Debatten om den irrläriga Svenska kyrkan kan ta en paus idag. Jag tänkte skriva om saken i morgon. Men det ställdes en fråga om vår vän Bruno Edgarsson och där borde något belysas i ett sammanhang. Som nu.
Stiftsfullmäktige antog budget för 2017 och den fanns då kopierad. Nu kom den av trycket med några fina färgbilder. Hela sidan 7 är en bild från Prideparaden i Växjö. Jag ställde ingen fråga i fullmäktige om bildvalet utan väntade att andra skulle säga något. Det var bara tyst. Det förvånar mig. Bilden har ju föga med Växjö stift att göra. Eller har evenemanget med budgeten att göra på ett sätt som gått ledamöterna förbi?
Kan det vara så att detta är stiftets hälsning till förre ordföranden Bruno Edgarsson? "Den här skithälsningen ska han ha. Han hade fel, han är fel, vi har rätt och vi är rätt." Vad har Stiftsstyrelsen sagt i ärendet eller är det endast dess ordförande som ska hållas ansvarig?
Nu har jag sett en annan bild från paraden, den där den kyrkchef som anhölls går ihop med biskopen. Är det då inte en lite underlig situation att strax före rättegången (minns att den som kyrkchefen sände filer till fick 9 månader i fängelse) få se bilder just från paraden?
Kunde inte saken förbigåtts med barmhärtighetens tystnad?
Eller ska folk fatta att det finns en sexualpolitisk agenda och den står Modéus II för?
Eller gäller saken en set up mot Modéus II och är det detta vi bevittnar. Han ska hamna i en omöjlig position och dras med i kyrkchefens fall? Det är svårt att reda ut när man bara ser bilden.
Det finns en helsida i färg till med vallmoblom och frökapslar (s 26).
Den första bilden illustrerar alltså sex och den andra narkotika.
Vad är det jag inte förstår här? Är det något personalen på Stiftskansliet går på, jag menar då inte paraden i första hand? Förklarar detta något i kyrkolivet, som annars kan te sig oförklarligt?
Jag fåkunnige kan bara i all enkelhet undra:
Har vi problem eller har vi problem?
Jag skulle kunna göra en mer personlig ansats.
Några av oss avstår både från att knacka bög och gå i Prideparader. De värsta av oss tror att paraderandet är lögnaktigt för det gäller en sak (sexualpolitiska ställningstaganden) men maskeras till välvillig humanism, demonstrerad också av barn, sällskapsdjur och traktorer. Vi känner igen den här formen av uppställningar från totalitära sammanhang.
Några av oss dissiderande ser nu hur en så enkel företeelse som en budget, trivial tristess i tryck, nu används för att legitimera och normalisera prideparaderandet. Det är så kristen tro i Svenska kyrkan ska praktiseras. Inte processioner så mycket som parader. Och stolta ska deltagarna vara. Vem bestämmer att vårt gemensamma plötsligt ska annekteras för att vara deras särskilda? Det är en fråga att ställa på stort allvar.
När jag ändå på mitt pigga,käcka och muntra sätt likväl känner mig lite irriterad, skulle vi kanske fråga vilket ansvar Modéus II har när en kyrkchef ska åtalas för grovt barnpornografibrott. Jag inhämtar att de där som tittar på barnsex tappat moraliska spärrar, så sas det i Ekot i måndags, och då är det väl inte helt irrelevant att fråga vad Modéus II hjälper till med när det gäller att ta bort just moraliska spärrar genom att delta i omdefinieringen av normer.
Ska man då inte säga att bara för att man lyfter bort, betyder det inte att man gillar när några ger sig för långt iväg. Nej, det förstår jag. Men ändrar det något när det gäller ansvaret att ta bort en spärr om någon annan inte satts upp? Och blir inte konsekvensen att det alltid är de svagaste som drabbas, de kan kallas kyrkchefer eller något annat men i botten finns mänsklig svaghet. Den finns i oss alla men av olika slag. Finns det då inte särskilda krav att ställa på ledningen och inte bara straffa förövaren. Inte vet jag. Frågan är fri bara den är ärlig. Och det är den. För stt nu inte tala om de utsatta barnen, det som är den stora nyheten i dagarna.
Nu sitter väl Edgarsson ledsen om han fick budgeten sig tillsänd.
Där står inte svart på vitt utan i färglad helsida hur fel ute han var. Det tycker jag helt enkelt är tarvligt. Och det var bättre att säga det här, när många fattar, än inför en samling ledamöter av stiftsfullmäktige på ett sammanträde som inte ens bevakas på Kyrkans Tidnings stiftssida. Så intressant är det framtidsarbete som en budget utgör!
Den som vill en annan tingens ordning kan i september rösta på Frimodig kyrka. Med FK i
stiftsstyrelsen hade budgeten inte fått denna grafiska utformning - sex och narkotika på helsidor! "Unbelievable", skulle min vän Msgr, Dr B sagt.
Förresten var Antje i Sälen på Folk & Försvar. Det är så det är upplagt. Almedalen på sommaren och Sälen på vintern. Blir det för långt mellan mötena har vi Bok& Bibliotek.
Same but different.
onsdag 11 januari 2017
tisdag 10 januari 2017
I Smålandskomposten
Jag har under många år av min levnad inhämtat visdom från Smålandsposten och jag har under alla dessa år haft personligt nöje av min mosters benämning "Smålandskomposten". Hon var ordglad. "Under veckans lopp" blev "under loppans veck" och "nu ska det bli efterrätt om jag tänker efter rätt" annat att inte just nu återge. Hon var min lärare i småskolan, fast det hette lärarinna förstås.
Tillbaka till SmP.
Smålandskomposten publicerade någon gång på 1960-talet en enkät, där kända lokala skulle säga vad som för dem var påskens högtidsstund. Biskopen David Lindquist förtäljde att det var äggmålande och äggätande som var viktigt och en högtidsstund i familjen. Allmogen kunde kanske uppfatta detta som folkligt och trevligt. I Långasjö prästgård väckte svaret häpnad. Där tänktes nog att Jesu död och uppståndelse hörde till påskens omistliga. Händelser ungefär 55 år tillbaka i tiden bildar bakgrund till mycket annat som händer nu när Smålandsposten har motsvarande enkät om år 2017.
Modéus II besvarade frågor tillsammans med andra prominenser. Prominsenser betyder halvkändisar i Växjö, fotbollsfolk i 19-årsåldern och så.
Jag tror det är bäst att jag återger både frågor och svar.
Det hela är informationsbärande. Ordet går till Modéus II.
1. Vad vill du ska hända under 2017?
Att världspolitiken utvecklas på ett sätt som gynnar fred, solidaritet och skapelsens överlevnad. Att våra politiker fattar beslut som skapar ett bra liv åt alla. Att kyrkans arbete utvecklas positivt. Att människor jag älskar har ett meningsfullt liv. Att jag får leva.
Önskar Modéus II sålunda endast dem han älskar ett meningsfullt liv? Så står det i svaret. Man kan bli bekymrad. Finns i övrigt något enda önskemål som avslöjar att det är en biskop som svarar och finns i något svar något att ta avstamp från och säga emot eller består svaret av idel truismer? Modéus II vill leva. Nå, men hur tänker han om Jesus, som lovat komma tillbaka. Är 2017 ett olämpligt år för detta. Och vad med det försämrade säkerhetsläget i vårt närområde?
Vi går vidare.
2. Vem önskar du ett bättre 2017 än 2016?
De människor som har flytt krig, terror och fattigdom för att söka sin trygghet och en framtid i vårt land.
Flyktingar och migranter lika.
Då är det faktiskt ett problem som vi bör aktualisera. Det finns ett självklart kristet ansvar att hjälpa flyktingar men inte ett självklart kristet svar på migrationsfrågorna.
Det är inte okristet att uppfatta att staten och jag har ett avtal. Jag betalar skatt och staten återför det jag betalt i fördelar för mig. Pension mm. Det räcker till oss som är med, för så är det konstruerat. Om det ska räcka till fler, bör den saken öppet diskuteras. Inga svar är då självklara utan komplicerade. Har jag över huvud taget rätt att fördela det gemensamma till andra och låta barnbarnen ta notan? Skulle det kunna tänkas att kyrkoledningen kunde bistå med grundläggande fakta i frågor som är så svåra som migrationsfrågorna och vårt ansvar för dem?
3. Vem borde skärpa till sig under 2017?
Den som alltid sätter sig själv före andra.
Den kritiske läsaren undrar förstås vem denna person är. Själv undrar jag om svaret är djupsinnigt eller banalt. Eller är frågan helt enkelt dum?
Om Modéus II avser att ställa en skriftefråga, är risken att den alltid kommer att träffa de andra.
Jag redovisar, som ni märker, mest min undran. Men min moster kanske kan komma till hjälp. Hon berättade sedelärande om Trollet Egoist. Är Modéus II helt enkelt på jakt efter trollet?
IT-företagren Björn Sundeby, som är lokalt känd men inte 19 år och inte fotbollspelare, avvisar denna fråga och påstår att alla har ett ansvar att skapa nytta för varandra. Var inte detta ett bättre svar?
4. Vilken blir din största utmaning under 2017?
Att hålla fast vid ambitionen att ge röst åt dem som är svagast. Att hjälpa andra att bevara hoppet, skapa framtidstro bland alla som vill kyrkans bästa och att ta hand om mig själv så att jag har kraft att finnas till för andra.
Fler än den kritiske läsaren kanske undrar vad det där med Jesus och evangeliet tog vägen.
Här är det Modéus II som håller fast, som ska hjälpa andra och som ska ta hand om sig själv.
Man kunde tänka sig att en biskop skulle ge röst åt evangeliet, säga något om Jesus som möter från framtiden också, ett par ord om bönen och dra till med en kort bekännelse att utan Guds gode Ande blir det inget av något. För hur eller hur är det inte ens stiftschefer som skapar framtidstro, om jag fattat saken rätt. Om så vore, varför då inskränka framtidstron till "alla som vill kyrkans bästa"? Varför inte de andra också?
Det där med att han ska ha kraft för att finnas till för andra var en knepig sats att utslunga offentligt. Det finns omedelbart människor som uppfattar att folk i den kyrkliga ledningen alls inte bryr sig om dem och deras problem. Nog är detta en utmaning. Men borde inte Modéus II då tydligt markera för sig själv vad det är att bottna i nåden och att just detta är utmaning nog? Den lösa funderingen bottnar förstås i frågan om biskopar i vår episkopala kyrka inte vardagsvis för de flesta ter sig som rätt umbärliga. I vart fall om man läser hur de svarar på enkäter. Det verkar mest vara jag som engagerar mig. Gott så, kan man tycka.
I största allmänhet tror jag dock att enkäter av det här slaget är bäst att undvika. De sätter bara myror i huvudet på människor. Och säger ibland mer än man vill att folk ska höra en säga?
Tillbaka till SmP.
Smålandskomposten publicerade någon gång på 1960-talet en enkät, där kända lokala skulle säga vad som för dem var påskens högtidsstund. Biskopen David Lindquist förtäljde att det var äggmålande och äggätande som var viktigt och en högtidsstund i familjen. Allmogen kunde kanske uppfatta detta som folkligt och trevligt. I Långasjö prästgård väckte svaret häpnad. Där tänktes nog att Jesu död och uppståndelse hörde till påskens omistliga. Händelser ungefär 55 år tillbaka i tiden bildar bakgrund till mycket annat som händer nu när Smålandsposten har motsvarande enkät om år 2017.
Modéus II besvarade frågor tillsammans med andra prominenser. Prominsenser betyder halvkändisar i Växjö, fotbollsfolk i 19-årsåldern och så.
Jag tror det är bäst att jag återger både frågor och svar.
Det hela är informationsbärande. Ordet går till Modéus II.
1. Vad vill du ska hända under 2017?
Att världspolitiken utvecklas på ett sätt som gynnar fred, solidaritet och skapelsens överlevnad. Att våra politiker fattar beslut som skapar ett bra liv åt alla. Att kyrkans arbete utvecklas positivt. Att människor jag älskar har ett meningsfullt liv. Att jag får leva.
Önskar Modéus II sålunda endast dem han älskar ett meningsfullt liv? Så står det i svaret. Man kan bli bekymrad. Finns i övrigt något enda önskemål som avslöjar att det är en biskop som svarar och finns i något svar något att ta avstamp från och säga emot eller består svaret av idel truismer? Modéus II vill leva. Nå, men hur tänker han om Jesus, som lovat komma tillbaka. Är 2017 ett olämpligt år för detta. Och vad med det försämrade säkerhetsläget i vårt närområde?
Vi går vidare.
2. Vem önskar du ett bättre 2017 än 2016?
De människor som har flytt krig, terror och fattigdom för att söka sin trygghet och en framtid i vårt land.
Flyktingar och migranter lika.
Då är det faktiskt ett problem som vi bör aktualisera. Det finns ett självklart kristet ansvar att hjälpa flyktingar men inte ett självklart kristet svar på migrationsfrågorna.
Det är inte okristet att uppfatta att staten och jag har ett avtal. Jag betalar skatt och staten återför det jag betalt i fördelar för mig. Pension mm. Det räcker till oss som är med, för så är det konstruerat. Om det ska räcka till fler, bör den saken öppet diskuteras. Inga svar är då självklara utan komplicerade. Har jag över huvud taget rätt att fördela det gemensamma till andra och låta barnbarnen ta notan? Skulle det kunna tänkas att kyrkoledningen kunde bistå med grundläggande fakta i frågor som är så svåra som migrationsfrågorna och vårt ansvar för dem?
3. Vem borde skärpa till sig under 2017?
Den som alltid sätter sig själv före andra.
Den kritiske läsaren undrar förstås vem denna person är. Själv undrar jag om svaret är djupsinnigt eller banalt. Eller är frågan helt enkelt dum?
Om Modéus II avser att ställa en skriftefråga, är risken att den alltid kommer att träffa de andra.
Jag redovisar, som ni märker, mest min undran. Men min moster kanske kan komma till hjälp. Hon berättade sedelärande om Trollet Egoist. Är Modéus II helt enkelt på jakt efter trollet?
IT-företagren Björn Sundeby, som är lokalt känd men inte 19 år och inte fotbollspelare, avvisar denna fråga och påstår att alla har ett ansvar att skapa nytta för varandra. Var inte detta ett bättre svar?
4. Vilken blir din största utmaning under 2017?
Att hålla fast vid ambitionen att ge röst åt dem som är svagast. Att hjälpa andra att bevara hoppet, skapa framtidstro bland alla som vill kyrkans bästa och att ta hand om mig själv så att jag har kraft att finnas till för andra.
Fler än den kritiske läsaren kanske undrar vad det där med Jesus och evangeliet tog vägen.
Här är det Modéus II som håller fast, som ska hjälpa andra och som ska ta hand om sig själv.
Man kunde tänka sig att en biskop skulle ge röst åt evangeliet, säga något om Jesus som möter från framtiden också, ett par ord om bönen och dra till med en kort bekännelse att utan Guds gode Ande blir det inget av något. För hur eller hur är det inte ens stiftschefer som skapar framtidstro, om jag fattat saken rätt. Om så vore, varför då inskränka framtidstron till "alla som vill kyrkans bästa"? Varför inte de andra också?
Det där med att han ska ha kraft för att finnas till för andra var en knepig sats att utslunga offentligt. Det finns omedelbart människor som uppfattar att folk i den kyrkliga ledningen alls inte bryr sig om dem och deras problem. Nog är detta en utmaning. Men borde inte Modéus II då tydligt markera för sig själv vad det är att bottna i nåden och att just detta är utmaning nog? Den lösa funderingen bottnar förstås i frågan om biskopar i vår episkopala kyrka inte vardagsvis för de flesta ter sig som rätt umbärliga. I vart fall om man läser hur de svarar på enkäter. Det verkar mest vara jag som engagerar mig. Gott så, kan man tycka.
I största allmänhet tror jag dock att enkäter av det här slaget är bäst att undvika. De sätter bara myror i huvudet på människor. Och säger ibland mer än man vill att folk ska höra en säga?
måndag 9 januari 2017
Nedlaeggelsen
Det faellesskap som ägnat sig åt den kyrkliga förnyelsen är alltså nedlagt. Det var som vid en lyckad begravning, både tid för sorg och vemod men också tacksamhet och en hel del glada minnen. Vad som hänt i Norge är att den kyrkliga förnyelsen runnit ut i tre rännilar - till DNK, Den Norske Kirke, till NKK, Nordisk Katolsk Kirke och till RKK, Den Romersk-katolske Kirke. Människor startar nytt och behöver inte den gamla gemenskapen eller - några behöver den så finns det inte längre kvar tillräckligt med människor som kan bygga den. Återstår att återgå till det som var från början: en idégemenskap. Jag försökte peka på två grundläggande drag i denna förnyelse - det rebelliska och det själavårdande.
Gunnar Rosendal är naturligtvis en hänsynslös rebell och skriver bok så men håller föredrag och skriver artiklar i samma stil. Som kyrkoherde röjer han i det gamla. Prostfamiljen sörjer men det kan han inte ta så stor hänsyn till. Ny prästgård byggs och kyrkan renoveras utöver de kyrkoantikvariska reglerna, om man så säger. Allt detta är det rebelliska. Blir det massmedial uppmärksamhet är det inte Gunnar Rosendal emot. Bröderna av den försiktigare observansen uppskattar inte medierna lika mycket.
Det själavårdande handlar om mycket - när den gamle prostens barn berättar om vad den gamla prästgården betytt för dem, rörs han och skäms kanske lite för att den så okänsligt rivits. När präster kommer med frågor vad en präst ska vara, talar han noga med dem. Han delar deras bekymmer och har gjort upp med en arbetsmodell som egentligen gav litet utrymme för dem att vara präster. Han bygger upp gudstjänstlivet, han förkunnar och själavårdar med Kyrkans verktyg som resurs och själstränar sig själv (Bernhard Hegardts uttryck i boken Religion och själsträning). Det är en del av detta som också gör att Gunnar Rosendal står staty i Osby - och då inte en liten som Nathan Söderbloms i Uppsala.
Jag sa inte allt detta i Norge men en del och en hel del annat. Och så såg jag många människor jag beundrar. De ville något. De har stor erfarenhet från det kyrkliga golvet men också från de fina kulturerna - musik, poesi, litteratur, filosofi, politik, samtidsanalys. Där finns människor som gett och ger något och det är en särskild glädje med sådana. Inte alla men några är drygt 40 år äldre än när vi först sågs. Andra är bara 20 år äldre och några mötte jag för förta gången. Det är (som alltid) en fråga om det blev den sista. Jag återkommer i min tanke till det förunderliga, att en kyrka gör sig detta arv kvitt. Men då tror jag att jag förstår hur jag tänker fel.
Det är inte Kyrkan som är oförmögen att ta sitt eget till vara. Det är ett kyrkosystem som befolkas av människor som 1. inte vågar ta ansvar (korret hörde av sig och krävde att ordet "inte" skulle flyttas och nu är det gjort!) och 2. säkrar sina positioner och 3. belönas därför. Fördelen för den aom analyserar så i det kyrkliga är att vi vet att det finns en makt som vill splittra och förgöra. Det kyrkliga systemet är fullt användbart för den makten - och används dagligdags. En ovän har gjort detta, skulle de kristna självklart och omedelbart konstatera. Så tänker vi, de belevade, alltför sällan. Det ger ovännen oförtjänt spelrum.
Men skulle inte biskoparna stå fram. De har ju kräklorna, elegant utformade knölpåkar med en mojäng överst så att de kan dra in får i sin hjord? Det skulle de men empirin talar.
Det var biskopsvigning med handpåläggning. Biskopens son frågar sin mamma vad de gör där framme.
- De drar ryggraden ur honom.
Detta är normalfallet. Allt annat är undantag. I Kyrkans skepp är grundhållningen att sitta still i båten.
Jag fick frågan om det inte är tid för hänsynslöst sanningssägande och jag svarade inte nej. Det knepiga är dock ordet "hänsynslöst", men det behövs kanske ingen synnerlig hänsynslöshet. Sanningen är i sig illa nog. Å andra sidan kanske det är de oppositionellas tur att luta sig tillbaka och se förödelsen. De kan alltid utslunga den belåtna kommentaren "Vad var det vi sa?" Saken handlar ju alls inte om hur relationen kyrka-stat hanterades år 2000. Den handkar om Kyrkan och folket men också om Svenska kyrkan och Kyrkan, dvs skillnaden mellan ett havligt religionsinstitut och Kristi Kyrka. I det första fallet kan man styra och ställa efter lämplighet. I det andra ställs frågan vad Herren vilkl med sin Kyrka. Skillnaden är avgörande. Så vem vill du tjäna?
I Smålandsposten finns idag två sidor där Växjöbor får förklara hur 2017 blir om de får bestämma. Modéus II svarar på frågan vad han vill ska hända 2017 just. "Att ag får leva". Det händer varje nanosekund, kunde man säga, men tanken är fin. Aposteln Paulus tänkte lite vidare och drogs åt båda hållen, behöver vi inte nämna i sammanhanget.
Min tanke återgår till den ryske tsar Alexander: "1916 har varit ett dåligt år, men jag är helt övertygad om att 1917 kommer att bli mycket bättre."
Sådant tycker somliga är en lustifikation och kanske tänkvärd.
Kommunalpolitikernas svar borde skrämma hästar i sken. De framstår som synnerligen enkla tänkare. Framstår biskopen som en skarp analytiker? Jag hinner inte skriva mer nu. Hundarna ska ha mat.
Gunnar Rosendal är naturligtvis en hänsynslös rebell och skriver bok så men håller föredrag och skriver artiklar i samma stil. Som kyrkoherde röjer han i det gamla. Prostfamiljen sörjer men det kan han inte ta så stor hänsyn till. Ny prästgård byggs och kyrkan renoveras utöver de kyrkoantikvariska reglerna, om man så säger. Allt detta är det rebelliska. Blir det massmedial uppmärksamhet är det inte Gunnar Rosendal emot. Bröderna av den försiktigare observansen uppskattar inte medierna lika mycket.
Det själavårdande handlar om mycket - när den gamle prostens barn berättar om vad den gamla prästgården betytt för dem, rörs han och skäms kanske lite för att den så okänsligt rivits. När präster kommer med frågor vad en präst ska vara, talar han noga med dem. Han delar deras bekymmer och har gjort upp med en arbetsmodell som egentligen gav litet utrymme för dem att vara präster. Han bygger upp gudstjänstlivet, han förkunnar och själavårdar med Kyrkans verktyg som resurs och själstränar sig själv (Bernhard Hegardts uttryck i boken Religion och själsträning). Det är en del av detta som också gör att Gunnar Rosendal står staty i Osby - och då inte en liten som Nathan Söderbloms i Uppsala.
Jag sa inte allt detta i Norge men en del och en hel del annat. Och så såg jag många människor jag beundrar. De ville något. De har stor erfarenhet från det kyrkliga golvet men också från de fina kulturerna - musik, poesi, litteratur, filosofi, politik, samtidsanalys. Där finns människor som gett och ger något och det är en särskild glädje med sådana. Inte alla men några är drygt 40 år äldre än när vi först sågs. Andra är bara 20 år äldre och några mötte jag för förta gången. Det är (som alltid) en fråga om det blev den sista. Jag återkommer i min tanke till det förunderliga, att en kyrka gör sig detta arv kvitt. Men då tror jag att jag förstår hur jag tänker fel.
Det är inte Kyrkan som är oförmögen att ta sitt eget till vara. Det är ett kyrkosystem som befolkas av människor som 1. inte vågar ta ansvar (korret hörde av sig och krävde att ordet "inte" skulle flyttas och nu är det gjort!) och 2. säkrar sina positioner och 3. belönas därför. Fördelen för den aom analyserar så i det kyrkliga är att vi vet att det finns en makt som vill splittra och förgöra. Det kyrkliga systemet är fullt användbart för den makten - och används dagligdags. En ovän har gjort detta, skulle de kristna självklart och omedelbart konstatera. Så tänker vi, de belevade, alltför sällan. Det ger ovännen oförtjänt spelrum.
Men skulle inte biskoparna stå fram. De har ju kräklorna, elegant utformade knölpåkar med en mojäng överst så att de kan dra in får i sin hjord? Det skulle de men empirin talar.
Det var biskopsvigning med handpåläggning. Biskopens son frågar sin mamma vad de gör där framme.
- De drar ryggraden ur honom.
Detta är normalfallet. Allt annat är undantag. I Kyrkans skepp är grundhållningen att sitta still i båten.
