Kyrkovetenskaplig exkursion

Så här i vårens tid uppskattar studenter att få göra exkursioner. Bloggardag vill inte vara sämre. Nu ger vi oss ut i det kyrkovetenskapliga landskapet för att omsorgsfullt jaga fake news och vanföreställningar.

Demokratin i kyrkan
Kyrkofullmäktige är en del av  samhällets politiska system, konstaterade Göran Gustafsson i undersökningen Mellan religion och politik (Lund 1977 s 235). Att 12% av fullmäktigeledamöterna i Stockholms stift var ateister var förstås en omständighet som debatterades när boken kom (Gustafsson s 163). I Svensk Kyrkotidning hade det också förts en omfattande debatt om demokratiseringen i mitten av 1970-talet. Den sammanfattades i en bok som Bengt Wadensjö gav ut, Demokratin i kyrkan (Stockholm 1976). Avsikten med SKT:s artikel serie var "dels att söka analysera vad motsättningarna och misstron bottnar i, djupast sett, dels att samråda om hur de skall övervinnas på bästa sätt." Wadensjö s 7) Den som påstår att det inte funnits en sådan debatt, har helt enkelt fel. Motsättningar och misstro!

Grundproblemet analyserar Einar Billing i Kyrka och stat i vårt land i detta nu (Stockholm 1942), föredraget han höll vid Västerås stifts prästmöte 1937. Gustaf Wingren gav ut aktstycket i en andra upplaga, Eingar Billing, Den svenska folkkyrkan (Stockholm 1963). Wingren skrev i förordet: "Vi svenskar borde, långt mer än som sker, läsa dokument från vårt begynnande 1900-tal, särskilt dokument rörande kyrkosynen. Sikten var i vissa stycken mycket klarare då än den är nu." (aa s 8)

1937 är problemen för kyrkolivet i Tyskland en varningsklocka för Billing. Alltför dyrt köpt är den folkkyrkans yttre universalitet som köps blott på bekostnad av ett försvagande av den kristligt religiösa halten" (aa 1963 s 155). Detta är sagt mot bakgrund av statliga reformkrav på kyrkoläran.
Om denna konflikt kan man läsa i CA Hessler, Statskyrkodebatten (Stockholm 1964, s 319) om man inte ger sig på KG Hammars avhandling, Liberalteologi  och kyrkopolitik (Lund 1972) för att se sambanden. Hessler menar att tjugo år efter Billing reses kravet av Stockholms-Tidningens kyrkoreporter Nils-Gösta Ekman och socialdemokraten Arndt Johansson från Falun, en tidningsman han också, på anpassning efter folkmeningen för att folkkyrkan ska bli folkkyrka. Så tänkte inte Billing. Här är ett problem. De nya folkkyrkomännen föredrar att gå förbi demokratiproblemet om gränsdragning efter att ha nämnt det.

Vill någon ta till sig en kort och begåvad genomgång av demokratifrågan kan Thomas Ekstrands bok Folkkyrkans gränser, Verbum, Stockholm 2002, s 122-127, särskilt s 126 rekommenderas. Där finns frågor att ta sig an!

Indirekta val
Det gamla systemet innebar val lokalt. Sedan rullade det på. POSK är en grupp som numera driver det kravet. Det står i överensstämmelse med vad de klassiska folkkyrkoteologerna lärde. Skillnaden är förstås att efter beslutet år 1982 har politiker fritt tillträde till läroavgöranden. Gamla folkkyrkoteologer hade svimmat om de förstått detta för det fall de inte redan dött. Och det har de.

Läran fastställs
Olov Hartman kritiserade socialetikerna (Nils-Gösta Ekman närmast eftersom han skrivit en bok, Kyrkan nollställd, Stockholm 1960) i tidningen Vår Kyrka (1961 nr 8):
En kyrka kan inte förneka sin historia och förbli kyrka: "Skär av henne från rötterna – sen är hon andlig massaved."
Ordet och bekännelsen behöver tolkas, kanske kompletteras men ingen har rätt att ändra något. "Detta skulle vara våld på kyrkan, inte ett beslut i kyrkan. Det skulle strid mot ämnet för kyrkliga överläggningar." (VK 1961 nr 8) .
Citatet räcker för att förstå frågans komplexitet. Eller med Gottfrid Billings svar på frågan hur beslut fattas i Kyrkan: "Vi övertygar varandra med goda argument." Det betyder att det egentligen är receptionsprocessen som avgör beslutens halt. Tror det troende folket detta som nu sägs med stöd i Skriften och bekännelsen? Frågan är högaktuell med ny kyrkohandbok. Kyrkomöten kan besluta. Praktiken avgör.

Myten om läronämnden
Ett sätt att hantera läroprocessen i det demokratiska kyrkomötet var att inrätta en läronämnd. Det ändrar inte att det i grunden är Kyrkomötet som menar sig besluta också i lärofrågor. Det var just detta som var poängen med det nya kyrkomötet, det som beslöts år 1982. Så som socialetikerna tänkt, så blev det. Man kan läsa Dag Sandahls avhandling, Folk & Kyrka (Stockholm 1986). Ragnar Ekström pekar i sammahanget på den nyare teologiska forskningen och de ekumeniska kontakterna som bidrag för kyrkliga överläggningar om bekännelsen. Ni läser väl Meddelande från Laurentiistiftelsen 1959:3 s 1f? Annars läser man Ekströms gediga prästmötesavhandling, Gudsfolk och folkkyrka (Lund 1964).
Att det nuvarande s k kyrkomötet tar beslut i lärofrågor är den nya kyrkohandboken ett lysande exempel på. Här fastställs läran. Så blir det som det blir. Gud blir vår moder... Skulle inte detta räcka som argument för att Kyrkomötet menar sig ha beslutsmakt i lärofrågor så sök efter begreppet "bekännelsemässiga implikationer" när administrativa beslut har fattats.

Folket i folkkyrkan
Folket i folkkyrkan får inta bli herrar i sin Herres Kyrka, det är det hela. Här finns sedermera ärkebiskop Brilioths anklagelse "riktad mot den latenta, passiva kyrksamhetens talrika representanter". Yngve Brilioth, Kyrkokristendom, Stockholm 1935, s 135. För Brilioth är ett grundläggande problem namnkristendomen, den som inte praktiserar kyrkogång.

Hanterandet av en majoritet som blev minoritet
En sak är frågan om ämbetet. I Svenska kyrkan är löftesbrotten också en avgörande och moraliskt tvivelaktig komponent. 1958 blir ett gränsår men sannerligen inte det enda. Vägen bort från det Svenska kyrkan beslutat och regeringen nödgats instämma i, har varit konsekvent och tagit steg för steg, den senaste steget i kyrkomötet 2017. Med lögnen som vapen och sveket som verktyg är det träffande uttryck som använts för att beskriva förhållandet.

Att stå världen emot – en kristens kallelse
Det står var och en fritt att läsa Einar Billing eller Yngve Brilioth eller bådadera. Om man nu ska hålla sig inom Svenska kyrkans gränsmärken. De enda som har en hum om vad dessa skrev är de högkyrkliga. Fundera över det! Jag anar svaret. Så är också Bloggardag mer inkulturerad i Svenska kyrkan än självaste ärkebiskopen.

Till sist
Kyrkolivet är en intellektuell miljö. Också.