över applåderna biskopen Bedford-Strohm fick när han banande kapitalismen. Vi var i gamla DDR, tänkte Bloggardag.
onsdag 2 maj 2018
Rostock, onsdag
När det begav sig hade Fi ubåtar av miniformat (de som i svenska media förklarades inte finnas...) i Rostock. Det som begav sig, begravdes senare. Sorg och häpnad för biskopen Lars Carlzon i Stockholm. Hur kunde detta hända? Var östtyskarna så otacksamma? Stellan Arvidsson grät. Hela det solidariska systemet bakom muren hade fallit. Arbetar- och bondestaten kunde inte stå upprätt. Den upprätthålls dock med omfattande säkerhetspolis, beväpnade styrkor, ideologisk kontroll via skola och medier. Kan man inte säga att detta skedde mot alla odds. Men det hände.
1 maj-firandet i Rostock i går höll inte den gamla klassen. Det är bara att konstatera. Men för de svenskkyrkliga är detta, oavsett partipolitiska eller ideologiska preferenser, enbart uppmuntrande. Om ett så stort system som DDR och ett ännu större som WP kunde falla samman – vad då med kyrkohandboken? Det räcker med att ett rätt litet antal präster, max fem, bestämmer sig för att handboksvägra, ställs inför domkapitlet och avkragas för att 1. de själva ska få sina namn inskrivna i kyrkohistorien till evinnerlig ära och 2. hela det svenskkyrkliga prestigeprojektet ska fällas.
Så blir det förstås också om vanliga kyrkokristna börjar jaga prästerna med teologiska frågor om sakinnehållet. Ta det där med att be till modergudinnan. Det gör inte en kyrkokristen. Är det dår lekmans ansvar att så fort en sådan heresi uttalas, resa sig upp och högljutt protestera? Kan vara. "Det kan inte rekommenderas", skulle syster Kerstins moster ha sagt, men det kan vara helt rätt för det. Ska en gudstjänstfirare se sig som passiviserad till tystnad? Eller som ett ansvarigt subjekt?
Vid en sådan protest i den vanliga gudstjänsten kan man förmoda att hätskhet utlöses. Minns då att detta är ett intet mot de gamla regimerna. I Rostock, där Bloggarjag tänker över förgången tid. Hätska DDR-are på nivå kunde köra fram Stasi för att vardagsvis trakassera den här sortens frihetskämpar. Det klarar inte de kyrkliga översåtarna. De har inte ens tillgång till enkla kalasjnikovs. Inte ens fängelser. Så vad ska de göra?
Om de ska försvara den nya kyrkohandboken kan de kalla in lokala kyrkomötesledamöter – de flesta har ingen aning om vad de ska vara när de teologiska sakfrågorna ställas. Biskopar kommer at svettas, inte minst de biskopar som har en svag svenskkyrklig bakgrund. Och då ska vi inte tala om präster som präglas av en långt gången stupiety.
Kyrkopolitiskt bör kritiker återvända till reservationen vid 1982 års kyrkomöte, det sista egentliga kyrkomötet, ta fram reservationen som klart deklarerar vilket begränsat värde samtliga beslut som fattas efter den nya kyrkomötesordningen har. Maktmedlet för att hantera det som då skrevs har varit tystnad, obenägenhet att tala om denna kritik. Så avslöjas kyrkosystemets grundläggande svaghet. Jag menar, föll DDR, varför skulle inte ett kyrkosystem som ifrågasätts falla?