Jag fick frågan om det inte är tid för hänsynslöst sanningssägande och jag svarade inte nej. Det knepiga är dock ordet "hänsynslöst", men det behövs kanske ingen synnerlig hänsynslöshet. Sanningen är i sig illa nog. Å andra sidan kanske det är de oppositionellas tur att luta sig tillbaka och se förödelsen. De kan alltid utslunga den belåtna kommentaren "Vad var det vi sa?" Saken handlar ju alls inte om hur relationen kyrka-stat hanterades år 2000. Den handkar om Kyrkan och folket men också om Svenska kyrkan och Kyrkan, dvs skillnaden mellan ett havligt religionsinstitut och Kristi Kyrka. I det första fallet kan man styra och ställa efter lämplighet. I det andra ställs frågan vad Herren vilkl med sin Kyrka. Skillnaden är avgörande. Så vem vill du tjäna?
I Smålandsposten finns idag två sidor där Växjöbor får förklara hur 2017 blir om de får bestämma. Modéus II svarar på frågan vad han vill ska hända 2017 just. "Att ag får leva". Det händer varje nanosekund, kunde man säga, men tanken är fin. Aposteln Paulus tänkte lite vidare och drogs åt båda hållen, behöver vi inte nämna i sammanhanget.
Min tanke återgår till den ryske tsar Alexander: "1916 har varit ett dåligt år, men jag är helt övertygad om att 1917 kommer att bli mycket bättre."
Sådant tycker somliga är en lustifikation och kanske tänkvärd.
Kommunalpolitikernas svar borde skrämma hästar i sken. De framstår som synnerligen enkla tänkare. Framstår biskopen som en skarp analytiker? Jag hinner inte skriva mer nu. Hundarna ska ha mat.
söndag 8 januari 2017
Gran, söndag
Nu trodde ni att jag skulle plädera för att julprydnaderna måste vara kvar till Tjugondedag Knut - och det måste de - men Gran är platsen där jag befinner mig. Norge, sålunda.
I förrgår las Kirkelig Fornyelse ner. 12 medlemmar var kvar. De kyrkliga alternativrörelserna kanske skulle må väl av en självkritisk granskning - vad åstadkommer vi när vi håller förtvivlan och missmod tillbaka genom frivilliga insatser för att visa att allt i det kyrkliga inte är kört. Skulle problemen göras vassa som trasiga flaskor och kastas i biskoparnas knä genom att lägga ner? Inte minst de pensionerade biskoparnas knä. Vi vet ju att det finns biskopar som är djupt kritiska mot vad som hänt och händer i och med Svenska kyrkan. Varför erbjuda just dem ett alibi att slippa se och inse...
Det finns sådana som med kyrkopolitiska aktiviteter försökt hålla förtvivlan tillbaka. Jag är själv ett exempel. Det är alltid nyttigt att fråga varför och vilket ansvar som följer med att försöka stå sönderfallet emot.
Jag ska säga något här på stevnet i dag, styrkt av måltidsrasterna på Sanner Hotell. Här är en miljö att rekommendera. Vackert. Och så finns Söstrakirkerne. Undrar ni över semester- eller uflyktmål för vila, pröva Sanners Hotell, Gran. Käket - rummen - miljöet!
Vi inte bara äter gott (och dricker gott - norskt vatten) utan för också begåvade samtal. Msgr Broadhurst är här. Biskop Flemestad med konen hans. Jag skriver konen för det låter roligare än att skriva Kirsten. Här finns fler men och ni får inte hela katalogen.
Jag har varit här tidigare. 1977 första gången, trodde någon deltagare, och det betygas hur viktiga ett par böcker på 1970-talet varit. Om jag förstod målet rätt, hade jag skrivit dem. Man blir nästan lite generad, men tänker på Frälsarens ord om förförelser som måste komma. Nu hörde jag om en ny bok, Godhetstyranniet, skriven av Terje Tvedt. Tyranni hotar demokratin. Stackars Tvedt fick många emot sig. Han skrev sådant som inte fick skrivas. Det skrivna skulle väl kunna komma att tolkas som ett ifrågasättande av själva godhetsnormen, snällismen.
Den insikten för över till frågor som ställts på Bloggardag.
Hur värderar människors värde?
Gav inte Göran Beijer ett fullt begripligt svar, konkret inte minst. Människors värde fastställs dagligen ekonomiskt. Det värdet sätts också efter tillhörighet, förstås. Klass och kön, t ex. Kolla lönekuverten så ser ni.
Kunde man inte tänka sig att vi dock föds med lika värde och samma värdighet? Nej, inte i Sverige. Där aborteras väl omkring 20% av dem som har samma värde. För somliga ligger människovärdet i rondskålen. Detta borde vara mer än ett filosofiskt problem.
Annars är svaret på frågan samma svar som när det undras vad som är synd. Det klara svaret lyder: "it depends". Ska det firas mässa, behövs en präst och inte en förtroendevald trotjänare. Behövs någon som sitter i kyrkbänken med sin familj, är trotjänaren omöjlig att ersätta och betyder allt. Är den förtroendevalde trotjänaren trogen sitt politiska parti, är värdet väsentligen mindre än om den förtroendevalde trotjänaren ser sitt uppdrag som en kallelse från Gud att tjäna sin församling.
Vad är mest värt - vatten eller bensin? Det svaret vet vi. Bensinen är dyrare att köpa. Ska jag köra bil är bensinen värdefullare. Är jag törstig, slår vattnet bensinen - och det kan jag själv mycket enkelt värdera.
Har jag nu skurit skivor så tunna att Dike inte riktigt kan uppfatta vad jag svarar, kan jag bara beklaga. Då får vi nöja oss med +Görans svar bland kommentarerna.
Till frågan om en högkyrklig präst är mer värd en en liberalteologisk Guds tjänare skulle jag kanske avstått från att komplicera det svaret, men gäller frågan salighetens grund, medel och ordning är en liberalteolog närmast värdelös.
Gäller frågan om den liberala teologins förespråkare kan jag bara bekänna min osäkerhet. Blir Jesus något annat än Frälsaren, ett moraliskt dygdemönster t ex, har väl ingen någon egentlig glädje av den prästen. Skälet är enkelt. En sådan präst tjänar inte Guds Ord och är bara i skruvad mening en Guds Ords tjänare, VDM. Verbum Divini Minister.
Jag kan lägga till ett enda. Det kommer en tid när världens tid är förgången då Gud ska värdera både präster och förtroendevalda och fler därtill. Men det är Guds sak. Jag behöver alltså inte värdera vem som var mest värd, Hitler, Stalin eller Churchill. Jag kan ha en mening om den saken ändå. Preliminärt. Lika värde har de inte.
Vad krävs för att kristligheten ska passera den intellektuella gränsen?
Det kravet kan kristligheten aldrig uppfylla för det är kravet på intellektuell redlighet. Den hållningen kan fortfarande värnas i det kyrkliga livet. På Gran i Norge, t ex. Här är de som hade gjort skillnad om Den Norske Kirke hade haft vett att ta vara på deras kompetenser. Nu blev det inte så. När jag tänker på dem som tagit sig fram får jag ett ord i sinnet: "Det är ynkligt att höra små möss nysa". Jag borde haft en konkordans tillgäng för att kolla vem som sa det - en profet eller en apostel eller Frälsaren själv? Det spelar inte så stor roll. För har de inte sagt det, borde de ha gjort det, som ni förstår.
På Gran hörs rejält norskt hostande och harklande i vart fall. Samt skrattsalvor.
Det hördes gregorianik också.
Henrik Ødegaard föreläste och instruerade. Jag gick i ungdom när jag påmindes om att kyrkotonarter och folkmelodiernas tonarter överensstämmer. Vem hämtar vad hos vem? Är det så här en verklig och genuin folkkyrka avslöjar sig, något helt annat, djupare och mer spännande än den kyrkopolitkska glosan. Folklig i själsdjupet, i skapnaden?
Om ni bokar in er på Sanner Hotell i Gran för lite rekreation, så glöm inte att hälsa från mig. Eftersom det är söndag och Strukturutskottet bestämt att jag ska vara snäll blev det så här. Dessutom fick jag mig en kulturafton i går kväll och ska denna eftermiddag försöka klura ut hur jag ska ta mig till Gardermoen. Det sägs att min vän Ottar Myrseth i Ålesund är fena på att fixa sådant. Lycklig den som har vänner i Norge!
I förrgår las Kirkelig Fornyelse ner. 12 medlemmar var kvar. De kyrkliga alternativrörelserna kanske skulle må väl av en självkritisk granskning - vad åstadkommer vi när vi håller förtvivlan och missmod tillbaka genom frivilliga insatser för att visa att allt i det kyrkliga inte är kört. Skulle problemen göras vassa som trasiga flaskor och kastas i biskoparnas knä genom att lägga ner? Inte minst de pensionerade biskoparnas knä. Vi vet ju att det finns biskopar som är djupt kritiska mot vad som hänt och händer i och med Svenska kyrkan. Varför erbjuda just dem ett alibi att slippa se och inse...
Det finns sådana som med kyrkopolitiska aktiviteter försökt hålla förtvivlan tillbaka. Jag är själv ett exempel. Det är alltid nyttigt att fråga varför och vilket ansvar som följer med att försöka stå sönderfallet emot.
Jag ska säga något här på stevnet i dag, styrkt av måltidsrasterna på Sanner Hotell. Här är en miljö att rekommendera. Vackert. Och så finns Söstrakirkerne. Undrar ni över semester- eller uflyktmål för vila, pröva Sanners Hotell, Gran. Käket - rummen - miljöet!
Vi inte bara äter gott (och dricker gott - norskt vatten) utan för också begåvade samtal. Msgr Broadhurst är här. Biskop Flemestad med konen hans. Jag skriver konen för det låter roligare än att skriva Kirsten. Här finns fler men och ni får inte hela katalogen.
Jag har varit här tidigare. 1977 första gången, trodde någon deltagare, och det betygas hur viktiga ett par böcker på 1970-talet varit. Om jag förstod målet rätt, hade jag skrivit dem. Man blir nästan lite generad, men tänker på Frälsarens ord om förförelser som måste komma. Nu hörde jag om en ny bok, Godhetstyranniet, skriven av Terje Tvedt. Tyranni hotar demokratin. Stackars Tvedt fick många emot sig. Han skrev sådant som inte fick skrivas. Det skrivna skulle väl kunna komma att tolkas som ett ifrågasättande av själva godhetsnormen, snällismen.
Den insikten för över till frågor som ställts på Bloggardag.
Hur värderar människors värde?
Gav inte Göran Beijer ett fullt begripligt svar, konkret inte minst. Människors värde fastställs dagligen ekonomiskt. Det värdet sätts också efter tillhörighet, förstås. Klass och kön, t ex. Kolla lönekuverten så ser ni.
Kunde man inte tänka sig att vi dock föds med lika värde och samma värdighet? Nej, inte i Sverige. Där aborteras väl omkring 20% av dem som har samma värde. För somliga ligger människovärdet i rondskålen. Detta borde vara mer än ett filosofiskt problem.
Annars är svaret på frågan samma svar som när det undras vad som är synd. Det klara svaret lyder: "it depends". Ska det firas mässa, behövs en präst och inte en förtroendevald trotjänare. Behövs någon som sitter i kyrkbänken med sin familj, är trotjänaren omöjlig att ersätta och betyder allt. Är den förtroendevalde trotjänaren trogen sitt politiska parti, är värdet väsentligen mindre än om den förtroendevalde trotjänaren ser sitt uppdrag som en kallelse från Gud att tjäna sin församling.
Vad är mest värt - vatten eller bensin? Det svaret vet vi. Bensinen är dyrare att köpa. Ska jag köra bil är bensinen värdefullare. Är jag törstig, slår vattnet bensinen - och det kan jag själv mycket enkelt värdera.
Har jag nu skurit skivor så tunna att Dike inte riktigt kan uppfatta vad jag svarar, kan jag bara beklaga. Då får vi nöja oss med +Görans svar bland kommentarerna.
Till frågan om en högkyrklig präst är mer värd en en liberalteologisk Guds tjänare skulle jag kanske avstått från att komplicera det svaret, men gäller frågan salighetens grund, medel och ordning är en liberalteolog närmast värdelös.
Gäller frågan om den liberala teologins förespråkare kan jag bara bekänna min osäkerhet. Blir Jesus något annat än Frälsaren, ett moraliskt dygdemönster t ex, har väl ingen någon egentlig glädje av den prästen. Skälet är enkelt. En sådan präst tjänar inte Guds Ord och är bara i skruvad mening en Guds Ords tjänare, VDM. Verbum Divini Minister.
Jag kan lägga till ett enda. Det kommer en tid när världens tid är förgången då Gud ska värdera både präster och förtroendevalda och fler därtill. Men det är Guds sak. Jag behöver alltså inte värdera vem som var mest värd, Hitler, Stalin eller Churchill. Jag kan ha en mening om den saken ändå. Preliminärt. Lika värde har de inte.
Vad krävs för att kristligheten ska passera den intellektuella gränsen?
Det kravet kan kristligheten aldrig uppfylla för det är kravet på intellektuell redlighet. Den hållningen kan fortfarande värnas i det kyrkliga livet. På Gran i Norge, t ex. Här är de som hade gjort skillnad om Den Norske Kirke hade haft vett att ta vara på deras kompetenser. Nu blev det inte så. När jag tänker på dem som tagit sig fram får jag ett ord i sinnet: "Det är ynkligt att höra små möss nysa". Jag borde haft en konkordans tillgäng för att kolla vem som sa det - en profet eller en apostel eller Frälsaren själv? Det spelar inte så stor roll. För har de inte sagt det, borde de ha gjort det, som ni förstår.
På Gran hörs rejält norskt hostande och harklande i vart fall. Samt skrattsalvor.
Det hördes gregorianik också.
Henrik Ødegaard föreläste och instruerade. Jag gick i ungdom när jag påmindes om att kyrkotonarter och folkmelodiernas tonarter överensstämmer. Vem hämtar vad hos vem? Är det så här en verklig och genuin folkkyrka avslöjar sig, något helt annat, djupare och mer spännande än den kyrkopolitkska glosan. Folklig i själsdjupet, i skapnaden?
Om ni bokar in er på Sanner Hotell i Gran för lite rekreation, så glöm inte att hälsa från mig. Eftersom det är söndag och Strukturutskottet bestämt att jag ska vara snäll blev det så här. Dessutom fick jag mig en kulturafton i går kväll och ska denna eftermiddag försöka klura ut hur jag ska ta mig till Gardermoen. Det sägs att min vän Ottar Myrseth i Ålesund är fena på att fixa sådant. Lycklig den som har vänner i Norge!
lördag 7 januari 2017
Göra bostäder av församlingshem
Equmeniamedlemmen Fredrik Jerner (från Påskallavik, tror jag) jagar på i Östra Småland/Nyheternas insändarspalter.
Hans utgångspunkt är att Juluppropet inte är trovärdigt och så utmanar han Svenska kyrkan att sälja skogar och bygga om församlingshem. "Visserligen", kunde jag invända, "är uppropets ursprung Equmeniakyrkan så varför inte....?", men jag förstår.
Han har fått svar av fromsinta, som manar honom att delta i arbetet med flyktingar. Detta var dock inte hans ärende, påminns vi om, och det är ju sant. Uppropet är inte trovärdigt eftersom det inte bidrar med förslag till konkreta insatser och avslöjar att kyrkoledarna inte förstått vidden av behov när nästan ett nytt Göteborg behövs. Jag förstår tanken. "I synnerhet Svenska kyrkan äger stora resurser som samhället och de nyanlända behöver få del av." Gustaf Vasa kunde inte sagt det bättre.
Problemet med upprop illustreras av Fredrik Jerner, medlem i Equmeniakyrkan. Jag tänker inte hetsa upp mig särskilt över hans konstruktiva förslag. Det kanske är en ärebetygelse att han kastar problemet i Svenska kyrkans knä.
Sex diakoner i Växjö stift, tre som kallas medarbetare, distriktsstyrelsen för Rädda Barnen i Kronobergs län, flyktingsamordnaren och Modéus II skrev också insändare i ÖS/Nyheterna.
Utgångspunkten tar de i ett bibelord, 3 Mos 19:33-34a. Invandraren som slår sig ner i landet ska behandlas som en infödd.
Här blir jag undrande. Är det inte så vi har det?
Med uppehållstillstånd kommer fördelar som skola och hälsovård, bostad och försörjningsstöd och detta gäller just den invandrare som slår sig ner i landet? Förklara för mig.
"I våra arbeten möter vi många asylsökande."
Det kanske stämmer - eller inte. Är det verkligen många asylsökande som Modéus II träffar i sitt arbete? Eller stiftsdiakonen?
Frustration, sorg och smärta är vad undertecknarna känner inför nuläget- Detta sagt utslungas satsen: "Men vi har hopp om förändring!" Av texten framgår faktiskt inte helt klart vad som motiverar detta hopp om det inte ska uppfattas beskriva hur barnet i krubban är den som ger hopp. Då saknas väl några tankeled. Först efter 40 år fattar väl folk varför barnet som vuxet (korsfäst, död och begraven, på tredje dagen uppstånden) gav hopp?
Det fromsinta är besvärande i sin brist på precision, men detta är ingen nyhet.
Undertecknarna ställer kravet att asylprocessen måste skyndas på.
Om jag förstår saken rätt är det väldigt många fler ärenden som ska hanteras av många fler nya handläggare och alla tycks inte hålla högsta klass. Några talar om kaos i processen.
Är inte kravet som sälls av samma art som kravet att det ska vara sol på semestern?
Många av dem som får asyl i Sverige är välutbildade och vill arbeta, heter det vidare.
Stämmer det?
De ensamkommande barnen ska ju få utbildning.
Läkare från Syrien har anlänt, men det går väl att få fram en siffra på hur många som kan gå in i arbetet i svensk sjukvård. Samma sak med lärare. Hur många av de 163 000 gäller för att vara välutbildade? Fram med siffran.
Undertecknarna ser att det är en självklarhet att återförena familjer.
Detta kan rimligtvis ske på två sätt, antingen så att ett antal killar bjuds på flygresa till Afghanistan eller så att familjen i Afghanistan får komma till Sverige.
Förstod jag det rätt att tretton killar bjöds på flygresan ihop med 28 medföljare och att det var tumultartat ombord på planet? Hur många platsar i kategorin av dem som inte ska ha asyl i Sverige utan avvisas och hur ska det gå till? Eller är avsikten att alla ska ha asyl och få stanna och deras familjer komma hit? Hur tänker undertecknarna när det hävdas, att de hinder som finns måste lyftas för att barn och föräldrar ska få leva i samma land?
Själv läste jag Aftonbladet, men vet att kvällstidningar kan narras. Så vad ska jag tro och tänka?
http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/Ee323/intern-rapport-sa-gick-utvisningen-till-kabul-till
Vi är medskyldiga till att många är oroliga för sina anhöriga i annat land och för barn som finns kvar i oroshärdar "lämnade i konflikter de helt saknar ansvar för".
Låt gå för denna syndabekännelse, men kan jag då få veta vari min skuld rent konkret består i? Oprecis skuld brukar själasörjare avvisa som skitsnack (somliga uttrycker detta med andra ord, men icke desto mindre!) och jag är en syndare i tankar, ord, gärningar och underlåtelser så det kan väl vara rätt enkelt att på individnivå beskriva skulden. Låt höra!
Jag försöker inte gå fri lättvindigt - men i Kyrkomötet motionerade jag två gånger om i flyktingfrågan och skatt betalar jag. Ibland känner jag mig nästan så präktig som mannen, som ställde upp vid krigsutbrottet och förklarade sig villig till insatser. Han var beredd att offra blodet från varje manlig vapenför släkting i fosterlandets intresse.
Vad gör det med oss som folk och som individer att gå emot vårt samvete, att handla i strid med empati och medmänsklighet, undrade undertecknarna.
Det där med samvete uppskattade jag. Det våras för barnmorskor också, tydligen.
Ska jag då ha dåligt samvete för svensk lagstiftning, för Dublinförordningen eller vad? Jag behöver få veta och de som drivs av empati och medmänsklighet, ger nog besked. Annars är risken stor att jag förtvivlar - och förtvivlan är en synd.
Några klara statements får jag i varje fall att stampa av emot.
* Alla människor är lika värda.
Det tror jag dock icke. Det som avses i FN:s deklaration är alla människors lika värdighet, det som på kristet språk skulle sägas som en grundläggande övertygelse att alla människor är skapade till Guds avbilder och till likhet med Gud (imago et similtudo). Livet är därför okränkbart. Barnmorskorna på vårbete igen!
* Alla människors liv är lika mycket värda.
Det tror jag inte heller. Då skulle inte några på en halv vecka dra in lika stora inkomster som det tar en medelinkomsttagare att få ihop på ett år men viktigare: då skulle den sista respiratorn lika väl användas för den som är 88 som för den som är 8. Och för mig är mina svenska barnbarns liv mer värda än afghanska barns liv om vi ska tala klartext. För att göra det än värre: detta är gott och naturligt. Inte för någon är alla människors liv lika mycket värda.
Inte ens för Gud? Tanken svindlar, men svaret är inte riktigt självklart.
* Alla barn har rätt att växa upp i trygghet, heter det vidare.
Kan man i denna fallna värld säga så? Jag skulle önska att alla barn fick växa upp i trygghet men är det deras "rätt"? Vem värnar då den rätten? Kanske de vuxna i det land där barnen föds? Därför betalar vi skatt till hälsovård och skola för våra barn. Jag tror inte att begreppet "rätt" är rätt, helt enkelt.
Kristlighet är något fint men samtidigt något intellektuellt besvärande, det är just nu min enkla slutsats. Så till diakonerna och de andra undertecknarna, ska vi göra församlingshemmen till bostäder? Och till Modéus II: Ska vi sälja skogsinnehavet?
Hans utgångspunkt är att Juluppropet inte är trovärdigt och så utmanar han Svenska kyrkan att sälja skogar och bygga om församlingshem. "Visserligen", kunde jag invända, "är uppropets ursprung Equmeniakyrkan så varför inte....?", men jag förstår.
Han har fått svar av fromsinta, som manar honom att delta i arbetet med flyktingar. Detta var dock inte hans ärende, påminns vi om, och det är ju sant. Uppropet är inte trovärdigt eftersom det inte bidrar med förslag till konkreta insatser och avslöjar att kyrkoledarna inte förstått vidden av behov när nästan ett nytt Göteborg behövs. Jag förstår tanken. "I synnerhet Svenska kyrkan äger stora resurser som samhället och de nyanlända behöver få del av." Gustaf Vasa kunde inte sagt det bättre.
Problemet med upprop illustreras av Fredrik Jerner, medlem i Equmeniakyrkan. Jag tänker inte hetsa upp mig särskilt över hans konstruktiva förslag. Det kanske är en ärebetygelse att han kastar problemet i Svenska kyrkans knä.
Sex diakoner i Växjö stift, tre som kallas medarbetare, distriktsstyrelsen för Rädda Barnen i Kronobergs län, flyktingsamordnaren och Modéus II skrev också insändare i ÖS/Nyheterna.
Utgångspunkten tar de i ett bibelord, 3 Mos 19:33-34a. Invandraren som slår sig ner i landet ska behandlas som en infödd.
Här blir jag undrande. Är det inte så vi har det?
Med uppehållstillstånd kommer fördelar som skola och hälsovård, bostad och försörjningsstöd och detta gäller just den invandrare som slår sig ner i landet? Förklara för mig.
"I våra arbeten möter vi många asylsökande."
Det kanske stämmer - eller inte. Är det verkligen många asylsökande som Modéus II träffar i sitt arbete? Eller stiftsdiakonen?
Frustration, sorg och smärta är vad undertecknarna känner inför nuläget- Detta sagt utslungas satsen: "Men vi har hopp om förändring!" Av texten framgår faktiskt inte helt klart vad som motiverar detta hopp om det inte ska uppfattas beskriva hur barnet i krubban är den som ger hopp. Då saknas väl några tankeled. Först efter 40 år fattar väl folk varför barnet som vuxet (korsfäst, död och begraven, på tredje dagen uppstånden) gav hopp?
Det fromsinta är besvärande i sin brist på precision, men detta är ingen nyhet.
Undertecknarna ställer kravet att asylprocessen måste skyndas på.
Om jag förstår saken rätt är det väldigt många fler ärenden som ska hanteras av många fler nya handläggare och alla tycks inte hålla högsta klass. Några talar om kaos i processen.
Är inte kravet som sälls av samma art som kravet att det ska vara sol på semestern?
Många av dem som får asyl i Sverige är välutbildade och vill arbeta, heter det vidare.
