Millan 80

Mildred Fischer, Kalmar, fyller 80 idag och har öppet hus i hemmet. I Barometern/OT födelsedagsintervjuades hon den 4 januari: "Lite nytta har jag nog gjort i mitt liv".
Minnena tränger sig på.

Millan var kyrkorådets ordförande (S) i Kalmar.
När en partipolitisk grupp uppstod, skulle den förstås hållas tillbaka. Dessvärre var det ett alert gäng, som gjorde valmaterial att sätta upp i de kyrkliga lokalerna med foton på dem som ställde upp i valet. Det var idel känt kyrkfolk (faktiskt till skillnad från en uppsättning andra, som sällan återfanns i kyrkbänkarna). Millan tog upp frågan just när ett kyrkorådssammanträde skulle avslutas och ledamöterna fattade på bokstavligen stående fot beslutet att valmaterial inte skulle få finnas i församlingslokalerna. Kyrkokamrer Ivarsson, kyrkorådets sekreterare, avtågade från sammanträdesrummet med besked att sånt ville han inte vara med om. Det betydde, att en som skulle poströsta frågade folkpartikeln Karl-Erik Olsson om han hade röstsedlar. Det hade han - och därför gick han ut utanför församlingslokalerna för att lämna dem. Det andra var ju förbjudet. Ni förstår. Det var som hade de distribuerat franska kort. När Millan grep in, blev det resultat.

Millan var ordförande för den projektgrupp som skulle ta fram planer för en kyrka ovan jord i Norrliden. Hon bodde i det distriktet. Hon firade inte gudstjänst ett antal söndagar ihop med den gudstjänstfirande församlingen på plats. Det hade kanske annars kunnat vara av intresse. Det var ju dessa människor som jobbat för ett kyrkbygge. Nå, om kritik anas så ska den partipolitiska balansen återställas.
Arne Collmo (M) blev byggnadskommitténs ordförande.
Jag minns mest min egen förvåning att han aldrig kom en söndag för att se hur bygget fungerade när det väl var färdigt. Varför ville han inte se hur allt fungerade?
I god demokratisk ordning skulle jag förstås inte vara med i byggnadskommittén. Det hade prästerna i de distrikt som byggt tidigare varit. När Småkyrkostiftelsen, som under flera år drivit allt opinionsarbete och samlat in pengar, fick adjungera en person blev det jag och inte ordföranden Helén Holmström. Jag var helt emot denna insats mot jämställdhet, men Helén var bestämd. Jag fick alltså den plats en kvinna uppenbarligen skulle haft.

Millan prästvigdes, partiet abonnerade buss och for till Växjö.
Hon hade vid planläggningen placerats vid Domkyrkans sidoaltare, men det var hon inte riktigt nöjd med när partikamraterna kom i buss och allt. Då blev Sven Lindegård vresig. Han gillade inte detta pillande med plan för att Millan skulle få en bättre plats. Hur det var, ordnades saken lite diskret efterhand av domprosten Pernveden, som tog platsen vid sidoaltaret när det skulle distribueras. Millan tjänstgjorde vid huvudaltaret. Lite nytta gjorde Millan - eller Lage Pernveden.

Millan missiverades till Glömminge på Öland enligt order.
Det var hon inte riktigt nöjd med, men det fick väl gå. Den ansvariga på Domkapitlet var inte heller nöjd. Alla andra missiverades utan hänsyn till var de bodde. Bara somliga skulle få fördelar. Också handläggare kan se och förstå.
Millans traktan var att få komma till Kalmar.
Så blev det efter missivet. Olle Ekman var kyrkoherde och det hade han, den gamle Kyrklig samling-mannen, blivit med beställningen, att ordna en kvinnlig präst till Kalmar.
Olle hade visat sig förstå redan när han tidigare städslat Eva Brunne att ha en högmässogudstjänst i Kalmar domkyrka, den som drog 2000 personer (fast man inte behövde släpa in extra stolar och Domkyrkan då rymde 1400, det var helt enkelt ett under det hela). När Millan kom, var det nog aldrig 2000 personer i Domkyrkan dock. Men det var stor uppställning ändå. Fanns det någon ledig tjänst? Två kyrkoadjunkter flyttades lite fiffigt så var den saken klar.

