fredag 6 januari 2017

Millan 80

Mildred Fischer, Kalmar, fyller 80 idag och har öppet hus i hemmet. I Barometern/OT födelsedagsintervjuades hon den 4 januari: "Lite nytta har jag nog gjort i mitt liv".
Minnena tränger sig på.

Millan var kyrkorådets ordförande (S) i Kalmar.
När en partipolitisk grupp uppstod, skulle den förstås hållas tillbaka. Dessvärre var det ett alert gäng, som gjorde valmaterial att sätta upp i de kyrkliga lokalerna med foton på dem som ställde upp i valet. Det var idel känt kyrkfolk (faktiskt till skillnad från en uppsättning andra, som sällan återfanns i kyrkbänkarna). Millan tog upp frågan just när ett kyrkorådssammanträde skulle avslutas och ledamöterna fattade på bokstavligen stående fot beslutet att valmaterial inte skulle få finnas i församlingslokalerna. Kyrkokamrer Ivarsson, kyrkorådets sekreterare, avtågade från sammanträdesrummet med besked att sånt ville han inte vara med om. Det betydde, att en som skulle poströsta frågade folkpartikeln Karl-Erik Olsson om han hade röstsedlar. Det hade han - och därför gick han ut utanför församlingslokalerna för att lämna dem. Det andra var ju förbjudet. Ni förstår. Det var som hade de distribuerat franska kort. När Millan grep in, blev det resultat.

Millan var ordförande för den projektgrupp som skulle ta fram planer för en kyrka ovan jord i Norrliden. Hon bodde i det distriktet. Hon firade inte gudstjänst ett antal söndagar ihop med den gudstjänstfirande församlingen på plats. Det hade kanske annars kunnat vara av intresse. Det var ju dessa människor som jobbat för ett kyrkbygge. Nå, om kritik anas så ska den partipolitiska balansen återställas.
Arne Collmo (M) blev byggnadskommitténs ordförande.
Jag minns mest min egen förvåning att han aldrig kom en söndag för att se hur bygget fungerade när det väl var färdigt. Varför ville han inte se hur allt fungerade?
I god demokratisk ordning skulle jag förstås inte vara med i byggnadskommittén. Det hade prästerna i de distrikt som byggt tidigare varit. När Småkyrkostiftelsen, som under flera år drivit allt opinionsarbete och samlat in pengar, fick adjungera en person blev det jag och inte ordföranden Helén Holmström. Jag var helt emot denna insats mot jämställdhet, men Helén var bestämd. Jag fick alltså den plats en kvinna uppenbarligen skulle haft.

Millan prästvigdes, partiet abonnerade buss och for till Växjö.
Hon hade vid planläggningen placerats vid Domkyrkans sidoaltare, men det var hon inte riktigt nöjd med när partikamraterna kom i buss och allt. Då blev Sven Lindegård vresig. Han gillade inte detta pillande med plan för att Millan skulle få en bättre plats. Hur det var, ordnades saken lite diskret efterhand av domprosten Pernveden, som tog platsen vid sidoaltaret när det skulle distribueras. Millan tjänstgjorde vid huvudaltaret. Lite nytta gjorde Millan - eller Lage Pernveden.

Millan missiverades till Glömminge på Öland enligt order.
Det var hon inte riktigt nöjd med, men det fick väl gå. Den ansvariga på Domkapitlet var inte heller nöjd. Alla andra missiverades utan hänsyn till var de bodde. Bara somliga skulle få fördelar. Också handläggare kan se och förstå.
Millans traktan var att få komma till Kalmar.
Så blev det efter missivet. Olle Ekman var kyrkoherde och det hade han, den gamle Kyrklig samling-mannen, blivit med beställningen, att ordna en kvinnlig präst till Kalmar.
Olle hade visat sig förstå redan när han tidigare städslat Eva Brunne att ha en högmässogudstjänst i Kalmar domkyrka, den som drog 2000 personer (fast man inte behövde släpa in extra stolar och Domkyrkan då rymde 1400, det var helt enkelt ett under det hela). När Millan kom, var det nog aldrig 2000 personer i Domkyrkan dock. Men det var stor uppställning ändå. Fanns det någon ledig tjänst? Två kyrkoadjunkter flyttades lite fiffigt så var den saken klar.