Stämmer det?
De ensamkommande barnen ska ju få utbildning.
Läkare från Syrien har anlänt, men det går väl att få fram en siffra på hur många som kan gå in i arbetet i svensk sjukvård. Samma sak med lärare. Hur många av de 163 000 gäller för att vara välutbildade? Fram med siffran.
Undertecknarna ser att det är en självklarhet att återförena familjer.
Detta kan rimligtvis ske på två sätt, antingen så att ett antal killar bjuds på flygresa till Afghanistan eller så att familjen i Afghanistan får komma till Sverige.
Förstod jag det rätt att tretton killar bjöds på flygresan ihop med 28 medföljare och att det var tumultartat ombord på planet? Hur många platsar i kategorin av dem som inte ska ha asyl i Sverige utan avvisas och hur ska det gå till? Eller är avsikten att alla ska ha asyl och få stanna och deras familjer komma hit? Hur tänker undertecknarna när det hävdas, att de hinder som finns måste lyftas för att barn och föräldrar ska få leva i samma land?
Själv läste jag Aftonbladet, men vet att kvällstidningar kan narras. Så vad ska jag tro och tänka?
http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/Ee323/intern-rapport-sa-gick-utvisningen-till-kabul-till
Vi är medskyldiga till att många är oroliga för sina anhöriga i annat land och för barn som finns kvar i oroshärdar "lämnade i konflikter de helt saknar ansvar för".
Låt gå för denna syndabekännelse, men kan jag då få veta vari min skuld rent konkret består i? Oprecis skuld brukar själasörjare avvisa som skitsnack (somliga uttrycker detta med andra ord, men icke desto mindre!) och jag är en syndare i tankar, ord, gärningar och underlåtelser så det kan väl vara rätt enkelt att på individnivå beskriva skulden. Låt höra!
Jag försöker inte gå fri lättvindigt - men i Kyrkomötet motionerade jag två gånger om i flyktingfrågan och skatt betalar jag. Ibland känner jag mig nästan så präktig som mannen, som ställde upp vid krigsutbrottet och förklarade sig villig till insatser. Han var beredd att offra blodet från varje manlig vapenför släkting i fosterlandets intresse.
Vad gör det med oss som folk och som individer att gå emot vårt samvete, att handla i strid med empati och medmänsklighet, undrade undertecknarna.
Det där med samvete uppskattade jag. Det våras för barnmorskor också, tydligen.
Ska jag då ha dåligt samvete för svensk lagstiftning, för Dublinförordningen eller vad? Jag behöver få veta och de som drivs av empati och medmänsklighet, ger nog besked. Annars är risken stor att jag förtvivlar - och förtvivlan är en synd.
Några klara statements får jag i varje fall att stampa av emot.
* Alla människor är lika värda.
Det tror jag dock icke. Det som avses i FN:s deklaration är alla människors lika värdighet, det som på kristet språk skulle sägas som en grundläggande övertygelse att alla människor är skapade till Guds avbilder och till likhet med Gud (imago et similtudo). Livet är därför okränkbart. Barnmorskorna på vårbete igen!
* Alla människors liv är lika mycket värda.
Det tror jag inte heller. Då skulle inte några på en halv vecka dra in lika stora inkomster som det tar en medelinkomsttagare att få ihop på ett år men viktigare: då skulle den sista respiratorn lika väl användas för den som är 88 som för den som är 8. Och för mig är mina svenska barnbarns liv mer värda än afghanska barns liv om vi ska tala klartext. För att göra det än värre: detta är gott och naturligt. Inte för någon är alla människors liv lika mycket värda.
Inte ens för Gud? Tanken svindlar, men svaret är inte riktigt självklart.
* Alla barn har rätt att växa upp i trygghet, heter det vidare.
Kan man i denna fallna värld säga så? Jag skulle önska att alla barn fick växa upp i trygghet men är det deras "rätt"? Vem värnar då den rätten? Kanske de vuxna i det land där barnen föds? Därför betalar vi skatt till hälsovård och skola för våra barn. Jag tror inte att begreppet "rätt" är rätt, helt enkelt.
Kristlighet är något fint men samtidigt något intellektuellt besvärande, det är just nu min enkla slutsats. Så till diakonerna och de andra undertecknarna, ska vi göra församlingshemmen till bostäder? Och till Modéus II: Ska vi sälja skogsinnehavet?
fredag 6 januari 2017
Millan 80
Mildred Fischer, Kalmar, fyller 80 idag och har öppet hus i hemmet. I Barometern/OT födelsedagsintervjuades hon den 4 januari: "Lite nytta har jag nog gjort i mitt liv".
Minnena tränger sig på.
Millan var kyrkorådets ordförande (S) i Kalmar.
När en partipolitisk grupp uppstod, skulle den förstås hållas tillbaka. Dessvärre var det ett alert gäng, som gjorde valmaterial att sätta upp i de kyrkliga lokalerna med foton på dem som ställde upp i valet. Det var idel känt kyrkfolk (faktiskt till skillnad från en uppsättning andra, som sällan återfanns i kyrkbänkarna). Millan tog upp frågan just när ett kyrkorådssammanträde skulle avslutas och ledamöterna fattade på bokstavligen stående fot beslutet att valmaterial inte skulle få finnas i församlingslokalerna. Kyrkokamrer Ivarsson, kyrkorådets sekreterare, avtågade från sammanträdesrummet med besked att sånt ville han inte vara med om. Det betydde, att en som skulle poströsta frågade folkpartikeln Karl-Erik Olsson om han hade röstsedlar. Det hade han - och därför gick han ut utanför församlingslokalerna för att lämna dem. Det andra var ju förbjudet. Ni förstår. Det var som hade de distribuerat franska kort. När Millan grep in, blev det resultat.
Millan var ordförande för den projektgrupp som skulle ta fram planer för en kyrka ovan jord i Norrliden. Hon bodde i det distriktet. Hon firade inte gudstjänst ett antal söndagar ihop med den gudstjänstfirande församlingen på plats. Det hade kanske annars kunnat vara av intresse. Det var ju dessa människor som jobbat för ett kyrkbygge. Nå, om kritik anas så ska den partipolitiska balansen återställas.
Arne Collmo (M) blev byggnadskommitténs ordförande.
Jag minns mest min egen förvåning att han aldrig kom en söndag för att se hur bygget fungerade när det väl var färdigt. Varför ville han inte se hur allt fungerade?
I god demokratisk ordning skulle jag förstås inte vara med i byggnadskommittén. Det hade prästerna i de distrikt som byggt tidigare varit. När Småkyrkostiftelsen, som under flera år drivit allt opinionsarbete och samlat in pengar, fick adjungera en person blev det jag och inte ordföranden Helén Holmström. Jag var helt emot denna insats mot jämställdhet, men Helén var bestämd. Jag fick alltså den plats en kvinna uppenbarligen skulle haft.
Millan prästvigdes, partiet abonnerade buss och for till Växjö.
Hon hade vid planläggningen placerats vid Domkyrkans sidoaltare, men det var hon inte riktigt nöjd med när partikamraterna kom i buss och allt. Då blev Sven Lindegård vresig. Han gillade inte detta pillande med plan för att Millan skulle få en bättre plats. Hur det var, ordnades saken lite diskret efterhand av domprosten Pernveden, som tog platsen vid sidoaltaret när det skulle distribueras. Millan tjänstgjorde vid huvudaltaret. Lite nytta gjorde Millan - eller Lage Pernveden.
Millan missiverades till Glömminge på Öland enligt order.
Det var hon inte riktigt nöjd med, men det fick väl gå. Den ansvariga på Domkapitlet var inte heller nöjd. Alla andra missiverades utan hänsyn till var de bodde. Bara somliga skulle få fördelar. Också handläggare kan se och förstå.
Millans traktan var att få komma till Kalmar.
Så blev det efter missivet. Olle Ekman var kyrkoherde och det hade han, den gamle Kyrklig samling-mannen, blivit med beställningen, att ordna en kvinnlig präst till Kalmar.
Olle hade visat sig förstå redan när han tidigare städslat Eva Brunne att ha en högmässogudstjänst i Kalmar domkyrka, den som drog 2000 personer (fast man inte behövde släpa in extra stolar och Domkyrkan då rymde 1400, det var helt enkelt ett under det hela). När Millan kom, var det nog aldrig 2000 personer i Domkyrkan dock. Men det var stor uppställning ändå. Fanns det någon ledig tjänst? Två kyrkoadjunkter flyttades lite fiffigt så var den saken klar.
Ny elektrisk skrivmaskin till hennes blivande tjänsterum, noterade vi.
Kyrkokamrer Eklöf ordnade. Det var då folkbokföraren Yvonnes gamla handdrivna skrivmaskin konstrade och jag var den förmiddagen kyrkobokföringspräst och därmed ansvarig. Jag hämtade helt enkelt den nya maskinen och gav till Yvonne samt bar den gamla till det blivande tjänsterummet. Konstruktivt.
Yvonne fegade och konsulterade kyrkokamrern. Fick man göra så? Han kom, som det heter, som skiten ur en kanin ut ur sitt tjänsterum. Det hade han inget för.
Jag var längre och till skillnad från Eklöf fortfarande krigsplacerad. Jag gjorde klart att jag ansvarade för folkbokföringen och detta hade han inte med att göra. Damerna på expeditionen lyssnade alla. Jag visste var sympatierna fanns.
Eklöfs dilemma var uppnbart och han ville lösa det med slutrepliken att vi skulle tala om saken vid ett annat tillfälle och i enrum. Jag avgjorde att det samtalet kunde ske omedelbart, så vi traskade in på kyrkokamrerns rum. Jag först och han efter, inte så mycket kanin över det hela nu. Kyrkokamrern stängde dörren. Samtalet blev kort när jag sagt: "Jag är trött på ditt och Olles gammelmansfjantande kring Millan och själv har jag inte efter alla dessa år ens fått namnstämpel för folkbokföringsärendena." Eklöf kom av sig, kunde bara samla sig kring en maning att jag skulle lugna mig ("Jag är lugn" och det var jag.) Efter ett par veckor fick jag namnstämpel och Yvonne en ny skrivmaskin. Elektrisk. Lite nytta gjorde sålunda Millan.
Millan är storsint och "känner varken eller bitterhet mot de som gjorde mig illa", ser jag i tidningen. Antagligen syftar hon på de förtroendevalda i Ryssby-Åby, där hon fick sin sista tjänst och blev långtidssjukskriven. Jag var bekymrad kontraktsprost då. Vad hade hänt? Svaret från en insiktsfull var i all sin enkelhet kärvt: "Hon har blivit behandlad likadant som de förtroendevalda brukar behandla prästerna här."
Minns jag rätt att sjukskrivningsperioden avlöstes av pensionering och de gångna 15 åren har Millan varit flitig på vikariat. Det började så fort hon pensionerats. Det är som det står i tidningen: "Hennes arbetskapacitet har varit enorm, engagemangen många och kärleken till medmänniskorna stor." När jag disputerat hördes hon och rektor Kjell Hammar (M) talas vid under ett kyrkomöte och uttala förhoppningen att jag nog nu skulle flytta från Kalmar. I folkmassor ska man inte prata för mycket. Man vet inte vilka som lyssnar och rapporterar. Kärleken till medmänniskorna stor, som det heter.
I den dramaturgiska uppvisningen i Barometern/OT läser vi också att Millan genom åren "mött mycket motstånd och haft en del tuffa år". Tuffa år tror jag och det såg de förtroendevalda i Åby till att det blev. Mycket motstånd genom åren? Det tror jag faktiskt inte. I varje fall inte lokalt i Kalmar och inte jämförelsevis. Millan spelade på egna villkor för tror ni att en kvinnlig präst med kyrkopolitisk bas skulle hanteras annorlunda än så? En förändring gjorde Olle Ekman, Prästernas för- och efternamn skulle stå i tidningen. Det var jag som ville men mest för egen del. "Varför ska en präst tilltalas som en befälselev på kaserngård?", frågade jag. Mer motstånd har Millan inte mött än att hon 18 gånger orkat korsa ekvatorn och besöka alla världsdelar.
Som sagt. Lite nytta har hon nog gjort i sitt liv. Men varför ville hon inte sitta i källaren, där det gamla kapellet fungerat i drygt ett årtionde, och prata med folk efter familjehögmässorna när den nya kyrkan skulle projekteras. Det fattar jag fortfarande inte. Allra minst med tanke på den enorma arbetskapaciteten, de många engagemangen och kärleken till medmänniskorna.
På högtidsdagar, egna och andras, anmäler sig minnena och ställer upp sig på rad. Alla har de en blomsterkvast i näven.
Minnena tränger sig på.
Millan var kyrkorådets ordförande (S) i Kalmar.
När en partipolitisk grupp uppstod, skulle den förstås hållas tillbaka. Dessvärre var det ett alert gäng, som gjorde valmaterial att sätta upp i de kyrkliga lokalerna med foton på dem som ställde upp i valet. Det var idel känt kyrkfolk (faktiskt till skillnad från en uppsättning andra, som sällan återfanns i kyrkbänkarna). Millan tog upp frågan just när ett kyrkorådssammanträde skulle avslutas och ledamöterna fattade på bokstavligen stående fot beslutet att valmaterial inte skulle få finnas i församlingslokalerna. Kyrkokamrer Ivarsson, kyrkorådets sekreterare, avtågade från sammanträdesrummet med besked att sånt ville han inte vara med om. Det betydde, att en som skulle poströsta frågade folkpartikeln Karl-Erik Olsson om han hade röstsedlar. Det hade han - och därför gick han ut utanför församlingslokalerna för att lämna dem. Det andra var ju förbjudet. Ni förstår. Det var som hade de distribuerat franska kort. När Millan grep in, blev det resultat.
Millan var ordförande för den projektgrupp som skulle ta fram planer för en kyrka ovan jord i Norrliden. Hon bodde i det distriktet. Hon firade inte gudstjänst ett antal söndagar ihop med den gudstjänstfirande församlingen på plats. Det hade kanske annars kunnat vara av intresse. Det var ju dessa människor som jobbat för ett kyrkbygge. Nå, om kritik anas så ska den partipolitiska balansen återställas.
Arne Collmo (M) blev byggnadskommitténs ordförande.
Jag minns mest min egen förvåning att han aldrig kom en söndag för att se hur bygget fungerade när det väl var färdigt. Varför ville han inte se hur allt fungerade?
I god demokratisk ordning skulle jag förstås inte vara med i byggnadskommittén. Det hade prästerna i de distrikt som byggt tidigare varit. När Småkyrkostiftelsen, som under flera år drivit allt opinionsarbete och samlat in pengar, fick adjungera en person blev det jag och inte ordföranden Helén Holmström. Jag var helt emot denna insats mot jämställdhet, men Helén var bestämd. Jag fick alltså den plats en kvinna uppenbarligen skulle haft.
Millan prästvigdes, partiet abonnerade buss och for till Växjö.
Hon hade vid planläggningen placerats vid Domkyrkans sidoaltare, men det var hon inte riktigt nöjd med när partikamraterna kom i buss och allt. Då blev Sven Lindegård vresig. Han gillade inte detta pillande med plan för att Millan skulle få en bättre plats. Hur det var, ordnades saken lite diskret efterhand av domprosten Pernveden, som tog platsen vid sidoaltaret när det skulle distribueras. Millan tjänstgjorde vid huvudaltaret. Lite nytta gjorde Millan - eller Lage Pernveden.
Millan missiverades till Glömminge på Öland enligt order.
Det var hon inte riktigt nöjd med, men det fick väl gå. Den ansvariga på Domkapitlet var inte heller nöjd. Alla andra missiverades utan hänsyn till var de bodde. Bara somliga skulle få fördelar. Också handläggare kan se och förstå.
Millans traktan var att få komma till Kalmar.
Så blev det efter missivet. Olle Ekman var kyrkoherde och det hade han, den gamle Kyrklig samling-mannen, blivit med beställningen, att ordna en kvinnlig präst till Kalmar.
Olle hade visat sig förstå redan när han tidigare städslat Eva Brunne att ha en högmässogudstjänst i Kalmar domkyrka, den som drog 2000 personer (fast man inte behövde släpa in extra stolar och Domkyrkan då rymde 1400, det var helt enkelt ett under det hela). När Millan kom, var det nog aldrig 2000 personer i Domkyrkan dock. Men det var stor uppställning ändå. Fanns det någon ledig tjänst? Två kyrkoadjunkter flyttades lite fiffigt så var den saken klar.
Ny elektrisk skrivmaskin till hennes blivande tjänsterum, noterade vi.
Kyrkokamrer Eklöf ordnade. Det var då folkbokföraren Yvonnes gamla handdrivna skrivmaskin konstrade och jag var den förmiddagen kyrkobokföringspräst och därmed ansvarig. Jag hämtade helt enkelt den nya maskinen och gav till Yvonne samt bar den gamla till det blivande tjänsterummet. Konstruktivt.
Yvonne fegade och konsulterade kyrkokamrern. Fick man göra så? Han kom, som det heter, som skiten ur en kanin ut ur sitt tjänsterum. Det hade han inget för.
Jag var längre och till skillnad från Eklöf fortfarande krigsplacerad. Jag gjorde klart att jag ansvarade för folkbokföringen och detta hade han inte med att göra. Damerna på expeditionen lyssnade alla. Jag visste var sympatierna fanns.
Eklöfs dilemma var uppnbart och han ville lösa det med slutrepliken att vi skulle tala om saken vid ett annat tillfälle och i enrum. Jag avgjorde att det samtalet kunde ske omedelbart, så vi traskade in på kyrkokamrerns rum. Jag först och han efter, inte så mycket kanin över det hela nu. Kyrkokamrern stängde dörren. Samtalet blev kort när jag sagt: "Jag är trött på ditt och Olles gammelmansfjantande kring Millan och själv har jag inte efter alla dessa år ens fått namnstämpel för folkbokföringsärendena." Eklöf kom av sig, kunde bara samla sig kring en maning att jag skulle lugna mig ("Jag är lugn" och det var jag.) Efter ett par veckor fick jag namnstämpel och Yvonne en ny skrivmaskin. Elektrisk. Lite nytta gjorde sålunda Millan.
Millan är storsint och "känner varken eller bitterhet mot de som gjorde mig illa", ser jag i tidningen. Antagligen syftar hon på de förtroendevalda i Ryssby-Åby, där hon fick sin sista tjänst och blev långtidssjukskriven. Jag var bekymrad kontraktsprost då. Vad hade hänt? Svaret från en insiktsfull var i all sin enkelhet kärvt: "Hon har blivit behandlad likadant som de förtroendevalda brukar behandla prästerna här."
Minns jag rätt att sjukskrivningsperioden avlöstes av pensionering och de gångna 15 åren har Millan varit flitig på vikariat. Det började så fort hon pensionerats. Det är som det står i tidningen: "Hennes arbetskapacitet har varit enorm, engagemangen många och kärleken till medmänniskorna stor." När jag disputerat hördes hon och rektor Kjell Hammar (M) talas vid under ett kyrkomöte och uttala förhoppningen att jag nog nu skulle flytta från Kalmar. I folkmassor ska man inte prata för mycket. Man vet inte vilka som lyssnar och rapporterar. Kärleken till medmänniskorna stor, som det heter.
I den dramaturgiska uppvisningen i Barometern/OT läser vi också att Millan genom åren "mött mycket motstånd och haft en del tuffa år". Tuffa år tror jag och det såg de förtroendevalda i Åby till att det blev. Mycket motstånd genom åren? Det tror jag faktiskt inte. I varje fall inte lokalt i Kalmar och inte jämförelsevis. Millan spelade på egna villkor för tror ni att en kvinnlig präst med kyrkopolitisk bas skulle hanteras annorlunda än så? En förändring gjorde Olle Ekman, Prästernas för- och efternamn skulle stå i tidningen. Det var jag som ville men mest för egen del. "Varför ska en präst tilltalas som en befälselev på kaserngård?", frågade jag. Mer motstånd har Millan inte mött än att hon 18 gånger orkat korsa ekvatorn och besöka alla världsdelar.
Som sagt. Lite nytta har hon nog gjort i sitt liv. Men varför ville hon inte sitta i källaren, där det gamla kapellet fungerat i drygt ett årtionde, och prata med folk efter familjehögmässorna när den nya kyrkan skulle projekteras. Det fattar jag fortfarande inte. Allra minst med tanke på den enorma arbetskapaciteten, de många engagemangen och kärleken till medmänniskorna.
På högtidsdagar, egna och andras, anmäler sig minnena och ställer upp sig på rad. Alla har de en blomsterkvast i näven.
torsdag 5 januari 2017
Tidningsläsning
Torsdagsdepressionen kom redan på onsdagen, men det får hanteras.
När jag såg hur det blåste över Kalmarkusten och Öland i går, längtade jag dit. Stormen klarnar sikten. Idag ska det bli solsken, sas det. Lite ljus över tillvaron bidrog för övrigt Josefin Holmström i Svenska Dagbladet med. Hon ställde frågan: När ska kyrkan börja lyssna på de obekväma rösterna.
Det är sannerligen rätt mycket som inte går etablissemangets och kommunikatörernas väg nu. Detta är något nytt och som allt nytt är det lite roligt och spännande, inte trögt och invant. Jag har sagt det tidigare. Det våras för kv*nn*pr*stm*st*nd*rna. Etablissemanget måste vinna alla strider, revolutionen bara en.
Etablissemanget, ja.
Kristdemokraterna ställer upp för handboksförslaget. Där fick kyrkomusikerna besked - för att inte tala om docenten Pahlmblad, Svenska kyrkans egen Voldemort, namnet som icke får nämnas. Kalle Svensson finner i Kyrkans Tidning förslaget "alldeles utmärkt". I alla olika turer är han den ende som suttit kvar i olika grupper som jobbat med handboken. Intresseklubben noterar att han är nöjd. 10 års deltagande har antingen gjort honom klarsynt eller döv för kritik. Då kan man förstås undra vad han menar, när han hoppas att snart få se det slutliga förslaget på kyrkostyrelsens bord.
Har något hänt som innebär att tidsplanen inte kan följas?
När förslaget väl kommer dit, kan kyrkostyrelsen knappast kriarätta. Och så hamnar det i gudstjänstutskottet för att sedan beslutas i Kyrkomötet. Där sitter en del ledamöter som sett så pass lite eller mycket att de inte än har fattat att förslaget är alldeles utmärkt. Vad kan de göra? Skvallra med varandra att det finns förslag som antagit i en grupp men sedan försvunnit i kanslihanteringen?
Hoppas på kulturfolket? Trösta sig med att det av allt material går att snickra ihop en hyfsad gudstjänstordning, dvs hålla oss till Kalle, som menar att uppdraget "blivit så bra utfört som möjligt. Jag känner igen varningstecknen. Att göra något så bra som möjligt, betyder inte självklart att det är bra. Lärde jag mig inte från burklocket till en konserv från Önos att tillräckligt bra inte är bra nog?
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/handboksforslaget-ar-alldeles-utmarkt
Jag såg i samma tdining annonsen om att bjuda sig själv på en heldag av inspiration för framtiden. Inte mig emot. 2990:-. Men då ska vi bara kolla så att det verkligen är deltagarna själva som betalar och inte pengar som hämtas från den gemensamma kassan. Annars ska man skriva att några andra ska bjuda.
Brita Hälls tankevärld fascinerade fler än mig när vi läste ledaren Kyrkan behöver en startegi för fredlig samlevnad. Rubriken är i all sin enkelhet dysterhetsframkallande. Så här illa är det alltså ställt. Brita Häll börjar låta som de högkyrkliga. Nu ska det slås vakt om minoriteter. Det är rätt, men kanske för sent. Kyrkoval ska det bli. Från personpåhopp och aggressiva utspel ska det avstås. Ska homofober och kv*nn*pr*stm*st*nd*r* gå fria nu? Men är det verkligen klokt att komma dragande med Luther och talet om att tyda allt till det bästa? Nej, i det politiska och i det kyrkopolitiska är det kliniska det enda möjliga förhållningssättet, ett sakligt sätt att förstå vad som påstås och inse konsekvenserna.
Inte har jag något emot om kyrkostyrelsen tar initiativ till en strategi för de troendes gemenskap och fredliga samlevnad i Svenska kyrkan. Men vad ska Brita Häll skriva om detta inte sker? Är det troliga inte ett helt annat scenario, kyrkovalet som en partipolitikernas uppgörelse. S mot SD, inte minst. Det är, menar jag troligt men inte roligt och i sak förödande.