Ny elektrisk skrivmaskin till hennes blivande tjänsterum, noterade vi.
Kyrkokamrer Eklöf ordnade. Det var då folkbokföraren Yvonnes gamla handdrivna skrivmaskin konstrade och jag var den förmiddagen kyrkobokföringspräst och därmed ansvarig. Jag hämtade helt enkelt den nya maskinen och gav till Yvonne samt bar den gamla till det blivande tjänsterummet. Konstruktivt.
Yvonne fegade och konsulterade kyrkokamrern. Fick man göra så? Han kom, som det heter, som skiten ur en kanin ut ur sitt tjänsterum. Det hade han inget för.
Jag var längre och till skillnad från Eklöf fortfarande krigsplacerad. Jag gjorde klart att jag ansvarade för folkbokföringen och detta hade han inte med att göra. Damerna på expeditionen lyssnade alla. Jag visste var sympatierna fanns.
Eklöfs dilemma var uppnbart och han ville lösa det med slutrepliken att vi skulle tala om saken vid ett annat tillfälle och i enrum. Jag avgjorde att det samtalet kunde ske omedelbart, så vi traskade in på kyrkokamrerns rum. Jag först och han efter, inte så mycket kanin över det hela nu. Kyrkokamrern  stängde dörren. Samtalet blev kort när jag sagt: "Jag är trött på ditt och Olles gammelmansfjantande kring Millan och själv har jag inte efter alla dessa år ens fått namnstämpel för folkbokföringsärendena." Eklöf kom av sig, kunde bara samla sig kring en maning att jag skulle lugna mig ("Jag är lugn" och det var jag.) Efter ett par veckor fick jag namnstämpel och Yvonne en ny skrivmaskin. Elektrisk. Lite nytta gjorde sålunda Millan.

Millan är storsint och "känner varken eller bitterhet mot de som gjorde mig illa", ser jag i tidningen. Antagligen syftar hon på de förtroendevalda i Ryssby-Åby, där hon fick sin sista tjänst och blev långtidssjukskriven. Jag var bekymrad kontraktsprost då. Vad hade hänt? Svaret från en insiktsfull var i all sin enkelhet kärvt: "Hon har blivit behandlad likadant som de förtroendevalda brukar behandla prästerna här."

Minns jag rätt att sjukskrivningsperioden avlöstes av pensionering och de gångna 15 åren har Millan varit flitig på vikariat. Det började så fort hon pensionerats. Det är som det står i tidningen: "Hennes arbetskapacitet har varit enorm, engagemangen många och kärleken till medmänniskorna stor." När jag disputerat hördes hon och rektor Kjell Hammar (M) talas vid under ett kyrkomöte och uttala förhoppningen att jag nog nu skulle flytta från Kalmar. I folkmassor ska man inte prata för mycket. Man vet inte vilka som lyssnar och rapporterar. Kärleken till medmänniskorna stor, som det heter.

I den dramaturgiska uppvisningen i Barometern/OT läser vi också att Millan genom åren "mött mycket motstånd och haft en del tuffa år". Tuffa år tror jag och det såg de förtroendevalda i Åby till att det blev. Mycket motstånd genom åren? Det tror jag faktiskt inte. I varje fall inte lokalt i Kalmar  och inte jämförelsevis. Millan spelade på egna villkor för tror ni att en kvinnlig präst med kyrkopolitisk bas skulle hanteras annorlunda än så? En förändring gjorde Olle Ekman, Prästernas för- och efternamn skulle stå i tidningen. Det var jag som ville men mest för egen del. "Varför ska en präst tilltalas som en befälselev på kaserngård?", frågade jag. Mer motstånd har Millan inte mött än att hon 18 gånger orkat korsa ekvatorn och besöka alla världsdelar.

Som sagt. Lite nytta har hon nog gjort i sitt liv. Men varför ville hon inte sitta i källaren, där det gamla kapellet fungerat i drygt ett årtionde, och prata med folk efter familjehögmässorna när den nya kyrkan skulle projekteras. Det fattar jag fortfarande inte. Allra minst med tanke på den enorma arbetskapaciteten, de många engagemangen och kärleken till medmänniskorna.

På högtidsdagar, egna och andras, anmäler sig minnena och ställer upp sig på rad. Alla har de en blomsterkvast i näven.