Rostock, onsdag

När det begav sig hade Fi ubåtar av miniformat (de som i svenska media förklarades inte finnas...) i Rostock. Det som begav sig, begravdes senare. Sorg och häpnad för biskopen Lars Carlzon i Stockholm. Hur kunde detta hända? Var östtyskarna så otacksamma? Stellan Arvidsson grät. Hela det solidariska systemet bakom muren hade fallit. Arbetar- och bondestaten kunde inte stå upprätt. Den upprätthålls dock med omfattande säkerhetspolis, beväpnade styrkor, ideologisk kontroll via skola och medier. Kan man inte säga att detta skedde mot alla odds. Men det hände.

1 maj-firandet i Rostock i går höll inte den gamla klassen. Det är bara att konstatera. Men för de svenskkyrkliga är detta, oavsett partipolitiska eller ideologiska preferenser, enbart uppmuntrande. Om ett så stort system som DDR och ett ännu större som WP kunde falla samman – vad då med kyrkohandboken? Det räcker med att ett rätt litet antal präster, max fem, bestämmer sig för att handboksvägra, ställs inför domkapitlet och avkragas för att 1. de själva ska få sina namn inskrivna i kyrkohistorien till evinnerlig ära och 2. hela det svenskkyrkliga prestigeprojektet ska fällas.

Så blir det förstås också om vanliga kyrkokristna börjar jaga prästerna med teologiska frågor om sakinnehållet. Ta det där med att be till modergudinnan. Det gör inte en kyrkokristen. Är det dår lekmans ansvar att så fort en sådan heresi uttalas, resa sig upp och högljutt protestera? Kan vara. "Det kan inte rekommenderas", skulle syster Kerstins moster ha sagt, men det kan vara helt rätt för det. Ska en gudstjänstfirare se sig som passiviserad till tystnad? Eller som ett ansvarigt subjekt?

Vid en sådan protest i den vanliga gudstjänsten kan man förmoda att hätskhet utlöses. Minns då att detta är ett intet mot de gamla regimerna. I Rostock, där Bloggarjag tänker över förgången tid. Hätska DDR-are på nivå kunde köra fram Stasi för att vardagsvis trakassera den här sortens frihetskämpar. Det klarar inte de kyrkliga översåtarna. De har inte ens tillgång till enkla kalasjnikovs. Inte ens fängelser. Så vad ska de göra?

Om de ska försvara den nya kyrkohandboken kan de kalla in lokala kyrkomötesledamöter – de flesta har ingen aning om vad de ska vara när de teologiska sakfrågorna ställas. Biskopar kommer at svettas, inte minst de biskopar som har en svag svenskkyrklig bakgrund. Och då ska vi inte tala om präster som präglas av en långt gången stupiety.

Kyrkopolitiskt bör kritiker återvända till reservationen vid 1982 års kyrkomöte, det sista egentliga kyrkomötet, ta fram reservationen som klart deklarerar vilket begränsat värde samtliga beslut som fattas efter den nya kyrkomötesordningen har. Maktmedlet för att hantera det som då skrevs har varit tystnad, obenägenhet att tala om denna kritik. Så avslöjas kyrkosystemets grundläggande svaghet. Jag menar, föll DDR, varför skulle inte ett kyrkosystem som ifrågasätts falla?

Det är de svenskkyrkligt fostrade som har att ta sitt ansvar, präster, diakoner och lekfolk tillsammans, de som är kyrkfolk. De kan för poängs vinnande börja ifrågasätta svenskkyrkligheten hos rätt många. Det vore alls inte onaturligt i en nationalkyrka som inte har en svenskkyrklig ärkebiskop. Till och med en pensionerad präst från norra Öland är betydligt mer svenskkyrklig och svenskkyrkligt fostrad än hon. Och då kan ni tala om biskopen i Karlstad och den nya i Luleå. Vilka biskopar är egentligen konfirmerade i Svenska kyrkans ordning. Två ärkebiskopar på raken har inte varit döpta i denna kyrka. Det är för somliga av oss uppseendeväckande, nästan förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå. Och då har jag inte räknat upp alla gamla frikyrkopastorer eller reformerta pastorer som plötsligt står upp som präster i Svenska kyrkan, inte gamla missionsförbundspastorer som enkelt förklaras vara präster (vilket de inte är!) eller horder av föga-kyrkliga som plöstligt göra sin andra yrkeskarriär som präster i Svenska kyrkan.

I Rostock och mängder med andra städer i Central- och Östeuropa visste folket att befrielsen blott är deras eget verk. Kyrkfolk tänker inte riktigt så endimensionellt, men de kunde tänka över det goda ordet att Gud hjälper den som hjälper sig själv och därmed hjälper sin Kyrka, sina barn, barnbarn och alla längtande och kämpande människor.

Nu lugnar sig Bloggardag. Det är något i luften i Rostock som inte bara är sjöluft. Det går revolutionära vindar som syresätter Bloggardags hjärna. Detta är mer än uppenbart. Gör det svårt att implementar den nya kyrkohandboken genom att ställa frågor och komma med invändningar. Vägra låta er luras. Uppsök kyrkoherdarna två och två och fråga er fram, se svetten på deras pannor och hjälplösheten i deras ögon. De kommer inte att veta vad de ska säga. De kommer att bli arga. Allt är informationsbärande. "Ge er ingen ro", som Herren skulle kunna trycka ut sig. Men gå inte er väg i tysthet, ge inte upp. Here endeth the lesson from Rostock.