Skärpning, Antje!

Det drar iväg. Juluppropet engagerar positivt - och negativt. Till det kommer kyrkomusikerna, som skriver upprop de också. Rapporterna om utträden, förstås. Och så den heberleinska smockan rakt i nyllet, som det heter efter julaftonemeftermiddagens kultutövning.

Om vi prövar det i teorin så älskade, att tolka allt till det bästa, kanske kritik ska uppfattas som kärlek som kommer med baksidan först? Visst var Ann Heberleins personangrepp verkligt, men var det personligt eller var det riktat  mot ärkebiskopen och därmed av annorlunda slag? Påhopp på funktion mer än person? För hur det än är. Antje styr en hel del i Svenska kyrkan men inte allt. Det verkliga problemet kan vara det en initierad tidningsman sammanfattade om Kyrkans Hus: "en herrelös byråkrati, som löper amok." Antje får kritiken därför att hon har ansvaret. Det är konsekvent också när det inte är rättvist.

Är jag kallsinnig?
Nej, men jag har lärt mig hur det går till också på de lägre nivåerna.
Och jag har förstått att det finns något skäl till att folk vigs till sina tjänster och ämbeten under åkallan av den Helige Ande.
Det var dock inte Antjes ansvar att kyrkklockorna ringde i nio timmar i den stängda Bergs kyrka strax efter midnatt den 2 januari och ringde oavbrutet i nio timmar, tills personal från Växjö pastorat kom och stängde av dem. Så hörbar kan den kyrkliga organisationsförändringen bli. Har Modéus II något ansvar också om det inte är hans fel att klockorna krigsringer?

"Skärpning, Antje!" betyder kanske att i ett skarpt läge, som det vi upplever, samla ihop resurserna och ta några nya tag med Kyrkostyrelsen.
Den avhåller sina sammanträden efter plan och ägnar lång tid åt formalia. Kan sammanträdena kortas med ett par timmar, blir några ledamöter nöjda. Andra går på stan ett par timmar och väntar på tåg, för de har rest utan ombokning för att hålla nere ,kostnaderna. Det är då de blir misslynta och undrar vilka viktiga beslut styrelsen tagit och uppfattar att styrelsen försetts med handlingar i nonsensfrågor, som mest tagit tid. En del får styrelsen veta, men annat kan bara anas. I min kyrkliga värld borde styrelsen utmanas att fortlöpande göra situationsanalyser. Här kunde Antje enkelt skärpa till arbetsformer.

I åratal har det ropats på det som i sak syftat till att bli en kriskommission.
Med den logik som gäller har förslagen avvisats för det finns ju ingen egentlig kris och finns den, är krisen Kyrkans normalläge.  Alltså inrättar vi oss för normaliteter, vardagslunk, i stället för att ta allvaret på allvar.
Har ni inte styrelsen tillsatt utredningar? Jo.
Så vad saknas då? Det andra greppet.
Nu administreras den dysterhet som ofelbart är på väg och som Ann Heberlein varsnar och skriver om. Men det räcker inte att administrera den, lika lite nu som alla decennier tidigare. Jag skrev en liten bok, Inget för någon. Den blev som bok själv vad den sa om Svenska kyrkan.
Jag var för många år sedan mer positiv i anslaget och skrev Den stora berättelsen, en bok om vad vi faktiskt skulle kunna göra.
Det har funnits förslag om folkevangelisation, men mest minns jag den styrelse som leddes av Gunnar Weman där de bemärkta polemiserade mot evangelisation, eftersom alla var med i Svenska kyrkan och muslimerna inte skulle utsättas för sådant. Då vacklade Weman, den gamle missionären, häpen till kaffepausen. Detta hade han inte kunnat föreställa sig bli sagt på ett sammanträde med dåvarande kyrkostyrelsen.

Vi kanske inte ska tillsätta kommissioner utan låta kyrkostyrelsen ta de djupa tagen och definiera vad som är de egentliga problemen? Lagar vi symtomen i stället för att ta itu med skadan? Hur skulle klinisk pastoralteologi se ut för oss just nu?

