Nödrätten

Boken Das kirchliche Notrecht, seine Theorie und seine Anwendung im Kirchenkampf 1933-1937 av Christian Luther (Vandenhoeck & Ruprecht in Göttingen) kom 1969 och ingår i serien Arbeiten zur Geschchte des Kirchenkampfes som nummer 21. Bloggardag vet hur man inleder en blogpost för att få alla på tårna!

Den i Berlin inköpta boken (ett fynd i en liten teologisk boklåda i Nicolaiviertel) är inte helt genomläst för den är detaljrik. Författarens idé är att beskriva hur de olika landskyrkorna tänker och agerar när nazisterna tar över kyrkosystemet. Det betyder att han ska se skillnader i argumentationen också om dessa skillnader inte nödvändigtvis påverkar att det finns en gemensam bekännelsekyrka. Mest häpen tycks författaren vara över att det är preussarna som går i första ledet. Till preussarna räknas några av de bemärkta, Bonhoeffer, Dibelius och Niemöller till exempel.

Det är förresten viktigt att påpeka att bekännelsekyrkan inte var särskilt stor i somliga landskyrkor. En präst muttrade till mig när vi mötes i Barmen år 1984 och fira det kyrkliga motståndet 50 år tidigare: "Ni ska inte tro att vi var så många. Vi var 19 präster. Jag är den ende som finns kvar." I boken illustreras prästförflyttningarna. År 1933 var prästerna i bekännelsekyrkan i Lübeck 14, 6 var neutrala och 7 tillhörde Deutsche Christen. År 1936 var prästerna i bekännelsekyrkan 7, de neutrala 4 och de i DC 14. Det kan vara bra att veta. Goebbels sa att kaftanbärarna var små och krypande. Sedan blev det krig och då kom det till borgfred mellan prästerna. Dessförinnan kunde de olämpliga pensioneras bort. Under kriget kunde bekännelsekyrkan knappast alls hålla offentliga gudstjänster, heter det.

Grundmodellen när prästerna tänkte sig att Kyrkan är något annat än folkmajoritet/politisk majoritet och underställd folkviljan/den politiska viljan var att skilja mellan lagen och rätten. Det finns en rätt som står över lagen. Därför kan en bekännelsekyrka organiseras utifrån övertygelsen att Kyrkan endast kan byggas på Bibelns och bekännelsens grund. Alltså finns det en nödrätt när biskopar och kyrkosystem vänder sig mot evangeliet. Det visste de tyska teologerna även om begreppet "nödrätt" inte fanns hos reformatorerna. Det finns en gudomlig rätt att bryta mot kyrkoordning, menade professor Hirsch redan 1933 och det skrev han till stöd för Deutsche Christen för Hirsch var nazist. Nödrätten värnade var det var att vara Kyrka, hette det när teologiska fakulteten i Münster uttalade sig. Så här kom teologi till uttryck. Psaltaren 37:28 uttryckte grundinsikt!

Ekonomiskt var måttet för avgiften till bekännelsekyrkan satt till 10% av kyrkoskatten. Och det fanns exempel på orealistiska framtidsplaner men främst ett bekymmer hur prästkandidater skulle kunna bli vigda när kyrkosystemet tagits över av nazisterna. Ni förstår. Biskop August Marahrens i Hannover, pålitlig antinazist, vigde men ser jag rätt fanns det horder av prästkandidater som fick göra något annat. Och efterhand fick de väl gå ut i kriget.

Jag lärde mig att skillnaderna mellan det lutherska, det reformerta och det unierade upprätthölls i bekännelsekyrkan. Intressant. Jag ska fortsätta läsa i boken.

Jag såg förresten att Antje i Torsdagsdepressionen trädde upp till kyrkohandbokens försvar, ja, kanske inte så mycket till försvar som till angrepp mot okunniga och delvis illvilliga rapporter om kyrkohandboksarbetet och dess inkluderande språk. De goda samtal som Svenska kyrkan fick föra stärkte den ekumeniska vänskapen, skriver hon. Det betyder i klartext att de som menade detsamma världen över höll ihop och skickade varandra goda hälsningar på tjänstetid. Inget annat.

Antje vet också berätta att en ordensperson vid den katolska biskopskonferensen i Indien tilltalade Gud precis som i den nya kyrkohandboken "Gud, vår fader och vår moder...." Bloggardag som rannsakar hjärtan och njurar tror att Antje därmed ser saken som avgjord. Det borde hon inte göra. Det finns tokigt ordensfolk, tro mig. Som en biskop anförtrodde mig om ett kloster: "There are some real bitches in there." Bortsett från detta blir den gud som konstrueras alltid frommare än Gud som är Fader och Son och Helig Ande. Här gick skiljelinjen mellan Bekännelsekyrkan och Deutsche Christen: Uppenbarelsen eller uppfinningsrikedomen, arvet eller fördärvet!

Är det förresten inte konstigt att så fort Bloggardag mödar sig genom att läsa den kyrkliga överhetens texter, blir så många arga? På Bloggardag, pigg, käck och munter!