Det är de svenskkyrkligt fostrade som har att ta sitt ansvar, präster, diakoner och lekfolk tillsammans, de som är kyrkfolk. De kan för poängs vinnande börja ifrågasätta svenskkyrkligheten hos rätt många. Det vore alls inte onaturligt i en nationalkyrka som inte har en svenskkyrklig ärkebiskop. Till och med en pensionerad präst från norra Öland är betydligt mer svenskkyrklig och svenskkyrkligt fostrad än hon. Och då kan ni tala om biskopen i Karlstad och den nya i Luleå. Vilka biskopar är egentligen konfirmerade i Svenska kyrkans ordning. Två ärkebiskopar på raken har inte varit döpta i denna kyrka. Det är för somliga av oss uppseendeväckande, nästan förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå. Och då har jag inte räknat upp alla gamla frikyrkopastorer eller reformerta pastorer som plötsligt står upp som präster i Svenska kyrkan, inte gamla missionsförbundspastorer som enkelt förklaras vara präster (vilket de inte är!) eller horder av föga-kyrkliga som plöstligt göra sin andra yrkeskarriär som präster i Svenska kyrkan.
I Rostock och mängder med andra städer i Central- och Östeuropa visste folket att befrielsen blott är deras eget verk. Kyrkfolk tänker inte riktigt så endimensionellt, men de kunde tänka över det goda ordet att Gud hjälper den som hjälper sig själv och därmed hjälper sin Kyrka, sina barn, barnbarn och alla längtande och kämpande människor.
Nu lugnar sig Bloggardag. Det är något i luften i Rostock som inte bara är sjöluft. Det går revolutionära vindar som syresätter Bloggardags hjärna. Detta är mer än uppenbart. Gör det svårt att implementar den nya kyrkohandboken genom att ställa frågor och komma med invändningar. Vägra låta er luras. Uppsök kyrkoherdarna två och två och fråga er fram, se svetten på deras pannor och hjälplösheten i deras ögon. De kommer inte att veta vad de ska säga. De kommer att bli arga. Allt är informationsbärande. "Ge er ingen ro", som Herren skulle kunna trycka ut sig. Men gå inte er väg i tysthet, ge inte upp. Here endeth the lesson from Rostock.
1 maj-firandet i Rostock i går höll inte den gamla klassen. Det är bara att konstatera. Men för de svenskkyrkliga är detta, oavsett partipolitiska eller ideologiska preferenser, enbart uppmuntrande. Om ett så stort system som DDR och ett ännu större som WP kunde falla samman – vad då med kyrkohandboken? Det räcker med att ett rätt litet antal präster, max fem, bestämmer sig för att handboksvägra, ställs inför domkapitlet och avkragas för att 1. de själva ska få sina namn inskrivna i kyrkohistorien till evinnerlig ära och 2. hela det svenskkyrkliga prestigeprojektet ska fällas.
Så blir det förstås också om vanliga kyrkokristna börjar jaga prästerna med teologiska frågor om sakinnehållet. Ta det där med att be till modergudinnan. Det gör inte en kyrkokristen. Är det dår lekmans ansvar att så fort en sådan heresi uttalas, resa sig upp och högljutt protestera? Kan vara. "Det kan inte rekommenderas", skulle syster Kerstins moster ha sagt, men det kan vara helt rätt för det. Ska en gudstjänstfirare se sig som passiviserad till tystnad? Eller som ett ansvarigt subjekt?
Vid en sådan protest i den vanliga gudstjänsten kan man förmoda att hätskhet utlöses. Minns då att detta är ett intet mot de gamla regimerna. I Rostock, där Bloggarjag tänker över förgången tid. Hätska DDR-are på nivå kunde köra fram Stasi för att vardagsvis trakassera den här sortens frihetskämpar. Det klarar inte de kyrkliga översåtarna. De har inte ens tillgång till enkla kalasjnikovs. Inte ens fängelser. Så vad ska de göra?
Om de ska försvara den nya kyrkohandboken kan de kalla in lokala kyrkomötesledamöter – de flesta har ingen aning om vad de ska vara när de teologiska sakfrågorna ställas. Biskopar kommer at svettas, inte minst de biskopar som har en svag svenskkyrklig bakgrund. Och då ska vi inte tala om präster som präglas av en långt gången stupiety.