Ny elektrisk skrivmaskin till hennes blivande tjänsterum, noterade vi.
Kyrkokamrer Eklöf ordnade. Det var då folkbokföraren Yvonnes gamla handdrivna skrivmaskin konstrade och jag var den förmiddagen kyrkobokföringspräst och därmed ansvarig. Jag hämtade helt enkelt den nya maskinen och gav till Yvonne samt bar den gamla till det blivande tjänsterummet. Konstruktivt.
Yvonne fegade och konsulterade kyrkokamrern. Fick man göra så? Han kom, som det heter, som skiten ur en kanin ut ur sitt tjänsterum. Det hade han inget för.
Jag var längre och till skillnad från Eklöf fortfarande krigsplacerad. Jag gjorde klart att jag ansvarade för folkbokföringen och detta hade han inte med att göra. Damerna på expeditionen lyssnade alla. Jag visste var sympatierna fanns.
Eklöfs dilemma var uppnbart och han ville lösa det med slutrepliken att vi skulle tala om saken vid ett annat tillfälle och i enrum. Jag avgjorde att det samtalet kunde ske omedelbart, så vi traskade in på kyrkokamrerns rum. Jag först och han efter, inte så mycket kanin över det hela nu. Kyrkokamrern  stängde dörren. Samtalet blev kort när jag sagt: "Jag är trött på ditt och Olles gammelmansfjantande kring Millan och själv har jag inte efter alla dessa år ens fått namnstämpel för folkbokföringsärendena." Eklöf kom av sig, kunde bara samla sig kring en maning att jag skulle lugna mig ("Jag är lugn" och det var jag.) Efter ett par veckor fick jag namnstämpel och Yvonne en ny skrivmaskin. Elektrisk. Lite nytta gjorde sålunda Millan.

Millan är storsint och "känner varken eller bitterhet mot de som gjorde mig illa", ser jag i tidningen. Antagligen syftar hon på de förtroendevalda i Ryssby-Åby, där hon fick sin sista tjänst och blev långtidssjukskriven. Jag var bekymrad kontraktsprost då. Vad hade hänt? Svaret från en insiktsfull var i all sin enkelhet kärvt: "Hon har blivit behandlad likadant som de förtroendevalda brukar behandla prästerna här."

Minns jag rätt att sjukskrivningsperioden avlöstes av pensionering och de gångna 15 åren har Millan varit flitig på vikariat. Det började så fort hon pensionerats. Det är som det står i tidningen: "Hennes arbetskapacitet har varit enorm, engagemangen många och kärleken till medmänniskorna stor." När jag disputerat hördes hon och rektor Kjell Hammar (M) talas vid under ett kyrkomöte och uttala förhoppningen att jag nog nu skulle flytta från Kalmar. I folkmassor ska man inte prata för mycket. Man vet inte vilka som lyssnar och rapporterar. Kärleken till medmänniskorna stor, som det heter.

I den dramaturgiska uppvisningen i Barometern/OT läser vi också att Millan genom åren "mött mycket motstånd och haft en del tuffa år". Tuffa år tror jag och det såg de förtroendevalda i Åby till att det blev. Mycket motstånd genom åren? Det tror jag faktiskt inte. I varje fall inte lokalt i Kalmar  och inte jämförelsevis. Millan spelade på egna villkor för tror ni att en kvinnlig präst med kyrkopolitisk bas skulle hanteras annorlunda än så? En förändring gjorde Olle Ekman, Prästernas för- och efternamn skulle stå i tidningen. Det var jag som ville men mest för egen del. "Varför ska en präst tilltalas som en befälselev på kaserngård?", frågade jag. Mer motstånd har Millan inte mött än att hon 18 gånger orkat korsa ekvatorn och besöka alla världsdelar.

