Juluppropet har nått dryga 0.5%

Juluppropet har nu passerat 0.5% lite drygt om man räknar Svenska kyrkans medlemmar. Nu är det dock fler kyrkor och samfund som står bakom detta upprop riktat till "politikerna", för att de ska "tvingas lyssna" (Dagen 14 dec). Så mycket mer intressant blir det då när just politiker skriver på uppropet. Det finns kritiker av uppropet eftersom det är oprecist och inte har lösningar på uppenbara problem. Dagens problem är tydligen att en asylsökande kan vara dömd under en identitet men söker asyl under en annan. Om Migrationsverket ändrar en persons ålder, får polisen ingen information om det, läser jag också. Det är inte utan att jag blir förvånad. Eller inte. Men vilken är den kristna meningen om dessa problem?

Sveriges Kristna Råd tog ansvar. I Dagen berättas (22 dec) om bakgrunden. En förtvivlad pastor ringde om afghaner som var på väg att utvisas och det fick pastorn Lasse Svensson att springa "runt i vredesmod". Vad hände så? "Pang, bom, bang", skriver Dagen. Den 14 december fanns uppropet men det är inget hafsverk för det. Det beror på att migrationsfrågorna "ligger i vårt DNA", säger pastor Svensson. Han vill markera att den politik som bedrivs, inte bedrivs i hans namn.

Uppmaningarna är tre.
* Ge barn och unga rätt till trygghet och framtidstro.
* Ge alla som beviljas asyl i Sverige rätt till familjeliv.
* Undanröj praktiska hinder mot familjeåterförening.

Har vi problem med den första punkten?
Kanske är det fel på våra asylregler, men hur vet vi det. Kan det tänkas finnas också unga som inte har skäl att få asyl och därför inte ska vara just i Sverige? Är det ett skäl att de ska vara kvar därför att de fått vänner  här?
Jag fruktar att politiska beslut måste tas på ett annat sätt, som regelsystem. Då ska alla som tagit sig till Sverige inte stanna här. Mitt problem är att jag inte riktigt litar på handläggarna. Det beror på egna erfarenheter av deras verksamhet, men det är erfarenheter 15-20 år tillbaka i tiden. När jag hör om människor som utvisas efter 10 år i Sverige, anar jag att det fortfarande är något fel som är trasigt i den svenska politiken och de svenska ämbetsverken.

Den andra punkten är väl en vettig punkt. Beviljas 70 000 unga uppehållstillstånd och deras familjer ska komma, betyder det att bostadssituationen utmanas och det handlar om familjer som måste få utbildning i svenska, arbete och allt annat. Handlar det om 300 000 eller 400 000 människor? Och vad är familj? Ska farmor, som är änka, lämnas kvar eller ska hon också få flytta med?

De praktiska hinder ska förstås bort - om inte regeringen ska säga att det ska vara så svårt som det bara är möjligt för familjer att återförenas i Sverige. Hur är det egentligen? Men om familjer inte återförenas, får vi antagligen en hel uppsättning rotlösa och skadade unga pojkar i vårt land. Ska vi då få familjer där kvinnan sitter hemma och mannen försöker få arbete och alla hamnar i utanförskap? Om det ens finns bostäder. Har vi problem eller har vi problem?

Det är dock inte den nuvarande asylpolitiken som berövar barn och unga hopp och framtidstro. Det är krigen och konflikterna. Vad gör vi då? Bortsett från flyktinglägren i Turkiet, Italien och Grekland liksom ansamlingen av flyktingar i Libyen. Och hur hanterar vi att somliga är på flykt undan kriget i Syrien medan andra är migranter. Flyktingen har ett skyddsbehov. Det har inte migranten, som har ett intresse. I lyckliga fall sammanfaller migrantens intressen med våra. Hur ska vi annars se det?

Att pastor Lasse Svensson springer runt i vredesmod kanske ändå inte kan vara grund för ett upprop ens vid jul. Det mer besvärande för  många vore om det fanns konkreta svar på utmaningarna och inte bara utmaningar. Hur ska vi göra? Och vad ska vi säga om flickorna i Afghanistan, de som inte tagit sig till Sverige? Pastor Svensson kunde göra något eftersom han just nu är ordförande för Sveriges Kristna Råd. Han anser "personligen" att vi kan ta emot fler. Så kan man tycka och ambitiösa kan fotografera stora skogsmarker där nyanlända i mängd för gott om utrymme. Men några frågor återstår och en del av dem är stora och svåra.

Några är små och förhållandevis enkla. Jag ser att pastor Lasse Svensson bär prästskjorta. Prästvigd är han inte. Han är ordinerad till pastor. Så varför har han just prästskjorta då?

Påskuppropet fick ihop 160 000 underskrifter. Ska Juluppropet hamna där också?  I så fall motsvarar väl detta antalet nyanlända 2015. Om uppropet inte slår det antalet, hur ska saken då tolkas? I procent av Svenska kyrkans medlemmar blir det inte så mycket - allra minst som vi nu talar om fler kyrkor och samfund. Plötsligt misstror jag uppropet som metod. Det beror inte bara på att politiker skriver på...

Jag misstror Svenska kyrkans julkampanj också. Den presenterades den 24 december i den ansedda tidningen Östra Småland. Ett av kraven är "Rätten till sin kropp". Kvinnor ska själva få bestämma när de vill försöka bli gravida. Det låter fint, men jag blir osäker. Handlar saken också om abort? Så vad tycker Svenska kyrkan egentligen om aborter? Jag vet inte vad jag tror att Svenska kyrkan egentligen menar, slår det mig. Borde jag inte veta det? Vill jag veta det? Jag blir alltmer konsternerad.