Kyrkopolitiskt bör kritiker återvända till reservationen vid 1982 års kyrkomöte, det sista egentliga kyrkomötet, ta fram reservationen som klart deklarerar vilket begränsat värde samtliga beslut som fattas efter den nya kyrkomötesordningen har. Maktmedlet för att hantera det som då skrevs har varit tystnad, obenägenhet att tala om denna kritik. Så avslöjas kyrkosystemets grundläggande svaghet. Jag menar, föll DDR, varför skulle inte ett kyrkosystem som ifrågasätts falla?
Det är de svenskkyrkligt fostrade som har att ta sitt ansvar, präster, diakoner och lekfolk tillsammans, de som är kyrkfolk. De kan för poängs vinnande börja ifrågasätta svenskkyrkligheten hos rätt många. Det vore alls inte onaturligt i en nationalkyrka som inte har en svenskkyrklig ärkebiskop. Till och med en pensionerad präst från norra Öland är betydligt mer svenskkyrklig och svenskkyrkligt fostrad än hon. Och då kan ni tala om biskopen i Karlstad och den nya i Luleå. Vilka biskopar är egentligen konfirmerade i Svenska kyrkans ordning. Två ärkebiskopar på raken har inte varit döpta i denna kyrka. Det är för somliga av oss uppseendeväckande, nästan förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå. Och då har jag inte räknat upp alla gamla frikyrkopastorer eller reformerta pastorer som plötsligt står upp som präster i Svenska kyrkan, inte gamla missionsförbundspastorer som enkelt förklaras vara präster (vilket de inte är!) eller horder av föga-kyrkliga som plöstligt göra sin andra yrkeskarriär som präster i Svenska kyrkan.
I Rostock och mängder med andra städer i Central- och Östeuropa visste folket att befrielsen blott är deras eget verk. Kyrkfolk tänker inte riktigt så endimensionellt, men de kunde tänka över det goda ordet att Gud hjälper den som hjälper sig själv och därmed hjälper sin Kyrka, sina barn, barnbarn och alla längtande och kämpande människor.
Nu lugnar sig Bloggardag. Det är något i luften i Rostock som inte bara är sjöluft. Det går revolutionära vindar som syresätter Bloggardags hjärna. Detta är mer än uppenbart. Gör det svårt att implementar den nya kyrkohandboken genom att ställa frågor och komma med invändningar. Vägra låta er luras. Uppsök kyrkoherdarna två och två och fråga er fram, se svetten på deras pannor och hjälplösheten i deras ögon. De kommer inte att veta vad de ska säga. De kommer att bli arga. Allt är informationsbärande. "Ge er ingen ro", som Herren skulle kunna trycka ut sig. Men gå inte er väg i tysthet, ge inte upp. Here endeth the lesson from Rostock.
tisdag 1 maj 2018
Valborgsmässodagen
Det har berättats mig att det för några år sedan i analogi med julafton och midsommarafton blev så att i en utgåva av almanackan efter Valborgsmässoafton följde – Valborgsmässodagen. Eftersom Bloggardags humor är av den vitala men tarvliga sorten, bevaras denna till mig förmedlade insikt i ett tacksamt hjärta. Hur gårdagen var? Valborg är ett borgerligt påfund. Nu går vi druckna av (inte i!) majsolens glans. Men det var lite blött i går. Salander hävdade bestämt att åsans blixt, blöta och buller var ett avgörande argument mot brasa. Vi avstod från eld till förmån för lie eldvatten nen det är likväl denna dag vi ska vara politiska.
Nu har vi fått lära oss att allt är politik och det är på sitt sätt sant, men inte riktigt. Det som angår denna värld, dvs hör ihop med styrandet av staden, (polis) är självfallet politik. Och en kyrkokristen kan inte utan vidare dra sig undan världen. Ordensfolk och eremiter? Nja, de drar sig undan världen, men världen kommer till dem. På gott och ont. Nu är det dock så, att vi inte riktigt tänker likadant, vi evangeliskt-katolskt sinnade och de reformerta.
