torsdag 5 januari 2017

Tidningsläsning

Torsdagsdepressionen kom redan på onsdagen, men det får hanteras.
När jag såg hur det blåste över Kalmarkusten och Öland i går, längtade jag dit. Stormen klarnar sikten. Idag ska det bli solsken, sas det. Lite ljus över tillvaron bidrog för övrigt Josefin Holmström i Svenska Dagbladet med. Hon ställde frågan: När ska kyrkan börja lyssna på de obekväma rösterna.

Det är sannerligen rätt mycket som inte går etablissemangets och kommunikatörernas väg nu. Detta är något nytt och som allt nytt är det lite roligt och spännande, inte trögt och invant. Jag har sagt det tidigare. Det våras för kv*nn*pr*stm*st*nd*rna. Etablissemanget måste vinna alla strider, revolutionen bara en.

Etablissemanget, ja.
Kristdemokraterna ställer upp för handboksförslaget. Där fick kyrkomusikerna besked - för att inte tala om docenten Pahlmblad, Svenska kyrkans egen Voldemort, namnet som icke får nämnas. Kalle Svensson finner i Kyrkans Tidning förslaget "alldeles utmärkt". I alla olika turer är han den ende som suttit kvar i olika grupper som jobbat med handboken. Intresseklubben noterar att han är nöjd. 10 års deltagande har antingen gjort honom klarsynt eller döv för kritik. Då kan man förstås undra vad han menar, när han hoppas att snart få se det slutliga förslaget på kyrkostyrelsens bord.
Har något hänt som innebär att tidsplanen inte kan följas?

När förslaget väl kommer dit, kan kyrkostyrelsen knappast kriarätta. Och så hamnar det i gudstjänstutskottet för att sedan beslutas i Kyrkomötet. Där sitter en del ledamöter som sett så pass lite eller mycket att de inte än har fattat att förslaget är alldeles utmärkt. Vad kan de göra? Skvallra med varandra att det finns förslag som antagit i en grupp men sedan försvunnit i kanslihanteringen?
Hoppas på kulturfolket? Trösta sig med att det av allt material går att snickra ihop en hyfsad gudstjänstordning, dvs hålla oss till Kalle, som menar att uppdraget "blivit så bra utfört som möjligt. Jag känner igen varningstecknen. Att göra något så bra som möjligt, betyder inte självklart att det är bra. Lärde jag mig inte från burklocket till en konserv från Önos att tillräckligt bra inte är bra nog?
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/handboksforslaget-ar-alldeles-utmarkt

Jag såg i samma tdining annonsen om att bjuda sig själv på en heldag av inspiration för framtiden. Inte mig emot. 2990:-. Men då ska vi bara kolla så att det verkligen är deltagarna själva som betalar och inte pengar som hämtas från den gemensamma kassan. Annars ska man skriva att några andra ska bjuda.

Brita Hälls tankevärld fascinerade fler än mig när vi läste ledaren Kyrkan behöver en startegi för fredlig samlevnad. Rubriken är i all sin enkelhet dysterhetsframkallande. Så här illa är det alltså ställt. Brita Häll börjar låta som de högkyrkliga. Nu ska det slås vakt om minoriteter. Det är rätt, men kanske för sent. Kyrkoval ska det bli. Från personpåhopp och aggressiva utspel ska det avstås. Ska homofober och kv*nn*pr*stm*st*nd*r* gå fria nu? Men är det verkligen klokt att komma dragande med Luther och talet om att tyda allt till det bästa? Nej, i det politiska och i det kyrkopolitiska är det kliniska det enda möjliga förhållningssättet, ett sakligt sätt att förstå vad som påstås och inse konsekvenserna.

Inte har jag något emot om kyrkostyrelsen tar initiativ till en strategi för de troendes gemenskap och fredliga samlevnad i Svenska kyrkan. Men vad ska Brita Häll skriva om detta inte sker? Är det troliga inte ett helt annat scenario, kyrkovalet som en partipolitikernas uppgörelse. S mot SD, inte minst. Det är, menar jag troligt men inte roligt och i sak förödande.

Brita Häll menar att biskopar måste ha rätt att uttala sig i samhällsfrågor. Rätt i vilken mening? Vilken synnerlig kompetens har de att tala som biskopar eller ska de bara tala som medborgare, lika för oss alla? Har de något särskilt profetiskt budskap att bära fram? Eller nyttjar de en tribun de har fått med samma förödande konsekvenser som när biskoparna talade i Ryssland för hundra år sedan? De är alla valda av de politiska partierna, utan det stödet hade ingen av dem varit biskop - så vad med den fria positionen?
Frågan har faktiskt inte gällt biskoparnas rätt att uttala sig i samhällsfrågor. Den har gällt deras kompetens. Svenska kyrkan borde i samhällsfrågor vara bättre på frågor än på svar, svar som medborgarna tilltros kompetens att hantera. Eller ska vi be biskoparna att ta över regeringsansvaret eftersom de är bättre på samhällsfrågor än politiker och självfallet alla oss andra?

