Dumt i Antjeborg

kl 23.45 den 13 maj twittrade Antje om det extremistiska våldet i Indonesien. Hon fann det "trist". Detta utlöste en del kommentarer och ansenligt med hätska inlägg. Vad ska vi säga? "Trist" är nog inte ordet. Men är inte problemet just formen. Twitter är inte en god kommunikationsform för allvarliga ting, lika lite som jag tror man kan kondolera på Facebook. Och kl 23.45 finns det få att överlägga med om vilken form och vilka uttryck sorgen över hur det går till i världen ska formuleras. Det blev dumt i Antjeborg därför att Antje använde den kommunikationsform hon fått så mycket beröm för. Då klev hennes kritiker fram. Bloggardag häpnade över twitterflödet. Antje tycks ha sina hängivna motståndare. Bloggardag hör inte till dem. Han nöjer sig med att vara uppmärksam betraktare.

Själv förstår nog inte Antje att skilja på de kritiska betraktelserna och hätskheten hon möter. Det blåser kallt på toppen. Och en del av det hon råkar utför, är självförvållat: Sätta höga krav på arbetet med kyrkohandboken och sedan nödgas försvara och promota den svaga produkt allt resulterade i. Stå ansvarig för en sönderfallande organisation med en byråkrati som herrelös löper amok i Antjeborg – hur kul är det på en skala till 2? Bloggardag kan förstå att Antje hellre reser runt i världen och umgås med sådana som är trevliga och kallar henne "professor". Ansvariga för hennes elände är de som valt henne, förstås. Men inte bara de. Vilken skyldighet har medarbetare att hindra chefen att göra dumheter?

Detta är själva den grundläggande skyldigheten för medarbetarna, menar jag. I görligaste mån, om man ska vara exakt. Det effektiva sättet att sabotera för chefen är att le, leverera vänliga ord och betrakta sönderfallet. När en koloss på lerfötter faller, kan skådespelet betraktas. Under allt som fallit ner ligger då den före detta chefen. Det är bara att vänta och se. Medarbetaren kanske får obehag om chefen blir misslynt över att höra kritiska synpunkter. Svaret då är detta: "Jag säger till dig vad andra säger om dig. Vill du inte, så säg bara till." Dåliga chefer vill inte veta. Goda medarbetare kan säga: "Dixi et salvavi animam meam". Jag hör till dem som menar att leende illojalitet är vedervärdig. Kan inte chefen ta kritik, ska chefen inte vara chef. Och till ledarskap, om vi nu ska skilja melan kategorierna, hör att sortera de olika slag av kritik som hörs, skilja kverulans från konstruktivitet.

Så vad borde medarbetarna säga? "Sitt inte och skriv snabba inlägg på twitter. Du riskerar ärkebiskopsämbetets anseende. Sov på saken. Och kom ihåg att du blivit en magnet för arga kritiker. Vi borde ha ett seminarium med forskarna för att försöka förstå hur det kunde komma sig. Får du ta allt i en sönderfallande kyrkostruktur så kan det tänkas höra till jobbet. Men vad gör vi då?" Medge att Bloggardag här visar en väg framåt. Översåtars twittrande är inte bara ett plus, jämför Trump! Folk kan ju få för sig att översåtarna inte är slugare än sina inlägg. De kanske också undrar vad översåtarna egentligen sysslar med.

Då kan vi gå över till fler dumheter i Antjeborg. Pressmeddelandet om nya kyrkohandboken. Det finns förstås på kyrkligdokumentation.nu. Vi struntar för ögonblicket i det färdigskrivna pressmeddelandet, som klent begåvade kyrkoherdar (eller biskopar!) ska skriva under, som vore det deras egen begåvade mening. Man kan förstås skriva en insändare om det lokala bladet låter meddela, att "det är viktigt att många får vara med och forma gudstjänsten". Vad betyder det? Vad håller vi på att få? Och vad bottnar tanken i? Jo, denna: "Man ska kunna tala om Gud och sin tro med hjälp av olika bilder och uttryck." Farväl till tanken att Gud har något att säga oss. Vi talar om Gud och vår tro. MTD-religionen backar inte. Men fattar ni inte hur dumt detta blir, givet att kristen tro är uppenbarelsereligion, som Nathan Söderblom religionshistoriskt uttryckte saken.

Pressbilderna med flickor som lämnar över böclerna till ärkebiskopen, domprosten och organisten behöver inte nödvändigtvis föra tankarna till totalitära system, där små flickor får vara just den här sortens inslag. Vi forna tiders söndagsskolgossar vet också könsfördelningen. Det ska vara flickor i det kyrkliga och de ska visas upp. Det finns sådana som undrar vart killarna egentligenn tagit vägen. Men det är inte det bästa. Varför ska ärkebiskopen ta emot ett missale? Hon har ju suttit med och antagit det? Hur tänkte ni nu? Borde inte hon lämna sina böcker till flickorna i så fall?

Bloggardag njuter av det sanslösa i underlaget för pressmeddelande: "Svenska kyrkan rymmer många fromhetsriktningar och traditioner. Gudstjänsten är till för alla och är dessutom något vi gör tillsammans." Detta kan förstås med hjälp av en mening som föregår i detta underlag:
"Vi vill fira gudstjänster som uttrycker människors glädje, sorg, tvivel och tro, längtan och hopp – och de ska fungera lika bra för barn och unga som för vuxna, säger biskop/kyrkoherde xxxx."
Får ni i det lokala bladet läsa den texten, håll er undan en sådan prelat. Här är det MTD. Gud har egentligen ingen funktion. Jag är glad att några var kloka nog att reservera sig, givet att pressmeddelandet korrekt uttrycker vad kyrkohandboken går för. Och det gör det nog. Bara detta som kallas "budskapsförslag" borde vara nog för att ställa in all entusiasm på söndag. Vilka är det som låter sig luras egentligen?

Ska det talas om öppenhet, kanske brudparen av traditionellt slag, en man och en kvinna, ska erbjudas en variant där de i vigselgudstjänsten får vara just detta? Tänk om en journalist skulle få för sig att skriva en artikel om det könsneutrala och de könsliga då skulle få komma till tals? Då bleve det nog dumstrut på dom i Antjeborg.

Annars läste Bloggardag att Erik Lysén är "Internationell chef Svenska kyrkan". Bloggardag trodde i sin enfald att Lysén var chef för en avdelning. Vad går han på? Var köper han det? Tid för Frimodig kyrka att röja, menar jag.

Slut för i dag.
Tack för i dag.
Men kolla kyrkligdokumentation.nu