Valborgsmässodagen

Det har berättats mig att det för några år sedan i analogi med julafton och midsommarafton blev så att i en utgåva av almanackan efter Valborgsmässoafton följde – Valborgsmässodagen. Eftersom Bloggardags humor är av den vitala men tarvliga sorten, bevaras denna till mig förmedlade insikt i ett tacksamt hjärta. Hur gårdagen var? Valborg är ett borgerligt påfund. Nu går vi druckna av (inte i!) majsolens glans. Men det var lite blött i går. Salander hävdade bestämt att åsans blixt, blöta och buller var ett avgörande argument mot brasa. Vi avstod från eld till förmån för lie eldvatten nen det är likväl  denna dag vi ska vara politiska.

Nu har vi fått lära oss att allt är politik och det är på sitt sätt sant, men inte riktigt. Det som angår denna värld, dvs hör ihop med styrandet av staden, (polis) är självfallet politik. Och en kyrkokristen kan inte utan vidare dra sig undan världen. Ordensfolk och eremiter? Nja, de drar sig undan världen, men världen kommer till dem. På gott och ont. Nu är det dock så, att vi inte riktigt tänker likadant, vi evangeliskt-katolskt sinnade och de reformerta.

De reformerta vill gärna bygga rättfärdiga ordningar och lyckades väl i staden Genéve, som blev ett riktigt helvete. Det tyckte alla evangeliska var konsekvent. Så vi borde noga odla en del motsättningar och inte lämna över särskilt mycket till Sveriges Kristna Råd, där de reformerta håller till. Antje, då? Inget ont om Antje, men hon kommer från en unierad kyrka, sammansatt av statsmakten till något som egentligen inte självklart hör ihop. Fader Luther konstaterar, att de reformerta är av en annan ande än vi. Det är de romerska katolikerna och de evangeliska som håller ihop i 1500-talets Tyskland. Fronten, den gemensamma, är riktad mot kalvinister i Genéve. Och vi som varit på plats i den staden och sett stenstoderna med de reformerta höjdarnas konterfej skräms rejält.

Det återstår en del att fundera över. Jag har under årens lopp försökt göra så när saknaden efter Anne-Marie Thunberg blivit mig för svår. Det hör till det skamliga att Svenska kyrkan hanterat de socialetiska frågorna med nonchalans och det är egentligen överraskande. Det ekumeniska mötet i Stockholm år 1925 satte ju frågorna på dagordningen. Men socialetik bedrevs sedan i Svenska kyrkan under 1950-talet och därefter för att med sällspord envetenhet att dra upp fronter i det inomkyrkliga. Det kan man fundera länge över också denna Valborgsmässodag, när demonstrationer och manifestationer drar igenom städer och byar. Inte bara med röda fanor. De nordiska kämparna stövlar också och Svenska kyrkan tycks manifestera för mångfald i Boden och Ludvika. I Boden vill kyrkoherden stå för det goda, för medmänsklighet. I Ludvika är det en dag "för kärleken och alla människors lika värde". Sponsrad korv serveras. "I varje människa finns ett litet Kristusbarn, en okränkbar helighet", säger kyrkoherden och ordnar tillsammans med Equmeniaförsamlingen, Röda Korset och Rädda Barnen samt Ria dagen "Störst av allt är kärleken". Inte nog med detta i Ludvika. NMR:arna demonstrerar och demokratiministern Alice Bah Kuhnke och Mikael Mogren kommer till ett möte som tidningskoncernen arrangerar. Mogren kör dubbla pass. Går till församlingens möte också. Kommer han då att fråga huruvida det verkligen bor ett litet Kristusbarn i varje människa?

Är det inte i denna tid lite opassande då att ta fram en grundläggande skiljelinje mellan de reformerta och de evangeliska? Kanske. Men här är berättelsen:

En solig dag kom Gud gående vid vatten, en sjö eller ett hav. Vid vattnet lekte barn, på stranden men inte i vattnet. 

Gud sade till barnen att på inga villkor gå i vattnet utan hålla sig borta från det. Vattnet är mycket farligt sade Gud. Därefter gick Gud bort längs stranden.

Om aftonen innan det börjar skymma kom Gud tillbaka. Barnen hade lämnat sin lek på stranden. De var i vattnet och höll på att drunkna. Så rusar Gud i vattnet. Räddar somliga och låter andra gå under. Vi får aldrig veta varför. Detta är den lutherske guden.

Ett helt annorlunda scenario. 
Gud varnar men Gud kommer inte tillbaka. Gud börjar i stället jaga i barnen i vattnet med fart och dunder. Jagar dem och har roligt. De börjar drunkna och somliga skyndar Gud att rädda medan andra försvinner i vågorna. Det är den reformerte guden.

Uttydningen är enkel. Calixtus berättelse beskriver att Gud varnar men inte förutbestämmer och detta  är evangelisk teologi. I den reformerta teologin finns en dubbel predestination. Gud jagar barn i vattnet och har roligt i den lek där barn drunknar.
Ska vi politiskt verkligen stå samman med de reformerta? Finns det inte andra som vi hellre håller ihop med, vanliga hedningar till exempel. Detta frågas första maj, den dag när varje kavaj blir en mantel av strålande ljus.