Väckelse organiseras fram - eller inte?

Den givna repliken om att väckelse inte organiseras fram, kom i kommentatorsfältet. Så brukar det sägas. Det är sant och ändå inte.

Väckelsen är den Helige Andes verk. Men betingelserna för väckelsen och växten kan åstadkommas. Det är det där med att plantera och vattna, självklara bibliska för att inte säga apostoliska utgångspunkter. Hur det sedan växer, är ett mysterium.
Mitt problem är att talet om väckelsen som inte kan organiseras fram lett till passivitet, så pass att få brytt sig om att skapa betingelserna. Inte undra på att det ser ut som det gör.

Den svenska frikyrkligheten uppträdde. Den skulle göra just det som Svenska kyrkan misslyckats med. Bo Giertz konstaterade, att Svenska kyrkans präster var upptagna med att lära svenska folket läsa medan frikyrkligheten steg fram med sina stora anspråk. Samtidigt var den bildade hållningen en liberalteologi, som avskaffade allt vad under och sådant hette. Kvar blev Människosonen i sällskap med Viktor Rydberg, vars mål var att bryta ner. 1820-talet levde länge och var egentligen konsekvensen av upplysningstidens ideal, franskt 1780-tal och därefter. Om inte 1760-tal, fråga mig inte. Jag fick aldrig lära mig något om detta när jag gick i skolan. Svenska kyrkan pressades alltså  från två håll men landsbygdskyrkorna var välfyllda. Det skulle raskt bli annorlunda. Det är detta de fromsinta hänvisar till, när de påpekar att Svenska kyrkan varit illa ute förr. Så talar stupiditeten. Det talet har ingen bäring på det som nu sker, men är på sitt sätt konsekvent. Ska Människosonen när han kommer åter, finna tro på jorden?

Nu vet vi att frikyrkligheten inte blev den väckelsesuccé den utlovat sig bli. Vi har i decennier bevittnat fusioner i fromhetsbranschen. De enda som framträder stöddigt är de romerska katolikerna. Det är i grund och botten en sekterisk stöddighet. Om den har jag inga egentliga synpunkter, utan har lärt mig att man ska vara glad med de glada. Att också Stockholms katolska stift delar betingelserna i det nihilistiska landet Sverige kan vi i  dagsläget bara konstatera. Liksom att en uppsättning konvertiter efter några år i praktiken tycks ha lämnat den gemenskapen också. Det finns i vår tid  en andlig vagabondism som kunde vara värd ett samtal.

Därtill gives några präster, som konverterat efter att i aktiv tjänst ha ägnat sig åt förföljelse av sådana som omfattat de hållningar de själva nu gått in i. Detta har jag synpunkter på.

Hur skapas betingelserna för väckelse?
Som i trädgårdslandet:

* Röj bort ogräset
Först i det kyrkliga, eftersom domen begynner med Guds hus. Om folk visste hur lögnen är vapen och sveket verktyg i Svenska kyrkan, vore det en rimlig hållning att hålla sig på avstånd. Bättre: den enda rimliga hållningen. Biskoparna, som i praktisk handling hanterar denna ohederlighet, ska inte utan vidare uppfattas som respektabla - eller ska de? Då vill jag höra argumentet.
Sedan i kulturlivet. Det är en svårare men roligare uppgift. Det går att göra tron trolig, nu som alltid. Kunde kyrkan övertyga bärsärkar om trons företräden, måste det gå nu. Men vilka kan den svenska kulturen så väl, att de förmår fungera som apologeter? Vi borde kunna, vi som hela våra liv varit del av denna kultur och ibland medvetet kunnat göra upp med den statliga versionen av kristen tro.

* Gräv djupt
Det betyder att satsa bestämt på att prästen är lärare i församlingen, den som ur sitt förråd bär fram gammalt och nytt. Sådant sker i predikan, självfallet, som ska hålla anständig klass. Det sker också genom ett upprättat studiearbete. Här finns inga gränser för vad fantasin kan tänka ut. Tänk då! Och konsekvensen av allt detta blir ett behov av själavård, vården om människan själv.
Grundhållningen är självklar: människor längtar just efter den skatt som Kyrkan förvarar i sitt gyllene skrin.

* Vattna
Det är söndaglig kyrkogång som är den kristna hållningen, faktiskt än mer självklar än muslimernas samling till fredagsbön. Kyrkklockorna ringer för att Jesus kommer. Det är oslagbart. Präster måste förklara varför vi inte talar om annat än söndaglig högmässa. Och den ska firas efter Herrens ordning, vilket ställer somliga krav på mässordning och elementen i mässan.

* Plantera
Förkunnelsen och församlingsgemenskapen hör till planterandet. Kristen tro levs i gemenskap, communio. Hur detta konkret gestaltas i det lokala måste vi tala om. Hur ser en gemenskap ut som är öppen men som också kan innesluta? Vi har sett väckelserörelsernas modell att utesluta och innesluta. Den kyrkliga är annorlunda. Men detta blir knepigt, för vi ser vilka som markerar. Under talet om öppenhet avslöjas att somliga av oss egentligen inte skulle vara med.

* Vattna igen
Vi behöver använda gudshusen i tätorterna mer frekvent. Fler gudstjänster! De kyrkliga arbetslagen måste ta ett mer medvetet ansvar för församlingens böneliv, t ex. Morgonbön med klockor som kallar alla varje dag? Eller är personalen för upptagen av sitt viktiga arbete?

* Gödsla när plantorna tagit sig
Det måste finnas gödsel, dvs kyrkliga retreathus och kursgårdar där vi får med oss mer. De lite större festivalerna hör också hit. Så kunde ungkyrkligheten dra ihop folk. Vi har tappat den hållningen.

* Vänta på skördens Herre
Frälsningen är oss nu närmare än när vi kom till tro. Och en dag närmare än den var i går. Så lever Kyrkan.

Fördelen med detta program är, att det inte kräver så mycket arbete utan mer erbjuder en livsstil, inte minst för prästerna livsstil som inte är aktivism. Jag skulle vilja kalla hållningen kyrklig förnyelse.

Det är ett högst tveksamt påstående att väckelsen inte kan organiseras fram. När betingelserna finns på plats, kommer väckelsen. För Gud vill väl inget annat. Vad skulle det vara? Att ha lampstället (ljusstaken) någon annanstans? Nå då så.

Nu kan den som vill vända på hela övningen och fråga: Vilka betingelser ska finnas i en kyrkoorganisation för att det inte ska bli väckelse?