Vanföreställningar

En del föreställningar måste det kanske röjas i av det enkla skälet att de är vanföreställningar. Den egentliga frågan om demokrati i kyrkan ska skiljas från frågan hur maktapparater kan bemäktiga sig kyrkoapparaten i egna intressen.

Det gamla sättet var principiellt kyrkligt tänkt. Det troende folket (i princip de döpta, konfirmerade och myndiga) röstar till den lokala nivån, antingen genom en konkret hörbar röst på en kyrkstämma eller med en röstsedel i ett kyrkofullmäktigeval. Det kunde få till följd att kyrkofullmäktige uppfattades ha ekonomiska frågor om hand medan kyrkorådet var det särskilda organet för Kyrkan inre liv, fromsinthet om ni vill. Kyrkofullmäktige- institutionen är en företeelse från 1930-talet, valdes kyrkofullmäktige i de stora städerna partipolitiskt. I mindre sammanhang skedde mandatfördelningen efter styrkan i valet till kommunfullmäktige och så sattes enhetslistor samman. Urvalet i kyrkorådet styrdes lite annorledes. Där placerades de som var intresserade "för saken", som det kunde heta. Fullmäktige hanterade ekonomi och byggnader, tänkte man. Inte trons frågor.

Kyrkstämman var det annorlunda med. Där visste de som samlades vilka som var kyrkliga. Vi behöver inte diskutera hur en kyrkstämma skulle kunna organiseras med röstning inom högmässans ram (så har det aldrig varit!). Däremot måste vi obetingat fundera över den partipolitiska makten över Svenska kyrkan och möjligheten att använda/missbruka Svenska kyrkan som en plattform för egen ideologi. Här är problemet och det är efter 1982 skärpt.

Här kan MTD-religionen aldrig stå emot. Praktiserad kristen tro kan. Principiellt i alla fall. När Deutsche Christen tar över i Tyskland kan en Bekännelsekyrka organiseras. Det gick så bra från 1933/34 att nazisterna förbjöd denna identitetstydliga Kyrka 1937.

Problemet med den välintegrerade kyrkostrukturen är att den blir beroende av sin omvärld.  Omvärlden är bibliskt sett just "världen med dess väsende". Kring detta problem fördes samtal på 1950-talet i Svenska kyrkan. Det kan man läsa något om i doktorsavhandlingar. Skillnaden från då till nu är att de som förordade att kyrkomötet skulle ha auktoritet att fastställa kyrkans bekännelse var få och uppfattades som extrema. Bekännelsen var det givna och om den röstades inte.

 Det skulle bli annorlunda genom 1982 års kyrkomötesreform. I klartext: en generation senare genomfördes något som tidigare varit otänkbart. I en välskriven reservation skrev de kloka sig fria. De som sällar sig till dessa reservanter, varav de flesta är döda men några lever också i vår tid, står trygga mot alla pretentiösa kyrkomötesbeslut efter den nya ordningen. I andliga frågor (de som rör bekännelse, gudstjänstböcker mm) saknar det nuvarande kyrkomötet auktoritet, det är den grundläggande reformatoriska hållningen och vårt samtida problem.

Vi måste få en ordning med kyrkligaa val efter den tidigare modellen. Direktval i församlingen, indirekta därefter. Det är möjligt att kyrkstämman blir ett alternativ om 10-15 år givet at det blir som det sägs, att 1/3 av medlemmarna försvinner. En kyrka med 4 miljoner medlemmar kanske måste ha en beslutskostym därefter? Om Nordölands församling består av 1200 medlemmar med dominans för 70+ – vilken form behövs då för att styra och styra så att engagemang stimuleras och tas tillvara? Moheda pastorat med 1800 i tre församlingar efter motsvarande minskning – hur ska det fungera? Finns det några som är beredda att axla ansvaret? Samtidigt sätter sig då partiernas företrädare för att styra Svenska kyrkan nationellt och på stiftsnivå. Detta håller inte.

Det finns de som begär realistiska alternativ till den valordning som nu är som vore den av Gud given. Den sortens folk kommer inte att ge sig. Nyckelorden är "realistisk" eller "verkligheten" men detta är högst personliga kategorier. Det som inte stämmer med förförståelsen blir då definitionsmässigt helt fel. Detta går att säga om man inte läst Kuhn om vetenskapens revolutionära struktur. Allt kommer att bli mycket överraskande om det nu är realistiskt att tänka sig att realisterna lever då i det stora sönderfallets tid. Stora system faller stort. Det vi nu har, kommer inte att bestå.

Ämbetsfrågan får många att hoppa högt. Frågan är inte vad som skulle hända om Svenska kyrkan sa nej till kv*nnl*g* pr*st*r, en majoritet av medlemmarna säger ju redan i praktiken nej till allt vad präster heter genom att bojkotta söndagens gudstjänst. Frågan är varför vi ska acceptera att 1958 års kyrkomötes beslut med samvetsklausul och allt inte ska respekteras. Det är detta som hänt. Vilket är då svaret?

Den frågan ska med fördel ställas till de präster som – oss emellan – har föga aning om vad ämbetsfrågan gäller. De har helt enkelt inte läst på om själva prästämbetet. Om det beror på intellektuell oförmåga/lättja eller på den djupgående insikten att detta är något man ska passa sig för, låter vi vara osagt.

Bland motståndarna, de kallas så, finns det kanske skäl att följa den allmänna debatten om manligt och kvinnligt just nu. En del tycks inte längre vara riktigt så som det sagts. Nu ställs frågor av typ: Vad är moderskap? Är män djur? Är män (som grupp) mer formella och kvinnor (som grupp) mer relationella? Vad säger pridandet om manligt och kvinnligt och hur är det med det tredje könet? Också den som försökt förstå den teologiska frågan om ämbetet behöver förstå de samhällsfrågor som var klangbotten för riksdagsbeslutet 1958.

Hur är det därtill med talet om fienden som går omkring som ett rytande lejon och söker vem han må uppsluka? Är insikten om det pågående kriget verklighet för gudstjänstfirarna? Eller lever de i vanföreställningen att vi i det kyrkliga ägnar oss åt något ofarligt tidsfördriv? Jodå. Det gör vi. Givet att vi ägnar oss åt MTD-religion. Blir det tal om kristendom är situationen en annan. Kom ihåg Lucia!

Låter Bloggardag bister igen? Han överlade på nytt med Dag Sandahl, som sa: -Jag läser Torsdagsdepressionen på nätet och möter en som heter Jorméus. Han finner det oroande att insamlingsresultaten minskar och Sida-bidragen ökar. Men det ju just detta jag sa för snart 30 år sedan! Samtiden är onödig. Det hade kanske varit klokare om ni lyssnat på de högkyrkliga, de ni avfärdade? Den där exkluderande linjen mot somliga kostar mycket för alla. Och då är det kanske tid för Frimodig kyrka och andra att besinna ordet: Det är rätt att göra uppror. Eller i varje fall bedriva så mycket opposition att någon frimodig sagt ett vänligt ord om den framtid som är vår kallelse och därmed inte spelar med samtidigheten. Om Frimodig kyrka inte opponerar i denna tid, hur gestaltar sig framtiden då?