Jag medger att jag inte är lycklig över den nuvarande situationen i Svenska kyrkan.
Nästa vecka ska jag ägna några dagar åt Frimodig kyrkas analysarbete i kyrkomötesgruppen.
Jag antar att Kjell Petersson och jag kommer att upprepa insikten att de som tror sig styra verkligen tror på vad de säger. Några av oss tänker reflexmässigt att det som sägs är så fel och dumt, att så kan ingen på allvar mena. Vi har kommit på att vi har har fel. Så dumt kan också de styrande tänka och vara nöjda med det.
Här är problemet:
De menar faktiskt vad de säger med sådan övertygelse att de är insiktsfulla och har rätt, att larmrapporterna inte går in utan avfärdas som utslag av personlig illvilja.

Andrew Greeley och andra kyrkosociologer skulle mena att det är så det alltid går till i de högre kyrkliga sfärerna.
Jag har varit med länge, så länge att jag förstår att dekankollegiet på sin tid förde spänstigare diskussioner och gjorde bättre lägesanalyser än biskopsmötet och att uppfattar att Frimodig kyrkas diskussioner är spänstigare än kyrkostyrelsens. De diskussionerna resulterar i kyrkomötesmotioner, som ibland får framgång...

Vad skulle hända om Antje krävde skärpning i Kyrkostyrelsen, så att styrelsen strukturerat hämtar upp de informationsbärande replikerna och ser vad de egentligen beskriver. Tag repliken från Härnösand, att en kyrkoherde inte har en prästtjänst. Är detta den bibliska frågan till Strukturutskottets medlemmar: Vad har du gjort? (1 Mos 4:10)
Skulle styrelsen be de tidigare ärkebiskoparna komma, Weman, Hammar och Wejryd, och be dem vara kyrkokritiska? Vad skulle de säga nu?
Eller skulle Kyrkostyrelsen samlas till ett seminarium på temat "Vad är det vi inte vill höra?" Eller bara fråga "Var är välviljan i det vi uppfattar som illvilja?"

I det lokala har vi ibland haft små övningar på temat "se, bedöm, handla".
Det kanske vore en bra grundhållning i ett skärpningsprogram.
En annan övning har varit att beskriva oss som om missionärer som kom till Sverige för att kristna landet. Ingen lång kristen historia, ingen organisation på plats, ingenting. Vad skulle vi göra då? Var börjar vi? Vad är det verkligt viktiga. Vilka lierar vi oss med?
Detta har dock inte varit sällskapsspel utan ett försök att se vad som bör göras.

Så där kan man fortsätta i ständig kamp mot de nyheter som når oss på många olika sätt och som skulle kunna komma att uppfattas som att vi inget annat bevittnar "än kyrkans vandring mot sin egen undergång".

Sitts (obs! slug passivform) det i Biskopsmötet och beklagas att Antje blir illa åtgången eller lyckas biskoparna samla sig till något mera? Jag vet inte. Jag vet inte ens om biskoparna valts i tanke på att Svenska kyrkans läge är allvarligt och att de har att hantera den problematiska samtiden, inte bara den framtid de önskar. Att de är professionella optimister vet jag dock. Just nu varsnar de förväntan på en ny kyrkohandbok ute i församlingarna. Kyrkomusikerna har då per definition fel, eller?

Själv kan jag inte bestämma mig för om vi skulle låta sv ps 90 vara osjungen några år eller om den skulle sjungas så mycket mer ihärdigt nu.

Ibland, inte ofta men ibland, funderar jag över folk på sammanträden med frågan: Vilka av dessa skulle jag vilja ha som officerare och i vilka befattningar i KAB 44, ett av den svenska krigsmaktens gamla nyckelförband. Det är en rolig övning. Ni vill inte veta hur den utfaller, men den jävar inte min önskan om skärpning.