Ann vs Antje; Alla arga

Måste det inte skäras tunna skivor nu?
Sofia Lilly Jönsson står för dagens understreckare i Svenska Dagbladet. I gryningstimmen hittade jag den inte på nätet. Den kommer väl så småningom. I Visselblåsarna blåser nytt liv i kyrkan beskriver hon biskopars och påvars sätt att hantera kritik. "Sanning är ett perspektiv som makten inte äger", skriver hon liksom att "auktoritet och tilltro måste förtjänas".

Nu skär vi lite tunna skivor:
Det är inte Antjes fel att Svenska kyrkan är illa ute, men det är Antjes ansvar.
Det vill säga precis som det tidigare var Anders Wejryds, KG Hammars, Gunnar Wemans, Bertil Werkströms, Olof Sundbys, Ruben Josefsons, Gunnar Hultgrens, Yngve Brilioths, Erling Eidems och Nathan Söderbloms bara för att täcka hundra år av ärkebiskopar
Ärkebiskopar bekläds med ansvar.
Biskopar också.
I värsta fall (i Svenska kyrkans fall) är det ett ansvar med mycket begränsade befogenheter. Det verkar vara roligt att få bli biskop och somliga biskopar solar sig i glansen. Det borde inte vara roligt alls. I historiens backspegel ser de flesta biskopar mycket små ut, somliga småsinta därtill. Kolla Söderblom som står staty utanför ärkebiskopsgården. Han påminner om Teskedsgumman. Stor är han sannerligen inte.

Nu gav sig Ann Heberlein efter några inledande erkännanden om Antjes insatser på det systematiska högre seminariet i Lund, bidrag hon mindes med respekt,  brutalt på Antje.
Här uppstår några intressanta problem.

Ann är medial.
Det är inte någon kritisk, kanske bitter kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* som tar till ord. Sådana finns det inarbetade rutiner att strunta i. Ann får skriva krönikor i tidningar och på Ledarsidorna. Hon kan framträda i bilderburken. Hennes kritik motsvarar behovet hos många som valt att lämna Svenska kyrkan. De önskar en fortsatt kyrkokritik. Men det kan tänkas att en hel del i det kyrkliga gillar kritiken också. De funderar mycket över vad som egentligen händer i Svenska kyrkan och känner sig djupt alienerade från det som timar i Kyrkans Hus.

Hennes kritik är dramaturgiskt användbar.
Teologie doktor Ann ger sig på teologie doktor Antje i en catfight. Då går det inte att avfärda Anns kritik med att det handlar om näthat. Men det går inte heller för Antje att ställa upp i en debatt med Ann, inte för att hon nödvändigtvis skulle förlora i sak, men hur försvarar man sig mot anklagelsen för självpåtagen offerroll?
Å andra sidan - i sak förlorar Svenska kyrkan medlemmar och får negativ publicitet. Hur ska kommunikatörerna hantera saken nu? Inte ens juluppropet uppskattas av alla, som kommer med pigga förslag att migrationen ska betalas av Svenska kyrkan, som ska sälja sitt skogsinnehav, och av församlingar som föreslås bygga om kursgårdar och församlingshem till bostäder. /Fredrik Jerner, Equmeniakyrkan i insändare denna dag i Östra Småland/Nyheterna/.

Antje har varit den som media gullat med - men sådant tar slut.
Det hör till moderniteten i en tillvaro där tv levererar oss illusioner och tror att det är som det sägs eller misstror allt som sägs just därför. Repliken i tv-studion har jag i minne: "Kom ihåg, Dag, att här på tv ägnar vi oss åt illusioner."
Har den som ser på tv mött Antje eller bilden av Antje? Det kan komma en tid när det blir roligare att distribuera en annan bild, den av en ansatt organisationsföreträdare som i utsatt läge skapar bad-will för sin organisation. En ärkebiskop har kanske egentligen få vänner. Det hör ensamjobbet till.

Nu är problemen verkliga.
Den som är präst på sitt femte årtionde har varit med om mycket och inser att Svenska kyrkan på många sätt lever på övertid. Så skrev fader Jan för länge sedan i en analys av Svenska kyrkan läge: "Du tronar på minnen från fornstora dar". Året var 1954. F Jans fråga var om det han såg var Herrens röjningsarbete för att slå sönder det som måste bort. Fader Gunnar skrev motsvarande bistra analyser i boken Kyrkans framtid (1943).  Antje är född 1955. Inte hennes fel alltså - men hennes ansvar. Borde hon ligga sömnlös? Det är retorik. Men här är hennes börda. Det krävs god nattsömn för att hon ska orka det dagliga värvet. Men mycket skulle bli väsentligen enklare om vi tillsammans tillstod att det finns problem och försökte förstå vad de i grunden handlar om.