De reformerta vill gärna bygga rättfärdiga ordningar och lyckades väl i staden Genéve, som blev ett riktigt helvete. Det tyckte alla evangeliska var konsekvent. Så vi borde noga odla en del motsättningar och inte lämna över särskilt mycket till Sveriges Kristna Råd, där de reformerta håller till. Antje, då? Inget ont om Antje, men hon kommer från en unierad kyrka, sammansatt av statsmakten till något som egentligen inte självklart hör ihop. Fader Luther konstaterar, att de reformerta är av en annan ande än vi. Det är de romerska katolikerna och de evangeliska som håller ihop i 1500-talets Tyskland. Fronten, den gemensamma, är riktad mot kalvinister i Genéve. Och vi som varit på plats i den staden och sett stenstoderna med de reformerta höjdarnas konterfej skräms rejält.
Det återstår en del att fundera över. Jag har under årens lopp försökt göra så när saknaden efter Anne-Marie Thunberg blivit mig för svår. Det hör till det skamliga att Svenska kyrkan hanterat de socialetiska frågorna med nonchalans och det är egentligen överraskande. Det ekumeniska mötet i Stockholm år 1925 satte ju frågorna på dagordningen. Men socialetik bedrevs sedan i Svenska kyrkan under 1950-talet och därefter för att med sällspord envetenhet att dra upp fronter i det inomkyrkliga. Det kan man fundera länge över också denna Valborgsmässodag, när demonstrationer och manifestationer drar igenom städer och byar. Inte bara med röda fanor. De nordiska kämparna stövlar också och Svenska kyrkan tycks manifestera för mångfald i Boden och Ludvika. I Boden vill kyrkoherden stå för det goda, för medmänsklighet. I Ludvika är det en dag "för kärleken och alla människors lika värde". Sponsrad korv serveras. "I varje människa finns ett litet Kristusbarn, en okränkbar helighet", säger kyrkoherden och ordnar tillsammans med Equmeniaförsamlingen, Röda Korset och Rädda Barnen samt Ria dagen "Störst av allt är kärleken". Inte nog med detta i Ludvika. NMR:arna demonstrerar och demokratiministern Alice Bah Kuhnke och Mikael Mogren kommer till ett möte som tidningskoncernen arrangerar. Mogren kör dubbla pass. Går till församlingens möte också. Kommer han då att fråga huruvida det verkligen bor ett litet Kristusbarn i varje människa?
Är det inte i denna tid lite opassande då att ta fram en grundläggande skiljelinje mellan de reformerta och de evangeliska? Kanske. Men här är berättelsen:
Uttydningen är enkel. Calixtus berättelse beskriver att Gud varnar men inte förutbestämmer och detta är evangelisk teologi. I den reformerta teologin finns en dubbel predestination. Gud jagar barn i vattnet och har roligt i den lek där barn drunknar.
Ska vi politiskt verkligen stå samman med de reformerta? Finns det inte andra som vi hellre håller ihop med, vanliga hedningar till exempel. Detta frågas första maj, den dag när varje kavaj blir en mantel av strålande ljus.
Nu har vi fått lära oss att allt är politik och det är på sitt sätt sant, men inte riktigt. Det som angår denna värld, dvs hör ihop med styrandet av staden, (polis) är självfallet politik. Och en kyrkokristen kan inte utan vidare dra sig undan världen. Ordensfolk och eremiter? Nja, de drar sig undan världen, men världen kommer till dem. På gott och ont. Nu är det dock så, att vi inte riktigt tänker likadant, vi evangeliskt-katolskt sinnade och de reformerta.
