Ett ihåligt rör

Låt oss vara tydliga. Det spelar ingen roll om det är en diktator eller en folkmajoritet som ställer sig över Uppenbarelsen och bestämmer vad som är kristen tro. Bekännelsekyrkan hade rätt. Den  formulerade sig reformatoriskt: Bibel och bekännelse. I senare ekumeniska överläggningar har begreppet "bekännnelse" också kunnat förstås som "Tradition", men det betyder inte att de evangeliska slirar på ordningen. Kristen tro är "uppenbarelsereligion" om man nu ska tala som en professor i teologiska prenotationer. Demokratin är i övrigt värd att ställa grundfrågor om. Det vet den som denna morgon läst Carl Rudbecks understreckare i ämnet, Konsten att lära folket hur det borde rösta.
https://www.svd.se/konsten-att-lara-folket-hur-det-borde-rosta

Går man till Gunther Mais bok Die Weimarer Republik, C.H. Beck 2009, beskrivs den revolutionära situationen i Tyskland. Först har vi revolutionen uppifrån; statsbyråkratins, militärens, kyrkornas, skolornas och universitetens. Den fungerade inte när matroserna gjorde uppror i Kiel och provisoriska revolutionsregeringar upprättades. I maj månad för 99 år sedan slogs revolutionen i München ner. Över 1000 döda och 1200 döda i motsvarande uppgörelse i Berlin, då Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht mördades. Landwehr Kanal, ni minns. Återstod att genomföra en författningsrevolution. Arma tyska folk. Först fyra års krig, som följdes av sex år av kvalificerad efterkrigstid.

Den nya ordningen var ingen parlamentsdiktatur, Parlamentet stod på flera sätt under presidenten. Till presidenten återfördes makten. Presidenten var starkare än riksdagen, som Mai påpekar. (aa s 29). Det resulterade i att parlamentet misstroddes. Folkviljan uppfattades företrädas på andra eller i vart fall fler sätt än via parlamentet. Det är kanske inte så överraskande. Politisk instablitet rådde i Europa, också i England, Schweiz och Sverige, påpekar Mai.

Folkfront som i Frankrike? Motsättningarna mellan socialdemokrater och kommunister var för djupa i Tyskland. Skulle Franz von Papen, Alfred Hugenberg eller Adolf Hitler då ta över? von Papen och Hugenberg var agrarpolitiskt orienterade, minns att riksdagsdebatten i januari 1933 handlade om import från Sverige och Nederländerna av vitkål, tomater och ost. Det gällde att värna det tyska jordbruket. Adolf Hitler stod för industrialisering och framsteg. Nu går det att förstå storfinansens stöd för Hitler. 30 januari 1933 var Hitler kansler, von Papen vicekansler och Hugenberg näringsminister. I juli 1933 fick Hugenberg gå och i juli 1934 von Papen. Resten är, som man säger, historia.

Varför denna utläggning? Mest för att peka på att styresformen i Tyskland inte uppfattades som så avvikande. Tänk Mussolinis korporativa stat och fundera på demokratins genombrott, kvinnlig rösträtt i Sverige (som för första gången kunde utövas i ett kyrkoval, vilket vi ska minnas när reformen firas nästa år). Det är inte på grund av demokrati eller parlamentarism som Kyrkan bestått tusen år i Sverige. Kyrkan är något i sig själv, sui generis, och det betyder att Kyrkan i egentligen mening inte är något i sig själv utan något genom Anden. Petar någon i styresformen och nonchalerar den kyrkliga identiteten, också om en sådan nonchalans skulle kodifieras i en kyrkolag eller kyrkoordning, har den ytterligt begränsat värde kyrkligt sett. Ingendera kyrkosystemet i Tyskland var demokratiskt. Några andra identitetsmarkörer fanns. De kyrkliga!

Det var detta som markerades genom Bekännelsekyrkan i Tyskland. Det var denna markering som ledde till att präster avsattes eller hölls tillbaka. Deutsche Christen tog hand om kyrkostyret. Några andra skulle inte finnas med i det framgångskoncept för tusen år framåt i Tyskland som nu lagades till. Vi sitter med facit i hand och vet hur det gick. Det visste de inte då.

De som kunde stå emot och komma ut i ljuset efter 1945 var de som haft den inre kompassen, som inte spelat med. En del medspelare kom då också ut och förklarade att de modigt gjort motstånd fast i tysthet. Men modigt! Det som gjorde att somliga kunde stå emot kanske handlar om psykologiska faktorer, en böjelse att inte böja sig, men än mer tror Bloggardag på att de hade sin trygghet utanför sig själva. De hade levt Kyrkans liv med nådemedel och allt och formats av det.

Jag avnjöt en prästerlig diskussion om vad som kännetecknar en regelbunden gudstjänstdeltagare. Det religionssociologiska svaret var en gång i månaden. Ett annat svar styrde på känslan: den som upplever sig vara en regelbunden gudstjänstbesökare är det. Tänkvärt. Ingendera alternativet håller om det blir förföljelsetider. Då är det regelbundna söndag efter söndag som är det avgörande, det som skapat identitet och medvetenhet. Om Jesus nu kommer i sockenkyrkan för att möta mig, vill jag väl vara där? Söndagen är för en kyrkokristen gudstjänstdag och det enkla kravet är att den kristna gudstjänsten firas: högmässan. Då krävs rätt lite, Ordet, sakramentet. Och för att sakramentsfirandet inte ska kunna ifrågasättas krävs lite präst, lite bröd och lite vin. Äkta alltihop! Go for Security!

Denna långa utläggning bara för att demonstrera ett ihåligt rör. "Men, lektorn, är inte alla rör ihåliga?" Svaret kännen I: "I denne klassen kan en inte vara tydlig nock."

Annars tar jag ut satsdelar i Antjes i går hållna predikan i Warszawa.
https://www.svenskakyrkan.se/nyheter/pedikan-i-the-holy-trinity-church-i-warszawa
"What a privilege to participate in this powerful stream of prayers that, for thousands of years, has given som much light and life to the world!"

Subjekt och predikat? Subjektet är böneflödet. Vad gör det? Predikatet, alltså? Ger ljus och liv till världen. Är det inte, tänker Bloggardag i lutherskt nit, något annat som ger ljus och liv, nämligen evangeliet, och bönen är att svara på detta? Det Antje säger verkar alltför religiöst för Bloggardag. Bön är ju inte bara en judisk och kristen livshållning. Många ber. Men allt detta bedjande ger inte ljus och liv. Så är inte Bloggardag religiös heller.

Detta var en knepighet. Värre blir det när Antje, doktor i systematisk teologi, förfaller till ren heresi, kätteri. Hon sa – och Bloggardag läser innantill som han lärt sig redan i småskolan: "No longer incarnated in a human body". Det är Jesus hon talar om. Kyrkan bekänner ett: inkarnationen består. Jordiskt stoft sitter på Faderns högra sida. Bloggardag måste nog ringa docenten O för att få ett namn på själva kätteriet. Vi har en heretiker på ärkebiskopsstolen, klockrent! Är det dags för lärostrid? Vi är grundläggande oeniga, heretikerna och vi andra. Athanasius och den athanasianska trosbekännelsen mot arianer och marcioniter, hur låter det?

Allt detta som en insikt om ett ihåligt rör och andra ihåligheter. "Fatta, morfar!" som barnbarnet Alma säger.