Berlin, torsdag

De kom till den konferens som Svenska kyrkan är med och anordnar i Berlin. Inte så att prosten Reinholdsson och hans kumpan fick höra vad som sades på konferensen, men två timmars inblick kunde de få. Bloggardag anslöt. Bloggardag fick klart för sig att det var väldigt försiktigt med konferensen. Inte bara så att det bara var somliga inbjudna, Svensk kyrkan företräddes av en äldste i Metodistkyrkan som kom från Österrike och en präst från Gotha i före detta DDR (en högst förtjusande kvinna som både prosten R med flera fick hälsa på) samt två andra. Alla var stambokförda i det kyrkliga huset i Antjeborg. Antje och Heinz var också på plats.

Nu vet Bloggardag hur illasinnat läsekretsen frågar:
- Vad kostade Svenska kyrkans engagemang?
- Hur valdes representationen ut?
- Och för den delen, är Berlin en lämplig plats för konferenser över huvud taget? Har det inte hållits påfallande många konferenser som visat sig katastrofala just i Berlin? Wannsee och Potsdam, andra delar av staden att förtiga.
Den här sortens tarvliga frågor sätter Bloggardag sig över.

Vi var emot populismen, den saken var klar. Antje var tydlig också i sitt påpekande att P-na var fyra. I Bloggardags ungdom höll sig flickor på resa med tre P: Pass, pengar och piller. Antje hade alltså fyra: populism, polarisering, protektionism, och postsanning (Post-Truth). Detta ledde henne till slutsatsen att hon var kritisk mot kritikerna. Prosten Reinholdsson hördes konstatera att kritikerna fick mycket kritik. Antje står för sig själv och därför blir kritik jobbig för henne. Kyrkohandboksdebaclet illustrerar. Är inte Antje egentligen väldigt isolerad? Också från det vanliga kyrkolivet! Bloggardag uppfattade att Antje uppfattade illasinnad populism också i den kritik som kommer inifrån "kyrkan", inte bara utifrån.

Politiseringen är inget problem för Antje. Det finns en trollfabrik och vad det innebar fattade publiken vad hon menade med. Angreppen kommer inifrån och utifrån. Hur står vi emot? Vi tar vårt avstamp i FN-stadgan. menade Antje. Här kom prosten Reinholdsson på sig själv ("min skuld, min skuld, min stora skuld" hördes han muttra) med att mena att allt detta var aningen genant. Världsbilden är fullt begriplig. Det finns en politisk klass, ett mellanskikt, som är under attack.

Antje nämnde inte att SD sitter i kyrkostyrelsen men inte heller särskilt mycket om att kyrkosystemet i Sverige som är partipolitiskt dominerat. Det hade nog annars överraskat konferensdeltagarna att höra.

Sammanfattningsvis?
Det verkade som om konferensdeltagarna var emot populismen och i Tyskland och Sverige var det högerpopulismen. Biskopen från Bayern, Heinrich Bedford-Strohm, nämnde AfD särskilt, alla förstod.  Men få försökte förstå de erfarenheter "vanligt folk" har. Bloggardag vet varför. De som åker på konferenser är inte de präster som "lebenslang" suttit hemma i köken hos "vanligt folk" och talat om livet och tron. När vanliga församlingspräster vet vad församlingsborna ställer för frågor blir detta folk i konferenssammanhang och för den kyrkliga ledningen ett folkslag, som de finkristna måste varna för. Pöbel sålunda. Mellanskiktet förnekar sig aldrig.

Bloggardag ska försöka animera sina vänner att skriva en bättre analys än denna från konferenslivet i Berlin, men medge att detta räcker rätt långt. Och fortsättningsvis ska det till en klassanalys för att förstå vad som utspelar sig i det kyrkliga livet. Annars är tyskar som de är. Det är titlar som gäller. Antje var professor och ärkebiskop därtill, mer professor än biskop om presentationen åhördes nogsamt.

Denna morgon ska Bloggardag samla ihop sig. Tomflaskor pantades redan i går så det återstår mest att resa hemåt. Personalen på Bräuhaus Georg vinkade med handdukar när Bloggardag gick mot hotellet. Bloggardag vilade något på Zum Nussbaum och funderade över applåderna biskopen Bedford-Strohm fick när han banande kapitalismen. Vi var i gamla DDR, tänkte Bloggardag.