Roligt i varje fall att Kyrkans tidning hade med nyheten om att advokatgranskningen kostade 2,5 miljoner. Nyheten låg ute på nätet tidigare, men långt efter det att den kunnat läsas på Bloggardag. Hur ska vi förstå talet om att det var viktigt för vår trovärdighet att vi anlitade någon utanför vår egen organisation. Revisorerna kanske inte blir så glada över detta underbetyg. De kan väl hämnas genom att granska räkningarna från Mannheimer och Swartling.

Märker ni hur mycket tankeverksamhet tidningsläsning resulterar i.
Då fattar ni också allvaret i det faktum att tidningsläsandet minskar.


14 kommentarer:

  1. Det skrämmer mig, det faktum att få saker kan skrämma mig så numer som när någon talar om att "se det bästa hos varandra" samt rubriken som den som här omskrivs.
    Det har gått långt när man/jag i läsning av sådant genast börjar fundera på vilken strategi de tänker försöka sig på för att tysta oss som inte alltid snällt följer med.
    Misstron är tyvärr så stor numer.
    Eva H

    SvaraRadera
  2. Skriver dom inget om Edgarsson nu för tiden? och prideflaggan? hur gick det med den? /John

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alphadelagaren5 januari 2017 22:51

      Edgarsson får leva med detta resten av sitt liv. Drevet och mediekonsumenterna har glömt incidenten och det öppna fria samtalet i F Modeus stift är totalt lamslaget. Tystnad råder.

      Eftersom det är kyrkoval i höst så kommer nog kyrkan att vara extra "på" i årets prideparader. Så flaggan kommer nog fram i sinom tid. Man vill ju vara relevant, för rackarn!

      Radera
  3. Ja, tidningsläsning ger insikter. Särskilt läsning av äldre nummer, tycker jag. Vid läsning av Haparandabladet på nätet (14/12 2012) upptäckte jag att en kyrkoherde redan för mer än fyra år sedan betraktades som något annat än en präst (apropå Bloggardags betraktelse på Sylvesterabend). Se http://hbwebben.se/kult-blir-ny-kyrkoherde-i-pajala-forsamling/

    SvaraRadera
  4. Daqlig tidningsläsning är som en daglig portion havregrynsgröt:

    -Gott och närande. Räcker hela dagen. Ger energi, styrka och ilska (särskilt riktad mot etablissemanget). Samt mer aptit och ny väntan på Kyrkans Tidning.

    Tidningar är det doldas svurna fiende, daglig färdkost för vardagshjältar, präster som vill se världen utanför kyrkomurarna och församlingsexpeditionens väggar.

    Tidningar är nödvändiga för kyrkounderrättelsernas viktiga pålysningar av söndagliga mässor och gudstjänster.

    Ja, kära vänner, tänk vad vi har mycket att tacka journalisterna för! Men när gav ni dem en blomma senast?

    BENGTM OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så fint herr Dike skriver. Det är som om man vore i en annan värld. /John

      Radera
  5. John,

    -Tack, Du kan behöva vara där; verklighetens värld!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. ... med "verklighetens folk", som de köpta krigshetsarna i blåsvarta KD fick det till. /John

      Radera
  6. "de köpta krigshetsarna i blåsvarta KD"

    Din verklighetsuppfattning är så skruvad att man ibland får sig ett gott skratt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skratta gärna, Elisabeth, det säger mer om dig själv, som herr Dike brukar skriva ;-)
      Gråt sen över en av de stora KD-NATO-analisterna, lögnaren Mikael Oscarsson:

      http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6600839

      /John

      Radera
    2. Elisabeth,

      -Jag skrattar knappast åt Johns groteskt bisarra slutsatser och uppfattningar; jag skakar på huvudet och undrar varje gång hur något så befängt kan sättas på pränt.

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    3. Jag skrev "ibland", BOD. För det mesta blir jag bara beklämd men ibland blir det för komiskt och man får glädja sig åt det lilla.

      Radera
    4. John kan du utveckla varför man skulle gråta över Mikael Oscarsson, och på vilket sätt han skulle fara med osanning i intervjun du hänvisar till?

      Radera
    5. Anders,

      -Det kan inte John göra, så förvänta Dig inget.

      BENGT OLOF DIKE

      Radera