Brita Häll menar att biskopar måste ha rätt att uttala sig i samhällsfrågor. Rätt i vilken mening? Vilken synnerlig kompetens har de att tala som biskopar eller ska de bara tala som medborgare, lika för oss alla? Har de något särskilt profetiskt budskap att bära fram? Eller nyttjar de en tribun de har fått med samma förödande konsekvenser som när biskoparna talade i Ryssland för hundra år sedan? De är alla valda av de politiska partierna, utan det stödet hade ingen av dem varit biskop - så vad med den fria positionen?
Frågan har faktiskt inte gällt biskoparnas rätt att uttala sig i samhällsfrågor. Den har gällt deras kompetens. Svenska kyrkan borde i samhällsfrågor vara bättre på frågor än på svar, svar som medborgarna tilltros kompetens att hantera. Eller ska vi be biskoparna att ta över regeringsansvaret eftersom de är bättre på samhällsfrågor än politiker och självfallet alla oss andra?
Roligt i varje fall att Kyrkans tidning hade med nyheten om att advokatgranskningen kostade 2,5 miljoner. Nyheten låg ute på nätet tidigare, men långt efter det att den kunnat läsas på Bloggardag. Hur ska vi förstå talet om att det var viktigt för vår trovärdighet att vi anlitade någon utanför vår egen organisation. Revisorerna kanske inte blir så glada över detta underbetyg. De kan väl hämnas genom att granska räkningarna från Mannheimer och Swartling.
Märker ni hur mycket tankeverksamhet tidningsläsning resulterar i.
Då fattar ni också allvaret i det faktum att tidningsläsandet minskar.
När jag såg hur det blåste över Kalmarkusten och Öland i går, längtade jag dit. Stormen klarnar sikten. Idag ska det bli solsken, sas det. Lite ljus över tillvaron bidrog för övrigt Josefin Holmström i Svenska Dagbladet med. Hon ställde frågan: När ska kyrkan börja lyssna på de obekväma rösterna.
Det är sannerligen rätt mycket som inte går etablissemangets och kommunikatörernas väg nu. Detta är något nytt och som allt nytt är det lite roligt och spännande, inte trögt och invant. Jag har sagt det tidigare. Det våras för kv*nn*pr*stm*st*nd*rna. Etablissemanget måste vinna alla strider, revolutionen bara en.
Etablissemanget, ja.
Kristdemokraterna ställer upp för handboksförslaget. Där fick kyrkomusikerna besked - för att inte tala om docenten Pahlmblad, Svenska kyrkans egen Voldemort, namnet som icke får nämnas. Kalle Svensson finner i Kyrkans Tidning förslaget "alldeles utmärkt". I alla olika turer är han den ende som suttit kvar i olika grupper som jobbat med handboken. Intresseklubben noterar att han är nöjd. 10 års deltagande har antingen gjort honom klarsynt eller döv för kritik. Då kan man förstås undra vad han menar, när han hoppas att snart få se det slutliga förslaget på kyrkostyrelsens bord.
Har något hänt som innebär att tidsplanen inte kan följas?
När förslaget väl kommer dit, kan kyrkostyrelsen knappast kriarätta. Och så hamnar det i gudstjänstutskottet för att sedan beslutas i Kyrkomötet. Där sitter en del ledamöter som sett så pass lite eller mycket att de inte än har fattat att förslaget är alldeles utmärkt. Vad kan de göra? Skvallra med varandra att det finns förslag som antagit i en grupp men sedan försvunnit i kanslihanteringen?
Hoppas på kulturfolket? Trösta sig med att det av allt material går att snickra ihop en hyfsad gudstjänstordning, dvs hålla oss till Kalle, som menar att uppdraget "blivit så bra utfört som möjligt. Jag känner igen varningstecknen. Att göra något så bra som möjligt, betyder inte självklart att det är bra. Lärde jag mig inte från burklocket till en konserv från Önos att tillräckligt bra inte är bra nog?
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/handboksforslaget-ar-alldeles-utmarkt
Jag såg i samma tdining annonsen om att bjuda sig själv på en heldag av inspiration för framtiden. Inte mig emot. 2990:-. Men då ska vi bara kolla så att det verkligen är deltagarna själva som betalar och inte pengar som hämtas från den gemensamma kassan. Annars ska man skriva att några andra ska bjuda.
Brita Hälls tankevärld fascinerade fler än mig när vi läste ledaren Kyrkan behöver en startegi för fredlig samlevnad. Rubriken är i all sin enkelhet dysterhetsframkallande. Så här illa är det alltså ställt. Brita Häll börjar låta som de högkyrkliga. Nu ska det slås vakt om minoriteter. Det är rätt, men kanske för sent. Kyrkoval ska det bli. Från personpåhopp och aggressiva utspel ska det avstås. Ska homofober och kv*nn*pr*stm*st*nd*r* gå fria nu? Men är det verkligen klokt att komma dragande med Luther och talet om att tyda allt till det bästa? Nej, i det politiska och i det kyrkopolitiska är det kliniska det enda möjliga förhållningssättet, ett sakligt sätt att förstå vad som påstås och inse konsekvenserna.
Inte har jag något emot om kyrkostyrelsen tar initiativ till en strategi för de troendes gemenskap och fredliga samlevnad i Svenska kyrkan. Men vad ska Brita Häll skriva om detta inte sker? Är det troliga inte ett helt annat scenario, kyrkovalet som en partipolitikernas uppgörelse. S mot SD, inte minst. Det är, menar jag troligt men inte roligt och i sak förödande.
Brita Häll menar att biskopar måste ha rätt att uttala sig i samhällsfrågor. Rätt i vilken mening? Vilken synnerlig kompetens har de att tala som biskopar eller ska de bara tala som medborgare, lika för oss alla? Har de något särskilt profetiskt budskap att bära fram? Eller nyttjar de en tribun de har fått med samma förödande konsekvenser som när biskoparna talade i Ryssland för hundra år sedan? De är alla valda av de politiska partierna, utan det stödet hade ingen av dem varit biskop - så vad med den fria positionen?
Frågan har faktiskt inte gällt biskoparnas rätt att uttala sig i samhällsfrågor. Den har gällt deras kompetens. Svenska kyrkan borde i samhällsfrågor vara bättre på frågor än på svar, svar som medborgarna tilltros kompetens att hantera. Eller ska vi be biskoparna att ta över regeringsansvaret eftersom de är bättre på samhällsfrågor än politiker och självfallet alla oss andra?
Roligt i varje fall att Kyrkans tidning hade med nyheten om att advokatgranskningen kostade 2,5 miljoner. Nyheten låg ute på nätet tidigare, men långt efter det att den kunnat läsas på Bloggardag. Hur ska vi förstå talet om att det var viktigt för vår trovärdighet att vi anlitade någon utanför vår egen organisation. Revisorerna kanske inte blir så glada över detta underbetyg. De kan väl hämnas genom att granska räkningarna från Mannheimer och Swartling.
Märker ni hur mycket tankeverksamhet tidningsläsning resulterar i.
Då fattar ni också allvaret i det faktum att tidningsläsandet minskar.
onsdag 4 januari 2017
Väckelse organiseras fram - eller inte?
Den givna repliken om att väckelse inte organiseras fram, kom i kommentatorsfältet. Så brukar det sägas. Det är sant och ändå inte.
Väckelsen är den Helige Andes verk. Men betingelserna för väckelsen och växten kan åstadkommas. Det är det där med att plantera och vattna, självklara bibliska för att inte säga apostoliska utgångspunkter. Hur det sedan växer, är ett mysterium.
Mitt problem är att talet om väckelsen som inte kan organiseras fram lett till passivitet, så pass att få brytt sig om att skapa betingelserna. Inte undra på att det ser ut som det gör.
Den svenska frikyrkligheten uppträdde. Den skulle göra just det som Svenska kyrkan misslyckats med. Bo Giertz konstaterade, att Svenska kyrkans präster var upptagna med att lära svenska folket läsa medan frikyrkligheten steg fram med sina stora anspråk. Samtidigt var den bildade hållningen en liberalteologi, som avskaffade allt vad under och sådant hette. Kvar blev Människosonen i sällskap med Viktor Rydberg, vars mål var att bryta ner. 1820-talet levde länge och var egentligen konsekvensen av upplysningstidens ideal, franskt 1780-tal och därefter. Om inte 1760-tal, fråga mig inte. Jag fick aldrig lära mig något om detta när jag gick i skolan. Svenska kyrkan pressades alltså från två håll men landsbygdskyrkorna var välfyllda. Det skulle raskt bli annorlunda. Det är detta de fromsinta hänvisar till, när de påpekar att Svenska kyrkan varit illa ute förr. Så talar stupiditeten. Det talet har ingen bäring på det som nu sker, men är på sitt sätt konsekvent. Ska Människosonen när han kommer åter, finna tro på jorden?
Nu vet vi att frikyrkligheten inte blev den väckelsesuccé den utlovat sig bli. Vi har i decennier bevittnat fusioner i fromhetsbranschen. De enda som framträder stöddigt är de romerska katolikerna. Det är i grund och botten en sekterisk stöddighet. Om den har jag inga egentliga synpunkter, utan har lärt mig att man ska vara glad med de glada. Att också Stockholms katolska stift delar betingelserna i det nihilistiska landet Sverige kan vi i dagsläget bara konstatera. Liksom att en uppsättning konvertiter efter några år i praktiken tycks ha lämnat den gemenskapen också. Det finns i vår tid en andlig vagabondism som kunde vara värd ett samtal.
Därtill gives några präster, som konverterat efter att i aktiv tjänst ha ägnat sig åt förföljelse av sådana som omfattat de hållningar de själva nu gått in i. Detta har jag synpunkter på.
Hur skapas betingelserna för väckelse?
Som i trädgårdslandet:
* Röj bort ogräset
Först i det kyrkliga, eftersom domen begynner med Guds hus. Om folk visste hur lögnen är vapen och sveket verktyg i Svenska kyrkan, vore det en rimlig hållning att hålla sig på avstånd. Bättre: den enda rimliga hållningen. Biskoparna, som i praktisk handling hanterar denna ohederlighet, ska inte utan vidare uppfattas som respektabla - eller ska de? Då vill jag höra argumentet.
Sedan i kulturlivet. Det är en svårare men roligare uppgift. Det går att göra tron trolig, nu som alltid. Kunde kyrkan övertyga bärsärkar om trons företräden, måste det gå nu. Men vilka kan den svenska kulturen så väl, att de förmår fungera som apologeter? Vi borde kunna, vi som hela våra liv varit del av denna kultur och ibland medvetet kunnat göra upp med den statliga versionen av kristen tro.
* Gräv djupt
Det betyder att satsa bestämt på att prästen är lärare i församlingen, den som ur sitt förråd bär fram gammalt och nytt. Sådant sker i predikan, självfallet, som ska hålla anständig klass. Det sker också genom ett upprättat studiearbete. Här finns inga gränser för vad fantasin kan tänka ut. Tänk då! Och konsekvensen av allt detta blir ett behov av själavård, vården om människan själv.
Grundhållningen är självklar: människor längtar just efter den skatt som Kyrkan förvarar i sitt gyllene skrin.
* Vattna
Det är söndaglig kyrkogång som är den kristna hållningen, faktiskt än mer självklar än muslimernas samling till fredagsbön. Kyrkklockorna ringer för att Jesus kommer. Det är oslagbart. Präster måste förklara varför vi inte talar om annat än söndaglig högmässa. Och den ska firas efter Herrens ordning, vilket ställer somliga krav på mässordning och elementen i mässan.
* Plantera
Förkunnelsen och församlingsgemenskapen hör till planterandet. Kristen tro levs i gemenskap, communio. Hur detta konkret gestaltas i det lokala måste vi tala om. Hur ser en gemenskap ut som är öppen men som också kan innesluta? Vi har sett väckelserörelsernas modell att utesluta och innesluta. Den kyrkliga är annorlunda. Men detta blir knepigt, för vi ser vilka som markerar. Under talet om öppenhet avslöjas att somliga av oss egentligen inte skulle vara med.
* Vattna igen
Vi behöver använda gudshusen i tätorterna mer frekvent. Fler gudstjänster! De kyrkliga arbetslagen måste ta ett mer medvetet ansvar för församlingens böneliv, t ex. Morgonbön med klockor som kallar alla varje dag? Eller är personalen för upptagen av sitt viktiga arbete?
* Gödsla när plantorna tagit sig
Det måste finnas gödsel, dvs kyrkliga retreathus och kursgårdar där vi får med oss mer. De lite större festivalerna hör också hit. Så kunde ungkyrkligheten dra ihop folk. Vi har tappat den hållningen.
* Vänta på skördens Herre
Frälsningen är oss nu närmare än när vi kom till tro. Och en dag närmare än den var i går. Så lever Kyrkan.
Fördelen med detta program är, att det inte kräver så mycket arbete utan mer erbjuder en livsstil, inte minst för prästerna livsstil som inte är aktivism. Jag skulle vilja kalla hållningen kyrklig förnyelse.
Det är ett högst tveksamt påstående att väckelsen inte kan organiseras fram. När betingelserna finns på plats, kommer väckelsen. För Gud vill väl inget annat. Vad skulle det vara? Att ha lampstället (ljusstaken) någon annanstans? Nå då så.
Nu kan den som vill vända på hela övningen och fråga: Vilka betingelser ska finnas i en kyrkoorganisation för att det inte ska bli väckelse?
Väckelsen är den Helige Andes verk. Men betingelserna för väckelsen och växten kan åstadkommas. Det är det där med att plantera och vattna, självklara bibliska för att inte säga apostoliska utgångspunkter. Hur det sedan växer, är ett mysterium.
Mitt problem är att talet om väckelsen som inte kan organiseras fram lett till passivitet, så pass att få brytt sig om att skapa betingelserna. Inte undra på att det ser ut som det gör.
Den svenska frikyrkligheten uppträdde. Den skulle göra just det som Svenska kyrkan misslyckats med. Bo Giertz konstaterade, att Svenska kyrkans präster var upptagna med att lära svenska folket läsa medan frikyrkligheten steg fram med sina stora anspråk. Samtidigt var den bildade hållningen en liberalteologi, som avskaffade allt vad under och sådant hette. Kvar blev Människosonen i sällskap med Viktor Rydberg, vars mål var att bryta ner. 1820-talet levde länge och var egentligen konsekvensen av upplysningstidens ideal, franskt 1780-tal och därefter. Om inte 1760-tal, fråga mig inte. Jag fick aldrig lära mig något om detta när jag gick i skolan. Svenska kyrkan pressades alltså från två håll men landsbygdskyrkorna var välfyllda. Det skulle raskt bli annorlunda. Det är detta de fromsinta hänvisar till, när de påpekar att Svenska kyrkan varit illa ute förr. Så talar stupiditeten. Det talet har ingen bäring på det som nu sker, men är på sitt sätt konsekvent. Ska Människosonen när han kommer åter, finna tro på jorden?
Nu vet vi att frikyrkligheten inte blev den väckelsesuccé den utlovat sig bli. Vi har i decennier bevittnat fusioner i fromhetsbranschen. De enda som framträder stöddigt är de romerska katolikerna. Det är i grund och botten en sekterisk stöddighet. Om den har jag inga egentliga synpunkter, utan har lärt mig att man ska vara glad med de glada. Att också Stockholms katolska stift delar betingelserna i det nihilistiska landet Sverige kan vi i dagsläget bara konstatera. Liksom att en uppsättning konvertiter efter några år i praktiken tycks ha lämnat den gemenskapen också. Det finns i vår tid en andlig vagabondism som kunde vara värd ett samtal.
Därtill gives några präster, som konverterat efter att i aktiv tjänst ha ägnat sig åt förföljelse av sådana som omfattat de hållningar de själva nu gått in i. Detta har jag synpunkter på.
Hur skapas betingelserna för väckelse?
Som i trädgårdslandet:
* Röj bort ogräset
Först i det kyrkliga, eftersom domen begynner med Guds hus. Om folk visste hur lögnen är vapen och sveket verktyg i Svenska kyrkan, vore det en rimlig hållning att hålla sig på avstånd. Bättre: den enda rimliga hållningen. Biskoparna, som i praktisk handling hanterar denna ohederlighet, ska inte utan vidare uppfattas som respektabla - eller ska de? Då vill jag höra argumentet.
Sedan i kulturlivet. Det är en svårare men roligare uppgift. Det går att göra tron trolig, nu som alltid. Kunde kyrkan övertyga bärsärkar om trons företräden, måste det gå nu. Men vilka kan den svenska kulturen så väl, att de förmår fungera som apologeter? Vi borde kunna, vi som hela våra liv varit del av denna kultur och ibland medvetet kunnat göra upp med den statliga versionen av kristen tro.
* Gräv djupt
Det betyder att satsa bestämt på att prästen är lärare i församlingen, den som ur sitt förråd bär fram gammalt och nytt. Sådant sker i predikan, självfallet, som ska hålla anständig klass. Det sker också genom ett upprättat studiearbete. Här finns inga gränser för vad fantasin kan tänka ut. Tänk då! Och konsekvensen av allt detta blir ett behov av själavård, vården om människan själv.
Grundhållningen är självklar: människor längtar just efter den skatt som Kyrkan förvarar i sitt gyllene skrin.
* Vattna
Det är söndaglig kyrkogång som är den kristna hållningen, faktiskt än mer självklar än muslimernas samling till fredagsbön. Kyrkklockorna ringer för att Jesus kommer. Det är oslagbart. Präster måste förklara varför vi inte talar om annat än söndaglig högmässa. Och den ska firas efter Herrens ordning, vilket ställer somliga krav på mässordning och elementen i mässan.
* Plantera
Förkunnelsen och församlingsgemenskapen hör till planterandet. Kristen tro levs i gemenskap, communio. Hur detta konkret gestaltas i det lokala måste vi tala om. Hur ser en gemenskap ut som är öppen men som också kan innesluta? Vi har sett väckelserörelsernas modell att utesluta och innesluta. Den kyrkliga är annorlunda. Men detta blir knepigt, för vi ser vilka som markerar. Under talet om öppenhet avslöjas att somliga av oss egentligen inte skulle vara med.
* Vattna igen
Vi behöver använda gudshusen i tätorterna mer frekvent. Fler gudstjänster! De kyrkliga arbetslagen måste ta ett mer medvetet ansvar för församlingens böneliv, t ex. Morgonbön med klockor som kallar alla varje dag? Eller är personalen för upptagen av sitt viktiga arbete?
* Gödsla när plantorna tagit sig
Det måste finnas gödsel, dvs kyrkliga retreathus och kursgårdar där vi får med oss mer. De lite större festivalerna hör också hit. Så kunde ungkyrkligheten dra ihop folk. Vi har tappat den hållningen.
* Vänta på skördens Herre
Frälsningen är oss nu närmare än när vi kom till tro. Och en dag närmare än den var i går. Så lever Kyrkan.
Fördelen med detta program är, att det inte kräver så mycket arbete utan mer erbjuder en livsstil, inte minst för prästerna livsstil som inte är aktivism. Jag skulle vilja kalla hållningen kyrklig förnyelse.
Det är ett högst tveksamt påstående att väckelsen inte kan organiseras fram. När betingelserna finns på plats, kommer väckelsen. För Gud vill väl inget annat. Vad skulle det vara? Att ha lampstället (ljusstaken) någon annanstans? Nå då så.
Nu kan den som vill vända på hela övningen och fråga: Vilka betingelser ska finnas i en kyrkoorganisation för att det inte ska bli väckelse?
tisdag 3 januari 2017
Skärpning, Antje!
Det drar iväg. Juluppropet engagerar positivt - och negativt. Till det kommer kyrkomusikerna, som skriver upprop de också. Rapporterna om utträden, förstås. Och så den heberleinska smockan rakt i nyllet, som det heter efter julaftonemeftermiddagens kultutövning.
Om vi prövar det i teorin så älskade, att tolka allt till det bästa, kanske kritik ska uppfattas som kärlek som kommer med baksidan först? Visst var Ann Heberleins personangrepp verkligt, men var det personligt eller var det riktat mot ärkebiskopen och därmed av annorlunda slag? Påhopp på funktion mer än person? För hur det än är. Antje styr en hel del i Svenska kyrkan men inte allt. Det verkliga problemet kan vara det en initierad tidningsman sammanfattade om Kyrkans Hus: "en herrelös byråkrati, som löper amok." Antje får kritiken därför att hon har ansvaret. Det är konsekvent också när det inte är rättvist.
Är jag kallsinnig?
Nej, men jag har lärt mig hur det går till också på de lägre nivåerna.
Och jag har förstått att det finns något skäl till att folk vigs till sina tjänster och ämbeten under åkallan av den Helige Ande.
Det var dock inte Antjes ansvar att kyrkklockorna ringde i nio timmar i den stängda Bergs kyrka strax efter midnatt den 2 januari och ringde oavbrutet i nio timmar, tills personal från Växjö pastorat kom och stängde av dem. Så hörbar kan den kyrkliga organisationsförändringen bli. Har Modéus II något ansvar också om det inte är hans fel att klockorna krigsringer?
"Skärpning, Antje!" betyder kanske att i ett skarpt läge, som det vi upplever, samla ihop resurserna och ta några nya tag med Kyrkostyrelsen.
Den avhåller sina sammanträden efter plan och ägnar lång tid åt formalia. Kan sammanträdena kortas med ett par timmar, blir några ledamöter nöjda. Andra går på stan ett par timmar och väntar på tåg, för de har rest utan ombokning för att hålla nere ,kostnaderna. Det är då de blir misslynta och undrar vilka viktiga beslut styrelsen tagit och uppfattar att styrelsen försetts med handlingar i nonsensfrågor, som mest tagit tid. En del får styrelsen veta, men annat kan bara anas. I min kyrkliga värld borde styrelsen utmanas att fortlöpande göra situationsanalyser. Här kunde Antje enkelt skärpa till arbetsformer.
I åratal har det ropats på det som i sak syftat till att bli en kriskommission.
Med den logik som gäller har förslagen avvisats för det finns ju ingen egentlig kris och finns den, är krisen Kyrkans normalläge. Alltså inrättar vi oss för normaliteter, vardagslunk, i stället för att ta allvaret på allvar.
Har ni inte styrelsen tillsatt utredningar? Jo.
Så vad saknas då? Det andra greppet.
Nu administreras den dysterhet som ofelbart är på väg och som Ann Heberlein varsnar och skriver om. Men det räcker inte att administrera den, lika lite nu som alla decennier tidigare. Jag skrev en liten bok, Inget för någon. Den blev som bok själv vad den sa om Svenska kyrkan.
Jag var för många år sedan mer positiv i anslaget och skrev Den stora berättelsen, en bok om vad vi faktiskt skulle kunna göra.
Det har funnits förslag om folkevangelisation, men mest minns jag den styrelse som leddes av Gunnar Weman där de bemärkta polemiserade mot evangelisation, eftersom alla var med i Svenska kyrkan och muslimerna inte skulle utsättas för sådant. Då vacklade Weman, den gamle missionären, häpen till kaffepausen. Detta hade han inte kunnat föreställa sig bli sagt på ett sammanträde med dåvarande kyrkostyrelsen.
Vi kanske inte ska tillsätta kommissioner utan låta kyrkostyrelsen ta de djupa tagen och definiera vad som är de egentliga problemen? Lagar vi symtomen i stället för att ta itu med skadan? Hur skulle klinisk pastoralteologi se ut för oss just nu?
Jag medger att jag inte är lycklig över den nuvarande situationen i Svenska kyrkan.
Nästa vecka ska jag ägna några dagar åt Frimodig kyrkas analysarbete i kyrkomötesgruppen.
Jag antar att Kjell Petersson och jag kommer att upprepa insikten att de som tror sig styra verkligen tror på vad de säger. Några av oss tänker reflexmässigt att det som sägs är så fel och dumt, att så kan ingen på allvar mena. Vi har kommit på att vi har har fel. Så dumt kan också de styrande tänka och vara nöjda med det.
Här är problemet:
De menar faktiskt vad de säger med sådan övertygelse att de är insiktsfulla och har rätt, att larmrapporterna inte går in utan avfärdas som utslag av personlig illvilja.
Andrew Greeley och andra kyrkosociologer skulle mena att det är så det alltid går till i de högre kyrkliga sfärerna.
Jag har varit med länge, så länge att jag förstår att dekankollegiet på sin tid förde spänstigare diskussioner och gjorde bättre lägesanalyser än biskopsmötet och att uppfattar att Frimodig kyrkas diskussioner är spänstigare än kyrkostyrelsens. De diskussionerna resulterar i kyrkomötesmotioner, som ibland får framgång...