Som sagt. Lite nytta har hon nog gjort i sitt liv. Men varför ville hon inte sitta i källaren, där det gamla kapellet fungerat i drygt ett årtionde, och prata med folk efter familjehögmässorna när den nya kyrkan skulle projekteras. Det fattar jag fortfarande inte. Allra minst med tanke på den enorma arbetskapaciteten, de många engagemangen och kärleken till medmänniskorna.

På högtidsdagar, egna och andras, anmäler sig minnena och ställer upp sig på rad. Alla har de en blomsterkvast i näven.

31 kommentarer:

  1. Tack för att jag fick börja dagen med ett par goda skratt!

    GAF

    SvaraRadera
  2. Broder Dag skrev att gumman "prästvigdes". Rimligen ska det väl vara "prästinnevigdes"? /John

    SvaraRadera
  3. Kvinnopräster och kvinnoprästkandidater har under årens lopp ibland behandlats illa av vissa kvinnnoprästmotståndare.Ibland har det rört sig om ren mobbning. Om detta borde Bloggardag veta mer än jag. Eller?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jodå, jag vet. Jag har forskat och funnit att förtroendevalda mobbat/mobbar. Annat som påståtts har inte gått att verifiera. Men nu som alltid gäller stund, ställe, styrka, slag, sysselsättning och sagesperson.

      Radera
    2. Ja, uj, uj, uj! Och det är ju som alltid bara den ena sidan som är "intressant". /John

      Radera
    3. När blev präster och kandidater vid oastoralinstituten förtroendevalda?
      Ulf H Berggren Lund Hälleberga

      Radera
    4. Christer, präst7 januari 2017 kl. 01:08

      Prästvigda kvinnor har behandlats illa? Vad är det för struntprat? De är ju numera i majoritet inom Svenska Kyrkan, och de få manliga präster som nu prästvigs för tjänst inom detta samfund kan man utifrån vad de tvingats lova och vem som prästvigt dem ifrågasätta om de är riktiga präster. Pensionerade gamla manliga präster fasas snabbt ut, då de inte längre behövs pga minskat antal gudstjänster/högmässor. Så jag tror inte ett smack på att prästvigda kvinnor skulle vara utsatta för mobbing av manliga präster! Kyrkopolitikers mobbing kan jag dock skriva under på, då jag själv av dessa uppmanats att jag borde träda tillbaka som komminister från min kyrkoherdetjänst, då jag fortfarande ville vara präst och inte ville vara en del av administrationen 08.00 - 17.00 sittandes på min rumpa på mitt tjänstrum. Men det är en annan diskussion.

      Radera
    5. Till John
      Jo Svenska Kyrkan lider noga dubbelsidig lunginflammation(metaforik n b).
      Kvinnoprästmotståndare skall respekteras och INTE gås illa åt eller mobbas.
      Och inte ens jag är opåverkad av Dag Sandahls försvar för sin STÅNDPUNKT i ämbetsfrågan. Till och med jag inser problematiken med en som känner kallelsen att bli präst i Svenska Kyrkan och samtidigt har övertygelsen att kvinnor inte ska prästvigas. Ibland har jag funderat på att inrätta speciella ptästtjänster :Prediko-och själasörjspräster...
      Ulf H Berggren Lund Hälleberga

      Radera
    6. Christer, präst
      Med andra ord är då inte detta att kyrkoherdar inte är präster något nytt?

      Radera
    7. Broder Ulf, som genuin jämställdhetsfråga med stat/kyrka hand i hand var 1958 års beslut helt nödvändigt. Det råder ingen tvekan om det.
      Men: det går aldrig att teologiskt motivera det. Det är där det skaver. Det är där konflikten uppstår och hålls vid liv. En konflikt som handlar om mycket mer, om en helhetssyn.
      Men: ett oerhört intressant ämne för en förutsättningslös dialog efter alla år.
      Där tror jag nästan vi är överens... ? /John

