Göra bostäder av församlingshem

Equmeniamedlemmen Fredrik Jerner (från Påskallavik, tror jag) jagar på i Östra Småland/Nyheternas insändarspalter.

Hans utgångspunkt är att Juluppropet inte är trovärdigt och så utmanar han Svenska kyrkan att sälja skogar och bygga om församlingshem. "Visserligen", kunde jag invända, "är uppropets ursprung Equmeniakyrkan så varför inte....?", men jag förstår.
Han har fått svar av fromsinta, som manar honom att delta i arbetet med flyktingar. Detta var dock inte hans ärende, påminns vi om, och det är ju sant. Uppropet är inte trovärdigt eftersom det inte bidrar med förslag till konkreta insatser och avslöjar att kyrkoledarna inte förstått vidden av behov när nästan ett nytt Göteborg behövs. Jag förstår tanken. "I synnerhet Svenska kyrkan äger stora resurser som samhället och de nyanlända behöver få del av." Gustaf Vasa kunde inte sagt det bättre.

Problemet med upprop illustreras av Fredrik Jerner, medlem i Equmeniakyrkan. Jag tänker inte hetsa upp mig särskilt över hans konstruktiva förslag. Det kanske är en ärebetygelse att han kastar problemet i Svenska kyrkans knä.

Sex diakoner i Växjö stift, tre som kallas medarbetare, distriktsstyrelsen för Rädda Barnen i Kronobergs län, flyktingsamordnaren och Modéus II skrev också insändare i ÖS/Nyheterna.
Utgångspunkten tar de i ett bibelord, 3 Mos 19:33-34a. Invandraren som slår sig ner i landet ska behandlas som en infödd.
Här blir jag undrande. Är det inte så vi har det?
Med uppehållstillstånd kommer fördelar som skola och hälsovård, bostad och försörjningsstöd och detta gäller just den invandrare som slår sig ner i landet? Förklara för mig.

"I våra arbeten möter vi många asylsökande."
Det kanske stämmer - eller inte. Är det verkligen många asylsökande som Modéus II träffar i sitt arbete? Eller stiftsdiakonen?
Frustration, sorg och smärta är vad undertecknarna känner inför nuläget- Detta sagt utslungas satsen: "Men vi har hopp om förändring!" Av texten framgår faktiskt inte helt klart vad som motiverar detta hopp om det inte ska uppfattas beskriva hur barnet i krubban är den som ger hopp. Då saknas väl några tankeled. Först efter 40 år fattar väl folk varför barnet som vuxet (korsfäst, död och begraven,  på tredje dagen uppstånden) gav hopp?
Det fromsinta är besvärande i sin brist på precision, men detta är ingen nyhet.

Undertecknarna ställer kravet att asylprocessen måste skyndas på.
Om jag förstår saken rätt är det väldigt många fler ärenden som ska hanteras av många fler nya handläggare och alla tycks inte hålla högsta klass. Några talar om kaos i processen.
Är inte kravet som sälls av samma art som kravet att det ska vara sol på semestern?

Många av dem som får asyl i Sverige är välutbildade och vill arbeta, heter det vidare.
Stämmer det?
De ensamkommande barnen ska ju få utbildning.
Läkare från Syrien har anlänt, men det går väl att få fram en siffra på hur många som kan gå in i arbetet i svensk sjukvård. Samma sak med lärare. Hur många av de 163 000 gäller för att vara välutbildade? Fram med siffran.

Undertecknarna ser att det är en självklarhet att återförena familjer.
Detta kan rimligtvis ske på två sätt, antingen så att ett antal killar bjuds på flygresa till Afghanistan eller så att familjen i Afghanistan får komma till Sverige.
Förstod jag det rätt att tretton killar bjöds på flygresan ihop med 28 medföljare och att det var tumultartat ombord på planet? Hur många platsar i kategorin av dem som inte ska ha asyl i Sverige utan avvisas och hur ska det gå till? Eller är avsikten att alla ska ha asyl och få stanna och deras familjer komma hit? Hur tänker undertecknarna när det hävdas, att de hinder som finns måste lyftas för att barn och föräldrar ska få leva i samma land?
Själv läste jag Aftonbladet, men vet att kvällstidningar kan narras. Så vad ska jag tro och tänka?
http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/Ee323/intern-rapport-sa-gick-utvisningen-till-kabul-till

Vi är medskyldiga till att många är oroliga för sina anhöriga i annat land och för barn som finns kvar i oroshärdar "lämnade i konflikter de helt saknar ansvar för".
Låt gå för denna syndabekännelse, men kan jag då få veta vari min skuld rent konkret består i? Oprecis skuld brukar själasörjare avvisa som skitsnack (somliga uttrycker detta med andra ord, men icke desto mindre!) och jag är en syndare i tankar, ord, gärningar och underlåtelser så det kan väl vara rätt enkelt att på individnivå beskriva skulden. Låt höra!
Jag försöker inte gå fri lättvindigt - men i Kyrkomötet motionerade jag två gånger om i flyktingfrågan och skatt betalar jag. Ibland känner jag mig nästan så präktig som mannen, som ställde upp vid krigsutbrottet och förklarade sig villig till insatser. Han var beredd att offra blodet från varje manlig vapenför släkting i fosterlandets intresse.

Vad gör det med oss som folk och som individer att gå emot vårt samvete, att handla i strid med empati och medmänsklighet, undrade undertecknarna.
Det där med samvete uppskattade jag. Det våras för barnmorskor också, tydligen.
Ska jag då ha dåligt samvete för svensk lagstiftning, för Dublinförordningen eller vad? Jag behöver få veta och de som drivs av empati och medmänsklighet, ger nog besked. Annars är risken stor att jag förtvivlar - och förtvivlan är en synd.

Några klara statements får jag i varje fall att stampa av emot.
* Alla människor är lika värda.
Det tror jag dock icke. Det som avses i FN:s deklaration är alla människors lika värdighet, det som på kristet språk skulle sägas som en grundläggande övertygelse att alla människor är skapade till Guds avbilder och till likhet med Gud (imago et similtudo). Livet är därför okränkbart. Barnmorskorna på vårbete igen!

* Alla människors liv är lika mycket värda.
Det tror jag inte heller. Då skulle inte några på en halv vecka dra in lika stora inkomster som det tar en medelinkomsttagare att få ihop på ett år men viktigare: då skulle den sista respiratorn lika väl användas för den som är 88 som för den som är 8. Och för mig är mina svenska barnbarns liv mer värda än afghanska barns liv om vi ska tala klartext. För att göra det än värre: detta är gott och naturligt. Inte för någon är alla människors liv lika mycket värda.
Inte ens för Gud? Tanken svindlar, men svaret är inte riktigt självklart.

* Alla barn har rätt att växa upp i trygghet, heter det vidare.
Kan man i denna fallna värld säga så? Jag skulle önska att alla barn fick växa upp i trygghet men är det deras "rätt"? Vem värnar då den rätten? Kanske de vuxna i det land där barnen föds? Därför betalar vi skatt till hälsovård och skola för våra barn. Jag tror inte att begreppet "rätt" är rätt, helt enkelt.

Kristlighet är något fint men samtidigt något intellektuellt besvärande, det är just nu min enkla slutsats. Så till diakonerna och de andra undertecknarna, ska vi göra församlingshemmen till bostäder? Och till Modéus II: Ska vi sälja skogsinnehavet?