Vad skulle hända om Antje krävde skärpning i Kyrkostyrelsen, så att styrelsen strukturerat hämtar upp de informationsbärande replikerna och ser vad de egentligen beskriver. Tag repliken från Härnösand, att en kyrkoherde inte har en prästtjänst. Är detta den bibliska frågan till Strukturutskottets medlemmar: Vad har du gjort? (1 Mos 4:10)
Skulle styrelsen be de tidigare ärkebiskoparna komma, Weman, Hammar och Wejryd, och be dem vara kyrkokritiska? Vad skulle de säga nu?
Eller skulle Kyrkostyrelsen samlas till ett seminarium på temat "Vad är det vi inte vill höra?" Eller bara fråga "Var är välviljan i det vi uppfattar som illvilja?"
I det lokala har vi ibland haft små övningar på temat "se, bedöm, handla".
Det kanske vore en bra grundhållning i ett skärpningsprogram.
En annan övning har varit att beskriva oss som om missionärer som kom till Sverige för att kristna landet. Ingen lång kristen historia, ingen organisation på plats, ingenting. Vad skulle vi göra då? Var börjar vi? Vad är det verkligt viktiga. Vilka lierar vi oss med?
Detta har dock inte varit sällskapsspel utan ett försök att se vad som bör göras.
Så där kan man fortsätta i ständig kamp mot de nyheter som når oss på många olika sätt och som skulle kunna komma att uppfattas som att vi inget annat bevittnar "än kyrkans vandring mot sin egen undergång".
Sitts (obs! slug passivform) det i Biskopsmötet och beklagas att Antje blir illa åtgången eller lyckas biskoparna samla sig till något mera? Jag vet inte. Jag vet inte ens om biskoparna valts i tanke på att Svenska kyrkans läge är allvarligt och att de har att hantera den problematiska samtiden, inte bara den framtid de önskar. Att de är professionella optimister vet jag dock. Just nu varsnar de förväntan på en ny kyrkohandbok ute i församlingarna. Kyrkomusikerna har då per definition fel, eller?
Själv kan jag inte bestämma mig för om vi skulle låta sv ps 90 vara osjungen några år eller om den skulle sjungas så mycket mer ihärdigt nu.
Ibland, inte ofta men ibland, funderar jag över folk på sammanträden med frågan: Vilka av dessa skulle jag vilja ha som officerare och i vilka befattningar i KAB 44, ett av den svenska krigsmaktens gamla nyckelförband. Det är en rolig övning. Ni vill inte veta hur den utfaller, men den jävar inte min önskan om skärpning.
Om vi prövar det i teorin så älskade, att tolka allt till det bästa, kanske kritik ska uppfattas som kärlek som kommer med baksidan först? Visst var Ann Heberleins personangrepp verkligt, men var det personligt eller var det riktat mot ärkebiskopen och därmed av annorlunda slag? Påhopp på funktion mer än person? För hur det än är. Antje styr en hel del i Svenska kyrkan men inte allt. Det verkliga problemet kan vara det en initierad tidningsman sammanfattade om Kyrkans Hus: "en herrelös byråkrati, som löper amok." Antje får kritiken därför att hon har ansvaret. Det är konsekvent också när det inte är rättvist.
Är jag kallsinnig?
Nej, men jag har lärt mig hur det går till också på de lägre nivåerna.
Och jag har förstått att det finns något skäl till att folk vigs till sina tjänster och ämbeten under åkallan av den Helige Ande.
Det var dock inte Antjes ansvar att kyrkklockorna ringde i nio timmar i den stängda Bergs kyrka strax efter midnatt den 2 januari och ringde oavbrutet i nio timmar, tills personal från Växjö pastorat kom och stängde av dem. Så hörbar kan den kyrkliga organisationsförändringen bli. Har Modéus II något ansvar också om det inte är hans fel att klockorna krigsringer?
"Skärpning, Antje!" betyder kanske att i ett skarpt läge, som det vi upplever, samla ihop resurserna och ta några nya tag med Kyrkostyrelsen.
Den avhåller sina sammanträden efter plan och ägnar lång tid åt formalia. Kan sammanträdena kortas med ett par timmar, blir några ledamöter nöjda. Andra går på stan ett par timmar och väntar på tåg, för de har rest utan ombokning för att hålla nere ,kostnaderna. Det är då de blir misslynta och undrar vilka viktiga beslut styrelsen tagit och uppfattar att styrelsen försetts med handlingar i nonsensfrågor, som mest tagit tid. En del får styrelsen veta, men annat kan bara anas. I min kyrkliga värld borde styrelsen utmanas att fortlöpande göra situationsanalyser. Här kunde Antje enkelt skärpa till arbetsformer.
I åratal har det ropats på det som i sak syftat till att bli en kriskommission.
Med den logik som gäller har förslagen avvisats för det finns ju ingen egentlig kris och finns den, är krisen Kyrkans normalläge. Alltså inrättar vi oss för normaliteter, vardagslunk, i stället för att ta allvaret på allvar.
Har ni inte styrelsen tillsatt utredningar? Jo.
Så vad saknas då? Det andra greppet.
Nu administreras den dysterhet som ofelbart är på väg och som Ann Heberlein varsnar och skriver om. Men det räcker inte att administrera den, lika lite nu som alla decennier tidigare. Jag skrev en liten bok, Inget för någon. Den blev som bok själv vad den sa om Svenska kyrkan.
Jag var för många år sedan mer positiv i anslaget och skrev Den stora berättelsen, en bok om vad vi faktiskt skulle kunna göra.
Det har funnits förslag om folkevangelisation, men mest minns jag den styrelse som leddes av Gunnar Weman där de bemärkta polemiserade mot evangelisation, eftersom alla var med i Svenska kyrkan och muslimerna inte skulle utsättas för sådant. Då vacklade Weman, den gamle missionären, häpen till kaffepausen. Detta hade han inte kunnat föreställa sig bli sagt på ett sammanträde med dåvarande kyrkostyrelsen.
Vi kanske inte ska tillsätta kommissioner utan låta kyrkostyrelsen ta de djupa tagen och definiera vad som är de egentliga problemen? Lagar vi symtomen i stället för att ta itu med skadan? Hur skulle klinisk pastoralteologi se ut för oss just nu?
Jag medger att jag inte är lycklig över den nuvarande situationen i Svenska kyrkan.
Nästa vecka ska jag ägna några dagar åt Frimodig kyrkas analysarbete i kyrkomötesgruppen.
Jag antar att Kjell Petersson och jag kommer att upprepa insikten att de som tror sig styra verkligen tror på vad de säger. Några av oss tänker reflexmässigt att det som sägs är så fel och dumt, att så kan ingen på allvar mena. Vi har kommit på att vi har har fel. Så dumt kan också de styrande tänka och vara nöjda med det.
Här är problemet:
De menar faktiskt vad de säger med sådan övertygelse att de är insiktsfulla och har rätt, att larmrapporterna inte går in utan avfärdas som utslag av personlig illvilja.
Andrew Greeley och andra kyrkosociologer skulle mena att det är så det alltid går till i de högre kyrkliga sfärerna.
Jag har varit med länge, så länge att jag förstår att dekankollegiet på sin tid förde spänstigare diskussioner och gjorde bättre lägesanalyser än biskopsmötet och att uppfattar att Frimodig kyrkas diskussioner är spänstigare än kyrkostyrelsens. De diskussionerna resulterar i kyrkomötesmotioner, som ibland får framgång...
Vad skulle hända om Antje krävde skärpning i Kyrkostyrelsen, så att styrelsen strukturerat hämtar upp de informationsbärande replikerna och ser vad de egentligen beskriver. Tag repliken från Härnösand, att en kyrkoherde inte har en prästtjänst. Är detta den bibliska frågan till Strukturutskottets medlemmar: Vad har du gjort? (1 Mos 4:10)
Skulle styrelsen be de tidigare ärkebiskoparna komma, Weman, Hammar och Wejryd, och be dem vara kyrkokritiska? Vad skulle de säga nu?
Eller skulle Kyrkostyrelsen samlas till ett seminarium på temat "Vad är det vi inte vill höra?" Eller bara fråga "Var är välviljan i det vi uppfattar som illvilja?"
I det lokala har vi ibland haft små övningar på temat "se, bedöm, handla".
Det kanske vore en bra grundhållning i ett skärpningsprogram.
En annan övning har varit att beskriva oss som om missionärer som kom till Sverige för att kristna landet. Ingen lång kristen historia, ingen organisation på plats, ingenting. Vad skulle vi göra då? Var börjar vi? Vad är det verkligt viktiga. Vilka lierar vi oss med?
Detta har dock inte varit sällskapsspel utan ett försök att se vad som bör göras.
Så där kan man fortsätta i ständig kamp mot de nyheter som når oss på många olika sätt och som skulle kunna komma att uppfattas som att vi inget annat bevittnar "än kyrkans vandring mot sin egen undergång".
Sitts (obs! slug passivform) det i Biskopsmötet och beklagas att Antje blir illa åtgången eller lyckas biskoparna samla sig till något mera? Jag vet inte. Jag vet inte ens om biskoparna valts i tanke på att Svenska kyrkans läge är allvarligt och att de har att hantera den problematiska samtiden, inte bara den framtid de önskar. Att de är professionella optimister vet jag dock. Just nu varsnar de förväntan på en ny kyrkohandbok ute i församlingarna. Kyrkomusikerna har då per definition fel, eller?
Själv kan jag inte bestämma mig för om vi skulle låta sv ps 90 vara osjungen några år eller om den skulle sjungas så mycket mer ihärdigt nu.
Ibland, inte ofta men ibland, funderar jag över folk på sammanträden med frågan: Vilka av dessa skulle jag vilja ha som officerare och i vilka befattningar i KAB 44, ett av den svenska krigsmaktens gamla nyckelförband. Det är en rolig övning. Ni vill inte veta hur den utfaller, men den jävar inte min önskan om skärpning.
måndag 2 januari 2017
Ann vs Antje; Alla arga
Måste det inte skäras tunna skivor nu?
Sofia Lilly Jönsson står för dagens understreckare i Svenska Dagbladet. I gryningstimmen hittade jag den inte på nätet. Den kommer väl så småningom. I Visselblåsarna blåser nytt liv i kyrkan beskriver hon biskopars och påvars sätt att hantera kritik. "Sanning är ett perspektiv som makten inte äger", skriver hon liksom att "auktoritet och tilltro måste förtjänas".
Nu skär vi lite tunna skivor:
Det är inte Antjes fel att Svenska kyrkan är illa ute, men det är Antjes ansvar.
Det vill säga precis som det tidigare var Anders Wejryds, KG Hammars, Gunnar Wemans, Bertil Werkströms, Olof Sundbys, Ruben Josefsons, Gunnar Hultgrens, Yngve Brilioths, Erling Eidems och Nathan Söderbloms bara för att täcka hundra år av ärkebiskopar
Ärkebiskopar bekläds med ansvar.
Biskopar också.
I värsta fall (i Svenska kyrkans fall) är det ett ansvar med mycket begränsade befogenheter. Det verkar vara roligt att få bli biskop och somliga biskopar solar sig i glansen. Det borde inte vara roligt alls. I historiens backspegel ser de flesta biskopar mycket små ut, somliga småsinta därtill. Kolla Söderblom som står staty utanför ärkebiskopsgården. Han påminner om Teskedsgumman. Stor är han sannerligen inte.
Nu gav sig Ann Heberlein efter några inledande erkännanden om Antjes insatser på det systematiska högre seminariet i Lund, bidrag hon mindes med respekt, brutalt på Antje.
Här uppstår några intressanta problem.
Ann är medial.
Det är inte någon kritisk, kanske bitter kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* som tar till ord. Sådana finns det inarbetade rutiner att strunta i. Ann får skriva krönikor i tidningar och på Ledarsidorna. Hon kan framträda i bilderburken. Hennes kritik motsvarar behovet hos många som valt att lämna Svenska kyrkan. De önskar en fortsatt kyrkokritik. Men det kan tänkas att en hel del i det kyrkliga gillar kritiken också. De funderar mycket över vad som egentligen händer i Svenska kyrkan och känner sig djupt alienerade från det som timar i Kyrkans Hus.
Hennes kritik är dramaturgiskt användbar.
Teologie doktor Ann ger sig på teologie doktor Antje i en catfight. Då går det inte att avfärda Anns kritik med att det handlar om näthat. Men det går inte heller för Antje att ställa upp i en debatt med Ann, inte för att hon nödvändigtvis skulle förlora i sak, men hur försvarar man sig mot anklagelsen för självpåtagen offerroll?
Å andra sidan - i sak förlorar Svenska kyrkan medlemmar och får negativ publicitet. Hur ska kommunikatörerna hantera saken nu? Inte ens juluppropet uppskattas av alla, som kommer med pigga förslag att migrationen ska betalas av Svenska kyrkan, som ska sälja sitt skogsinnehav, och av församlingar som föreslås bygga om kursgårdar och församlingshem till bostäder. /Fredrik Jerner, Equmeniakyrkan i insändare denna dag i Östra Småland/Nyheterna/.
Antje har varit den som media gullat med - men sådant tar slut.
Det hör till moderniteten i en tillvaro där tv levererar oss illusioner och tror att det är som det sägs eller misstror allt som sägs just därför. Repliken i tv-studion har jag i minne: "Kom ihåg, Dag, att här på tv ägnar vi oss åt illusioner."
Har den som ser på tv mött Antje eller bilden av Antje? Det kan komma en tid när det blir roligare att distribuera en annan bild, den av en ansatt organisationsföreträdare som i utsatt läge skapar bad-will för sin organisation. En ärkebiskop har kanske egentligen få vänner. Det hör ensamjobbet till.
Nu är problemen verkliga.
Den som är präst på sitt femte årtionde har varit med om mycket och inser att Svenska kyrkan på många sätt lever på övertid. Så skrev fader Jan för länge sedan i en analys av Svenska kyrkan läge: "Du tronar på minnen från fornstora dar". Året var 1954. F Jans fråga var om det han såg var Herrens röjningsarbete för att slå sönder det som måste bort. Fader Gunnar skrev motsvarande bistra analyser i boken Kyrkans framtid (1943). Antje är född 1955. Inte hennes fel alltså - men hennes ansvar. Borde hon ligga sömnlös? Det är retorik. Men här är hennes börda. Det krävs god nattsömn för att hon ska orka det dagliga värvet. Men mycket skulle bli väsentligen enklare om vi tillsammans tillstod att det finns problem och försökte förstå vad de i grunden handlar om.
Modéus II skrev ett inlägg mot Ann på facebook.
Efter en inledande deklaration att han "sedan länge läst och uppskattat" hennes texter, har det på senare tid blivit höjda ögonbryn "när det gäller innehåll, ton och stil i det du skriver". Det låter lite översåtligt, må jag säga. Han är emellertid angelägen att markera att "som biskop är jag alltid beredd att samtala kring såväl inomkyrkliga som mer samhällsrelaterade problem".
Det låter något. Alltid? Alla problem?
Vi går vidare.
Modéus II har två invändningar mot Ann.
Hon gör inte frågornas komplexitet rättvisa och hon för fram en förenklad etablissemangskritik. Östrabo locuta est. Hans bild av Antje är inte bilden av "en styvnackad, samvetslös, ignorant, självömkande person som driver kyrkan mot avgrunden eller, med ditt ordval, 'käpprätt åt helvete'." Sålunda Olov Hartmans ordval, konstaterar de insiktsfulla läsarna av Bloggardag. Vilken bild har Modéus II av Antje?
"Jag ser en ansvarsfull ledare som gör sitt bästa. En ärkebiskop som använder tid och kraft åt att föra kyrkan mot framtiden i en svår tid. Jag ser en skicklig teolog som i sina resonemang gör rättvisa åt tillvarons komplexitet och en predikant som i sin förkunnelse lyckas hitta sätt att få andra att bevara hoppet. För mig är det tydligt att vi i Antje Jackelén har en ledargestalt som talar så att många lyssnar, också utanför traditionellt kyrkliga sammanhang, vilket borde vara viktigt just för den öppna folkkyrkans framtid."
Detta sagt har ärkebiskopen brister. Det har vi alla, konstaterar Modéus II som visligen underlåter att precisera bristerna, vilket annars hade varit en intressant läsning.
Det bästa med Modéus II är hans beredvillighet att ställa upp och försvara Antje, själv kan hon det knappast. För det som händer är inte hennes fel, bara hennes ansvar. Varför Modéus II lägger detta försvar på sin facebooksida fattar jag inte. Modéus II fick instämmanden av biskop Bonnier och biskop före detta Johansson, såg jag.
Men vad skulle hända om gamla biskopar började tala öppet om vad de ser, dvs svarade på frågan vad det är som gått snett?
Några kommer aldrig att säga ett ord. De har gått i mängder med gudstjänster och varit nöjda rakt igenom. Prästerna har kunnat sjunga ny och svår mässmusik. Det är den sortens folk som kan sortera tvätten i Nionde armén till fredsutbrottet i maj 1945 och kanske några dagar eller veckor därefter. Men det finns andra biskopar som varsnar problemen. De tiger fortfarande utåt, men talar i slutna rum. Vad skulle hända om de fritt började tala? Finns det kvar ett gudstjänstfirande folk som skulle förstå vad de i så fall sa? Skulle folk vilja höra mer om de kyrkliga frågornas komplexitet?
I dag är det Flanellskjortans dag. Ser ni en leende präst, varsnar ni skjortvalet. Sedan är det bara att vänta på nästa extraordinarie festdag, Gin & Tonic Monday, som infaller den 27 februari. IBAPABD firas sedan förra året på fast datum den 9 september. I år en lördag!
På sin blogg har Torbjörn Lindahl ett förslag om ett extenderat festår med särskilt firande 1 maj. Skulle vi då sjunga "Första maj, första maj, varje sliten kaftan, blir en mantel av strålande ljus"?
Saken bör övervägas med hänsyn tagen till frågans komplexitet och risken för förenklad etablissemangskritik, en fara just 1 maj.
Ann vs Antje och alla arga?
Nja, den som högtidlighåller Flanellskjortans dag kan inte vara arg, inte bitter, egentligen inte uppgiven. Men distanserad. Det unnar vi oss en dag om året. Framåt aftonen firar jag nog med en flaska Fuller's Winter Ale. Beställningsvara! Den gör sig lika bra i munnhålan som i sinnet.
Sofia Lilly Jönsson står för dagens understreckare i Svenska Dagbladet. I gryningstimmen hittade jag den inte på nätet. Den kommer väl så småningom. I Visselblåsarna blåser nytt liv i kyrkan beskriver hon biskopars och påvars sätt att hantera kritik. "Sanning är ett perspektiv som makten inte äger", skriver hon liksom att "auktoritet och tilltro måste förtjänas".
Nu skär vi lite tunna skivor:
Det är inte Antjes fel att Svenska kyrkan är illa ute, men det är Antjes ansvar.
Det vill säga precis som det tidigare var Anders Wejryds, KG Hammars, Gunnar Wemans, Bertil Werkströms, Olof Sundbys, Ruben Josefsons, Gunnar Hultgrens, Yngve Brilioths, Erling Eidems och Nathan Söderbloms bara för att täcka hundra år av ärkebiskopar
Ärkebiskopar bekläds med ansvar.
Biskopar också.
I värsta fall (i Svenska kyrkans fall) är det ett ansvar med mycket begränsade befogenheter. Det verkar vara roligt att få bli biskop och somliga biskopar solar sig i glansen. Det borde inte vara roligt alls. I historiens backspegel ser de flesta biskopar mycket små ut, somliga småsinta därtill. Kolla Söderblom som står staty utanför ärkebiskopsgården. Han påminner om Teskedsgumman. Stor är han sannerligen inte.
Nu gav sig Ann Heberlein efter några inledande erkännanden om Antjes insatser på det systematiska högre seminariet i Lund, bidrag hon mindes med respekt, brutalt på Antje.
Här uppstår några intressanta problem.
Ann är medial.
Det är inte någon kritisk, kanske bitter kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* som tar till ord. Sådana finns det inarbetade rutiner att strunta i. Ann får skriva krönikor i tidningar och på Ledarsidorna. Hon kan framträda i bilderburken. Hennes kritik motsvarar behovet hos många som valt att lämna Svenska kyrkan. De önskar en fortsatt kyrkokritik. Men det kan tänkas att en hel del i det kyrkliga gillar kritiken också. De funderar mycket över vad som egentligen händer i Svenska kyrkan och känner sig djupt alienerade från det som timar i Kyrkans Hus.
Hennes kritik är dramaturgiskt användbar.
Teologie doktor Ann ger sig på teologie doktor Antje i en catfight. Då går det inte att avfärda Anns kritik med att det handlar om näthat. Men det går inte heller för Antje att ställa upp i en debatt med Ann, inte för att hon nödvändigtvis skulle förlora i sak, men hur försvarar man sig mot anklagelsen för självpåtagen offerroll?
Å andra sidan - i sak förlorar Svenska kyrkan medlemmar och får negativ publicitet. Hur ska kommunikatörerna hantera saken nu? Inte ens juluppropet uppskattas av alla, som kommer med pigga förslag att migrationen ska betalas av Svenska kyrkan, som ska sälja sitt skogsinnehav, och av församlingar som föreslås bygga om kursgårdar och församlingshem till bostäder. /Fredrik Jerner, Equmeniakyrkan i insändare denna dag i Östra Småland/Nyheterna/.
Antje har varit den som media gullat med - men sådant tar slut.
Det hör till moderniteten i en tillvaro där tv levererar oss illusioner och tror att det är som det sägs eller misstror allt som sägs just därför. Repliken i tv-studion har jag i minne: "Kom ihåg, Dag, att här på tv ägnar vi oss åt illusioner."
Har den som ser på tv mött Antje eller bilden av Antje? Det kan komma en tid när det blir roligare att distribuera en annan bild, den av en ansatt organisationsföreträdare som i utsatt läge skapar bad-will för sin organisation. En ärkebiskop har kanske egentligen få vänner. Det hör ensamjobbet till.
Nu är problemen verkliga.
Den som är präst på sitt femte årtionde har varit med om mycket och inser att Svenska kyrkan på många sätt lever på övertid. Så skrev fader Jan för länge sedan i en analys av Svenska kyrkan läge: "Du tronar på minnen från fornstora dar". Året var 1954. F Jans fråga var om det han såg var Herrens röjningsarbete för att slå sönder det som måste bort. Fader Gunnar skrev motsvarande bistra analyser i boken Kyrkans framtid (1943). Antje är född 1955. Inte hennes fel alltså - men hennes ansvar. Borde hon ligga sömnlös? Det är retorik. Men här är hennes börda. Det krävs god nattsömn för att hon ska orka det dagliga värvet. Men mycket skulle bli väsentligen enklare om vi tillsammans tillstod att det finns problem och försökte förstå vad de i grunden handlar om.
Modéus II skrev ett inlägg mot Ann på facebook.
Efter en inledande deklaration att han "sedan länge läst och uppskattat" hennes texter, har det på senare tid blivit höjda ögonbryn "när det gäller innehåll, ton och stil i det du skriver". Det låter lite översåtligt, må jag säga. Han är emellertid angelägen att markera att "som biskop är jag alltid beredd att samtala kring såväl inomkyrkliga som mer samhällsrelaterade problem".
Det låter något. Alltid? Alla problem?
Vi går vidare.
Modéus II har två invändningar mot Ann.
Hon gör inte frågornas komplexitet rättvisa och hon för fram en förenklad etablissemangskritik. Östrabo locuta est. Hans bild av Antje är inte bilden av "en styvnackad, samvetslös, ignorant, självömkande person som driver kyrkan mot avgrunden eller, med ditt ordval, 'käpprätt åt helvete'." Sålunda Olov Hartmans ordval, konstaterar de insiktsfulla läsarna av Bloggardag. Vilken bild har Modéus II av Antje?
"Jag ser en ansvarsfull ledare som gör sitt bästa. En ärkebiskop som använder tid och kraft åt att föra kyrkan mot framtiden i en svår tid. Jag ser en skicklig teolog som i sina resonemang gör rättvisa åt tillvarons komplexitet och en predikant som i sin förkunnelse lyckas hitta sätt att få andra att bevara hoppet. För mig är det tydligt att vi i Antje Jackelén har en ledargestalt som talar så att många lyssnar, också utanför traditionellt kyrkliga sammanhang, vilket borde vara viktigt just för den öppna folkkyrkans framtid."
Detta sagt har ärkebiskopen brister. Det har vi alla, konstaterar Modéus II som visligen underlåter att precisera bristerna, vilket annars hade varit en intressant läsning.