      Radera
    8. Broder Ulfs förslag om "Prediko- och själasörjspräster" är utmärkt. Så gjorde grå- och svartmunkarna i Stockholm tills de förbjöds, gick runt på gator och torg och predikade. Säkert också i det en gång så klostertäta Lund. Där är Vägen. /John

      Radera
    9. Christer präst
      Under årens lopp!
      UHB

      Radera
    10. John igen
      Hildegard av Bingen red ut och predikade ;kjoltygen kan...
      UHB

      Radera
    11. John
      Teologisk motivering?
      -Var i EVANGELIERNA finner du teologisk motivering?
      Vem var först att erkänna Vem Jesus var? Jo,Marta .
      Vem Utförde den prästerliga gärningen med nardusoljan? Jo,Martas syster Maria.
      Hänvisning till brev DIKTERADE av Paulus som inte var med i kretsen kring Jesus utan som Saulus förföljde de kristna saknar relevans.Paulus kvinnosyn som det framgår av de osäkra, dikterade breven saknar skiljer sig från Jesu kvinnosyn så som det framgår av EVSNGELIERNA.
      Det behövs alltså inga s k jämställdhetsathument för att motivera att människor av båda könen kan vara kallade att bli präster.
      Ulf H Berggren Lund Hälleberga

      Radera
    12. Christer, präst7 januari 2017 kl. 18:08

      Alphadeltagaren - Nej, det är inget nytt. Det har susat runt i de kyrkopolitiska leden länge, vad jag själv har fått se och höra: Kyrkoherden är "arbetsledare", och vill han vara präst ska han inte vara kyrkoherde, för då är han en dålig "arbetsledare". Detta gäller till den stund då någon bland kyrkopolitikerna förlorar en anhörig, för då ska kyrkoherden sköta förrättningen. Det ser kanske finare ut i begravningsreferatet att "Kyrkoherde NN, som i sitt griftetal utgick ifrån..."osv :-O

      Radera
    13. Det är märkligt det Ulf anför. Men det hör ju till rådande elände att var och en lär som han vill. Och blandar kategorierna som han vill. Detta Ulf förlitar sig på hade alltså kristenheten inte fattat förrän våren 1958 när Sveriges riksdag begraep. Dra den om Rödluvan också, det var ju en hon...

      Radera
    14. Jag har aldrig varit för Statskyrka Svenska Kyrkan. 1958 års riksdagsbeslut underkänner jag!
      Prästernas auktoritet i LÄROFRÅGOR underkänner jag också! Hur mycket elände har prästerna inte ställt till under århundrarnas lopp?!
      Rödluvans metaforik:Rödluvan representerar kvinnoprästerna. Resten faller på plats... Det du Dag.
      Sent ska syndarna vakna...
      På Jesu tid FANNS präster i templen. Hur var det bland de första kristna? Hur mycket elände har vissa uttolkare av Paulibreven ställt till?
      Ska inte kvinnan underställa sig mannen?
      Ulf

      Radera
    15. Ps Hans representerar manspräst ;Greta kvinnopräst - Hans och Gretametaforik...Ds

      Radera
    16. Broder Ulf! Och vem födde Jesus från Nasaret? Ska även jungfru Maria anses motivera prästinnor för det? /John

      Radera
    17. Påtvingandet av prästinnor och den stora splittring det har inneburit är ett djävulens och ondskans verk. /John

      Radera
  4. Det är alltså ingen skrämmande nyhet att förtroendevalda ofta lyser med sin frånvaro från den lokala gudstjänsten.
    Det har väl dock eskalerat sedan 1982, eller?
    Förtroendevalda borde inte få kandidera med partibeteckning, utan bara som individer i rena personval.