Modéus II skrev ett inlägg mot Ann på facebook.
Efter en inledande deklaration att han "sedan länge läst och uppskattat" hennes texter, har det på senare tid blivit höjda ögonbryn "när det gäller innehåll, ton och stil i det du skriver". Det låter lite översåtligt, må jag säga. Han är emellertid angelägen att markera att "som biskop är jag alltid beredd att samtala kring såväl inomkyrkliga som mer samhällsrelaterade problem".
Det låter något. Alltid? Alla problem?
Vi går vidare.

Modéus II har två invändningar mot Ann.
Hon gör inte frågornas komplexitet rättvisa och hon för fram en förenklad etablissemangskritik. Östrabo locuta est. Hans bild av Antje är inte bilden av "en styvnackad, samvetslös, ignorant, självömkande person som driver kyrkan mot avgrunden eller, med ditt ordval, 'käpprätt åt helvete'." Sålunda Olov Hartmans ordval, konstaterar de insiktsfulla läsarna av Bloggardag. Vilken bild har Modéus II av Antje?

"Jag ser en ansvarsfull ledare som gör sitt bästa. En ärkebiskop som använder tid och kraft åt att föra kyrkan mot framtiden i en svår tid. Jag ser en skicklig teolog som i sina resonemang gör rättvisa åt tillvarons komplexitet och en predikant som i sin förkunnelse lyckas hitta sätt att få andra att bevara hoppet. För mig är det tydligt att vi i Antje Jackelén har en ledargestalt som talar så att många lyssnar, också utanför traditionellt kyrkliga sammanhang, vilket borde vara viktigt just för den öppna folkkyrkans framtid."

Detta sagt har ärkebiskopen brister. Det har vi alla, konstaterar Modéus II som visligen underlåter att precisera bristerna, vilket annars hade varit en intressant läsning.
Det bästa med Modéus II är hans beredvillighet att ställa upp och försvara Antje, själv kan hon det knappast. För det som händer är inte hennes fel, bara hennes ansvar.  Varför Modéus II lägger detta försvar på sin facebooksida fattar jag inte. Modéus II fick instämmanden av biskop Bonnier och biskop före detta Johansson, såg jag.

Men vad skulle hända om gamla biskopar började tala öppet om vad de ser, dvs svarade på frågan vad det är som gått snett?
Några kommer aldrig att säga ett ord. De har gått i mängder med gudstjänster och varit nöjda rakt igenom. Prästerna har kunnat sjunga ny och svår mässmusik. Det är den sortens folk som kan sortera tvätten i Nionde armén till fredsutbrottet i maj 1945 och kanske några dagar eller veckor därefter. Men det finns andra biskopar som varsnar problemen. De tiger fortfarande utåt, men talar i slutna rum. Vad skulle hända om de fritt började tala? Finns det kvar ett gudstjänstfirande folk som skulle förstå vad de i så fall sa? Skulle folk vilja höra mer om de kyrkliga frågornas komplexitet?

I dag är det Flanellskjortans dag. Ser ni en leende präst, varsnar ni skjortvalet. Sedan är det bara att vänta på nästa extraordinarie festdag, Gin & Tonic Monday, som infaller den 27 februari. IBAPABD firas sedan förra året på fast datum den 9 september. I år en lördag!
På sin blogg har Torbjörn Lindahl ett förslag om ett extenderat festår med särskilt firande 1 maj. Skulle vi då sjunga "Första maj, första maj, varje sliten kaftan, blir en mantel av strålande ljus"?
Saken bör övervägas med hänsyn tagen till frågans komplexitet och risken för förenklad etablissemangskritik, en fara just 1 maj.

Ann vs Antje och alla arga?
Nja, den som högtidlighåller Flanellskjortans dag kan inte vara arg, inte bitter, egentligen inte uppgiven. Men distanserad. Det unnar vi oss en dag om året. Framåt aftonen firar jag nog med en flaska Fuller's Winter Ale. Beställningsvara! Den gör sig lika bra i munnhålan som i sinnet.