De reformerta vill gärna bygga rättfärdiga ordningar och lyckades väl i staden Genéve, som blev ett riktigt helvete. Det tyckte alla evangeliska var konsekvent. Så vi borde noga odla en del motsättningar och inte lämna över särskilt mycket till Sveriges Kristna Råd, där de reformerta håller till. Antje, då? Inget ont om Antje, men hon kommer från en unierad kyrka, sammansatt av statsmakten till något som egentligen inte självklart hör ihop. Fader Luther konstaterar, att de reformerta är av en annan ande än vi. Det är de romerska katolikerna och de evangeliska som håller ihop i 1500-talets Tyskland. Fronten, den gemensamma, är riktad mot kalvinister i Genéve. Och vi som varit på plats i den staden och sett stenstoderna med de reformerta höjdarnas konterfej skräms rejält.
Det återstår en del att fundera över. Jag har under årens lopp försökt göra så när saknaden efter Anne-Marie Thunberg blivit mig för svår. Det hör till det skamliga att Svenska kyrkan hanterat de socialetiska frågorna med nonchalans och det är egentligen överraskande. Det ekumeniska mötet i Stockholm år 1925 satte ju frågorna på dagordningen. Men socialetik bedrevs sedan i Svenska kyrkan under 1950-talet och därefter för att med sällspord envetenhet att dra upp fronter i det inomkyrkliga. Det kan man fundera länge över också denna Valborgsmässodag, när demonstrationer och manifestationer drar igenom städer och byar. Inte bara med röda fanor. De nordiska kämparna stövlar också och Svenska kyrkan tycks manifestera för mångfald i Boden och Ludvika. I Boden vill kyrkoherden stå för det goda, för medmänsklighet. I Ludvika är det en dag "för kärleken och alla människors lika värde". Sponsrad korv serveras. "I varje människa finns ett litet Kristusbarn, en okränkbar helighet", säger kyrkoherden och ordnar tillsammans med Equmeniaförsamlingen, Röda Korset och Rädda Barnen samt Ria dagen "Störst av allt är kärleken". Inte nog med detta i Ludvika. NMR:arna demonstrerar och demokratiministern Alice Bah Kuhnke och Mikael Mogren kommer till ett möte som tidningskoncernen arrangerar. Mogren kör dubbla pass. Går till församlingens möte också. Kommer han då att fråga huruvida det verkligen bor ett litet Kristusbarn i varje människa?
Är det inte i denna tid lite opassande då att ta fram en grundläggande skiljelinje mellan de reformerta och de evangeliska? Kanske. Men här är berättelsen:
En solig dag kom Gud gående vid vatten, en sjö eller ett hav. Vid vattnet lekte barn, på stranden men inte i vattnet.
Gud sade till barnen att på inga villkor gå i vattnet utan hålla sig borta från det. Vattnet är mycket farligt sade Gud. Därefter gick Gud bort längs stranden.
Om aftonen innan det börjar skymma kom Gud tillbaka. Barnen hade lämnat sin lek på stranden. De var i vattnet och höll på att drunkna. Så rusar Gud i vattnet. Räddar somliga och låter andra gå under. Vi får aldrig veta varför. Detta är den lutherske guden.
Ett helt annorlunda scenario.
Gud varnar men Gud kommer inte tillbaka. Gud börjar i stället jaga i barnen i vattnet med fart och dunder. Jagar dem och har roligt. De börjar drunkna och somliga skyndar Gud att rädda medan andra försvinner i vågorna. Det är den reformerte guden.
Gud varnar men Gud kommer inte tillbaka. Gud börjar i stället jaga i barnen i vattnet med fart och dunder. Jagar dem och har roligt. De börjar drunkna och somliga skyndar Gud att rädda medan andra försvinner i vågorna. Det är den reformerte guden.
Uttydningen är enkel. Calixtus berättelse beskriver att Gud varnar men inte förutbestämmer och detta är evangelisk teologi. I den reformerta teologin finns en dubbel predestination. Gud jagar barn i vattnet och har roligt i den lek där barn drunknar.
Ska vi politiskt verkligen stå samman med de reformerta? Finns det inte andra som vi hellre håller ihop med, vanliga hedningar till exempel. Detta frågas första maj, den dag när varje kavaj blir en mantel av strålande ljus.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)