    SvaraRadera
  5. Grattis till Mildred. Ett minne av Mildreds arbetskapacitet var när församlingsbon ville att jag skulle arbeta mer för att avlasta Mildred. Hon var ju så engagerad i Amnesty. När jag med den kyrkliga oskuldens erfarenhet av kyrkopolitik undrade om det ingick i kyrkoarbetares åligganden att vara engagerade i föreningslivet på tjänstetid var det tyst.
    Med rikligare erfarenhet av det kyrkopolitiska är lärdomen att: Det går alldeles utmärkt att ha tjänsten som grund för att utföra sina favoritprojekt. Förutsatt att man har en kyrkopolitisk uppbackning. Lämna arbetet till de "nyttiga" idioterna.
    Ett annat minne är att Olles efterträdare begränsade denna "frihet".
    Att församlingsbor i landsbygdsförsamlingar helst ser att kyrkoarbetarna är på "arbetet" förvånar många som hellre ägnar sig åt annat roligare eller arbetar "hemifrån". Det handlar inte om elakhet utan om att utföra arbetet lokalt och engagerat. Cirkeln är den bästa formen för organisation.
    Stefan

    SvaraRadera
  6. ...längre.. och.. fortfarande krigsplacerad. Den var så roligt den så att jag höll på att sätta morgongröten i halsen. Tack!

    SvaraRadera
  7. Skojigt berättat. Säkert sant också.
    Kanske mer träffande för sossar och s k kyrkopolitiker som ska bli präster, än för kvinnliga präster
    Canutus Hahn

    SvaraRadera
  8. Jodå, samlade minnen om präster, förtroendevalda och det gemensamma arbetet, som är folkkyrkans bas och styrka!

    -Ur minnenas fatabur radar bloggaren upp händelser från kyrkolivet i Kalmar (som jag för övrigt besökte
    för drygt ett par veckor sedan).

    Här dyker namn upp, de flesta okända för oss men ett eller annat trots allt bekant även för mig.
    Kjell Hammar kände jag.

    Lättsamt och trevligt berättar DS här från den kyrkans värld där präster och förtroendevalda tillsammans åstadkommer något bra och bestående. Det samlade engagemangets resultat. De båda grupperna kompletterar varandra fint: prästerna som Gudsordets direkta förmedlare och församlingens arbetsledare. De förtroendevalda som församlingens ansvariga och dess ryggrad. Tillsammans formar de vår demokratiska folkkyrka, ger den rum, kraft och synlighet överallt i vårt land.

    Var rädd om denna kyrka, denna skatt, denna klenod! Ställ upp för den, i vått och i torrt, se och upplev glädjen i att göra det, känn värmen och tillfredsställens över att Sverige har denna fantastiska kyrka, symboliserad av dess vackra katedraler på åsar och kullar i byar, städer och samhällen.

    Må vi böja våra huvuden i tacksam ödmjukhet över denna kyrka, som är ett med oss, en nerv i historien och en lysande blomma i vårt lands kultur!

    Så stolt den tronar i vår trakt,
    så fint dess klockor ljuder;
    så välkomnande är Guds kärleks makt,
    när klangen oss till gudstjänst bjuder!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vida han svamlar. Nära ren lyteskomik. /John

      Radera
  9. Är det bara på söndagarna vi ska vara snälla? Gäller regeln inte alla stora kyrkliga helgdagar?

    Nåväl, nåväl. Alla kan ju inte vara lika visa som Salomo (eller ens som drottningen av Saba). Och som något slags gratulation kan kanske även denna bloggpost betraktas.

    SvaraRadera
  10. -Sandahls memoarer lär bli läsvärda. Och fruktade! tänker Svanslösingen högt.

    -Är det därför prelaterna som skitna ur en kanin försöker få till en Lex Sandahl? Sätta inkvisitionen på en skrivkunnig och besvärlig sanningssägare? flinar Rickard från Rickomberga.

    -Jag tror jag ska låta prästinneviga mig, drömmer Maja. Mina genusvetenskapliga studier kvalificerar mig kanske? Sen får jag göra vad jag vill. Och få betalt!

    Till å med Bill och Bull tittar roat på varandra, men har för en gångs skull vett att hålla käft.


    Elaka Katten Måns

    SvaraRadera
    Svar
    1. Prästinneviga, sa Bill. Just det, prästinneviga, sa Bull. /John

      Radera
    2. Jo, de sa vi, men vi väntade tills Maja gått sin väg.

      Bill, kommunikatör hos EKM

      Radera