Det bästa med Modéus II är hans beredvillighet att ställa upp och försvara Antje, själv kan hon det knappast. För det som händer är inte hennes fel, bara hennes ansvar. Varför Modéus II lägger detta försvar på sin facebooksida fattar jag inte. Modéus II fick instämmanden av biskop Bonnier och biskop före detta Johansson, såg jag.
Men vad skulle hända om gamla biskopar började tala öppet om vad de ser, dvs svarade på frågan vad det är som gått snett?
Några kommer aldrig att säga ett ord. De har gått i mängder med gudstjänster och varit nöjda rakt igenom. Prästerna har kunnat sjunga ny och svår mässmusik. Det är den sortens folk som kan sortera tvätten i Nionde armén till fredsutbrottet i maj 1945 och kanske några dagar eller veckor därefter. Men det finns andra biskopar som varsnar problemen. De tiger fortfarande utåt, men talar i slutna rum. Vad skulle hända om de fritt började tala? Finns det kvar ett gudstjänstfirande folk som skulle förstå vad de i så fall sa? Skulle folk vilja höra mer om de kyrkliga frågornas komplexitet?
I dag är det Flanellskjortans dag. Ser ni en leende präst, varsnar ni skjortvalet. Sedan är det bara att vänta på nästa extraordinarie festdag, Gin & Tonic Monday, som infaller den 27 februari. IBAPABD firas sedan förra året på fast datum den 9 september. I år en lördag!
På sin blogg har Torbjörn Lindahl ett förslag om ett extenderat festår med särskilt firande 1 maj. Skulle vi då sjunga "Första maj, första maj, varje sliten kaftan, blir en mantel av strålande ljus"?
Saken bör övervägas med hänsyn tagen till frågans komplexitet och risken för förenklad etablissemangskritik, en fara just 1 maj.
Ann vs Antje och alla arga?
Nja, den som högtidlighåller Flanellskjortans dag kan inte vara arg, inte bitter, egentligen inte uppgiven. Men distanserad. Det unnar vi oss en dag om året. Framåt aftonen firar jag nog med en flaska Fuller's Winter Ale. Beställningsvara! Den gör sig lika bra i munnhålan som i sinnet.
söndag 1 januari 2017
Strikt konfidentiellt
Jag fick mig tillsänt ett material från Mannheimer Swartling, som är en advokatbyrå. Materialet var ställt till generalsekreteraren för Svenska kyrkan och märkt "strikt konfidentiellt". Hur kan jag hantera det, frågade jag min vän advokaten. Jag fick till svar att det för dem som betalar måste vara transparent vad saker och ting kostar. Och kostar är just vad Mannheimer Swartling gör. Sedan översändes ett beslut att materialet efter prövning inte var sekretessbelagt. Det tog sin tid att pröva detta och beslutet åtföljdes av beklaganden att det dröjt.
Det är alltså granskningen av SKUT och församlingen i London det betalas för.
Jag tar det del för del och det är av omtanke om läsekretsen som denna morgon kan vara rätt däven. Jag har inga synpunkter på det, bara ingen får för sig att fråga vad Gud menar med lidandet i stunder som dessa. Fråga hellre munken Perignon.
Projekt 1
avser bland annat resor och representation inom SKUT.
Det uppskattas att tidsåtgången för granskningen av detta tagit 224 timmar. Uppksattningsvis 1500-2000 dokument har gåtts igenom.
Kostnaden har inkl moms blivit 587 500:-
Projekt 2
avser arbetsmiljöfrågor i SKUT-församlingen i London.
Den uppskattade tidsåtgången är 550 timmar. Genomgång av cirka 300 dokument, dvs e-post och dagboksanteckningar. Utläggen för flyg, taxiresor, hotell och måltider uppgår till 37 650:-, inalles 1 903 313:-.
Det har lämnats 10% rabatt på arvodena, sålunda en rabatt på 217 500:- Det tackar vi för. Men notan slutar alltså, inkl utlägg, på 2 409 813. För enkelhetens skull kommer detta belopp att medialt bli 2,5 miljoner. Medialt. Ja, förstås. Bara ni minns var ni såg uppgifterna först och vi får väl samfällt tacka den som grävt fram underlaget. Det är ingen i kyrkostyrelsen, inte jag, förstås, men det finns fler frimodiga.
Min vän advokaten uttryckte sin glädje över att ha lämnat Svenska kyrkan, men sa likväl på sitt advokatbistra sätt att en redovisningsfirma enklare kunnat gå igenom verifikaten, för det är ju inte Telia-storlek på affärerna. Han visste dock både vad advokatfirman finns i för kostnadsläge, att advokater därifrån inte bor på de enklaste hotellen i London och att någon upphandling inte skett. Advokaten uttryckte inget misshag med advokatfirman men undrade, och här lät han mer än bister, över "idioten som beställt undersökningen". Tror ni jag hade hjärta att säga att det var generalsekreteraren?
På mitt enkla sätt sammanfattar jag nu att det kostade 2.5 miljoner och resulterade i en omställning och två som lämnade. Dessförinnan var de arbetsbefriade en viss tid. Med lön. Nu är inte detta hela kostnadsbilden. I Kyrkans Hus har det gått åt arbetstid i ansenlig mängd och så har den kyrkliga personalen rest till London. Vad det hela kostat i utträden och förlorad goodwill för SKUT, vet ingen.
Jag har begärt ut rapporten från London utan maskningar av generalsekreteraren. Det är några veckor sedan, men jag har inte hört något ännu, trodde jag. Men så upptäckte jag i e-postmängden en anmodan att komma in med en skriftlig begäran till rättschefen. Så gjorde jag då undrande över varför det inte kan gå till på ett enklare sätt, men i grunden begär jag detta underlag på anmaning av Svenska kyrkans egen revisor. Känns det lite irriterat inuti nu? Eller är det bara återverkningarna efter mitt nyårsfirande?
För klarhets vinnande. Rapporten har jag fått från en utomstående och vet att den finns på några tidningsredaktioner. Det eventuellt konfidentiella som jag får i Kyrkostyrelsen hamnar inte på bloggen. Jag är angelägen om transparensen och mån om att Bloggardag ibland är först med nyhetsförmedling, men menar att det finns sådant som inte ska ut till alla. Det kallas själasörjarsinne.
Hur känns det för Kyrkostyrelsen när generalsekreteraren av en välrenommerad advokat i landet Sverige kallas "idioten"? Borde styrelsen skicka blommor eller vad? Skulle vi teologiskt kunna analysera det hela och säga att blir det fel i utgångsläget så hänger felen i som pärlor på band. Syndafallet har sin självklara logik. Rädslan också.
Nu slutade allt väl, som ni minns.
Inga egentliga fel har begåtts mer än detta att två chefer för privat bruk använts bonuspoäng från SAS. Den enkla lösningen kanske hade varit att sänka lönerna för den flygande personalen och säga att ni får använda bonuspoängen för att resa med era familjer. Det är ju de som avstått från er närvaro. Att ni med ett omfattande tjänsteresande på fritiden skulle vilja slänga er på flygplan för eget nöje kanske inte är så sannolikt. Självfallet är detta bonusuttag skattepliktigt. Det hade hursomhelst blivit betydligt billigare än den härva som nu har hanterats med utträden och utredning.
Finansministern gnäller nog emellertid inte så mycket. Staten har fått in 498 162:50 i moms tack vare denna undersökning. Slutet gott, allting gott?
Det var en dum replik.
Det är ju gott nytt år och detta faktum är inte strikt konfidentiellt. Nu börjar vi på nytt. Fast kanske mest på nytt med det gamla?
Det är alltså granskningen av SKUT och församlingen i London det betalas för.
Jag tar det del för del och det är av omtanke om läsekretsen som denna morgon kan vara rätt däven. Jag har inga synpunkter på det, bara ingen får för sig att fråga vad Gud menar med lidandet i stunder som dessa. Fråga hellre munken Perignon.
Projekt 1
avser bland annat resor och representation inom SKUT.
Det uppskattas att tidsåtgången för granskningen av detta tagit 224 timmar. Uppksattningsvis 1500-2000 dokument har gåtts igenom.
Kostnaden har inkl moms blivit 587 500:-
Projekt 2
avser arbetsmiljöfrågor i SKUT-församlingen i London.
Den uppskattade tidsåtgången är 550 timmar. Genomgång av cirka 300 dokument, dvs e-post och dagboksanteckningar. Utläggen för flyg, taxiresor, hotell och måltider uppgår till 37 650:-, inalles 1 903 313:-.
Det har lämnats 10% rabatt på arvodena, sålunda en rabatt på 217 500:- Det tackar vi för. Men notan slutar alltså, inkl utlägg, på 2 409 813. För enkelhetens skull kommer detta belopp att medialt bli 2,5 miljoner. Medialt. Ja, förstås. Bara ni minns var ni såg uppgifterna först och vi får väl samfällt tacka den som grävt fram underlaget. Det är ingen i kyrkostyrelsen, inte jag, förstås, men det finns fler frimodiga.
Min vän advokaten uttryckte sin glädje över att ha lämnat Svenska kyrkan, men sa likväl på sitt advokatbistra sätt att en redovisningsfirma enklare kunnat gå igenom verifikaten, för det är ju inte Telia-storlek på affärerna. Han visste dock både vad advokatfirman finns i för kostnadsläge, att advokater därifrån inte bor på de enklaste hotellen i London och att någon upphandling inte skett. Advokaten uttryckte inget misshag med advokatfirman men undrade, och här lät han mer än bister, över "idioten som beställt undersökningen". Tror ni jag hade hjärta att säga att det var generalsekreteraren?
På mitt enkla sätt sammanfattar jag nu att det kostade 2.5 miljoner och resulterade i en omställning och två som lämnade. Dessförinnan var de arbetsbefriade en viss tid. Med lön. Nu är inte detta hela kostnadsbilden. I Kyrkans Hus har det gått åt arbetstid i ansenlig mängd och så har den kyrkliga personalen rest till London. Vad det hela kostat i utträden och förlorad goodwill för SKUT, vet ingen.
Jag har begärt ut rapporten från London utan maskningar av generalsekreteraren. Det är några veckor sedan, men jag har inte hört något ännu, trodde jag. Men så upptäckte jag i e-postmängden en anmodan att komma in med en skriftlig begäran till rättschefen. Så gjorde jag då undrande över varför det inte kan gå till på ett enklare sätt, men i grunden begär jag detta underlag på anmaning av Svenska kyrkans egen revisor. Känns det lite irriterat inuti nu? Eller är det bara återverkningarna efter mitt nyårsfirande?
För klarhets vinnande. Rapporten har jag fått från en utomstående och vet att den finns på några tidningsredaktioner. Det eventuellt konfidentiella som jag får i Kyrkostyrelsen hamnar inte på bloggen. Jag är angelägen om transparensen och mån om att Bloggardag ibland är först med nyhetsförmedling, men menar att det finns sådant som inte ska ut till alla. Det kallas själasörjarsinne.
Hur känns det för Kyrkostyrelsen när generalsekreteraren av en välrenommerad advokat i landet Sverige kallas "idioten"? Borde styrelsen skicka blommor eller vad? Skulle vi teologiskt kunna analysera det hela och säga att blir det fel i utgångsläget så hänger felen i som pärlor på band. Syndafallet har sin självklara logik. Rädslan också.
Nu slutade allt väl, som ni minns.
Inga egentliga fel har begåtts mer än detta att två chefer för privat bruk använts bonuspoäng från SAS. Den enkla lösningen kanske hade varit att sänka lönerna för den flygande personalen och säga att ni får använda bonuspoängen för att resa med era familjer. Det är ju de som avstått från er närvaro. Att ni med ett omfattande tjänsteresande på fritiden skulle vilja slänga er på flygplan för eget nöje kanske inte är så sannolikt. Självfallet är detta bonusuttag skattepliktigt. Det hade hursomhelst blivit betydligt billigare än den härva som nu har hanterats med utträden och utredning.
Finansministern gnäller nog emellertid inte så mycket. Staten har fått in 498 162:50 i moms tack vare denna undersökning. Slutet gott, allting gott?
Det var en dum replik.
Det är ju gott nytt år och detta faktum är inte strikt konfidentiellt. Nu börjar vi på nytt. Fast kanske mest på nytt med det gamla?
lördag 31 december 2016
"... och kommer icke mer"
Eva Nordung Byström levererade en insikt så här mot årets slut.
En kyrkoherdetjänst är ingen prästtjänst. Det har jag i några illustra fall anat, men nu har vi fått auktoritativt besked. Källa?
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=78&artikel=6597586
Agneta Lundvall lämnar Svenska kyrkan efter 40 år som präst och tittar sig omkring för att se vad som hänt och försöka fundera över vad som bör göras. Det kan hon inte klura ut - men ett vet hon: det här kan inte fortsätta.
Här är det nya.
För rätt länge sedan kom högkyrklighetens dystra förutsägelser och detta inte bara med boken Vida hon famlar. Då, därefter och fortlöpande skälldes denna högkyrklighet ut. Sedan gick det alls inte så illa som det förutsagts av de högkyrkliga. Det blev värre, storskaligt värre. Och nu säger stiftschefen i Härnösand att en kyrkoherde inte är präst. Vilka fler vittnen behövs?
Grundskadan är väl det som kallas folkkyrka, men som alltmer blir en kyrka utan folk och utan det folkomsyftande draget att förkunna evangelium utan i stället förkunna religion. Då börjar det kyrkliga systemet i stället producera något behjärtansvärt, som har det goda med sig att det behjärtansvärda blir födkrok för kyrkoherdar, kommunikatörer och administratörer.
Det är ofta vi åldrade funderar, vi som ett tag till återfinns i kyrkbänkarna - men inte på Nyårsdagen, för då är det sammanlysningar över vidsträckta områden. Inte bara i Kalmar utan också i Växjö med omnejd är gudstjänstlivet förlagt till domkyrkan. Från Åseda går buss strax efter kl 8. Ska man bakfull sätta sig och åka buss från Åseda till Växjö?
Detta är, bortsett från att inte uttrycka en diakonal hållning till medmänniskan utan en lagisk, för en som var ung präst för 45 år sedan en sanslös avveckling.
Må vara att Nyårsdagen inte var en stor gudstjänstdag - men den var gudstjänstdag i det lokala. På något sätt. Och något extra kunde man göra. En lokal stadsdelsgemenskap byggdes på plats genom idoghet. Något ord kunde bytas vid kyrkkaffet och barn kunde leka tillsammans också en nyårsdag. Det är inte riktigt till för barnfamiljer i Åseda att med buss ta sig till en högmässa i Växjö och sedan tillbaka. Det blir väl i stort den dagen till detta. Och hur är det med mat? Människan lever icke allenast av den själaföda klerkerna delar ut.
Detta vet kanske inte kyrkoherdarna. De är ju inte präster.
"Vill man jobba som präst, ska man inte jobba som kyrkoherde", sa Nordung Byström. Hennes parallell är rektorstjänsten. Att hon i sak, fast hon säger sig inte känna igen Agneta Lundvalls beskrivning, håller med, kan noteras. Agneta-stackarn trodde sig ha en prästtjänst fast hon var kyrkoherde!
- Herre, hur hamnade vi här?
Herren såg på mig med sin kärleksfulla blick, svarade och sade:
- Du vet det själv. När ämbetsteologin tas bort blir det så här. Administration och förvaltning. Det förklarar också varför kyrkoherdetjänster betalas så mycket bättre. Kyrkoherden är administratör.
- Så vad ska vi göra nu?
- Det gamla vanliga. Omvänd er och tro evangelium. Fast jag medger att jag undrar om jag i Sverige kommer att finna tro när jag kommer tillbaka.
- Nu finns det ju andra kyrkor än Svenska kyrkan för att inte tala om samfunden...
- Och du tror att de går fria från den samtidskultur som vill ta över tänkesätten och handlingsmodellerna? Då tror du fel. It's the same shit everywhere, som det heter på ekumeniska. Det återverkar fram till dess att jag återkommer. Frid! Jag ska gå till mina nyårsfyrverkerier. Stjärnfall.
Mycket förmår fortfarande överraska mig även om det som överraskar är variation på tema. Temat "dumhet".
Nuförtiden ska man vara nykter när man skjuter smällare och raketer, sas det i radioapparaturen. Jag häpnade.
Nog var jag nykter när jag i tidig adoloscens sköt smällare avsedda för dem över 18, men därefter? Har jag någon gång som vuxen man (men barnslig inuti) smällt vid nyår och varit nykter i lagens mening?
Hur många normala svenska karlar har varit det, när de pangat på med raketerna nedstoppade i den just tömda champagneflaskan?
Nå, vid min höga ålder har jag slutat med sådana dumheter. Fyrverkerier, alltså. Jag tittar på. I Moheda säljs också fyrverkerier inte bara öppet utan befriande skamlöst. I min barndom kunde vi småpojkar köpa både karbid och stubintråd i Moheda järnhandel. "Pappa behöver" löd vår "Sesam öppna dig"-replik. Vi gick fortfarande i småskolan. Ni förstår. Eller alls inte.
Ann Heberlien förklarar nu att Antje Jackelén är den som driver Svenska kyrkan mot avgrunden. Det är inte riktigt sant men riktigt intressant.
http://ledarsidorna.se/2016/12/ann-heberlein-svenska-kyrkan-gar-mot-sin-undergang/
Det är inte Antje "som förvandlade Svenska kyrkan från en bred folkkyrka till en krympande klubb". Det är vida allvarligare processer än så.
Men vad ska Antje göra? Hon försvarar paradigmet, det är hennes historiska roll.
"Högmodigt styr hon skutan käpprätt åt helvete", skriver dr Heberlein.
Men tänk om den bistra sanningen är den, att ärkebiskopar egentligen inte styr? De lägger ut drivankare, det är det hela. (Apg 27:29) Lasten åker över bord t ex genom att Strukturutredningen implementeras. (Apg 27:18-19)
Inte konstigt att det blir som det blir, men inte Antjes fel. (Apg 27:20)
Ärkebiskopar omgivna av de medarbetare de valt och en stor byråkrati, som de inte valt utan som tillsatts av andra byråkrater, gör att det enda de kan göra är att upprätthålla de gamla paradigmen till dess de ersätts av de nya.
Hela den svenskkyrkliga strukturen har
1. med kraft och på övertid försvarat det gamla och
2. eliminerat dem som tänkte annorlunda. Det blir som det blir.
Antje är förstås ledsen över Ann Heberleins kritik, det kan man förstå. Hon kan bara uppfatta den som orättvis. Vad ska hon kunna göra? Vad ska man göra när man gör så gott man kan och det ändå inte räcker? Antje har verkligen ansträngt sig och sprungit på alla bollar. Ändå förlorar hon. Hur vänder en ärkebiskop en historisk process, när prästerna samfällt blundat i decennier och det fortfarande finns sådana som tror att Svenska kyrkan är på rätt väg? Detta sagt är det likväl svårt att hävda att Ann Heberleins kritik inte i sak är allvarlig.
Liberalerna trädde i går fram med bedömningen att begravningsavgiften är Sveriges sämst utformade skatt. Det blir dyrare för somliga och billigare för oss andra. Nu tycker liberalerna att de kommuner som vill ska få ta över ansvaret för begravningsväsendet. Gör det!
Svenska kyrkan kan vara ett alternativ för de kyrkogårdar som ligger vid kyrkor och då ta ansvar för sina medlemmar. När liberalerna kräver att en statlig myndighet ska gå in och godkänna lokalt fattade beslut, men också att Stockholm och Tranås för all framtid ska få fribrev från solidariteten, blir det bara roligt.
Tack för 2016.
En kyrkoherdetjänst är ingen prästtjänst. Det har jag i några illustra fall anat, men nu har vi fått auktoritativt besked. Källa?
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=78&artikel=6597586
Agneta Lundvall lämnar Svenska kyrkan efter 40 år som präst och tittar sig omkring för att se vad som hänt och försöka fundera över vad som bör göras. Det kan hon inte klura ut - men ett vet hon: det här kan inte fortsätta.
Här är det nya.
För rätt länge sedan kom högkyrklighetens dystra förutsägelser och detta inte bara med boken Vida hon famlar. Då, därefter och fortlöpande skälldes denna högkyrklighet ut. Sedan gick det alls inte så illa som det förutsagts av de högkyrkliga. Det blev värre, storskaligt värre. Och nu säger stiftschefen i Härnösand att en kyrkoherde inte är präst. Vilka fler vittnen behövs?
Grundskadan är väl det som kallas folkkyrka, men som alltmer blir en kyrka utan folk och utan det folkomsyftande draget att förkunna evangelium utan i stället förkunna religion. Då börjar det kyrkliga systemet i stället producera något behjärtansvärt, som har det goda med sig att det behjärtansvärda blir födkrok för kyrkoherdar, kommunikatörer och administratörer.
Det är ofta vi åldrade funderar, vi som ett tag till återfinns i kyrkbänkarna - men inte på Nyårsdagen, för då är det sammanlysningar över vidsträckta områden. Inte bara i Kalmar utan också i Växjö med omnejd är gudstjänstlivet förlagt till domkyrkan. Från Åseda går buss strax efter kl 8. Ska man bakfull sätta sig och åka buss från Åseda till Växjö?
Detta är, bortsett från att inte uttrycka en diakonal hållning till medmänniskan utan en lagisk, för en som var ung präst för 45 år sedan en sanslös avveckling.
Må vara att Nyårsdagen inte var en stor gudstjänstdag - men den var gudstjänstdag i det lokala. På något sätt. Och något extra kunde man göra. En lokal stadsdelsgemenskap byggdes på plats genom idoghet. Något ord kunde bytas vid kyrkkaffet och barn kunde leka tillsammans också en nyårsdag. Det är inte riktigt till för barnfamiljer i Åseda att med buss ta sig till en högmässa i Växjö och sedan tillbaka. Det blir väl i stort den dagen till detta. Och hur är det med mat? Människan lever icke allenast av den själaföda klerkerna delar ut.
Detta vet kanske inte kyrkoherdarna. De är ju inte präster.
"Vill man jobba som präst, ska man inte jobba som kyrkoherde", sa Nordung Byström. Hennes parallell är rektorstjänsten. Att hon i sak, fast hon säger sig inte känna igen Agneta Lundvalls beskrivning, håller med, kan noteras. Agneta-stackarn trodde sig ha en prästtjänst fast hon var kyrkoherde!
- Herre, hur hamnade vi här?
Herren såg på mig med sin kärleksfulla blick, svarade och sade:
- Du vet det själv. När ämbetsteologin tas bort blir det så här. Administration och förvaltning. Det förklarar också varför kyrkoherdetjänster betalas så mycket bättre. Kyrkoherden är administratör.
- Så vad ska vi göra nu?
- Det gamla vanliga. Omvänd er och tro evangelium. Fast jag medger att jag undrar om jag i Sverige kommer att finna tro när jag kommer tillbaka.
- Nu finns det ju andra kyrkor än Svenska kyrkan för att inte tala om samfunden...
- Och du tror att de går fria från den samtidskultur som vill ta över tänkesätten och handlingsmodellerna? Då tror du fel. It's the same shit everywhere, som det heter på ekumeniska. Det återverkar fram till dess att jag återkommer. Frid! Jag ska gå till mina nyårsfyrverkerier. Stjärnfall.
Mycket förmår fortfarande överraska mig även om det som överraskar är variation på tema. Temat "dumhet".
Nuförtiden ska man vara nykter när man skjuter smällare och raketer, sas det i radioapparaturen. Jag häpnade.
Nog var jag nykter när jag i tidig adoloscens sköt smällare avsedda för dem över 18, men därefter? Har jag någon gång som vuxen man (men barnslig inuti) smällt vid nyår och varit nykter i lagens mening?
Hur många normala svenska karlar har varit det, när de pangat på med raketerna nedstoppade i den just tömda champagneflaskan?
Nå, vid min höga ålder har jag slutat med sådana dumheter. Fyrverkerier, alltså. Jag tittar på. I Moheda säljs också fyrverkerier inte bara öppet utan befriande skamlöst. I min barndom kunde vi småpojkar köpa både karbid och stubintråd i Moheda järnhandel. "Pappa behöver" löd vår "Sesam öppna dig"-replik. Vi gick fortfarande i småskolan. Ni förstår. Eller alls inte.
Ann Heberlien förklarar nu att Antje Jackelén är den som driver Svenska kyrkan mot avgrunden. Det är inte riktigt sant men riktigt intressant.
http://ledarsidorna.se/2016/12/ann-heberlein-svenska-kyrkan-gar-mot-sin-undergang/
Det är inte Antje "som förvandlade Svenska kyrkan från en bred folkkyrka till en krympande klubb". Det är vida allvarligare processer än så.
