Nedlaeggelsen

Det faellesskap som ägnat sig åt den kyrkliga förnyelsen är alltså nedlagt. Det var som vid en lyckad begravning, både tid för sorg och vemod men också tacksamhet och en hel del glada minnen. Vad som hänt i Norge är att den kyrkliga förnyelsen runnit ut i tre rännilar - till DNK, Den Norske Kirke, till NKK, Nordisk Katolsk Kirke och till RKK, Den Romersk-katolske Kirke. Människor startar nytt och behöver inte den gamla gemenskapen eller - några behöver den så finns det inte längre kvar tillräckligt med människor som kan bygga den. Återstår att återgå till det som var från början: en idégemenskap. Jag försökte peka på två grundläggande drag i denna förnyelse - det rebelliska och det själavårdande.

Gunnar Rosendal är naturligtvis en hänsynslös rebell och skriver bok så men håller föredrag och skriver artiklar i samma stil. Som kyrkoherde röjer han i det gamla. Prostfamiljen sörjer men det kan han inte ta så stor hänsyn till. Ny prästgård byggs och kyrkan renoveras utöver de kyrkoantikvariska reglerna, om man så säger. Allt detta är det rebelliska. Blir det massmedial uppmärksamhet är det inte Gunnar Rosendal emot. Bröderna av den försiktigare observansen uppskattar inte medierna lika mycket.

Det själavårdande handlar om mycket - när den gamle prostens barn berättar om vad den gamla prästgården betytt för dem, rörs han och skäms kanske lite för att den så okänsligt rivits. När präster kommer med frågor vad en präst ska vara, talar han noga med dem. Han delar deras bekymmer och har gjort upp med en arbetsmodell som egentligen gav litet utrymme för dem att vara präster. Han bygger upp gudstjänstlivet, han förkunnar och själavårdar med Kyrkans verktyg som resurs och själstränar sig själv (Bernhard Hegardts uttryck i boken Religion och själsträning). Det är en del av detta som också gör att Gunnar Rosendal står staty i Osby - och då inte en liten som Nathan Söderbloms i Uppsala.

Jag sa inte allt detta i Norge men en del och en hel del annat. Och så såg jag många människor jag beundrar. De ville något. De har stor erfarenhet från det kyrkliga golvet men också från de fina kulturerna - musik, poesi, litteratur, filosofi, politik, samtidsanalys. Där finns människor som gett och ger något och det är en särskild glädje med sådana. Inte alla men några är drygt 40 år äldre än när vi först sågs. Andra är bara 20 år äldre och några mötte jag för förta gången. Det är (som alltid) en fråga om det blev den sista. Jag återkommer i min tanke till det förunderliga, att en kyrka gör sig detta arv kvitt. Men då tror jag att jag förstår hur jag tänker fel.

Det är inte Kyrkan som är oförmögen att ta sitt eget till vara. Det är ett kyrkosystem som befolkas av människor som 1. inte vågar ta ansvar (korret hörde av sig och krävde att ordet "inte" skulle flyttas och nu är det gjort!) och 2. säkrar sina positioner och 3. belönas därför. Fördelen för den aom analyserar så i det kyrkliga är att vi vet att det finns en makt som vill splittra och förgöra. Det kyrkliga systemet är fullt användbart för den makten - och används dagligdags. En ovän har gjort detta, skulle de kristna självklart och omedelbart konstatera. Så tänker vi, de belevade, alltför sällan. Det ger ovännen oförtjänt spelrum.

Men skulle inte biskoparna stå fram. De har ju kräklorna, elegant utformade knölpåkar med en mojäng överst så att de kan dra in får i sin hjord? Det skulle de men empirin talar.
Det var biskopsvigning med handpåläggning. Biskopens son frågar sin mamma vad de gör där framme.
- De drar ryggraden ur honom.
Detta är normalfallet. Allt annat är undantag. I Kyrkans skepp är grundhållningen att sitta still i båten.

Jag fick frågan om det inte är tid för hänsynslöst sanningssägande och jag svarade inte nej. Det knepiga är dock ordet "hänsynslöst", men det behövs kanske ingen synnerlig hänsynslöshet. Sanningen är i sig illa nog. Å andra sidan kanske det är de oppositionellas tur att luta sig tillbaka och se förödelsen. De kan alltid utslunga den belåtna kommentaren "Vad var det vi sa?" Saken handlar ju alls inte om hur relationen kyrka-stat hanterades år 2000. Den handkar om Kyrkan och folket men också om Svenska kyrkan och Kyrkan, dvs skillnaden mellan ett havligt religionsinstitut och Kristi Kyrka. I det första fallet kan man styra och ställa efter lämplighet. I det andra ställs frågan vad Herren vilkl med sin Kyrka. Skillnaden är avgörande. Så vem vill du tjäna?

I Smålandsposten finns idag två sidor där Växjöbor får förklara hur 2017 blir om de får bestämma. Modéus II svarar på frågan vad han vill ska hända 2017 just. "Att ag får leva". Det händer varje nanosekund, kunde man säga, men tanken är fin. Aposteln Paulus tänkte lite vidare och drogs åt båda hållen, behöver vi inte nämna i sammanhanget.
Min tanke återgår till den ryske tsar Alexander: "1916 har varit ett dåligt år, men jag är helt övertygad om att 1917 kommer att bli mycket bättre."
Sådant tycker somliga är en lustifikation och kanske tänkvärd.

Kommunalpolitikernas svar borde skrämma hästar i sken. De framstår som synnerligen enkla tänkare. Framstår biskopen som en skarp analytiker? Jag hinner inte skriva mer nu. Hundarna ska ha mat.