Men vad ska Antje göra? Hon försvarar paradigmet, det är hennes historiska roll.
"Högmodigt styr hon skutan käpprätt åt helvete", skriver dr Heberlein.
Men tänk om den bistra sanningen är den, att ärkebiskopar egentligen inte styr? De lägger ut drivankare, det är det hela. (Apg 27:29) Lasten åker över bord t ex genom att Strukturutredningen implementeras. (Apg 27:18-19)
Inte konstigt att det blir som det blir, men inte Antjes fel. (Apg 27:20)
Ärkebiskopar omgivna av de medarbetare de valt och en stor byråkrati, som de inte valt utan som tillsatts av andra byråkrater, gör att det enda de kan göra är att upprätthålla de gamla paradigmen till dess de ersätts av de nya.
Hela den svenskkyrkliga strukturen har
1. med kraft och på övertid försvarat det gamla och
2. eliminerat dem som tänkte annorlunda. Det blir som det blir.
Antje är förstås ledsen över Ann Heberleins kritik, det kan man förstå. Hon kan bara uppfatta den som orättvis. Vad ska hon kunna göra? Vad ska man göra när man gör så gott man kan och det ändå inte räcker? Antje har verkligen ansträngt sig och sprungit på alla bollar. Ändå förlorar hon. Hur vänder en ärkebiskop en historisk process, när prästerna samfällt blundat i decennier och det fortfarande finns sådana som tror att Svenska kyrkan är på rätt väg? Detta sagt är det likväl svårt att hävda att Ann Heberleins kritik inte i sak är allvarlig.
Liberalerna trädde i går fram med bedömningen att begravningsavgiften är Sveriges sämst utformade skatt. Det blir dyrare för somliga och billigare för oss andra. Nu tycker liberalerna att de kommuner som vill ska få ta över ansvaret för begravningsväsendet. Gör det!
Svenska kyrkan kan vara ett alternativ för de kyrkogårdar som ligger vid kyrkor och då ta ansvar för sina medlemmar. När liberalerna kräver att en statlig myndighet ska gå in och godkänna lokalt fattade beslut, men också att Stockholm och Tranås för all framtid ska få fribrev från solidariteten, blir det bara roligt.
Tack för 2016.
fredag 30 december 2016
Juluppropet har nått dryga 0.5%
Juluppropet har nu passerat 0.5% lite drygt om man räknar Svenska kyrkans medlemmar. Nu är det dock fler kyrkor och samfund som står bakom detta upprop riktat till "politikerna", för att de ska "tvingas lyssna" (Dagen 14 dec). Så mycket mer intressant blir det då när just politiker skriver på uppropet. Det finns kritiker av uppropet eftersom det är oprecist och inte har lösningar på uppenbara problem. Dagens problem är tydligen att en asylsökande kan vara dömd under en identitet men söker asyl under en annan. Om Migrationsverket ändrar en persons ålder, får polisen ingen information om det, läser jag också. Det är inte utan att jag blir förvånad. Eller inte. Men vilken är den kristna meningen om dessa problem?
Sveriges Kristna Råd tog ansvar. I Dagen berättas (22 dec) om bakgrunden. En förtvivlad pastor ringde om afghaner som var på väg att utvisas och det fick pastorn Lasse Svensson att springa "runt i vredesmod". Vad hände så? "Pang, bom, bang", skriver Dagen. Den 14 december fanns uppropet men det är inget hafsverk för det. Det beror på att migrationsfrågorna "ligger i vårt DNA", säger pastor Svensson. Han vill markera att den politik som bedrivs, inte bedrivs i hans namn.
Uppmaningarna är tre.
* Ge barn och unga rätt till trygghet och framtidstro.
* Ge alla som beviljas asyl i Sverige rätt till familjeliv.
* Undanröj praktiska hinder mot familjeåterförening.
Har vi problem med den första punkten?
Kanske är det fel på våra asylregler, men hur vet vi det. Kan det tänkas finnas också unga som inte har skäl att få asyl och därför inte ska vara just i Sverige? Är det ett skäl att de ska vara kvar därför att de fått vänner här?
Jag fruktar att politiska beslut måste tas på ett annat sätt, som regelsystem. Då ska alla som tagit sig till Sverige inte stanna här. Mitt problem är att jag inte riktigt litar på handläggarna. Det beror på egna erfarenheter av deras verksamhet, men det är erfarenheter 15-20 år tillbaka i tiden. När jag hör om människor som utvisas efter 10 år i Sverige, anar jag att det fortfarande är något fel som är trasigt i den svenska politiken och de svenska ämbetsverken.
Den andra punkten är väl en vettig punkt. Beviljas 70 000 unga uppehållstillstånd och deras familjer ska komma, betyder det att bostadssituationen utmanas och det handlar om familjer som måste få utbildning i svenska, arbete och allt annat. Handlar det om 300 000 eller 400 000 människor? Och vad är familj? Ska farmor, som är änka, lämnas kvar eller ska hon också få flytta med?
De praktiska hinder ska förstås bort - om inte regeringen ska säga att det ska vara så svårt som det bara är möjligt för familjer att återförenas i Sverige. Hur är det egentligen? Men om familjer inte återförenas, får vi antagligen en hel uppsättning rotlösa och skadade unga pojkar i vårt land. Ska vi då få familjer där kvinnan sitter hemma och mannen försöker få arbete och alla hamnar i utanförskap? Om det ens finns bostäder. Har vi problem eller har vi problem?
Det är dock inte den nuvarande asylpolitiken som berövar barn och unga hopp och framtidstro. Det är krigen och konflikterna. Vad gör vi då? Bortsett från flyktinglägren i Turkiet, Italien och Grekland liksom ansamlingen av flyktingar i Libyen. Och hur hanterar vi att somliga är på flykt undan kriget i Syrien medan andra är migranter. Flyktingen har ett skyddsbehov. Det har inte migranten, som har ett intresse. I lyckliga fall sammanfaller migrantens intressen med våra. Hur ska vi annars se det?
Att pastor Lasse Svensson springer runt i vredesmod kanske ändå inte kan vara grund för ett upprop ens vid jul. Det mer besvärande för många vore om det fanns konkreta svar på utmaningarna och inte bara utmaningar. Hur ska vi göra? Och vad ska vi säga om flickorna i Afghanistan, de som inte tagit sig till Sverige? Pastor Svensson kunde göra något eftersom han just nu är ordförande för Sveriges Kristna Råd. Han anser "personligen" att vi kan ta emot fler. Så kan man tycka och ambitiösa kan fotografera stora skogsmarker där nyanlända i mängd för gott om utrymme. Men några frågor återstår och en del av dem är stora och svåra.
Några är små och förhållandevis enkla. Jag ser att pastor Lasse Svensson bär prästskjorta. Prästvigd är han inte. Han är ordinerad till pastor. Så varför har han just prästskjorta då?
Påskuppropet fick ihop 160 000 underskrifter. Ska Juluppropet hamna där också? I så fall motsvarar väl detta antalet nyanlända 2015. Om uppropet inte slår det antalet, hur ska saken då tolkas? I procent av Svenska kyrkans medlemmar blir det inte så mycket - allra minst som vi nu talar om fler kyrkor och samfund. Plötsligt misstror jag uppropet som metod. Det beror inte bara på att politiker skriver på...
Jag misstror Svenska kyrkans julkampanj också. Den presenterades den 24 december i den ansedda tidningen Östra Småland. Ett av kraven är "Rätten till sin kropp". Kvinnor ska själva få bestämma när de vill försöka bli gravida. Det låter fint, men jag blir osäker. Handlar saken också om abort? Så vad tycker Svenska kyrkan egentligen om aborter? Jag vet inte vad jag tror att Svenska kyrkan egentligen menar, slår det mig. Borde jag inte veta det? Vill jag veta det? Jag blir alltmer konsternerad.
Sveriges Kristna Råd tog ansvar. I Dagen berättas (22 dec) om bakgrunden. En förtvivlad pastor ringde om afghaner som var på väg att utvisas och det fick pastorn Lasse Svensson att springa "runt i vredesmod". Vad hände så? "Pang, bom, bang", skriver Dagen. Den 14 december fanns uppropet men det är inget hafsverk för det. Det beror på att migrationsfrågorna "ligger i vårt DNA", säger pastor Svensson. Han vill markera att den politik som bedrivs, inte bedrivs i hans namn.
Uppmaningarna är tre.
* Ge barn och unga rätt till trygghet och framtidstro.
* Ge alla som beviljas asyl i Sverige rätt till familjeliv.
* Undanröj praktiska hinder mot familjeåterförening.
Har vi problem med den första punkten?
Kanske är det fel på våra asylregler, men hur vet vi det. Kan det tänkas finnas också unga som inte har skäl att få asyl och därför inte ska vara just i Sverige? Är det ett skäl att de ska vara kvar därför att de fått vänner här?
Jag fruktar att politiska beslut måste tas på ett annat sätt, som regelsystem. Då ska alla som tagit sig till Sverige inte stanna här. Mitt problem är att jag inte riktigt litar på handläggarna. Det beror på egna erfarenheter av deras verksamhet, men det är erfarenheter 15-20 år tillbaka i tiden. När jag hör om människor som utvisas efter 10 år i Sverige, anar jag att det fortfarande är något fel som är trasigt i den svenska politiken och de svenska ämbetsverken.
Den andra punkten är väl en vettig punkt. Beviljas 70 000 unga uppehållstillstånd och deras familjer ska komma, betyder det att bostadssituationen utmanas och det handlar om familjer som måste få utbildning i svenska, arbete och allt annat. Handlar det om 300 000 eller 400 000 människor? Och vad är familj? Ska farmor, som är änka, lämnas kvar eller ska hon också få flytta med?
De praktiska hinder ska förstås bort - om inte regeringen ska säga att det ska vara så svårt som det bara är möjligt för familjer att återförenas i Sverige. Hur är det egentligen? Men om familjer inte återförenas, får vi antagligen en hel uppsättning rotlösa och skadade unga pojkar i vårt land. Ska vi då få familjer där kvinnan sitter hemma och mannen försöker få arbete och alla hamnar i utanförskap? Om det ens finns bostäder. Har vi problem eller har vi problem?
Det är dock inte den nuvarande asylpolitiken som berövar barn och unga hopp och framtidstro. Det är krigen och konflikterna. Vad gör vi då? Bortsett från flyktinglägren i Turkiet, Italien och Grekland liksom ansamlingen av flyktingar i Libyen. Och hur hanterar vi att somliga är på flykt undan kriget i Syrien medan andra är migranter. Flyktingen har ett skyddsbehov. Det har inte migranten, som har ett intresse. I lyckliga fall sammanfaller migrantens intressen med våra. Hur ska vi annars se det?
Att pastor Lasse Svensson springer runt i vredesmod kanske ändå inte kan vara grund för ett upprop ens vid jul. Det mer besvärande för många vore om det fanns konkreta svar på utmaningarna och inte bara utmaningar. Hur ska vi göra? Och vad ska vi säga om flickorna i Afghanistan, de som inte tagit sig till Sverige? Pastor Svensson kunde göra något eftersom han just nu är ordförande för Sveriges Kristna Råd. Han anser "personligen" att vi kan ta emot fler. Så kan man tycka och ambitiösa kan fotografera stora skogsmarker där nyanlända i mängd för gott om utrymme. Men några frågor återstår och en del av dem är stora och svåra.
Några är små och förhållandevis enkla. Jag ser att pastor Lasse Svensson bär prästskjorta. Prästvigd är han inte. Han är ordinerad till pastor. Så varför har han just prästskjorta då?
Påskuppropet fick ihop 160 000 underskrifter. Ska Juluppropet hamna där också? I så fall motsvarar väl detta antalet nyanlända 2015. Om uppropet inte slår det antalet, hur ska saken då tolkas? I procent av Svenska kyrkans medlemmar blir det inte så mycket - allra minst som vi nu talar om fler kyrkor och samfund. Plötsligt misstror jag uppropet som metod. Det beror inte bara på att politiker skriver på...
Jag misstror Svenska kyrkans julkampanj också. Den presenterades den 24 december i den ansedda tidningen Östra Småland. Ett av kraven är "Rätten till sin kropp". Kvinnor ska själva få bestämma när de vill försöka bli gravida. Det låter fint, men jag blir osäker. Handlar saken också om abort? Så vad tycker Svenska kyrkan egentligen om aborter? Jag vet inte vad jag tror att Svenska kyrkan egentligen menar, slår det mig. Borde jag inte veta det? Vill jag veta det? Jag blir alltmer konsternerad.
torsdag 29 december 2016
Fucking Åmål
Södra skolan i Åmål gjorde min jul.
Rektor Malin Brunzell, hon heter så Prussiluskan i Åmål, tycks framhålla att upphovsrätten till Nu tändas tusen juleljus har gått ut, så det gör att skolledningen kan klippa och klistra i sången. Den bildningstörstande allmänheten, som lever efter syster Kerstins motto när det gäller privat nyhetsförmedling (skvaller) - "inga stora drag, bara detaljer!" - hänvisades till kommunens hemsida. Där inhämtas upplysningen att "samtliga elever oberoende av nationalitet och religion deltog". Samtliga var fetat på hemsidan. Så vad gjorde de ansvariga? Tog bordet ordet "Betlehem" och sjöng "Du stjärna över alla oss".
Skolan ska fostra till kritiskt tänkande. Och så luras eleverna. Mann merkt die Absicht und wird verstimmt, skulle Merkel ha sagt.
Nu tänker jag inte grotta ner mig i kristlig upprördhet. Det har andra gjort och denna bloggsida är känd för att vara pigg, käck och munter. Det får räcka med att Equmeniapastorn Landälv är uppröd. Sånghäftet som använts hade ett stort kryss över de verser som nämner Gud och framförallt Jesus Kristus. Men inte heller Tomtarnas julnatt klarade sig igenom censuren. Där kryssades versen "Gröt och skinka, lilla äpplebiten". Lucia då, det unga kristna trosvittnet. Nja, det lästes en dikt där Lucia beskrivs som en jungfru som bor i ett slott i skogen och som en gång om året kommer fram och visar sig.
Handlar det om sekularisering eller stupiditet?
Vilken är skillnaden? Rom 1!
Den upprörde Equmeniapastorn (och just Equmeniapastorer tycks ha en viss fallenhet för upprördhet, läs pastor Carlsson på Seglora smedja!) påpekar att Halloween kan firas med häxutstyrsel och allt inom ramen för det statliga skolväsendet. Men komiken ska inte missas. Det är roligt att skratta åt skolväsendets stupiditet, den som bärs av nitiska skolledningar, Prussiluskans andliga arvtagare. Alla har inte riktigt insett vikten av att stå upp mot just skolledningar och hävda grundläggande fri- och rättigheter, men därtill också stå för insedd sanning. Det finns nog hopp om unga människor i Åmål när de fattar att skolans ledning lurar dem. Men vad ska ske med nästa års julavslutning? Ska Kungsbergskyrkan verkligen vara en lämplig plats för den?
Det blev efter ett tag debatt i det lokala.
Konsekvensen är rätt uppenbar. Kan man inte sjunga om Betlehem, skinkan och Jesus samt måste skapa en annan Lucia måste det vara muslimernas fel. Varför ska de komma och ta våra traditioner ifrån oss? Dribbla inte med "ärlig(t) förbannad svensk". Här förses många kritiska med fler argument och snart bryr sig dessa inte om att de kallas rasister. De vet själva att de inte är det, men de vet också att ingen ska ta deras berättelser och sånger ifrån dem. Då är det viktigt att påpeka att få muslimer kräver detta. Det är skolledningen som nitiskt agerar.
Denna skolledning lever skattefinansierat. Den borde kunna ställas till ansvar inför medborgarna. Jag menar, önskar skolledningen kulturrevolution är den väl inte främmande för medborgarmakt och revolutionsgarden av sedvanligt slag. Vad händer om medborgarna i Åmål fylkas vid Södra skolan och ställer distinkta politiska krav? Hötjugor och dasslock att bära bort skolledningen på? Det kan bli en riktigt intressant långfilm av Lukas Moodyson det också. Varför hötjugor och dasslock? Därför att Sven Stolpe framhöll dessa två olikartade verktyg som tjänliga i renhållningsarbete.
Självfallet har pastor Peter Landälv utsatts för hot och polisanmält. Hot och hot: "Hoppas det är ditt sista år...Må du brinna i helvetet" stod det på julkortet, som väl efter katkekesförklaringens ord hör till kategorin "onda önskningar" mer än hot.
Nu skulle det vara piggt, käckt och muntert. Stjärnan ska lysa över oss alla och är alltså numera, i vart fall i Åmål, något annat än stjärnan över Betlehem. Det enda vi kan hoppas på är att den som klev in som skribent åt censuren inte åker på en stjärnsmäll. Men jag vet inte.
Kan skolledningen lita på folket i Åmål?
Verkligen?
Rektor Malin Brunzell, hon heter så Prussiluskan i Åmål, tycks framhålla att upphovsrätten till Nu tändas tusen juleljus har gått ut, så det gör att skolledningen kan klippa och klistra i sången. Den bildningstörstande allmänheten, som lever efter syster Kerstins motto när det gäller privat nyhetsförmedling (skvaller) - "inga stora drag, bara detaljer!" - hänvisades till kommunens hemsida. Där inhämtas upplysningen att "samtliga elever oberoende av nationalitet och religion deltog". Samtliga var fetat på hemsidan. Så vad gjorde de ansvariga? Tog bordet ordet "Betlehem" och sjöng "Du stjärna över alla oss".
Skolan ska fostra till kritiskt tänkande. Och så luras eleverna. Mann merkt die Absicht und wird verstimmt, skulle Merkel ha sagt.
Nu tänker jag inte grotta ner mig i kristlig upprördhet. Det har andra gjort och denna bloggsida är känd för att vara pigg, käck och munter. Det får räcka med att Equmeniapastorn Landälv är uppröd. Sånghäftet som använts hade ett stort kryss över de verser som nämner Gud och framförallt Jesus Kristus. Men inte heller Tomtarnas julnatt klarade sig igenom censuren. Där kryssades versen "Gröt och skinka, lilla äpplebiten". Lucia då, det unga kristna trosvittnet. Nja, det lästes en dikt där Lucia beskrivs som en jungfru som bor i ett slott i skogen och som en gång om året kommer fram och visar sig.
Handlar det om sekularisering eller stupiditet?
Vilken är skillnaden? Rom 1!
Den upprörde Equmeniapastorn (och just Equmeniapastorer tycks ha en viss fallenhet för upprördhet, läs pastor Carlsson på Seglora smedja!) påpekar att Halloween kan firas med häxutstyrsel och allt inom ramen för det statliga skolväsendet. Men komiken ska inte missas. Det är roligt att skratta åt skolväsendets stupiditet, den som bärs av nitiska skolledningar, Prussiluskans andliga arvtagare. Alla har inte riktigt insett vikten av att stå upp mot just skolledningar och hävda grundläggande fri- och rättigheter, men därtill också stå för insedd sanning. Det finns nog hopp om unga människor i Åmål när de fattar att skolans ledning lurar dem. Men vad ska ske med nästa års julavslutning? Ska Kungsbergskyrkan verkligen vara en lämplig plats för den?
Det blev efter ett tag debatt i det lokala.
Konsekvensen är rätt uppenbar. Kan man inte sjunga om Betlehem, skinkan och Jesus samt måste skapa en annan Lucia måste det vara muslimernas fel. Varför ska de komma och ta våra traditioner ifrån oss? Dribbla inte med "ärlig(t) förbannad svensk". Här förses många kritiska med fler argument och snart bryr sig dessa inte om att de kallas rasister. De vet själva att de inte är det, men de vet också att ingen ska ta deras berättelser och sånger ifrån dem. Då är det viktigt att påpeka att få muslimer kräver detta. Det är skolledningen som nitiskt agerar.
Denna skolledning lever skattefinansierat. Den borde kunna ställas till ansvar inför medborgarna. Jag menar, önskar skolledningen kulturrevolution är den väl inte främmande för medborgarmakt och revolutionsgarden av sedvanligt slag. Vad händer om medborgarna i Åmål fylkas vid Södra skolan och ställer distinkta politiska krav? Hötjugor och dasslock att bära bort skolledningen på? Det kan bli en riktigt intressant långfilm av Lukas Moodyson det också. Varför hötjugor och dasslock? Därför att Sven Stolpe framhöll dessa två olikartade verktyg som tjänliga i renhållningsarbete.
Självfallet har pastor Peter Landälv utsatts för hot och polisanmält. Hot och hot: "Hoppas det är ditt sista år...Må du brinna i helvetet" stod det på julkortet, som väl efter katkekesförklaringens ord hör till kategorin "onda önskningar" mer än hot.
Nu skulle det vara piggt, käckt och muntert. Stjärnan ska lysa över oss alla och är alltså numera, i vart fall i Åmål, något annat än stjärnan över Betlehem. Det enda vi kan hoppas på är att den som klev in som skribent åt censuren inte åker på en stjärnsmäll. Men jag vet inte.
Kan skolledningen lita på folket i Åmål?
Verkligen?
onsdag 28 december 2016
Flash! Flanellskjortans dag
Det behövs en påminnelse om att vi firar Flanellskjortans dag den 2 januari. Det återstår få vardagar om någon ska köpa sig en ny flanellskjorta. Dressman hade ju erbjudande före jul, så några köpte kanske då eller fick i julklapp?
Det var år 2013 denna tradition spreds till massorna, men ursprunget är äldre.
Nytt för i år är att Yngve Kalin och jag enats om at det kunde vara ett plusvärde om skjortan inte är struken. Är den nyinköpt behöver den inte skrynklas, förstås. Men alltså inte strykas heller.
För den som vill friska upp sina kyrkohistoriska insikter lägger jag med utsnitt av texten från 2013. Annars kan man googla på Flanellskjortans dag och överraskas av dagens genomslag.
Med efterföljande text klargörs varför det är just den 2 januari vi firar:
Den 1 januari 1978 höll biskop Ingmar Ström sin berömda nyårspredikan, den som satte fart på utrotandet av kvinnoprästmotståndare. Det hela blev en orkestrerad kampanj. Jag kan citera Svenskt Biografiskt Lexikons korta ord meningar:
"På nyårsdagen 1978 predikade S i Storkyrkan om den frukt trädet måste bära för att inte huggas bort (Luk 13:6-9). Han ansåg att tigande för fridens skull förgiftade klimatet och ville därför tala ut om kvinnoprästmotståndet. DN slog upp predikan vilket utlöste en kraftfull opinionsstorm mot kvinnoprästmotståndarna. Biskopsmötet, som tidigare sagt att det var viktigt att få biskopar som tänkte olika i denna fråga, fick anledning ompröva sitt ställningstagande. S:s nyårspredikan skapade ett nytt kyrkopolitiskt läge i Sv kyrkan. Som den journalist han var, insåg S journalistikens möjligheter och han tog dem till vara i en fråga som för honom gällde möjligheten för kyrkan att möta folket." (artikeln Ström, Ingmar, bd 34 - lite osäkert - s 806)
Hans Green på DN förnekade - utan att i övrigt röja någon källa - att Ingmar Ström skulle ha tipsat tidningen om predikan - men det hörde knappast till vanligheterna att DN brukade bevaka biskopens framträdande i Storkyrkans predikstol. En alert stiftsadjunkt kan ha styrt till det hela men det är klart att Ingmar Ström ville hitta en väg vidare i en situation där biskopsmötet - där han ingick - verkligen kunde tänka sig kvinnoprästmotståndaere som biskopar. Metoden att stoppa en sådan utveckling var inte inom biskopsmötet utan i stället att med hjälp av en folklig/politisk opinion trycka biskoparna tillbaka. Så blev det också. Men år 1978 var en vigningspolitik som skulle stoppa "kvinnoprästmotståndare" helt otänkbar. Då kunde biskopsmötet tänka sig den sortens präster bli biskopar.
Ingmar Ströms nyårspredikan fick Yngve Kalin att den 2 januari gå och köpa en flanellskjorta. Han ville inte uppträda klädd som präst i en kyrka av det slag Ström kreerade. Vi kanske lite med medvetet skulle minnas hur det var och hur det blev och diskutera vilka nödvändigheter som styrde skeendena. Vi firade alltså ett 35-årsjubileum i går. Det som hände, hände för en generation sedan.
Men varför var inte Ström solidarisk med biskoparna i biskopsmötet? Under biskoparnas samtal, som föregick uttalandet, satt han tyst, tycks det. Jag tror att det enkla svaret var att Ingmar Ström alltid kände sig obekväm i de andra biskoparnas sällskap. Han hade få personliga vänner och inga i biskopsmötet. Det som blev hans signum - hans förmåga att umgås med barn - var på sitt sätt ett uttryck för ett socialt handikapp. Centralt placerad i det kyrkliga livet var han likväl en utomstående ensling. Katt bland hermelinerna, skrev Kerstin Vinterhed (DN 21 maj 1995).
Biskopsåren uppfattade han efterhand närmast som en parentes i sitt liv, kan man se i artikeln i SBL.
Själv uppträdde Ingmar Ström i skjorta och slips, inte prästskjorta.
Jag vet mig dock aldrig ha mött honom iförd just en flanellskjorta ...
Det var år 2013 denna tradition spreds till massorna, men ursprunget är äldre.
Nytt för i år är att Yngve Kalin och jag enats om at det kunde vara ett plusvärde om skjortan inte är struken. Är den nyinköpt behöver den inte skrynklas, förstås. Men alltså inte strykas heller.
För den som vill friska upp sina kyrkohistoriska insikter lägger jag med utsnitt av texten från 2013. Annars kan man googla på Flanellskjortans dag och överraskas av dagens genomslag.
Med efterföljande text klargörs varför det är just den 2 januari vi firar:
Den 1 januari 1978 höll biskop Ingmar Ström sin berömda nyårspredikan, den som satte fart på utrotandet av kvinnoprästmotståndare. Det hela blev en orkestrerad kampanj. Jag kan citera Svenskt Biografiskt Lexikons korta ord meningar:
"På nyårsdagen 1978 predikade S i Storkyrkan om den frukt trädet måste bära för att inte huggas bort (Luk 13:6-9). Han ansåg att tigande för fridens skull förgiftade klimatet och ville därför tala ut om kvinnoprästmotståndet. DN slog upp predikan vilket utlöste en kraftfull opinionsstorm mot kvinnoprästmotståndarna. Biskopsmötet, som tidigare sagt att det var viktigt att få biskopar som tänkte olika i denna fråga, fick anledning ompröva sitt ställningstagande. S:s nyårspredikan skapade ett nytt kyrkopolitiskt läge i Sv kyrkan. Som den journalist han var, insåg S journalistikens möjligheter och han tog dem till vara i en fråga som för honom gällde möjligheten för kyrkan att möta folket." (artikeln Ström, Ingmar, bd 34 - lite osäkert - s 806)
Hans Green på DN förnekade - utan att i övrigt röja någon källa - att Ingmar Ström skulle ha tipsat tidningen om predikan - men det hörde knappast till vanligheterna att DN brukade bevaka biskopens framträdande i Storkyrkans predikstol. En alert stiftsadjunkt kan ha styrt till det hela men det är klart att Ingmar Ström ville hitta en väg vidare i en situation där biskopsmötet - där han ingick - verkligen kunde tänka sig kvinnoprästmotståndaere som biskopar. Metoden att stoppa en sådan utveckling var inte inom biskopsmötet utan i stället att med hjälp av en folklig/politisk opinion trycka biskoparna tillbaka. Så blev det också. Men år 1978 var en vigningspolitik som skulle stoppa "kvinnoprästmotståndare" helt otänkbar. Då kunde biskopsmötet tänka sig den sortens präster bli biskopar.
Ingmar Ströms nyårspredikan fick Yngve Kalin att den 2 januari gå och köpa en flanellskjorta. Han ville inte uppträda klädd som präst i en kyrka av det slag Ström kreerade. Vi kanske lite med medvetet skulle minnas hur det var och hur det blev och diskutera vilka nödvändigheter som styrde skeendena. Vi firade alltså ett 35-årsjubileum i går. Det som hände, hände för en generation sedan.
Men varför var inte Ström solidarisk med biskoparna i biskopsmötet? Under biskoparnas samtal, som föregick uttalandet, satt han tyst, tycks det. Jag tror att det enkla svaret var att Ingmar Ström alltid kände sig obekväm i de andra biskoparnas sällskap. Han hade få personliga vänner och inga i biskopsmötet. Det som blev hans signum - hans förmåga att umgås med barn - var på sitt sätt ett uttryck för ett socialt handikapp. Centralt placerad i det kyrkliga livet var han likväl en utomstående ensling. Katt bland hermelinerna, skrev Kerstin Vinterhed (DN 21 maj 1995).
Biskopsåren uppfattade han efterhand närmast som en parentes i sitt liv, kan man se i artikeln i SBL.
Själv uppträdde Ingmar Ström i skjorta och slips, inte prästskjorta.
Jag vet mig dock aldrig ha mött honom iförd just en flanellskjorta ...
Konsulter
Svenska Dagbladet levererade inte bra unken teologi utan också de nya ekonomiska perspektiven.
Jag läste på och förstod att nu har konsulterna som kan rationalisering kommit på att det bör kunna gå att spara in mycket pengar i Svenska kyrkan. Kyrkan kan lära av industrin. Tydligen ska kyrkor avyttras men också andra fastigheter. Om konsulterna brytt sig om att läsa underlaget, kanske de fattat att till fastighetsbeståndet (16 000 fastigheter) hör garage, verkstäder, förvaringsbodar och församlingshem, Ska vi outsourca fordonsparken, behövs inga garage. Men blir det så mycket billigare? Det kan konsulterna, mot ett rejält tilltaget arvode, berätta för oss!
Jag misstror konsulterna.
De går för väl ihop med vårt byråkratiska system.
Det skulle göras underlag för den kyrkoantikvariska ersättningen. Det började med att konsulten tog 60 000. Sedan fortsatte arbetet. Då kunde konsulten ta 90 000 och återanvända underlaget för den tidigare beställningen. Skrevs 3000+ sådana utredningar? Räkna själv, för jag vågar inte. Och vad fick vi för de pengarna? Jag vill ogärna veta vad den dyraste dokumentationen egentligen kostade.
Siffernissarna undviker sorgfälligt att hantera det där med gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Det är mer handfasta värden som gäller. Men nu är, för att tala med Vladimir Solovjev, tillvaron mer än det vi kan se - och lägger jag till: räkna pengar på.
Olle Ekman, kontraktsprost i Norra Möre och kyrkoherde i Kalmar, påpekade att "i näringslivet ger goda idéer pengar men i Kyrkan kostar goda idéer pengar". Det är mycket annat som kostar, det vet jag. Men jag har inget emot att goda idéer kan få kosta.
Siffernissarna ger sig på frågan om det personalintensiva.
För 10 år sedan fick jag intervjufrågan: "Vad tänker du på när du hör ordet församlingspedagog?" Jag svarade: "Den första kategorin som avskedas när de kyrkliga konjunkturerna viker." Det var og rätt svar då, men inte längre. Nu är det ett antal prästtjänster som ryker. Det firman nu producerar och avnämarna, konsumenterna, uppskattar är arbetet bland barn och unga liksom arbetet med äldre. Pedagoger och diakoner sitter säkert. Kyrkomusikerna också. De producerar också det som förgyller högtider - julen, Valborg, dop, vigsel och begravning. Och så musiken sommartid!
Hur ser då siffernissarna på prästerna?
De ses som "experterna på kärnverksamheten" och de "påverkar mycket av ekonomin".
Det kan förstås diskuteras när det är fastigheter och personal som är de stora kostnaderna. Men jag förstår att prästerna inte är särskilt relevanta om man vill rationalisera...
Men slutsatsen?
"Kanske Svenska kyrkan borde genomföra en grundläggande omorganisation så att den, eller åtminstone dess ekonomi, i fortsättningen styrs mindre utifrån tro och mer baserat på vetande?"
Den slutsatsen stöds inte av några nya faktauppgifter, befriande eller besvärande, i artikeln. Hur ska t ex kyrkobyggnaderna - "många tämligen oanvända" - användas rationellt?
Siffernissarna styr in på frågan om inköpspolicy, som vore den frågan alldeles ny för dem som tror mer än de vet. 27 000 leverantörer har Svenska kyrkans församlingar. Det är kontorsvaror, maskiner, utrustning till begravningsverksamheten men det är också blommor som köps lokalt och livsmedel. Det är för en lokalförsamling med sockenkyrka inte helt oviktigt att hålla sig med lokala leverantörer. Det som är en mycket mer komplicerad organisation och beslutsgång än de flesta företag har, kanske siffernissarna borde analyserat om jämförelserna med industrin är relevant men också skrivit fram vilka fördelar den kyrkliga organisationen har. Lokalt har den bestått i 800 till 1000 år...
I dag är det Menlösa Barns Dag.
Det var på min tid scoutpatrullen Rävens högtidsdag. Pigga pojkar ordnade festen med Bullens korv, övningar, glam och en hel del annat. Jag är fortfarande lite tagen av en tid då pojkar ordnade sina egna aktiviteter och hade sin lya i ett källarrum, som generöst ställdes till patrullens förfogande. Förblivande tacksamhet mot Lennart Andersson och Torsten Hallrup i Moheda, hyresvärdar som inte tog någon hyra! Vad skulle industrin kunna lära av den hållningen? Idealitet som livshållning? Stimulans för det uppväxande släktet? Värdet av immateriella tillgångar?
För vidare läsning:
http://www.svd.se/kyrkan-kan-lara-av-industrins-satt-att-spara
Jag läste på och förstod att nu har konsulterna som kan rationalisering kommit på att det bör kunna gå att spara in mycket pengar i Svenska kyrkan. Kyrkan kan lära av industrin. Tydligen ska kyrkor avyttras men också andra fastigheter. Om konsulterna brytt sig om att läsa underlaget, kanske de fattat att till fastighetsbeståndet (16 000 fastigheter) hör garage, verkstäder, förvaringsbodar och församlingshem, Ska vi outsourca fordonsparken, behövs inga garage. Men blir det så mycket billigare? Det kan konsulterna, mot ett rejält tilltaget arvode, berätta för oss!
Jag misstror konsulterna.
De går för väl ihop med vårt byråkratiska system.
Det skulle göras underlag för den kyrkoantikvariska ersättningen. Det började med att konsulten tog 60 000. Sedan fortsatte arbetet. Då kunde konsulten ta 90 000 och återanvända underlaget för den tidigare beställningen. Skrevs 3000+ sådana utredningar? Räkna själv, för jag vågar inte. Och vad fick vi för de pengarna? Jag vill ogärna veta vad den dyraste dokumentationen egentligen kostade.
Siffernissarna undviker sorgfälligt att hantera det där med gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Det är mer handfasta värden som gäller. Men nu är, för att tala med Vladimir Solovjev, tillvaron mer än det vi kan se - och lägger jag till: räkna pengar på.
Olle Ekman, kontraktsprost i Norra Möre och kyrkoherde i Kalmar, påpekade att "i näringslivet ger goda idéer pengar men i Kyrkan kostar goda idéer pengar". Det är mycket annat som kostar, det vet jag. Men jag har inget emot att goda idéer kan få kosta.
Siffernissarna ger sig på frågan om det personalintensiva.
För 10 år sedan fick jag intervjufrågan: "Vad tänker du på när du hör ordet församlingspedagog?" Jag svarade: "Den första kategorin som avskedas när de kyrkliga konjunkturerna viker." Det var og rätt svar då, men inte längre. Nu är det ett antal prästtjänster som ryker. Det firman nu producerar och avnämarna, konsumenterna, uppskattar är arbetet bland barn och unga liksom arbetet med äldre. Pedagoger och diakoner sitter säkert. Kyrkomusikerna också. De producerar också det som förgyller högtider - julen, Valborg, dop, vigsel och begravning. Och så musiken sommartid!
Hur ser då siffernissarna på prästerna?
De ses som "experterna på kärnverksamheten" och de "påverkar mycket av ekonomin".
Det kan förstås diskuteras när det är fastigheter och personal som är de stora kostnaderna. Men jag förstår att prästerna inte är särskilt relevanta om man vill rationalisera...
Men slutsatsen?
"Kanske Svenska kyrkan borde genomföra en grundläggande omorganisation så att den, eller åtminstone dess ekonomi, i fortsättningen styrs mindre utifrån tro och mer baserat på vetande?"
Den slutsatsen stöds inte av några nya faktauppgifter, befriande eller besvärande, i artikeln. Hur ska t ex kyrkobyggnaderna - "många tämligen oanvända" - användas rationellt?
Siffernissarna styr in på frågan om inköpspolicy, som vore den frågan alldeles ny för dem som tror mer än de vet. 27 000 leverantörer har Svenska kyrkans församlingar. Det är kontorsvaror, maskiner, utrustning till begravningsverksamheten men det är också blommor som köps lokalt och livsmedel. Det är för en lokalförsamling med sockenkyrka inte helt oviktigt att hålla sig med lokala leverantörer. Det som är en mycket mer komplicerad organisation och beslutsgång än de flesta företag har, kanske siffernissarna borde analyserat om jämförelserna med industrin är relevant men också skrivit fram vilka fördelar den kyrkliga organisationen har. Lokalt har den bestått i 800 till 1000 år...
I dag är det Menlösa Barns Dag.
Det var på min tid scoutpatrullen Rävens högtidsdag. Pigga pojkar ordnade festen med Bullens korv, övningar, glam och en hel del annat. Jag är fortfarande lite tagen av en tid då pojkar ordnade sina egna aktiviteter och hade sin lya i ett källarrum, som generöst ställdes till patrullens förfogande. Förblivande tacksamhet mot Lennart Andersson och Torsten Hallrup i Moheda, hyresvärdar som inte tog någon hyra! Vad skulle industrin kunna lära av den hållningen? Idealitet som livshållning? Stimulans för det uppväxande släktet? Värdet av immateriella tillgångar?
För vidare läsning:
http://www.svd.se/kyrkan-kan-lara-av-industrins-satt-att-spara
tisdag 27 december 2016
Beklagar!
När kommentarerna blir lång och följs upp med fler inlägg så att kommentaren blir långlång får jag hänvisa till andra fora. Svensk Teologisk Tidskrift t ex.
Det måste vara lite driv i kommentarerna och de ska ha någon koppling till det inlägget handlar om. Jag är fortfarande för det yviga.
Men ni förstår.
Själv beklagar jag.
Eller inte?
Det måste vara lite driv i kommentarerna och de ska ha någon koppling till det inlägget handlar om. Jag är fortfarande för det yviga.
Men ni förstår.
Själv beklagar jag.
Eller inte?
Docenter och bönder
Det finns, har docenten O lärt mig, sådant man kan lura i landets docenter men inte lura i Sveriges bönder. Julafton bar syn för sägen då docenterna Hägerland och Wassén under strecket gjorde reklam för sin nya bok. Redan titeln ger mersmak om man är i branschen. Den okände Jesus. Berättelsen om en profet som misslyckades.
Det var sådant som slog på 1800-talet när den bildade medelklassen behövde argument för den uppgörelse med kristen tro som redan begynt - och det i blod i 1790-talets Frankrike.
Finns det några med detta behov av kristendomsuppgörelse kvar eller tog de slut på 1950-talet. Det är inte utan att man skulle vilja veta. Den urbana medelklassen gäller väl för den delen inte som bildad längre.
Docenterna börjar med ett för historiker fatalt misstag. De tror att julevangeliet läses i alla kyrkor. De har inte fattat att i många kyrkor är det ingenting. Sedan kommer de in på det vi lärde oss i söndagsskolan, men gör det lite märkvärdigt. Inte Messias utan Masiach för att beteckna den smorde. Raskt in i födelseberättelserna, men där har +Göran redan röjt i en tidigare kommentar. Han röjde också i talet om legendariskt material. Läs nu Lukas 1:1-4 och fundera ett par varv, menar jag. Lukas kommer med anspråk. Vem vill falsifiera - för det måste väl vara den vetenskapliga uppgiften nu? Hur kan vi veta att Lukas har fel?
Maria var jungfru. Det bekymrar tydligen tiderna igenom men docenterna får fram att "Matteus och Lukas tar metaforen bokstavligt". Om de nu tar den bokstavligt - i vilken mening är den då en metafor. För dem? För oss? Bara om vi gör antagandet att den som är jungfru, oskuld, inte kan bli gravid. Sedan kommer det anslående att Markus och Johannes menar att Jesus är Guds son "vilket alltså inte innebar en relation i en biologisk bemärkelse. Argumentio e silento kallas dteta och hör det förbjudna sättet att argumentera. Intresseklubben noterar. Det finns en docenternas underliggande tankefigur som det vore av intresse få redovisad.
Docenterna granskar evangeliernas uppgifter med historikerns kritiska blick, får vi veta. Min vän JM skulle skrattat om han läst och hänvisat till Krylovs fabel Den nyfikne (Tidskriften Syn Otetjevesto år 1814). Den nyfikne mannen hade på Naturhistoriska museet noga och med särkskilt intresse studerat de små krypen. Tillfrågad vad han tyckte om Naturhistoriska museets elefant undrade han om det verkligen funnits någon.
- Har dom verkligen en sådan?
- Jajamen?
- Jag måste erkänna, bror: Någon elefant lade jag inte märke till.
Det är beskedet att Jesus har uppstått som gör att det berättas om honom.
Såg docenterna någon uppståndelse?
Tanken att riket skulle upprättas inom en generation återges, men saken avfärdas med ett bibelord. Mk 9:1. Den läsningen har ställt till det för många men man ska inte låta lura sig av den långt senare tillagda mellanrubriken. Berättelsen fortsätter (v 2) med vad som hände sex dagar senare. Ska det verkligen vara så svårt att se det sambandet? Guds rike har kommit och ska komma - men på ett annat sätt än vad folk tänkt sig.
När docenterna kommer fram till att Jesus själv måste ha funderat på om han var den väntande Messias, når komiken nya höjder. Det är inte första gången det i vetenskapens namn ska konstateras hur Jesus tänkte. Docenterna tänker sig att gudsriket är inomvärldsligt och konstaterar "men så blev det inte". Nå, men om Guds rike är inuti och mitt ibland oss och ska födas fram genom de födslovåndor som går över världen? Och då undrar en nyfiken, var det framgår att "Nya testamentets texter kretsar kring frågan varför Jesus tycks ha misslyckats med sitt uppdrag". Kan man inte, rent vetenskapligt naturligtvis, tänka sig att texterna handlar om hur han, överraskande nog, har lyckats? Apg 1:8 beskriver väl rätt precist vad som faktiskt har hänt och det borde självklart kunna intressera just en historiker med kritisk blick?
Docenterna har vetenskapat och fullgör universitetets tredje uppgift genom att popularisera sitt vetande. Återstår den kritiska frågan: Hur firar docenterna jul och varför? Är det Guds son, av samma väsen som Fadern, som ligger i krubban, kan jag förstå vad jag firar också med kritiskt skolat sinne. Om det inte är så - vad firar docenterna? Det vore rätt intressant att få veta.
I den julstämning som snabbt infinner sig när man brukat både evangeliet, gudstjänsterna, skinkan, doppet, ålen, laxen, sillen, köttbullarna, prinskorven, grönkålen, nubben, julölen och annan öl, brännvinet, glöggen, Glühwein och några glas Commandaria till julens gotter, allt annat att förglömma, vill man ogärna bli elak. Jag säger därför bara att vi är tacksamma att docenten Bengt Lidforss inte fick tag på artikeln i Svenska Dagbladet. Då hade han skrivit en fortsättning på sin granskning Modärna apologeter. Och den som läst boken, vet att med granskning avses offentlig avrättnng och därefter stegel och hjul. Men lite saknar jag docenten Lidforss, som den vet som har sitt ex av boken Dagsedlar (1998) present. Ni som inte har det får uppsöka sockenbiblioteket.
Har jag nu avslöjat mig mer som bonde än docent, är jag nöjd.
Det var sådant som slog på 1800-talet när den bildade medelklassen behövde argument för den uppgörelse med kristen tro som redan begynt - och det i blod i 1790-talets Frankrike.
Finns det några med detta behov av kristendomsuppgörelse kvar eller tog de slut på 1950-talet. Det är inte utan att man skulle vilja veta. Den urbana medelklassen gäller väl för den delen inte som bildad längre.
Docenterna börjar med ett för historiker fatalt misstag. De tror att julevangeliet läses i alla kyrkor. De har inte fattat att i många kyrkor är det ingenting. Sedan kommer de in på det vi lärde oss i söndagsskolan, men gör det lite märkvärdigt. Inte Messias utan Masiach för att beteckna den smorde. Raskt in i födelseberättelserna, men där har +Göran redan röjt i en tidigare kommentar. Han röjde också i talet om legendariskt material. Läs nu Lukas 1:1-4 och fundera ett par varv, menar jag. Lukas kommer med anspråk. Vem vill falsifiera - för det måste väl vara den vetenskapliga uppgiften nu? Hur kan vi veta att Lukas har fel?
Maria var jungfru. Det bekymrar tydligen tiderna igenom men docenterna får fram att "Matteus och Lukas tar metaforen bokstavligt". Om de nu tar den bokstavligt - i vilken mening är den då en metafor. För dem? För oss? Bara om vi gör antagandet att den som är jungfru, oskuld, inte kan bli gravid. Sedan kommer det anslående att Markus och Johannes menar att Jesus är Guds son "vilket alltså inte innebar en relation i en biologisk bemärkelse. Argumentio e silento kallas dteta och hör det förbjudna sättet att argumentera. Intresseklubben noterar. Det finns en docenternas underliggande tankefigur som det vore av intresse få redovisad.
Docenterna granskar evangeliernas uppgifter med historikerns kritiska blick, får vi veta. Min vän JM skulle skrattat om han läst och hänvisat till Krylovs fabel Den nyfikne (Tidskriften Syn Otetjevesto år 1814). Den nyfikne mannen hade på Naturhistoriska museet noga och med särkskilt intresse studerat de små krypen. Tillfrågad vad han tyckte om Naturhistoriska museets elefant undrade han om det verkligen funnits någon.
- Har dom verkligen en sådan?
- Jajamen?
- Jag måste erkänna, bror: Någon elefant lade jag inte märke till.
Det är beskedet att Jesus har uppstått som gör att det berättas om honom.
Såg docenterna någon uppståndelse?
Tanken att riket skulle upprättas inom en generation återges, men saken avfärdas med ett bibelord. Mk 9:1. Den läsningen har ställt till det för många men man ska inte låta lura sig av den långt senare tillagda mellanrubriken. Berättelsen fortsätter (v 2) med vad som hände sex dagar senare. Ska det verkligen vara så svårt att se det sambandet? Guds rike har kommit och ska komma - men på ett annat sätt än vad folk tänkt sig.
När docenterna kommer fram till att Jesus själv måste ha funderat på om han var den väntande Messias, når komiken nya höjder. Det är inte första gången det i vetenskapens namn ska konstateras hur Jesus tänkte. Docenterna tänker sig att gudsriket är inomvärldsligt och konstaterar "men så blev det inte". Nå, men om Guds rike är inuti och mitt ibland oss och ska födas fram genom de födslovåndor som går över världen? Och då undrar en nyfiken, var det framgår att "Nya testamentets texter kretsar kring frågan varför Jesus tycks ha misslyckats med sitt uppdrag". Kan man inte, rent vetenskapligt naturligtvis, tänka sig att texterna handlar om hur han, överraskande nog, har lyckats? Apg 1:8 beskriver väl rätt precist vad som faktiskt har hänt och det borde självklart kunna intressera just en historiker med kritisk blick?
Docenterna har vetenskapat och fullgör universitetets tredje uppgift genom att popularisera sitt vetande. Återstår den kritiska frågan: Hur firar docenterna jul och varför? Är det Guds son, av samma väsen som Fadern, som ligger i krubban, kan jag förstå vad jag firar också med kritiskt skolat sinne. Om det inte är så - vad firar docenterna? Det vore rätt intressant att få veta.
I den julstämning som snabbt infinner sig när man brukat både evangeliet, gudstjänsterna, skinkan, doppet, ålen, laxen, sillen, köttbullarna, prinskorven, grönkålen, nubben, julölen och annan öl, brännvinet, glöggen, Glühwein och några glas Commandaria till julens gotter, allt annat att förglömma, vill man ogärna bli elak. Jag säger därför bara att vi är tacksamma att docenten Bengt Lidforss inte fick tag på artikeln i Svenska Dagbladet. Då hade han skrivit en fortsättning på sin granskning Modärna apologeter. Och den som läst boken, vet att med granskning avses offentlig avrättnng och därefter stegel och hjul. Men lite saknar jag docenten Lidforss, som den vet som har sitt ex av boken Dagsedlar (1998) present. Ni som inte har det får uppsöka sockenbiblioteket.
Har jag nu avslöjat mig mer som bonde än docent, är jag nöjd.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)